Östlig kristendom

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel är en del i Wikipedias serie om

Church of the Nativity, Bethlehem, Israel 04155u original.jpg
Födelsekyrkan i Betlehem, Palestinska myndigheten.

 
Jesus Kristus
Jesu liv enligt Nya testamentet  · Korsfästelsen  · Uppståndelsen  · Påsk
Bibeln och bakgrund
Gamla testamentet  · Nya testamentet  · Evangelium  · Kanon  · Kyrkan  · Apostlarna
Guds rike · Tidsaxel · Paulus · Petrus
Teologi
Gud: (Fadern  · Sonen  · Helige Ande)  · Treenighetsläran  · Teologihistoria  · Mariologi  · Frälsning  · Dop  · Apologetik
Historia och traditioner
Kyrkofäderna · Konstantin · Koncilier · Trosbekännelserna · Mission · Stora schismen 1054 · Korståg · Reformationen
Riktningar
Allmänt
Predikan · Bön · Ekumenik · Musik · Konst · Liturgi och riter · Kalender · Symboler
P christianity.svg Kristendomsportalen

Östlig kristendom (även östkyrkan) avser de olika kristna kyrkor vilkas tradition på ett eller annat sätt kan härledas till det östromerska riket eller därintill liggande områden, med historisk hemvist i Grekland, delar av Östeuropa och Asien samt Mellanöstern och Indien. Mot begreppet östkyrkor svarar termen västlig kristendom, eller latinsk från katolska kyrkans största delkyrka, latinska kyrkan.

Nutida geografisk fördelning[redigera | redigera wikitext]

Den geografiska gränsen mot västkyrkan går idag i princip genom Finland och Baltikum, öster om Polen och Slovakien, genom Ungern, öster om Kroatien och genom Bosnien Hercegovina och öster om Italien och ned genom Libyen. Beteckningen är historisk och kan under olika historiska perioder avse delvis skilda företeelser. Idag återfinns dessutom orientaliska kyrkor runtom i världen till följd av flykten undan kommunismen och arbetskraftsutvandring.

Ursprung[redigera | redigera wikitext]

Här måste två omständigheter framhållas, dels det romerska rikets uppdelning i en östlig, grekisktalande värld och en västlig, latinsk värld, dels den tidiga kyrkans uppdelning i tre patriarkat: Rom, Antiokia samt Alexandria. De östliga patriarkatens antal utökades tidigt och omfattade före år 500 även Konstantinopel och Jerusalem, men uppdelningen bestod. Det finns än idag de kyrkor vilkas tradition är latinsk med Rom som referenspunkt, och de kyrkor vilkas tradition går tillbaka på det östromerska riket och dess grekiska liturgi. Till den latinska sfären bör även räknas sådana samfund som brutit med Rom, men vilkas historiskt givna arv är latinskt (de protestantiska samfunden).

Historiskt går distinktionen mellan öst och väst tillbaka på frågor om gudstjänstens utformning och språk. Med tiden har dock frågan blivit avsevärt mera invecklad. Idag måste man räkna med kulturella, språkliga, liturgiska, politiska och ibland också teologiska olikheter. Inte minst har filioquestriden (”den stora schismen”), som 1054 fick den romersk-katolska och den ortodoxa kyrkan att formellt skiljas åt, befäst klyftan mellan väst och öst[1].

Olika östkyrkor[redigera | redigera wikitext]

Det finns flera sätt att gruppera de östliga kyrkorna, och i denna framställning används fem delvis överlappande kategorier.

  • Orientaliska kyrkor stammar alla från regionala kyrkor som lösgjorde sig från den bysantinska (ortodoxa) kyrkan under 400-600-talen. De kallas också österländska eller österländskt ortodoxa kyrkor.[3]
  • Österns (apostoliska och katolska) assyriska kyrka är en orientalisk kyrka som är arvtagare till den östsyriska kyrkan[4] och åtminstone av utomstående ofta kallas nestoriansk, eftersom den på 400-talet inte tog avstånd från Nestorios lära utan förkastade besluten från kyrkomötet i Efesos 431[5]. Kyrkan kallas även för den persiska kyrkan[6].
  • Katolska östkyrkor är orientaliska kyrkor som tidigare varit oberoende från den katolska kyrkan men som nu ingår i denna och som har behållit sin östliga gudstjänstform och sin egen kyrkorätt. De kallas också katolska kyrkor med östlig rit, orientalisk-katolska kyrkor, uniatiska kyrkor eller uniatkyrkor.[7][8]
  • Slutligen finns en grupp kristna i Kerala i Indien som kallas tomaskristna eftersom det enligt traditionen var aposteln Tomas som förde kristendomen till dem. Dessa kristna verkar från början ha tillhört den östsyriska kyrkan[9], och kallas också för Syrian Malabar Nasrani. [10] (Malabar är ett äldre namn på regionen Kerala, och Nasrani är en etnonym; en fri svensk översättning är alltså syriska Kerala-nasranier)
Typer av östliga kyrkor

Uppdelningen mellan dessa kyrkor kan förklaras på olika sätt, och den politiska bakgrunden ska inte förringas. Den östsyriska kyrkan befann sig på 400-talet i det sassinidiska (persiska) riket, vars härskare försökte ena landet under zoroastrismen och var konkurrenter till det kristna östromerska riket (Bysans). Brytningen mellan de bysantinska och de persiska biskoparna 410 (formellt 424) var åtminstone delvis ett försök av de senare att tydliggöra för de sassinidiska härskarna att de kristna i Persien inte var allierade med fienden.[5] De persiska biskoparna var sålunda inte representerade vid kyrkomötet i Efesos 432, då Nestorios fördömdes, och kände sig inte delaktiga i den lärostriden. De sassinidiska kungarna stödde emellertid gärna nestorianer av politiska skäl. [11]

Även brytningen mellan de (övriga) orientaliska kyrkorna och huvudfåran inom kristenheten hade politiska förtecken. Den östromerske, grekiske kejsaren strävade efter enighet i religionen som en del i stärkandet av hans makt, och icke-grekiska regioner stretade emot denna utveckling. Kyrkomötet i Chalcedon 451, då tvånatursläran fastslogs, accepterades inte av de orientaliska kyrkorna, och de kallades av de östromerska kristna därför för monofysiter. Själva kallar de sig dock för-chalcedonensiska, och några exempel är den syrisk-ortodoxa, den koptisk-ortodoxa, den etiopisk-ortodoxa och den armeniska apostoliska kyrkan [2]. De för-chalcedonenciska kyrkorna står till största delen i fullständig kommunion med varandra (undantaget är Malabar Independent Syrian Church i Indien.)

Under seklernas gång har närmanden gjorts mellan de olika grenarna av kristendom, och grupper från i stort sett alla de orientaliska kyrkorna har anslutit sig till den katolska kyrkan, men fått behålla sin gudstjänstform. Dessa kallas katolska östkyrkor, och exempel på dessa är den syrisk-katolska, den kaldeisk-katolska, den maronitiska och den melkitiska kyrkan[7].

Kyrkolärare[redigera | redigera wikitext]

Den östliga kristendomens kyrkolärare är Athanasios, Johannes Chrysostomos och de tre kappadokierna Basileios den store, Gregorios av Nyssa och Gregorios av Nazianzos.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ware, Kallistos (2003) Den ortodoxa kyrkan. Artos & Norma bokförlag, Skellefteå. ISBN 91-7580-264-3.
  2. ^ [a b] Nationalencyklopedin, "Ortodoxa kyrkor"
  3. ^ Nationalencyklopedin, "Orientaliska kyrkor"
  4. ^ Nationalencyklopedin, "Österns assyriska kyrka"
  5. ^ [a b] Hedin, Christer (2008) Mellanöstern under antiken. Dialogos förlag, Stockholm. ISBN 978-91-7504-205-3.
  6. ^ Britannica Online Encyclopedia, "Nestorian"
  7. ^ [a b] Nationalencyklopedin, "Unierade kyrkor"
  8. ^ Britannica Online Encyclopedia, "Eastern rite church"
  9. ^ Nationalencyklopedin, "Tomaskristna"
  10. ^ http://en.wikipedia.org/wiki/Syrian_Malabar_Nasrani
  11. ^ http://en.wikipedia.org/wiki/Assyrian_Church_of_the_East

Källor[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]