Barken Viking

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 57°42′45.6″N 11°57′54.9″Ö / 57.712667°N 11.965250°Ö / 57.712667; 11.965250

Barken Viking förtöjd vid Lilla Bommen i Göteborg.

Barken Viking är en fyrmastad bark, ett så kallat poopdäcksfartyg, som numera ligger permanent förtöjd vid Lilla Bommen i Göteborg.

Som skolfartyg[redigera | redigera wikitext]

Viking till havs under dansk flagg.

År 1905 bildades i Danmark A/S Den Danske Handelsflaades Skoleskib for Befalingsmænd, som hos Burmeister & Wains skeppsvarv i Köpenhamn år 1906 beställde en fyrmastad bark Viking om 2 670 bruttoregisterton till en kostnad av 591 000 kronor. Den danska staten bidrog med 50 000 kronor till utrustningen. Fartyget sjösattes 1 december 1906 och döptes under traditionella former av Danmarks kronprinsessa, sedermera drottning Alexandrine av Danmark. Fartyget gick ut på provtur den 16 juli 1907 samt övertogs av beställaren.[1]

Hon är det största segelfartyg som byggts i Norden. Viking byggdes och inreddes som ett skolfartyg med 80 elevplatser och stora utrymmen för utbildningsändamål,[2] för att utbilda sjömän till en växande dansk handelsflotta. När hon byggdes var det sjöduglighet och lastförmåga som prioriterades. Viking lämnade Köpenhamn den 19 juli 1907 för att påbörja sin jungfruresa, men först efter att ha kantrat vid utrustningskajen den 18 mars. Jungfruresan bestod i att bli dragen av en bogserbåt till Hamburg, där lastrummet tog emot 2 530 ton koks för transport till Callao i Peru. Viking anlände till bestämmelseorten den 19 december efter 112 dygns resa runt Kap Horn. Fartyget lämnade hamnen först den 26 mars 1908 för att via Taltal avsegla till Iquique, där en last salpeterlast på 3 524 ton togs in för Hamburg, dit fartyget återkom efter en resa på 90 dygn. Skolskeppsverksamheten ombord på Viking stöttades genom bildandet 1907 av Föreningen til Fremme af danske Sømænds Uddannelse til Befalingsmænd i Handelsflaaden, som lämnade bidrag varje år till verksamheten. Friplatser för mindre bemedlade elever ordnades genom bildandet av Fondet til Understöttelse af uformuende Elever paa Den danske Handelsflaades skoleskib for Befalingsmænd.[1]

Två man vid rodret.

I juli 1909 loggade kaptenen fartygets toppfart på 15,5 knop vid the roaring forties, alltså latitud 40°–50°, med dygnsdistanser på 250–275 nautiska mil, hon var då på väg hem fullastad med vete från Porto Pirie vid Spencergolfen i Sydaustralien.

Viking såldes 1915 till Det Forenede Dampskibs-Selskab A/S, som behövde henne för befälsutbildning. Skeppet gjorde goda förtjänster under några år, eftersom frakterna hade stigit under första världskriget. Efter kriget föll frakterna, varför hon lades upp i Köpenhamn. När frakterna blev gynnsamma igen 1926, utrustades hon på nytt och sändes i ballast till Hampton Roads i USA för att frakta kol för Sydamerika.[1]

För Gustaf Erikson[redigera | redigera wikitext]

År 1928 köpte den åländska skeppsredaren och sjöfartsrådet Gustaf Erikson fartyget för 6 500 pund.[1] Erikson hade ett världsrykte som storsegelredare. År 1931 försågs Viking med inredning för passagerare, som för 25 shilling per person och dygn fick följa med på resorna.[3]

Sin snabbaste långresa gjorde Viking år 1932, 84 dygn från Köpenhamn till Port Lincoln i södra Australien. Efter minst tio världsomseglingar, lossade Viking sin vetelast i Cardiff på sommaren 1939 och seglade därefter hem till Mariehamn, dit hon anlände den 14 juli. Hon utrustades då för sin nästa långseglats, men andra världskriget innebar att hon tvingades bli kvar i hamn under flera år. Viking bogserades, tillsammans med Passat och Pommern, till Stockholm i juli 1944 för att användas som spannmålssilo för Svenska Livsmedelskommissionen. De återfördes till Åland i december, året därpå. Viking bogserades i augusti 1946 till Åbo, där hon klassades, för att därefter i november befraktas med en trälast från Finland till East London i Sydafrika. På resan – som tog 93 dygn – medföljde 32 passagerare, av vilka 28 var missionärer, därav 19 kvinnliga, som fick betala 25 shilling per person och dygn.[1] I East London lossades en del av lasten och därefter gick resan till Durban. Där hämtade man en kokslast för Santos,[förtydliga] och från Santos i barlast till Port Victoria i Australien, för att hämta en sista vetelast för England.[4]

Lena Ringbom-Lindén (1914–1965) reste som 17-årig jungman med Viking på Australien-resan 1932.[5] Det var då ännu ovanligt att tillåta kvinnor i besättningen; hon var möjligen Finlands första kvinnliga sjöman i oceanfart.[6] Hon skrev två böcker om resan: Flicka på skepp (utgiven 1966) och bilderboken Skeppet och Lina (utgiven 1956 samt i utökad form som Skeppet och Lena 1988 och 2007).

Kapten Broman var befälhavare på den sista långresan som slutade i London, efter 146 dygn! där lossades 51 000 säckar vete. Vikings sista och svåraste resa började på senhösten 1946 i Pateniemi vid Uleåborg, där hon tog in sågat trävirke för Sydafrika, och slutade den 4 augusti 1947[1] i West India Dock i London, där Viking lossade vete från Port Lincoln. Fartyget hade då avverkat cirka 40 000 sjömil. Besättningen utgjordes av befälhavare och tre styrmän, telegrafist, steward och två kockar, mässuppassare, segelmakare, timmerman och "donkeyman" (maskinist eller sjösmed) samt tio man på varje vakt. Kaptenen hette Karl Broman.[7]

Efter redare Eriksons bortgång i augusti 1947, utbjöds Viking till salu tillsammans med hans övriga flotta. Några anbud inkom inte, varför Viking flyttades till Antwerpen i september 1947, där hon fick ny kryssbramstång med ny mesanstång samt riggen öppnad och omsedd[1][citat från källa efterfrågat] och senare till Rotterdam. Hon blev därefter en toppattraktion på stadens sjöfartsutställning 1950. Under tiden 15 juni till 31 augusti besöktes Viking av 518 000[1] personer.

Sjömansskolan i Göteborg[redigera | redigera wikitext]

Göteborgs stadsfullmäktige tillsatte 1949 en utredning angående förvärv av ett segelfartyg för permanent placering i Göteborgs hamn, vilket skulle inrymma lokaler för stadens yrkesskolors sjömansavdelningar. På grund av brist på lämpliga lokaler var dessa inhysta i mycket provisoriska sådana, helt fel för ändamålet. Samtidigt med stadsfullmäktigeberedningens arbete hade en del sjöfartsintresserade, privata intressenter, genom en stiftad förening — Föreningen Viking — tagit initiativ till ett förvärv av en storseglare att bevaras i Göteborg. Man bedömde att det fanns tre fartyg att välja på: Passat, Pamir och Viking, som alla tillhörde sjöfartsrådet Gustaf Eriksons sterbhus. Man stannade under förhandlingarna för Viking, som var byggt som ett skolskepp och därför hade goda förutsättningar att även användas för yrkesskolorna. Sommaren 1950 startade Koreakriget, vilket innebar att skrotpriserna steg kraftigt. Pamir såldes därför för nedskrotning till Belgien och en köpare bjöd samtidigt 20 000 pund för Viking, då en betydande summa. Men tack vare att skeppsredare Edgar Erikson, son till sjöfartsrådet, önskade skona Viking från nedskrotning justerades priset till 18 000 pund.[1]

I mars 1951 besiktigades Viking i Rotterdam av ordföranden i yrkesskolornas styrelse, direktör Olof Calderon, skolornas rektor Gösta Melander och arkitekt Gotthard Ålander samt representanter för Föreningen Viking: advokaten Tage Zetterlöf och fartygsinspektören, civilingeniör Sten Haeger. Tillsammans med direktör Calderon och rektor Melander fick arkitekt Ålander i uppdrag av stadsfullmäktige att utarbeta planer för inredningsarbetena. Utrymmet ombord för ändamålet utgjorde 2 000 m². Viking inregistrerades som svensk egendom med kapten Olof Traung som huvudredare, Traung var styresman för Sjöfartsmuseet i Göteborg. Hon tog därefter en kokslast från Rotterdam till Göteborg och bogserades med lasten av Röda Bolagets stora bogserångare Karl – av kapten O.R. Eklund – de sista dagarna i maj 1951.[1]

Det var alltså Göteborgs Bogserings- och Bärgnings AB som hade fått förtroendet att bogsera hem Viking från Rotterdam, och på måndagskvällen den 28 maj anlände bolagets största bogserbåt Karl, som med sina 1 000 hästkrafter skulle verkställa uppdraget. Omedelbart därefter påbörjades bogseringen. Den 2 juni 1951 anlände hon till Göteborg, och klockan 13 förtöjdes fartyget vid lossningskajen i Sannegårdshamnen och avslutade där den sista segelfartygsresan med "last på kölen".[1]

Med den holländska flaggan på förtoppen, Göteborgs stads flagga på stortoppen och under mesangaffeln den svenska flagga som skolskeppet Abraham Rydberg en gång förde – stävade Viking in och förbi Vinga den 2 juni 1951.[8]

Efter att förening råkat i ekonomiska svårigheter, inköptes fartyget till Göteborgs kommuns skolförvaltning[9] för 315 000 kronor genom ett stadsfullmäktigebeslut den 11 oktober 1951. Fartyget skulle bli sjömans- och kockskola; för däcks-, maskin- och ekonomipersonal samt blivande fartygselektriker. Här fanns 60 tvåmanshytter, bibliotek, bastu och hobbyrum. Kurserna för däcks- och maskinpersonal var på 5 månader och för skeppskockar 10 månader.

Vid stadsfullmäktiges sammanträde den 3 april 1952 behandlades ett förslag från stadskollegiet att till utländska intressenter, vilka lämnat köpeanbud, sälja fartyget. Priset man erbjöd var betydligt högre än det som staden betalat. Efter en ovanligt lång debatt beslöt dock stadsfullmäktige att Viking skulle bli kvar i stadens ägo, och i juli 1952 yrkade Göteborgs yrkesskolestyrelse till stadsfullmäktige att en sjömansskola med internat ombord på Viking skulle inrättas. Kostnaden uppskattades till 3,3 miljoner kronor, där statsbidrag beräknades utgå med totalt 1,7 miljoner. Därutöver tillkom ett anslag från Sveriges Redareförening på 250 000 kronor. Stadsfullmäktige beslutade den 13 november 1952, att förutsatt statsbidrag, bygga om Viking till sjömansskola för 1 315 000 kronor. Efter riksdagsbeslut på våren 1954 anslog Kungl. Maj:t den 18 juni 1954 Göteborgs stad ett statsbidrag med totalt 1 340 000 kronor till en ombyggnad och inredning av sjömansskola på Viking.[10]

Viking på plats i Göteborg[redigera | redigera wikitext]

Barken Viking vid Lilla bommen med Läppstiftet till höger och Götaälvbron i bakgrunden.

Efter omfattande ombyggnationer för totalt 3,25 miljoner kr, bogserades hon på plats. Bortsett från nödvändiga varvsbesök med mera, ligger skeppet stationärt vid Lilla Bommen sedan 17 september 1957 (dock ej på samma ställe), då Prins Bertil invigde sjömansskolan. Skolan hade tagits i bruk redan 6 augusti, då de första sjömansskoleeleverna gick ombord. Men från skolledningens sida ansåg man att eleverna behövde bli lite "varma i kläderna", före invigningen.

Vid en storm på vintern 1957 lägger sig Viking inne vid Lilla Bommen, efter att ha slitit sig.[11]

Den senaste stora renoveringen gjordes år 1994. Viking lämnade den 11 mars 1994 sin kajplats vid Lilla Bommen och bogserades av Röda Bolagets John och Björn[12] till Gotenius varvRingön, där hon reparerades och byggdes om. Den 28 december 1994 var hon tillbaka vid Gullbergskajen i centrala Göteborg. Fartyget återinvigdes den 20-21 februari 1995. Den sammanlagda kostnaden blev 48 miljoner kronor.[13]

Under en period därefter användes skeppet för utbildning inom restaurang, turism och hotellnäringar. Sedan 1998 ägs Viking av det kommunala fastighetsbolaget Higab. Verksamheten drivs av ESS Hotell AB och skeppet används som hotell, konferensanläggning och restaurang.

1966 stod Älvsborgsbron klar, som förbinder Hisingen med Göteborgs fastland. Brospannet är lägre än Barken Vikings master, vilket innebär att fartyget numera inte kan lämna Göteborgs hamn utan att bramstängerna firas ned.

Viking såldes den 1 januari 1993 för 1 krona till Utbildningsförvaltningen i Göteborg.[9] Vikings Vänförening bildades i slutet av maj 1995. Initiativtagare var docent Jan Davidsson, känd som sjöfartskrönikör för Göteborgs-Posten, och som författare till ett flertal marina böcker, bland annat om barken Viking samt ansvarig för Vikings museala delar. Till ordförande i Vikings Vänförening valdes skoldirektören Evert Lindholm på Utbildningsförvaltningen, som representant för Göteborgs stad.[14]

Mått[redigera | redigera wikitext]

För ankar. Bogserbåt i bakgrunden.
  • Längd över allt 108 meter. Inklusive klyvarbom, 118 meter.
  • Längd på däck 97 meter
  • Bredd 13,9 meter
  • Djupgående 8,1 meter
  • Barlast 1390 ton
  • Lastförmåga 4100 ton
  • Lastrum rymd 6300 m3
  • Högsta masten 55,5 meter över däck
  • Segelyta (34 st segel) 3690 kvadratmeter
  • Ankarvikt 3 ton/st
  • Längd på sammanlagd rigg (tampar) 35 000 meter
  • Antal segeltyper[förtydliga] 34 stycken

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Barken Viking, Jan Davidsson 1981
  • Fakta om fartyg
  • Unda Maris 1950, Sjöfartsmuseet i Göteborg 1951, s. 37ff, "4/m. barken Viking Museiskepp och sjömansskola," av kapten OLOF TRAUNG.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k] Traung, Olof (1951). Viking : storseglare och skolskepp (2). Göteborg: Nautics Förlag 
  2. ^ Davidsson, Jan (1979). De seglade för Göteborg. Lund: Bokförlaget Signum. sid. 24. ISBN 91-85330-23-X 
  3. ^ Ångbåten, Nr 4 2007, [Årgång 43, nr 128], Medlemsblad för Sällskapet Ångbåten, Göteborg 2007 ISSN 1402-8360, s. 24 "Barken Viking 100 år."
  4. ^ En resa med Viking för femtio år sedan, Göte Sundberg, Ett särtryck ur nr 30 av LONGITUDE, Tidskrift från de sju haven, utgiven av Carlstedt Förlag AB, Stockholm 1995, s. 16
  5. ^ Elenius, Stig; Åkerback, Stig (25 augusti 2012). ”Återvändaren”. Bokanjärerna. http://bokanjarerna.se/?p=1068. 
  6. ^ Erlandsson, Karin (19 juli 2007). ”Livet på GE-skepp ur Lenas perspektiv”. Nya Åland. http://www.nyan.aland.fi/kultur_noje/?news_id=24868. 
  7. ^ Davidsson, Jan (1986). Fair wind. Göteborg: Triangeln. sid. 49. ISBN 91-77660-226 
  8. ^ Göteborg av idag, [Gruppkorsband] nr 2, Stadskollegiet, Göteborg 1955, s. 6
  9. ^ [a b] Viking, Jan Davidsson, Triangeln förlag, Göteborg 1995 ISBN 91-972129-2-X, s. 113
  10. ^ Carlsson, Gunnar (1957). Reflektioner kring Viking. Göteborg: Svenska sjömans-unionen. sid. 407. ISSN 0346-1149. 
  11. ^ Kamerareportage, "Barken Viking sliter sig vid storm 1957."
  12. ^ Viking, Jan Davidsson, Triangeln förlag, Göteborg 1995 ISBN 91-972129-2-X, s. 90
  13. ^ Davidsson, Jan (1995). Viking. Göteborg: Triangeln. Libris 7796272. ISBN 91-972129-2-X 
  14. ^ Göteborgs-Posten, 1995-05-29, s. 12

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]