Republikanska partiet

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Republikanerna)
Hoppa till: navigering, sök
Republikanerna omdirigerar hit. För andra betydelser, se Republikanerna (olika betydelser)
Republikanska partiet
Republican Party
Logo of the Republican Party
Förkortning R
Partiordförande Reince Priebus
Gruppledare i senaten Mitch McConnell
Gruppledare i representanthuset Paul Ryan (talman)
Kevin McCarthy (majoritetsledare)
Steve Scalise (whip)
Grundat 20 mars 1854
Huvudkontor 310 First Street SE
Washington, D.C. 20003
Politisk ideologi Konservatism, socialkonservatism, neokonservatism, nyliberalism, libertarianism, högerpopulism[1]
Politisk position Höger
Internationellt samarbetsorgan Internationella demokratiska unionen
Färg(er) Röd; vit och blå 1
Senat
Mandat
52 / 100
Representanthus
Mandat
240 / 435
Webbplats
www.gop.com

1 Båda de två stora partierna i USA använder färgerna från USA:s flagga. Röd används oftast, men inofficiellt, av media för att beteckna Republikanska partiet.

Republikanska partiet (engelska: Republican Party) eller Republikanerna är ett politiskt parti i USA, formellt bildat den 20 mars 1854. Partiet kallas även GOP eller Grand Old Party.

Inom amerikansk politik är republikanerna den konservativa kraften av de två större partierna (republikanerna och demokraterna).

Den första republikanska presidenten var Abraham Lincoln, som valdes till USA:s 16:e president i presidentvalet 1860. Med undantag av demokraten Woodrow Wilsons presidentskap 1913–1921, dominerade partiet amerikansk politik under perioden 1896–1928. Nästa längre dominansperiod kom under 1980-talet med Ronald Reagan och George H.W. Bush. Under 2000-talet har partiet präglats av viss strid mellan olika falanger som den neokonservativa och Tea Party-rörelsen. I presidentvalet 2016 vann partiets kandidat Donald Trump, som installerades som USA:s 45:e president den 20 januari 2017.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Översiktlig utveckling[redigera | redigera wikitext]

Det republikanska partiet grundades i Nordstaterna i och med att deras första partimöte hölls den 20 mars 1854 i en skola i Ripon i Wisconsin. Det första partikonventet ägde rum i Jackson i Michigan den 6 juli samma år. Partiet grundades kring det gemensamma slaverimotståndet, främst av före detta anhängare till Whigpartiet och Free Soil–partiet.[2]

Partiet nådde snabbt framgång och blev en viktig faktor i amerikansk politik. Partiets centrala politiska fråga var avskaffandet av slaveriet. I presidentvalet 1860, det andra presidentvalet som partiet deltog i, valdes deras presidentkandidat Abraham Lincoln till USA:s 16:e president. Lincolns seger präglades dock av protester, med bland annat sju sydstater som lämnade den amerikanska unionen före Lincolns presidentinstallation i mars 1861. Konflikter som senare mynnade ut i det amerikanska inbördeskriget i april 1861.[3]

Efter inbördeskriget kom republikanerna att bli det starkare partiet i USA. Perioden 1896–1928 innehade partiet presidentposten samtliga mandatperioder med undantag för demokraten Woodrow Wilsons presidentskap 1913–1921, då de progressiva och konservativa falangerna inom partiet splittrades och partiet hade en kortare kris. Partiet återtog återförenat regeringsmakten i presidentvalet 1920 med stor majoritet under president Warren G. Harding. Den stora depressionen medförde bakslag för partiet och vid presidentvalet 1932 vann demokraten Franklin D. Roosevelt. Roosevelt och New Deal-reformerna medförde en längre tid av demokratisk dominans. Republikanerna befann sig i opposition fram till presidentvalet 1952, då generalen och politikern Dwight D. Eisenhower erövrade Vita huset med en i huvudsak moderat, försonlig agenda. Vicepresident Richard Nixon förlorade därefter presidentvalet 1960 med knapp marginal till demokraten John F. Kennedy, men fick revansch 1968. Nixons presidentskap innebar dock viss turbulens och han tvingades avgå 1974 efter Watergateskandalen.[3]

Presidentvalet 1976 vanns av demokraten Jimmy Carter, som sedan besegrades 1980 av republikanen Ronald Reagan. Med Reagan tog partiet en mer konservativ riktning och under sin presidentkampanj framförde han tankar om ett "nytt republikanskt parti". Reagan innehade presidentämbetet i två mandatperioder fram till januari 1989. I presidentvalet 1984 vann han en jordskredsseger med seger i 49 av 50 delstater, vilket är den största segern någonsin i ett presidentval i USA. Reagan efterträddes av sin tidigare vicepresident George H.W. Bush, som var president fram till demokraten Bill Clintons seger i presidentvalet 1992. Efter två mandatperioder med Clinton vann republikanernas kandidat George W. Bush presidentvalet 2000. George W. Bushs presidentskap 2001–2009 innebar vissa omprövningar av partiets agenda, som påverkades i neokonservativ riktning, med stora motsättningar mellan olika falanger. I presidentvalet 2008 förlorade republikanerna till demokraten Barack Obama och dess minoritet i kongressens båda kamrar försvagades, för att på nytt erövra representanthuset i kongressvalet 2010. Under Obamas presidentskap 2009–2017 växte den konservativa Tea Party-rörelsen fram i partiet. En rörelse som har ideologiska rötter i bland annat Newt Gingrichs kampanj med "Contract with America" i det framgångsrika kongressvalet 1994. I presidentvalet 2016 vann republikanen Donald Trump.[3]

Väljarmönster[redigera | redigera wikitext]

Röstresultat från presidentvalet 2016. Republikanska delstater är rödmarkerade, demokratiska delstater blå.

Det republikanska partiets starkaste stöd fanns till att börja med i Nordstaterna. Partiet kom efterhand att förknippas med industri- och finansintressena, även om en progressiv, starkt socialreformistisk riktning förkroppsligad av Theodore Roosevelt, Hiram Johnson och Robert La Follette, Jr. gjorde sig gällande under det tidiga 1900-talet. Vid presidentvalet 1912 nominerade partiets olika falanger egna kandidater, med som följd att demokraterna kunde återvinna initiativet på det federala planet med en aktiv inrikes- och utrikespolitik som följd. Denna utveckling som befästes under Franklin D. Roosevelts långa administration samtidigt som den progressiva falangen inom republikanerna i stort sett dog ut och ersattes med en liberal, gentemot New Deal-programmet försonlig strömning ledd av Thomas Dewey, motsatt av en konservativ ledd av Robert Taft. Protektionismen var oavsett falang mer utbredd bland republikanerna än demokraterna, även om detta förändrats på senare år. I takt med detta har partiets väljarbas delvis förändrats. Det tidigare starka stödet i Nordstaterna och bland afroamerikaner minskade, samtidigt som stödet i Sydstaterna ökade då konservativa demokrater i viss utsträckning (men inte fullständigt) började rösta republikanskt som ett svar på att det demokratiska partiet kom att engagera sig starkare för federal sociallagstiftning och medborgarrättsslagar. I kongressen stödde dock republikanerna Civil Rights Act (1964) och Voting Rights (1965) i högre utsträckning än demokraterna. Republikanernas presidentkandidat i presidentvalet 1964 Barry Goldwater röstade dock emot Civil Rights Act, om än inte av ideologiska skäl (se nedan). Detta räckte för att partiet det året för första gången sedan amerikanska inbördeskriget kom att göra ett genombrott bland vita väljare i södern.

I och med demografiska och politiska förändringar har partiets tidigare helt dominanta roll i det slavfria norr i hög grad förlorats, även om vissa delstater, till exempel New Hampshire bibehållit tydliga republikanska väljarmönster, till exempel i kongressvalet 2010, samt i borgmästarvalen i New York 1993, 1997, 2001 och 2005 (borgmästare Michael Bloomberg har sedan dess lämnat republikanerna och blivit oberoende). Mellanvästern har alltid varit ett starkt republikanskt fäste, medan Sydstaterna på senare år kommit att luta allt mer åt republikanerna. Denna utveckling har gått med ojämn hastighet; till exempel röstade det urbanare[förtydliga] och moderatare Texas republikanskt redan 1928, medan konservativa Georgia fick sin första republikanska guvernör (efter rekonstruktionstiden) först 2003, efter 131 års demokratiskt styre.

Politik[redigera | redigera wikitext]

Inom amerikansk politik har republikanerna kommit att bli den konservativa kraften av de två större partierna. Partiet förespråkar låga skatter och är till skillnad från demokraterna skeptiskt till omfattande offentliga välfärdssystem. Vidare är partiet för ett starkt militärt försvar och var under regeringen George W. Bush för kriget mot terrorismen; tidigare har partiet varit emot militär inblandning i andra länders angelägenheter, något som åter nedtonats efter George W. Bushs avgång. Partiet brukar förknippas med värdekonservatism, baserat på ett traditionellt kristet perspektiv. Bland annat är partiets representanter ofta restriktiva i synen på samkönade äktenskap och aborter, även om det finns grupper inom partiet som både har en konservativare eller liberalare syn i dessa frågor (inte minst de så kallade sydstatsdemokraterna har allmänt betraktats som betydligt konservativare än republikanerna, även om de ställt upp för sina partikamrater i norr i såväl ekonomiska som utrikespolitiska frågor, men splittrats i fråga om rassegregering och den federal regeringens roll). Såväl Civil Rights Act 1964 och Voting Rights Act 1965 stöddes av fler republikaner än demokrater i kongressen, trots ett visst motstånd från anticentralistiska och libertarianska republikaner (till exempel Barry Goldwater) som inte stödde segregation men menade att det var moraliskt korrekt att förbjuda offentlig segregering men moraliskt fel att förbjuda privata näringsidkare från att tillämpa egna regler. De öppet rasistiska och religiöst fundamentalistiska inslagen har länge varit betydligt mer påträngande än hos demokraterna, samtidigt som republikanerna sedan slutet av 1800-talet stått upp för en begränsad statsmakt i nära allians med industri och företagsamhet.

Inte minst den förment ultrakonservative Barry Goldwaters (presidentkandidat i presidentvalet 1964) tre decennier i senaten exponerade motsättningen mellan libertarianskt och konservativt sinnade; Goldwater förespråkade fri abort och liberala invandrings- och äktenskapslagar kritiserade Clintonadministrationens införande av den så kallade policyn Don't ask, don't tell till förmån för en öppnare policy med motiveringen You don't have to be straight to be in the armed forces, just shoot straight. Liknande synpunkter representeras idag av republikaner främst i New England, New York och norra USA i allmänhet.

Europeiska motsvarigheter[redigera | redigera wikitext]

Det brukar sägas att det republikanska partiet i vissa avseenden står längre till höger än partierna på högerkanten i Europa, där högerliberala ELDR och konservativa EPP står. Men likväl som Europeiska folkpartiets delpartier kan ta olika ställningstaganden från ett EU-land till ett annat, kan republikanerna på delstatsnivå ha en politik som skiljer sig från varandra. I Sverige anses Centerpartiet eller Moderaterna ligga närmast det republikanska partiet i ekonomiska frågor men inte i värdefrågor, medan Kristdemokraterna har ett motsatt förhållande. Även Liberalerna (i synnerhet dess så kallade högerfalang) delar ståndpunkter om exempelvis militär intervention och brottsbekämpning med republikanerna. I presidentvalet 2012 åkte en delegation volontärer från Kristdemokratiska ungdomsförbundet till valrörelsen i USA för att stötta den republikanska presidentkandidaten Mitt Romney.[4] Till skillnad från europeiska partiväsen kan även nämnas att de amerikanska partierna är plattare, lösare och mer personpolitiska.

Republikanska presidenter[redigera | redigera wikitext]

# President Porträtt
16 Lincoln, AbrahamAbraham Lincoln (1861–1865) Abraham Lincoln November 1863.jpg
18 Grant, Ulysses S.Ulysses S. Grant (1869–1877) Ulysses S. Grant 1870-1880.jpg
19 Hayes, Rutherford B.Rutherford B. Hayes (1877–1881) President Rutherford Hayes 1870 - 1880 Restored.jpg
20 Garfield, James A.James A. Garfield (1881–1881) James Abram Garfield, photo portrait seated.jpg
21 Arthur, Chester A.Chester A. Arthur (1881–1885) Chester Alan Arthur.jpg
23 Harrison, BenjaminBenjamin Harrison (1889–1893) Benjamin Harrison, head and shoulders bw photo, 1896.jpg
25 McKinley, WilliamWilliam McKinley (1897–1901) William McKinley by Courtney Art Studio, 1896.jpg
26 Roosevelt, TheodoreTheodore Roosevelt (1901–1909) President Roosevelt - Pach Bros.tif
27 Taft, William H.William H. Taft (1909–1913) William Howard Taft, head-and-shoulders portrait, facing front.tif
29 Harding, Warren G.Warren G. Harding (1921–1923) Warren G Harding-Harris & Ewing.jpg
30 Coolidge, CalvinCalvin Coolidge (1923–1929) Calvin Coolidge cph.3g10777.jpg
31 Hoover, HerbertHerbert Hoover (1929–1933) President Hoover portrait.tif
34 Eisenhower, Dwight D.Dwight D. Eisenhower (1953–1961) President Eisenhower Portrait 1959.tif
37 Nixon, RichardRichard Nixon (1969–1974) Richard M. Nixon, ca. 1935 - 1982 - NARA - 530679.jpg
38 Ford, GeraldGerald Ford (1974–1977) Gerald Ford - NARA - 530680.tif
40 Reagan, RonaldRonald Reagan (1981–1989) Official Portrait of President Reagan 1981.jpg
41 Bush, George H. W.George H. W. Bush (1989–1993) George H. W. Bush, President of the United States, 1989 official portrait.jpg
43 Bush, George W.George W. Bush (2001–2009) George-W-Bush.jpeg
45 Trump, DonaldDonald Trump (2017–)
Donald Trump Pentagon 2017.jpg

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ https://www.theatlantic.com/politics/archive/2016/07/populism-american-right/489800/
  2. ^ "Founding of the Republican Party". GOP. Läst 29 juni 2017.
  3. ^ [a b c] Carlsson, Angelica (2017). "Från Reagan till Trump: Populistiska uttryck inom det republikanska partiet 1980–2017", s. 10-16. Kandidatuppsats, Karlstads universitet.
  4. ^ "KDU reser till USA för att kampanja för Mitt Romney". KDU. Läst 27 december 2016.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]