Läkare utan gränser

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Läkare utan gränser
Läkare utan gränser i Tchad.
Förkortning MSF
Grundad 1971
Grundare Bernard Kouchner
Typ Icke-statlig organisation
Syfte/fokus Bedriva välgörenhet/biståndsverksamhet
Säte Genève,  Schweiz
Betjänad region Hela världen

Läkare utan gränser (franska: Médecins sans frontières – MSF) är en religiöst och politiskt obunden medicinsk humanitär ideell hjälporganisation som verkar internationellt. Läkare utan gränser bistår människor som drabbats av kriser, krig och naturkatastrofer oavsett politisk åsikt, religion eller etnisk tillhörighet.

Organisationen grundades 1971, efter inbördeskriget i Nigeria av en liten grupp franska läkare under ledning av Bernard Kouchner. Organisationen bildades med övertygelsen att alla människor har rätt till medicinsk vård och att deras behov är viktigare än nationsgränser, vare sig det behovet av vård är orsakat av människor eller naturkatastrofer.

Läkare utan gränser styrs av en internationell styrelse med säte i Genève i Schweiz. Organisationen är indelad i 19 sektioner, där svenska Läkare Utan Gränser är en. Omkring 3 000 läkare, sjuksköterskor, barnmorskor och logistiker rekryteras årligen för att handha projekt,[1] men 1 000 fast anställda medarbetare arbetar med att rekrytera frivilliga och hantera finanser och relationer med medier. Ungefär 90 procent av organisationens tillgångar kommer från privata givare, medan donationer från stater och företag står för resten. Läkare utan gränser har en årlig budget på ungefär 400 miljoner USD.[2] Läkare utan gränser har kontor i 19 länder, huvudsakligen i Europa, och den svenska sektionen bildades 1993.

Organisationen bidrar aktivt med sjukvård och medicinsk utbildning till befolkningar i över 70 länder. Den verkar speciellt i länder i tredje världen och i länder berörda av krig. Den protesterar ofta i FN mot övergrepp som begåtts mot folkgrupper som saknar officiella språkrör på deras vägnar, såsom folkgrupper i Tjetjenien och Kosovo. Endast en gång i sin historia, under folkmordet i Rwanda 1994, har organisationen förespråkat en militär intervention.

Organisationen har mottagit mycket uppskattning och belönades 1999 med Nobels fredspris, som ett erkännande av dess medlemmars kontinuerliga insatser med att erbjuda läkarvård i akuta kriser, samt att höja medvetenheten internationellt om potentiella humanitära katastrofer. Dr. James Orbinski, som var organisationens dåvarande ordförande, mottog priset å Läkare utan gränsers vägnar. Dessförinnan hade Läkare utan gränser mottagit Seoulfredspriset 1996.[3] Organisationens nuvarande ordförande är Dr. Unni Karunakara.

Bildande[redigera | redigera wikitext]

Organisationer som tillhandahåller nödhjälp i form av mat och sjukvård, såsom Oxfam, existerade långt innan Läkare utan gränser bildades 1971. Röda Korset, som upprättades 1863, var den främsta källan till sjukvård i nödsituationer för befolkningar i länder som var drabbade av krig och naturkatastrofer. Efter andra världskriget började Röda Korset få kritik för sin bristande reaktion på vittnesbörd om Förintelsen, och vissa såg organisationens konsekventa neutralitet som medskyldighet i krissituationer.

Biafra[redigera | redigera wikitext]

Bernard Kouchner, grundare och förste ordförande för Läkare utan gränser.

Under inbördeskriget i Nigeria från 1967 till 1970 upprättade den nigerianska militären en blockad runt landets sydöstra del, Biafra, som nyligen förklarat sig självständigt. Vid denna tid var Frankrike det enda mer framträdande land som stödde Biafra, medan Storbritannien, Sovjetunionen och USA stödde Nigerias regering, och förhållandena innanför blockaden var okända för omvärlden. Ett antal franska läkare ställde upp som volontärer för franska Röda korset i sjukhus och matutskänkningar i Biafra. Röda korset krävde av sina volontärer att de undertecknade en överenskommelse, vilken vissa såg som utformad för att behålla organisationens neutralitet, oavsett omständigheterna.

Efter att de kommit in i landet utsattes volontärerna, tillsammans med biafranska sjukvårdsarbetare och sjukhus, för attacker från den nigerianska armén, och bevittnade hur civila mördades och svältes av blockadstyrkorna. Läkarna kritiserade offentligt Nigerias regering och Röda Korset för deras synbart medskyldiga beteende. Dessa läkare drog slutsatsen att det behövdes en ny hjälporganisation, som skulle bortse från politiska och religiösa gränser och prioritera offrens väl.[4]

De första åren[redigera | redigera wikitext]

Groupe d'Intervention Médicale et Chirurgicale en Urgence (Gruppen för medicinsk och kirurgisk intervention i nöd) bildades 1971 av franska läkare som hade arbetat i Biafra, för att tillhandahålla nödhjälp och understryka vikten av offrens rättigheter snarare än neutralitet. Samtidigt hade Raymond Borel, redaktören för den franska läkartidningen TONUS, bildat en grupp med namnet Secours Médical Français (Fransk läkarhjälp) som svar på cyklonen i Bhola 1970, som orsakade minst 500 000 dödsfall i Östpakistan (nuvarande Bangladesh). Borel hade för avsikt att rekrytera läkare för att erbjuda hjälp till offer för naturkatastrofer. Den 20 december 1971 slog sig de två grupperna samman och bildade Médecins Sans Frontières (Läkare utan gränser).[4]

Läkare utan gränsers första uppdrag som oberoende hjälporganisation var till Nicaraguas huvudstad Managua, där en jordbävning den 23 december 1972 hade förstört det mesta av staden och orsakat mellan 10 000 och 30 000 människors död.[5] Organisationen, som idag är känd för sin snabba reaktion i nödsituationer, anlände tre dagar efter att Röda Korset hade upprättat en nödhjälpsbeskickning. Den 18 september och 19 september 1974 orsakade orkanen Fifi stora översvämningar i Honduras och dödade tusentals människor (uppskattningarna varierar), och Läkare utan gränser upprättade sin första långsiktiga medicinska nödhjälpsmission.[6]

Mellan 1975 och 1979, efter att Sydvietnam hade besegrats av Nordvietnam, emigrerade miljontals kambodjaner till Thailand för att undkomma Röda khmererna. För att möta detta upprättade Läkare utan gränser sina första beskickningar i flyktingläger i Thailand.[4] När Vietnam drog sig tillbaka från Kambodja 1989 startade Läkare utan gränser långsiktiga nödhjälpsbeskickningar för att hjälpa överlevande från ”Dödens fält” och återuppbygga landets sjukvårdssystem.[7] Även om dess uppdrag i Thailand för att hjälpa krigsoffer i Sydostasien skulle kunna ses som dess första uppdrag i krigstid, skedde Läkare utan gränsers första uppdrag till en verklig krigszon, där de även utsattes för fientlig beskjutning, 1976. Läkare utan gränser tillbringade nio år (1976–1984) med att hjälpa sjukhusmottagningar i olika städer i Libanon under inbördeskriget i Libanon, och byggde upp ett rykte om sin neutralitet och sin villighet att arbeta under beskjutning. Under hela kriget hjälpte Läkare utan gränser både kristna och muslimska soldater, och bistod den grupp som för tillfället behövde mest medicinsk hjälp. År 1984, då situationen i Libanon förvärrades ytterligare och hjälporganisationernas säkerhet var minimal, drog Läkare utan gränser tillbaka sin personal.[8]

Grundprinciperna[redigera | redigera wikitext]

Hjälporganistationen grundades för att medverka till att rädda liv och lindra lidande. Organisationen vill bistå människor i svåra situationer och strävar efter att ge dessa människor en större kontroll över sina liv och framtid. Läkare utan gränser har sammanställt ett antal grundläggande principer, som ska stödja och förklara verksamheten.[9]

  1. Först och främst medicinska insatser
  2. Vittnesbörd, ett nödvändigt komplement
  3. Iakttagande av medicinsk etik
  4. Försvar av de mänskliga rättigheterna
  5. Strävan efter oberoende
  6. En grundläggande princip: Opartiskhet
  7. Neutralitet
  8. Ansvar och öppenhet
  9. En organisation av volontärer
  10. Organisationen fungerar som en förening

Nytt ledarskap[redigera | redigera wikitext]

Länder där Läkare utan gränser är verksamma

Claude Malhuret valdes till ny ordförande i Läkare utan gränser 1977, och kort därefter började debatter om organisationens framtid. I synnerhet blev begreppet témoignage (vittnande), som syftar på att tala ut om det lidande som man ser i motsats till att hålla tyst,[10] motverkat eller nedtonat av Malhuret och hans anhängare. Malhuret tyckte att Läkare utan gränser skulle undvika att kritisera regeringarna i de länder där de arbetade, medan Kouchner ansåg att det mest effektiva sättet att lösa ett problem var att dokumentera och sprida information om lidandet i ett land.

1979, efter fyra år av flyktingrörelser från Sydvietnam och omgivande länder, till fots och med båt, skrev franska intellektuella ett upprop i Le Monde för ”En båt till Vietnam”, ett projekt som syftade till att erbjuda läkarhjälp till flyktingarna. Projektet fick inte stöd från majoriteten av Läkare utan gränser, men vissa hyrde ett skepp med namnet L’Île de Lumière (Ljusets ö), och seglade till Kinesiska havet tillsammans med läkare, journalister och fotografer och erbjöd en del medicinsk hjälp till båtflyktingarna.

På grund av konflikten lämnade Kouchner MSF för gott 1979 och startade en ny hjälporganisation, Médecins du Monde (MdM).[11] Konflikten mellan Kouchner och MSF har varit långdragen och tagit sig många uttryck.[12]

Läkare utan gränsers utveckling[redigera | redigera wikitext]

1982 införde Malhuret och Rony Brauman (som skulle bli organisationens ordförande 1982) ökat finansiellt oberoende i Läkare utan gränser genom att införa bidrag per post för att samla in donationer bättre. På 1980-talet grundades också de andra operativa avdelningarna förutom den i Frankrike (1971): Belgien (1980), Schweiz (1981), Nederländerna (1984) och Spanien (1986). MSF-Luxembourg var den första stödavdelningen, som grundades 1986. I början av 1990-talet grundades majoriteten av stödavdelningarna: Grekland (1990), USA (1990), Kanada (1991), Japan (1992), Storbritannien (1993), Italien (1993), Australien (1994), samt Tyskland, Österrike, Danmark, Sverige, Norge och Hong Kong (avdelningen i Förenade Arabemiraten bildades senare).[4],[1] Malhuret och Brauman spelade en avgörande roll i att professionalisera Läkare utan gränser. I december 1979, efter Sovjetunionens invasion av Afghanistan, upprättades omedelbart fältbeskickningar för att erbjuda läkarhjälp till mujahedin och i februari 1980 fördömde Läkare utan gränser Röda khmererna offentligt. Under svälten i Etiopien 1984–1985 upprättade Läkare utan gränser matprogram i landet 1984, men blev utkastade 1985 efter att de hade fördömt missbruk av internationell hjälp och tvångsförflyttningar av människor. Gruppen förde också in utrustning för att framställa rent dricksvatten åt befolkningen i San Salvador, huvudstaden i El Salvador, efter jordbävningen som drabbade staden den 10 oktober 1986.[4],[13]

Sudan[redigera | redigera wikitext]

1979 upprättade Läkare utan gränser beskickningar för att hjälpa civila i södra Sudan som drabbats av svält och pågående inbördeskrig. Organisationens volontärer avslöjade många personliga berättelser om de hemskheter de hade bevittnat, däribland tortyr, massavrättningar, kannibalism och storskalig svält och sjukdomar, och 1989 dog två volontärer när deras plan sköts ned.[4],[13] Läkare utan gränser har fortsatt sina hjälpinsatser i Sudan i 25 år, trots arresteringar av deras volontärer,[14] nästan ständigt krigande och massakrer på civila,[15] svält, torka, dåliga sanitära förhållanden, och utbrott av tuberkulos, ebolafeber, hepatit E, polio, kolera och malaria (bland andra sjukdomar, och alla har potential för epidemier). Läkare utan gränser har alltid bett om hjälp från medierna, men situationen i Sudan har ständigt varit underrapporterad för befolkningen i USA och Europa.[16]

Tidigt 1990-tal[redigera | redigera wikitext]

I början av 1990-talet öppnade Läkare utan gränser ett antal nya nationella avdelningar och upprättade samtidigt fältbeskickningar i några av de farligaste och mest skakande situationer de någonsin hade mött.

1990 gick Läkare utan gränser för första gången in i Liberia för att hjälpa civila och flyktingar som drabbats av inbördeskriget där.[17]

Under ständiga strider under hela 1990-talet och förnyat inbördeskrig har personal från Läkare utan gränser aktivt tillhandahållit mat, grundläggande sjukvård och massvaccinationer, samt sagt sin mening om attacker mot sjukhus och matstationer, särskilt i Monrovia.[18]

Fältbeskickningar upprättades för att erbjuda nödhjälp åt kurdiska flyktingar som hade överlevt al-Anfal-kampanjen i Irak. Bevis för de övergrepp som begåtts under denna kampanj samlades in 1991.[19] 1991 började också inbördeskriget i Somalia, som åtföljdes av utbredd svält och sjukdomar. Läkare utan gränser upprättade fältbeskickningar i Somalia 1992. Misslyckade interventioner från FN ledde till ökat våld, och Läkare utan gränser fördömde FN:s operation 1993, men volontärerna fortsatte att erbjuda sjukvård och mat. Sedan FN hade lämnat landet har våldet i Somalia skett obehindrat, och Läkare utan gränser är en av få organisationer som hjälper drabbade civilpersoner genom att driva kliniker och sjukhus.[20]

Läkare utan gränser inledde sitt arbete i Srebrenica (i Bosnien och Hercegovina) som deltagare i en FN-konvoj 1993, ett år efter att Bosnienkriget hade börjat. Staden, som beboddes av ungefär 60 000 bosniaker, hade blivit omringad av den bosnienserbiska armén och blev en enklav under skydd av UNPROFOR. Läkare var den enda organisationen som tillhandahöll sjukvård åt den omringade civilbefolkningen, och därför fördömde de inte folkmordet av rädsla för att bli utkastade ur landet (de fördömde dock den bristande tillgängligheten för andra organisationer). Läkare utan gränser tvingades lämna området 1995, när den bosnienserbiska armén intog staden, deporterade majoriteten av invånarna och dödade omkring 8000 människor.[21]

Rwanda[redigera | redigera wikitext]

När folkmordet i Rwanda började i april 1994 blev några sändebud från Läkare utan gränser som arbetade i landet införlivade i Röda korsets medicinska team för att få beskydd. Båda grupperna lyckades hålla alla de större sjukhusen i Rwandas huvudstad Kigali i bruk under den huvudsakliga perioden för folkmordet. Läkare utan gränser tvingades, tillsammans med flera andra hjälporganisationer, lämna landet, fastän många volontärer från Läkare utan gränser och Röda korset arbetade tillsammans enligt Röda korsets regler, enligt vilka neutralitet var av största vikt. Dessa händelser ledde till en debatt inom organisationen om idén om att balansera humanitära hjälparbetares neutralitet mot deras roll som vittnen. Som en följd av dess uppdrag i Rwanda flyttades Läkare utan gränsers position med avseende på neutralitet närmare Röda korsets, en anmärkningsvärd utveckling i ljuset av organisationens ursprung.[22]

Flygfotografi av ett flyktingläger i Mihanda i Zaire 1996. Över 500 tält som ställts upp i Mitumbabergen syns på bilden.

Röda korset förlorade 56 och Läkare utan gränser förlorade nästan hundra av sin lokalt anställda personal i Rwanda. Den franska avdelningen (MSF-France), som hade valt att evakuera sina medarbetare från landet (den lokala personalen tvingades stanna kvar), fördömde morden och begärde att en fransk militär intervention skulle sätta stopp för folkmordet. MSF-France lanserade det kontroversiella slagordet Man kan inte stoppa ett folkmord med doktorer i medierna, och den kontroversiella Opération Turquoise följde mindre än en månad senare.[4] Denna intervention ledde direkt eller indirekt till att hundratusentals flyktingar från Rwanda flydde till Zaire och Tanzania, med påföljande koleraepidemier, svält och fler massmord i den stora gruppen civila. MSF-France återvände till området och erbjöd läkarhjälp till flyktingar i Goma.[23]

Vid tiden för folkmordet hade konkurrensen mellan de medicinska insatserna från Läkare utan gränser, Röda korset och andra hjälporganisationer nått sin högsta nivå någonsin,[24] men förhållandena i Rwanda föranledde en drastisk förändring i humanitära organisationers tillvägagångssätt i hjälpuppdrag. Röda korset skapade en uppförandekod, Code of Conduct for the International Red Cross and Red Crescent Movement and NGO:s in Disaster Relief Programmes, 1994 för att ge en struktur för humanitära uppdrag,[25] och Läkare utan gränser är en av undertecknarna till denna uppförandekod.[26] Uppförandekoden förespråkar tillhandahållande av endast humanitär hjälp, och grupperna anmodas att inte tjäna något politiskt eller religiöst intresse, eller användas som redskap för utländska regeringar.[27] Läkare utan gränser har sedan dess fortfarande funnit det nödvändigt att fördöma regeringars handlande, såsom i Tjetjenien 1999,[28] men har inte krävt någon ny militär intervention sedan dess.[4]

Sierra Leone[redigera | redigera wikitext]

I slutet av 1990-talet upprättades insatser från Läkare utan gränser för att behandla tuberkulos och anemi hos invånarna i området kring Aralsjön, och se efter civila som drabbats av läkemedelsresistenta sjukdomar, svält, samt kolera och AIDS-epidemier.[29] De vaccinerade 3 miljoner nigerianer mot meningit under en epidemi 1996[30] och fördömde talibanernas underlåtande att ge sjukvård till kvinnor 1997.[31] Det antagligen mest betydelsefulla landet där Läkare utan gränser upprättade fältbeskickningar i slutet av 1990-talet var Sierra Leone, som härjades av ett inbördeskrig vid denna tid. År 1998 började hjälparbetare arbeta i sjukmottagningar i Freetown för att hjälpa till med ett ökande antal amputerade och samla statistik om civila (män, kvinnor och barn) som blev attackerade av stora grupper män som hävdade att de företrädde ECOMOG. Dessa grupper färdades mellan byar och högg systematiskt av en eller båda av varje invånares armar, våldtog kvinnor, sköt ned familjer, raserade hus och tvingade de överlevande att lämna området.[32] Efter inbördeskrigets slut drev Läkare utan gränser långsiktiga projekt, bland annat psykologiskt stöd och hantering av fantomsmärta.[33]

Pågående insatser[redigera | redigera wikitext]

Kampanjen för tillgång till grundläggande läkemedel (Campaign for Access to Essential Medicines) startades i slutet av 1999 och gav Läkare utan gränser en ny röst för att sprida kännedom om bristen på tillgång till effektiva behandlingar och vaccin i utvecklingsländer. 1999 talade organisationen också ut om bristen på humanitärt stöd i Kosovo och Tjetjenien, där den hade upprättat fältbeskickningar för att hjälpa civila som drabbats av de politiska situationerna. Fastän Läkare utan gränser hade arbetat i Kosovoområdet sedan 1993 drev Kosovokriget tiotusentals människor på flykt och levnadsförhållandena försämrades. Läkare utan gränser tillhandahöll skydd, vatten och sjukvård till civila som var drabbade av Natos strategiska bombningskampanjer.[34] En liknande situation återfanns i Tjetjenien, vars civilbefolkning till stor del tvingades från sina hem till ohälsosamma förhållanden och utsattes för våldet i andra Tjetjenienkriget.[35]

Colombia är ett annat land där krig har drabbat civila direkt, och Läkare utan gränser upprättade sina första program där 1985. Miljontals civila har fått lämna sina hem på grund av nästan ständig krigföring mellan regeringsstyrkor, gerillagrupper som FARC och paramilitära grupper som AUC. Även våld i hemmet och kidnappningar är vanliga. Läkare utan gränser har till stor del varit aktiva i att erbjuda rådgivning för människor som plågas av våldet, samt att upprätta sjukvårdsfaciliteter för de stora grupperna flyktingar och använda mobila kliniker för att hjälpa isolerade grupper.[36]

Läkare utan gränser har arbetat i Haiti sedan 1991, men sedan president Jean-Bertrand Aristide tvingades från makten har det skett en stor ökning av attacker mot civila och våldtäkter utförda av väpnade grupper. Förutom att ge kirurgiskt och psykologiskt stöd i befintliga sjukhus – däribland att erbjuda den enda tillgängliga kostnadsfria kirurgimottagningen i Port-au-Prince – har fältbeskickningar upprättats för att återuppbygga vatten- och avfallshanteringssystem och behandla överlevande efter stora översvämningar som orsakades av orkanen Jeanne. Patienter med HIV/AIDS och malaria, vilka båda har stor spridning i landet, får också bättre behandling och övervakning.[37]

Kashmirkonflikten i norra Indien har lett till en nyligare insats från Läkare utan gränser (den första fältinsatsen upprättades 1999) för att hjälpa civila som drivits på flykt av stider i Jammu och Kashmir samt i Manipur. Psykologiskt stöd är ett viktigt mål för insatserna, men grupperna har också startat program för att behandla tuberkulos, HIV/AIDS och malaria.[38] Stöd för psykisk hälsa har varit av betydande vikt för Läkare utan gränser i stora delar av södra Asien sedan jordbävningen i Indiska oceanen 2004.[39]

Afrika[redigera | redigera wikitext]

Läkare utan gränser har varit aktiva i ett stort antal afrikanska länder i årtionden, ibland som den enda källan till sjukvård, mat och vatten. Fastän Läkare utan gränser genomgående har försökt öka mediernas rapportering om situationen i Afrika för att öka internationellt stöd är långsiktiga fältinsatser fortfarande nödvändiga. En betydande uppgift för volontärerna är att behandla och informera allmänheten om HIV/AIDS i Afrika söder om Sahara, som har de flesta sjukdomsfallen och dödsfallen i denna sjukdom i världen.[40] Endast 4 procent av de afrikaner som har HIV/AIDS genomgår behandling med antiretrovirala mediciner, och Läkare utan gränser manar regeringar och företag att öka forskning och utveckling rörande behandlingar mot HIV/AIDS för att minska kostnaderna och öka tillgängligheten.[41]

Läkare utan gränser har varit aktiva i Kongoregionen i Afrika sedan 1985, men första och andra Kongokriget har orsakat ökat våld och ökad instabilitet i området. Läkare utan gränser har varit tvungna att evakuera sina team, såsom kring Bunia i Ituridistriktet, på grund av extremt våld,[42] men fortsätter att verka i andra områden för att tillhandahålla mat till tusentals tvångsförflyttade civila, samt att behandla överlevande från massvåldtäkter och strider.[43] Behandling och möjlig vaccinering mot sjukdomar som kolera, mässling, polio, Marburgfeber, sömnsjuka, HIV/AIDS och pest är också viktigt för att förhindra eller begränsa epidemier.[44]

Läkare utan gränser har varit aktiva i Uganda sedan 1980, och tillhandahöll nödhjälp till civilbefolkningen under gerillakriget i landet under Milton Obotes andra period. Efter bildandet av Herrens motståndsarmé började en lång våldskampanj i norra Uganda och södra Sudan. Civilbefolkningen utsattes för massdödande, massvåldtäkter, tortyr, samt bortrövande av barn, som senare användes som sexslavar eller barnsoldater. Mer än 1,5 miljoner människor förflyttades från sina hem. Läkare utan gränser upprättade hjälpprogram i internflyktingläger för att erbjuda rent vatten, mat och hygien. Psykisk hälsa är också en viktig aspekt av sjukvården för Läkare utan gränsers medarbetare i Uganda, eftersom de flesta vägrar lämna flyktinglägren av ständig rädsla för att bli attackerade.[45],[46]

Läkare utan gränser påbörjade sin första fältinsats i Elfenbenskusten 1990, men det pågående våldet och uppdelningen av landet mellan rebellgrupper och regeringen 2002 har lett till flera massakrer, och team från Läkare utan gränser har till och med börjat misstänka att etnisk rensning försiggår.[47] Massvaccinationer mot mässling,[48] tuberkulosbehandling och återöppnande av sjukhus som har stängts på grund av striderna är projekt som drivs av Läkare utan gränser, som är den enda gruppen som erbjuder hjälp i stora delar av landet.[47]

Fältinsatsernas struktur[redigera | redigera wikitext]

Innan en fältinsats inrättas i ett land besöker ett team från Läkare utan gränser området för att avgöra nödsituationens natur, säkerhetsnivån i området och vilken sorts hjälp som behövs. Läkarhjälp är det främsta målet för de flesta insatser, men vissa insatser bidrar med hjälp i områden som vattenrening och näringsförsörjning.[49]

Fältinsatsgrupper[redigera | redigera wikitext]

En beskickning för en fältinsats består vanligen av ett litet antal samordnare som ansvarar för varje del av en fältinsats, samt en insatsledare. Insatsledaren har vanligen den största erfarenheten av humanitära nödsituationer av gruppens medlemmar, och det är hans/hennes uppgift att sköta kontakter med medierna, nationella regeringar och andra humanitära organisationer.

Bland sjukvårdsvolontärerna finns läkare, sjuksköterskor och andra specialister, av vilka alla vanligen har utbildats i tropisk medicin och epidemiologi. Förutom att sköta de medicinska och näringsmässiga beståndsdelarna av fältinsatsen har dessa volontärer ibland ansvar för en grupp lokal sjukvårdspersonal och lär upp dessa.

Fastän sjukvårdsvolontärerna nästan alltid får mest uppmärksamhet i medierna när världen uppmärksammas på en fältinsats från Läkare utan gränser, finns ett antal icke-medicinska volontärer som hjälper till att få fältinsatsen att fungera. Logistikerna är ofta de viktigaste medlemmarna av en insatsgrupp. De ansvarar för att tillhandahålla allt som den medicinska beståndsdelen av insatsen behöver, från säkerhet och fordonsskötsel till mat och elförsörjning. De kan vara ingenjörer och/eller förmän, men de hjälper vanligtvis också till med att inrätta behandlingscentrum och leda lokalanställda. Andra icke-medicinska anställda är vatten- och sanitetsspecialister, som oftast är erfarna ingenjörer på vattenområdet, och finansiella och administrativa experter som sätts in i fältinsatser.[50]

Medicinsk beståndsdel[redigera | redigera wikitext]

Vaccinationskampanjer är en betydande del av den sjukvård som ges under Läkare utan gränsers insatser. Sjukdomar som difteri, mässling, meningit, stelkramp, kikhosta, gula febern, polio och kolera, vilka alla är ovanliga i i-länder, kan förhindras genom vaccination. Vissa av dessa sjukdomar, som kolera och mässling, sprids fort i stora populationer som lever mycket tätt, såsom i ett flyktingläger, och människor måste immuniseras i hundratals eller tusentals inom en kort tidsrymd.[51] Exempelvis gavs ett experimentellt koleravaccin två gånger på ungefär en månad till omkring 50 000 personer i Beira i Moçambique 2004.[52]

En lika viktig del av den sjukvård som erbjuds genom Läkare utan gränsers fältinsatser är aidsbehandling (med antiretrovirala läkemedel), aidstestning och information om aids. Läkare utan gränser är den enda källan till behandling för många länder i Afrika, där majoriteten av världens HIV- och aidsdrabbade personer lever.[40] Eftersom antiretrovirala läkemedel inte är lätt tillgängliga tillhandahåller Läkare utan gränser vanligtvis behandling för opportunistiska infektioner och undervisar allmänheten om hur man kan sakta ned spridning av sjukdomen.[53]

I de flesta länder ökar Läkare utan gränser de lokala sjukhusens resurser genom att förbättra hygienen, tillhandahålla utrustning och läkemedel och utbilda den lokala sjukvårdspersonalen.[54] När den lokala personalen blir överhopad kan Läkare utan gränser öppna nya specialiserade kliniker för behandling av en endemisk sjukdom eller kirurgi för krigsoffer. Internationell personal startar dessa kliniker men Läkare utan gränser strävar efter att genom vidareutbildning och arbetsledning öka den lokala personalens förmåga att driva klinikerna själva.[55] I vissa länder, som Nicaragua, ger Läkare utan gränser undervisning till allmänheten för öka kunskapen om reproduktiv hälsovård och könssjukdomar.[56]

Eftersom de flesta områden som behöver fältinsatser har drabbats av en naturkatastrof, inbördeskrig eller endemisk sjukdom, behöver invånarna vanligen även psykologiskt stöd. Fastän närvaron av ett läkarteam från Läkare utan gränser kan minska stressen något bland offren, arbetar ofta en grupp psykologer eller psykiatrer med personer som drabbats av depression, familjevåld och drogmissbruk. Läkarna kan också vidareutbilda lokal psykiatrisk vårdpersonal.[57]

Näring[redigera | redigera wikitext]

I situationer där Läkare utan gränser genomför en insats förekommer ofta begränsad eller svår undernäring som en följd av krig, torka eller statlig misshushållning. Avsiktlig svältning används också ibland som ett vapen i krig, och Läkare utan gränser reagerar förutom genom att tillhandahålla mat även genom att fästa uppmärksamhet på situationen och insistera på inblandning från utländska regeringar. Infektionssjukdomaroch diarré, vilka båda orsakar viktminskning och försvagning av en människas kropp (särskilt hos barn), måste behandlas med medicinering och fullgod näring för att förhindra ytterligare infektioner och viktminskning. En kombination av de nämnda situationerna, som när ett inbördeskrig förs under torka och utbrott av infektionssjukdomar, kan orsaka hungersnöd.[58]

I nödsituationer där det saknas näringsrik mat, men inte till en sådan nivå att svält föreligger, är proteinbristsjukdomar vanligast bland små barn. Marasmus, en form av kaloribrist, är den vanligaste formen av undernäring hos barn och karakteriseras av svårartad och ofta dödlig försvagning av immunförsvaret. Kwashiorkor, en form av kalori- och proteinbrist, är en allvarligare typ av undernäring hos små barn, och kan påverka den fysiska och mentala utvecklingen negativt. Båda sorterna av undernäring kan gör opportunistiska infektioner dödliga.[59] I dessa situationer inrättar Läkare utan gränser näringskliniker med intensivvård (Therapeutic Feeding CentreTFC) för att övervaka barnen och eventuella andra undernärda personer.

Näringskliniken är utformad för att behandla svårartad undernäring genom gradvis införande av en speciell diet som avser att främja viktökning efter att personen har behandlats för andra hälsoproblem. Behandlingsprogrammet är uppdelat i två faser:[60]

  • Fas 1 pågår i 24 timmar och omfattar grundläggande sjukvård och flera små måltider med mat med lågt energi-/proteininnehåll fördelade över dagen.
  • Fas 2 omfattar övervakning av patienten och flera små måltider med högt energi-/proteininnehåll fördelade över varje dag tills personens vikt närmar sig normalvikten.

Läkare utan gränser använder mat som utformats särskilt för behandling av svår undernäring. Under fas 1 ges patienterna en sorts terapeutisk mjölk som kallas F-75. F-75 är ett mjölkpulver med relativt lågt energi-, fett- och proteininnehåll, som måste blandas med vatten och ges till patienterna för att förbereda deras kroppar för fas 2.[61] Under fas 2 ges patienterna en terapeutisk mjölk som kallas F-100 och som har högre innehåll av energi, fett och protein än F-75, vanligen tillsammans med en jordnötssmörblandning som kallas Plumpy'nut. F-100 och Plumpy'nut är utformade för att snabbt tillhandahålla stora mängder näringsämnen så att patienterna kan behandlas effektivt.[62],[63] Annan specialnäring som ges till befolkningar som riskerar svält är bland annat berikat mjöl och gröt, samt ett proteinrikt kex som kallas BP5. BP5 är en populär typ av mat för behandling av befolkningar eftersom det kan distribueras enkelt och skickas hem med enskilda personer, eller krossas och blandas med terapeutisk mjölk för särskilda behandlingar.[64]

Dehydrering, ibland på grund av diarré eller kolera, kan också finnas hos en befolkning, och Läkare utan gränser inrättar rehydreringscentrum för att bekämpa detta. En särskild lösning, som kallas Oral Rehydration Solution (ORS), som innehåller glukos och elektrolyter, ges till patienterna som vätskeersättning. Antibiotika ges också ibland till personer med diarré om det är känt att de har kolera eller dysenteri.[65]

Vatten och hygien[redigera | redigera wikitext]

Rent vatten är av avgörande betydelse för hygien, konsumtion och för näringsprogram (för att utblandas med terapeutiskt mjölkpulver eller gröt), liksom för att förhindra spridning av vattenburen sjukdom.[66] Därför måste Läkare utan gränsers vatteningenjörer och volontärer skapa en källa till rent vatten. Detta sker oftast genom att man modifierar en befintlig brunn, genom att man gräver en ny brunn och/eller startar ett vattenreningsprojekt för att få fram rent vatten till befolkningen. Vattenreningen i dessa situationer kan bestå av lagring av sediment, filtrering och/eller klorering, beroende på tillgängliga resurser.[67]

Hygien är en betydelsefull del av fältinsatser, och kan omfatta utbildning av lokal sjukvårdspersonal i korrekta steriliseringstekniker, avloppsreningsprojekt, korrekt avfallshantering och undervisning om personlig hygien till befolkningen. Korrekt avloppsrening och vattensanering är bästa sättet att förhindra spridning av allvarliga vattenburna sjukdomar, som kolera.[68] Enkla avloppsreningssystem kan inrättas av volontärer för att skydda dricksvatten från föroreningar.[69] Avfallshanteringen kan omfatta gropar för vanligt avfall och förbränning för medicinskt avfall.[70] Det viktigaste ämnet i hygienarbetet är att utbilda lokalbefolkningen, så att korrekt avfallshantering och vattenrening kan fortsätta efter att Läkare utan gränser har lämnat området.

Statistik[redigera | redigera wikitext]

För att korrekt rapportera om förhållandena i en humanitär nödsituation för resten av världen och regeringar, samlar man in data om ett antal faktorer under varje fältinsats. Andelen undernärda barn används för att bestämma graden av undernäring i befolkningen, och därefter avgöra behovet av näringskliniker.[71] Olika sorters dödstal används för att rapportera hur allvarlig en humanitär nödsituation är, och en vanlig metod som används för att mäta mortaliteten i en population är att låta personal ständigt bevaka antalet begravningar på begravningsplatser.[72] Genom att sammanställa data om sjukdomars frekvens på sjukhus kan Läkare utan gränser spåra förekomst och lokaliteter för epidemiska sjukdomar och lagra vacciner och andra läkemedel. Till exempel har ”meningitbältet” (subsahariska Afrika, som har de flesta fallen av hjärnhinneinflammation i världen) blivit ”kartlagt” och ”meningitsäsongen” infaller mellan december och juni. Förändringar i bältets läge och när säsongen infaller kan förutses med användning av data som har samlats under många år.[73]

Förutom epidemiologiska undersökningar använder Läkare utan gränser även enkäter av befolkningar för att avgöra graden av våld i olika regioner. Genom att uppskatta omfattningen av massakrer, och avgöra frekvensen av kidnappningar, våldtäkter och dödande kan psykosociala program genomföras för att sänka självmordsfrekvensen och öka känslan av säkerhet hos en befolkning.[74] Storkaliga tvångförflyttningar, orimligt stora civila dödstal och massakrer kan kvantifieras med statistiska undersökningar, och Läkare utan gränser kan använda resultaten till att utöva påtryckningar på regeringar om att erbjuda hjälp, eller till och med till att avslöja folkmord.[75]

Kampanjen Access to Essential Medicines[redigera | redigera wikitext]

Kampanjen för tillgång till oumbärliga läkemedel – Campaign for Access to Essential Medicines inleddes 1999 för att öka tillgång till livsnödvändiga mediciner i utvecklingsländer. Essential medicines är sådana läkemedel som behövs i tillräcklig mängd för att behandla en sjukdom som är mycket vanlig i en befolkning.[76] De flesta sjukdomar som är vanliga i utvecklingsländer är dock inte längre vanliga bland befolkningar i i-länder. Därför anser läkemedelsföretag att det inte längre är lönsamt att tillverka dessa läkemedel och kan höja priset per behandling, minska utvecklingen av läkemedlet (och nya behandlingar) eller till och med sluta tillverka det. Läkare utan gränser saknar ofta effektiva läkemedel under fältinsatser, och satte igång kampanjen för att utöva påtryckningar på regeringar och läkemedelsföretag om att öka finansieringen av oumbärliga läkemedel.[77]

Faror som volontärer möter[redigera | redigera wikitext]

Förutom skador och dödsfall på grund av kulor, minor och epidemier blir Läkare utan gränsers volontärer ibland attackerade eller kidnappade av politiska orsaker. I vissa länder där det råder inbördeskrig kan humanitära hjälporganisationer uppfattas hjälpa fienden, om en hjälpinsats har inrättats enbart för offer på ena sidan av konflikten, och bli attackerade av den anledningen. Kriget mot terrorismen har orsakat attityder hos vissa grupper i Irak och Afghanistan att icke-statliga biståndsorganisationer är allierade med eller till och med arbetar för koalitionsstyrkorna. Sedan USA har kallat sina operationer för ”humanitära aktioner” har oberoende biståndsorganisationer blivit tvungna att försvara sina positioner eller till och med evakuera sina medarbetare.[78] Osäkerheten i städer i Afghanistan och Irak steg betydligt efter USA:s insatser och Läkare utan gränser har förklarat att det var för farligt att erbjuda bistånd i länderna.[79] Organisationen tvingades evakuera sina medarbetare från Afghanistan den 28 juli 2004,[80] efter att fem volontärer (afghanerna Fasil Ahmad och Besmillah, belgiskan Helene de Beir, norrmannen Egil Tynæs och nederländaren Willem Kwint) dödades den 2 juni i ett bakhåll av en oidentifierad grupp nära Khair Khana i provinsen Badghis.[81]

I politiskt instabila regioner kan volontärer också bli arresterade och bortrövade och i vissa fall kan en fältbeskickning utvisas helt från ett land. Arjan Erkel, programkoordinator i Dagestan i Nordkaukasien, blev kidnappad och hölls som gisslan på en okänd plats av okända förövare från 12 augusti 2002 till 11 april 2004. Paul Foreman, chef för MSF-Holland, arresterades i Sudan i maj 2005 för att han vägrade att visa dokument som användes för att sammanställa en rapport om våldtäkter som utfördes av janjawidstyrkorna, som är allierade med regeringen, under Darfurkonflikten. Foreman anförde hänsyn till integriteten för de kvinnor som var inblandade, och Läkare utan gränser hävdade att Sudans regering hade arresterat honom för att den ogillade den dåliga publicitet som rapporten medförde.[82]

Kritik mot organisationen[redigera | redigera wikitext]

Läkare utan gränser står inte utan kritik från socialistiskt håll för sitt engagement i konflikter på ett sådant sätt att det enligt dem kan anses att de lägger sig i landets interna angelägenheter, ofta från ett eurocentriskt nordperspektiv[83] och gruppens grundare har rönt negativ uppmärksamhet från socialister för sitt deltagande i maktorganisationer med västerländska värderingar som Bilderberggruppen.[84] På senare år har Läkare utan gränser fått tveksam publicitet för sin exit från nödlidande länder trots massiva hjälpbehov (Dagestan 2002 [85], Afghanistan 2004 [86][87], Irak 2004 [88], Jaffna, Sri Lanka 2006 [89], Somalia 2006 [90]).

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Information från de olika avdelningarnas webbplatser.
  2. ^ Forsythe, David P. (2005) The Humanitarians: The International Committee of the Red Cross, Cambridge University Press. ISBN 0-521-61281-0, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  3. ^ [1]
  4. ^ [a b c d e f g h] Bortolotti, Dan (2004). Hope in Hell: Inside the World of Doctors Without Borders, Firefly Books. ISBN 1-55297-865-6, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  5. ^ Bortolotti, ovan, anger antalet döda som 10 000. En uppskattning om 15 000 till 30 000, med varning om en oundviklig dysenteriepidemi, kommer från: Camilo, V (1974). The Earthquake in Managua, The Lancet (Correspondence) 303 (7845): 25–26, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13
  6. ^ MSF Article Chronologies: Années 70 (French) MSF-France. Hämtad 10 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  7. ^ MSF Article (1999) Cambodia's second chance MSF. Hämtad 10 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  8. ^ MSF Article MSF 1976: Libanon (franska) MSF. Hämtad 10 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  9. ^ Från Läkare utan gränsers svenska webbplats, sidan ”Grundprinciper”, hämtad 16 augusti 2007
  10. ^ MSF Article (2005) MSF's principles and identity – The challenges ahead MSF. Hämtad 10 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  11. ^ http://www.medecinsdumonde.org/
  12. ^ http://www.reuters.com/article/homepageCrisis/idUSL23442270._CH_.2400
  13. ^ [a b] MSF Article Chronologie: Années 80 (franska) MSF-France. Hämtad 10 januari 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  14. ^ MSF Article (2005) High Commissioner for Human Rights concerned over arrest of MSF head in Sudan MSF. Hämtad 10 januari 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  15. ^ Brown V, Caron P, Ford N, Cabrol JC, Tremblay JP, and Lepec R (2002) Violence in southern Sudan, The Lancet 359 (9301): 161, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13
  16. ^ MSF Article (2002) MSF Top-Ten under-reported humanitarian stories for 2002 MSF Hämtad 10 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  17. ^ MSF Article Chronologie: Années 90 (franska) MSF-France. Retrieved Jan. 11, 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  18. ^ MSF Article (2004) Liberia: War ends, but the crisis continues MSF. Hämtad 11 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  19. ^ Choo V (1993) Forensic evidence of Iraqi atrocities against Kurds, The Lancet 341 (8840): 299–300, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  20. ^ MSF Article (2005) Somalia – Saving lives in an abandoned land MSF. Hämtad 11 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  21. ^ MSF Article (2000) Srebrenica five years on MSF. Hämtad 11 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  22. ^ Forsythe DP (2005). International humanitarianism in the contemporary world: forms and issues, Human Rights and Human Welfare Working Papers PDF, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13
  23. ^ Man kan inte stoppa ett folkmord med doktorer (franska) MSF-France. Hämtad 7 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  24. ^ Forsythe DP (1996). The International Committee of the Red Cross and humanitarian assistance – A policy analysis, International Review of the Red Cross (314): 512–531, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  25. ^ Buchanan-Smith, M (2002) Interrelationships between humanitarian organisations, ICRC FORUM: War and Accountability 40–45. PDF, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13
  26. ^ Code of Conduct for the ICRC Movement and NGOs in Disaster Relief: List of signatories (PDF) ICRC. Hämtad 7 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  27. ^ Principles of Conduct for The ICRC Movement and NGOs in Disaster Response Programmes ICRC. Hämtad 7 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  28. ^ Médecins Sans Frontières (James Orbinski) – Nobel Lecture Nobelprize.org. Hämtad 7 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  29. ^ MSF Article (1998) MSF 1998 MSF. Hämtad 16 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  30. ^ MSF Article (2000) Preventing meningitis MSF. Hämtad 16 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  31. ^ MSF Article (1998) MSF and other aid organisations evicted from Kabul MSF. Hämtad 16 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  32. ^ MSF Article (1998) Attacks as told by victims MSF. Hämtad 16 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  33. ^ MSF Article (2001) Controlling phantom limb pain in Sierra Leone MSF. Hämtad 16 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  34. ^ MSF Article (2000) Kosovo: The physical and psychological consequences of war MSF. Hämtad 12 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  35. ^ MSF Article (2002) No end in sight to the war in Chechnya MSF. Hämtad 12 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  36. ^ MSF Article (2005) Colombia: Inescapable violence MSF. Hämtad 15 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  37. ^ MSF Article (2005) Haiti: Working amid intensifying violence MSF. Hämtad 15 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  38. ^ MSF Article (2005) India: Bringing medical care MSF. Hämtad 15 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  39. ^ MSF Article (2005) Post-tsunami mental health: 'We're still weak at the knees' MSF. Hämtad 15 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  40. ^ [a b] WHO (2004) Introduction. AIDS epidemic update: December 2004. Hämtad 12 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  41. ^ MSF Article (2004) For AIDS treatment to reach millions, it needs to be free MSF. Hämtad 15 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  42. ^ MSF Article (2005) Nothing new in Ituri: The violence continues MSF. Hämtad 15 jan. 2006.
  43. ^ MSF Article (2004) The tragedy of the other Congo – A forgotten war's victims MSF. Hämtad 12 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  44. ^ MSF Article (2000) Democratic Republic of Congo (DRC): Complex emergency, human catastrophe MSF. Hämtad 12 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  45. ^ MSF Article (2005} Uganda: A neglected emergency MSF. Hämtad 12 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  46. ^ MSF Article (2004) Uganda: Aiding civilians targeted by war MSF. Retrieved 12 Jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  47. ^ [a b] MSF Article (2005) Côte d'Ivoire: Renewed violence deepens crisis Hämtad 21 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  48. ^ MSF Article (2003) MSF vaccinates thousands against measles in Ivory Coast MSF. Hämtad 15 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  49. ^ MSF-USA Field Operations: What Do We Do? MSF. Hämtad 28 dec. 2005, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  50. ^ Who is needed? MSF-Canada. Hämtad 28 dec. 2005, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  51. ^ MSF Article (2003) The Vaccine Gap: NY Times editorial MSF. Hämtad 28 dec. 2005, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13 .
  52. ^ MSF Press Release (2003) MSF launches the first large-scale test of an oral vaccine against cholera in the city of Beira, Moçambique MSF. Hämtad 28 dec. 2005, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  53. ^ MSF Article (2004) World AIDS Day MSF country profiles MSF. Hämtad 28 dec. 2005, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  54. ^ MSF Article (2004) Once ill equipped and poorly manned – transforming a hospital in North Darfur MSF. Hämtad 28 dec. 2005, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13 .
  55. ^ MSF Article (2001) Tajikistan: Aid to health system in shambles MSF. Hämtad 28 dec. 2005, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13 .
  56. ^ MSF Article (2004) Nicaragua: Focusing care on women's health and Chagas disease MSF. Hämtad 28 dec. 2005, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  57. ^ MSF Article (2002) MSF mental health activities: a brief overview MSF. Hämtad 28 dec. 2005, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  58. ^ MSF Article (2000) Preventing malnutrition and famine MSF. Hämtad 28 dec. 2005, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  59. ^ MSF Article (2001) Malnutrition definition and MSF treatment MSF. Hämtad 28 dec. 2005, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13 .
  60. ^ MSF Article (2001) MSF Therapeutic Feeding Programmes MSF. Hämtad 28 dec. 2005, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  61. ^ Drugs and Medical Supplies Catalogue Vol. 1 (2005) F-75 PDF död länk MSF, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13 .
  62. ^ Drugs and Medical Supplies Catalogue Vol. 1 (2005) F-100 Description (PDF) {död länk) MSF, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  63. ^ Drugs and Medical Supplies Catalogue Vol. 1 (2005) Plumpy'nut Description död länk MSF.
  64. ^ Drugs and Medical Supplies Catalogue Vol. 1 (2005) BP5 Description (PDF) (död länk) MSF, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  65. ^ MSF Article (2001) Diarrhoea definition and MSF treatment MSF. Hämtad 28 dec. 2005, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  66. ^ MSF Article (2001) MSF: Water and Health MSF. Hämtad 28 dec. 2005, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13 .
  67. ^ MSF Article (2002) Simple water treatment MSF-UAE. Hämtad 28 dec. 2005, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  68. ^ MSF Article (2001) Cholera definition and MSF treatment MSF. Hämtad 28 dec. 2005, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13 .
  69. ^ MSF Article (2002) Removal and treatment of wastewater MSF-UAE. Hämtad 28 dec. 2005, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13 .
  70. ^ MSF Article (2002) Refuse pit MSF-UAE. Hämtad 28 dec. 2005, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13 .
  71. ^ MSF Article (2002) Malnutrition: rates and measures MSF. Hämtad 28 dec. 2005, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13 .
  72. ^ MSF Article (2002) Mortality: rates and measures MSF. Hämtad 28 dec. 2005, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13 .
  73. ^ WHO Fact Sheet Meningococcal meningitis WHO. Hämtad 28 dec. 2005, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  74. ^ MSF Article Mental health care crucial in emergency situations MSF. Hämtad 28 dec. 2005, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13 .
  75. ^ MSF Article A scientific approach to ”témoignage” MSF. Hämtad 28 dec. 2005, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  76. ^ WHO Health topic Essential Medicines
  77. ^ The Campaign Background MSF Access Website. Hämtad 22 dec. 2005, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  78. ^ MSF Article (2004) Military humanitarianism: A deadly confusion MSF. Hämtad 12 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  79. ^ MSF Article (2004) Independent aid in Iraq virtually impossible MSF. Hämtad 12 jan., 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  80. ^ MSF Article (2004) The real reasons MSF left Afghanistan MSF. Hämtad 12 jan. 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  81. ^ MSF Article (2004) MSF pulls out of Afghanistan MSF. Hämtad 17 januari 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  82. ^ MSF Article (2005) MSF shocked by arrest of Head of Mission in Sudan – charged with crimes against the state MSF. Retrieved Jan. 11, 2006, refererad i Médecins Sans Frontières i engelskspråkiga Wikipedia, hämtad 2007-08-13.
  83. ^ http://www.clarte.nu/index.php?option=com_content&task=view&id=5303&Itemid=26
  84. ^ NGO- Folkrörelse eller professionell lobbyverksamhet Mikael Nyberg
  85. ^ http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/2193583.stm
  86. ^ http://news.bbc.co.uk/2/hi/south_asia/3773217.stm
  87. ^ http://www.globalpolicy.org/ngos/aid/2004/1106isolated.htm
  88. ^ http://www.guardian.co.uk/world/2004/nov/04/internationalaidanddevelopment.iraq
  89. ^ http://www.doctorswithoutborders.org/news/article.cfm?id=1875
  90. ^ http://www.monstersandcritics.com/news/africa/news/article_1389475.php/MSF_withdraws_international_staff_from_Somalia_after_deadly_attack

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]