Schengenregelverket

Europeiska unionsrätten
Schengenregelverket
Schengenregelverket
Utfärdat av Undertecknat i Rättslig grund Depositarie	rådet Schengen, Luxemburg protokoll 19 fogat till fördragen Luxemburgs regering
Offentliggjort i Celexnummer	EGT L 239 2000 42000A0922
Juridiskt bindande Undertecknat Utfärdat Ikraftträdande	ja, med direkt effekt 1985-06-14 : 1990-06-19 1997-10-02 (som unionsrätt) 1999-05-01 (som unionsrätt)
Yttranden
Annan lagstiftning Utgör en del av	kompletterande lagstiftning
Status: Gällande unionsrätt

Schengenregelverket är en lagsamling av avtal, konventioner och beslut rörande Schengensamarbetet. Regelverket har sitt ursprung i Schengenavtalet, som signerades den 14 juni 1985 av Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland i närhet av orten Schengen i Luxemburg. Syftet med avtalet var att upprätta en gemensam passunion och avskaffa gränskontrollerna mellan signatärstaterna. Samtidigt skulle den gemensamma yttre gränsen stärkas. Den 19 juni 1990 signerades Schengenkonventionen, som innehöll bestämmelser om tillämpningen av det ursprungliga avtalet och det gradvisa avskaffandet av passkontroller, av Schengenavtalets signatärstater. Genom avtalen inrättades också en verkställande kommitté för samarbetet. Efter konventionens ikraftträdande anslöt sig Italien den 27 november 1990, Portugal och Spanien den 26 juni 1991, Grekland den 6 november 1992, Österrike den 28 april 1995, samt Danmark, Finland och Sverige den 19 december 1996.

Med Amsterdamfördraget, som trädde kraft den 1 maj 1999, fogades ett protokoll till Europeiska unionens grundfördrag som införlivade Schengenregelverket inom unionens ramar. Samtidigt ersattes Verkställande kommittén av Europeiska unionens råd. Rådet antog, i enlighet med protokollet, ett beslut den 20 maj 1999 som fastslog vilka rättsakter som Schengenregelverket omfattade och som således blev en del av unionsrätten. Införlivandet innebär att samarbetet ska genomföras inom unionens institutionella och rättsliga ramar och i enlighet med de relevanta bestämmelserna i unionens fördrag.

Hela Schengenregelverket, inklusive nya rättsakter som institutionerna antar, måste godtas fullt ut av alla stater som ansöker om medlemskap i unionen.

Historia

Ett monument i Schengen över signerandet av Schengenavtalet.

1944 undertecknade Belgiens, Nederländernas och Luxemburgs exilregeringar ett avtal som innebar att gränskontrollerna mellan de tre staterna upphörde. Detta avtal trädde i kraft 1948. Den 13 juli 1984 undertecknade också Frankrike och Tyskland ett avtal som innebar att passkontrollerna mellan de båda staterna skulle upphöra.

Eftersom större delen av Europeiska gemenskaperna därmed ingick i någon passunion väcktes idén om en gemensam passunion inom gemenskaperna. Detta blockerades emellertid av Storbritannien, som inte ville ge upp sina egna passkontroller, och av Danmark, som inte ville ge upp passfriheten mot Sverige och Norge, som inte var medlemmar i EG.

Därför beslutade Frankrike, Tyskland och Benelux-staterna att inrätta en helt egen passunion. Första steget för detta samarbete togs genom undertecknandet av Schengenavtalet den 14 juni 1985 i närheten av staden Schengen, Luxemburg. Detta var början på inrättandet av Schengenregelverket.

Rättslig grund

Hela Schengenregelverket utgör en integrerad del av unionsrätten.

Det ursprungliga Schengenavtalet antogs utanför det europeiska samarbetets ramar. Det antogs således som en mellanstatlig akt.

Schengenkonventionen antogs med Schengenavtalet som rättslig grund, men även konventionen antogs som en mellanstatlig akt. Avtalet och konventionen utgjorde en rättslig grund för Verkställande kommittén att anta beslut. Genom nya avtal anslöt sig flera andra europeiska stater.

Med Amsterdamfördraget fogades ett protokoll om införlivandet av hela Schengenregelverket till Europeiska unionens fördrag. Detta protokoll utgör den rättsliga grunden för alla rättsakter som antas inom Schengensamarbetet.

I enlighet med protokollets bestämmelser är varje ny medlemsstat förbunden att införa hela Schengenregelverket. En sådan anslutning sker dock inte, sedan Amsterdamfördragets ikraftträdande, genom ett avtal, utan istället genom respektive ny medlemsstats anslutningsfördrag.

Syfte och innehåll

Passkontroll mellan Spanien och Gibraltar, som fortfarande existerar.

Syftet med Schengenregelverket var att avskaffa passkontrollerna. På så sätt skulle fri rörlighet för personer bli verklighet. Samtidigt innebar samarbetet också att de yttre gränserna förstärktes, för att förhindra till exempel människohandel.

Därutöver har Schengenregelverket också medfört ett tätare polisiärt samarbete med syfte att hindra internationell brottslighet.

Avskaffandet av personkontroller innebär inte nödvändigtvis att resa kan ske utan pass eller nationellt identitetskort, eftersom sådan handling krävs, eller rekommenderas, i vissa Schengenstater. I till exempel Belgien, Frankrike, Italien och Spanien krävs att alla har ett nationellt identitetskort eller pass med sig. Dessa länders invånare kan resa utan extra legitimation eftersom de är vana vid sitt vanliga kort. Personer från de nordiska länderna innehar oftast inget nationellt identitetskort, och behöver därför ta med sig passet. Körkort går bra i vissa länder, men räcker generellt sett inte.

Schengenavtalet

Signaturerna till Schengenavtalet.

Regelverket om Schengensamarbetet har sitt ursprung i ett avtal mellan Frankrike och Tyskland som slöts den 13 juli 1984 i Saarbrücken, Tyskland. Avtalet innebar att passkontrollerna mellan staterna skulle upphöra. Sedan tidigare existerade en passunion inom Benelux. På grund av motstånd från Storbritannien, som inte ville ge upp sina egna passkontroller, kunde någon passunion inte inrättas inom Europeiska gemenskaperna. Därför beslutade Frankrike, Tyskland och Benelux-staterna att ingå en egen passunion. Första steget för detta samarbete togs genom undertecknandet av Schengenavtalet den 14 juni 1985 i närheten av staden Schengen, Luxemburg.

Schengenavtalet innebar vissa förberedelser inför avskaffandet av passkontrollerna, till exempel fastslogs gemensamma regler för hur passkontrollerna skulle gå till. Ett samarbete inleddes också mellan medlemsstaternas polis- och tullmyndigheter. På längre sikt åtog sig medlemsstaterna att harmonisera lagstiftningen kring narkotika, skjutvapen och sprängämnen. Avtalet innebar också en harmonisering av viseringspolitiken.

Schengenkonventionen

Gräns utan passkontroller mellan Portugal och Spanien.

För att implementera de långsiktiga bestämmelser som föreskrevs i Schengenavtalet, signerades den 19 juni 1990 en konvention om tillämpningen av Schengenavtalet, den så kallade Schengenkonventionen. Schengenkonventionen innehöll betydligt mer detaljerade bestämmelser om bland annat passkontrollernas avskaffande, förstärkta yttre gränser och ökat polisiärt samarbete. Dessutom inrättades Verkställande kommittén, vars främsta uppgift blev att utarbeta mer detaljerade gemensamma viseringsbestämmelser.

Precis som Schengenavtalet antogs konventionen utanför ramarna för Europeiska gemenskaperna och signerades av samma medlemsstater som avtalet. Enligt konventionen kunde dock varje medlemsstat i Europeiska gemenskaperna också ansluta sig till konventionens bestämmelser, vilket innebar att samarbetet stod öppet för bland annat Grekland, Italien, Portugal och Spanien.

Schengenkonventionens bestämmelser implementerades den 26 mars 1995 av de ursprungliga signatärstaterna. Därmed var passunionen en realitet.

Senare förändringar

Inga passkontroller existerar vid Öresundsbron, som invigdes 2000.

Efter Schengenkonventionens ikraftträdande anslöt sig Italien den 27 november 1990, Portugal och Spanien den 26 juni 1991, Grekland den 6 november 1992, Österrike den 28 april 1995, samt Danmark, Finland och Sverige den 19 december 1996. Vid utarbetandet av Amsterdamfördraget nåddes en överenskommelse mellan Schengenstaterna och Storbritannien som innebar att Schengensamarbetet skulle införlivas inom Europeiska unionens ramar, men utan att Storbritannien skulle behöva delta.

Genom Amsterdamfördragets ikraftträdande blev därmed hela Schengenregelverket en del av Europeiska unionens rätt, och också en del av den lagstiftning som varje ny medlemsstat måste anta. Samtidigt ersattes Verkställande kommittén av Europeiska unionens råd.

Vid unionens utvidgning 2004 och 2007 utgjorde Schengenregelverket en del av det regelverk som de nya medlemsstaterna var tvungna att anta vid sin anslutning. Även om nya medlemsstater är fullt juridiskt bundna vid bestämmelserna, är det först efter beslut av rådet som de implementerar avskaffandet av passkontrollerna. Detta skedde för Estland, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien, Slovenien, Polen, Tjeckien och Ungern den 21 december 2007.

Territoriellt tillämpningsområde

Schengenområdet

  Officiella medlemsstater

  Associerade medlemsstater

  Stater som inte implementerat

  Stater med särskild status

Schengenregelverket omfattade från början enbart Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland. Under 1990-talet anslöt sig följande europeiska stater: Italien den 27 november 1990, Portugal och Spanien den 26 juni 1991, Grekland den 6 november 1992, Österrike den 28 april 1995, samt Danmark, Finland och Sverige den 19 december 1996. Den 26 mars 1995 implementerades bestämmelserna i de ursprungliga signatärstaterna samt Portugal och Spanien. Därefter implementerades regelverket i Italien den 26 oktober 1997, Österrike den 1 december 1997, Grekland den 26 mars 2000, Danmark, Finland och Sverige den 25 mars 2001 samt Estland, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien, Slovenien, Polen, Tjeckien och Ungern den 21 december 2007. Bulgarien, Cypern och Rumänien har ännu inte implementerat regelverket fullt ut.

Irland och Storbritannien åtnjuter specialstatus inom området med frihet, säkerhet och rättvisa, inklusive Schengensamarbetet. Storbritannien har dock valt att tillämpa vissa delar av Schengenregelverket från och med den 22 december 2004. Även Irland har begärt att få delta i vissa delar av samarbetet, men har valt att inte tillämpa bestämmelserna. Schengensamarbetet sker för Danmarks del, till skillnad från övriga medlemsstater, på mellanstatlig basis och inte inom unionens ramar, eftersom landet står utanför området med frihet, säkerhet och rättvisa. Storbritannien tillåter inresa och uppehälle med EU:s nationella identitetskort, däremot kräver vissa länder såsom Sverige pass för att tillåta utresa ut ur Schengenområdet, exempelvis till Storbritannien. Island och Norge blev via ett särskilt avtal associerade till Schengensamarbetet och implementerade regelverket samtidigt som de andra nordiska medlemsstaterna. Detta berodde på att de nordiska staterna redan ingick i en nordisk passunion. Även Schweiz är via ett särskildt avtal associerat till Schengensamarbetet och fullt integrerat i de praktiska tillämpningarna. Liechtensteins associering till Schengensamarbetet godkändes av rådet den 7 mars 2011 efter en långdragen process, och implementerades fullt ut den 19 december 2011.

Se även

• Området med frihet, säkerhet och rättvisa
• Schengensamarbetet

Referenser

Noter

EU-portalen — metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.