Oman

Version från den 9 november 2017 kl. 04.58 av 85.230.185.113 (Diskussion) (→‎Geografi: Enklav -> Exklav.)

Sultanatet Oman
سلطنة عُمان
Salṭanat ʻUmān
Flagga Statsvapen
Valspråkinget
Nationalsång: Nashid as-Salaam as-Sultani
läge
HuvudstadMuskat
Största stad as-Sib
Officiellt språk Arabiska
Statsskick Sultanat, absolut monarki
 -  Sultan Qabus ibn Said
 -  Premiärminister Qabus ibn Said
Area
 -  Totalt 309 500 km²[1] (72:a)
 -  Vatten (%) försumbart
Befolkning
 -  2015 (juli) års uppskattning 3 286 936[1] (133:e)
 -  Befolkningstäthet 10,6 inv./km² (180:e)
BNP (PPP) 2015 års beräkning
 -  Totalt USD 171,7 miljarder[1] (74:e)
 -  Per capita $46 200 
Valuta Omansk rial (OMR)
Tidszon UTC+4
Topografi
 -  Högsta punkt Jabal al-Akhadar, 3 018 m ö.h.
Nationaldag 18 november
Nationalitetsmärke OM
Landskod OM, OMN, 512
Toppdomän .om
Landsnummer 968
Engelskspråkig karta över Oman

Oman, formellt Sultanatet Oman (arabiska: سلطنة عُمان), är ett land beläget i det östra hörnet av Arabiska halvön. Oman gränsar till Förenade arabemiraten i nordväst, Saudiarabien i väst och Jemen i sydväst och har en lång kust mot Arabiska havet i öst och Omanbukten i nordost. Huvudstaden heter Muskat. Nationaldag firas den 18 november med anledning av sultanens födelsedag.

Historia

Huvudartikel: Omans historia

Omans historia sträcker minst tillbaka till 2000-talet f Kr och inbegriper kopparproduktion samt odling av och handel med rökelse. Med början år 630 islamiserades Oman. Samhället levde relativt gott på handel, sjöfart och pärlfiske. År 1507 togs den viktigaste hamnstaden, Muskat, av portugiserna som fördrevs från Oman 1650. Omkring 1749 valdes Ahmad ibn Said till imam och han grundade Al Bu Said-dynastin, som fortfarande styr Oman idag.[2] Under Said ibn Sultans styre 1806–56 var Oman som störst. Då omfattade sultanatet förutom kustlandet Oman även östafrikanska kusten från ekvatorn till nuvarande Tanzanias södra del med därutanför liggande öar, bland dem Zanzibar som blev centrum för kryddodling och slavhandel. Sultanen hade även stort inflytande över områdena på andra sidan Omanbukten. Efter hans död delades riket mellan hans söner i det afrikanska sultanatet Zanzibar och det asiatiska Oman.[3] De afrikanska besittningarna förlorades 1860.[4] Därefter följde en orolig tid med uppror och strider som fick sitt slut i och med att Said ibn Taymur 1970 avsattes av sin son Qabus ibn Said, som utbildats i väst. Quabus inledde en modernisering av Oman, dock utan demokratisering.[5]

Geografi

Oman ligger i den östra delen av den Arabiska halvön och har en lång kust mot Indiska oceanen i sydost och mot Omanbukten i nordost. Oman har två exklaver i Förenade arabemiraten på Musandamhalvön. Den större exklaven ligger strategiskt placerad på den yttersta spetsen av halvön alldeles vid Hormuzsundet.[6] Uppgifterna vad gäller landets yta varierar (212 450 km2[7] - 309 500 km2[8]).

I nordost ligger bergskedjan al-Hajar där Jabal al-Akhadar når 3 018 m ö. h. Söder om bergskedjan breder en stenöken med oaser ut sig. I Dhofar i söder finns en för Oman relativt bördig slätt närmast kusten. Innanför kusten höjer sig bergen och innanför bergen övergår landskapet först i stenöken och sedan sandöknen Rub al-Khali med upp till 150 meter höga sanddyner.[9] Vid östra kanten av Rub al-Khali ligger Umm al Samim som är ett stort saltöken- och kvicksandsområde.

Oman har i huvudsak stäpp- och ökenklimat där årsnederbörden ligger mellan 50 och 100 mm. Nederbörden faller främst vid kusten och i den sydliga provinsen Dhofar under sommaren vilket ökar luftfuktigheten och lindrar hettan som kan nå över 50 °C i de inre delarna av landet. Muskat har en medeltemperatur i januari på 21 °C och i juli på 32 °C,[9][10]

Omans främsta naturtillgång är olja och förutom det finns också naturgas, koppar och krom. Det torra klimatet gör jordbruk osäkert.[11]

Befolkning

Uppskattningarna av Omans folkmängd varierar (3 286 936[8] - 4 100 000[7]), Befolkningen är koncentrerad till de bördiga områdena kring huvudstaden Muskat och den näst största staden Salalah samt de närliggande kustområdena. Totalt bor 75 % (2014) i städer. Den naturliga befolkningstillväxten är hög för området 1,8 % per år (2014) och medellivslängden till 75 år för män och 78 år för kvinnor. Omans befolkning utgörs främst av araber. Knappt 35 procent av befolkningen är gästarbetare utan omanskt medborgarskap som huvudsakligen kommer från Pakistan, Indien och Bangladesh.[12]

Islam är statsreligion och de flesta omanier är muslimer. En stor majoritet av muslimerna är ibaditer, som är en egen gren inom islam som uppstod på 600-talet och har Oman som sitt främsta centrum. Utmärkande för ibadism är demokratiska grunddrag och att den prägas av tolerans och fredlighet. Övriga muslimer är huvudsakligen sunniter med några få procent shiamuslimer. 6 % är hinduer och 4 % kristna.[13][14] Folket har i sekler bestått av en sjöfarande, heterogen kustbefolkning som politiskt organiserats i ett sultanat och en inlandsbefolkning, präglad av ibadistisk islam och dominerad av teokratin i oasen Nizwa. Klyftan mellan folkgrupperna har krympt under landets modernisering.[12]

Det officiella språket är semitiska språket arabiska och nyarabiska dialekter dominerar starkt.[15] I Dhofar talas i liten omfattning de semitiska sydarabiska språken mehri och shehri. I Muskat-området talas även de indoeuropeiska språken persiska och baluchiska. Dessutom talas i liten omfattning bantuspråket swahili i Muskat.[16] Engelskan är allmänt utbredd.[15]

Statsskick och politik

Oman är ett sultanat där i stort sett all makt samlad hos sultanen som själv, vilket gör Oman till en absolut monarki. Sultanen är stats-. utrikes-, försvars- och finansminister. Han stiftar lagar via dekret och utser regeringen. 1981 inrättade sultanen en rådgivande församling som 1991 blev ett underhus (Majlis al-Shura) med 84 representanter från de 59 distrikten i Oman. Dessutom finns det ett överhus (Majlis al-Dawla) med 83 ledamöter som utses av sultanen själv. Tvåkammarparlamentet har enbart en rådgivande funktion och inga politiska partier är tillåtna.[17][18] 1996 införde sultanen den första omanska skrivna konstitutionen. 2002 utvidgade han rösträtten till att omfatta alla medborgare över 21.[19] Kritik av sultanen är brottsligt i Oman. Nätaktivister har blivit dömda till långa fängelsestraff.[20]

  • Oman ligger på plats 139 av 167 i Demokratiindex 2014, och ligger därmed i kategorin "auktoritär regim".[21]
  • Oman ligger på plats 127 av 180 i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex 2015, och ligger därmed i kategorin "svår situation".[22]
  • Oman ligger på plats 64 av 175 i Transparency Internationals korruptionsindex 2014.[23]

Utrikesrelationer

Oman har historiskt haft och har nära förbindelser med Storbritannien, och den brittiska militären.[8][24] Sedan Sultan Quabos ibn Said tog över makten 1970 har goda relationer etablerats med USA, som har militära baser i landet, och relationerna har förbättrats med grannstater, många arabstater, Frankrike och Israel.[17]

Oman har en självständig utrikespolitik och strävar efter att vara neutralt. Oman är unikt bland länderna på Arabiska halvön för att ha goda relationer med Iran,[17][25] och man har stått emot amerikanska påtryckningar att inta en tydligare antiiransk inställning.[26][27] Oman är medlem av Gulfstaternas samarbetsråd som utvecklats till ett frihandelsområde.[17]

Ekonomi

Oman har är en blandekonomi som vuxit snabbt sedan 1960-talet och där oljeexport och export av naturgas dominerar.[11] Grönsaker, frukt, fisk och skaldjur exporteras också.[28] Jordbruket stod 2013 för 1 % av BNP medan industrin, inklusive oljeindustri och gruvdrift, stod för 64% och service stod för 35%. Samtidigt stod oljeexporten för mer än 40 % av exportintäkterna.[11]

Oman ligger på plats 56 av 178 i Heritage Foundations index för ekonomisk frihet (2015) och ligger därmed i kategorin "måttligt fri".[29]

Naturtillgångar och energi

Först 1967 började man utvinna olja i Omans oljefält som främst ligger sydväst om Musqat samt i provinsen Dhofar. De är små och utspridda, vilket gör dem mindre produktiva och utvinningen dyrare än i grannländerna.[30]

Industri

Oman har gjort stora investeringar i den icke oljebaserade industrin för att minska beroendet av olja. Vid sidan av oljeraffinering finns bland annat petrokemisk industri, fabriker för framställning av konstgödsel, metanol och cement samt ett aluminiumsmältverk. I Musqat, Suhar och Salala finns särskilda industrizoner med lätt industri, som livsmedelsproduktion och hopsättningsfabriker.[30]

Administrativ indelning

2011 indelades Oman i elva guvernement: Muscat, Dhofar, Buraimi, Musandam, Al Dakhiliyah, norra Al Batinah, södra Al Batinah, södra Al Sharqiyah, norra Al Sharqiyah, Al Dhahira och Al Wusta.[31]

Internationella rankningar

Organisation Undersökning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Ekonomisk frihet-index 2015 56 av 178
Reportrar utan gränser World Press Freedom Index 2015 127 av 180
Transparency International Korruptionsindex 2014 64 av 175
FN:s utvecklingsprogram Human Development Index 2015 52 av 188
The Economist Intelligence Unit Demokratiindex 2014 139 av 167

Källor

  1. ^ [a b c] ”Oman”. The World Factbook. CIA. 25 februari 2016. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/mu.html. Läst 10 mars 2016. 
  2. ^ ”Oman - Historia”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/oman#historia. Läst 29 december 2015. 
  3. ^ Oman i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1914)
  4. ^ ”Zanzibar - Historia”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/zanzibar#historia. Läst 29 december 2015. 
  5. ^ ”Oman - Modern historia”. Landguiden. Arkiverad från originalet den 19 januari 2016. https://web.archive.org/web/20160119081345/https://www.landguiden.se/Lander/Asien/Oman/Modern-Historia. Läst 29 december 2015. 
  6. ^ ”Oman - Geografi”. Landguiden. Arkiverad från originalet den 6 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160306052541/https://www.landguiden.se/Lander/Asien/Oman/Geografi. Läst 28 december 2015. 
  7. ^ [a b] ”Oman - Landsfakta”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/figur/textruta/landsfakta-(landsfakta-322). Läst 29 december 2015. 
  8. ^ [a b c] ”The World Factbook”. CIA. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/mu.html. Läst 29 december 2015. 
  9. ^ [a b] Åse, Lars-Erik; Hall, Ragnar. ”Oman - Natur”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/oman#natur. Läst 28 december 2015. 
  10. ^ ”Oman - Klimat”. Landguiden. Arkiverad från originalet den 30 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160330055953/http://www.landguiden.se/Lander/Asien/Oman/Klimat. Läst 28 december 2015. 
  11. ^ [a b c] Holmén, Hans. ”Oman - Näringsliv”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/oman#n%C3%A4ringsliv. Läst 28 december 2015. 
  12. ^ [a b] ”Oman - Befolkning”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/oman#befolkning. Läst 29 december 2015. 
  13. ^ ”Oman - Religion”. Landguiden. Arkiverad från originalet den 30 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160330052836/http://www.landguiden.se/Lander/Asien/Oman/Religion. Läst 28 december 2015. 
  14. ^ Hjärpe, Jan; Halldén, Philip. ”Oman - Religion”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/oman#religion. Läst 28 december 2015. 
  15. ^ [a b] ”Oman - Språk”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/oman/spr%C3%A5k. Läst 29 december 2015. 
  16. ^ ”Oman”. Ethnologue. http://www.ethnologue.com/country/OM/languages. Läst 29 december 2015. 
  17. ^ [a b c d] ”Oman - Statsskick och politik”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/oman#statsskick-och-politik. Läst 28 december 2015. 
  18. ^ ”Oman - Politiskt system”. Landguiden. Arkiverad från originalet den 19 januari 2016. https://web.archive.org/web/20160119072511/https://www.landguiden.se/Lander/Asien/Oman/Politiskt-System. Läst 28 december 2015. 
  19. ^ ”Qabus ibn Sa`id”. www.rulers.org. http://www.rulers.org/indexq.html#qabus. Läst 28 december 2015. 
  20. ^ ”World Press Freedom Index 2014”. Reporters Without Borders. Arkiverad från originalet den 16 januari 2016. https://web.archive.org/web/20160116090029/http://rsf.org/index2014/en-middle-east.php. Läst 28 december 2015. 
  21. ^ ”Democracy Index 2014”. The Economist Intelligence Unit. http://www.eiu.com/Handlers/WhitepaperHandler.ashx?fi=Democracy-index-2014.pdf&mode=wp&campaignid=Democracy0115. Läst 31 december 2015. 
  22. ^ ”World Press Freedom Index 2015”. Reporters Without Borders. http://index.rsf.org/#!/index-details/OMN. Läst 28 december 2015. 
  23. ^ ”How corrupt is your country?” (på brittisk engelska). www.transparency.org. http://www.transparency.org/cpi2014/results. Läst 29 december 2015. 
  24. ^ ”A balancing act”. The Economist. 15 september 2009. http://www.economist.com/node/14442346?zid=308&ah=e21d923f9b263c5548d5615da3d30f4d. 
  25. ^ ”Oman: A Unique Foreign Policy”. RAND. http://www.rand.org/pubs/research_briefs/RB2501/index1.html. Läst 29 oktober 2011. 
  26. ^ ”Oman Remains Wary Of Iranian Expansionism”. Wikileaks. Arkiverad från originalet den 15 december 2011. https://web.archive.org/web/20111215175002/http://wikileaks.ch/cable/2008/08/08MUSCAT565.html. Läst 29 oktober 2011. 
  27. ^ ”Admiral William J. Fallon's Meeting With Sultan Qaboos”. Wikileaks. Arkiverad från originalet den 27 oktober 2011. https://web.archive.org/web/20111027181916/http://wikileaks.ch/cable/2008/03/08MUSCAT174.html. Läst 29 oktober 2011. 
  28. ^ ”Oman - Utrikeshandel”. Landguiden. Arkiverad från originalet den 30 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160330010523/http://www.landguiden.se/Lander/Asien/Oman/Utrikeshandel. Läst 29 december 2015. 
  29. ^ ”World & Global Economy Rankings on Economic Freedom”. The Heritage Foundation. http://www.heritage.org/index/ranking. Läst 29 december 2015. 
  30. ^ [a b] Utrikespolitiska institutet – Landguiden
  31. ^ ”Seven new divisions created in Oman - Khaleej Times”. www.khaleejtimes.com. http://www.khaleejtimes.com/article/20111028/ARTICLE/310289925/1016. Läst 28 december 2015.