Användare:Hannibal/kvinnliga actionhjältar

https://rattviseformedlingen.se/lista/actionhjaltar/

Ett montage av skådespelare som spelat actionhjältar på film. Övre raden: Michelle Yeoh, Uma Thurman, Tia Carrere och Linda Hamilton. Nedre raden: Angelina Jolie, Halle Berry, Sigourney Weaver och Lucy Liu.

Kvinnors roller inom actiongenren har traditionellt sett varit som biroller eller kärleksintressen, men har sedan 1970-talet och framväxten av feminismen kommit att bli alltmer centrala och varierade.

Definitioner

Inom denna artikel används en bred definition av genren action, inom alla berättande uttrycksformer.

I boken Action Speaks Louder: Violence, Spectacle, and the American Action Movie radar författaren Eric Lichtenfeld upp en mängd saker som är typiska för en film i genren: ”A loner hero; his battles for justice”, ”vengeance”, ”industrial settings”, ”brutal beatings”, ”visually exotic killings”, ”an array of impressive weapons”, ”explosions”, ”one-liners”, “chases and crashes”, “a depraved enemy”.

Här inkluderas berättelser om krig, äventyr, superhjältar, katastrofer, våld, spionage och liknande, där tyngdpunkten ligger på spänning och kontinuerlig framåtrörelse medan andra inslag, såsom romantik, musik och komedi, är i bakgrunden. Inom filmhistorien har begreppet action inte regelbundet använts som en etikett förrän på 1970-talet i och med filmserien om Dirty Harry, men de element som nämns ovan har förekommit samlade under en längre period.

På flera språk skiljs på 'kvinnlig' i betydelsen 'med kvinnliga attribut' (på engelska 'feminine') och 'kvinnlig' i betydelsen 'som är kvinnor' (på engelska 'female'). Svenskan har dock samma ord för bägge. Här avses framför allt den andra betydelsen.

Bakgrund

Action är en av de mer livaktiga och framgångsrika genrerna. Av de 250 mest framgångsrika filmerna är majoriteten i huvudsak actionberättelser. Många av de bäst säljande böckerna är också actionberättelser. De flesta av de bäst säljande videospelen är actionbaserade. Bland de mest säljande tecknade serierna är de flesta actionbaserade. Under perioder har western-genren, som ibland räknas som en undergenre till actiongenren, varit totalt dominerande inom TV-serieproduktion.

I fiktion i allmänhet har kvinnor förekommit som huvudpersoner i betydligt färre verk än män och har ibland skildrats i egna verk, väsenskilda från mäns verk.

Utvecklingen av den manliga actionhjälten har gått från den i stort sett aningslöse slapstickfiguren hos Buster Keaton och Charlie Chaplin, till den hårdföre revolvermannen i John Waynes stil, till 1970-talets ensamme hjälte, med Clint Eastwood och Bruce Lee i rollen, till 1980-talet, då den mer extreme muskelmannen i form av Arnold Schwarzenegger, Sylvester Stallone och Dolph Lundgren dök upp, till 1990-talet när en mer excentrisk figur spelad av exempelvis Will Smith eller Keanu Reeves var mer framträdande, till 2000-talet, då den våldsamme ensamvargen återkom, särskilt i form av Jason Statham, och 2010-talet då allt yngre hjältar, såsom Channing Tatum, Chris Pine och Liam Hemsworth, fick större uppmärksamhet.

Inom actiongenren har kvinnor å andra sidan ofta haft olika former av biroller. Några av dessa bygger på traditionella troper såsom dam i nöd, hjältens kärleksintresse eller komisk sidekick.

• Action films

Dam i nöd

Stumfilmen Barney Oldfield's Race for a Life (1913) med en numera närmast stereotypisk situation. Mabel Normand spelar den fastbundna kvinnan.

Dam i nöd, jungfru i fara eller flicka i trångmål (eller varianter) är ett återkommande berättargrepp (en trop) där en eller flera män tvingas att rädda en kvinna, som antingen kidnappats eller råkat i andra bekymmer. Släktskap, kärlek eller lusta ger den manlige protagonisten den motivation eller det tvång som behövs för att berättelsen ska komma igång. Den kvinnliga rollfiguren i sig kan vara kompetent, men hamnar ändå i denna sorts situation.

I denna trop är kvinnan nästan inte aktiv i berättelsen, utan ett offer som ofta bara väntar på att bli räddad, vilket gör hennes roll till en mänsklig MacGuffin. Denna hjälplöshet inom fiktionen, menar kritiker som Anita Sarkeesian, hänger ihop med åsikter utanför fiktionen om att kvinnor som grupp behöver tas om hand om män.

"Det som förändras genom årtiondena är inte damen (kvinnan är alltid det svaga offret som behöver en manlig räddare), utan den som attackerar. Ansiktena på de som attackerar inom populärmedia är otaliga: monster, galna vetenskapsmän, nazister, hippes, motorcykelgäng, utomjordingar... den grupp som bäst motsvarar den allmänna rädslan inom en kultur får rollen." Inom vissa genrer har kvinnan även förstenats eller tagits i besittning av andar.

Tropen omfattar inte nödvändigtvis att den manlige huvudpersonen "får" kvinnan som belöning, men kan kombineras med andra troper där den kvinnliga rollfiguren blir den manlige rollfigurens belöning i slutet av berättelsen.

• Emma Peel från The Avengers (1961–1969)

Hjältens kärleksintresse

I filmserien Lightning Bryce är kvinnans roll att vara kärleksintresse.

Hjältens kärleksintresse är ett återkommande berättargrepp (en trop), där en rollfigurs främsta funktion i berättelsen är att förse den manlige (i ytterst få fall även kvinnliga) protagonisten en känslomässig anknytning, ofta istället för egna mål och ibland med begränsade övriga egenskaper. Tropen finns i flera varianter, med olika grad av självständighet, personliga egenskaper och funktioner i berättelsen. Som sådan är tropen en typisk biroll, som vanligen får lägre listning i rollistor. I berättelser där den romantiska berättelsen ligger i fokus har däremot de bägge älskande ofta setts vara av samma vikt.

Genom historien har tropen hjältens kärleksintresse utvecklats, framför allt vad gäller publikens krav på att den kvinnliga rollfiguren ska vara mer självständig och ha egna mål inuti berättelsen, utöver kärlekshistorien. Tropen involverar ofta ett mått av konflikt mellan huvudpersonen och kärleksintresset, men omfattar inte nödvändigtvis att den manlige huvudpersonen "får" kvinnan som belöning efter att ha räddat henne, beroende på berättelsens genre, men det är den mest vanliga avslutningen. För att rollen ska bedömas vara ett passande mål för huvudpersonen räcker normalt sett inte utseendemässig skönhet, utan även personliga egenskaper som passar ihop med huvudpersonens, och som får publiken att känna samma känslor som huvudpersonen.

Hjältens kärleksintresse finns i flera varianter: den jordnära men söta, den rebelliska prinsessan som möjligen redan är upptagen, den stabiliserande kraften som får hjälten att tänka igenom sitt liv, barndomsvännen som publiken förstår tidigare hör ihop med hjälten, kvinnan som orsakar problem, antingen medvetet eller omedvetet, samt den normala rollfiguren med egna mål och egenskaper.

Historia

Ariadne och Theseus. Målning av Jean Baptiste Regnault.

Från antiken till medeltiden

Tropen har sin grund i antika berättelser, såsom myten om Ariadne, som hjälper Theseus att döda Minotauren, efter att blivit kär i honom. Huvudpersonen Theseus ger sig dock iväg efter att ha fått hjälp att besegra Minotauren. En av de tidigaste grekiska romanerna, Efesiaka (100-talet e.Kr.), av Xenofon från Efesos, handlar om de olika äventyr som det unga kärleksparet Anthia och Habrokomes upplever: pirater, slaveri, skeppsbrott och självmord. Anthia är dock en kraftfull ung kvinna och bidrar till flera delar av intrigen.

I Tusen och en natt (ihopsamlad mellan 800-talet och 1200-talet med tillägg fram till 1700-talet) finns flera berättelser där de kvinnliga rollfigurernas lott mestadels är att agera romantiskt intresse för huvudpersonen. Aladdin (som lades till under 1700-talet, men vars ursprung troligen är kinesiskt) är en av de mer kända, där den fattige ynglingen Aladdin med hjälp av en ande i en magisk lampa blir rik och gifter sig med prinsessan Badroulbadour. Prinsessan blir lurad av en trollkarl, men med hjälp av en svagare ande lyckas de till slut återfå lampan och leva lyckliga.

Titel-illustration till en dansk upplaga av Flores och Blanzeflor (1504).

Högmedeltida texter fokuserade ofta på den så kallade riddarromanen, med höviska motiv, där kringridande riddare räddar damer i nöd, men också dyrkar adelsdamer på avstånd. Ett av de mer spridda namnen i denna ådra är Arturslegenden, med flera olika exempel: Lancelot som bedrar kung Artur med drottning Guenever eller Percevals älskade Blanchefleur. Några av de första höviska kärleksberättelserna skrevs av Chrétien de Troyes (1100-talet), särskilt i Lancelot, le Chevalier de la Charrette, som var en av de allra första att beskriva de psykologiska effekterna av kärlek. Bland de mer populära kärleksberättelserna finns Flores och Blanzeflor, om ett par som växer upp tillsammans, men skiljs åt för att inte bli kära, och Flores tvingas genomgå flera äventyr för att till slut återförenas med sin älskade. Flores och Blanzeflor har spridits vitt och det finns därför en variant i de svenska Eufemiavisorna (från 1300-talet). En variation på temat är Tristan och Isolde, där en riddare som ska föra en dam till hennes blivande man tillsammans råkar dricka ett kärlekselixir, något som leder till en enlevering.

Filmaffisch från Robin Hood-film från 1922 Douglas Fairbanks i titelrollen och Enid Bennett som Marian (sic).

Under 1500-talet kom de första nerskrivna versionerna av den i sig mycket tidigare Robin Hood-legenden där Marion paras ihop romantiskt med Robin Hood. Hon tros från början vara en rollfigur från det tidiga May Day-firandet. (En tidigare version, från 1200-talet, finns i Adam de la Halles Le Jeu de Robin et Marion, men den Robin som omnämns där är en riddare och har inte med Robin Hood att göra.) Då förvandlades också hennes tidigare yrke, fåraherden, till adelsdam. Flera olika versioner finns, men generellt sett vägrar hon att gifta sig med Robin förrän hans stråtrövarband blivit benådade.

Från renässans till 1800-tal

Ett av de mest spridda verken under renässansen var det fantasirika Den rasande Roland (1516) av Ludovico Ariosto. Boken var en fortsättning på Matteo Maria Boiardos versepos Den förälskade Roland (1483-1495), där delar av handlingen kretsar kring hur riddaren Roland och flera andra blivit förälskade i kungen av Cathays dotter, Angelika, som kommer till Karl den stores hov, och hur riddarna strider om hennes hand. Roland, Angelika och de andra drabbas av allehanda äventyr, från vansinnesdrycker till hippogriffer, medan deras känslor för varandra förvandlas både på grund av kärleksdrycker och hovfamiljers sedvänjor. När Angelika blir kär i en annan man, tappar Roland vettet och går bärsärk genom Europa och Afrika, och får inte tillbaka det förrän en vän hämtar Rolands vett på månen, varpå han också slutar att vara förälskad i Angelika. Stora delar av intrigen beror på just Angelikas agerande: hon blir kär i andra, hon blir fasttagen och behöver räddas, och hon får en osynlighetsring. Berättelsens poäng är bland annat att kärlek är en slags galenskap. Den rasande Roland fick många efterföljare och har inspirerat bland annat Som ni behagar av William Shakespeare, Don Juan av Lord Byron och Orlando av Virginia Woolf.

Staty av Dulcinea, till vänster, som beundras av Don Quijote, i Castile-La Mancha i Spanien.

1605 kom den första delen av pikareskromanen Don Quijote av Miguel de Cervantes Saavedra. Romanens huvudperson, Alonso Quijano, som förläst sig på riddarromaner, ger sig ut i världen för att söka äventyr. För att hitta motivering använder han grannflickan Aldonza Lorenzo som han döper om till Dulcinea av Toloso. Dulcinea förekommer aldrig som egen person i berättelsen (men grannflickan gör det) utan är en produkt av huvudpersonens fantasi, och fungerar mer som motiverande faktor än som en person att interagera med. Vissa har läst Dulcinea som en representation av Spanien, medan andra ser henne som Don Quijotes idealkvinna.

En av de första brittiska romanerna är Henry Fieldings omfattande pikaresk- och bildningsroman Tom Jones (1749), vars huvudsakliga relation är mellan oäktingen Tom Jones, som har gott humör och stora personliga brister, och Sophia Western, som är moralisk och god. Efter flera äventyr lyckas Jones övervinna det stora problemet med att han är en oäkting och få sin Sophia. Fieldings verk inspirerade bland andra Charles Dickens och William Thackeray.

Esmeralda, från Ringaren i Notre Dame, hjälper den oattraktive ringaren, Quasimodo. Här spelade av Lon Chaney och Patsy Ruth Miller i filmatiseringen från 1923.

Under 1800-talet skrev Sir Walter Scott om The Lady of the Lake (1810), där tre män strider om Ellen Douglas kärlek. I Scotts övriga historiska författarskap är det ofta två kvinnliga rollfigurer: en blondin och en brunett, där den ljusa är den godare men mer passiva, medan de mörkhåriga är mindre känslomässigt begränsade, enligt Shakespeariskt mått.

1831 kom Victor Hugos skräckromantiska äventyrsroman, Ringaren i Notre Dame, som utspelar sig på 1400-talet, där den missbildade Quasimodo blir förälskad i den unga Esmeralda och därmed går ifrån sitt vanliga liv av ömsesidigt förakt för mänskligheten. Flera av de övriga rollfigurerna, inklusive den konservative ärkediakonen Claude Frollo och vaktkaptenen Phoebus/Febus, samt poeten Gringoire. Berättelsen kompliceras av att Esmeralda blir tillfångatagen och flera försöker rädda henne. Romanen har ett tragiskt slut i att Quasimodo missuppfattar det romska sällskap som försöker rädda Esmeralda för att försöka anfalla henne och därför kör bort dem, och därför överlämnar henne till kungens män som är de som verkligen är ute efter Esmeralda och som sedan hänger henne. I olika adaptationer av berättelsen får den slutet ofta en mer positiv vändning, såsom att Esmeralda överlever men gifter sig med poeten Gringoire. Berättelsen innehåller flera vändningar som bygger på att rollfigurer blir intresserade av Esmeralda romantiskt.

I och med utgivningen av Anthony Hopes äventyrsroman Fången på Zenda (1894) påbörjades uppgången för vad som ibland kallas för den ruritanska romantiska berättelsen, efter landet Ruritanien där flera av huvudpersonerna bor. Den ruritanska romantiska berättelsen kretsar ofta kring förvecklingar i hovet i ett påhittat östeuropeiskt land. I Fången på Zenda finns exempelvis prinsessan Flavia som är trolovad med kungen men som blir förälskad i hans dubbelgångare men ändå lojalt stannar med kungen, samt kungens älskarinna, Antoinette de Mauban, som intrigerar med kungens bror. Några av genrens kännetecken är teman såsom ära, lojalitet och kärlek, samt återförandet av makten till rätt personer efter en periods hot om diktatur eller maktövertagande. Även här är kvinnornas hårfärg ofta ett synligt tecken på deras lojalitet.

1900-talets litteratur

Filmaffisch till Tidsmaskinen (1960).

Strax innan 1900-talets början, 1895, kom H.G. Wells kortroman Tidmaskinen. Romanen skulle bli mycket inflytelserik på den ganska nya science fiction-genren, och bli en grund för den stora mängden berättelser om tidsresor. Huvudpersonen, som enbart kallas Tidsresenären, reser till år 802 701, där han träffar på den fredliga rasen Eloi, som förföljs och äts av Morlockerna. Tidsresenären räddar en kvinnlig Eloi, Weena, med planen att ta med henne hem. Istället förlorar han henne i en kamp med Morlockerna, innan han ger sig av till sin egen tid. När han kommer hem och försöker bevisa vad han varit med om visar det sig att Weena smugglat ner två blommor i hans ficka. Senare berättelser av andra författare, inklusive vissa filmer och TV-serier, har låtit Weena överleva eller till och med bli gravid med Tidsresenären.

1925 publicerades F. Scott Fitzgeralds roman Den store Gatsby, vars huvudperson Nick upptäcker att hans tidigare krigskamrat Jay Gatsby som blivit rik skaffat ett hus för att imponera på sin ungdomskärlek Daisy Buchanan, något som orsakar både otrohet och tragedi.

I P.G. Wodehouses roman Den okända som han älskade stöter huvudpersonen Jimmy på en ung kvinna på en båt, och senare möts de igen, vilket sätter igång en kedja intriger, som slutar med att paret gifter sig.

P.G. Wodehouses böcker, framför allt dem om Jeeves och Wooster respektive om Psmith, innehåller gott om intriger som går ut på att vinna sin älskade genom olika intriger. "Till exempel, låt säga att den unge Mr Reggie Worthington vill bli förlovad med Betty Harte, men först a) måste se till att förlovningen med Wilhelmina "Billie" Wreckham bryts genom att hon paras ihop med Cyril "Bunny" Rabbington-Vole, b) Cyrils svartsjuka fästmö Edith Pilsworth sammanförs med Billies lika svartjuka broder Freddie, som har försökt att hålla alla män borta från hans syster, och c) utpressa faster Geraldine att tillåta förlovningarna genom att hålla hennes 1600-tals-MacGuffin i silver gisslan. Naturligtvis har Betty, Billie, Cyril, Edith och Freddie alla utformat sina egna galna planer, som helt säkert försäkrar att Reggie hamnar i klistret." Wodehouse anklagas ibland för att skildra kvinnliga rollfigurer ytligt och kvinnor som hinder för mäns lycka, är det svårt att säga att några av Wodehouse rollfigurer är särskilt djupt tecknade. Dessutom kan ibland Wooster ses som en ersättning för de kvinnor Jeeves bara kortvarigt är intresserad av, en form av samkönat umgänge som speglas i relationen mellan Holmes och Watson. Flera av Wodehouse övriga rollfigurer följer samma mönster, där kvinnorna existerar som ett kärleksintresse att vinna eller riskera att förlora. Dock är relationen aldrig sexuell.

Populärlitteratur

Under 1900-talet blev billiga utgåvor och pocketutgivning nyckeln till en ökad försäljning. Under första och andra världskriget sammanföll det med en minskad tillgång på papper, något som nödvändiggjorde användningen av billigare, grövre papper. Inom amerikansk litteratur ledde det till flera bokserier med lägre ambitioner, för snabb konsumtion, så kallad "pulp fiction". Motsvarande begrepp på svenska blev kiosklitteratur, men även termen skräplitteratur användes för att särskilja den från seriös litteratur. Ett exempel på utvecklingen av genren och synen på densamma är detektiven Nick Carter, som gjorde sin debut redan 1886, då som mästerdetektiv i stil med Sherlock Holmes. Under 1940-talet förvandlades han till hårdkokt detektiv och under 1960-talet när James Bond-febern stod som högst (se nedan) förvandlades han åter, denna gång till hemlig agent. I 261 romaner som i USA utkom mellan februari 1964 och maj 1990, for han Jorden runt och räddade den fria världen från kommunister och psykopater, samtidigt som han passade på att lägra en handfull fala damer i varje bok. Kombinationen sex och våld var som störst under 1970-talets produktion. Under många år hade kiosklitteraturen egna bokförlag, egna författare, och egna genrer. Detta ledde till en hätsk debatt om kiosklitteratur under 1930- och 1940-talet. I Sverige blev exempelvis kiosklitteraturen föremål för studier som del av 1968 års litteraturutredning (SOU 1972:80).

Hitchcock och tidig äventyrsfilm

Eva Marie Saint i I sista minuten (1959).

Under 1930-talet trädde Alfred Hitchcock fram som en av de främsta filmregissörerna, med framför allt thrillern som genre, och blev en av dem som gjorde den genren mer rumsren. De 39 stegen (roman av John Buchan, 1915, filmad i svartvitt 1935 och i färg av Ralph Thomas 1959), Spioner i hälarna (1936), Ung och oskyldig (1937), Rebecca (1940), Utrikeskorrespondenten (1940), Sabotör (1942), Notorious! (1946), Fönstret åt gården (1954) och Studie i brott (1958) är några av Hitchcocks filmer som kretsar kring manliga huvudpersoner som blir kära i sina kvinnliga motparter, med olika förvecklingar. Ett av Hitchcocks främsta exempel är I sista minuten (1959), där huvudpersonen, spelad av Cary Grant, träffar den mystiska Eve Kendall (spelad av Eva Marie Saint). En stor del av intrigen kretsar kring deras romans. Men även andra kvinnor i filmen attraheras av Grants rollfigur, inklusive en sjuksköterska.

1963 gjordes en flerfaldigt Oscarsbelönad version av Henry Fieldings roman om Tom Jones, under samma namn, med Albert Finney i titelrollen och Susanna York som Sophia Western.

James Bond

Några av de mest kända kvinnliga rollfigurerna inom actiongenren är de så kallade Bondbrudarna, vilket syftar på de kvinnor som hemlige agenten James Bond har romantiska historier med. Figuren James Bond skapades 1953 av britten Ian Fleming, som fram till sin död 1964 skrev 12 romaner och 2 novellsamlingar om Bond. Fleming baserade bland annat de rollfigurerna på sin flickvän Muriel "Mu" Wright, som han träffade 1935 och som var en av Englands främsta polospelare. Hon var rik nog att inte behöva arbeta, men arbetade ändå som simklädesmodell. När hon dog i en flygräd 1944 kommenterade Fleming att hon var "för bra för att vara sann". Wrights egenskaper återfinns i flera av de kvinnoporträtt som Fleming sedan skulle skriva:

”	[...] medgörlig och anspråkslös, vacker men oskuldsfull, en utomhusmänniska, fysiskt stark, underförstått sårbar utan att klaga, och sedan tragiskt död, före eller strax efter bröllopet.	„
– Ben Macintyre, The Times

Flemings böcker

Ett annat av de främsta kännetecken för de kvinnliga huvudpersonerna i James Bond-böckerna är att deras namn ofta innehåller sexuella anspelningar. Mest känd är kanske namnet Pussy Galore (förnamnet syftar på det kvinnliga könsorganet, medan efternamnet betyder 'i mängder') från Goldfinger, men även Honeychile Rider från Döden på Jamaica passar in i det mönstret. Bortsett från de sexuella anspelningar Fleming ibland använde, använde han flera "allusiva namn som antyder flera betydelser, inklusive polysemi, etymologi, eller lexikala eller fonologiska associationer". Ett exempel är Vesper Lynd, den första kvinnliga huvudpersonen i en Bondbok, Casino Royale, vars namn anspelar på 'West Berlin', och förespeglar hennes dubbla lojaliteter. Andra är Tiffany Case och Solitaire. Flera har dock mindre anmärkningsvärda namn, såsom Tatiana Romanova, Mary Ann Russell, Judy Havelock och Viv Michel.

Flera av de kvinnliga huvudpersonerna i James Bond-böckerna har tidigare negativa sexuella erfarenheter, såväl oengagerade älskare som våldtäkter. I mötet med Bond blir de dock "omvända", till och med den lesbiska Pussy Galore som efter att ha fallit i Bonds armar menar att hon inte har träffat en verklig man förut.

Till skillnad från många andra kvinnliga rollfigurer i liknande verk skrivna vid den tiden har de flesta kvinnliga huvudpersonerna i James Bond-böckerna egna yrken, inom polis- eller underrättelseverksamhet, eller som skickliga brottslingar. Till och med de huvudpersoner som har mer glamorösa yrken vill vara självständiga. Flera av dem hjälper dessutom Bond i hans uppdrag: Solitaire i Leva och låta dö, Gala Brand i Attentat, Tatiana Romanova i Kamrat mördare och Kissy Suzuki i Man lever bara två gånger till fara för eget liv.

James Bond på film

Ursula Andress, som spelade Honey Ryder i den första James Bond-filmen, Agent 007 med rätt att döda (1962). Bild från 1974.

När böckerna filmatiserades med början 1962 var de kvinnliga rollfigurerna en av de stora lockelserna. Scenen i Agent 007 med rätt att döda där Honey Ryder (Ursula Andress) kom upp ur havet iförd vit/beige bikini blev mycket omtalad, och Andress vann en Golden Globe för sin insats, trots att hon dubbades. Till den första filmen skapades också den självständiga Sylvia Trench som inspirerade Bond (Sean Connery) till hans numera berömda introduktionsreplik. Filmerna skapade en bild av de kvinnliga rollfigurerna som framför allt vackra och att det är Bond som tar initiativ till deras sexuella relationer, något som inte har täckning i Flemings verk. Mest omdiskuterad har kanske den scen i Goldfinger (1964) tvingar sig på Galore sexuellt, och att det senare leder till att hon blir hans allierade. I den efterföljande filmen Åskbollen (1965) förekommer en liknande scen när Bond utpressar en sköterska på ett spa till att ha sex. Även i Roger Moores gestalt använder Bond falskspel för att få den synska Solitaire i säng.

Även i de tidiga filmerna förekommer också tillfällen då de kvinnliga rollfigurerna räddar Bond, såsom Domino Derval i Åskbollen.

”	På sätt och vis försöker Bondbrudarna anamma varje periods bild av starka, självständiga kvinnor. [...] Under 1960-talet representerade Bondbruden 60-talets sexuella frigörelse. Under 1970-talet är hon mer en glad figur — om man tänker reklamfilmerna från den tiden som hyllar självständigheten, som Charlie, är de mycket lika Bondbrudarna från den tiden.	„
– Yvonne Tasker

Under 1970-talet kom en serie kvinnliga rollfigurer vars kompetens ibland ifrågasätts, såsom Tiffany Case (Diamantfeber, 1971), Solitaire (Leva och låta dö, 1973), och Mary Goodnight (Mannen med den gyllene pistolen, 1974). De bleknar särskilt i jämförelse med de rollfigurer som spelats av Pam Grier i en serie blaxploitationfilmer under samma period, Lynda Carter i TV-serien Wonder Woman, och de olika huvudpersonerna i TV-serien Charlies änglar. Även Ellen Ripley i Alien (1979) är en mer uppmärksammad rollfigur än Dr Holly Goodhead från Moonraker från samma år.

Mönstret där Bond lyckas förföra en inledningsvis negativt inställd kvinna i ett led att få henne att överge sina tidigare lojaliteter förekommer även under 1980-talet. Den hämndlystna Melina Havelock (Ur dödlig synvinkel, 1981), Stacy Sutton och skurkens hantlangare May Day (båda Levande måltavla, 1985), samt den mystiska Kara Milovy (Iskallt uppdrag, 1987) blir alla övertygade av Bonds romantiska förmågor. 1997 kom nästa stora vändpunkt i samband med att filmen Terminator 2 gjorde att kvinnor också kunde ha muskler, och flera kvinnliga huvudpersoner har sedan tagit aktiv del i actionberättelserna: Wai Lin (Tomorrow Never Dies, 1997) som det kanske starkaste exemplet.

En av de mest kända kvinnliga rollfigurerna i Bondfilmerna, och den enda som medverkat i fler än två filmer, är Miss Moneypenny (vanligen spelad av Lois Maxwell), vars roll oftast sträcker sig till att flörta med Bond. När Bondfilmerna fick en reboot i och med Casino Royale (2006), infördes en mer aktiv Moneypenny.

Film och TV

Under 1960-talet ökade populariteten för TV-serier, som gjorde att allmänhetens konsumtion av underhållning ökade (jämfört med radio och film nådde TV allt fler). Tillsammans med den sexuella frigörelsen som fick sitt uppsving vid samma tidpunkt, fick det resultatet att användningen av tropen hjältens kärleksintresse fick mer spridning.

Mannen från U.N.C.L.E. (1964-1968)

Star Trek (1966-1969)

Under 1970-talets blaxploitation-trend bröt de svarta männen ny mark, och i mindre mån även svarta kvinnor (till exempel Pam Grier), men generellt sett betraktades kvinnor i dessa filmer ofta som förbrukningsvaror. I den tidiga blaxploitationfilmen Mitt namn är Shaft (1971) har Shaft flera sexuella relationer med såväl svarta som vita kvinnor. Den här kontrasten mellan de progressiva manliga skildringarna och de regressiva kvinnliga skildringarna fick dock mycket kritik.

Även i Storbritannien förekommer de tillfälliga kärleksintressena, som i den våldsamma TV-serien The Sweeney (1975-1978), där John Thaws rollfigur Jack Regan och hans kollega George Carter (Dennis Waterman) är singelmän med stor aptit på kvinnligt sällskap: "Regan och Carter är konstant chevalereska mot kvinnor men ofta sexistiska: idén om jämlikhet mellan könen har ännu inte nått så långt upp i Scotland Yard." Samma sexism har sedan fortsatt i brittisk TV, exempelvis i Life on Mars (2006-2007).

CHiPs (1977-1983): Ponch often had one (or more) of these per episode, and they were the hottest, most babelicious girls you could ever feast your eyes on.

Knight Rider (1982-1986)

The A-team (1983-1987)

The Karate Kid: (1984, 1986, 1989), Daniel had a different Love Interest in each one of the three movies where he appeared.

MacGyver första säsongerna (1985-1992)

Crocodile Dundee (1986, 1988, 2001)

Fay Wray, som Captain Thunders (Victor Varconi) stora kärlek.

Hercules: The Legendary Journeys (1995-1999) - framför allt Iolaus

Frankensteins brud

"The 90s Batman films. Batman had Vicki Vale (Kim Basinger), Batman Returns had Catwoman (Michelle Pfeiffer) and Batman Forever had Chase Meridian (Nicole Kidman)."

Barbarella, i filmen med samma namn, blir förförd.

Girl of the week.

Magnum P.I.

Billy från Mighty Morphin' Power Rangers

The Six Million Dollar Man (1973-1978)

The Adventures of Brisco County, Jr. (1993-1994)

Time Trax (1993-1994)

Andra verk har befolkats av lättklädda kvinnor, något som fått alltmer kritik.

Se även

• kärlekstriangel

Komisk sidekick

Ofta i kombination med romantiskt intresse.

• Mary-Louise Parker i Red
• Rachel Weisz - Evelyn Carnahan i Mumien

Modersfigur

• Judi Dench som M - i de senare Bondfilmerna

• Pernilla August som Anakin Skywalkers mamma i två Star Warsfilmer

Frånvarande kvinnoroller

I antiken

Penelope, Odysseus fru, betecknas som trofast, eftersom hon väntade på sin make under hans tio år under kriget i Troja (se Iliaden), samt under de tio år då han var på väg hemåt (se Odysséen). Under denna tid var hon omgiven av friare och för att slippa dem, sade hon att hon inte ämnade gifta om sig förrän den svepduk hon arbetade på var färdig. Hela dagen vävde hon och på natten sprättade hon upp vad hon gjort på dagen - på så sätt skulle hon aldrig bli tvungen att välja en ny make. När Odysseus slutligen kom hem, fann han huset fullt av oförskämda friare som åt och drack och inte ville resa sin väg förrän Penelope valt sig en ny make. Hon förklarade, att hon skulle gifta sig med den som kunde skjuta en pil med Odysseus' båge. Endast Odysseus, just hemkommen och förklädd till tiggare, förmådde spänna bågen och sköt därefter de fräcka våldgästarna. Hennes roll i texterna är marginell, även om hennes list med uppsprättandet av väven gör att hon inte helt saknar initiativförmåga.

I deckargenren

Irene Adler är en av de mest noterbara rollfigurerna i Sir Arthur Conan Doyles berättelse om Sherlock Holmes. Hon introduceras så här:

”	För Sherlock Holmes var hon alltid den enda bland kvinnor. Jag har sällan hört honom tala om henne på annat sätt. I hans ögon stod hon främst bland alla kvinnor och överglänste hela sitt kön.	„
– En skandal i Böhmen, sir Arthur Conan Doyle, översättare: Tom Wilson

Adler visar sig vara en utpressare som överlistar Holmes och därefter flyr utom räckhåll för honom. Bortsett från novellen En skandal i Böhmen där Adler förekommer i en huvudroll nämns hon i Den försvunne brudgummen, Den blå karbunkeln, De fem apelsinkärnorna och Hans sista bragd. Trots det har Adler blivit behandlad i ett stort antal romaner av andra författare samt filmer, ofta med ganska stora variationer, såsom att hon använder nakenhet för att lura Holmes, eller att hon samarbetar med Moriarty. I stora delar av Holmes-historierna saknas kvinnliga rollfigurer, och framför allt av samma kaliber som Adler.

Kvinnor i science fictiongenren

I mitten av 1800-talet började science fiction-genren växa fram, med författare som Jules Verne. De flesta av Vernes berättelser saknar helt eller nästan helt namngivna kvinnliga rollfigurer.

Inom science fiction-genren instiftades 1991 The James Tiptree Award för att uppmuntra nytänkande när det gäller könsöverskridande berättelser.

Kvinnor i spiongenren

1903 kom vad Ken Follett har kallat den första thrillern, Sandbankarnas gåta av Erskine Childers. Boken kom att bli inflytelserik på de senare spionromaner som senare skrevs av exempelvis John Buchan och Ian Fleming. Inga av de större rollfigurerna i Sandbankarnas gåta är kvinnor, något som delvis förklaras av att det mestadels var män som arbetade inom spionage och underrättelseverksamhet.

Kvinnor i westerngenren

Doris Day som Calamity Jane (i filmen Västerns vilda dotter från 1953), med Howard Keel.

Undergenren western hade en första storhetstid som filmgenre på 1910-talet, och återkom sedan under 1950- och 1960-talen, både på film och TV. Däremellan hade westernserier också en period då de sändes regelbundet på radio, under 1930-1960-talet. Den första omgången westernfilmer kännetecknas av delvis dokumentära inslag (biografier över verkliga personer), blandat med en mer svartvit syn på befolkningen som antingen hjältar eller banditer. I dessa hade kvinnor få naturliga roller, eftersom de första som utforskade USA:s västra delar var män medan kvinnorna kom först när städer och bondgårdar hade blivit etablerade. Några av de tidiga westernfilmerna handlade dock om verkliga kvinnor, såsom Calamity Jane (spelad av Louise Lester 1912-1913).

Mer om westernberättelsers frånvaro av kvinnor.

Kvinnor i tecknade serier

I den tecknade serien Tintin (skapad 1929 av Hergé) finns anmärkningsvärt få kvinnliga rollfigurer. Den enda kvinnan som har en betydande roll är Bianca Castafiore, en operasångerska som betraktas som påfrestande av de andra rollfigurerna. Hergé har i intervjuer sagt att "...for me, women havein a world like Tintin's, which is the realm of male friendship". Även den filmatisering som gjordes 2012 har fortsatt genom att bara inkludera två kvinnliga rollfigurer, som vardera får en scen, av sammanlagt 16 större rollfigurer.

I den belgiska tecknade serien Lucky Luke (skapad 1946 av Morris) förekommer inte många kvinnliga rollfigurer. Inga av de återkommande rollfigurer är kvinnor, bortsett från den mycket sparsamt medverkande Mor Dalton, Bröderna Daltons mamma. Några av de historiska personer som förekommit har dock varit kvinnor, inklusive Harriet Beecher Stowe, Sarah Bernhardt, Big Nose Kate, Calamity Jane, Mary Todd Lincoln, Annie Oakley och Belle Starr. I albumet Lucky Lukes fästmö (från 1985) blir huvudpersonen anlitad för att föra en karavan av giftaslystna kvinnor från den amerikanska östkusten till ungkarlarna i staden Purgatory, och tvingas mot sin viTecknade serierlja att agera förkläde när en av de tilltänkta brudarnas makar hamnar i fängelse. Lukes ovilja att "binda sig" finns inkluderad i texten till flera av de filmatiseringar som gjorts.

Asterix, en annan tecknad serie (skapad 1959 av René Goscinny och Albert Uderzo), har likaledes få kvinnliga rollfigurer, även bland de historiska personerna. Kleopatra tillhör de få stora gästrollerna. Bland byborna i den galliska byn finns enbart två namngivna kvinnor: hövdingens fru, Bonemine, samt Lillfixa. Dessutom finns flera kvinnor som enbart är kända med sina mäns efternamn.

Disneyfilmernas kvinnliga huvudpersoner får allt mindre dialog.

Krigsskildringar

Ovanligt med kvinnliga soldater under många krig, speglas i de flesta krigsfilmer.

Biggles (1932-1970, plus lite efteråt)

• 12 fördömda män (1967)
• De gröna baskrarna (film) (1968)
• Kellys hjältar (1970)
• Tora! Tora! Tora! (1970)
• En bro för mycket (1977)
• Plutonen (1986)

Undantag:

• Örnnästet, med två större kvinnoroller, dock ej soldater

1970-1980-tal

• Dirty Harry

Spel

Star Fox Adventures (2002) < Dinousaur World. Kristal och Fox McCloud, han fick hennes egenskaper.

Offret

Till skillnad från dam i nöd finns det rollfigurer vars poäng är att de avlider eller blir allvarligt skadade, för att ge den manliga rollfiguren motivering att utföra ett uppdrag.

Psycho (1960)

http://tvtropes.org/pmwiki/pmwiki.php/Main/FriendlyTarget

Fridge stuffing

Now technically, not all of Nolan’s movies rise to the level of fridge stuffing. It’s my understanding that the cliché require that the female character be a real character in the story, that the audience kind of likes, and who is sacrificed so the male character has something to brood about. In Memento, Insomnia, and Inception, the girl is dead before the movie starts. Her identity is defined by her death… which isn’t exactly feminist, but isn’t quite fridge-stuffing. The death of Rachel Dawes in The Dark Knight qualifies, because we’ve had plenty of time to know Rachel before she gets exploded.

Huvudpersoner

Några av de mest omtyckta kvinnliga rollfigurerna inom film tillhör actiongenren.

Arthur Rackhams målning Rhinegold and the Valkyries (1910), som föreställer sköldmön Brynhild.

Sköldmör

De karaktärer man först kommer att tänka på när det gäller kvinnor och krig i de isländska sagorna är kanske valkyriorna, men intressant nog finns det knappt någon berättelse där en valkyria faktiskt slåss. De rider genom luften med rustning och vapen, de väljer ut vilka som ska dö i strid och för dem till Valhall, och när det gäller valkyriorna Svava, Sigrun och Kåra — egentligen samma valkyria som reinkarneras två gånger — beskyddar de sin älskade genom att stilla stormar, hela hans skadade soldater med mera. De fungerar kort sagt mer som skyddsandar och ödesgudinnor än krigare.

Annat är det med sköldmöerna, det vill säga mänskliga kvinnor som ger sig in på krigets bana. Det finns gott om exempel:

• Visna, Hed och Veborg är tre kvinnor som ska ha deltagit i slaget vid Bråvalla — möjligen har ett sådant slag utkämpats någon gång på 700-talet, men de berättelser som nått samtiden i olika texter har mycket mer med legend än med historia att göra. De tre namngivna kvinnorna ska ha hur som helst ha anfört ytterligare trehundra sköldmöer, och Veborg ska ha dödat krigaren Soti och sårat den berömde Starkad.
• Sköldmön Hervor för befäl över ett fäste och dör i strid mot hunner i Kvädet om Hlod.
• Drottning Aslaug leder en här i Ragnar Lodbroks saga.
• I Kvädet om Atle nämns sköldmöer på Atles gård.
• I Sången om Gråskägg nämns kvinnliga bärsärkar.
• Gisle Sursons saga slutar med att Gisles fiender kommer för att döda honom, och hans hustru Aud drar då ett eget svärd och kämpar vid makens sida.

Slåss på samma nivå som män

• Amasoner
• Modig
• Lady Sif
• den där rollfiguren i Den rasande Roland
• Rey från Star Wars: The Force Awakens (2015)
• Beatrix Kiddo från Kill Bill (2003-2004)
• Éowyn från The Lord of the Rings series (2001-2003)
• Éowyn från The Lord of the Rings series (1954-1955) by J. R. R. Tolkien
• Guinevere från King Arthur (2004)
• Xena från Xena: Warrior Princess (1995-2001) and Hercules: The Legendary Journeys (1995-1999)
• Lara Croft från Lara Croft: Tomb Raider (2001) and Lara Croft Tomb Raider: The Cradle of Life (2003)
• Lara Croft från Tomb Raider series
• Sarah Connor från the Terminator series (1984-2015)
• Cameron från Terminator: The Sarah Connor Chronicles (2008-2009)
• Princess Fiona från the Shrek series (2001-2010)
• Katniss Everdeen från The Hunger Games trilogy (2008-2010) by Suzanne Collins
• Zoe Washburne från Firefly (2002)
• Gabrielle från Xena: Warrior Princess (1995-2001) and Hercules: The Legendary Journeys (1995-1999)
• Nikita från Nikita och La Femme Nikita (1997-2001)
• Beatrice "Tris" Prior från the Divergent trilogy (2011-2013) by Veronica Roth
• Alice från the Resident Evil series (2002-2012)
• Helen Mirren - Red

Skådespelerskor: Cynthia Rothrock, Michelle Yeoh, Tia Carrere

Slutar i vissa sorters berättelser med att de straffas för att de försöker göra en mans jobb: Jeanne d'Arc,

De här har också sina beundrare.</ref>Amazon Chaser, TV Tropes, läst 10 januari 2017</ref>

Kvinnliga superhjältar

1972 figurerade Wonder Woman på framsidan av det första numret av Ms Magazine. Här 35-årsjubileumsnumret av det numret.

Wonder Woman

1940, två år efter att Stålmannen skapades, och ett år efter Batman, läste M.C. Gaines, som publicerade Stålmannen, en intervju med psykologen William Moulton Marston. Intervjun handlade om huruvida kritiken om att Stålmannen var en fascist stämde. Marston menade att superhjältar uppfyllde publikens önskningar, varpå Gaines kontaktade Marston för att be honom att bli konsult för All-American Publications och att skapa en kvinnlig superhjälte som kunde delta i det nyskapade Justice Society of America. Tillsammans med sin fru, Elizabeth Holloway Marston, skapade han superhjälten Wonder Woman (på svenska Mirakelkvinnan fram till 1980-talet), som debuterade i nummer 8 av All-Star Comics (december 1941).

En opublicerad skildring av processen att skapa Wonder Woman förklarade:

”	‘Wonder Woman’ skapades av Dr. Marston för att skapa en förebild för barn och ungdomar på stark, fri, modig kvinnlighet; att bekämpa tanken att kvinnor är underlägsna män, och att inspirera flickor till självförtroende och prestationer inom idrott och yrkeslivet som annars monopoliserats av män [eftersom] det enda hoppet för mänskligheten är att kvinnor får större frihet, möjligheter att utvecklas och jämlikhet inom alla områden. [...] Uppriktigt sagt är Wonder Woman psykologisk propaganda för den nya sortens kvinna som jag tycker borde styra världen.	„
– William Moulton Marston

Om Stålmannen baserades på science fiction-genren och Batman på den hårdkokta deckaren, byggde Wonder Woman alltså på feminismen. Rollfiguren var skapad av lera av sin mor, drottning Hippolyta, och växte upp i en värld där det bara fanns kvinnor – amazoner. Hon följde dock med piloten Steve Trevor tillbaka till den patriarkala världen, där hon beslöt sig för att stanna som en fredsambassadör. Sedan 1942, då hon fick en egen tidning, har tidningen utkommit oavbrutet, en bedrift som egentligen bara delas av Superman och Batman, DC Comics andra flaggskeppsfigurer. Wonder Woman är därför troligen den mest kända kvinnliga superhjälten.

Gloria Steinem, som läste serien Wonder Woman under sin uppväxt, var också en nyckelspelare när Wonder Woman återfick sina krafter och traditionella kläder i nummer 204 (januari-februari 1973). När Steinem fick veta att den mest berömda kvinnliga superhjälten hade förlorat sina krafter, placerade hon Wonder Woman på omslaget till det första numret av Ms. (1972), tillsammans med en positiv essä om rollfiguren.

Trots Wonder Womans framgångar inom serievärlden har hon blivit styvmoderligt behandlad när det gäller filmatiseringar och adaptationer. Sedan figuren skapades har det gjorts en högbudgetlångfilm om henne samt en film där hon medverkar tillsammans med flera andra superhjältar (jämfört med ett drygt halvdussin om Stålmannen och Batman vardera, vilket ej omfattar flera medel- eller lågbudgetfilmer, samt tecknade långfilmer). En TV-serie, Wonder Woman, gjordes 1975–1977, med Lynda Carter i titelrollen. Anledningen till att figuren har haft så få filmatiseringar är oklar. En författare till serien, Greg Rucka, menar att serien lidit av för många omstarter där Wonder Woman-konceptet förändras, så att hennes bakgrund, stil och krafter inte är desamma under längre perioder.

• Buffy Summers från Buffy the Vampire Slayer (1992)
• Buffy Summers från Buffy the Vampire Slayer (1997-2003)
• Jen Yu från Crouching Tiger, Hidden Dragon (2000)
• Yu Shu Lien från Crouching Tiger, Hidden Dragon (2000)
• Lucy från Lucy (2014)
• Trinity från The Matrix series (1999-2003)
• Elastigirl från The Incredibles (2004)
• Paige Matthews från Charmed (1998-2006)
• Phoebe Halliwell från Charmed (1998-2006)
• Piper Halliwell från Charmed (1998-2006)
• Prue Halliwell från Charmed (1998-2006)
• Batgirl debuted in Detective Comics #359 (1967) by DC Comics
• Batgirl från Batman (1966-1968)
• Black Canary debuted in Flash Comics #86 (1947) by DC Comics
• Black Widow (Natalia Romanova) debuted in Tales of Suspense No. 52 (1964) by Marvel Comics
• Catwoman debuted in Batman #1 (1940) by DC Comics
• Elektra debuted in Daredevil #168 (1981) by Marvel Comics
• Hawkeye (Kate Bishop) debuted in Young Avengers #1 (2005) by Marvel Comics
• Hit-Girl debuted in Kick-Ass #3 (2008) by Icon Comics
• Medusa
• Ms. Marvel
• Natasha Irons
• Nico Minoru, Karolina Dean, Gertrude Yorkes, Molly Hayes and Klara Prast från Marvel's Runaways comics.
• Raven
• She-Hulk
• Spider-Girl
• Storm, Jean Grey, Rogue, Emma Frost, Kitty Pryde, Jubilee and Dazzler från the X-Men
• Sue Storm
• Supergirl
• Wendy and Gail från Sin City
• Wonder Woman
• Claire Bennet från Heroes (2006-2010)
• Jessica Jones från Jessica Jones (2015–present)
• Kara Danvers (Supergirl) från Supergirl (2015–present)
• Pippi Longstocking från the Pippi Longstocking series (1945-2001) by Astrid Lindgren
• Dotty Virvelvind - svensk, "flickan som gör som hon vill"

Attack of the 50 Foot Woman med Allison Hayes.

Kvinnliga agenter

• Alex Munday från Charlies änglar (2000)
• Dylan Sanders från Charlies änglar (2000)
• Natalie Cook från Charlies änglar (2000)
• Veronica Mars från Veronica Mars (2004-2007)
• Evelyn Salt från Salt (2010)
• Nikita från La Femme Nikita (1990)
• Peggy Carter (Agent Carter) från Agent Carter (2015–present)
• Sydney Bristow från Alias (2001–2006)

Går undercover

The serial heroines and Emma Peel are cited as providing inspiration for the creators of strong heroines in more recent times.

to "post feminist" icons such as Buffy Summers from Buffy the Vampire Slayer, Kim Possible from the series of the same name and

Omvänd Dam i fara-trop

I filmserien Lass of the Lumberlands räddar huvudpersonen Helen sin Tom.

En svensk berättelse i balladform är Syster befriar broder. Den finns i åtta olika versioner från bland annat Östergötland, Värmland (eller Dalsland?), Uppland, Södermanland och finska Nyland, så den tycks ha varit populär och vida spridd. Den äldsta nedteckningen är från 1600-talet. Den innehåller följande berättelse: En ung kvinna — i vissa av varianterna heter hon Kerstin, annars kallas hon Jungfrun — får reda på att hennes bror tagits till fånga. Det är kungen eller i vissa fall en greve som ligger bakom. I de flesta av versionerna får vi inte veta hur Kerstin har kunnat missa denna familjetragedi, men i en av dem har hon nyss kommit hem från ett krigståg, vilket både förklarar missen och antyder att Kerstin är en smått ovanlig jungfru. Kerstin rider nu till skurkens gård. Där träffar hon en kvinnlig anhörig till denne, som berättar var brodern sitter inlåst. Kerstin beger sig dit och sparkar hon till dörren så hårt att alla lås och gångjärn brister, och med en andra spark skickar hon in dörren i fängelsehålan med sådan kraft att den studsar mot den motsatta väggen. Hon befriar sin bror och kedjar i vissa versioner istället fast kungens söner i den nu dörrlösa cellen, sätter brodern bakom sig på hästen och rider hemåt. På vägen träffar de dock kungen/greven och hans femtusen män. En strid bryter ut — och Kerstin massakrerar soldaterna. Sedan lyfter hon upp brodern på hästen igen och rider hem. Här är alltså en berättelse om en övermänsklig hjälte, och sådana berättelser finns det både en och annan i den medeltida litteraturen, men det finns mycket få där hjälten är en kvinna. Under medeltiden (och för den delen även andra historiska perioder) var det dock populärt att vända på begrepp som manligt och kvinnligt.

A similar role reversal is evident in Stieg Larsson's The Girl with the Dragon Tattoo, in whose climatic scene the male protagonist is captured by a mass murderer, locked in an underground torture room, chained, stripped naked, and humiliated when his female partner enters to save him and destroy the villain. Still another example is Foxglove Summer, part of Ben Aaronovitch's Rivers of London series - where the protagonist Peter Grant is bound and taken captive by the Queen of the Faeries, and it is Grant's girlfriend who comes to rescue him, riding a Steel Horse.

Prinsessan Fiona Shrek

Salt

”	Det började med ett samtal från Amy Pascal. Hon frågade om jag ville bli en Bond-brud. Jag sa: Nej, jag är inte bekväm med det... men jag skulle vilja spela Bond.	„
– Angelina Jolie

Förklädd eller förvandlad till man

Kvinnor som förklär sig eller förvandlas till män för att åtnjuta mäns frihet är ett återkommande grepp ända sedan antikens litteratur.

I Illiaden (700-talet f.Kr) och Ovidius Metamorfoser (utgiven omkring år 8) berättas myten om hövdingsdottern Caenis, som blir kidnappad och våldtagen av havsguden Poseidon. Därefter erbjuder han henne en önskan. Hennes önskan är att bli en man, så att hon aldrig ska kunna bli våldtagen igen, och att få ogenomtränglig hud. Han byter sedan namn till Caeneus och reser runt som krigare. Han deltar bland annat i jakten på det kalydoniska vildsvinet (där också jägarinnan Atalante deltar och inledningsvis blir förvägrad sitt byte på grund av sitt kön). Caeneus utmanar sedan ödet genom att visa stolthet, vilket leder till att kentaurerna blev hans fiender. Kentaurerna försökte döda honom och lyckades till slut besegra honom genom att begrava honom under träd och stenar. Enligt vissa versioner av myterna förvandlades Caeneus då tillbaka till en kvinna.

Hua Mulan - ska ha levt någon gång 386 - 534

Mulan 1997

http://www.themarysue.com/can-we-cool-it-with-the-women-disguised-as-men-trope-already/

• antika exempel

Vissa sköldmöer antar för övrigt manlig identitet eller omtalas åtminstone som män. Inom den tidiga isländska litteraturen finns ett antal exempel:

Den man oftast för fram är Hervor i Sagan om Hervar och Heidrek. Hervor växer upp på sin styvfars gård men ägnar sig hellre åt strid än åt vad som anses som kvinnliga sysslor. När hon får reda på att hennes biologiske far ligger begravd på Samsö med familjesvärdet ber hon modern att utrusta henne som om hon varit en son, och under den manliga identiteten Hervar söker hon upp graven och skäller på faderns spöke tills det lämnar ifrån sig svärdet, samt den styrka och djärvhet som också går i arv i släkten. Efter flera äventyr som manlig krigare återvänder hon dock till gården som kvinna, gifter sig och får en son som med tiden tar över hjälterollen.

Prinsessans Thornbjörg i Rolf Götrikssons saga ägnar sig åt strid och andra sysslor som anses manliga, detta så till den milda grad att hon kallas för ”kung Thorberg”. Gudinnan (och jättinnan) Skade har ett namn med manlig grammatiskt form, och i Skaldskaparens ord beger hon sig till Asgård för att hämnas sin far, något som vanligen verkar ha varit en sons plikt. Det finns kort sagt många, förvånansvärt många kvinnliga gestalter som förknippas med krig i de här sagorna, och vissa av dem slåss under manlig identitet. Detta är grunden för Carol J. Clovers teorier om att vikingatida kvinnor ibland kunde ses som män i samhällets ögon eftersom kulturen förutsatte att alla familjer skulle ha manliga medlemmar — hade familjen inte det fick en kvinna bli en man.

Under medeltiden kom flera exempel, inklusive i riddarromaner. Det svenska namnet på genren är olyckligt, för romanernas handling spänner över ett stort fält, och förutom riddare finns även adelsdamer och andra medlemmar av den aristokratiska familjen. En av dem, Romanen om Silence (av pseudonymen Heldris de Cornuälle, från mitten av 1200-talet, handlar om Silence. Hon är dotter och enda arvinge till greven av Cornwall. Kungen har dock förbjudit kvinnor att ärva, och för att undvika det problemet uppfostras hon som pojke. Silence blir bättre på rytteri och stridsövningar än de andra pojkarna, men när hen når puberteten sätter ett biologiskt uppvaknande in. Detta tar formen av en debatt mellan två allegoriska karaktärer, Natur och Uppfostran. Natur förebrår Silence för att hen har övergivit vad vi idag skulle kalla för sitt biologiska kön och säger till den förvirrade tonåringen att gå till sitt rum och sy. Uppfostran påpekar då att “det manliga sättet är bättre, för det kvinnliga sättet är en börda” — det fornfranska ord som författaren använder för börda ('some') avser dessutom lasten på ett packdjur. Silence funderar på saken och fortsätter sedan under manlig identitet. Silence blir snart en berömd krigare och föremål för uppvaktning från rikets drottning, som inte vill nöja sig med sin make kungen. Namnet Silence betyder precis som i engelskan ‘tystnad’, vilket är den reaktion som drottningen får. Till slut avslöjas vår hjältes biologiska kön efter att hen fångar trollkarlen Merlin, som bara kan fångas av en kvinna. Drottningen avrättas för att ha varit otrogen med en man förklädd till präst och kungen gifter om sig med den nyfeminiserade Silence. Den patriarkala ordningen är återställd. Författaren ber i slutet kvinnorna i sin publik att inte vara arga och känna sig träffade för att berättelsen sablat ner drottningen, utan att istället försöka vara goda — som Silence, som romanen har lovordat så.

Trots slutet får man lätt uppfattningen att den okända författaren till Romanen om Silence försöker få sin publik att fundera över vad vi idag skulle kalla för genus. Vi vet inte om försöket lyckades, men debatten förs av dagens litteraturvetare. Författaren har omväxlande ansetts vara tidig feminist, kvinnohatare, homofob och för den delen även kvinna. I Yde och Olive (en chanson de geste från 1200-talet) tar Yde på sig manskläder, strider med stor framgång och gifter sig med kungadottern Olive. Till sist förvandlas Yde till man genom ett mirakel — kön förändras för att matcha genus, för att försöka uttrycka det i dagens termer. I Merlins profetior rustar sig en kvinna som riddare för att strida för Kristus och hämnas sin make, och i Tristan av Nanteuil drar en kvinnlig karaktär på sig rustning för att söka efter sin försvunna familj.

1909 skapade Gene Gauntier filmserien The Girl Spy (tre serier, 1909-1910), där hon också spelade huvudrollen som en kvinna som klär ut sig till man för att kunna spionera.

Ms Male figure

• Captain Frankie Cook från Sky Captain and the World of Tomorrow (2004)
• Jordan O'Neil från G.I. Jane (1997)
• Julie Pierce från The Next Karate Kid (1994)
• Merida från Brave (2012)
• Mulan från Mulan (1998) and Mulan II (2004)
• Jaime Sommers från The Bionic Woman (1976-1978) och Bionic Woman (2007)

2016 kom en remake av filmen Ghostbusters med fyra kvinnor i de tidigare manliga rollfigurernas ställe, Ghostbusters. Trailern till den nya filmen fick mycket negativ kritik, med långa diskussioner kring huruvida originalet därmed förstörts. Bill Murray, som var en av huvudrollsinnehavarna i originalet, kommenterade att de fått många förslag på uppföljare till succéfilmen, men att det var först när det här förslaget kom som han accepterade, eftersom de fyra nya huvudrollsinnehavarna var roliga. Den nya filmen vänder sig också delvis till en ny målgrupp. Regissören, Paul Feig, som tidigare regisserat flera filmer med kvinnliga huvudpersoner, bland dem Bridesmaides, The Heat och Spy, menade att kritiken är sexistisk. Diskussionen har jämförts med Gamergate-rörelsen, som menar sig värna etik i datorspelsvärlden, men som använder hot om våldtäkt och liknande för att skrämma bort kvinnor från dataspelsvärlden.

Final girl

• Ellen Ripley från Alien series (1979-1997)

Förvandlas till mamma i Aliens

Skurk

Kvinnliga antagonister går att dela in i flera varianter, såsom häxor, femme fatale och stränga chefer.

I Ovidius Metamorfoser finns flera berättelser där försmådda gudinnor hämnas.

The Evil Queen in Snow White. Cinderella's malignant stepmother. The Red Queen. Mother Gothel in Tangled.

Häxor

• Morgan le Fay
• Maleficent i Törnrosa, spelad av Eleanor Audley i den tecknade filmen från 1959 och Angelina Jolie i filmen från 2014
• Jadis the White Witch i Landet Narnia
• en:Wicked Witch of the West i Trollkarlen från Oz

Femme fatale

En variant av kärleksintresset, vars funktion bland annat är att visa upp vilket vilket öde hjälten försöker undvika, eller att visa hur hjälten inte ser att det felaktiga alternativet är fel.

• Circe
• Irma i Fu-Mancu-serien
• Brigid O'Shaughnessy i Riddarfalken från Malta
• Poison Ivy i Batman och Robin
• Catherine Tramell i Basic Instinct
• Alex Forrest i Fatal attraction
• Xenia Onatopp i Goldeneye
• Catwoman i Batman - Återkomsten

Sträng kvinna i chefsställning

• Syster Ratched i Gökboet och Gökboet
• Dolores Umbridge i böckerna och filmerna om Harry Potter
• Cruela de Vil i Pongo och de 101 dalmatinerna, spelad av Betty Lou Gerson
• Ma-Ma i Dredd, spelad av Lena Headey

Förrädaren och kvinnan med en plan

• Annie Wilkes i Lida och Lida
• Diana - V
• Elsa Schneider i Indiana Jones och det sista korståget
• Miranda Frost i Die another day
• Elektra King i Världen räcker inte till
• Helga Brandt i Man lever bara två gånger

Kvinnogänget

• Les Vampires
• Bambi och Thumper i Diamantfeber

Stark kvinna

• May Day i Levande måltavla
• Ellie Driver, Gogo Yubari och O-Ren Ishii i Kill Bill
• Emma Frost, Lady Deathstrike, Mystique i X-men

Ms manlig skurk

Kvinnlig variant av den manlige skurken.

• Ursa i Superman II – Äventyret fortsätter
• T-X i Terminator 3: Rise of the Machines
• Frankensteins brud
• Bride of Chucky i Den onda dockan

Galen kvinna

• Mallory Knox i Natural Born Killers, spelad av Juliette Lewis
• Mrs. Mott/Peyton Flanders i Handen som gungar vaggan
• Joan Crawford i Mommy Dearest
• Bellatrix Lestrange i böckerna och filmerna om Harry Potter
• Pamela Voorhees i Fredag den 13:e
• Rosa Klebb i Kamrat mördare och Agent 007 med rätt att döda (1963)
• Mama Fratelli i The Goonies
• Callisto i Xena
• Irina Spalko i Indiana Jones och kristalldödskallens rike
• Victoria i Twilight
• Elektra Natchios i Daredevil mfl
• Talia al Ghul i The Dark Knight Rises
• Cersei Baratheon i Game of Thrones
• Borg Queen i Star Trek: First Contact och Star Trek: Voyager
• Lady MacBeth i MacBeth

Antingen förförisk eller en gammal ungmö.

Mamman

• Sarah Connor - frälsarens mamma
• Kathryn Janeway från Star Trek: Voyager (1995-2001)
• en:Good Witch of the North i Trollkarlen från Oz
• M (James Bond) - Judi Dench

Hämnaren

• Mathilda från The Professional (1994)
• The Bride i Kill Bill
• Jodie Foster - Anklagad
• Thelma & Louise
• Lisbeth Salander - böcker, film/TV, tecknade serier

Den romantiska äventyrshjältinnan

Heather Simmons i The Flame and the Flower (1972) - medförd, våldtagen, senare en aktiv person i berättelsen

Skönheten, i Skönheten och odjuret (från 1700-talet)

Övriga

• B'Elanna Torres från Star Trek: Voyager (1995-2001)
• Kira Nerys från Star Trek: Deep Space Nine (1993-1999)
• Seven of Nine från Star Trek: Voyager (1995-2001)
• Jadzia Dax från Star Trek: Deep Space Nine (1993-1999)

Anthia i Ephesian Tale. https://en.wikipedia.org/wiki/Ephesian_Tale

Produktion av actiongenren

Filmproduktion

Kvinnliga manusförfattare

Bland de första kvinnliga manusförfattarna inom western-genren finns Alice Guy Blaché, som skrev kortfilmsäventyret Two Little Rangers (1912). Andra som bidrog starkt till att göra westerngenren starkare var Bertha Muzzy Bower, som adapterade flera av sina pulp-historier till vita duken.

I filmserien Lass of the Lumberlands genomför Helen Holmes stunt.

Stuntkvinnor

Stumfilmstiden

Katherine Stinson:

As a girl, Stinson wanted to study music in Europe. To raise the money, she decided to become a stunt pilot and cash in on the aviation craze sweeping the country. Stinson eventually convinced aviation pioneer Max Lillie to teach her, and in 1912 she became the fourth American woman to obtain a pilot's license. Abandoning music, Stinson performed airplane stunts across the country as the “Flying Schoolgirl.” When the Stinson family later moved to San Antonio, Tex., they established the Stinson School of Flying.

In a plane she built herself, Stinson became the first woman, and only the fourth pilot, in the United States to master the dangerous “loop to loop” stunt. She was the first pilot ever to fly at night, and the first to undertake night skywriting when she flew over Los Angeles in 1915, using flares to spell “CAL.”

Blanche Stuart Scott: In 1912, she joined aviator and designer Glenn Martin and as a Martin employee became the first woman test pilot in America. She participated in many exhibitions in the west as the headliner and became the nation’s first woman stunt pilot, the “Tomboy of the Air.”

Bessie Coleman, första svarta kvinnliga piloten. "Coleman specialized in stunt flying and parachuting, and earned a living barnstorming and performing aerial tricks. In 1922, hers was the first public flight by an African- American woman in America."

"During the first half of the twentieth century, in Hollywood’s early days, stuntmen often dressed up as women to perform stunts in movies. But not all stunt doubling was done by men. In the silent era, many film actresses performed their own stunts. In serials, a popular film genre that was action-oriented and modeled after stories found in women’s magazines, “damsels in distress” often saved themselves from danger by jumping onto moving trains, leaping from speeding cars and scaling sheer cliffs.

One pioneering stuntwomen of the serials was Rose Helen Wenger, a trained rodeo rider who doubled for actress Helen Holmes from 1914-1917 in the series The Hazards of Helen. When Holmes left the series, Wenger not only continued performing the action sequences, but also took over as the lead actress, re-named as Helen Gibson by the studio.

In early Westerns, stuntwomen not only doubled for women, but also for men. Skilled cowgirls stood in for smaller male actors, and like Polly Burson—Jeannie Epper’s stunt mentor—were leaders in the rodeo world as well. By the 1960s, stuntwomen like Kitty O’Neal—a world record-setter in waterskiing—were performing death-defying stunts in television shows such as The Bionic Woman.

But by the time Jeannie Epper and 20 other women formed the Stuntwomen’s Association of Motion Pictures (SWAMP) in 1968, not much had improved for women in the stunt industry. Men still outnumbered women in the stunt world five to one, and stuntmen still doubled for actresses. As the women of SWAMP joined forces to improve working conditions for stuntwomen, the entertainment industry was slowly changing. In the 1970s, Wonder Woman (1976-1979) was the first, longest running and most successful syndicated television show with a serious female action hero. Twenty years later, Xena: Warrior Princess proved that a show with a powerful and complex female hero could indeed be a worldwide hit. But despite the successes of individual stuntwomen, gender disparities still exist in the stunt industry today.

Hollywood’s infamous double standards are well in place within the stunt industry, with stuntwomen rarely being promoted to higher positions such as stunt coordinator. “If my name was Gary Epper instead of Jeannie Epper,” says the veteran stunt performer, “I probably would be second unit directing and stunt coordinating jobs all the time.” Instead, women working in the male-dominated stunt industry, run by a closed “boys’ network,” fight to prove themselves to male and female directors alike and struggle to get the respect they deserve. Stuntmen who are Epper’s age often transition to stunt coordinating or directing, but few women receive such opportunities. Instead, Epper must continue to compete with younger women for available jobs. The increased use of computerized special effects and the desire to coach actors to perform their own wire work, in movies such as The Matrix and Charlie’s Angels, has also left less work open for professional stunt performers.

Stuntwomen are expected to do everything that stuntmen can—in less clothing and high heels. Not only must they be strong and in good enough shape to perform stunts, but they must also be thin enough to double for Hollywood actresses, who are notoriously slim. Decades ago, when Jeannie Epper tried out for Wonder Woman, she had to audition in a bathing suit. As Lynda Carter’s stunt double, Epper had to not only struggle to maintain a slim figure, but also performed stunts such as leaping off of airplanes dressed in a corseted leotard and high-heeled boots. For stuntwomen, performing in revealing costumes is often a liability. Skimpy clothing leaves no room for the padding that many stuntmen wear while performing. Epper performed countless high falls, car crashes and fistfights while practically naked. As Jimmy Scourer explains in DOUBLE DARE, “The girls do have a tougher job, just because of the costumes they’ve got. Just bare midriffs, bare arms, bare legs… whereas the men can pad up. They’ve got baggy pants, baggy shirts and jackets.”

Now in her sixties, Epper struggles with the invisibility of older women in Hollywood, and contemplates getting plastic surgery in order to receive more work. In DOUBLE DARE, she advises Xena: Warrior Princess stunt double Zoë Bell to lie about her weight on her resume, even though the twenty-something Bell is in excellent athletic shape. The challenges Epper faced on the set of Wonder Woman might seem outdated today, but they still persist. As Xena lead actress Lucy Lawless explains, “The first rule of women of film is that they have to look good, apparently.”

Helen Gibson (August 27, 1892 – October 10, 1977) was an American film actress, vaudeville performer, radio performer, film producer, trick rider and rodeo performer; and is considered to be the first American professional stunt woman.

Helen Gibson started in rodeo shows and quickly moved to being a cowboy extra earning $8 a week. The first role where she could display both her acting and stunt talents was in the film series “The Hazards of Helen” (1914) when she replaced the previous star Helen Holmes. Interestingly enough, Gibson was a stunt double for Holmes in Episode 13 entitled “Escape From The Fast Freight.” The new role would require Gibson to perform dangerous stunts such as jumping from a galloping horse to a moving freight train. With the amount of fame she was able to achieve with this role, Gibson opened her own production company, Helen Gibson Productions. Unfortunately, her production company would be short lived. “Nine Points of the Law” (1922) was the only film it produced with Gibson in the starring role. The film did poorly, and Gibson returned to what she did best. She continued to do stunt work and play uncredited roles until she was 69 years old in her last film, “The Man Who Shot Liberty Valance” (1962). Afterward, Gibson retired. She passed away 1977.

Polly Burson grew up on ranches in her home state of Oregon. By the time she was a teenager, Burson was performing in rodeo shows. In 1945, Burson headed to Hollywood to be a stunt woman. One of her first stunt jobs was to double for Betty Hutton in “The Perils of Pauline” (1947). She continued to double for actresses such as Lucille Ball in “Fancy Pants” (1950), Julie Adams in “Creature from the Black Lagoon” (1945), and Kim Novak in “Vertigo” (1958).

Burson became the first female to become a stunt coordinator while working on the film “Westward The Women” (1951). In 1990, she was the first to receive the Tad Lucas Memorial award of the National Cowboy and Western Heritage Museum. In1992, Burson would perform her final stunt work in “Hero” (1992). In 2002, Burson was inducted into the National Cowgirl Hall of Fame. In 2006, Burson passed away at the age of 86.

Mer om Burson. "Pillars of the Sky," a 1956 Western "We needed six Indians for a horse chase and all we had were five guys. I said, 'Let's get Polly.' One of the local cowboys said, 'You can't; she's a girl.' I said, 'She's a hell of horseman.' She got into the [Indian] leathers and the wig, and off we went. So she's the first woman to double a man."

Throughout Lila Finn’s filmography, she has doubled for a few famous actresses – Vivien Leigh in “Gone With The Wind” (1939), Donna Reed in “It’s A Wonderful Life” (1946) and Paulette Goddard in “Unconquered” (1947). In the film series entitled “Unusual Occupations” (1947), she appeared as herself for a short about stunt women. In 1933, Finn received a Lifetime Achievement Award from Women In Film. She was founding President of the Stunt Woman’s Association. At 85 years old, Finn was credited as a stunt woman in her last film, “Folks!” (1992). She passed away in 1996.

1929 Florence "Pancho" Barnes (USA) - First Woman Stunt Pilot in Motion Pictures.

Gillian Aldam, första kvinnan att gå med i British Stunt Registry: Örnnästet, Bond-filmerna.

”	It’s an extremely male-dominated industry and I think that’s generally because the history of stunts comes from cowboys, or it comes from people who used to be in the army. A lot of those people then became stunt men and it was very male dominated and that just trickled down through the generations and continues to do so.	„
– Ingrid Kleinig

Under 1970-talet förekom fler möjligheter för kvinnor att ta sig in i stuntbranschen, och därmed actionfilmer och -TV-serier. I Storbritannien bildades Fearless Motobirds omkring 1972 och genomförde stuntshower, ofta utan säkerhetsutrustning.

It also brings up an interesting anomaly in the stunt industry: the violence depicted against women in films is often much more personalised.

A male stunt performer gets many generic ‘soldier’ or ‘henchman’ roles where they are killed with brutality but without empathy. These are almost throw-away deaths that add colour, but no depth to the plot. The female performer is often a direct target of violence which solidifies the bad guy as the worst of the worst in the eyes of the audience.

Kleinig says there are two sides to this coin. Although the violence in stunts may be more directly personalised against women, she says she actually plays more heroic roles than the average male stunt performer, who may spend his whole career playing soldiers in trenches and the occasional flailing fruit man.

‘Across the board they’re generally the victims, which is sad but true. But then I think there is also a view that is going out of fashion somewhat, that girls aren’t capable of taking the hits, or driving a car: “Girls can’t drive a car, so we’ll just put a guy in a wig” or “girls can’t take a hard hit, so we’ll just put a guy in a wig.”’

In that, the stunt industry is actually quite good, there is no disparity between male performers and female performers. There are a lot more male performers, so therefore the females that are in there actually get a little bit more work, which is great. So there is that level of equity.’

"If you want to continue doubling, you have to maintain a certain weight and body type, so you can effectively double for actresses."

Inom bilstunt är Debbie Evans en av de mest anlitade.

En av de få kvinnliga stunt-koordinatörerna är Jill Brown.

Everyone knows Hollywood has a huge diversity problem, and where actual stunt work is concerned, things are still bad. Roughly 4 out of 5 stunt performers are male, according to the best data we have — self-identification reports collected by the SAG-AFTRA union. But when Dorenda Moore, the first woman to win an Emmy for stunt coordinating, came to Hollywood 20 years ago, she knew only one other female coordinator. Now their numbers are at a half-dozen and growing, Moore says. Yes, that’s anecdotal evidence; there isn’t much diversity data at this level of the Hollywood ecosystem. But any step forward is progress.

From the 1930s to the 1970s, a few women doubled, but men controlled the hiring, and it was another 40 years or so until the first woman won an Emmy for stunt coordinating in 2014. The oldest professional stunt organization, tellingly named the Stuntmen’s Association of Motion Pictures, still excludes women. (Mark Donaldson, the SAMP’s president, says they’ve “always worked really closely” with the Stuntwomen’s Association, and points to a handful of women who have honorary SAMP membership.)

"In many ways, Hollywood’s lack of diversity just comes down to “men hiring people that remind them of themselves,” ie other men.

Colin Trevorrow made the jump from indie pictures to Jurassic World via a near verbatim endorsement from Brad Bird (“there is this guy that reminds me of me!”), male creators often view male as default in their characters, and in a Deadline exclusive earlier this week, several veteran stuntwomen have revealed that the stunt industry is no exception.

The report highlighted stuntwomen’s historic exclusion from fraternal organizations like the Stuntmen’s Association of Motion Pictures and Stunts Unlimited, groups that refuse to admit women and perpetuate the gender divide by effectively acting as hiring halls. (Deadline reports that the gender bias of stunt coordinators is so strong, “it’s not unheard of” for them to “hire one of their buddies and put him in a wig and dress for the job” if the role in question is a female part.)

A veteran stuntwoman explained to Deadline that the stunt community’s male-as-default attitude even expands to non-gender-specific roles:

Almost all the groups try to hire within their own groups first. The men often hire their wives or girlfriends, many of whom are not even stuntwomen. They mentor the younger guys in their groups and let them assist them. So it’s harder for women to learn the ropes. It hurts women who want to get into coordinating and running stunts. It’s hard to get the guys to think that a few of those cops or soldiers could be women.

Stuntmen’s Association of Motion Pictures hasn’t had a single female member in its 54-year history, but has allowed six women (including Lucille Ball and Julie Andrews) to have honorary member status. Stunts Unlimited has no current female members, but bills itself as “the ultimate goal for any stunt person coming to Hollywood” (any person, just not the female ones!).

Deadline writes that “The Black Stuntmen’s Association, which has fought for inclusion since the 1960s, is the only stuntman’s group whose website lists stuntwomen among its current members.” Of course, stuntwomen of color have a one-two punch of racism and sexism to contend with; last October Gotham came under fire for planning to film a white stuntwoman in blackface rather than find a black stuntwoman for the role.

Another anonymous stuntwoman explained,

I had a sponsor at Stunts Unlimited, but I got turned down. They didn’t tell me why, but I heard it’s because they believed that ‘women cause too much trouble.’ It’s separate but equal, except it’s not really equal. In my opinion, stunt groups look a lot like hiring halls. The main reason to join the stunt groups is to get work, and it is common knowledge in the stunt business that members generally hire, or suggest the hiring of other members belonging to their respective groups. This is problematic for woman since most of the work comes from groups that have no women members. Those guys just don’t get it. They don’t even see what the problem is.

The presence of stuntwomen specific groups might give some illusion of equality, but even members of the The Stuntwomen’s Association of Motion Pictures or the United Stuntwomen’s Association (which has five male members) feel the impact of the industry’s gender divide. Women are rarely hired as stunt coordinators, and therefore are unable to hire and promote their peers in the same way that male industry members can.

Dudes beget more dudes. Get it together, Hollywood."

Listor

• Æon Flux från Æon Flux (2005)
• Cherry Darling från Grindhouse (2007)
• Coffy från Coffy (1973)
• Ellen "The Lady" från The Quick and the Dead (1995)

• Everly från Everly (2014)
• Fox från Wanted (2008)
• Foxy Brown från Foxy Brown (1974)
• Imperator Furiosa från Mad Max: Fury Road (2014)
• Inspector Jessica Yang från Supercop (1992)
• Jackie Brown från Jackie Brown (1997)
• Mallory Kane från Haywire (2011)
• Mei från House of Flying Daggers (2004)
• Neytiri från Avatar (2009)
• Padmé Amidala från the Star Wars prequel trilogy (1999-2005)
• Princess Leia Organa från the original Star Wars series (1977-1983)

• Selene från the Underworld series (2003–present)
• Sgt. Rita Rose Vrataski från Edge of Tomorrow (2014)
• Snow White från Snow White and the Huntsman (2012)
• Tank Girl från Tank Girl (1995)
• Yuki Kashima från Lady Snowblood (1973) and Lady Snowblood 2: Love Song of Vengeance (1974)
• Zen från Chocolate (2008)
• Zoë Bell från Grindhouse (2007)

Litteratur

• Alanna of Trebond från The Song of the Lioness series (1983-1988) by Tamora Pierce
• Arya Stark från the A Song of Ice and Fire series (1996-2011) by George R.R. Martin

• Camilla från the Aeneiden (29-19 f.Kr) av Vergilius
• Linh Cinder från The Lunar Chronicles series (2012-2015) by Marissa Meyer
• Molly Millions från Johnny Mnemonic (1981) and Neuromancer (1984) by William Gibson
• Polgara från The Belgariad (1982-1984) and The Malloreon (1987-1991) series by David and Leigh Eddings

TV-serier

• Ace från Doctor Who (1963-1989)
• Alex Mack från The Secret World of Alex Mack (1994–1998)

• Capt. Maggie Beckett från Sliders (1995-2000)
• Cathy Gale från The Avengers (1961–1969)
• Doña María Teresa "Tessa" Alvarado från Queen of Swords (2000-2001)
• Gwen Cooper från Torchwood (2006-2011)

• Kimberly Hart (The Pink Ranger) från Mighty Morphin Power Rangers (1993-1995)
• Leela från Doctor Who (1963-1989)
• Max Guevera från Dark Angel (2000-2002)
• Purdey från The New Avengers (1976-1977)
• River Tam från Firefly (2002)
• Sabrina Duncan, Jill Munroe, Kelly Garrett, Kris Munroe, Tiffany Welles and Julie Rogers från Charlies änglar (1976–1981)
• Shelby Woo från The Mystery Files of Shelby Woo (1996-1998)
• Starbuck från Battlestar Galactica (2004-2009)

• Tara King från The Avengers (1961–1969)
• Trini Kwan från Mighty Morphin Power Rangers (1993-1995)
• Vallery Irons från V.I.P. (1998-2002)
• Veronica Layton från The Lost World (1999-2002)
• Wade Welles från Sliders (1995-2000)

Animerade TV-serier

• Æon Flux från Æon Flux (1991-1995)
• Betty Barrett (Atomic Betty) från Atomic Betty (2004-2008)
• Blossom från The Powerpuff Girls (1998-2005)
• Bubbles från The Powerpuff Girls (1998-2005)
• Buttercup från The Powerpuff Girls (1998-2005)
• Cheetara från ThunderCats (1985-1989)
• Kim Possible från Kim Possible (2002-2007)
• She-Ra från She-Ra: Princess of Power (1985-1987)

Video games

• Bayonetta från Bayonetta
• Faith Connors från Mirror's Edge
• Hana Tsu-Vachel från Fear Effect

Se även

• Buffy studies
• Buffy the Vampire Slayer in popular culture
• List of superheroines
• List of female supervillains
• Woman warrior
• Xena: Warrior Princess in popular culture

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga, List of female action heroes and villains.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskpråkiga, Nick Carter (literary character).

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Ephesian Tale, 10 januari 2017.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Maid Marian.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Floris and Blancheflour.

Vidare läsning

• Alvarez, Maria. "Feminist icon in a catsuit (female lead character Emma Peel in defunct 1960s UK TV series The Avengers)", New Statesman, 14 August 1998.
• Au, Wagner James. "Supercop as Woman Warrior." Salon.com.
• Barr, Marleen S. Future Females, the Next Generation : New Voices and Velocities in Feminist Science Fiction Criticism. Lanham, Md.: Rowman & Littlefield, 2000.
• Deuber-Mankowsky, Astrid and Dominic J. Bonfiglio (Translator). Lara Croft: Cyber Heroine. Minneapolis: University Of Minnesota Press, 2005.
• Early, Frances and Kathleen Kennedy, Athena's Daughters: Television's New Women Warriors, Syracuse University Press, 2003.
• Garner, Jack. "Strong women can be heroes, too." Democrat and Chronicle. 15 June 2001.
• Heinecken, Dawn. Warrior Women of Television: A Feminist Cultural Analysis of the New Female Body in Popular Media, New York: P. Lang, 2003.
• Ho, Sam. "Licensed to Kick Men: The Jane Bond Films." The Restless Breed: Cantonese Stars of the Sixties. Hong Kong: Urban Council of Hong Kong, 1996. ISBN 962-7040-50-9
• Hopkins, Susan, Girl Heroes: the New Force in Popular Culture, Pluto Press Australia, 2002.
• Inness, Sherrie A. (ed.) Action Chicks: New Images of Tough Women in Popular Culture, Palgrave Macmillan, 2004.
• ———. Tough Girls : Women Warriors and Wonder Women in Popular Culture. Philadelphia: University of Pennsylvania Press, 1999.
• Karlyn, Kathleen Rowe. "Scream, Popular Culture, and Feminism's Third Wave: 'I'm Not My Mother'. Genders: Presenting Innovative Work in the Arts, Humanities, and Social Sciences No. 38 (2003).
• Karras, Irene. "The Third Wave's Final Girl: Buffy the Vampire Slayer." thirdspace 1:2 (March 2002).
• Kennedy, Helen W. "Lara Croft: Feminist Icon or Cyberbimbo?: On the Limits of Textual Analysis". Game Studies: The International Journal of Computer Game Research. 2:2 (December, 2002).
• Kingston, Maxine Hong. The Woman Warrior: Memoirs of a Girlhood Among Ghosts. New York: Vintage, 1975.
• Magoulick, Mary. "Frustrating Female Heroism: Mixed Messages in Xena, Nikita, and Buffy." The Journal of Popular Culture, Volume 39 Issue 5 (October 2006).
• Mainon, Dominique. The Modern Amazons: Warrior Women on Screen. Pompton Plains, N.J. : Limelight Editions, 2006.
• Osgerby, Bill, Anna Gough-Yates, and Marianne Wells. Action TV : Tough-Guys, Smooth Operators and Foxy Chicks. London: Routledge, 2001.
• Rowland, Robin. "Warrior queens and blind critics." Canadian Broadcasting Corporation. 31 July 2004.
• Spicuzza, Mary. "Butt-Kicking Babes." AlterNet. 27 March 2001.
• Tasker, Yvonne. Action and Adventure Cinema. New York: Routledge, 2004.
• ———.Working Girls: Gender and Sexuality in Popular Culture. London: Routledge 1998
• ———.Spectacular Bodies : Gender, Genre, and the Action Cinema. London and New York: Routledge, 1993.
• Trickey, Helyn. "Girls with Gauntlets." Turner Network Television.
• Ventura, Michael. "Warrior Women." Psychology Today. Nov/Dec 1998. 31 (6).

Externa länkar

• Actionhjälte, TVTropes