Stormen

Från Wikipedia
Version från den 14 maj 2017 kl. 14.18 av Ascilto (Diskussion | Bidrag) (→‎Kritik: subjekt, predikat, dativobjekt - följ syftningen)
Stormen
Faksimil av första sidan i The Tempest från First Folio, publicerad 1623
Faksimil av första sidan i The Tempest från First Folio, publicerad 1623
FörfattareWilliam Shakespeare
OriginaltitelThe Tempest
OriginalspråkEngelska
ÖversättareCarl August Hagberg, Per Hallström, Allan Bergstrand, Åke Ohlmarks, Hjalmar Gullberg & Ivar Harrie, Magnus Bergquist, Bengt Anderberg, Britt G. Hallqvist & Claes Schaar, Jan Ristarp
Utgivningsår1623
Först utgiven på
svenska		1851
Svensk
premiär		1900
The Tempest, etsning av Benjamin Smith efter George Romneys målning.
Miranda av John William Waterhouse 1875.
För andra betydelser, se Stormen (olika betydelser).

Stormen (originaltitel The Tempest) är en komedi av William Shakespeare och en av hans sista pjäser. Stormen brukar tillsammans med Cymbeline, En vintersaga och Pericles räknas till sagospelen (romances). Cymbeline och Pericles är de försonande sluten till trots klassade som tragedier, medan En vintersaga och Stormen hör till komedierna. Alla fyra är till sin karaktär tragikomiska.[1][2]

Rollfigurerna Caliban, Miranda och Prospero har gett namn åt Uranus månar Caliban, Miranda och Prospero.

Tillkomsthistoria

Datering

Den tidigaste dokumenterade föreställningen ägde rum 1 november 1611 och pjäsen tros vara skriven något år innan dess. Pjäsen tros bygga på källor som var tillgängliga från 1610.[3]

Pjäsens källor

Intrigen i Stormen är helt och hållet Shakespeares verk, men det finns andra verk som behandlar liknande ämnen. I commedia dell'arte-pjäsen Li Tre Satiri är trollkarlens betjänter andar i form av vildmän. Några skeppsbrutna åtrår oskulden Phillis och Zanni flyr från en klippa där han hållits fången av en annan trollkarl eftersom han vägrat lyda, på samma vis som Ariel låtit bli att lyda häxan Sycorax. Också i en annan commedia dell'arte-pjäs, Arcadia Incantata, frammanar en vit magiker en storm och de skeppsbrutna hindras från att äta av andar. I spanjoren Antonio de Eslavas Noches de Invierno från 1609 leds en usurpators förskjutna son av en detroniserad trollkarl till dennes palats under havet för att bli brudgum åt trollkarlens dotter. En magiskt frammanad storm krossar usurpatorns favoritson som sitter på tronen. I tredje delen av Diego Ortuñez de Calahorras Espejo de Principes y Cavalleros som översattes till The Mirror of Knighthood 1578 finns andra likheter. Riddaren av Solen landsätts på en ö som styrs av en häxa, vars son avlats av djävulen.[4]

29 juli 1609 led fartyget Sea Venture som var på väg till Virginia-kolonin skeppsbrott på Bermuda efter en storm, vilket tros ha inspirerat Shakespeare.[3][5][6] Händelsen skildras i William Stracheys brev The True Reportary of the Wracke and Redemption of Sir Thomas Gates daterat 15 juli 1610. Strachey var en av passagerarna på skeppet men brevet publicerades dock inte förrän 1625, men tros ha spridits redan efter 1610.[3][7] Bermuda hade rykte om sig att vara vindpinat och hemsökt av andeväsen och trolldom.[3] Öarna hade skildrats i flera skrifter: Richard Edens History of the Travayle in the West and East Indies (1577),[3] Sylvester Jourdans A Discovery of the Bermudas 1610 och Virginia Companys A True Declaration of the Colonie i Virginia också från 1610.[3][7]

Namnet till Caliban liksom andra mindre lån kan Shakespeare ha fått från Michel de Montaignes essä Des cannibals i John Florios översättning 1603.[3][5][8][9] Det mest direkta lånet från Montaigne är den hederlige rådsherren Gonzalos vision av ett utopiskt samhälle utan rika och fattiga, tjänare och herrar i andra aktens första scen.[8][9] Det finns även ekon från Vergilius Aeneiden och talet när Prospero tar farväl av trolldomen är slående likt Medeas tal i Ovidius Metamorfoser.[3][9][10][11] Prosperos exil har paralleller till Aeneas flykt och Gonzalos diskussion med Adrian och Sebastian om Dido är en direkt allusion til Aeneiden.[9]

Tryckningar och text

Stormen trycktes första gången i samlingsverket av Shakespeares pjäser, First Folio 1623, som sammanställdes av Shakespeares skådespelarkollegor John Heminges och Henry Condell och publicerades av Edward Blount och Isaac Jaggard.[12] Texten tros vara nedskriven av den professionelle skrivaren Ralph Crane med en sufflörs exemplar som förlaga. De ovanligt utförliga scenanvisningarna tros vara Cranes verk med en läsande publik i åtanke.[3]

Handling

Resumé

Prospero har blivit avsatt som hertig av Milano av sin bror Antonio med stöd av Alonso, kung av Neapel. Prospero sattes tillsammans med sin då treåriga dotter Miranda på en flotte som flöt iland på ön där handlingen utspelar sig. Prospero har magiska krafter och befriar luftanden Ariel från fångenskap hos häxan Sycorax som därefter förvisas från ön. Kvar där är hennes son Caliban, ett missfoster som är dum och elak. Caliban har lärt Prospero hur man överlever på ön och Prospero har i gengäld lärt honom religion och språk. Men Caliban har försökt att våldta Miranda, varför Prospero straffat honom med att göra honom till sin slav. Detta är situationen då handlingen tar sin början, då har tolv år förflutit sedan Prospero och Miranda kom till ön.[13]

Prospero får reda på att Antonio och Alonso passerar ön med ett skepp. Prospero skapar en storm som får fartyget att förlisa vid ön. Förutom av Antonio och Alonso består de skeppsbrutna av Alonsos bror Sebastian, son Ferdinand och rådgivare Gonzalo. Dessutom finns två suputer, Stefano och Trinculo. Prospero ser till att de skeppsbrutna skiljs åt i olika grupper. Alonso tror att hans son Ferdinand är död och vice versa. Härefter följer handlingen tre parallella intriger. Caliban slår sig i slang med Stefano och Trinculo och de företar sig att försöka mörda Prospero, vilket misslyckas. Antonio och Sebastian konspirerar om att mörda Alonso och Gonzalo vilket Prospero avstyr med Ariels hjälp. Ferdinand träffar Miranda och de blir kära.[13]

Prospero styr så att de skeppsbrutna närmar sig hans boning där de till slut strålar samman. Därpå uppstår en stor försoning. Prospero återinsätts som hertig och förlåter Antonio och Alonso. Ferdinand och Miranda skall få gifta sig när sällskapet anländer till Milano. Ariel befrias slutligen och löses upp i luften. Alla avseglar tillsammans med Alonsos flotta och Prospero avsvär sig sina trolldomskunskaper. Hur det går för Caliban får man inte veta.[13]

Kända citat

  • "O brave new world" (Miranda V:1, "Du sköna, nya värld" i Carl August Hagbergs översättning.)[14][15]
  • "We are such stuff / As dreams are made on" (Prospero IV:1, "Av samma tyg, som drömmar göras av, / vi äro gjorda" i Carl August Hagbergs översättning.)[16][17]

Analys

Teman och motiv

Pjäsen behandlar skillnaden mellan naturtillstånd och civilisation och uppfostran, en diskussion som låg i tiden genom de geografiska upptäckterna och den begynnande koloniseringen av Amerika.[5] Den vanföre slaven Caliban, öns urinvånare, representerar naturen medan civilisationen representeras av det nyanlända skeppsfolket. Som vanligt är Shakespeares gestaltning inte förenklad, båda motpolerna är skildrade med komplexitet med både ljusa och tarvliga sidor.[18]

Ett annat tema i pjäsen är nåd och försoning, ett tema som är gemensamt med de andra sena sagospelen. Dramat präglas även av sorgsenhet, framförallt Prosperos egen med tankar på livets korthet och alltings slut, men även hos de skeppsbrutna innan de får veta att alla är vid liv.[18]

Det finns ett politiskt tema i pjäsen som handlar om rättigheterna och skyldigheterna hos regent och undersåtar, liksom om möjligheten till motstånd. Redan från första scenen är föreställningen om staten närvarande. Den samtida publiken måste ha sett det skeppsbrutna skeppet som en allegori för staten. Så snart skeppet inträder i handlingen upprättas de sociala hierarkierna. Båtsmannen tillhåller matroserna att stanna under däck och inte blanda sig med högdjuren.[19] Han säger: "Vad bryr sig de här bumlingarna om en kungatitel?" (I:1).[20][21] Därpå uppdagas Prosperos bakgrund som hertig över Milano, för att fortsätta med att undersöka maktrelationerna mellan Prospero och samtliga övriga varelser på ön. Temat kondenseras i rådsmannen Gonzalos tal om den ideala staten i andra aktens första scen.[19]

För att kunna återvända till samhället och makten måste Prospero avsvära sig sina trolldomskunskaper.[22] Detta är konfliktfyllt för honom, då han värdesätter sina böcker mer än sitt hertigdöme.[23] Som alltid skildrar Shakespeare naturen och historien som grymma och att människan förgäves försöker vara herre över sitt öde. Stormen handlar om förlorade illusioner, en bitter visdom och ett bräckligt men trosvisst hopp. Pjäsen behandlar gränserna för mänsklig kunskap, herraväldet över naturkrafterna och hotet mot den moraliska ordningen.[22]

Shakespeare utforskar de moraliska problemen med Prosperos dubbla natur som retoriker och som den som civiliserar naturen. För Shakespeare är retoriken våldsam, förkonstlad och förvrängande. Samtidigt skulle den mänskliga erfarenheten framstå som brutal, ödslig och formlös den förutan. Å andra sidan är Shakespeares sympatier för den naturlige Caliban inte odelade.[24]

För sitt uppehälle var Shakespeare beroende av det vanliga folket. Men varje gång han använde ordet "populär" i sina pjäser så var det i negativ bemärkelse. Så också i Stormen. Prospero är en man som lämnat det världsliga bakom sig och höjt sig över att rankas av det vanliga folket.[25]

Det är inte säkert att gudarna som nedstiger i fjärde akten för att välsigna föreningen mellan Ferdinand och Miranda verkligen är gudar. Möjligheten att de skulle vara framkallade av Prosperos trolldomskrafter är öppen. Prospero beskriver de gudar han står i begrepp att åkalla som "some vanity of mine art", ordagrant "lite fåfänga i mina konster", som i Bengt Anderbergs översättning blivit "ett litet prov på mina trolldomskunskaper".[16][26][27][28]

Stildrag

Pjäsen har en invecklad handling, men det är en av två pjäser där Shakespeare tillämpar tidens enhet (den andra är den tidiga komedin Förvillelser).[5][29] Händelserna utspelar sig under samma tidsrymd som pjäsen tar att spela, cirka fyra timmar om den är oavkortad.[30] Ovanligt för Shakespeare är inte bara tillämpandet av tidens enhet utan även bruket av en begränsad spelplats, en ö. Till skillnad från övriga tragikomedier finns ingen pastoral miljö, istället är platsen magisk.[31]

Stormen har en regelbunden, spegelvänd struktur. Samma teman upprepas i dur och i moll, det upprepas först lyriskt och groteskt och sedan patetiskt och ironiskt.[32] Pjäsen är inte så mycket en rak berättelse utan snarare en serie djupt gåtfulla bilder, gång på gång arrangerade i symmetriska mönster: det parallella slaveriet för Caliban och Ariel; de båda yngre bröderna Antonio och Sebastian; Prosperos magiska kontroll över både havet och spektaklen samt Ariels uppträdande som nymf, som harpyja och som Ceres. I det avseendet står pjäsen nära lyriken. Den är mer full av poesi än någon annan Shakespearepjäs. Den är som ett havspoem där hyllningen till vad som kan återuppbyggas och sorgen över vad som är ohjälpligt förlorat är oupplösligt och sammanflätat.[33]

Det maskspel med antika gudar som Prospero arrangerar i fjärde akten var en flirt med den hovunderhållning som var på modet under kung Jakob I:s regeringstid. Det krävde scenografiska effekter som bara var möjliga på dåtidens inomhusscener.[26] Samtidigt finns hyperrealistiska scenanvisningar, som att de skeppsbrutna är våta när de gör entré.[19]

I flera av Shakespeares pjäser finns spår av att texten ändrats för framförande vid hovet. I Stormen är det skillnad mellan det maskspel som Prospero förbereder och det som framförs. För att fira föreningen mellan Miranda och Ferdinand befaller han Ariel att återvända med hela flocken av tjänsteandar för dans och lek, men Ariel återvänder inte alls utan istället gör gudinnan Iris entré. Vissa forskare tror därför att det maskspel som förefinns i pjäsen ersattes av ett annat, mera passande när pjäsen framfördes vid prinsessan Elisabets bröllopsfestligheter.[34]

Till det karakteristiska med de sena pjäserna hör tablåer, oftast skapade enbart av skådespelarnas kroppar och inte av scenmaskineri. När Prospero i femte akten upptäcker Ferdinand och Miranda när de spelar schack så är det troligt att skådespelaren drog ifrån ett draperi mot ett litet utrymme bakerst på scenen. En annan tablå är när Prospero i samma akt tar farväl av sin trolldomsstav och sina trolldomsböcker, åtföljd av himmelsk musik.[35]

För Shakespeares samtida var språket detsamma som talet. För renässansens människor var språket inte bara en möjlighet att göra sig förstådd och att uttrycka sin mening utan en gåva som höjde människan över resten av skapelsen. I Stormen hjälper språket Caliban att lyfta sig från att bara vara ett monster till att nå samma nivå som människorna.[36] Till pjäsens mest lyriska partier hör ett par av Calibans repliker:[37]

”

Var inte rädd: min ö är full av klanger
och ljuva, kärleksfulla melodier.
Ibland hörs liksom tusen strängar sjunga,
och röster hörs, som vaggar mig till sömns
om så jag hade sovit tjugo timmar:
då drömmer jag att jag ser himlen öppen
och rikedomar regnar ner på mig;
och när jag vaknar, ropar jag på drömmen!

„
– Caliban, akt III scen 2, Bengt Anderbergs översättning.[38][39][40]

Pjäsen innehåller ett ovanligt stort antal sånger.[3] I de sena pjäserna har musik och sång ofta ett symboliskt värde. Ferdinands försök att artikulera det oförklarliga i den musik han hör är hänförande och märklig:[19]

”

Vem sjunger? Var? I luften eller jorden?
Nu är det tyst. Å det var nog musik
för någon gud på ön. Jag satt och grät
på stranden där min faders skepp gått under:
då kom musiken svävande på vattnet
och vågorna och stormen stillade
dess ljuva melodi. Jag följde den,
Den drog mig hit. Men nu är den försvunnen.

„
– Ferdinand, akt I scen 2, Bengt Anderbergs översättning.[41][42][43]

När Prospero tilltalar sin bror i femte akten skiftar Shakespeare pronomen på ett intrikat sätt som kan hjälpa skådespelaren att spela att Prospero fortfarande är arg på sin bror samtidigt som han säger sig förlåta honom:[44]

”

For you, most wicked sir, whom to call brother
Would even infect my mouth, I do forgive
Thy rankest fault;

„
– Prospero, act V scene 1.[14]

Denna tolkningsmöjlighet finns inte kvar i Bengt Anderbergs svenska översättning, lika lite som i Carl August Hagbergs:

”

Du ondskans människa, min tunga vämjes
att kalla dig för bror! Men jag förlåter
allt ont du har begått -

„
– Prospero, akt V scen 1, Bengt Anderbergs översättning.[45][46]

Versexempel

Fraseringen i Shakespeares sena vers förefaller ofta vara härjad av plötsliga vindstötar. Rollfigurerna avbryter sig själva med parentetiska omformuleringar och sökande efter ord. Versen innehåller subtila mönster av repetition, uppfinningsrika omkastningar av ord, komprimerade eller expanderade stavelser och radikal behandling av jamb-versfoten. Den semantiska balansen kan vara störande ofokuserad:[47]

”

A devil, a born devil, on whose nature
Nurture can never stick; on whom my pains,
Humanely taken, all, all lost, quite lost;

„
– Prospero, act IV scene 1.[16]

Allitterationen i "nature", "nurture" och "never" undgår ingen. Lika lite som den ovanliga betoningen av "a" på första raden följt av en och en halv rad med regelbunden vers, varpå "all" och "quite" är betonade istället för huvudordet "lost". Passagen illustrerar även Shakespeares fallenhet för att kombinera skilda betydelsesfärer; "devil"/"nature" och "nurture"/"lost", vilket åstadkommer en suggestiv effekt. Samtidigt som Prospero riktar repliken till Caliban så öppnar sig en rad bibetydelser som sträcker sig bortom det omedelbara fokuset.[47] Av detta återstår i Bengt Anderbergs översättning upprepningen av tre betonade "allt" på den tredje raden och möjligen kontrasten mellan "djävul" och "ädelt":

”

En djävul. Djävul född. Ur detta skinn
kan inget ädelt gro: jag har försökt
med allt, med allt, och allt är meningslöst.

„
– Prospero, akt IV scen 1, Bengt Anderbergs översättning.[48][49]

Kritik

Från restaurationen och framåt fanns en tendens att se det som att Shakespeare tagit sig friheter med fantasin som inte var möjliga eller tillåtna för mindre författare. Dramatikern John Dryden, som gjorde en adaption av pjäsen tillsammans med William Davenant 1667, ansåg att Ariel och Caliban pekade på Shakespeares förmåga att sträcka sig bortom naturen. De båda dramatikerna tyckte dock att pjäsen var ofullständig och behövde kompletteras.[33]

Redan i Drydens och Davenants prolog etablerades synen på Prospero som Shakespeares alter ego.[33] Sedan dess har åtskilliga forskare och kritiker velat göra en biografisk tolkning av pjäsen och menat att den är Shakespeares avsked till teatern och en filosofisk och konstnärlig självbiografi.[30][33] I ett poem 1838 gav Thomas Campbell uttryck för att Prospero skulle stå för författarens egen mogna visdom.[33] Andra som tolkat pjäsen biografiskt är Edmund Kerchever Chambers, John Dover Wilson (1881-1969), William Hazlitt och Robert Graves. Chambers menade att pjäsen var en följd av en vändpunkt i Shakespeares liv 1607 som skulle ha fått honom att ta avstånd från den svarta filosofin i Hamlet. Wilson gjorde kopplingar till den idylliska stämning som skulle kännetecknat livet i Stratford-upon-Avon. Graves menade att pjäsens rollfigurer representerade olika inslag i Shakespeares liv.[30] Victor Hugo, som tyckte att pjäsen kompletterade Uppenbarelseboken i Nya Testamentet, ansåg att pjäsen var Shakespeares konstnärliga testamente. Hugo beskrev Prospero som naturens herre och ödets despot.[33]

Med tiden började kritiker finna Caliban lika sympatisk som Prospero. I adaptioner under 1840-talet, som bröderna Robert Barnabas Brougs och William Broughs och Charlotte Mary Sanford Barnes, började pjäsen ses som en allegori över slaveri och kolonialism.[33] Shakespeareredaktören Frank Kermode (1919-2010) pekade i sitt förord till Ardenutgåvan av pjäsen 1954 på Stormens civilisationskritiska tendens.[5][18] Han följdes av franske psykoanalytikern Octave Mannoni (1899-1989) och flera kulturmaterialistiskt och nyhistoriskt inriktade kritiker.[33] Mot detta invände den polske teaterteoretikern Jan Kott 1964 som menade att dramat på ett oroväckande vis handlar om hur makten återställs.[30] Han menade att den maktkamp och det våld och de sammansvärjningar som tvingat bort Prospero som hertig över Milano upprepas i Ariels och Calibans öden. Prosperos öde är gemensamt med Ariels och Calibans förhistoria. Ariel har varit fängslad av häxan Sytorax och befrias av Prospero bara för att han skall kunna lyda honom. Caliban var öns rättmätige härskare men störtades av Prospero på samma sätt som Prospero störtats av Antonio.[32] Även andra kritiker har ifrågasatt att pjäsen skulle vara relaterad till den begynnande kolonialismen, inte minst med tanke på att Shakespeare förlade handlingen till Medelhavet och inte till Västindien.[33]

Under senare år har diskussionen rört sig om huruvida Shakespeare verkligen sympatiserade med Prospero och om hans trollkonster hör hemma inom svart eller vit magi.[33]

Översättningar till svenska

Stormen finns i nio översättningar till svenska, varav fyra givits ut och fem spelats på teatern. Först kom Carl August Hagbergs översättning 1851 som ingick i Shakspere's dramatiska arbeten. Bd 11. Därpå kom Per Hallströms översättning som första gången gavs ut i serien Världslitteraturen: de stora mästerverken 1926. Allan Bergstrands översättning spelades första gången av Helsingborgs stadsteater 1954. Sedan dröjde det till 1962 innan Åke Ohlmarks översättning gavs ut i samlingsvolymen Komedier. Hjalmar Gullbergs och Ivar Harries översättning gjordes ursprungligen för Radioteatern 1951. Magnus Bergquists översättning gjordes för hans egen uppsättning på Sommarteatern i Södertälje 1983. Bengt Anderbergs översättning gavs ut 2004, Unga Klara var först med att spela denna översättning 1990. 2010 spelades postumt Britt G. Hallqvists och Claes Schaars översättning av Dramaten. 2016 kom Jan Ristarps översättning i en samlingsvolym tillsammans med Cymbeline.

Uppsättningar

Bruket av musik, liksom maskspelet i fjärde akten visar att pjäsen skrevs för inomhusscenen the Blackfriar's Theatre.[50][51] Det äldsta dokumenterade framförandet av pjäsen ägde rum 1 november 1611 då the King's Men spelade på Whitehall Palace i London.[3][52][53] Nästa dokumenterade föreställning ägde rum 1613 under prinsessan Elisabets bröllopsfestligheter.[54]

Stormen spelas någorlunda ofta. Efter Shakespeares levnad spelades pjäsen bara i olika bearbetningar. 1838 återupptäcktes och återuppväcktes Shakespeares original med en uppsättning signerad William Macready i London. Under återstoden av romantiken var det en av de populäraste Shakespearepjäserna. Pjäsen spelades av Charles Kean 1857 och Samuel Phelps 1871. När Herbert Beerbohm Tree satte upp Stormen 1904 fokuserade han på Caliban som han själv spelade.

När pjäsen spelades på Deutsches Theater i Berlin 1938, i regi av Brecht-medarbetarna Erich Engel och Caspar Neher, vågade man utföra en försiktig politisk protest på scenen. Prospero hade ritat en magisk cirkel utanför sin boning. Den som gick in där stelnade genast. Så också skurken Sebastian som stelnade med armen lyft liksom till en Hitlerhälsning.

1934 spelade Charles Laughton Prospero på Old Vic i London. Första gången John Gielgud medverkade i pjäsen 1926 spelade han Ferdinand. Sedan blev Prospero en av hans favoritroller. Han spelade rollen ett antal gånger, bland annat i Peter Brooks uppsättning i Stratford-upon-Avon. Sista gången han spelade rollen på scen var i Peter Halls uppsättning på Royal National Theatre 1973, och därefter i Peter Greenaways film Prospero's Books 1991. 1968 gjorde Peter Brook en ny uppsättning på teater Round House, där större delen av dialogen var ersatt av mim. 1982 regisserades pjäsen av Ron Daniel på Royal Shakespeare Company, där Caliban och Ariel framställdes som två motsatser i Prosperos psyke. 1983 var Derek Jacobi en ovanligt ung Prospero. 1988 spelades Prospero av Max von Sydow i en uppsättning på Old Vic i regi av Jonathan Miller. 1990 regisserade Peter Brook pjäsen på nytt på Théâtre des Bouffes du Nord i Paris. År 2000 spelades Prospero av Vanessa Redgrave på the Globe Theatre i London. När Michel Lemieux, Victor Pilon och Denise Guilbault regisserade Stormen på Théâtre du Nouveau Monde i Montréal i Québec, Kanada 2005 framfördes andar och gudar som tredimensionella hologram.[55][56] 2011 sattes Stormen upp av Declan Donellan på Théâtre des Gémeaux i Sceaux i Île-de-France, Frankrike.

Uppsättningar i Sverige

1812 gästades Stockholm av en tysk skådespelerska som reciterade och framförde scener ur Tempest.[57]

Filmatiseringar (urval)

The Tempest (1908)

Pjäsen har filmatiserats oerhört många gånger.

Verk som bygger på Stormen

Författarna Iris Murdoch, Aimé Césaire och W.H. Auden har inspirerats av Stormen, liksom konstnärerna Henry Fuseli och William Hogarth.[33]

Margaret Atwoods roman Hag-Seed från 2016 är en återberättelse av pjäsen.

Den svensk-norska animerade filmen Resan till Melonia från 1989 skrevs fritt efter Stormen och med inspiration av bland annat Oliver Twist och Jules Vernes bok Maskinön.

Referenser

Noter

  1. ^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 395
  2. ^ Jean E. Howard: Shakespeare and Genre i A Companion to Shakespeare sid 297f
  3. ^ [a b c d e f g h i j k] The Oxford Companion to Shakespeare sid 470f
  4. ^ Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 279
  5. ^ [a b c d e] Erik Frykman: Shakespeare sid 297
  6. ^ Gustaf Fredén: Shakespeare i Litteraturens världshistoria del 3 sid 436f
  7. ^ [a b] Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 280
  8. ^ [a b] Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 281
  9. ^ [a b c d] Jeff Dolven & Sean Keilen: Shakespeare's reading i The New Cambridge Companion to Shakespeare sid 24ff
  10. ^ Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 282f
  11. ^ Robert S. Miola: Reading the Classics i A Companion to Shakespeare sid 176ff
  12. ^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 145
  13. ^ [a b c] The Oxford Companion to Shakespeare sid 471f
  14. ^ [a b] William Shakespeare: The Tempest act V scene 1, OpenSource Shakespeare
  15. ^ William Shakespeare: Stormen akt V scen 1 i Shakspere's dramatiska arbeten. Bd 11, översättning Carl August Hagberg, sid 66
  16. ^ [a b c] William Shakespeare: The Tempest act IV scene 1, OpenSource Shakespeare
  17. ^ William Shakespeare: Stormen akt IV scen 1 i Shakspere's dramatiska arbeten. Bd 11, översättning Carl August Hagberg, sid 56
  18. ^ [a b c] Erik Frykman: Shakespeare sid 299ff
  19. ^ [a b c d] Janette Dillon: Shakespeare's tragicomedies i The new Cambridge Companion to Shakespeare sid 180f
  20. ^ William Shakespeare: Stormen, akt I scen 1, översättning Bengt Anderberg, sid 9
  21. ^ "What cares these roarers for the name of the king?"
  22. ^ [a b] Jan Kott: Shakespeare vår samtida sid 284f
  23. ^ Heidi Brayman Hackel: The "Great Variety" of Readers i A Companion to Shakespeare sid 147
  24. ^ Peter G. Platt: Shakespeare and Rethorical Culture i A Companion to Shakespeare sid 294
  25. ^ Paul Prescott: Shakespeare and popular culture i The New Cambridge Companion to Shakespeare sid 271f
  26. ^ [a b] Janette Dillon: Shakespeare's tragicomedies i The new Cambridge Companion to Shakespeare sid 174
  27. ^ William Shakespeare: Stormen, akt IV scen 1, översättning Bengt Anderberg, sid 60
  28. ^ William Shakespeare: Stormen akt IV scen 1 i Shakspere's dramatiska arbeten. Bd 11, översättning Carl August Hagberg, sid 52
  29. ^ Gustaf Fredén: Shakespeare i Litteraturens världshistoria del 3 sid 436
  30. ^ [a b c d] Jan Kott: Shakespeare vår samtida sid 282
  31. ^ Janette Dillon: Shakespeare's tragicomedies i The New Cambridge Companion to Shakespeare sid 179
  32. ^ [a b] Jan Kott: Shakespeare vår samtida sid 289f
  33. ^ [a b c d e f g h i j k] The Oxford Companion to Shakespeare sid 472f
  34. ^ Tiffany Stern: The theatre of Shakespeare's London i The New Camebridge Companion to Shakespeare sid 56f
  35. ^ Janette Dillon: Shakespeare's tragicomedies i The New Cambridge Companion to Shakespeare sid 175
  36. ^ Jonathan Hope: Shakespeare and language i The New Cambridge Companion to Shakespeare sid 77
  37. ^ Janette Dillon: Shakespeare's tragicomedies i The New Cambridge Companion to Shakespeare sid 177f
  38. ^ William Shakespeare: Stormen, akt III scen 2, översättning Bengt Anderberg, sid 53
  39. ^ William Shakespeare: Stormen akt III scen 2 i Shakspere's dramatiska arbeten. Bd 11, översättning Carl August Hagberg, sid 45
  40. ^ "Be not afeard; the isle is full of noises,
    Sounds and sweet airs, that give delight and hurt not.
    Sometimes a thousand twangling instruments
    Will hum about mine ears, and sometime voices
    That, if I then had waked after long sleep,
    Will make me sleep again: and then, in dreaming,
    The clouds methought would open and show riches
    Ready to drop upon me that, when I waked,
    I cried to dream again."
  41. ^ William Shakespeare: Stormen, akt I scen 2, översättning Bengt Anderberg, sid 24
  42. ^ William Shakespeare: Stormen akt I scen 2 i Shakspere's dramatiska arbeten. Bd 11, översättning Carl August Hagberg, sid 17
  43. ^ "Where should this music be? i' the air or the earth?
    It sounds no more: and sure, it waits upon
    Some god o' the island. Sitting on a bank,
    Weeping again the king my father's wreck,
    This music crept by me upon the waters,
    Allaying both their fury and my passion
    With its sweet air: thence I have follow'd it,
    Or it hath drawn me rather. But 'tis gone."
  44. ^ Jonathan Hope: Shakespeare's "Natiue English" i A Companion to Shakespeare sid 247
  45. ^ William Shakespeare: Stormen, akt V scen 1, översättning Bengt Anderberg, sid 72
  46. ^ William Shakespeare: Stormen akt V scen 1 i Shakspere's dramatiska arbeten. Bd 11, översättning Carl August Hagberg, sid 64
  47. ^ [a b] George T. Wright: Hearing Shakespeare's Dramatic Verse i A Companion to Shakespeare sid 274
  48. ^ William Shakespeare: Stormen, akt IV scen 1, översättning Bengt Anderberg, sid 65
  49. ^ William Shakespeare: Stormen akt IV scen 1 i Shakspere's dramatiska arbeten. Bd 11, översättning Carl August Hagberg, sid 57
  50. ^ Andrew Gurr: Shakespeare's Playhouses i A Companion to Shakespeare sid 374
  51. ^ Tiffany Stern: The theatre of Shakespeare's London i The New Cambridge Companion to Shakespeare sid 54
  52. ^ Erik Frykman: Shakespeare sid 302
  53. ^ Roslyn L. Knutson: Shakespeare's Repertory i A Companion to Shakespeare sid 358
  54. ^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 473
  55. ^ Anston Bosman: Shakespeare and globalization i The New Cambridge Companion to Shakespeare sid 296
  56. ^ The Tempest, Lemíeux Pílon 4d art (läst 23/12 2015)
  57. ^ Nils Molin: Shakespeare och Sverige intill 1800-talets mitt sid 98

Källor

Externa länkar

 Wikisource har originalverk relaterade till Stormen (engelska)
Wikiquote har citat av eller om Stormen (engelska)
Wikimedia Commons har media som rör Stormen.
v • r
William Shakespeare
Pjäser
Se även
Dikter
Apokryfer
och förlorade verk
Shakespeares liv
och verk
Shakespeares arv
Övrigt
Kategori Kategori
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Stormen&oldid=39845772”