Diskoteksbranden i Göteborg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Claes Hakes monument på 10-årsdagen efter branden.

Diskoteksbranden i Göteborg var en brand natten mellan den 29 och 30 oktober 1998 där 63 personer omkom och omkring 200 skadades, de flesta med invandrarbakgrund. Den skedde i en lokal vid BackaplanHisingen i Göteborg, där ett diskotek hade arrangerats. Cirka 375 ungdomar i åldern 12–25 år befann sig i lokalen, som var godkänd för 150 personer enligt gällande regelverk. Att brandens offer var till stor del personer med invandrarbakgrund bidrog till ryktesspridning om att branden var anlagd med rasistiskt motiv. För branden fälldes fyra invandrare från Iran i tingsrätten 2000. Som anledning angavs att en av dem hade nekats gratis inträde till festen och att denne ville hämnas.

Branden anlades i möbler som belamrade festlokalens nödutrymningsväg. Klockan 23.42, ungefär 10–20 minuter efter branden anlades, kom det första larmet in. Drygt sju minuter senare var den första styrkan från räddningstjänsten framme på brandplatsen. Denna inledde livsräddande åtgärder som bidrog till att ett 60-tal personer räddades från byggnaden. Ett tiotal ambulanser gick i skytteltrafik mellan brandplatsen och närliggande sjukhus, medan bussar och bilar stod för transporten av lindriga skadade. Några minuter efter klockan 02 förklarades branden som släckt och kort efter detta skedde den sista avtransporten av skadade. Polisens utredningsarbete inleddes klockan 03 samma natt och kom senare att beskrivas som deras[förtydliga]största insats genom tiderna. Nästan 2 000 förhör utfördes och som mest arbetade över 100 poliser med ärendet.

På morgonen den 30 oktober förklarades Göteborg som stad i sorg. På kvällen hölls en minnesgudstjänst i Göteborgs domkyrka där statsministern närvarade. Drygt 100 krisjourer etablerades de kommande få dygnen och detta arbete fortsatte i olika omfattningar i två år. Brandlokalen stod stort sett orört fram till 2000, och efter renovering invigdes på treårsdagen av branden som minneslokal. I lokalen utbildar föreningen Brandoffrens anhöriga, som bildades efter branden, ungdomar om de konsekvenser en brand kan få. Sedan branden har flera minnesceremonier anordnats och på tioårsdagen avtäcktes ett minnesmonument utformat av Claes Hake.

Byggnaden[redigera | redigera wikitext]

Byggnaden som inrymmer lokalen härstammar från 1940-talet och ingick då i ett industriområde. Bygglov beviljades i april 1940 för en tvåvåningsbyggnad med mellanplan, som blev uppförd i murtegel. Det beviljades bygglov för en tillbyggnad i juni 1950 och den övre delen av detta kom att tjäna som biljardrum och toalettanläggning till festlokalen.[1] Efter industriverksamheten lades ned har det skett flera till- och ombyggnader, dessa började på 1980-talet. I januari 1990 beviljades det bygglov för en ombyggnad till föreningslokal och detta skedde samma år.[2] För utrymningsvägar stod två dörrar som vette mot var sitt trapphus. Den fria dörröppningsbredden för båda dörrar var 0,835 meter, och trappornas bredd var cirka 1,4 meter. Ett av trapphusen betecknades som nödutrymningsväg och det andra som huvudentré; båda var skyltade med nödutrymningsskyltar.[3] Enligt gällande regler då bygglov söktes var det största tillåtna antalet personer i brandlokalen 150, detta på grund av dörrarnas fria öppningsbredder. Hade båda dörrar haft en fri öppningsbredd på minst 1,2 meter vardera skulle 360 personer fått att vistas i lokalen.[4] Detta antal dokumenterades dock inte i samband med bygglovsprövning och byggsamråd.[5] Lokalen uppfyllde till stor del de brandsäkerhetskrav som gällde då bygglov beviljades, förutsatt att det inte vistades fler än 150 personer i den.[6] Vid enligt räddningstjänstlagen regelbundna brandsyn utförda 1995 och april 1997 förekom mindre anmärkningar.[7][8] De problem som påpekades åtgärdades direkt vid båda tillfällena.[8]

Händelseförloppet[redigera | redigera wikitext]

Lokalen för branden hyrdes någon vecka i förtid av ungdomar i Göteborg som uppgav att de ville anordna en privat födelsedagsfest.[9][10] I själva verket anordnades en diskoteksfest den 29 oktober 1998 i samband med allhelgonahelgen.[10] Arrangörerna träffades vid 18-tiden för att ställa lokalen i ordning för festen.[11] För att öka den fria ytan flyttades en del stolar och bord ut till lokalens nödutrymningstrappa,[10] till den punkt att trapphuset belamrades[12]. Strax innanför lokalens huvudingång placerades ett bord där inträdesavgiften betalades, detta gjorde att passagen in i lokalen blev cirka 0,6 meter bredd.[13] Lappar om festen spreds på stan och i skolor.[10][14] Entréavgiften blev 40 kronor.[14] Publiken började att anlända strax innan klockan 21 med insläpp också runt denna tidpunkt.[15] Antalet personer på festen växte stadigt under kvällen, från cirka 50 stycken klockan 21.30 till cirka 150 stycken klockan 22.15. Vid 23-tiden hade det blivit trångt inne i lokalen och enligt vittnen behövde andra flytta på sig om man ville röra sig.[16] Av polisens förhörsprotokoll framgår det att 398 personer var med på festen då branden utbröt, varav minst 372 stycken i själva danslokalen.[11]

Ungefär klockan 23.25[a] anlades i brand i stolar som hade placerats i nödutgångstrapphuset. Branden anlades troligtvis med hjälp av rivet papper eller uthälld brandfarlig vätska.[17] De första tecken på att det brann kom cirka klockan 23.25–23.30 då vissa personer på festen upplevde obehaglig och irriterande rök och lukt. Lukten och röken avfärdades av många som trodde att dessa hade med tårgas och rökmaskinen att göra.[16] Ungefär klockan 23.35 upptäckte en av discjockeyerna på festen att det var brand i nödutgången, och de båda discjockeyerna varnade för faran och uppmanade festdeltagarna att ta sig lugnt ur lokalen. Vid denna punkt hade musiken stängts av och många av festdeltagarna var på väg ut ur lokalen.[19] Efter varningen gick någon från publiken på scen och började rappa. Detta fick vissa som var på väg mot utgången att vända tillbaka.[19] Över hälften av festdeltagarna tog inte varningen på allvar och blev kvar i lokalen ända till andra tecken på fara uppstod.[20] För vissa som inte befann sig i närheten av scenen kom det första tecknet på fara då folk ruskade mot utgången och det var omfattande rökbildning inne i lokalen.[21]

Ett fåtal personer lämnade lokalen under ett tidigt skede och dessa inte hade något större problem än trängseln när de tog sig ut. Flera personer menade dock att vakterna vid entrédörren redan tidigt i utrymningsmomentet förhindrade festdeltagare från att komma ut då de ville släppa in fler personer.[22] Flera personer som tog sig ut senare i förloppet beskrev läget som trångt och att trycket bakifrån gjorde att man ramlade ned till golvet.[23] Folk blev fastklämda och hamnade i människohögar.[24] Efter klockan 23.40 förblev dörren från nödutgångstrapphuset till danslokalen öppen.[17] Rök och flammor kom ut genom dörren och branden spred sig även till danslokalen och eventuellt andra delar av byggnaden.[25] För att underlätta utrymningen ställdes biljettbordet om. I bästa fall ökades den fira passagen till 1,2 meter, och i värsta fall gav en passage på 0,7 meter.[26] Efter det att cirka 150 personer hade utrymt lokalen hamnade bordet vid dörren varpå en propp bildades.[26] Detta försvårade för folk som försökte lämna lokalen och en hög på ungefär 20 människor bildades vid dörren. Personer som befann sig utanför dörren försökte dra festdeltagarna ur proppen, som sen fylldes på med nya människor.[27] Proppen upplöstes någon gång mellan klockan 00.00 och klockan 00.15, efter brandmän hade anlänt.[28]

Andra personer på diskoteket krossade fönster för att ta sig ut på detta sätt.[29] Underkant av fönstren låg cirka 2,2 meter över golvet, och att hoppa från fönstren till marken innebar ett fall på 5–6 meter.[30] För att nå fönstren klättrade festdeltagarna på möbler och även andra människor.[31] Av överlevarna tog minst 229 stycken sig ut genom entrédörren medan minst 37 stycken lämnade lokalen genom fönster. Drygt 165 personer kunde ta sig själv ut ur lokalen och minst 122 stycken blev utdragna av en annan person. Ett stort antal av de utdragna minns inte vem de drogs ut av.[32]

Räddningsinsatsen[redigera | redigera wikitext]

Räddningstjänsten och larmet slås[redigera | redigera wikitext]

Det första nödsamtalet inkom till SOS Alarm klockan 23.42.02 och överkopplades till räddningstjänstens alarmcentral Brand-AC cirka 20 sekunder senare.[33][34] De båda larmoperatörerna hade svårt att uppfatta gatuadressen på grund av oväsen i lokalen och de många människor som skrek.[33][35] Under de kommande tre minuter inkom ytterligare 14 nödsamtal.[36] Klockan 23.45.40 larmades en räddningsstyrka från Lundby, som var den styrka närmaste brandplatsen, ut.[37] Styrkan bestod av två bilar där även en rökdykargrupp ingick, och körde fram under uppfattningen att uppdraget rörde sig om en undersökning.[33][36] Innan Lunbdystyrkan var framme märktes röken från branden och brandmästaren begärde klockan 23.49.20, tjugo sekunder innan ankomst, att en till station skulle larmas ut.[38] Då Lundbystyrkan anlände var det cirka 100 personer kvar i lokalen och livräddningsarbetet inleddes direkt. Rökdykarna kunde inte ta sig in i själva danslokalen innan människoproppen vid ingångsdörren upplöstes.[39] En utskjutsstege och en maskinstege restes av Lundbystyrkan varpå några av festdeltagarna tog sig ut själva medan andra räddades ut av brandmännen.[40]

Enligt då gällande bestämmelser i Göteborg–Mölndal–Kungsbacka skulle, vid brand i samlingslokal, två stora stationer tillsammans med extra höjdfordon och två ambulanser larmas ut direkt. Detta skedde inte då operatören på räddningstjänstens alarmcentral inte visste att det brann i en samlingslokal och att detta inte heller uppgavs under nödsamtalet.[41] Då den första styrkan från Gårda kom fram klockan klockan 23.57 hade resterande Gårdastyrkan larmats ut och en vakthavande brandingenjör och en lednings operatör rykt ut på eget initiativ.[36] Vid denna punkt hade brand även spridit sig till Backa teater och klockan 23.57 imkom det automatiskt brandalarm. Klockan 00.02 begärde Gårdastyrkans bandmästare att "ta hit så mycket ni kan".[41] Trots båda händelser larmades det inte ut ytterligare resurser förrän klockan 00.13.[41] Mellan klockan 00.13 och 01.09 larmades ut styrkor från ytterligare fyra brandstationer och dessa anlände mellan klockan 00.22 och 01.26.[36]

Livräddningsinsatsen pågick till cirka klockan 00.30 då det konstaterades att inga fler liv gick att rädda inne i lokalen. Under livräddningsskedet tog 15 brandmän (varav 11 rökdykare) ut mellan 60 och 70 personer från lokalerna.[42] Efter livräddningsarbetet avslutats påbörjades släckningsarbetet.[43] Då personal från Backa teater kom till nödutrymningstrappan[b] klockan cirka klockan 00.40 brann det fortfarande för fullt i trappan och de insåg att deras försök att släcka branden var lönlöst.[10] Alla brandhärdar rapporterades vara släckta först klockan 02.02,[17] och därefter övertog polisen huvudansvaret för brandplatsen[44]. Under de båda insatser arbetade sammanlagt 50 brandmän.[45]

Polisen och sjukvård[redigera | redigera wikitext]

Larmet inkom till länskommunikationscentralen på Göteborgs polishus klockan 23.47 och vidarebefordrades till polisbilar i Göteborg.[46] Den första patrullen kom till platsen klockan 23.49, kort innan räddningstjänsten anlände, och rapporterade om ungdomar som ramlade eller hoppade ut genom fönstren.[46][47] Klockan 23.50 larmades fyra dubbelpatruller till platsen,[47] och inom tio minuter var sammanlagt tolv patruller framme.[46] Bland polisens första åtgärder var att spärra av området och tillsammans med räddningstjänsten ta upp ett hål i ett staket mot en närliggande väg. Båda åtgärder utfördes runt midnatt.[47] Den förstnämnda behövdes eftersom det strömmade dit anhöriga och nyfikna personer som befann sig i området, något som försvårade för räddningstjänsten och sjukvårdens arbete. Först efter klockan 00.45, då större antal folk började avtransporteras, kunde obehöriga personer röjas från området.[48] Hålet togs upp för att öka framkomligheten för ambulanser, som annars hade behövt att köra in på smågator.[47] Polisen ägnade sig också åt omhändertagande av skadade personer och upprättade samlingsplatser.[44]

Den första ambulansen larmades till brandplatsen klockan 23.47 och en OLA-ambulans larmades dit en minut senare.[49][c] Dessa anlände klockan 23.50 respektive 23.53 och blev därmed de första två på plats. Cirka två minuter efter ankomst anropade OLA-ambulanspersonalen att "det behövs mycket ambulanser".[49] En halv timme efter det första nödsamtalet inkom till SOS Alarm hade 8 ambulanser anlänt och 29 minuter senare var antalet 15.[48] En trolig förklaring till att det inte kom fler ambulanser tidigare är att operatörerna hos såväl SOS Alarm som Brand-AC inledningsvis inte uppfattade händelsens omfattning.[51] I det första skedet handlade det om att ta emot samt vårda skadade personer.[49] Den första avtransporten av skadade skedde klockan 00.10.[52] Flertalet av ambulanserna kom att gå i skytteltrafik mellan brandplatsen och fyra sjukhus då principen load and go tillämpades.[53]

Sjukvårdsinsatsen försvårades av människor som uppträdde hotfullt och agerade våldsamt.[54][55] Fysiskt våld förekom mot ambulanssjukvårdare i form av sparkar och slag.[45][56] Även brandmän och poliser blev utsatta för våld.[57] Innan branden hade ambulans- och sjukvårdspersonal i Sverige stort sett undgått att utsättas för hot och våld. Det fanns således inte planer på hur att sköta problemet.[58] Att våld kan förekomma vid en katastrof är inte omöjligt eftersom aggression ingår som en del av krisreaktionen. Enligt Socialstyrelsens mening kan en bidragande orsak vara att de flesta av de skadade var ungdomar med invandrarbakgrund.[59][d] Många av räddningstjänstens personal upplevde dock de flesta ungdomar som "mycket hjälpsamma och till stor nytta under räddningsarbetet", detta enligt en enkätundersökning.[60] Ambulansernas utrustning var väl anpassad för en händelse som branden. Den utrustning som fanns i ambulanser var dock dimensionerad efter en eller två patienters behov och på grund av detta uppstod det snart brist på syrgas, filtar och infusionslösningar.[61] I många fall fick rökskadade personer turas om att andas syrgas.[62] Ambulanser som körde tillbaka från sjukhusen medförde ny utrustning.[61] Katastrofkärran med en större mängd utrustning ankom klockan 00.42.[54] Busstransport av lindriga skadade, chockade och anhöriga kom igång klockan 00.45.[63] Utöver ambulans- och busstransporter tog sig ett antal lindriga skadade till sjukhus med privat- och taxibilar.[56] Den sista skadade sändes till sjukhus klockan 02.12 efter att påträffats vid en busshållplats några minuter tidigare.[63]

Följder[redigera | redigera wikitext]

63 ungdomar dog och 213 skadades i branden.[64] Av de omkomna avled 60 på brandplatsen.[65] 150 ungdomar lades in på sjukhus, varar 74 på intensivvårdsavdelning.[64] På kvällen den 1 november hade samtliga dittills påträffade kroppar identifierats och anhöriga underrättats.[66] Antalet avlidna fastställdes den 3 november då en kvinnas kropp påträffades i brandresterna.[67] Dödsorsaken konstaterades vara kolmonoxidförgiftning i samtliga fall.[68] Det angavs att brännskada också bidrog i vissa fall.[69] Även cyanidhalten var i många fall tillräckligt hög för att leda till döden.[70] Andra sorters skador, såsom fallskador, betraktades inte som svåra nog för att vara bidragande dödsorsak.[69] Av denna anledning utfördes det inte obduktion för att fastställa dödsorsaken.[71] En del anhöriga riktade kritik mot polisen, som de ansåg tog för lång tid att identifiera och lämna ut de avlidnas kroppar.[72] Polisen tyckte å andra sidan att arbetet gick rekordsnabbt.[73] Den första begravningen av brandoffren ägde rum den 4 november.[74]

Vid den första presskonferensen på Gårda brandstation, som hölls klockan 03.30,[e] kommenterade den ansvariga chefen för räddningsinsatsen att branden med största sannolikhet var anlagd.[72][76] Uppgiften dementerades av polisen och andra personer från räddningstjänsten på samma presskonferens.[77] Snart efter branden kom det intensiv ryktesspridning.[78] Bland annat påstods att rasistiskt motiv låg bakom branden.[72] Affischer sattes upp i Göteborg med olika texter, bland annat förekom texten "60 invandrarungdomar har dött, nu ska 60 svenskar dö".[79] Det ryktades ha också funnits affischer utlagda av rasister hävdande att de anlade branden och att fler skulle komma att "grillas".[80] Kulturdepartementet menade att insatschefens uttalande om brandorsaken, tillsammans med kommenterar om att brandplatsen påminde om gaskamrarna i Auschwitz och att det var tecken på att festdeltagarna blev inspärrade, låg som grund för ryktesspridningen.[81] I rapporten utgiven av Styrelsen för psykologiskt försvar konstateras det att dessa uttalanden förvisso bidrog till ryktesspridningen, men att andra faktorer också spelade en roll. Att brandens orsak inte snabbt blev klarlagd och invandrarungdomars upplevelser av rasism och främlingsfientlighet i Sverige var möjligtvis avgörande enligt styrelsens resonemang.[82] Vidare konstaterade det att även utan räddningsinsatschefens uttalande hade rykten kommit i spridning.[83] Åklagaren förklarade först den 1 oktober 1999 att branden måste vara anlagd.[74] Det visade sig att de fyra gärningsmännen själva var invandrare från Iran,[74][84][85] varav tre tidigare var dömda.[74]

Krisjourer etablerades i alla förutom tre av Göteborgs stadsdelar.[86] Den första dagen efter branden hade 30 upprättats.[87] Antalet växte till 76 dygnet därpå, och på den 1 november var det 109 krismottagningar och telefonjourer.[88] Kommunstyrelsen bestämde att dessa skulle vara öppna dygnet runt de närmaste dygnen efter branden.[87] Kring helgen den 7–8 november övergick många till att ha öppet endast dagtid.[89] Vid mitten av november hade många av krisjourerna stängts, men i de stadsdelar där många drabbade bodde hölls dessa öppna ända till månadsslutet.[90] I januari 1999 öppnades fem stödcentra som stod för behandling av samt rådgivning och informationsförmedling till drabbade och anhöriga.[91] Beslutet att bilda kriscentra togs i november 1998 som en del det långsiktiga arbetet efter branden.[92] Kriscentra avvecklades vid slutet av år 2000, i enlighet med förslaget från 1998.[93] Polisen hävde sin avspärrning av brandlokalen i februari 1999.[94] Efter detta hände kunde först anhöriga och sedan direkt berörda besöka lokalen.[91] Regeringen beslutade att delvis täcka kommunens kostnader relaterande till branden och beviljade i april 2000 Göteborgs kommun 90 miljoner kronor.[95] I augusti 2000 hade kommunens kostnader uppgått till ungefär 100 miljoner svenska kronor.[93]

Stad, och land, i sorg[redigera | redigera wikitext]

Många anhöriga och drabbade av branden sökte sig till Hammarkullens kyrka (i bilden sedd 2012).

Många drabbade och berörda av olyckan sökte sig till samlingsplatser. Dessa utgjordes i huvudsak av själva brandplatsen, Sahlgrenska sjukhuset och Hammarkullens kyrka.[96] Även Blå Stället kom att användas som samlingslokal.[97] För att bistå krisgrupperna levererade Västkustens marinkommando under en dryg vecka efter branden förnödenheter såsom filtar, madrasser och drygt 10 000 dryck- och matportioner till brandplatsen, Hammarkullens kyrka och skola samt Blå Stället.[96] Kyrkan öppnade på eget initiativ klockan 02.30 på brandnatten och uppskattningsvits strömmade 500 personer dit. En del av dessa kom att övernatta i kyrkan i flera dygn.[98] På brandplatsen arbetade 5–6 socialarbetare i några dygn efter händelsen.[86] Brandplatsen tjänade även samlingsplats för minnesföremål fram till den 10 december.[74] Till Blå Stället kom inledningsvis cirka 100 personer, varav ungefär 60 övernattade där i fyra dygn. Först den 5 november kunde Blå Stället stängas om natten, och den 9 november stängdes det helt som samlingsplats för drabbade.[97]

Vid ett kommunstyrelsemöte på morgonen efter branden beslutades det att, med anledning av att Göteborg var stad i sorg, ställa in all kommunala tillställningar och att stadsägda kulturinstitutioner skulle hålla stängt.[99] En minnesgudstjänst anordnades till klockan 18 kvällen den 30 oktober i Göteborgs domkyrka. På den TV-sända tjänsten talade bland andra statsministern och riksdagens talman.[100] Den 7 november besökte kungaparet bland annat brandplatsen, Sahlgrenska sjukhuset och deltog även i ekumenisk minnesstund på domkyrkan.[99] Att kungaparet inte besökte Göteborg tidigare berodde på att paret var på statsbesök utomlands och beslutade sig för att inte avbryta resan. Detta gav upphov till viss irritation.[101] Klockan 14.10 den 10 november hölls en tyst minut i Sverige. I samband med detta anordnades en minnesstund på riksdagen som direktsändes i TV.[102] På dagen flaggade alla offentliga byggnader i halv stång.[90]

Brandlokalen och Brandoffrens anhöriga[redigera | redigera wikitext]

I februari 1999 bildade anhöriga till offren föreningen Boa (Brandoffrens anhöriga), vars styrelse skötte kontakten från berörda etniska grupper och personer med myndigheterna.[91] Föreningen har också som syfte att ge stöd åt drabbade av denna och andra bränder.[103] För att anordna en minnestillställning i oktober 2000 beviljade regeringen Boa 80 000 kronor.[104] Föreningen har bland annat haft kontakt med anhöriga till offren till en diskoteksbrand i Volendam i Nederländerna och erbjudit stöd till anhöriga till offren till tsunamikatastrofen 2004[105].

Lokalen röjdes från brandrester på sommaren 2000, då även planering om återanvändning sattes igång. Önskemål uttrycktes att den skulle användas som minneslokal och på något sätt komma ungdomar till nytta.[94] I detta syfte restaurerades lokalen till en kostnad av 3–4 miljoner kronor, som kommunen stod för.[106] Lokalen invigdes på treårsdagen av branden.[107] Tillhörigheter till de avlidna finns utställda i lokalen, tillsammans med bilder på hur lokalen såg ut efter branden.[106] Räddningstjänsten i Göteborg och överlevande och anhöriga bedriver även informationsverksamhet, för att få ungdomar att förstå hur snabbt en liten brand kan utveckla sig och vilka konsekvenser det kan få.[108] Skolelever, ungdomsgrupper och ungdomsbrandkårer åker på studiebesök till lokalen.[109] För hyreskostnaden står kommunen.[106]

Bevakning i massmedia[redigera | redigera wikitext]

I Sverige[redigera | redigera wikitext]

Den massmediala bevakningen av branden startade redan några minuter efter att första larmet kommit in. Klockan 23.50 började massmedierna få kännedom om branden genom att bli uppringda av ett larmspaningsföretag.[110] Den första fotografen infann sig vid brandplatsen ungefär klockan midnatt och flera reportrar och fotografer var på plats en halv timme senare.[111] TV-team kom till brandplatsen kort efter klockan 01. Tidningarnas Telegrambyrå skickade klockan 01.21 ut ett kort meddelande att ett 20-tal personer hade avlidit i en brand i Göteborg.[112] Detta meddelande uppmärksammades av Reuters i Stockholm som några minuter senare sände ut ett kort meddelande om branden.[111] Klockan 01.43 skickade Reuters ut ett större meddelande om branden som tillsammans med det tidigare meddelande gjorde branden till en världsnyhet.[113] De första sändningar i TV och radio skedde klockan 01.55 respektive 02.00. Dessa var de första besked om branden att nå allmänheten.[111] Bara några få timmar efter branden intervjuades chockade ungdomar som framförde mycket negativa omdömen om polisen och räddningspersonal.[114][115] Bland ungdomarna påståenden var att räddningspersonal hade uppträtt passivt och att polisen hade förhindrat ungdomarna från att ta hjälpa till med räddningsarbetet.[115] Att polisen hindrade ungdomarna från att ta sig in i byggnaden berodde på en begäran av räddningstjänsten. Räddningstjänstens bedömning var att räddningsarbetet inte skulle underlättas av att ha fler personer i trapphuset.[116] Dessa intervjuer sändes flera gånger dagen efter branden.[117] Kritik riktades mot massmedierna eftersom de lät chockade personer föra fram negativa åsikter om polisen och räddningspersonal.[73] Även för bristande källkritik fick massmedierna, i synnerhet de intervjuande journalisterna, utstå kritik.[118]

Initialt fokuserade medierna på fyra platser: själva brandplatsen, sjukhusen där de skadade vårdades, Gårda brandstation och Hammarkullens kyrka.[119] Flera presskonferenser anordnades på brandstationer den 30 november, med företrädare från polisen, sjukvården och räddningstjänsten.[120] Räddningsinsatschefens kommentar från den första av dessa, att det fanns tecken på att branden var anlagd, sändes vid ett flertal tillfällen i TV och radio.[121][122] Ett besök av statsministern och försvarsministern till Hammarkullens kyrka klockan 17 på dagen efter branden blev tumultartat med motsättningar mellan sörjande och presskåren som sökte sig till statsministern.[123][124] Detta medförde att presskåren förbjöds från själva kyrksalen.[123] Svenska medier begav sig även till övriga stadsdelar för att söka intervjuer med drabbade.[125] Många medier beslutade att låta en begravningsceremoni stå för alla sorgeceremonier. Den första begravningen valdes och det råkade vara att nio muslimska pojkar gravsattes vid detta tillfälle.[126] Beslutet att skildra bara en begravning kritiserades från flera håll.[126][127] Vissa tidningar menade att beslutet berodde på bristande kulturell kunskap.[128] Kulturdepartementet gavs i uppdrag att kartlägga massmediernas förmedling av information om branden och dess följder.[129] I departementets rapport lämnades det inte någon rekommendation till massmedierna.[130]

Utanför Sverige[redigera | redigera wikitext]

Redan klockan 02.15 uppmärksammades branden utanför NordenBritish Broadcasting Corporation sände om den.[131] Det mediala intresset från utlandet nådde sin topp lördagen efter branden då TV-team från tolv europeiska länder och även USA infann sig i Göteborg.[132] Uppmärksamheten utanför Norden och länder där särskilt många av de drabbade hade anknytning till avtog snabbt efter lördagen.[73][133] I syfte att kartlägga hur händelsen rapporterades ställde Kulturdepartementet frågor till Sveriges ambassader i 18 länder.[132] Av nordiska länder bevakades branden närmast som en inrikesnyhet.[134] I de stora europeiska länderna Frankrike samt Tyskland, och även i England och Irland, ägnades mycket uppmärksamhet åt branden.[135] Även i övriga Europa, Japan, Sydafrika och Sydamerika blev branden uppmärksammad i media.[136] Enligt Kulturdepartementets utredning gav svenska och utländska mestadels liknande skildringar av branden.[137] Ungdomars kritiska uttalanden gentemot räddningspersonal fick dock ett måttligare genomslag i utländska medier.[138] Det källmässiga underlägget för Kulturdepartementets utredning har ifrågasatts eftersom det inte fanns ambassader i vissa för händelsen relevanta länder och att andra ambassader inte svarade på enkäten.[139]

Rättsligt efterspel[redigera | redigera wikitext]

En förundersökning om branden inleddes klockan 03 den 30 november. I början arbetade ungefär 100 poliser med att samla in information, detta antal minskade till runt 15 efter några veckor.[140] Polisens tekniska utredning bistods av Elsäkerhetsverket och Statens Kriminaltekniska Laboratorium.[141] Ungefär 1 500 personer förhördes vid nästan 2 000 förhörstillfällen.[140][142] Den 1 juni 1999 rapporterades att två misstänkta hade gripits men sedan släppts fria. I december utfästes en belöning på 3 miljoner kronor till den eller de som kunde bidra med sådan information att brandorsaken klarlades.[143] Summan kan ses mot bakgrund av att polisutredningen kostade 30 miljoner kronor.[143] Polisen bad även om tips från allmänheten via TV-programmet Efterlyst. Brottsofferinsatsen beskrevs av polisen som den största i Sveriges historia.[144]

Festarrangörerna[redigera | redigera wikitext]

Den 4 februari 1999 berättade polisen och åklagaren för anhöriga att misstanke om brott skulle delges de fyra festarrangörerna.[145] Dessa var misstänkta för grovt vållande till annans död samt grovt vållande till kroppsskada.[146] Arrangörerna misstänktes ha varit oaktsamma genom att låta för många personer uppehålla sig i festlokalen och genom att inte hålla nödutgången fri från hinder.[147] Två av arrangörerna anhölls i maj 1999 men släpptes senare.[91] Den 15 juli 1999 meddelande åklagaren att ingen förundersökning skulle inleddes mot festarrangörerna eftersom dessa inte hade ansökt om erforderligt tillstånd att anordna tillställning. Åklagaren menade att genom detta ”undvek [festarrangörerna] ordningsregler samt särskilda föreskrifter om högsta antalet tillåtna personer i lokalen”.[148] Med anledning av omständigheterna antogs det att åtal inte skulle ske.[140]

Gärningsmännen[redigera | redigera wikitext]

I januari 2000 häktades tre av dem som sedan kom att dömas och i februari häktades den fjärde.[149] Dessa hade dock varit misstänkta även innan belöningen utfästes. Åtal väcktes mot de fyra häktade i april 2000.[150] Rättegången inleddes den 3 maj 2000 i Svenska Mässan, som valdes för att ge plats åt anhöriga och journalister.[151][152] De fyra fälldes för grov mordbrand och i tingsrätten dömdes den person som erkänt att han var den som tände på, till åtta års fängelse och två andra till sex års fängelse medan den fjärde, som var under 18 år när brottet begicks, dömdes till tre års sluten ungdomsvård. Att gärningsmännen, som var mellan 17 och 19 år, ville förstöra festen berodde på att N.N. inte hade beviljats gratis inträde. Detta förekom redan under förhör då en av de fyra häktade medgav att branden anlades som hämnd för att han inte fick gratis inträde till festen.[150] Enligt vittnesmål under rättegången hade N.N. redan någon vecka före festen bestämt sig för att förstöra den om han inte fick komma in gratis.[153] Både försvaret och målsägarna överklagade. Hovrätten fastställde två domar men ökade två andra straff från sex till sju års fängelse.[84] Domarna fastställdes den 12 oktober 2000 då Högsta domstolen meddelade att den inte avsåg att ta upp fallet.[150] 2008 hade endast en av gärningsmännen kvar sitt namn.[74]

Den person som i pressen kallades för "den yngste" försvarades av Leif Silbersky. Det framgick att de tre övriga var ett kompisgäng och att även om han gärna ville bli vän med de två övriga, var han rädd för N.N.[153] Silbersky ansåg att den yngste skulle frikännas, då han menade att denne inte hade något juridiskt ansvar för sitt passiva handlande.[154] Hovrätten ansåg det dock vara styrkt att de fyra "gemensamt hade kommit överens om att förstöra festen genom att anlägga eld" och att det därför var av "avgörande betydelse för skuldfrågan att det inte har kunnat utredas om det var någon eller några andra än [N.N.] som rev papper eller tände eld i trapphuset".[153] Professor Christian Diesen menar att det är möjligt att den yngste "kommit med i ett svep han inte tillhörde och skulle ha bedömts annorlunda om inte branden fått så oerhörda konsekvenser."[155]

Thomas Bodström, senare justitieminister, var målsägandebiträde.[156]

Statens haverikommissions utredning[redigera | redigera wikitext]

Bland de många myndigheterna som utredde eller lämnade rapport om branden var Statens haverikommission. Statens haverikommissions utredning avsåg att undersöka bland annat brandförloppet, utrymningen, räddningsinsatsen och omhändertagandet av skadade.[157] Myndigheten tog del av information från ett flertal brandtester som Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut hade utfört. Testerna utfördes i fjärdedelsskala på uppdrag av polisen för att bistå brottsutredningen.[158] Försök med computational fluid dynamics, utförda på uppdrag av Statens haverikommission av Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut och Lunds tekniska högskola, gjordes som komplement till modellförsöken.[159] I båda fall visade simuleringarna god överensstämmelse med brandtesterna.[160] Av modellförsöken och beräkningarna framgick det att den lägre dörren i nödutrymningstrapphuset måste varit i öppet läge som branden spred sig till danslokalen.[161] Vidare konstaterades det att detta hade en avgörande betydelse för brandens snabba utveckling.[162] Att dörren var öppen står i strid med uppgifter lämnade av en av gärningsmännen, som påstod att dörren stängdes efter branden anlades. Personal från Backa teater, som försökte släcka branden i trapphuset cirka klockan 00.30, uppgav att dörren var delvis öppen när de kom till trapphuset.[17]

Av utredningen framgick det att övriga faktorer bidrog till att branden fick de konsekvenser den fick. Dörren mellan festlokalen och nödutgångstrapphuset var försedd med självstängande anordning.[163] En länkarm till dörrstängaren hade monterats bort vid okänt datum, varför dörren förblev öppen istället för att automatiskt stängas.[164] Statens haverikommission menade att om dörrstängningsanordningen hade varit i funktion och dörren därmed var stängd, hade branden inte spridit sig till festlokalen eller i värsta fall haft ett mycket långsammare spridningsförlopp. I båda fall hade antalet omkomna och skadade förmodligen varit lägre.[163] Efter branden hade spridit sig till danslokalen antändes golvet, varpå branden utvecklades kraftigt. Golvet utgjordes av linoleummattormasonitskivor.[162] Linoleummatta, som har liknande brandtekniska egenskaper som trägolv, på träfiberskivor godtas som golvbeläggning så länge som mattan har provats enligt fastställd metod och godkänts för ändamålet.[165] Det kunde inte konstaterats om linoleumet hade provats och godkänts.[166] Statens haverikommission menade i sitt utlåtande att linoleumet var av normalt förekommande kvalitet, som i regel godkänns som golvbeläggning.[167] Haverikommissionen menade att oavsett om linoleummattan var godkänd eller ej så var antändning ett faktum på grund av de brandförhållanden som rådde.[166]

I Räddningsverkets rapport konstaterades det att panik uppstod, varpå utrymningstiden blev längre och att detta bidrog till antalet döda.[168] Med hjälp av datorsimuleringar undersökte haverikommissionen utrymningsförloppet. Dessa visade att med de hinder som fanns i byggnaden och med en dörrbredd på 0,8 meter skulle 380 personer kunna utrymma lokalen på 6–7 minuter, om inte panik uppstår.[169] För simuleringarna antogs det att alla började lämna lokalen samtidigt, något som inte hände i det verkliga fallet.[170]

Bland haverikommissionens slutsatser var att genom räddningstjänstens beslut att frångå regelverket och omedelbart inleda livsräddande åtgärder räddades ett femtio tal liv.[171] Statens haverikommission lämnade sammanlagt 21 rekommendationer, riktade mot Boverket, Skolverket, Socialstyrelsen och Statens räddningsverk.[172] Bland annat införde Boverket skärpta krav på golvbeläggning. Andra rekommendationer avfärdades eftersom det ansågs de skulle innebära fördyrningar.[173]

Minnesmärke och 10-årsdag[redigera | redigera wikitext]

På 10-årsdagen av branden 2008 avtäcktes ett minnesmärke i blankpolerad blå norsk granit med alla de omkomnas namn och ålder ingraverade i guld.[174] Det två meter höga och tio meter långa lätt böjda monumentet står på Backaplan och är utformat av Claes Hake.[156] Hakes valde blå granit för att undvika att monumentet skulle bli för mörk. Till minnesmärket hör även en upphöjd polerad sten avsedd för blommor och ljus, samt två silverpäronträd som ska påminna om två poppelträd som stod på platsen på brandnatten.[174] Kostnaden för minnesmärket uppgick till två miljoner kronor och bekostades av kommunfullmäktige.[106] I samband med minnesceremonin tågade folk från Gustaf Adolfs Torg till brandplatsen.[156] Tågande från torget till brandplatsen förkom vid tidigare minnesstunder.[174] Som en del av 10-årsminnen anordnades flera andra aktiviteter, bland annat konserter och minnesstunder.[152]

Minnesmärket på Backaplan. I bakgrunden syns den byggnad där branden inträffade.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Det har inte med säkerhet gått att fastställa när branden anlades. Troligtvis anlades den innan klockan 23.31.[17] Det har också konstaterats att branden pågick i 10–20 minuter innan den upptäcktes.[18]
  2. ^ Dessa tog sig till trappan via en kulvert som var gemensam nödutrymningsväg för festlokalen och Backa teater.
  3. ^ Socialstyrelsen konstaterar att dessa larmades ut samtidigt klockan 23.47.[50]
  4. ^ Enligt Socialstyrelsens mening beror detta på att många invandrares relation till myndigheter ofta präglas av misstro.[59]
  5. ^ En presskonferens hade redan hållits på Östra sjukhuset klockan 02.30.[75]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Statens haverikommission 2001, s. 13
  2. ^ Statens haverikommission 2001, s. 13, 15
  3. ^ Statens haverikommission 2001, s. 15
  4. ^ Statens haverikommission 2001, s. 105
  5. ^ Statens haverikommission 2001, s. 138
  6. ^ Statens haverikommission 2001, s. 135
  7. ^ Statens haverikommission 2001, s. 18
  8. ^ [a b] Erlandsson, Jonsson & Totting 1999, s. 12
  9. ^ Socialstyrelsen 2001, s. 18
  10. ^ [a b c d e] Statens haverikommission 2001, s. 11
  11. ^ [a b] Statens haverikommission 2001, s. 21
  12. ^ Socialstyrelsen 2001, s. 19
  13. ^ Statens haverikommission 2001, s. 11, 15
  14. ^ [a b] Kulturdepartementet 1999, s. 25
  15. ^ Statens haverikommission 2001, s. 11, 21
  16. ^ [a b] Statens haverikommission 2001, s. 22
  17. ^ [a b c d e] Statens haverikommission 2001, s. 26
  18. ^ Statens haverikommission 2001, s. 145
  19. ^ [a b] Statens haverikommission 2001, s. 23
  20. ^ Statens haverikommission 2001, s. 25
  21. ^ Statens haverikommission 2001, s. 24–25
  22. ^ Statens haverikommission 2001, s. 27
  23. ^ Statens haverikommission 2001, s. 28
  24. ^ Statens haverikommission 2001, s. 28–29
  25. ^ Statens haverikommission 2001, s. 26–27
  26. ^ [a b] Statens haverikommission 2001, s. 32
  27. ^ Statens haverikommission 2001, s. 33
  28. ^ Statens haverikommission 2001, s. 34
  29. ^ Statens haverikommission 2001, s. 29
  30. ^ Statens haverikommission 2001, s. 15, 32
  31. ^ Statens haverikommission 2001, s. 31
  32. ^ Statens haverikommission 2001, s. 30
  33. ^ [a b c] Socialstyrelsen 2001, s. 23
  34. ^ Statens haverikommission 2001, s. 65
  35. ^ Statens haverikommission 2001, s. 65–66
  36. ^ [a b c d] Statens haverikommission 2001, s. 66
  37. ^ Statens haverikommission 2001, s. 66, 121
  38. ^ Statens haverikommission 2001, s. 67–68
  39. ^ Statens haverikommission 2001, s. 68
  40. ^ Statens haverikommission 2001, s. 68–69
  41. ^ [a b c] Statens haverikommission 2001, s. 121
  42. ^ Statens haverikommission 2001, s. 71
  43. ^ Statens haverikommission 2001, s. 12
  44. ^ [a b] Socialstyrelsen 2001, s. 41
  45. ^ [a b] Socialstyrelsen 2001, s. 11
  46. ^ [a b c] Socialstyrelsen 2001, s. 40
  47. ^ [a b c d] Statens haverikommission 2001, s. 73
  48. ^ [a b] Statens haverikommission 2001, s. 128
  49. ^ [a b c] Statens haverikommission 2001, s. 74
  50. ^ Socialstyrelsen 2001, s. 48
  51. ^ Statens haverikommission 2001, s. 129
  52. ^ Statens haverikommission 2001, s. 74–75
  53. ^ Statens haverikommission 2001, s. 75, 128, 145
  54. ^ [a b] Statens haverikommission 2001, s. 75
  55. ^ Socialstyrelsen 2001, s. 15, 61
  56. ^ [a b] Statens haverikommission 2001, s. 78
  57. ^ Socialstyrelsen 2001, s. 34, 49
  58. ^ Socialstyrelsen 2001, s. 89
  59. ^ [a b] Socialstyrelsen 2001, s. 88
  60. ^ Socialstyrelsen 2001, s. 87–88
  61. ^ [a b] Statens haverikommission 2001, s. 131
  62. ^ Statens haverikommission 2001, s. 74–75, 131
  63. ^ [a b] Statens haverikommission 2001, s. 80
  64. ^ [a b] Kulturdepartementet 1999, s. 28
  65. ^ Socialstyrelsen 2001, s. 78
  66. ^ Försvarsdepartementet 2000, s. 29
  67. ^ Larsson 2000a, s. 40
  68. ^ Statens haverikommission 2001, s. 55
  69. ^ [a b] Statens haverikommission 2001, s. 132
  70. ^ Socialstyrelsen 2001, s. 63–64
  71. ^ Statens haverikommission 2001, s. 81
  72. ^ [a b c] Socialstyrelsen 2001, s. 90
  73. ^ [a b c] Kulturdepartementet 1999, s. 12
  74. ^ [a b c d e f] Engström, Annika; Atterstam, Inger (26 oktober 2008). ””Vi glömmer aldrig””. Svenska Dagbladet. Arkiverad från originalet den 7 april 2014. http://web.archive.org/web/20140407103552/http://www.svd.se/nyheter/inrikes/vi-glommer-aldrig_1945833.svd. Läst 3 augusti 2014. 
  75. ^ Socialstyrelsen 2001, s. 39
  76. ^ Kulturdepartementet 1999, s. 63
  77. ^ Kulturdepartementet 1999, s. 15–16
  78. ^ Kulturdepartementet 1999, s. 14
  79. ^ Hansson, Annika; Werner, Anna (5 november 1998). ”Affischer ska piska upp hatstämning i Göteborg”. Aftonbladet. TT. Arkiverad från originalet den 13 oktober 2012. http://web.archive.org/web/20121013163055/http://wwwc.aftonbladet.se/vss/telegram/0,1082,186624_INR_p_,00.html. Läst 3 augusti 2014. 
  80. ^ Larsson & Nohrstedt 2000, s. 237, 241
  81. ^ Kulturdepartementet 1999, s. 138–139
  82. ^ Larsson & Nohrstedt 2000, s. 236
  83. ^ Larsson & Nohrstedt 2000, s. 237
  84. ^ [a b] Rönn, Cina (29 augusti 2000). ”Skärpta straff för diskobranden”. Aftonbladet. Arkiverad från originalet den 25 oktober 2012. http://web.archive.org/web/20121025035616/http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/0008/29/brand.html. Läst 3 augusti 2014. 
  85. ^ Linné, Peter (26 oktober 2008 (uppdaterad 22 september 2009)). ”Gärningsmännen”. Göteborgs-Posten. Arkiverad från originalet den 23 september 2012. http://web.archive.org/web/20120913051642/http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.108104-garningsmannen. Läst 3 augusti 2014. 
  86. ^ [a b] Larsson 2000a, s. 33
  87. ^ [a b] Socialstyrelsen 2001, s. 84
  88. ^ Larsson 2000a, s. 38–39
  89. ^ Larsson 2000a, s. 41
  90. ^ [a b] Larsson 2000a, s. 42
  91. ^ [a b c d] Larsson 2000a, s. 43
  92. ^ Försvarsdepartementet 2000, s. 125–126
  93. ^ [a b] Försvarsdepartementet 2000, s. 128
  94. ^ [a b] Försvarsdepartementet 2000, s. 130
  95. ^ Försvarsdepartementet 2000, s. 128–129
  96. ^ [a b] Kulturdepartementet 1999, s. 96
  97. ^ [a b] Bengtsson 2000, s. 83
  98. ^ Kulturdepartementet 1999, s. 94
  99. ^ [a b] Försvarsdepartementet 2000, s. 100
  100. ^ Larsson 2000a, s. 37
  101. ^ Larsson 2000b, s. 66
  102. ^ Försvarsdepartementet 2000, s. 118
  103. ^ Nordgren, Malin (27 oktober 210). ””Jag älskar att prata om Johanna””. Dagens Nyheter. Arkiverad från originalet den 31 augusti 2014. https://web.archive.org/web/20140831014506/http://www.dn.se/insidan/jag-alskar-att-prata-om-johanna/. Läst 31 augusti 2014. 
  104. ^ Försvarsdepartementet 2000, s. 143
  105. ^ ”Brandoffrens anhöriga erbjuder stöd”. P4 Göteborg. Sveriges Radio. 4 januari 2005. Arkiverad från originalet den 31 augusti 2014. https://web.archive.org/web/20140831010637/http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=104&artikel=532819. Läst 31 augusti 2014. 
  106. ^ [a b c d] Heyman, Eva (28 oktober 2008 (uppdaterad 22 september 2009)). ”I lokalen förändras människor”. Göteborgs-Posten. Arkiverad från originalet den 31 augusti 2014. https://web.archive.org/web/20140831011504/http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.109110-i-lokalen-forandras-manniskor. Läst 31 augusti 2014. 
  107. ^ Hyltén-Cavallius, Charlotte (2002). ”Dödens etik och praktik”. Riksförbundet Sveriges museer. Arkiverad från originalet den 31 augusti 2014. http://web.archive.org/web/20140831042305/http://www.sverigesmuseer.se/wp/wp-content/uploads/2012/12/70.pdf. Läst 31 augusti 2014. 
  108. ^ Dahlén, Stig, red (september 2008). Sirenen (Räddningsverket) (6). http://www.tjugofyra7.se/Global/Sirenen/Sirenen_2008_Nr_06.pdf. Läst 18 augusti 2014. 
  109. ^ Sellius, Katarina (september 2008). Dahlén, Stig. red. ”Anne-Britt föreläser om Göteborgsbranden”. Sirenen (Karlstad: Räddningsverket) (6): sid. 23. http://www.tjugofyra7.se/Global/Sirenen/Sirenen_2008_Nr_06.pdf. Läst 18 augusti 2014. 
  110. ^ Kulturdepartementet 1999, s. 35
  111. ^ [a b c] Kulturdepartementet 1999, s. 36
  112. ^ Larsson 2000a, s. 29
  113. ^ Larsson 2000a, s. 30
  114. ^ Larsson 2000b, s. 53
  115. ^ [a b] Kulturdepartementet 1999, s. 53
  116. ^ Kulturdepartementet 1999, s. 125
  117. ^ Kulturdepartementet 1999, s. 54
  118. ^ Kulturdepartementet 1999, s. 78
  119. ^ Kulturdepartementet 1999, s. 47
  120. ^ Erlandsson, Jonsson & Totting 1999, s. 25
  121. ^ Kulturdepartementet 1999, s. 15, 64
  122. ^ Socialstyrelsen 2001, s. 120
  123. ^ [a b] Bengtsson 2000, s. 85
  124. ^ Kulturdepartementet 1999, s. 91
  125. ^ Larsson 2000a, s. 36
  126. ^ [a b] Englund 2000, s. 175
  127. ^ Kulturdepartementet 1999, s. 108
  128. ^ Englund 2000, s. 177
  129. ^ Kulturdepartementet 1999, s. 21
  130. ^ Kulturdepartementet 1999, s. 19
  131. ^ Larsson 2000a, s. 31
  132. ^ [a b] Kulturdepartementet 1999, s. 44
  133. ^ Kulturdepartementet 1999, s. 75
  134. ^ Kulturdepartementet 1999, s. 45
  135. ^ Kulturdepartementet 1999, s. 46
  136. ^ Kulturdepartementet 1999, s. 45, 47
  137. ^ Bengtsson 2000, s. 94
  138. ^ Kulturdepartementet 1999, s. 57
  139. ^ Larsson & Nohrstedt 2000, s. 231
  140. ^ [a b c] Försvarsdepartementet 2000, s. 139
  141. ^ Socialstyrelsen 2001, s. 42
  142. ^ Kulturdepartementet 1999, s. 122
  143. ^ [a b] Johansson, Anders (26 april 2000). ”Utredningen har kostat 30 miljoner”. Aftonbladet. Arkiverad från originalet den 26 mars 2014. http://web.archive.org/web/20140326124337/http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/0004/26/gbgatal2.html. Läst 6 augusti 2014. 
  144. ^ Försvarsdepartementet 2000, s. 137
  145. ^ Kulturdepartementet 1999, s. 102
  146. ^ Wiklander, Daniel (15 juli 1999). ”Arrangörerna åtalas inte”. Aftonbladet. Arkiverad från originalet den 9 augusti 2014. http://web.archive.org/web/20140809032310/http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9907/15/brand5.html. Läst 9 augusti 2014. 
  147. ^ Kulturdepartementet 1999, s. 133
  148. ^ Försvarsdepartementet 2000, s. 178
  149. ^ Försvarsdepartementet 2000, s. 140
  150. ^ [a b c] Larsson 2000a, s. 44
  151. ^ Sokolow, Irene (3 maj 2000). ””De bör dömas för grov mordbrand””. Aftobladet. Arkiverad från originalet den 9 augusti 2014. http://web.archive.org/web/20140809040219/http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/0005/03/branden_ny.html. Läst 9 augusti 2014. 
  152. ^ [a b] Vikingsson, Karolina (24 oktober 2008 (uppdaterad 22 september 2009)). ”Från katastrof till dom”. Göteborgs-Posten. Arkiverad från originalet den 9 augusti 2014. http://web.archive.org/web/20140809040555/http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.111244-fran-katastrof-till-dom. Läst 9 augusti 2014. 
  153. ^ [a b c] ”Hovrättsdomen”. Sveriges Radio. Arkiverad från originalet den 16 augusti 2003. http://web.archive.org/web/20030816060327/http://www.sr.se/goteborg/nyheter2/Brand/hovratt/hrdom.stm. 
  154. ^ Sjödin, Stefan (9 juni 2000). ”Ny rättegång – i juli”. Aftonbladet. Arkiverad från originalet den 25 oktober 2012. http://web.archive.org/web/20121025035608/http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/0006/09/brand.html. Läst 3 augusti 2014. 
  155. ^ Diesen, Christian "Göteborgsbranden, Malexander- och Söderbergsmorden – svåra mål i teorin, enkla i praktiken?", i Juridisk Tidskrift nr 3 2000/01
  156. ^ [a b c] Minnessten för brandoffren avtäcktes”. Sydsvenskan. TT. 30 oktober 2008. http://www.sydsvenskan.se/sverige/minnessten-for-brandoffren-avtacktes/. Läst 4 augusti 2014. 
  157. ^ Statens haverikommission 2001, s. 9
  158. ^ Statens haverikommission 2001, s. 39
  159. ^ Statens haverikommission 2001, s. 42
  160. ^ Statens haverikommission 2001, s. 43, 45
  161. ^ Statens haverikommission 2001, s. 40–41, 113
  162. ^ [a b] Statens haverikommission 2001, s. 40
  163. ^ [a b] Statens haverikommission 2001, s. 137
  164. ^ Statens haverikommission 2001, s. 114–115, 137
  165. ^ Statens haverikommission 2001, s. 41, 136
  166. ^ [a b] Statens haverikommission 2001, s. 136
  167. ^ Statens haverikommission 2001, s. 143
  168. ^ Erlandsson, Jonsson & Totting 1999, s. 33
  169. ^ Statens haverikommission 2001, s. 49–50
  170. ^ Statens haverikommission 2001, s. 49
  171. ^ Statens haverikommission 2001, s. 126–127
  172. ^ Statens haverikommission 2001, s. 147–148
  173. ^ Ivansson, Gunno (september 2008). Dahlén, Stig. red. ”Få skärpta krav i byggreglerna”. Sirenen (Karlstad: Räddningsverket) (6): sid. 25. http://www.tjugofyra7.se/Global/Sirenen/Sirenen_2008_Nr_06.pdf. Läst 18 augusti 2014. 
  174. ^ [a b c] Sandberg, Peter (29 oktober 2008). ”Minnesmärke för brandoffren avtäcktes”. Dagens Nyheter. Arkiverad från originalet den 31 augusti 2014. https://web.archive.org/web/20140830231644/http://www.dn.se/nyheter/sverige/minnesmarke-for-brandoffren-avtacktes/. Läst 30 augusti 2014. 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Koordinater: 57°43′13″N 11°57′01″Ö / 57.72028°N 11.95028°Ö / 57.72028; 11.95028