Liberalerna
Liberalerna | |
Förkortning | L |
---|---|
Land | Sverige |
Partiledare | Jan Björklund |
Partisekreterare | Maria Arnholm |
Gruppledare | Christer Nylander |
Grundat | 5 augusti 19341 |
Huvudkontor | Riksdagshuset, Stockholm |
Antal medlemmar | 14 062[1] (7) |
Politisk ideologi | Socialliberalism Liberalfeminism[2] |
Politisk position | Center–Höger |
Internationellt samarbetsorgan | Liberala internationalen |
Nationellt samarbetsorgan | Alliansen |
Europeiskt samarbetsorgan | Alliansen liberaler och demokrater för Europa |
Politisk grupp i Europaparlamentet | Gruppen ALDE |
Färg(er) | Blå, orange |
Ungdomsförbund | Liberala ungdomsförbundet (LUF) |
Studentförbund | Liberala studenter (LS) |
Europaparlamentet | |
Röstandel | 9,91 % |
Mandat | 2 / 20 |
Riksdagen | |
Röstandel | 5,42 % |
Mandat | 19 / 349 |
Landstingsfullmäktige | |
Röstandel | 6,28 % |
Mandat | 96 / 1 678 |
Kommunfullmäktige | |
Röstandel | 6,55 % |
Mandat | 710 / 12 780 |
Webbplats | |
www.liberalerna.se | |
Svensk politik Politiska partier Val 1Partiet räknar sina rötter till Frisinnade landsföreningen, som grundades 23 februari 1902. |
Liberalerna (L)[3], tidigare Folkpartiet liberalerna och dessförinnan Folkpartiet, är ett socialliberalt politiskt parti i Sverige. Partiledare är sedan 2007 Jan Björklund.
Partiet bildades 1934 under namnet Folkpartiet genom en sammanslagning av riksdagspartierna Sveriges liberala parti och Frisinnade folkpartiet. Från 1940- till 1960-talet var de mestadels det största borgerliga partiet. Sedan 2004 ingår Liberalerna tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet i den borgerliga Alliansen.
Partiledaren Bertil Ohlin förespråkade på 1940-talet idén om "fri ekonomi med socialt ansvar" eller socialliberalismen som partiets ideologi för att formulera ett reformvänligt alternativ till Socialdemokraterna i svensk politik. Sedan mitten på 1990-talet har partiet intagit en tydlig borgerlig profil för marknadsinslag i ekonomin, avregleringar och privatiseringar.[4] Liberalerna beskriver sig som ett liberalt idéparti med individen i centrum, som genom politik verkar för att människans valfrihet och egenmakt ökar och som genom politik skapar förutsättningar snarare än hinder. Liberalerna profilerar sig främst inom utbildnings-, jämställdhets-, integrations- och invandrings- samt Europafrågor.
Partiet är storleksmässigt det sjunde största i Sveriges riksdag, med fler mandat endast än Kristdemokraterna. Liberalerna har traditionellt sitt starkaste stöd i storstadsområdena och på högskoleorter. I riksdagsvalet 2010 var partiet starkast i Västra Götalands läns västra och Stockholms kommuns valkretsar. Partiets starkaste kommun i riksdagsvalet var Landskrona kommun där partiet har 11,7 procent av rösterna och i kommunalvalet röstade 30,7 procent av väljarna i Skinnskattebergs kommun på Liberalerna. Överlag har partiet sitt största stöd hos storstads- och förortsbor, men även hos akademiker och unga.[5] Statsvetare brukar ibland kalla Liberalerna för "partisystemets Hallsberg; en väntsal för partibytare", då partiet har mycket svårt att behålla sina väljare, men samtidigt utgör nästan var femte väljares andrahandsval.[6]
I Europaparlamentsvalet 2014 fick de 9,91 procentenheter av väljarnas röster och därmed två mandat i parlamentet. Liberalerna utgör en del av det europeiska partiet Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE) och ingår i parlamentsgruppen med samma namn. I riksdagsvalet 2014 minskade partiet med 1,7 procentenheter till 5,4 procent.
Partiet har inte längre någon nomineringsgrupp i Svenska kyrkan, utan har ersatts av nätverket Fria liberaler i Svenska kyrkan (FiSK) vars nomineringsgrupp har samma namn.
Historiska föregångare
Liberalerna räknar sin historia tillbaka till enskilda föregångare på 1700-talet.[7] Anders Chydenius, församlingspräst från Österbotten och riksdagsman 1765–1766, drev fram ekonomiska avregleringar, bland annat avskaffande av det bottniska handelstvånget, och införande av världens äldsta lag om tryckfrihet. Senare slogs han för sociala reformer för de fattiga på landsbygden i Sverige och Finland.
År 1809 bildades en gruppering i den svenska riksdagen som kallade sig "det liberala partiet". Det är förmodligen den första uttalat liberala partigruppen i världen, men gruppen blev kortlivad. Bland de saker som liberalerna vid denna tid genomförde ingick den nya regeringsformen 1809, där bland annat JO-ämbetet inrättades, och ett återställande av tryckfrihetsförordningen efter Gustav III:s censur. En av de ledande svenska liberalerna under 1800-talet var Adolf Hedin, som blev ledande i det kortlivade nyliberala partiet som verkade i riksdagen 1868–1871. Ett parti med namnet Folkpartiet bildades i andra kammaren 1895. Viktiga frågor vid denna tid var frihandel (avskaffande av spannmålstullarna) och rösträttsreformer. Tillsammans med två andra liberala grupper i riksdagen bildade Folkpartiet den 16 januari 1900 Liberala samlingspartiet, ett riksdagsparti som kom att bestå till partisprängningen 1923.
1902–1934
År 1902 bildades Frisinnade landsföreningen av bland andra Sixten von Friesen, Gustav Rosén och Karl Staaff som en liberal riksorganisation åt Liberala samlingspartiet. Frisinnade landsföreningen hade sina rötter i den så kallade rösträttsrörelsen, vars symbol var blåklinten som därför sedan ingick i Folkpartiets logotyp. År 1906 utbröt inom verkstadsindustrin en omfattande arbetskonflikt, som i grunden handlade om rätten att vara fackligt organiserad, vid Mackmyra då arbetsgivaren vräkte och sparkade arbetare som var fackligt aktiva. Arbetsgivarna var tvungna att sluta med dessa metoder då de inte fick något politiskt stöd från liberalerna. Liberalen Nils Edén kallade det "bränsle för klasshat" och "återfall i barbariskt tyranni".[9] Både socialdemokrater och liberaler ansåg att föreningsrätten var en viktig del i en demokrati.
Partiet var med och införde allmän rösträtt tillsammans med socialdemokraterna som man regerade tillsammans med en kort tid. Under denna tid var liberalen Nils Edén (1917–1920) statsminister. Partiet stred också för andra fri- och rättigheter som föreningsrätten. Liberala samlingspartiet delades efter stora interna stridigheter i två partier 1923. Motsättningarna rörde i mycket sociala frågor, främst inställningen till ett förbud mot alkohol. En folkomröstning i den frågan hade anordnats 1922, och förbudsanhängarna förlorade med ett par procent. Majoriteten i frisinnade landsföreningen fortsatte att verka för införande av ett förbud och motståndarna till ett förbud tågade därför bokstavligen talat ut från partiet efter landsmötesbeslutet. I riksdagen bildade de kvarvarande liberalerna i Frisinnade landsföreningen Frisinnade folkpartiet och partisplittrarna bildade Sveriges liberala parti, med Liberala riksdagspartiet som riksdagsgrupp. Medan Frisinnade folkpartiet alltjämt spelade en betydelsefull roll i riksdag och regering tynade utbrytarpartiet bort till en handfull mandat.
Historia
1934 – Folkpartiet
Frisinnade folkpartiet och Sveriges liberala parti återförenades tillsammans med några andra mindre partier 1934 i Folkpartiet, som bytte namn 2015 till Liberalerna. De stod utanför regeringen under tiden fram till bildandet av samlingsregeringen i december 1939. Under andra världskriget intog folkpartiet en mindre tyskvänlig hållning än regeringen i övrigt, och motståndet mot inskränkningarna i de medborgerliga fri- och rättigheterna var starkast i den folkpartistiska riksdagsgruppen.[10]
1944–1967
1944 valdes Bertil Ohlin till ny partiledare. Under dennes ledning växte Folkpartiet till att bli det största oppositionspartiet och i valen 1948, 1952 och 1956 hamnade partiet mellan 23 och 24 procent, dock utan att hamna i regeringsställning. Striden kring ATP-frågan i slutet av 1950-talet, där Folkpartiet förespråkade tjänstepension under frivilliga former, blev en negativ vändpunkt för partiet med minskat stöd i valmanskåren.
1967–1983
År 1967 valdes Sven Wedén till partiledare. Det förväntade maktskiftet 1968 gick om intet (tvärtom fick Socialdemokraterna egen majoritet i andra kammaren). Wedén avgick 1969 och efterträddes av Gunnar Helén. Under 1960-talet och början av 1970-talet sökte Folkpartiet skapa en samarbetskoalition med centerpartiet, för att på så sätt skapa ett kraftfullt alternativ till de regerande Socialdemokraterna. Efter valet 1973 försökte partiet få till stånd en partisammanslagning med Centerpartiet, vilket dock misslyckades sedan Centern sagt nej. Samtidigt skedde en markant föryngring av partiets ledande företrädare, med bland andra Per Ahlmark och Ola Ullsten i spetsen. Per Ahlmark efterträdde Helén som partiledare 1975.
Efter valet 1976 medverkade Folkpartiet till bildandet av en borgerlig trepartiregering under Centerledaren Thorbjörn Fälldins ledning. Per Ahlmark, som var vice statsminister i regeringen, lämnade av personliga skäl politiken 1978 och efterträddes av Ola Ullsten. Folkpartiet kom att bli det enda parti som medverkade i samtliga borgerliga regeringar mellan 1976 och 1982, under en period (1978–1979) i en folkpartistisk enpartiregering med Ola Ullsten som statsminister.
1983–1994
1983 valdes Bengt Westerberg till partiledare, sedan Ola Ullsten avgått i svallvågorna efter ett mycket dåligt valresultat i 1982 års val. Westerbergs första riksdagsval som partiledare 1985, innebar en märkvärd uppgång för partiet och uttrycket "Westerbergeffekten" myntades. Det var dock det enda riksdagsval under Westerbergs ledning där Folkpartiet gick fram.
Folkpartiet liberalerna
1990 lades ordet "liberalerna" till partinamnet. 1991–1994 ingick folkpartiet i den borgerliga fyrpartiregeringen under ledning av Carl Bildt. Regeringen Bildt saknade majoritet i riksdagen och behövde stöd av Ny demokrati, ett parti som Westerberg gick till hårt angrepp mot.
1994–2006
I valrörelsen 1994 höll Bengt Westerberg möjligheten öppen för en koalitionsregering mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna, och efter den borgerliga valförlusten gjorde partiet också ett sådant försök. När detta avvisades av Socialdemokraterna valde Bengt Westerberg att avgå. År 1995 valdes Maria Leissner till partiledare efter en partiledarstrid mot valberedningens kandidat Bo Könberg och den andra utmanaren Anne Wibble. Leissner avgick dock redan efter två år och ersattes 1997 av Lars Leijonborg. Leijonborg hade till en början svårt att vända opinionen och i valet 1998 nådde partiet sin sämsta notering någonsin med endast 4,7 procent av rösterna.
Valet 2002 blev en stor framgång för folkpartiet, då man med 13,3 procent av rösterna nådde sin bästa notering sedan riksdagsvalet 1985, och blev därmed tredje största parti i riksdagen. Folkpartiets riksdagsgrupp ökade från 17 till 48 mandat.[11] Opinionsundersökning mätte till 16 procent för FP den 26 september 2002.[12] Folkpartiet var större än Moderaterna i fler opinionsundersökningar under slutet år 2002.[12]
Valframgången kopplas ofta samman med det under valrörelsen presenterade förslaget om krav på så kallat "språkkrav" för beviljande av medborgarskap, som skapade stor uppmärksamhet kring partiet. Mer signifikant var moderaternas tillbakagång, orsakat av bland annat Uppdrag gransknings valstugereportage, som bidrog till en femprocentig tillströmning av moderata väljare.
2006–2010
Inför valet 2006 ingick folkpartiet i den borgerliga samarbetskonstellationen Allians för Sverige, där syftet var att nå ett maktskifte, vilket de också lyckades med. Folkpartiet gick dock ned, vilket förmodligen delvis berodde på en dataintrångsskandal som uppdagades endast några veckor innan valet. Folkpartiet fick 7,5 procent (en tillbakagång med 5,9 procent). Alliansen erhöll tillsammans 48,1 procent av rösterna och en riksdagsmajoritet. Moderaterna ökade kraftigt och anses ha tagit tillbaka många av de väljare de förlorade till Folkpartiet i valet 2002. Av de 349 mandat som finns i riksdagen fick alliansen 178, varav Folkpartiet fick 28. Den 23 april 2007 meddelade Lars Leijonborg att han inte ställde upp för omval som partiledare, ett besked som föranleddes av att många länsförbund inte längre förordade honom som partiledare. Till ny partiledare valdes Jan Björklund på hösten samma år.
2010 och framåt
Riksdagsvalet 2010 hölls den 19 september och resulterade i en liten tillbakagång för folkpartiet från 7,5 procent till 7,1 procent varvid partiet förlorade fyra platser i riksdagen och gick från 28 till 24 mandat. Vid rekryteringen av ministrar fick Folkpartiet behålla samma antal ministrar, och Jan Björklund övertog även vice statsministerposten i egenskap av partiledare för Alliansens näst största parti. Partiledaren ökade kraftigt sitt inflytande över regeringen dels på grund av vice statsministerposten men även då han tilldelades posten högskoleminister vilket gjorde att den förre högskoleministern, folkpartisten Tobias Krantz, fick lämna regeringen.
Det skedde även omfördelningar på andra folkpartistiska ministerstolar. Nyamko Sabuni fick dela sin post som jämställdhets- och integrationsminister med förre partisekreteraren Erik Ullenhag som efter regeringsbildningen övertog rollen som integrationsminister. Sabuni kvarstod som jämställdhetsminister och övertog även ansvaret för bland annat förskolefrågor. Det departement där Sabuni tidigare var ensam minister, Integrations- och jämställdhetsdepartementet, lades ned och posterna förflyttades till arbetsmarknads- respektive utbildningsdepartementet. EU-minister Birgitta Ohlsson behöll sin statsrådspost i statsrådsberedningen och fick även sin portfölj utökad med demokrati- och konsumentfrågor.
Liberalerna
Inom Folkpartiet hade det flera gånger motionerats om namnbyte på deras landsmöten och hösten 2015 verkade även partiledningen mer öppen för ett nytt namn.[13] På landsmötet 25 november 2015 beslutades ett namnbyte till Liberalerna i en önskan att framhäva partiets rötter i upplysningstiden och tydliggöra partiets aktuella värderingsgrund. Svenska småpartiet Liberala partiet protesterade mot namnbytet.[14][15]
Ideologi och idéutveckling
Liberalerna definierar sig som ett liberalt parti. Liberalismen hävdar individens frihet och marknadens suveränitet och varnar för följderna av omfattande samhällsingripanden och ett högt så kallat skattetryck. Tidigare partiledaren Bertil Ohlin ansåg dock att staten i en fri ekonomi har ansvar för de svagaste och sämst ställda och att vissa begränsningar i den fria marknaden därför måste accepteras. Ohlin myntade termen "socialliberalism" (jämför John Rawls politiska teorier) som beteckning för denna politiska linje. Spänningar har funnits inom partiet mellan ny- och konservativa liberaler på ena sidan och socialliberaler och frisinnade på den andra.
Liberalernas liberalism har kännetecknats av ett starkt betonande av fri- och rättigheter. Detta tog sig länge i uttryck i den folkliga och socialt engagerade frisinnet med stark förankring i frikyrka och nykterhetsrörelse och i en socialliberalism där även personer med kulturradikala drag fanns representerade. Den tidigare starka frisinnade falangen i partiet har sedan 1970-talet förlorat i inflytande, medan partiet in på 1990-talet hade socialpolitiska frågor som sjukvård och funktionsnedsättningsfrågor som huvudämnen. På 2000-talet har partiet blivit mer högerliberalt och kraftigt betonat frågor som skola och utbildning, EU och integration. Frågor som ofta orsakar livlig intern diskussion är de så kallade pappamånaderna i föräldraförsäkringen samt integritet och brottsbekämpning, i båda fallen på grund av målkonflikten mellan individens frihet och andra samhällsmål.
Lars Leijonborg påbörjade förändringen av partiet åt höger på samma sätt som han även gjorde med ungdomsförbundet när han på 1970-talet valdes till dess ledare. Denna högerorientering visade sig vinnande i 2002 års riksdagsval, där Liberalerna lyckades vinna många moderata röster och väckte liv i striden om vilket borgerligt parti som skulle vara det stora och tongivande partiet. Vändningen mot en mer renodlat liberal linje fortsatte under Leijonborgs styre och så även när Jan Björklund tog över partiledarposten. Skolpolitikens ställning förstärktes ytterligare av Björklund där förslag mot den så kallade "flumskolan" blev tongivande, och en återgång till den skola som fanns innan de stora läroplansreformerna på 1970 och 1990-talet med ett återförstatligande av skolan som långsiktigt mål. Även om sociala reformer såsom allmän a-kassa, högre ersättningsnivåer i socialförsäkringen och humanare flyktingpolitik föreslagits under senare år lagts fram för att blidka den fortfarande mycket starka socialliberala falangen, är högersvängen tydlig.
Den nya generationen i partiet som spås ta över efter Björklund, där Birgitta Ohlsson och Erik Ullenhag är de starkaste kandidaterna, är dock betydligt mer socialliberal än den nuvarande partiledningen och säger sig stå till vänster i partiet. En svängning av partiet tillbaka till den mer socialliberala linjen inom en femårsperiod är därför inte otrolig.[16]
Valresultat
Resultat i riksdagsval per kommun
-
1973
-
1976
-
1979
-
1982
-
1985
-
1988
-
1991
-
1994
-
1998
-
2002
-
2006
-
2010
Riksdagsval
|
Landstingsval
|
Kommunalval
|
Europaparlamentsval
|
Lista över partiföreträdare
- För en lista över Liberalernas nuvarande riksdagsledamöter, se Lista över ledamöter av Sveriges riksdag 2010–2014.
- För en lista över liberala eller folkpartistiska statsministrar genom tiderna, se Sveriges statsminister.
- För övriga personer, se Svenska folkpartister.
Grafisk tidsaxel över partiordförande och partisekreterare
Partiordförande
- Se Liberala samlingspartiet, Frisinnade landsföreningen och Sveriges liberala parti för partiordförande i Liberalernas historiska föregångare.
Namn | Tillträdde | Avgick | Ref | |
---|---|---|---|---|
Felix Hamrin | 5 augusti 1934 | 10 januari 1935 | [28] | |
Gustaf Andersson | 10 januari 1935 | 28 september 1944 | [28] | |
Bertil Ohlin | 28 september 1944 | 11 juni 1967 | [28] | |
Sven Wedén | 11 juni 1967 | 26 september 1969 | [28] | |
Gunnar Helén | 7 november 1969 | 7 november 1975 | [28][29] | |
Per Ahlmark | 7 november 1975 | 4 mars 1978 | [28][29][30] | |
Ola Ullsten | 4 mars 1978 | 1 oktober 1983 | [28][30] | |
Bengt Westerberg | 1 oktober 1983 | 4 februari 1995 | [28] | |
Maria Leissner | 4 februari 1995 | 15 mars 1997 | [28] | |
Lars Leijonborg | 15 mars 1997 | 7 september 2007 | [28] | |
Jan Björklund | 7 september 2007 | nuvarande | [28][31][32] |
Partisekreterare
Not: Mellan 1934 och 1953 var titeln ombudsman för den person som ansvarade för samma arbetsuppgifter som partisekreteraren ansvarar för idag. Den förste att tituleras partisekreterare var Birger Lundström.[33]
Namn | Tillträdde | Avgick | Ref | |
---|---|---|---|---|
Gunnar Hammarlund | 1934 | 1943 | [33] | |
Birger Lundström | 1943 | 1960 | [33] | |
Olle Dahlén | 1960 | 1964 | [33] | |
Cyril Olsson | 1964 | 1967 | [33] | |
David Wirmark | 1967 | 1969 | [33] | |
Carl Tham | 1969 | 1976 | [33] | |
Gunnar Ström | 1976 | 1979 | [33] | |
Lars Leijonborg | 1979 | 1982 | [33] | |
Birgit Friggebo (tf.) | 1982 | 1984 | [33] | |
Peter Örn | 1984 | 1994 | [33] | |
Susann Torgerson (tf.) | 1994 | 1995 | [33] | |
Torbjörn Pettersson | 1995 | 2001 | [33] | |
Johan Pehrson | 2001 | 2003 | [33][34] | |
Johan Jakobsson | 2003 | 2006 | [33][34][35] | |
Helena Dyrssen (tf.) | 2006 | 2006 | [33][36] | |
Erik Ullenhag | 2006 | 2010 | [33][37][38] | |
Nina Larsson | 2010 | 2014 | [38] | |
Maria Arnholm | 2014 | nuvarande | [39] |
Gruppledare i riksdagen
- Den här listan är ofullständig, du kan hjälpa till genom att utöka den.
Namn | Tillträdde | Avgick | Ref | |
---|---|---|---|---|
Rolf Wirtén | 1976 | 1978 | ||
Gabriel Romanus | 1978 | 1978 | ||
Björn Molin | 1978 | 1981 | ||
Jörgen Ullenhag | 1981 | 1985 | ||
Ingemar Eliasson | 1985 | 1990 | ||
Birgit Friggebo | 1990 | 1991 | ||
Lars Leijonborg | 1991 | 1997 | ||
Anne Wibble | 1997 | 1997 | ||
Isa Halvarsson | 1997 | 1998 | ||
Bo Könberg | 1998 | 2005 | ||
Anna Grönlund Krantz | 2006 | 2006 | ||
Johan Pehrson | 11 oktober 2006 | 28 september 2014 | [40] | |
Erik Ullenhag | 28 september 2014 | 7 juni 2016 | ||
Christer Nylander | 7 juni 2016 | nuvarande |
Europaparlamentariker genom tiderna
- Hadar Cars, 1995–1999
- Marit Paulsen, 1999–2004, 2009–2015
- Cecilia Malmström, 1999–2006
- Olle Schmidt, 1999–2004, 2006–2014
- Maria Carlshamre, 2004–2006
- Cecilia Wikström, 2009–
- Jasenko Selimović, 2015–
Partistyrelseledamöter (nuvarande)
- Jan Björklund, 1987–, partiledare sedan 2007[41]
- Helene Odenjung, 2003–, 1:a vice partiledare sedan 2010
- Jonas Andersson, 2005–[42]
- Maria Arnholm, 2013–
- Lotta Edholm, 2007–
- Anna Ekström, 2011–
- Per-Åke Fredriksson, 2015–
- Roger Haddad, 2007-
- Robert Hannah, 2015–
- Ulrika Landergren, 2011–
- Frida Johansson Metso, 2011–[43]
- Christer Nylander, 2013–
- Birgitta Ohlsson, 2007–[44]
- Mats Persson, 2011–
- Carina Sándor, 2009–
- Jasenko Selimovic, 2015–
- Anna Starbrink, 2013–
- Torkild Strandberg, 2007–
- Jens Sundström, 2007–
- Anna Svalander, 2013–
- Maria Weimer, 2015–
- Ulrica Westerlund, 2015–
- Ingeborg Wiksten, 2014–
- Anna Ågerfalk, 2015–
Talespersoner
- Roger Haddad, rättspolitik
- Robert Hannah, bostadspolitik
- Fredrik Malm, arbetsmarknadspolitik
- Birgitta Ohlsson, utrikespolitik
- Mats Persson, ekonomisk politik
- Maria Weimer, energipolitik
Samverkande organisationer
Som samverkande organisationer räknas dem som tilldelats adjungerad plats i partistyrelsen.
- Liberala ungdomsförbundet (LUF)
- Liberala kvinnor (LK)
Andra nätverk och föreningar närstående Liberalerna
- Fria liberaler i Svenska kyrkan
- Gröna Liberaler
- Homo-, bi- och transliberaler (HBT-liberaler)
- Liberala studenter (verkar inom Liberala ungdomsförbundet)
- Liberala företagare
- Liberal Mångfald (LM)
Liberala företagare
Liberala Företagare är en förening inom Liberalerna syftar till att samla liberaler med intresse för företagarpolitik. Föreningen startade under våren 2009 och har verksamhet i flera lokalavdelningar. Förbundsordförande är (2011) Gunilla Gustafsson.
Homo-, bi- och transliberaler
Homo-, bi- och transliberaler, förkortat HBT-liberaler eller tidigare HL, är en rikstäckande organisation som i nära samverkan med Liberalerna arbetar för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter. Organisationen bildades som ett nätverk 1980 och nybildades som förening 1989 under namnet Homosexuella liberaler. Det nuvarande namnet antog man 2002. Lokalavdelningar finns i Storstockholm (Stockholms län och Uppsala län), Mälardalen (Västmanland, Sörmland, Dalarna, Örebro län och Värmland), Syd (Skåne och Blekinge) och Väst (Västra Götaland och Halland). Ordförande mellan 2001 och 2009 var Martin Andreasson, 2010–2011 Catrine Norrgård, 2012–2014 Christoffer Jönsson. Sedan 2015 är Mats Nordström förbundsordförande för HBT-liberaler. Verksamheten handlar om att påverka Liberalernas politiker i hbt-frågor, verka för liberala idéer i hbt-världen samt ha mötesverksamhet för medlemmarna. HBT-liberaler syns varje år på fler pridefestivaler runt om i landet, bland annat i Eskilstuna, Luleå, Jönköping, Karlskrona, Västerås, Göteborg, Malmö och Stockholm Pride.
Liberala ledarsidor
Liberalerna är, via bolaget Liberal Information AB, delägare i Tidningen NU.[45] Utöver Tidningen Nu finns det ett mycket stort antal tidningar som inte ägs av partiet men betecknar sig som liberala, frisinnade liberala eller oberoende liberala, se Listan över liberala tidningar.
Fotnoter
Referenser
- ^ ”Medlemmar fortsätter lämna partierna”. Aftonbladet. 3 mars 2017. http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article24499078.ab. Läst 3 mars 2017.
- ^ ”Feminism”. Folkpartiet. Arkiverad från originalet den 2 september 2014. https://web.archive.org/web/20140902081104/http://www.folkpartiet.se/politik/politik-a-o/feminism/.
- ^ ”Liberalerna ändrar sig om namnet”. Dagens Industri. 23 november 2015. http://www.di.se/artiklar/2015/11/23/liberalerna-andrar-sig-om-namnet. Läst 23 november 2015.
- ^ Nilsson, Torbjörn (27 april 2007). ”Vem behöver folkpartiet?”. Fokus. http://www.fokus.se/2007/04/vem-behover-folkpartiet/. Läst 16 april 2008.
- ^ ”Svensk liberalism år för år”. Liberalism. Folkpartiet liberalerna. Arkiverad från originalet den 23 december 2008. https://web.archive.org/web/20081223005937/http://www.folkpartiet.se/FPTemplates/AreaContentPage____61249.aspx. Läst 16 april 2008.
- ^ Oscarsson, Henrik; Holmberg, Sören (13 maj 2008). ”Alliansseger” (PDF). Allmänna valen 2006. Göteborgs universitet. sid. 205. http://valforskning.pol.gu.se/digitalAssets/1220/1220331_Oscarsson___Holmberg__2008__Alliansseger.pdf. Läst 16 april 2008.
- ^ ”Liberalismens rötter”. Folkpartiet. Arkiverad från originalet den 3 maj 2010. https://web.archive.org/web/20100503153957/http://www.folkpartiet.se/Var-politik/Liberalism/Liberalismens-rotter/.
- ^ ”Varför blåklinten?”. Liberalism. Folkpartiet liberalerna. Arkiverad från originalet den 6 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070606021158/http://www.folkpartiet.se/FPTemplates/AreaContentPage____18228.aspx. Läst 16 april 2008.
- ^ Det första seklet (sida 182–186).
- ^ Kent Zetterberg: Liberalism i kris. Folkpartiet 1939–1935 (doktorsavhandling i historia, Liber förlag 1975
- ^ ”Slutlig sammanräkning, riksdagsvalet 2002”. Valmyndigheten. http://www.val.se/val/val_02/slutresultat/00R/00.html.
- ^ [a b] ”Väljarbarometrar i Sverige: TEMO:s samt övriga undersökningsföretags publicerade mätningar”. Temo. Arkiverad från originalet den 12 februari 2003. https://web.archive.org/web/20030212201345/http://www.temo.se/dok/proj/valjarbarometern/valjbsamtliga.htm.
- ^ ”Namnbyte ska rädda Folkpartiet”. Expressen. http://www.expressen.se/nyheter/namnbyte-ska-radda-folkpartiet/. Läst 24 november 2015.
- ^ ”Folkpartiet heter nu Liberalerna”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21810753.ab. Läst 24 november 2015.
- ^ ””Vi vill stoppa FP:s namnbyte””. DN.SE. http://www.dn.se/debatt/repliker/vi-vill-stoppa-fps-namnbyte/. Läst 24 november 2015.
- ^ Dagens Arena om den förutspådda socialliberalismen hos Folkpartiet
- ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad ae af ag ah ai aj ak al am an ao ap aq ar as at au av aw ax ay az ba bb bc bd be bf bg bh bi bj bk bl bm bn bo bp bq br bs bt bu] ”Allmänna val, valresultat”. Statistiska centralbyrån. Arkiverad från originalet den 27 november 2014. https://web.archive.org/web/20141127174325/http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Demokrati/Allmanna-val/Allmanna-val-valresultat/12268/12275/Historisk-valstatistik/32065/. Läst 14 november 2010.
- ^ ”Val till riksdagen - Röster”. Valmyndigheten. 23 september 2010. http://www.val.se/val/val2010/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 14 november 2010.
- ^ ”Val till riksdagen - Röster”. Valmyndigheten. 19 september 2014. http://www.val.se/val/val2014/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 29 september 2014.
- ^ ”Val till landstingsfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 23 september 2010. http://www.val.se/val/val2010/slutresultat/L/rike/index.html. Läst 14 november 2010.
- ^ ”Val till landstingsfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 29 september 2014. http://www.val.se/val/val2014/slutresultat/L/rike/index.html. Läst 29 september 2014.
- ^ ”Val till kommunfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 23 september 2010. http://www.val.se/val/val2010/slutresultat/K/rike/index.html. Läst 14 november 2010.
- ^ ”Val till kommunfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 29 september 2014. http://www.val.se/val/val2014/slutresultat/K/rike/index.html. Läst 29 september 2014.
- ^ ”Valresultat val till Europaparlamentet 1999”. Valmyndigheten. Arkiverad från originalet den 31 maj 2009. https://web.archive.org/web/20090531180401/http://www.val.se/tidigare_val/ep1999/resultat/index.html. Läst 14 november 2010.
- ^ ”Europaparlamentsval 13 juni 2004”. Valmyndigheten. http://www.val.se/val/ep2004/resultat/slutresultat/index.html. Läst 14 november 2010.
- ^ ”Val till Europaparlamentet - Röster”. Valmyndigheten. 11 juni 2009. http://www.val.se/val/ep2009/slutresultat/rike/index.html. Läst 14 november 2010.
- ^ ”Fördelning av mandat och fastställelse av vilka kandidater som har valts till ledamöter och ersättare i valet till Europaparlamentet 2014” (pdf). Beslutsprotokoll. 30 maj 2014. Arkiverad från originalet den 9 juni 2014. https://web.archive.org/web/20140609180407/http://www.val.se/val/ep2014/slutresultat/protokoll/protokoll_00E.pdf. Läst 3 juni 2014.
- ^ [a b c d e f g h i j k] Partiledare (FP) 1895–2010, Folkpartiet, http://www.folkpartiet.se/politik/Liberalism/Liberalismens-rotter/Svensk-liberalism-ar-for-ar/Partiledare-fp-1895-2010/, läst 1 juli 2014
- ^ [a b] Ahlmark, Per (2011), Gör inga dumheter medan jag är död! : memoarer, Stockholm: Atlantis, s. 189, ISBN 978-91-7353-470-3
- ^ [a b] Ribbing, Magdalena (4 mars 1978), ”Nye fp-ledaren behåller biståndet”, Dagens Nyheter: 6
- ^ ”Hedrad Björklund tar över fp”, TT (publicerad i Svenska Dagbladet), 7 september 2007, http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hedrad-bjorklund-tar-over-fp_16803.svd, läst 1 juli 2014
- ^ Jan Björklund vald till folkpartiets ledare, Folkpartiet, 7 september 2007, arkiverad från ursprungsadressen den 17 april 2014, https://web.archive.org/web/20140417062651/http://www.folkpartiet.se/jan-bjorklund/pressmeddelanden/jan-bjorklund-vald-till-folkpartiets-ledare/, läst 1 juli 2014
- ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q] Liberalernas partisekreterare sedan 1934, Folkpartiet, http://www.folkpartiet.se/politik/Liberalism/Liberalismens-rotter/Svensk-liberalism-ar-for-ar/Liberalernas-partisekreterare-sedan-1934/, läst 3 juli 2014
- ^ [a b] Forssblad, Mari (28 oktober 2002), ”Folkpartiet får ny partisekreterare”, Sveriges Radio, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=139666, läst 3 juli 2014
- ^ Nandorf, Tove; Crofts, Maria; Kihlström, Staffan (5 september 2006), ”Partisekreteraren tvingades avgå”, Dagens Nyheter, http://www.dn.se/nyheter/sverige/partisekreteraren-tvingades-avga/, läst 3 juli 2014
- ^ Carlbom, Mats (7 september 2006), ”Dyrssen hanterar krisen i partiet”, Dagens Nyheter, http://www.dn.se/nyheter/sverige/dyrssen-hanterar-krisen-i-partiet/, läst 3 juli 2014
- ^ Karlsson, Lars-Ingmar (10 oktober 2006), ”Ullenhag ny partisekreterare hos fp”, Dagens Nyheter, http://www.dn.se/nyheter/politik/ullenhag-ny-partisekreterare-hos-fp/, läst 3 juli 2014
- ^ [a b] ”Nina Larsson FP:s partisekreterare”, TT (publicerad i Dagens Nyheter), 4 oktober 2010, http://www.dn.se/nyheter/valet-2010/nina-larsson-fps-partisekreterare/, läst 3 juli 2014
- ^ Arnholm ny FP-partisekreterare=Svenska Dagbladet, 17 september 2014, http://www.svd.se/nyheter/inrikes/arnholm-ny-fp-partisekreterare_3928034.svd/, läst 17 september 2014
- ^ Johan Pehrson (FP) - Aktuella och tidigare uppdrag, Sveriges riksdag, http://www.riksdagen.se/sv/ledamoter-partier/Hitta-ledamot/Ledamoter/Pehrson-Johan-0224712677012/?hist=true, läst 4 juli 2014
- ^ ”Björklund storfavorit som ny fp-ledare”. Sveriges Television. 24 april 2007. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/bjorklund-storfavorit-som-ny-fp-ledare.
- ^ ”Anderssonbrinner för sjuk- vården”. Göteborgs-Posten. 20 augusti 2005. http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.176399-anderssonbrinner-for-sjuk-varden.
- ^ Schmidt, Olle (29 augusti 2011). ”Förslag till ny FP-partistyrelse”. schmidtblogg.blogspot.se. http://schmidtblogg.blogspot.se/2011/08/forslag-till-ny-fp-partistyrelse.html.
- ^ ”2007: Förslag till partistyrelse”. Folkpartiet. Arkiverad från originalet den 16 augusti 2015. https://archive.is/20150816230305/http://lokalt.folkpartiet.se/politik/liberalism/liberalismens-rotter/svensk-liberalism-ar-for-ar/partistyrelse-2007-2009/2007-forslag-till-partistyrelse/.
- ^ ”Om oss”. tidningen.nu. http://www.tidningen.nu/om-oss/. Läst 20 november 2015.
Vidare läsning
- Johnson, Anders (2014). Alla tiders Stockholmsliberaler : från Adolf Hedin till Lotta Edholm. Stockholm: Folkpartiets stockholmsförening. ISBN 978-91-637-5402-9
- Nilsson, Torbjörn (2010). ”Upp och ner i opinionen”. Populär Historia (nr. 5): sid. 38–41. ISSN 1102-0822.
Externa länkar
|