Catalinaaffären

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
DC 3:an, en Tp 79 med FV-nr 79001, på F 8 Barkarby en tid innan försvinnandet.

Catalinaaffären, eller i folkmun DC-3:an som försvann[1], var den diplomatiska kris som utlöstes i juni 1952 sedan ett svenskt militärt flygplan av typen DC-3 (i svenska Flygvapnet betecknad Tp 79) genomförde signalspaning över Östersjön, varvid planet spårlöst försvann. Under letandet efter den saknade Tp 79:an anfölls ett militärt sjöräddningsflygplan ("Catalinan") av en sovjetisk MiG-15, varvid det skadades så allvarligt att det tvingades nödlanda. Alla fem besättningsmedlemmarna räddades av ett västtyskt lastfartyg.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Tre år tidigare hade Sverige, i strid med den officiellt strikta neutralitetslinjen, ingått ett hemligt avtal med USA och Storbritannien. Svenska signalspaningsdata skulle bytas mot amerikansk teknisk utrustning. Flygvapnets specialutrustade Tp 79:or 79001 Hugin och 79002 Munin genomförde regelbundet topphemliga flygningar över Östersjön med amerikansk signalspaningsutrustning ombord. Sverige bedrev även fotospaning mot Sovjetunionen. Under 1948 hade en S 26 flugen av Fredrik Lambert-Meuller medvetet kränkt sovjetiskt territorium. Flygplanet var utrustat med en kamera lånad från USA:s flygvapen. Under 1949 hade spaningsflygningarna fortsatt med en S 31 flugen av Ingemar Wängström[2].

Huvudsyftet med operationerna var att få fram uppgifter om Sovjetunionens luftförsvar, särskilt dess kapacitet att bekämpa amerikanska kärnvapenbestyckade bombflygplan av typ Boeing B-47 Stratojet.[3]

År 1951 ertappades Sverige med att vid två tillfällen ha kränkt sovjetiskt luftrum. Vid det ena tillfället var ett av planen så nära som 2,5 nautiska mil (drygt 4,5 km) den baltiska kusten, och regeringen tvingades be om ursäkt på diplomatisk väg. Under år 1952 steg spänningen ytterligare då Nato-plan upprepade gånger kränkte sovjetiskt luftrum och de svenska flygningarna blev fler. Sovjetisk press började skriva om att Sverige gick Natos ärenden och de drog sig inte för att påminna om det öde som det amerikanska signalspaningsplan som skjutits ner över Östersjön år 1950, hade mött.

Nedskjutningarna[redigera | redigera wikitext]

Den nedskjutna Catalinan strax efter nödlandningen.

Under förmiddagen den 13 juni 1952, mitt under en mycket het period i det kalla kriget, försvann flygvapnets Tp 79 Hugin med flygvapennummer 79001 utan att lämna några andra spår än en sönderskjuten räddningsflotte efter sig. Den specialutrustade DC-3:an var på väg hem mot Bromma flygplats, efter att ha genomfört ett radarspaningsuppdrag. Klockan 11.08 samma dag rapporterade DC-3:ans navigatör Gösta Blad för sista gången in planets position. Klockan 11.23 mottog signalisten vid flygflottiljen Roslagens flygkår (F 2) i Hägernäs ett anrop från DC 3:an, vilket dock snabbt dog ut. Det var den svenska besättningens sista livstecken. Flygplanets position över Östersjön vid försvinnandet var oklar. Sovjetunionen förnekade inblandning i försvinnandet. I de första svenska pressmeddelandena om DC-3:ans försvinnande nämndes ingenting om misstanken att planet blivit nedskjutet, bland annat för att dölja det faktum att flygvapnet tillsammans med Försvarets radioanstalt (FRA) bedrev denna signalspaning.[4] Representanter för Flygvapnet och Sveriges regering hävdade att planets besättning varit ute på en oskyldig navigeringsflygning i utbildningssyfte. Svensk press intog en hård antisovjetisk linje.[källa behövs]

Tre dagar senare deltog två svenska militära sjöräddningsplan av typ Tp 47 (Catalina) i försöken att lokalisera Tp 79:an. Ett av planen besköts av sovjetiskt jaktflyg och tvingades nödlanda nära det västtyska fraktfartyget Münsterland. De fem besättningsmedlemmarna i Tp 47:an kunde därvid räddas.

Besättningen på DC 3:an[redigera | redigera wikitext]

Minnessten på Galärvarvskyrkogården på Södra Djurgården, februari 2009.

Ombord på planet fanns åtta personer, varav fem från Försvarets radioanstalt (FRA), två från flygvapnet och en flygmekaniker. Besättningsmännen var alla utom en från Stockholm:

Diplomatiskt och politiskt efterspel[redigera | redigera wikitext]

Uppretade svenskar utanför den sovjetiska ambassaden på eftermiddagen den 16 juni 1952, strax efter att Catalinaaffären blivit känd.

Den sovjetiska staten dementerade all kännedom om nedskjutningen av Tp 79:an, trots att svensk militär några dagar efter nedskjutningen fann en livbåt från planet med splitter från ammunition från en MiG-15. År 1956, då den sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjov träffade Sveriges statsminister Tage Erlander, erkände Chrusjtjov att sovjetiska jaktplan hade skjutit ner Tp 79:an. Denna information offentliggjordes dock inte för allmänheten eller till de anhöriga till de sammanlagt åtta personer som funnits ombord; tre från Flygvapnet och fem specialister från FRA. De anhöriga svävade helt i ovisshet om männens öde. Först 1991 tillkännagav Ryssland officiellt att planet skjutits ner av ett sovjetiskt jaktflygplan av typen MiG-15. I det ryska offentliggörandet som godkändes av president Boris Jeltsin, sades att DC-3:an inte kränkt sovjetiskt territorium. Detta kunde även Anders Jallai bevisa när han presenterade sina flygberäkningar sedan flygvraket i juni 2003. Däremot hade DC-3:an flugit nära en då helt ny sovjetisk kryssare av Sverdlov-klassen, förmodligen för att ta bilder och försöka mäta in kryssarens nya radarsikte. Det framkom genom ett hemligt FRA-dokument som Anders Jallai fann på Krigsarkivet.

Amerikansk signalspaningsutrustning av typen APR-9 kan enligt byråchef Nils Johansson och Carl-Axel Ekberg på FRA ha funnits ombord på DC-3:an, åtminstone fanns utrustningen i Sverige vid tidpunkten. Även Per-Olof Lundbom på FOA påstod detta till haveriutredningen 2005. Lundbom hävdade i en dokumenterad intervju att APR-9 var lånad från GCHQ i England APR-9. Denna utrustning har dock inte återfunnits på vrakplatsen. Det sovjetiska motivet för nedskjutningen var sannolikt dels att DC-3:an signalspanade åt GCHQ och NSA och dels att DC-3:an var ett direkt militärt hot mot den nya kryssaren Sverdlov. Det kom helt enkelt för nära med kamera och signalspaningsutrustningen. Frågan om de återstående fyra besättningsmännen som inte fanns i vraket eller dess närhet är obesvarad. Det finns teorier som säger att de kan ha plockats upp av en rysk torpedbåt och förts till Tallinn för vidare befordran till sovjetiska myndigheter. En av änkorna fick under 1980-talets början ett vykort från Leningrad som hon trodde var från hennes man. Även lägerfångar i Gulag har vittnat om fyra svenskar i fångläger, men uppgifterna är osäkra. Enligt haveriutredningen fanns sannolikt sovjetiska fartyg i området. De var sannolikt först på haveriplatsen.[källa behövs]

Återfinnande och bärgning[redigera | redigera wikitext]

Vraket utställt på Flygvapenmuseum

1998 började dykaren och f d flygvapenpiloten Anders Jallai intressera sig för DC-3:an[5]. Han forskade efter nya ledtrådar i arkiv och intervjuade återigen inblandade nyckelpersoner för att om möjligt göra ett sista försök att finna vraket. Efter två år, våren 2000, slog han och kompanjonen Björn Blomberg sig ihop med Carl Douglas företag Deep Sea Productions och Ola Oskarssons Marin Mätteknik. De startade ett gemensamt projekt för att kunna söka efter DC-3:an. Projektet leddes av Anders Jallai och koordinerades av Carl Douglas. Ola Oskarssons ansvarade för sökningarna. Deep Sea Productions sponsrade och dokumenterade projektet.

Den 10 juni 2003 återfann de efter tre års sökande den nedskjutna Tp 79:an på 125 meters djup, 55 kilometer öster om Fårö, på internationellt vatten men i den svenska ekonomiska zonen. Senare på sommaren fann de även Tp 47:an, på en position 22 kilometer mer ostlig än den rapporterade nedslagsplatsen. Projektledaren Anders Jallai blev för bedriften utsedd till årets projektledare 2004 och tillsammans med Carl Douglas och Ola Oskarsson tilldelades de Konungens guldmedalj av 8:e storleken för bedriften att återfinna DC-3:an.[6]

En haveriutredning startade, på uppdrag av Flygvapnet och under ledning av Christer Magnusson. Den svenska flottan bärgade Tp 79:ans vingar redan under hösten 2003, men vrakets dåliga kondition och de besvärliga väderförhållandena på Östersjön gjorde att lyftet av flygplanskroppen fördröjdes.

Under natten mellan den 18 och 19 mars 2004 lyfte man under närvaro av press, sökgruppen och anhöriga upp resten av vraket på ubåtsräddningsfartyget HMS Belos (A214) däck. Sedan tidigare hade kvarlevorna efter piloten Alvar Älmeberg påträffats. Vid närmare undersökningar, som bl.a. genomfördes på Muskö, upphittades rester efter ytterligare tre besättningsmän samt diverse tillhörigheter. Flygplanets kropp uppvisade skotthål efter den sovjetiska beskjutningen.

Fyra personer ur FRA:s signalspaningsgrupp ombord kunde inte hittas i flygplanet eller på själva vrakplatsen. Utredningen kunde dock konstatera[7] skador på de stolar dessa personer normalt satt i, som visar att personer befunnit sig i samtliga stolar vid nedslaget.

Skadorna i Tp 79:ans flygkropp och vingar visar att det blivit nerskjutet av ett jaktplan av typen MiG-15. Även exakt tidpunkt för nedslaget i vattnet har kunnat konstateras, eftersom klockan i cockpit har stannat på 11.28.40 (svensk tid).

Söndagen den 13 juni 2004, på 52-årsdagen av Tp 79:ans försvinnande, genomfördes en minnesceremoni vid örlogsskolorna på Berga. Förutom överbefälhavaren och andra representanter för försvaret deltog dåvarande försvarsminister Leni Björklund, Anders Jallai, Carl Douglas och Ola Oskarsson som återfann flygplanet 2003 och anhöriga till besättningen på Tp 79:an. Vid ceremonin tilldelades besättningen postumt försvarsmaktens förtjänstmedalj i guld.[8]

Sedan onsdagen den 13 maj 2009 befinner Tp 79:an sig i Flygvapenmuseum i Malmslätt.

Benämningar på Tp 79 och Tp 47 i media[redigera | redigera wikitext]

Flygplanet Tp 79:an har i media kallats för "DC-3:an" och Tp 47:an har kallats "Catalinan" efter flygplansmodellernas ursprungliga namn.

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

  • Nedskjutningarna av de båda flygplanen kom att leda fram till utvecklingen av den svenska incidentberedskapen, det vill säga kontinuerlig dygnet-runt-bevakning av Sveriges och omkringliggande luftrum.
  • En teori har gjort gällande att en av besättningsmännen på DC3:an, den rysktalande telegrafisten Erik Carlsson, varit spion för KGB och sovjetisk angivare om uppdraget. Detta har till viss del styrkts av bevarade Säpodokument där Carlsson misstänks vara kommunist och sovjetisk spion. Den angripande sovjetiska piloten Osjinskij uppgett att han ska ha sett en man hoppa ut ur flygplanet med fallskärm efter att planet anfallits. Detta motsägs dock av Osjinskijs egna utsagor i senare intervjuer, då han hävdar att han blivit beordrad att skriva under på en färdigställd beskrivning av händelsen. Erik Carlssons kvarlevor har aldrig hittats och hans öde har aldrig kunnat klargöras. Misstankarna om Carlssons eventuella spioneri har aldrig avskrivits.
  • En annan teori, som har lanserats av Anders Jallai, är att DC3:an hade en nionde besättningsman som var en amerikansk underrättelseofficer. Teorin bygger på uppgift om antalet fallskärmar som togs ombord före avfärd samt vittnesuppgifter.[9]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Agrell, Wilhelm (2003). ”DC-3:an som försvann”. Populär historia "2003:6,": sid. 44-46 : ill.. 1102-0822. ISSN 1102-0822. http://www.popularhistoria.se/artiklar/dc-3an-som-forsvann/.  Libris 10234724
  2. ^ Andersson, Lennart & Hellström, Leif (2002). Bortom horisonten - svensk flygspaning mot Sovjetunionen 1946-1952. Stockholm: Stenbom. ISBN 91-7243-015-X 
  3. ^ Andersson, Lennart & Hellström, Leif (2002). Bortom horisonten . Utdrag ur boken som det återges på Allt om Hobbys webbplats.
  4. ^ ”Nedskjutningen av den svenska DC-3:an”. Riksarkivet. 1 november 2004. http://www.riksarkivet.se/default.aspx?id=7437. Läst 23 juli 2008. 
  5. ^ www.jallai.se
  6. ^ SVT dokumentären DC-3:ans sista resa - Lyssna på första intervjun på Ekot [1]
  7. ^ Haverirapporten (LUTAB på uppdrag av Försvarsmakten)
  8. ^ Källa: Notis på försvarets webbplats
  9. ^ Jallai, Anders. ”Vem använde DC-3:ans nionde fallskärm?” (på sv). Arkiverad från originalet den 30 september 2013. https://web.archive.org/web/20130930100507/http://www.jallai.se/2011/02/dc-3ans-nionde-fallskarm/. Läst 24 april 2014. 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]