Trettondagsafton (pjäs)

Från Wikipedia
Trettondagsafton
Faksimil av första sidan i Twelfth Night, Or what you will från First Folio, publicerad 1623
Faksimil av första sidan i Twelfth Night, Or what you will från First Folio, publicerad 1623
FörfattareWilliam Shakespeare
OriginaltitelTwelfth Night, or What You Will
OriginalspråkEngelska
ÖversättareJohan Henrik Thomander, Carl August Hagberg, Per Hallström, Allan Bergstrand, Ivar Harrie, Lars-Levi Læstadius, Åke Ohlmarks, Anders Carlberg, Lasse Söderberg, Jan Lewin, Lars Huldén, Göran O. Eriksson
Utgivningsår1623
Först utgiven på
svenska		1825
Svensk
premiär		1864
Orsino och Viola. Målning av Frederick Richard Pickersgill.

Trettondagsafton (originaltitel Twelfth Night, or What You Will) är en komedi skriven av William Shakespeare.

Tillkomsthistoria

Datering

Det är inte känt när pjäsen skrevs. I akt 3 scen 2 finns en hänsyftning till en världskarta där Indien är mer detaljerat. Kartan i fråga publicerades 1599 i Richard Hakluyts Principall Navigations, Voiages, and Discoveries of the English Nation[1][2] eller Edward Wrights Certaine Errors in Navigation från samma år där han återger Mercators projektion. (Maria (Olivias kammarjungfru): "Han grinar ihop fler streck på sitt ansikte än det finns på den nya kartan över världen, med tillägg av de nyss upptäckta länderna.") I andra aktens tredje scen citeras sånger som publicerades först i Robert Jones First Book of Songs and Airs från år 1600.[1] I akt 2 scen 5 finns en anspelning på den engelske adelsmannen Anthony Shirley som år 1600 publicerade sina intryck av kontakten med shahen av Persien under en resa året innan. Fabio (Olivias betjänt): "Jag vill icke skänka bort min andel i detta skämt för tusentals guldstycken ur stora Mogols skattkammare."[2] I tredje aktens första scen säger Narren "who you are and what you would are out of my welkin, I might say 'element', but the word is over-worn" (det ligger över min polhöjd; jag kunde säga horisont, men det ordet är för utnött), som syftar på ett stående skämt om uttrycket "out of my element" som upprepas tre gånger i Thomas Dekkers Satiromastic som Lord Chamberlain's Men (Shakespeares trupp) hade premiär på 1601. Man vet att Trettondagsafton spelades i början av februari 1602.[1]

Detta tillsammans anses datera pjäsen till 1601.[1]

Pjäsens källor

Plautus komedi Menechmi från 200-talet fvt handlar om en tvilling som anländer till Illyrien för att leta efter sin bror. I komedin förekommer också förväxling av identiteter.[1][3][4]

Den brittiske litteraturforskaren Morton Luce har påvisat att grundintrigen i förväxlingskomedin med ett tvillingpar i centrum finns i tolv språkversioner och är spridd över hela Europa.

Intrigen dyker upp i flera italienska komedier. Gli Ingannati från 1531 (tryckt 1537) är skriven av kollektivet Accademia degli Intronati.[1][4] Från 1562 är Nicolò Secchis Gli Inganni och från 1592 härrör Curzio Gonzagas komedi med samma titel.[4]

Närmast Shakespeare ligger Barnabe Richs berättelse om Apollonius och Silla i Riche his Farewell to the Militaire Profession från 1581.[1][5] Där finns temat med tvillingarna, där den kvinlliga tvillingen förkläder sig som sin bror och använder hans namn medan hon följer sin älskade hertig i spåren.[6] Richs historia grundar sig i sin tur på andra delen av Matteo Bandellos samlade noveller från 1554, översatta till franska av François de Belleforest.[1][4]

I Emmanuel Fordes Parismus från 1598 lider Viola skeppsbrott medan hon söker sin förklädde älskade. Ett tema som går igen i Philip Sidneys The Countess of Pembroke's Arcadia från slutet av 1500-talet.[7]

Sista reden i Narrens sång som avslutar pjäsen, "And we'll strive to please you every day" (Går det bra, ska' vi spela var eviga dag, i Hagbergs översättning) har sin motsvarighet i engelska folklustspel.

Tryckningar och text

Varför pjäsen heter som den gör är okänt, otaliga försök att tolka titeln på olika sätt har gjorts. Handlingen i pjäsen har ingen koppling till helgdagsaftonen med samma namn.

Första gången pjäsen trycktes var i den stora samlingen av Shakespeares pjäser, First folio, som kom ut 1623 och som sammanställdes av Shakespeares skådespelarkollegor John Heminges och Henry Condell och publicerades av Edward Blount och Isaac Jaggard.[8]

Handling

Rollfigurer

Efter Göran O. Eriksson.[9][10]

  • Orsino, hertig av Illyrien
  • Valentine, hovman hos hertigen
  • Curio, hovman hos hertigen
  • Viola, senare förklädd till Cesario
  • Sebastian, hennes tvillingbror
  • Kaptenen på det förlista skeppet, Violas bundsförvant
  • Antonio, en annan sjökapten, Sebastians bundsförvant
  • Olivia, grevedotter
  • Maria, Olivias kammarflicka
  • Baron Tobias Rap, Olivias morbror
  • Baron Andreas Blek av Nosen, Tobias Raps vän
  • Malvolio, Olivias hovmästare
  • Fabian, en i Olivias hushåll
  • Narren Feste, hos Olivia
  • En präst
  • Musiker, hovfolk, sjömän, betjänter

Resumé

Hertigen Orsino är olyckligt förälskad i Olivia som beslutat dra sig tillbaka i sju år för att sörja sin döde bror. Viola överlever ett skeppsbrott, klär ut sig till Cesario och tar tjänst hos Orsino. Viola tror att hennes bror Sebastian dött i skeppsbrottet. Olivias släkting Tobias Rap förmår sin vän Andreas Blek af Nosen att fria till Olivia i hopp om att gynnas av Andreas generositet. Olivia är dock inte särskilt trakterad. Orsino skickar Cesario/Viola till Olivia för att fria för hans räkning. När Cesario försöker framföra frieriet blir Olivia, iklädd slöja, förälskad i honom.[11]

Violas bror Sebastian har i själva verket överlevt. Han och kaptenen Antonio uttrycker stor sympati för varandra. Antonio känner sig otrygg i Illyrien och ber Sebastian ta hand om hans börs. Olivias högfärdige hovmästare Malvolio är förargad över att Tobias och Andreas för oväsen och tycker att de är ohyfsade. De bestämmer sig för att spela Malvolio ett spratt. De gömmer ett falskt brev i Olivias trädgård. När Malvolio hittar brevet tror han att det uttrycker Olivias kärlek till honom. I brevet uppmanas han bära gula strumpor, något Olivia avskyr.[11]

Tobias tutar i Andreas att Olivias intresse för Cesario är ett spel för att göra honom svartsjuk. Malvolio uppträder med sina gula strumpor inför Olivia och talar malligt med fraser ur brevet. Olivia tror han blivit galen och ber att han skall tas om hand. Malvolio tror att han blivit herre i huset och visar förakt för Tobias och Andreas. Tobias har tubbat Andreas att utmana Cesario på duell. Cesario försöker vägra men blir tvingad. I tron att Cesario är Sebastian går Antonio emellan men blir arresterad. Han ber Cesario om sin börs men Cesario förstår till Antonios förskräckelse ingenting. Han tror att han blivit bedragen.[11]

Andreas ger sig på Sebastian i tron att han är Cesario. Olivia går emellan. Hon övertygar Sebastian om sin kärlek och han går med på giftermål. En präst tillkallas och de vigs.[11]

Antonio förs in. Cesario/Viola säger att det är mannen som försökt hjälpa henne. När Orsino på nytt försöker närma sig Olivia säger hon att hon gift sig med Cesario som hon alltså tror är identisk med Sebastian. Orsino tycker att Cesario svikit henne men han förnekar äktenskapet. När tvillingarna till slut kommer tillsammans förstår alla förväxlingen. Orsino friar till Viola, denna gång med framgång. Malvolio förs in och Tobias och Andreas erkänner sitt spratt. Malvolio rusar iväg och lovar att hämnas.[11]

Kända citat

Från första akten, 26:e scenen (Göran O. Erikssons översättning) :

För kvinnorna är kärlek mer som matlust
En gommens känsla mycket mer än hjärtats:
Den äcklas fort när den blir övermätt.
Men min är lika glupande som havet
Och smälter lika mycket. Jämför inte
Känslan en kvinna kunde ha för mig
Med det jag känner för Olivia

Översättningar till svenska

Trettondagsafton finns i sex tryckta originalöversättningar till svenska, en originalöversättning som gjorts direkt för teatern, en tryckt revision och ytterligare två revisioner som gjorts direkt för teatern. 1825 kom den första översättningen ut utförd av prästen Johan Henrik Thomander. 1849 kom Carl August Hagbergs översättning, ingående i Shakspere's dramatiska arbeten. Bd 7. 1925 kom Per Hallströms översättning som ingick i Shakespeares dramatiska arbeten. Lustspel, Bd 4. 1934 spelades Allan Bergstrands översättning av Helsingborgs stadsteater, först 1974 gavs den ut. 1956 gjorde Ivar Harrie en revision av Hagbergs översättning för Riksteatern och 1955 gjorde Lars-Levi Læstadius samma sak för Malmö stadsteater. Därpå följde Åke Ohlmarks översättning 1962. 1970 gjorde Anders Carlberg en översättning för Riksteaterns Västeråsensemble och 1972 gjorde Lasse Söderberg en för Malmö stadsteater. 1981 gjorde Jan Lewin en egen översättning till sin uppsättning med Riksteaterns Örebroensemble. Därefter kom Lars Huldéns översättning 1993 följt av Göran O. Erikssons året därpå.

Uppsättningar

Det enda säkra framförandet under Shakespeares livstid ägde rum på kyndelsmässodagen 2 februari 1602 på Middle Temple Hall, ett av de fyra juristkollegierna (Inns of Court), detta omnämns i en dagbok av juristen John Manningham.[1] Han nämner med förtjusning komplotten mot Malvolio[5] Shakespeares trupp Lord Chamberlain's Men spelade på Palace of Whitehall på trettondagsafton 6 januari 1601 under ett besök av den italienske hertigen Virginio Orsini av Bracciano,[12] men detta var sannolikt inte Trettondagsafton - däremot kan Shakespeare ha tagit hertigen Orsinos namn från hedersgästen.[1] Det finns dokumenterat att pjäsen framfördes vid hovet 1618 och 1622, vid det senare tillfället under titeln Malvolio.[1] Första uppförandet efter det av Shakespeares originaltext ägde rum 1741 på Drury Lane Theatre i London. Pjäsen sattes då upp av irländaren Charles Macklin som själv spelade Malvolio.

Malvolio har varit en populär roll för stjärnor som Samuel Phelps, Henry Irving och Herbert Beerbohm Tree.

Karl Immermann försökte förena Ludwig Tiecks och Johann Wolfgang von Goethes teateridéer. 1837 beskrev Tieck en elisabetansk scen i en novell, och han förordade en återgång till den öppna scenen eftersom han ansåg att bildmässig realism förstörde den sanna illussionen. 1840 regisserade Karl Immermann Trettondagsafton på Stadttheater Düsseldorf där scenen bestod av en enda scenbild hela föreställningen igenom. Scenbilden överförde den elisabetanska scenens principer till en traditionell tittskåpsscen. Det är på denna enda uppsättning som en stor del av Immermanns berömmelse vilar.

Under 1800-talet blev scenografin alltmer överlastad med realistiska element. När Herbert Beerbohm Tree satte upp pjäsen 1901 fick man göra långa pauser för att hinna bygga om Olivias trädgård med levande gräs och fontäner. När William Poel satte upp pjäsen, också vid sekelskiftet, återvände han till en elisabetanskt öppen scen. Föreställningen blev mycket omtalad och härbärgerade den hjärtknipande Henry Ainley som Malvolio och den melankoliske Hayden Coffin som Narren.

När pjäsen satts upp under 1900-talet och därefter har den varit skådespelarnas pjäs. Samspel och timing har betytt mer än regigrepp. En skådespelerska som hade stora framgångar som Olivia under början av 1900-talet var Ellen Terry. Hon var berömd just för sin säkra timing och sitt sätt att behärska scenen när hon rörde sig över den.

1913 regisserade Harley Granville-Barker Trettondagsafton på Savoy Theatre i London. Han hade modifierat scenen med ett proscenium med möjlighet till entréer och en upphöjd bakre scen som kunde döljas med draperier. På så vis åstadkom han ett smidigt och rytmiskt flöde mellan olika scenerier. 1916 satte han upp pjäsen på nytt på Old Vic i London. 1914 hade regissören Jaques Copeau succé med Trettondagsafton på experimentscenen Vieux-Colombier i Paris.

I början av 1930-talet regisserade Terence Gray en serie shakspeareföreställningar på Camebridge Festival Theatre som blev uppmärksammade för sitt uppseendeväckande och oväntade scenspråk. När han satte upp Trettondagsafton for delar av ensemblen fram på rullskridskor.

1931 hade den uppburna skådespelerskan Lilian Baylis framgångar som Viola på Sadler's Wells Theatre i London i en uppsättning där Malvolio spelades av John Gielgud. I Tyrone Guthries uppsättning 1937 spelades sir Tobias av Laurence Olivier, sir Andreas av Alec Guiness och Jessica Tandy dubblerade som Sebastian och Viola. Vid återöppnandet av Old Vic 1950 (som skadats svårt under blitzen) hyllades Peggy Ashcroft som Viola. 1950 gjorde Giorgio Strehler en internationellt uppmärksammad uppsättning på Piccolo Teatro i Milano. 1955 regisserade John Gielgud en uppsättning på Shakespeare Memorial Theatre i Stratford-upon-Avon med Laurence Olivier och Vivien Leigh.

1982 regisserade Ariane Mnouchkine fram ett exotiskt och mångtydigt Illyrien med Théâtre du Soleil. 1984 regisserade Liviu Ciulei Trettondagsafton på Guthrie Theater i Minneapolis, Minnesota där handlingen förflyttats till cirkusmiljö. När John Barton regisserade pjäsen 1966 på Royal Shakespeare Company spelades Viola av Judi Dench. 1987 regisserade Declan Donellan pjäsen med Cheek by Jowl och hela ensemblen befann sig på arenascenen hela föreställningen, liksom rekvisitan som bestod av musikinstrument som skådespelarna själva trakterade. De accentuerade även det homoerotiska draget genom att para samman Narren med Antonio. 2002 spelades Viola av Mark Rylance på the Globe Theatre i London. När uppsättningen togs upp igen 2012 spelade Stephen Fry Malvolio.

Uppsättningar i Sverige

Till 300-årsminnet av Shakespeares födelse hade Kungliga Dramatiska Teatern svensk premiär på Trettondagsafton eller Hvad ni vill 23 april 1864 i bearbetning av Frans Hedberg på Kungliga Mindre Teatern.[13][14][15] Enstaka rader var strukna av anständighetsskäl. Frans Hedberg valde bort alla dissonanser och gjorde pjäsen mindre burlesk. Malvolio hade gjorts mindre patetisk och Violas romantiska öde lyftes fram. Narrens visa i slutet var struken vilket gjorde finalen skirt romantisk. Pjäsen regisserades av August Bournonville, en av Sveriges första moderna regissörer.[16] Föreställningen fick ljummen kritik och lades ner efter bara fem framföranden.[13] Redan efter premiärkvällen övergav högreståndspubliken föreställningen, de skall ha ansett att humorn var alltför låg.[14] Detta medförde att parkett och första raden blev glest besatta, medan de övre raderna var väl besatta.[16] Gurli Åberg spelade Olivia, Gustaf Kinmansson Orsino och Knut Almlöf narren. Almlöf fick mycket beröm.[14] Det fick även Vilhelm Nyfors som Malvolio.[16] Medan Dramaten fortfarande höll till på samma teater tog man upp Trettondagsafton på nytt 1894 i ny bearbetning och med Nils Personne som Malvolio och i översättning av Carl August Hagberg och regi av Emil Hjertstedt. Uppsättningen blev en stor framgång och spelades 39 föreställningar för fulla salonger. Både Personne och den gästspelande Ellen Hartman som Maria fick beröm för sina prestationer.[17][18][19][20][21]

Uppsättningar i Sverige sedan år 1900

Filmatiseringar (urval)

Trettondagsafton har filmats väldigt många gånger.

Referenser

Noter

  1. ^ [a b c d e f g h i j k] The Oxford Companion to Shakespeare sid 491
  2. ^ [a b] Erik Frykman: Shakespeare sid 145
  3. ^ Erik Fredén: Shakespeare i Litteraturens världshistoria del 3 sid 416
  4. ^ [a b c d] Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 132ff
  5. ^ [a b] Erik Frykman: Shakespeare sid 158
  6. ^ Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 135ff
  7. ^ Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 138
  8. ^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 145
  9. ^ William Shakespeare: Trettondagsafton, översättning Göran O. Eriksson, sid 10
  10. ^ William Shakespeare: Trettondagsafton: Personer, översättning Carl August Hagberg, sid 161
  11. ^ [a b c d e] The Oxford Companion to Shakespeare sid 491ff
  12. ^ Erik Frykman: Shakespeare sid 147
  13. ^ [a b] Georg Nordensvan: Svensk teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar del II sid 200
  14. ^ [a b c] Ulla-Britta Lagerroth & Göran Gademan: Skådespelare på ny kunglig spelplats i Lagerroth & Nordin Hennel: Ny svensk teaterhistoria del 2 sid 245
  15. ^ Sigvard Mårtensson: Shakespeare på svenska scener i Gustaf Fredén: William Shakespeare sid 114
  16. ^ [a b c] Ann Fridén: "Att vara eller inte vara" - Shakespeare på kunglig scen i 1800-talets Stockholm i Den svenska nationalscenen sid 108f
  17. ^ Georg Nordensvan: Svensk teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar del II sid 414
  18. ^ Stig Torsslow: Dramatenaktörernas republik sid 310
  19. ^ Georg Nordensvan: Svensk teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar del II sid 466.
  20. ^ Sigvard Mårtensson: Shakespeare på svenska scener i Gustaf Fredén: William Shakespeare sid 116
  21. ^ Ann Fridén: "Att vara eller inte vara" - Shakespeare på kunglig scen i 1800-talets Stockholm i Den svenska nationalscenen sid 116

Källor

Externa länkar

 Wikisource har originalverk relaterade till Trettondagsafton (pjäs) (engelska)
Wikiquote har citat av eller om Trettondagsafton (pjäs) (engelska)
Wikimedia Commons har media som rör Trettondagsafton (pjäs).
v • r
William Shakespeare
Pjäser
Se även
Dikter
Apokryfer
och förlorade verk
Shakespeares liv
och verk
Shakespeares arv
Övrigt
Kategori Kategori
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Trettondagsafton_(pjäs)&oldid=42265266”