Engelbrekt Engelbrektsson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”Engelbrekt” leder hit. För andra betydelser, se Engelbrekt (olika betydelser).
Engelbrekt Engelbrektsson
Bild av Carl Gustaf Qvarnströms modell till minnesstod över Engelbrekt, rest i Örebro 1865 (ur Svenska Familj-Journalen)
Sveriges rikshövitsman
Regeringstid 13 januari 1435–4 maj 1436
(&&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 år och &&&&&&&&&&&&0112.&&&&&0112 dagar)
(samregent med Karl Knutsson från februari 1436)
Företrädare Erik av Pommern (kung av Sverige)
Efterträdare Karl Knutsson
Far Engelbrekt Englikoson
Död 4 maj 1436
En holme nära Göksholm i Stora Mellösa socken, Närke
Begravd Sankt Nikolai kyrka i Örebro

Engelbrekt Engelbrektsson, död troligen 4 maj 1436 (mördad) på nuvarande Engelbrektsholmen i Stora Mellösa socken, Närke, var en svensk rikshövitsman (från 1435), bergsman och frälseman. Han var ledare för Engelbrektsupproret 1434 mot Erik av Pommern.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Engelbrekt Engelbrektsson var av en ursprungligen tysk släkt som senast under 1360-talet invandrat till Sverige. Fadern (Engelbrekt Englikoson) omnämns som frälseman 1392 och som bosatt på Norberg 1367, farfadern antas ha anlagt nuvarande Ängelsberg, tidigare Englikobenning. Släktens vapensköld visar en av tre halva liljor bildad triangel. Engelbrekt var väpnare. Vilhelm Moberg menar att Dalarna och Västmanland har fört en "egen Engelbrektsfejd" om hans födelseort.[1]

Engelbrekt Engelbrektssons vapen (Tre halva liljor)

De kunskaper om administration och de militära färdigheter som Engelbrekt uppvisade tyder på att han skaffat sig erfarenheter som yrkesmilitär, sannolikt under Erik av Pommerns fälttåg mot tyska fiender. 1426 uppträder Engelbrekt i källorna och ett knappt decennium senare blev han ledare för det då utbrutna uppror som senare skulle kallas Engelbrektsupproret. Upproret utspelas mot bakgrund av Kalmarunionen under Eriks av Pommern styre. I senare historieskrivning skulle Engelbrekt ställas mot kungens fogde i Västerås, Jösse Eriksson, vilken får bära skulden för den nöd som bergslagsmännen fick lida under hans styre. Engelbrekt fick deras uppdrag att för kungen i Köpenhamn framlägga saken men insåg efterhand att saken inte kunde vinnas utan strid. 1433 utsåg dalkarlarna Engelbrekt till hövitsman och samma år drog Engelbrekt i spetsen för ett uppbåd mot Västerås. Upproret lade sig efter att ett antal rådsherrar vädjat om fred, och hela historien upprepades sedan under våren året därpå.

Engelbrekt och de som stödde honom förefaller åter ha förlorat hoppet om en fredlig väg till förbättring under försommaren 1434 och vid midsommar påbörjades ett regelrätt uppror, i eftervärldens historieskrivning kallat frihetskrig. På bara tre månader tog Engelbrekt kontroll över i stort sett hela Sverige. Svenska rådets ledamöter anslöt sig till upproret och kung Erik förklarades avsatt.

Myten om Sveriges första riksdag[redigera | redigera wikitext]

Herredagarna i Arboga, eller Arboga möte, ägde rum i januari 1435 och utsågs av tidigare nationalistiskt inriktad historieskrivning till den första riksdag som hållits i Sverige. Detta byggde på det felaktiga antagandet att allmogen (bönderna) skulle ha varit representerade vid mötet. Senare forskning av Gottfrid Carlsson, Erik Lönnroth och Herman Schück har dock klart visat att antagandet var felaktigt och byggde på en kombination av önsketänkande och gissningar om eventuella skrivarmisstag i vissa av Engelbrektskrönikans versioner.

Herremötet i Arboga var egentligen en första samling för att försöka reda ut det kaos som Engelbrekts uppror orsakat. Ett antal biskopar, riddare och väpnare, sammanlagt 30-40 personer, samlades i Arboga för att konstituera ett nytt riksråd som kunde åta sig regeringsmakten. Mötet ingår egentligen i en serie sådana där Engelbrekt spelade en dominerande roll, med början i Vadstena 16 augusti 1434 där han mer eller mindre tvingade deltagarna att ansluta sig till upproret. Mötet i Arboga följdes av ett i Uppsala i juni 1435 och ett andra möte i Arboga i januari 1436.

Engelbrekts politiska dominans vid dessa möten bröts först vid valet av rikshövitsman i Stockholm 1436 då marsken Karl Knutsson (Bonde) nästan enhälligt valdes men Engelbrekt och Erik Puke med vapenmakt tilltvingade sig delat hövitsmannaskap. Detta arrangemang blev dock kortvarigt eftersom Engelbrekt kort därefter mördades, efter att ha lett ett krigståg genom södra Sverige och de då danska landskapen Blekinge, Skåne och Halland.

Mordet på Engelbrekt[redigera | redigera wikitext]

Det uppges att Engelbrekt var för svag för att sitta upp till häst men att när han fick kallelse till ett rådsmöte genast gav sig av. Resan skulle gå sjövägen från Örebro slott, som Engelbrekt hade som förläning, till Stockholm men vid ett avbrott på en holme i Hjälmaren, nuvarande Engelbrektsholmen, mördades Engelbrekt den 4 maj av Måns Bengtsson (Natt och Dag). Mördarens far, Bengt Stensson (Natt och Dag), ska ha bränt ett lübskt fartyg trots att fred rådde med Hansan. Engelbrekt hade utdömt straff för detta men några dagar före mordet hade förlikning ingåtts.

Gällande vilken dag Engelbrekt mördades litade man länge på Engelbrektskrönikans uppgift om den 27 april, trots att andra och tillförlitligare[källa behövs] källor angav ett annat datum, nämligen den 4 maj. Att det senare datumet numera är allmänt accepterat beror på[källa behövs] att framstående medeltidsforskare som till exempel Gottfrid Carlsson och Lars-Olof Larsson har tagit ställning för det.

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Valaffisch för de frisinnade

Engelbrekt begravdes i Örebro kyrka och blev under de kommande decennierna föremål för en riklig helgonkult. Redan Engelbrektsvisan (1439) anspelar på hur pilgrimer blir helade vid helgonets grav i Örebro. Helgonkulten blev dock kortvarig, då den kvävdes helt av reformationen. I stället trädde en nationalhjälteskult. Engelbrekt blev den antidanske hjälten som enade landet och i ledning för allmogen kastade ut danskarna. Att kulten inte blev större får anses bero på att Gustav Vasa själv tillskansade sig samma roll.

1800-talet byggde vidare på de medeltida krönikornas Engelbrektbild. "En nationellt och liberalt inriktad historieskrivning gjorde Engelbrekt till grundläggaren av en nationell demokrati, den svenska riksdagens skapare, Sturarnas och Gustav Vasas föregångare. 1400-talets helgonschablon och 1800-talets personlighetsideal sammansmälte till den Engelbrektgestalt, som ingår i det allmänna medvetandet av i dag", skrev Erik Lönnroth 1934.[2] Engelbrekt utmålas i historieskrivning som allmänhetens beskyddare och motståndare till unionen. Huruvida Engelbrekt själv ansåg sig vara emot unionen debatteras emellertid fortfarande. Däremot är hans betydelse som nationalsymbol oomtvistad. Engelbrekt var den förste som framgångsrikt utnyttjade allmogen som militärt maktmedel, vilket kom att bli vanligt under de närmaste 100 åren.

En kulmen på hjältekulten inträffade 1935 i samband med firandet av 500-årsdagen av riksdagens öppnande. Engelbrekt var samtida med Jeanne d'Arc och Jan Hus, och liksom dessa blev han efter sin död sedd som martyr. Ett uttryck för samtidens beundran för Engelbrekt lämnar den av hans vän biskop Tomas författade "Engelbrektsvisan". Engelbrekt har varit ett omtyckt ämne för litterär behandling. August Blanche behandlade Engelbrekt i Engelbrekt och hans dalkarlar (1846), Carl Georg Starbäck utgav 1868–69 romanen Engelbrekt Engelbrektsson i två delar. Wilhelm Gumælius utgav 1858 diktverket Engelbrekt. August Strindberg behandlade hans liv i pjäsen Engelbrekt.[3]

Hans staty i brons, modellerad av Carl Gustaf Qvarnström, avtäcktes i Örebro 1865 (se figur). Det finns även en staty av Engelbrekt i Arboga på Järntorget liksom på Stora torget i Falun. Engelbrekt är också ämnet för en opera av Natanael Berg. Engelbrekts församling i Stockholm, med Engelbrektskyrkan, tar sitt namn efter hjälten.

Hans minne firas den 27 april. Engelbrekt infördes som namnsdag efter honom 1901, den 26 april. 1918 flyttades den dock till den 27 april, där den har funnits sedan dess. Dagen valdes för att han ansågs ha avlidit denna dag 1436, trots att det egentligen var 4 maj.

Engelbrekt har använts som nationell politisk symbol av främst extremhögern och nynazister. Men på 1930-talet använde svenska socialister Engelbrekt som en svensk antifascistisk symbol mot framför allt hotet från den tyska nazismen.

Engelbrekt som person[redigera | redigera wikitext]

En samtida historieskrivare, Herman Corner från Lübeck, skildrar Engelbrekt som en höghjärtad man, av stor klokhet och verksamhet, som med rättrådighet och framgång skötte rikets ärenden. Han troddes inte heller vara ledd av högmod och härsklystnad, utan ha gripit till vapen av medlidande med de olyckliga, som var föremål för de danska fogdarnas våldsamheter och vilka, då de klagade för konungen, endast fann döva öron. Engelbrekt var också, enligt vad allt ger vid handen, en modig och oförsagd man, som med framgång ledde den svenska hären genom landet och intog det ena fästet efter det andra. Men han var något vida mer än krigare. Han sökte stärka det svenska frihetspartiets ställning genom underhandlingar med utländska makter. För övrigt hade han öppet öga för varjehanda nyttiga företag, vilket han visade till exempel genom sin plan att vid Södertälje med en kanal förena Mälaren och Östersjön.

Engelbrektskrönikan[redigera | redigera wikitext]

Upproret och dess förspel är skildrat i den så kallade Engelbrektskrönikan, vilken inkluderats i något redigerad form i Karlskrönikan. I Engelbrektskrönikan kan man till exempel läsa om de grymheter som Jösse Eriksson utsatte Dalarnas bönder för:

De fattiga bönder i Dalarna bo,
deras fogde gjorde dem så mycken oro;
Han lät dem så svåra plaga [plåga]
och skattade dem av mest vad de aga [äga].
Han lät de bönder i rök upphänga,
så svåra lät han dem tränga.
Deras kvinnor lär han därmed plaga [plåga]:
de spändes för hölass; dem skulle de draga.
Dem gjordes därmed så stor nöd,
[att] de födde strax barn, som voro död'.
Mycken mer orätt han dem gjorde,
ho där granneliga efter sporde.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Moberg, Vilhelm (1971). Min svenska historia berättad för folket. D. 2, Från Engelbrekt till och med Dacke. Stockholm: Norstedt. sid. 15. Libris 8221475 
  2. ^ Lönnroth, Erik (1961). Från svensk medeltid. Stockholm: Aldus/Bonniers. sid. 111 
  3. ^ Svensk uppslagsbok. Malmö. 1931 [sidnummer behövs]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Ahnlund, Nils (1946). Engelbrekts gravskrift. Stockholm. Libris 10314693 
  • Boëthius, Simon Johannes (1893). Om Engelbrekt Engelbrektsson och betydelsen af hans verk. Föreningen Heimdals folkskrifter, 99-1250994-3 ; 2. Stockholm: F. & G. Beijers Bokf.-aktb. Libris 1622656. http://runeberg.org/bsjengelbr/ 
  • Friberg, August (1951). Engelbrekt Engelbrektsson : frihetshjälten och hur hans minne blivit vårdat. Norberg. Libris 2164164 
  • Landin, Gustaf (1944). Frihetshjälten : Engelbrekt Engelbrektssons sällsamma saga berättad för ungdom. Bragd och hjältedåd, 99-1596748-9 ; 35. Stockholm: Harrier. Libris 1393830 
  • Larsson, Lars-Olof (1984). Engelbrekt Engelbrektsson och 1430-talets svenska uppror. Stockholm: Norstedt. Libris 7153999. ISBN 91-1-843212-3 
  • Lärnemark, Lars-Erik; Rosling, Ola (2008). Bilder av Engelbrekt : en fotspårsguide. Norberg: Norbergs kommun. Libris 11303207. ISBN 9789197117739 
  • Nyström, Per (1989). ”Engelbrekts revolution”. Historia och biografi  : artiklar och essäer 1933-1989 (1989): sid. 27-36.  Libris 9665402
  • Sandell, Cecilia (1935). Till 500-årsminnet av Engelbrekts fosterländska gärning d. 27 maj 1935. Stockholm. Libris 3027615 
  • Schück, Henrik (1915). Engelbrekt. Stockholm: Geber. Libris 72386 
  • Sjögren, Otto (1882). Engelbrekt. Lefnadsbilder af märkvärdiga personer ; 4. Stockholm: Seligmann. Libris 8222170 
  • Stymne, Anna-Carin (1999). ”Striden om Engelbrektsbilden”. Scandia (Lund) (Lund  : Scandia, 1928-) 1999 (65),: sid. 169-210, 327-328. ISSN 0036-5483. ISSN 0036-5483 ISSN 0036-5483.  Libris 2979766
  • Thomasson, Pehr (1875). Lefnadsteckning öfwer Engelbrecht Engelbrechtsson. Stockholm. Libris 3126928