Svenska Ostindiska Companiet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser av Ostindiska kompaniet, se Ostindiska kompaniet.
Ostindiska huset i Göteborg. På frisen under taket står: ”Byggnaden restes år 1762 af Ostindiska Kompt. Göteborgs museum omdanade densamma år 1895 för sina samlingar.”
Huset uppfördes 1762 av Det svenske Ostindiska kompaniet och ligger på Norra Hamngatan i Göteborg.

Svenska Ostindiska Companiet (SOIC) var ett svenskt handelskompani bildat 1731 som från Göteborg handlade med Östasien, framför allt med Kina.[1] Under de första åren var resorna mycket lönsamma för att under slutet av 1700-talet nästan alltid gå med förlust. Totalt genomfördes 132 expeditioner med 37 olika skepp.[2][3] Kompaniet upplöstes 29 maj 1813 efter en bolagstämma.[4]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

I Sverige planerades under 1600-talet åtskilliga handelskompanier efter mönster från de då nybildade utländska kompanierna, men framgångarna var kortvariga.

Den 14 juni 1626 utfärdade Gustav II Adolf privilegier till Holländaren Willem Usselincx för Söderkompaniet i Göteborg med uppdrag att utföra handel med Asien, Afrika och Amerika. Krig och nödår satte dock stopp för projektet och Usselincx kompani fick aldrig sända några fartyg till Asien.

Ett första ostindiskt kompani bildades dock i Stockholm 1672, vilket utsände två fartyg Solen och Trumslagaren till Lissabon efter salt.[5]

Ett mer allvarligt förslag framlades dock på 1660-talet av residenten i London Johan Leijonbergh. Han skickade en skrivelse till Karl XI att en Olle Borg, som i 18 år varit i tjänst hos det Nederländska Ostindiska Kompaniet, framlagt ett förslag i avsikt att få Sverige att engagera sig i orienthandeln. Förslaget ansågs tillräckligt intressant för att remmiteras till kommerskollegium. Borg utfäste sig även att om krig utbröt med Danmark, kunna för Sveriges räkning erövra det danska fortet Trankebar. Det behövliga kapitalet ansågs vara 30 000 riksdaler, något som även lyckades. Till direktion planerades riksrådet Knut Kurck jämte Peter Schnack och Johan Olivecreutz. Bland de som tecknat sig för mer än 1 000 riksdaler fanns betydelsefulla namn som drottning Hedvig Eleonora, Magnus Gabriel De la Gardie, Gustaf Otto Stenbock, Gustaf Soop och Louis De Geer d.y.. Det blev dock svårigheter att driva in pengarna från subskribenterna. Ett förändrat politiskt läge satte stopp för planerna, och 1674 upplöstes föreningen.[6]

Ett nytt försök gjordes av pirater som höll till utanför Madagaskar. Piraterna räknade handel med Sverige som en säkrare utkomst än sjöröveriet. Piraterna erbjöd svenska kronan stora ekonomiska fördelar och förhandlingar pågick parterna emellan, när Karl XII sköts till döds vid Fredrikstens fästning. Kungens död satte dock stopp för alla vidare förhandlingar.

Sveriges ekonomi var i dåligt skick efter det stora nordiska kriget och handel räknades som en tillväxtfaktor. Åsikterna gick emellertid isär om fjärrhandeln med Östasien var tillräckligt inkomstbringande. De främsta farhågorna gällde Sveriges möjligheter att tillräckligt starkt försvara kompaniets skepp och handelsplatser. De stora sjömakterna England, Frankrike och Nederländernas kompanier drog sig inte för att attackera främmande fartyg för att hindra konkurrens. Tidigare misslyckade försök till att starta konkurrerande kompanier i Tyskland och Nederländerna avskräckte. Det starka utländska stödet från främst brittiska men i viss mån även nederländska handelidkare som stängts ute från ländernas egna kompanier var det som möjliggjorde företaget. Majoriteten av investerarna, liksom uppköparna av kompaniets varor var utländska affärsmän.[7] Tillståndsgivningen var inte helt okontroversiell under denna tid då merkantilismen var den bärande idén. Särskilt efter Friedericus Rex Sueciaes hemkomst – efter första resan 1735 – väcktes en stark opposition mot den stora mängd främmande varor landet nu fylldes av, kanske inte till så liten del styrd av avundsjuka över de stora vinster investerarna gjorde. En av de skarpaste kritikerna mot oktroj var Johan Arckenholtz.[8]

Det nya handelsbolaget skulle verka på ett område där Frankrike och Storbritannien dominerade, men bolagets handelsmonopol gav fördelar. Handeln var inte renodlat svensk, då brittiska handelsidkare utanför det brittiska ostindiska kompaniet deltog genom att investera i det svenska ostindiska kompaniet.

Grundande[redigera | redigera wikitext]

Colin Campbell
Niclas Sahlgren

Det var först ett stycke in på 1700-talet, som Sverige verkligen erhöll ett ostindiskt kompani.

Sannolikt kan man se bildandet som en följd av att Ostendekompaniet, som fått sina privilegier av Karl VI 1722, upplöstes 1731. Därmed fick de som hoppats bli delaktiga i den vinstgivande ostindiska handeln se sig om efter en annan plats för att realisera sina planer, och så föll blickarna på Sverige.

Kompaniet planerades 1727 under en träff i Ostende mellan skotten Colin Campbell[9][10] och göteborgaren Niclas Sahlgren. Deras planer förverkligades genom att de grundade det Svenska ostindiska kompaniet 1731 tillsammans med Henrik König, en stockholmare av tysk ätt (Bremen). Magnus Lagerström blev sekreterare vid grundandet och senare direktör. Efter åtskilliga föregående underhandlingar, både inom regeringen och i riksdagen, utfärdades 14 juni 1731 den för 15 års tid avsedda första oktrojen. Det var visserligen den svenske kommissarien i Stockholm, Henrik König, som vid dessa förberedelser uppträtt som underhandlare, men utländskt kapital hade också till stor del intressen i företaget.

Kompaniets kungliga privilegier[redigera | redigera wikitext]

Kompaniet fick bland annat följande kungliga privilegier:

  • Rätt till all svensk handel och sjöfart öster om Godahoppsudden.
  • Alla seglatser skulle gå från och till Göteborg.
  • Den svenska staten skulle erhålla 100 daler silvermynt för varje skeppsläst, plus skatter.[11]
  • Lasten skulle auktioneras bort i Göteborg vid ankomsten.
  • Kompaniet fick använda hur många skepp det önskade, men de måste byggas och utrustas i Sverige.
  • Skeppen skulle föra svensk flagg och ha svenska skeppshandlingar.
  • Rätt att utfärda aktier för att finansiera expeditionerna.
  • Den utrustning och proviant som bolaget behövde var inte tullpliktig.
  • Kompaniets befäl hade samma rang som svenska sjöbefäl.
  • Fartygsbesättningarna undantogs från svensk militärtjänst.
  • Fartygen ägde rätt att bemöta våld med våld.
  • Bolaget hade rätt att hålla finansiell information och upplysningar om aktieägare hemlig.

Det fanns flera orsaker till den sista klausulen. En var att brittiska undersåtar förbjöds att i hemlandet driva handel på Asien. I skydd av sekretessen kunde de investera i svensk asienhandel istället. I Sverige fanns ett missnöje mot att utlänningar köpte in sig i svenska rörelser och för att hålla resultaten hemliga eldades bokföringen upp efter bokslut.

Det kungliga privilegiebrevet översattes till franska och latin varefter tidens stormakter underrättades. Reaktionerna var avmätta och konkurrenten sågs med oblida ögon. Den svenska ambassadören i London vågade inte begära av den brittiska regeringen att låta svenska fartyg lägga till brittiska hamnar vid haveri, sjönöd eller proviantering.[12] Samma begäran till Nederländerna och Frankrike avslogs.[12] En förfrågan om bistånd från stormakternas baser i Östasien besvarades aldrig.

Verksamhet[redigera | redigera wikitext]

Den första oktrojen (1731–1746)[redigera | redigera wikitext]

Till en början möttes kompaniet av motstånd både ut- och inrikes. Det första skepp som sändes ut, Friedericus Rex Sueciae lämnade Göteborgs hamn den 9 februari 1732,[13] men togs i besittning av holländarna i Sundasundet, men blev dock snart åter frigivet. Friedericus Rex Sueciae tvingades gå in i norsk hamn för att värva nya besättningsmän för att ta sig hem till Göteborg, vilket hon gjorde den 27 augusti 1733[13]. Utdelningen av Friedericus Rex Sueciae lastförsäljning gav 900 000 daler silvermynt[13], och en vinst på 25 procent[14].

Nästföljande expedition med skeppet, Ulrika Eleonora,[15][16] avseglade i januari 1733[14] med sikte på Parangipettai (i nuvarande Tamil Nadu) vid Indiens östkust med avsikt att anlägga ett faktori. Ulrica Eleonora seglades upp mot Bengalen för att skydda det mot höststormarna, medan faktoribygget fortsatte. Den brittiske guvernören Thomas Pitt som befann sig i Madras kontaktade en fransk guvernör i Pondicherry. De båda guvernörerna satte ihop en liten armé och anföll det svenska fakoriet i Parangipettai, varvid svenskarna förlorade. När kaptenen på Ulrica Eleonora fick meddelande om anfallet seglade han till Parangipettai där skeppet blev beskjutet av britterna och fransmännen. Ulrica Eleonora fortsatte därför till Ceylon, en nederländsk koloni, men blev avvisade och blev utan proviant och färskvatten. Frihamn fick de först vid Mauritius, där de kunde proviantera och reparera fartyget. Vid ankomsten kunde man konstatera att expeditionen var ett fiasko och en förlustaffär. Av de ursprungliga 103 besättningsmännen hade 70 blivit tillfångatagna, 17 hade drunknat eller dött ombord och 16 hade rymt. Kvar ombord fanns 48 personer, där flertalet värvats under resans gång.[14]

Målning av de utländska faktorierna i Kanton 1780, där bland annat Sveriges flagga kan ses i mitten.

Kompaniet undvek sorgfälligt sammanstötningar med de övriga ostindiska kompanierna och riktade sin huvudsakliga verksamhet på handeln med Kina och avstod från att tänka på landvinning i Indien. Dessutom gjorde man vissa eftergifter för att tysta det inhemska missnöjet.

Totalt utsändes under oktrojtiden 15 expeditioner,[17] av vilka dock endast tre gick till Bengalen och alla de övriga direkt till Guangzhou i Kina. Fyra av de utsända fartygen förolyckades, men de övriga expeditionerna lämnade i allmänhet riklig vinst. Räkenskaperna för de första åren saknas, eller finns bara fragmentariskt, men från och med den 8:e expeditionen (Suecia) är dessa i huvudsak kompletta. Inkomsterna uppgick till 35 063 410 daler silvermynt, vilket gav ett medelvärde på 39 procents utdelning. Direktörerna fick dela på 550 000 daler silvermynt och de ansvariga för lasten cirka 800 000 daler silvermynt.[18] Tävlan mellan konkurrenterna var stark, då frågan om förlängd oktroj togs upp.

Skeppsbrott[redigera | redigera wikitext]

Den andra oktrojen (1746–1766)[redigera | redigera wikitext]

Vinsterna hos delägarna i den första oktrojen väckte stort intresse för att få möjlighet att teckna en ny, då den gamla oktrojen skulle löpa ut 14 juni 1746. De tidigare delägarna hade förutom utländska handelsmän främst varit Göteborgshandlare. Nu blandade sig en rad Stockholmsköpmän in i leken. Redan 23 september 1745 inlämnade firman Abraham och Jacob Arfwedsson & Co. en ansökan om oktroj, och erhöll en preliminär försäkran om en sådan. Ett par veckor senare inkom även Anders Plomgren & C:o tillsammans med ceremonimästare Carl Broman med en ansökan. 20 januari 1746 ansökte de direktionen för den första oktrojen om att erhålla en ny sådan. 24 mars 1746 tillsattes en kommission för utreda den mest direktionen. 14 maj kom man slutligen fram till att direktionen för den första oktrojen var den bästa att även leda nästa. Direktionen skulle dock utökas från tre till sju direktörer, och till de förra direktörerna Colin Campbell, Niclas Sahlgren och Teodor Ankarcrona, fogades förutom direktionens sekreterare Magnus Lagerström stockholmsköpmännen Anders Plomgren och Abraham Grill.[20]

Innehavarna av den andra, på 20 års tid (1746–1766) förlänade oktrojen följde någon tid de gamla traditionerna och gjorde insamlingar av nödvändiga medel för utrustning och dylikt för var och en av de 14 första expeditionerna. Men 1753 ombildades kompaniet till aktiebolag genom att en fast fond skapades. Av de nämnda 14 fartygen gick inget förlorat, och utdelningen steg till 39,5 procent i medeltal för varje expedition, om man räknar bort återbetalningen av de insamlade medlen. Efter att den fasta fonden hade skapats sändes under denna oktroj ytterligare 22 expeditioner ut, av vilka en anlöpte Surat och ett fartyg gick förlorat. Aktieägarna fick då och då som utdelning utbetalningar av 347,75 procent utöver kapitalets återbetalning.

Den tredje oktrojen (1766–1786)[redigera | redigera wikitext]

Även den tredje oktrojen blev mycket framgångsrik och under denna tid utsändes trettionio fartyg och inte något av dessa gick förlorat eller led någon större sjöskada. I samband med det nordamerikanska frihetskriget (Amerikanska revolutionen) blev konjunkturen ovanligt gynnsam för handeln och utöver återbetalning av aktiekapitalet fick också delägarna emellanåt som ren vinstutdelning uppbära upp mot 298,63 procent, vilket innebar nästan en fyrdubbling av kapitalet.

Nedgång och upplösning[redigera | redigera wikitext]

De båda följande oktrojerna, verksamma under 1786–1806 och 1806–1821, var inte lika framgångsrika. Den politiska villervallan under rörelsens verksamhetstid utgjorde betydande hinder och vållade allvarliga förluster. Den fjärde oktrojens innehavare lyckades inte åstadkomma någon expedition efter 1803 och måste 1809 göra cession, utan att under alla dessa år ha gjort en enda utdelning. Den femte oktrojen, avsedd att räcka till 1821, pågick av liknande anledningar inte längre än till 1814, då handeln med Ostindien förklarades fri för alla.

För Göteborg, kompaniets säte och stapelstad, blev den ostindiska handeln en källa till rik och hastig uppblomstring. De dyrbara indiska och kinesiska varorna – huvudsakligen siden, te, porslin och kryddor – såldes på livligt besökta auktioner efter ostindiefararnas hemkomst. De spreds sedan nära nog över hela Europa och utgjorde en betydande del av Sveriges export.

Bland Ostindiska kompaniets ledande män återfanns inte bara den tidens främsta köpmän som (Grill, Sahlgren, Plomgren med flera), utan även statsmän, sådana som Carl Fredrik Scheffer och Johan Liljencrantz. Ett betydande antal riksråd och i övrigt högt uppsatta personer var också delägare.[förtydliga] Det var därför knappast underligt att det rika kompaniet var väl ansett på högre ort och ibland lyckades utverka förmåner som inte var tillgängliga för alla.[förtydliga]

Den 15 august 1931 – med anledning av Ostindiska kompaniets 200-årsdag – öppnade handelsministern en minnesutställning i Kongresshallen på Liseberg. Samma dag sjösattes vid Götaverken ett av det dåvarande kompaniets lastmotorfartyg Peiping på 10 000 ton.[21]

I Sjöfartsmuseet i Göteborg höll auktionsfirman Bukowskis den 26 februari 1989 en auktion med porslin (115 föremål) som bärgats från Ostindiefararen Götheborg av kammarherre James Keiller 1905–1907. Till varje auktionsnummer hörde James Keillers originalcertifikat från bärgningen. Ägarna beslutade att donera en del av behållningen till Stiftelsen Ostindiefararen Götheborg. Även Bukowskis donerade överskottet från försäljningen till stiftelsen. Utropspriserna varierade mellan 400 och 2 000 kronor.[22]

Av Ostindiska Companiet använda skepp[redigera | redigera wikitext]

  • Friedericus Rex Sueciae 5 resor
  • Drottning Ulrica Eleonora 1 resa
  • Tre Cronor 1resa
  • Suecia 2 resor
  • Götheborg (I) 3 resor
  • Stockholm 3 resor
  • Riddarhuset 2 resor
  • Calmar 3 resor
  • Drottningen af Swerige 2 resor
  • Cronprinsessan Lovisa Ulrica 2 resor
  • Freeden 2 resor
  • Cronprinsen Adolph Friedric 1 resa
  • Prins Gustaf 1 resa
  • Götha Leijon 3 resor
  • Hoppet 2 resor
  • Enigheten 4 resor
  • Prins Carl 6 resor
  • Cronprinsen Adolph Friederic 2 resor
  • Prins Friederic Adolph 4 resor
  • Prinsessan Sophia Albertina 3 resor

[23][24]

Ostindiska Companiet idag[redigera | redigera wikitext]

1993 bildades ett företag för att bygga en kopia av ostindiefararen Götheborg. Originalet var byggt 1737 och tillhörde Ostindiska Companiet till 1745 då det sjönk efter att ha gått på grundet Hunnebådan i Göteborgs hamninlopp.

Göteborgs stadsmuseum har sedan 1861 sina utställningar i Ostindiska huset.

I det så kallade GodegårdsarkivetNordiska museet finns Jean Abraham Grills ostindiska handlingar, som bland annat innehåller en rikhaltig korrespondens samt material om faktoriet i Kanton, provianteringen av skeppen och de stora upphandlingarna av kinesiska varor som sändes till Sverige. Vid Göteborgs universitetsbibliotek finns arkivmaterial från det Svenska Ostindiska Compagniet tillgängligt via webben.[25]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Frängsmyr 1976, s. 9
  2. ^ [a b c] Frängsmyr 1976, s. 43
  3. ^ Frängsmyr 1976, s. 46
  4. ^ Frängsmyr 1976, s. 168
  5. ^ Ostindiska Compagniets minnesutställning : Lisebergs kongresshall, Göteborg 15 aug. – 15 sept. 1931, [Strödda anteckningar om Compagniet och sjöfarten under senaste 200 åren jämte meddelanden om utställningsföremålen], red. Olof Traung, Göteborgs sjöfartsmuseum 1931 s. 10
  6. ^ Kjellberg 1975, s. 35–37
  7. ^ Kjellberg 1975, s. 38–40
  8. ^ Kjellberg 1975, s. 46–47
  9. ^ Frängsmyr 1976, s. 20
  10. ^ Colin Campbell, engelskspråkiga Wikipedia
  11. ^ Frängsmyr 1976 "Staten skulle erhålla 100 daler silvermynt för varje läst som fartyget mätte i dräktighet... [sidnummer behövs]
  12. ^ [a b] Frängsmyr 1976, s. 24
  13. ^ [a b c] Frängsmyr 1976, s. 25
  14. ^ [a b c] Frängsmyr 1976, s. 26
  15. ^ Olán, Eskil (1923). Ostindiska compagniets saga : historien om Sveriges märkligaste handelsföretag. Göteborg: Wettergren & Kerber 
  16. ^ Kjellberg 1974, s. 57
  17. ^ Kjellberg 1975, s. 177–178
  18. ^ Kjellberg 1974, s. 66
  19. ^ [a b] Frängsmyr 1976, s. 44
  20. ^ Kjellberg 1975, s. 69–73
  21. ^ Kronologiska anteckningar om viktigare händelser i Göteborg 1619–1982, Agne Rundqvist, Ralf Scander, Anders Bothén, Elof Lindälv, utgiven av Göteborgs hembygdsförbund 1982 s. 99
  22. ^ Ostindiefararen Götheborg: Auktion 26 februari 1989: en samling porslin bärgad av James Keiller 1905–1907, Bukowskis, Göteborg 1989
  23. ^ Nordiska Museet – Ostindiska Companiet
  24. ^ Kjellberg 1975, s. 177–184
  25. ^ ”Om projektet”. Göteborgs universitet. http://www.ub.gu.se/samlingar/handskrift/ostindie/projekt/. Läst 5 april 2013. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Ostindiska kompanier, 1904–1926.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från norska Wikipedia

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]