Jesu uppståndelse
Jesu uppståndelse, att Jesus efter att ha korsfästs och begravts återuppstod från de döda efter två dagar, är för troende kristna en vital händelse. Enligt Nya Testamentet ägde den rum på söndagens morgon, sannolikt år 33, efter Jesu död på korset på fredagen under den judiska påsken Pesach.[1][2][3] Dagen för uppståndelsen kom av de kristna att kallas för påskdagen, och dagen för Jesu död och begravning för långfredagen. Uppståndelsen ingår i den kristna trosbekännelsen.
Det finns flera namngivna vittnen till den tomma graven och som senare ska ha mött den uppståndne Jesus enligt Nya testamentets uppståndelseberättelser som de beskrivs i Matt. 28, Mark. 16, Luk. 24, Joh. 20–21, Apg. 1:1–11 samt 1 Kor. 15:3–8. Men till själva uppståndelsen finns inga vittnen. I Matteusevangeliet skildras öppnandet av graven på ett dramatiskt vis, men Kristus verkar redan vara uppstånden. Vad som däremot omnämns är den tomma graven, och det sägs också att de som låg bakom Jesu avrättning lät sprida ut ett rykte om att hans lärjungar hade stulit kroppen. Detta kan betraktas som ett indirekt bevis för att graven faktiskt var tom. Markusevangeliet, som är det äldsta, slutar abrupt med att kvinnorna flyr från den tomma graven i skräck, utan att förstå. Det därpå följande stycket är ett senare tillägg. Enligt evangelierna och epistlarna lär Jesus sedan ha visat sig för ett ganska stort antal människor, av vilka de flesta var tidigare lärjungar.
Uppståndelsen i Nya Testamentet
Det är Paulus som först skriver om den uppståndne Kristus. Hans texter skrevs före evangelierna. Han nämner inte den tomma graven, och hans infallsvinkel förefaller mera renodlat andlig. Evangelierna beskriver en gestalt av ”kött och ben” (Luk. 24:39) som själv ber om något att äta (och äter det) och som Thomas kan vidröra (Joh. 20:27, Luk. 24:41–43), men ändå inte verkar vara underkastad naturlagarna. Motsättningen mellan Paulus uppståndne Jesus och evangeliernas är emellertid skenbar. Paulus understryker klart och tydligt att den uppståndne Kristus har blivit mött och sedd av en mängd personer, av vilka de flesta fortfarande var vid liv och kunde tillfrågas när han skrev det (1 Kor. 15:6); och evangeliernas uppståndne kommer och går på ett oförklarligt vis, känns igen eller förefaller okänd, rör sig efter andra lagar (jmfr Joh. 20:19, 21:12, Luk. 24:15–16). Å ena sidan betonas alltså att det inte rör sig om en ”gengångare” som flyter omkring utan substans, å andra sidan understryks att det inte är en död kropp som har vaknat till liv. Bibeln kan uppvisa flera exempel på återupplivande av döda människor, också i Gamla testamentet; Lasaros, uppväckt av Jesus (Joh. 11), är det mest bekanta exemplet. Jesus, hävdar dock apostlarna, lever för alltid, medan Lasaros dog (på nytt) som en vanlig människa. De menar alltså att Kristi uppståndelse är annorlunda.
Uppstånden på tredje dagen
De flesta kristna kyrkor räknar med att Kristus korsfästes på en fredag och uppstod på en söndag. Det är då ett problem att Nya testamentet talar om att Kristus skulle vara död i tre dagar och tre nätter. (Matt. 12:40). Detta stycke skall dock inte tolkas som att Kristus skall vara begraven i tre dagar eftersom Jona 2:3 talar om tre dagar i "dödsrikets buk". Kristus skall alltså vara tre dagar i dödsriket, precis som sägs i Apostoliska trosbekännelsen. Att finna tre dagar då Kristus är död blir lätt eftersom det enligt kristen tradition är fredag, lördag och söndag. Det judiska dygnet börjar och slutar vid solnedgången, och Jesus avled sent på eftermiddagen medan det ännu var fredag och det ännu inte hade hunnit bli sabbat. Svårare är att hitta tre nätter vilket gör att vissa räknar med att Kristus korsfästes på en torsdag. Kristna kyrkor vidhåller dock att profetian om tre dagar och tre nätter är uppfylld från fredag till söndag. En förklaringsmodell är att uttrycket dag och natt helt enkelt betyder dygn. För västerlänningar är dag normalt detsamma som dygn men i den judiska tidsuppfattningen är dag den ljusa delen av dygnet. Med denna förklaringsmodell behövs inte tre nätter. En alternativ förklaringsmodell är att eftersom Bibeln kallar ljuset för dag och mörkret för natt (1 Mos. 1:1:5) och då mörker rådde under korsfästelsen (Matt. 27:45) så ryms tre perioder av mörker och tre perioder av ljus från fredag den 14:e nisan till söndag den 16:e nisan, det vill säga tre nätter och tre dagar enligt vad som konstituerar en dag och en natt enligt 1 Mos. 1:5. Räkningen av antalet dagar kompliceras av att Matteus, Markus och Lukas evangelier använder den judiska kalendern där dygnet alltså börjar med aftonen enligt 1 Mos. 1:1:5) medan Johannes evangelium vänder sig mot en romersk publik och därför anger tider och dygn i strid med de andra tre evangelierna. Till exempel säger Johannes att Kristus kom till lärjungarna på aftonen den första dagen i veckan (Joh. 20:19) vilket skulle bli lördag kväll om den judiska tideräkningen använts.
En själ och en kropp eller en besjälad kropp
Den kristna tron bekänner kroppens uppståndelse. Som Oscar Cullman påpekar (O. Cullman, Själens odödlighet eller uppståndelse från de döda?, 1956), är själens odödlighet inte en kristen trossats, utan en gammal grekisk tanke. Själens odödlighet förutsätter uppdelningen mellan ande och materia, mellan synligt och osynligt. Enkelt uttryckt vilar begreppet på att kroppen betraktas som tillfällig och förgänglig, ett hölje för den eviga själen. Kroppen är alltså om inte rent ond, så åtminstone ett hinder för själen som bor i den. Denna själ ska så småningom befrias från kroppen till ett evigt, andligt liv. Det var med utvecklingen av tanken på en ren och evig idévärld som föreställningen om en odödlig själ fångad i den förgängliga materien växte fram och fick stark utveckling i olika gnostiska läror. I det gamla Israel, liksom i det antika Grekland, uppfattades inte livet efter döden som något eftertraktansvärt: i bästa fall var det en skuggtillvaro. Enligt Israel var det den jordiska, relationsmättade tillvaron i det egna folket som var Livet [källa behövs] – och i denna tillvaro var relationen med Israels Gud mittpunkten. Detta ledde långsamt israeliterna till tanken att den som är med Herren lever för alltid, eftersom Herren är den alltid Levande. Att förbli i Herrens tempel för att alltid skåda Guds härlighet (Ps. 27:4) är ett tema som dyker upp i Psaltaren med jämna mellanrum. Denna relationella övertygelse ("du låter inte din trogne se graven" (Ps. 16)) strömmade med tiden samman med den djuplodande reflektionen över gärningarnas lön och Guds dom; profeternas bilder av en verksam Gud som styr historiens förlopp och väcker döda till liv, reser upp och störtar ned furstar och kejsare och kan skapa ur intet gav sedan ramen för en föreställning om tidens slut, den allmänna uppståndelsen och domen. Vi vet visserligen från Nya testamentet att denna tanke var långt ifrån accepterad av alla inom judendomen, och att bittra kontroverser ägde rum mellan fariséer och saddukéer angående uppståndelsen från de döda (Apg. 23:6–8).
Vad som gör den stora skillnaden mellan grekernas och judarnas uppfattning här är att den semitiska tanken utgår från den konkreta, kroppsliga tillvaron som verklighet, inte bara som blek avbild av en osynlig, perfekt värld. Människan är en ”kroppslig ande.” Gud skapade en människokropp av jord och blåste sin ande genom hennes näsborrar (1 Mos 2:7). När döden gör sitt inträde i världen är det alltså ur biblisk synvinkel sett katastrofalt – inte, som Sokrates uppfattar det, en befrielse, utan en förstörelse av det sammanhang som utgör livet. Döden är en absolut fiende till människan och Gud, därför att den sliter bort människan från gemenskapen hon åtnjuter med Gud och medmänniskor. Det är också därför Paulus beskriver döden som ”den siste fienden” (1 Kor. 15:26) som skall besegras av Kristus vid tidens slut.
Skapelsens förnyelse
Enligt den kristna tron är dock döden, i och med Kristi självutgivande, redan övervunnen – Jesus förkunnar detta själv (Joh. 12:31). Kyrkan förutsätter alltså att Kristi uppståndelse inte är en rent individuell uppståndelse, eftersom döden drabbar oss alla. Det finns bara en uppståndelse, och det är Jesu uppståndelse, som är begynnelsen till och på ett sätt fullbordandet av hela universums förvandling och den nya skapelsen. Det finns bara en människa, och det är för att denna människa valde fel i begynnelsen (se syndafallet) som Kristus själv tar hennes plats och utför hennes uppgift. Kristi uppståndelse framställs alltså som den utlovade förnyelsen av hela skapelsen. Det är tydligt att Nya testamentets författare inte upplever Kristi uppståndelse som ett punktinslag i en linjär historia. Enligt den kristna uppfattningen bör Kristi lidande, gravläggning och uppståndelse betraktas som mittpunkten i en ändlös serie av koncentriska ringar som sträcker sig ut åt alla håll. Hans uppståndelse är en total sammanfattning och en definitiv nyskapelse, den innesluter Adam och Abraham och hela frälsningshistorien till tidens slut. Samtidigt uppfattas den som individuell garanti för vår egen uppståndelse: människan uppstår i Kristus, om hon tar del i hans död (Rom. 6:8).
Genom döden har han besegrat döden
Denna artikel är en del i en serie om 
|
|---|
|
Jesu liv enligt Nya testamentet |
|
Kontext och perspektiv |
|
Historicitet |
|
|
Genom att ansluta sig till Kristus blir därför människan enligt kristen tro en del av den nya kropp som skall bestå i evighet, Kristi kropp; vi skall leva om än vi dör (Joh. 11:25) (läran om nattvarden rotar sig i detta). Enligt kyrkans lära är det detta som den kristna frälsningen består av, eftersom dopet – symbolen för döden med Kristus – inleder den kamp med syndens krafter inom människan som, menar man, skall sluta i samma nederlag och samma triumf som för Kristus – i död och nytt liv. Paulus hävdar att om ondskans och dödens makter hade förstått att detta skulle bli resultatet av Kristi korsfästelse skulle de aldrig ha låtit honom lida (1 Kor. 2:8). Som han visar är det därför meningslöst att kalla sig kristen utan att tro på uppståndelsen:
- Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. Men om inte Kristus har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han har uppväckt Kristus, som han ju inte kan ha uppväckt om det är sant att de döda inte uppstår. Ty om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. ... Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor (1 Kor. 15:13–19).
Se även
Litteratur
- Bengt Holmberg, Människa och mer (Arcus förlag, Lund, 2:a upplagan, 2005), ISBN 91-88552-57-8
- Dag Øistein Endsjø, Greek Resurrection Beliefs and the Success of Christianity (Palgrave Macmillan, London, 2009), ISBN 978-0-230-61729-2
- N. T. Wright, The Resurrection of the Son of God (Fortress Press, 2003), ISBN 0-8006-3615-5 (hardcover), 0800626796 (paperback)
Referenser
- ^ Pratt, J. P. (1991). ”Newton's Date for the Crucifixion”. Journal of the Royal Astronomical Society 32 (3): sid. 301–304. Bibcode: 1991QJRAS..32..301P. http://www.johnpratt.com/items/docs/newton.html. [1]
- ^ Chronology of Jesus
- ^ Geologer har genom att studera spår av jordbävningsaktivitet vid Döda havet funnit att en jordbävning inträffade fredagen den 3 april år 33. Enligt Matteusevangeliet inträffade en jordbävning när Jesus gav upp andan på korset. Viegas, Jennifer. ”Day of Jesus' Crucifixion Believed Determined”. Discovery News, 3 maj 2012. Originalkälla: International Geology Review. http://news.discovery.com/history/jesus-crucifixion-120524.html. Läst 21 oktober 2012.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Jesu uppståndelse.
| ||||||||||||||||||||||||||
