de Havilland DH 100 Vampire

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
de Havilland Vampire FB 5
Dh115.vampire.t11.june2004.arp.jpg
Vampire T.11, en tvåsitsig skolversion.
Beskrivning
Typ Jaktplan
Besättning 1 eller 2
Tillverkare de Havilland
Data
Längd 9,37 meter
Spännvidd 11,58 meter
Höjd 1,88 meter
Vingyta 24,34 m²
Tomvikt 3 297 kg
Max. startvikt 5 618 kg
Motor(er) 1 × de Havilland Goblin 2 turbojet
Dragkraft 1 500 kp
Prestanda
Max. hastighet 720 km/h
Räckvidd med max. bränsle 1 755 km
Max. flyghöjd 12 200 meter
Beväpning
Beväpning 4 × 20 mm Hispano-Suiza automatkanoner
Bomber 2 × 455 kg bomber
Raketer 8 × 76 mm raketer

de Havilland Vampire eller DH.100, var det andra jetflygplanet som togs i bruk av brittiska flygvapnet (RAF) under andra världskriget, trots att det aldrig såg strid i det kriget. Efter kriget tjänade flygplanet i främsta linjen hos RAF fram till 1955. Flygplanet var även i bruk hos andra länders flygvapen, däribland Australien, Kanada, Finland, Frankrike, Indien, Nya Zeeland, Norge, Sverige, Rhodesia och Schweiz. Nästan 4 400 Vampireflygplan tillverkades, varav en fjärdedel på licens.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Vampire började sitt liv som ett experimentflygplan, till skillnad från Gloster Meteor som alltid var specificerad som ett jaktplan. Det nya flygplanet gavs specifikationen E.6/41 och konstruktionsarbetet på DH-100 började vid de Havillands fabrik vid Hatfield i mitten av år 1942, två år efter Meteoren.

Flygplanet kallades ursprungligen Spidercrab och var helt och hållet ett de Havillandprojekt. Man använde företagets breda expertkunskaper i att använda formad plywood för flygplanskonstruktion (se Mosquito). Detta var sista gången man använde en komposit-trä/metall-konstruktion i ett högpresterande militärt flygplan. Flygplanet hade konventionella, raka vingar och en jetmotor som var placerad i den äggformade, aluminiumtäckta flygkroppen. Utblåset satt direkt bakom motorn. För att minimera dragkraftsförlusten gjordes utblåset så kort som möjligt, och flygplanet fick därför två stjärtbommar, liknande dem som fanns på Saab 21.

Geoffrey de Havilland flög den första prototypen LZ548/G den 30 september 1943 från Hatfield, endast sex månader efter Meteoren. Den första flygningen hade försenats eftersom man måste sända den enda kvarvarande motorn till Lockheed för att ersätta en som förstörts i marktester i prototypen hos XP-80. Produktionsversionen Mark I flög inte förrän i april 1945 och de flesta byggdes av English Electric Aircraft på grund av det produktionstryck för övriga flygplanstyper, som fanns på de Havillands produktionsenheter. Trots att flygplanet togs emot med öppna armar av RAF höll jaktversionen ännu på att utvecklas när kriget tog slut, vilket är orsaken till att den aldrig var i strid under andra världskriget.

Vampire var ett exceptionellt mångsidigt flygplan och kom att vara det flygplan som gjorde saker först och satte många rekord. Bland annat var det det första RAF-flygplanet med en topphastighet över 500 mph. Med Kapten Eric "Winkle" Brown vid spakarna blev en Sea Vampire det första jetflygplanet som startade och landade på ett hangarfartyg och 1948 satte John Cunningham ett nytt höjdrekord på 18 119 meter. Den 14 juli 1948 blev Vampire F3:or från No. 54 Squadron RAF de första jetflygplanen som flög över Atlanten. De flög via Stornoway, Island och Labrador till Montréal på sin första rutt i en goodwillturné i Kanada och USA, där de gjorde flera uppvisningar i formationsflygning och luftakrobatik.

Den första motorn som användes var en De Havilland Goblin, som gav 9,3 kN dragkraft och som konstruerats av Frank B Halford, byggts av de Havilland och senare döptes om till the Goblin. Motorn var av centrifugalflödestyp, en design som snart skulle passeras av smalare axialflödesmotorer. Denna motor gav inledningsvis flygplanet en kort räckvidd – ett problem som delades av alla de tidiga jetflygplanen. När konstruktionen förbättrades var det ofta motorn som uppgraderades. Senare Mk I:or använde Goblin II, Mk 3 och framåt använde Goblin III. Vissa varianter var testflygplan för Rolls-Royce Nene-motorn, men dessa flygplan började aldrig produceras. Det sades att flygplanet, på grund av att motorn var belägen så nära marken, inte kunde stå stilla någon längre stund på ett ställe, eftersom det skulle smälta asfalten som det stod på.

Mk 5-versionen marinanpassades under namnet Sea Vampire. Detta flygplan kom att bli Brittiska flottans första jetflygplan. Flottan hade varit mycket imponerad av flygplanet sedan den 3 december 1945, när en Vampire testades ombord hangarfartyget HMS Ocean. RAF:s Mk 5 ändrades om för att utöka flygrollerna från jakt- till markattackflygplan. Vingarna gjordes fällbara, förstärktes och utrustades med fästen för bomber eller raketer. Jaktbombplanet Mk 5 (FB.5) blev den mest numerära varianten med sin 473 byggda flygplan.

Den sista Vampiremodellen var Mk 11 – ett skolflygplan. Detta flygplan flög för första gången år 1950 och över 600 flygplan producerades både för flygvapnet och flottan. Träningsflygplanet förblev i brittisk tjänst fram till 1966.

Flera Vampireflygplan är ännu flygvärdiga idag och många har bevarats. Vissa exemplar har ställts ut vid Mosquito Aircraft Museum i Hertfordshire, vid Museum of Transport and Technology i Auckland, Canadian Warplane Heritage Museum och Royal New Zealand Air Force Museum. Ett exemplar, en tvåsitsare, står för tillfället i en hangar i Tatui, São Paulo, Brasilien, efter att ha gjort den längsta flygresan någonsin för ett Vampireflygplan.

Användning i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Flygvapnet tecknade redan 23 januari 1946 som första utländska kund en order om 70 stycken Vampire FB.1. Typen fick beteckning J 28A och började levereras till Bråvalla flygflottilj (F 13) i Norrköping i juni samma år. Där tjänstgjorde den fram till 1952 då den ersattes av J 29. Kvarvarande flygplan överfördes till Östgöta flygflottilj (F 3) i Linköping och flygkadettskolan i Uppsala. Versionen fanns i tjänst fram till 1955 varefter första flygplanet, 28001, gömdes undan på Malmslätt för ett framtida museum.

Erfarenheterna med flygplanet var så goda att man senare köpte en exportversion av Vampire FB.5 kallad Vampire Mk 50. I Sverige fick den beteckningen J 28B. Den hade större bränslekapacitet och kunde ta yttre last. Första flygplanen levererades 1949 till Svea flygflottilj (F 8) där de ersatte den då föråldrade J 22. Leveranserna fortsatte fram till 1952 då totalt 310 flygplan levererats. Övriga flottiljer som fick J 28B var Jämtlands flygflottilj (F 4) , Göta flygflottilj (F 9), Skånska flygflottiljen (F 10), Hälsinge flygflottilj (F 15) samt Södertörns flygflottilj (F 18). Under en kort tid fanns den även på Hallands flygflottilj (F 14) innan B 18B kunde ersättas helt med A 32A Lansen, och på Södermanlands och Norrbottens flygflottiljer innan de fick sina första S 29C Tunnan. Redan 1956 var typen ersatt i första linjen med J 29 och J 34 Hawker Hunter.

I januari 1952 beställdes 20 stycken tvåsitsiga de Havilland DH 115 Mk 55, en exportversion av RAF:s Vampire T.11. Dessa fick beteckningen J 28C och kom inledningsvis att användas på de flottiljer som hade J 28B, F 4, F 15 och F 18. Ett år senare beställdes ytterligare tio flygplan som tillfördes F 4, F 14 och F 15. Ytterligare ett år senare lät man på försök två elevomgångar från Krigsflygskolan genomföra en del av sin grundläggande flygutbildning på J 28C på F 10 och F 14 parallellt med flygning med Sk 16 i skede 2. Resultatet var så lyckat att man bestämde sig att ersätta Sk 16 helt som skolflygplan typ 2 med Vampire. Därför beställdes ytterligare 15 tvåsitsiga flygplan. Dessa hade en modifierad huv som gjorde både normalt i- och urklivande enklare, samt även nödutsprång. De hade även fenorna med sidorodren förlängda framåt, vilket gjorde dem mer lämpade för spinnövningar än de tidigare flygplanen. Detta tillsammans med ett något annorlunda elsystem gjorde att de nya flygplanen fick beteckningen J 28C-2. När F 14 började få sina A 32A blev 12 av deras J 28B ombyggda till J 28C. Dessa fick i rullorna beteckningen J 28C-3, men var helt identiska med de tidigare J 28C-2.

Samtliga J 28C, J 28C-2 och J 28C-3 kom att baseras på Krigsflygskolan i Ljungbyhed tillsammans med kvarvarande J 28B, undantaget ett tvåsitsigt flygplan som flög på stabsdivisionen på F 8 fram till sommaren 1968. Första omgången fältflygarelever som ryckte in 1967 på Krigsflygskolan blev sista kullen att flyga Vampire under sin utbildning. De flög enbart den tvåsitsiga versionen. Efter deras examen togs typen helt ur tjänst. Ett exemplar av vardera J 28A, J 28B och J 28C finns idag bevarade på Flygvapenmuseum i Linköping.

Observera att Vampire i svenska Flygvapnet aldrig fick någon annan beteckning med annat prefix än bokstaven J, oavsett användning. Det har med andra ord aldrig funnits något som annat än i folkmun kallades Sk 28. Samtliga Vampire i Flygvapnet saknade katapultstol.

Sedan början på 90-talet finns det ett flertal privatägda civilregistrerade både en- och tvåsitsiga Vampire som flyger i Sverige. Dessa är samtliga före detta schweiziska flygplan och har aldrig tjänstgjort i Svenska flygvapnet även om de nu är målade som J 28.

Användning i Finland[redigera | redigera wikitext]

Det finländska flygvapnet kom in i jetåldern den 22 januari 1953, när den första av tre DH 100 Vampire Mk 52 landade på Björneborgs flygfält. Ledare för gruppen var de Havillands testpilot George Thornton. Under sommaren samma år levererades ytterligare tre flygplan. Flygplanen fick koderna VA-1 till VA-6. Typen kallades populärt för "Vamppi".

Typutbildningen effektiviserades 1955 då nio tvåsitsiga DH 115 Vampire Trainer T 55 levererades. Dessa flygplanen fick koderna VT-1 till VT-9. Sista flygningen med Vampire i det finländska flygvapnet skedde 15 juli 1965 vid Luonetjärvi med en Vampire Trainer (VT-8) som flögs av överste Aimo Huhtala.

Vampire var först baserad vid 2:a flottiljen (som från 1957 hette Satakunta flygflottilj) i Björneborg. I slutet på 1950-talet överfördes dock flygplanen till 1:a flygflottiljen (från 1957 Tavastlands flygflottilj i Tikkakoski). Tredje flottiljens (från 1957 Karelens flygflottilj) huvudbas på 1950-talet var den grusbelagda banan i Uttis, vilket gjorde att flygplanen enbart kunde starta och landa där på vintrarna.

Användare[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]