Europeiska unionsrättens territoriella tillämpningsområde

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Undantag inom EU)
Hoppa till: navigering, sök
Europeiska unionen i världen.

Europeiska unionsrättens territoriella tillämpningsområde är det geografiska område inom vilket unionsrätten är tillämplig. Det territoriella tillämpningsområdet består huvudsakligen av unionens medlemsstater,[1][2] men innefattar också i viss utsträckning andra stater och territorier genom till exempel internationella avtal. Samtidigt omfattas vissa medlemsstater av undantagsklausuler i unionens fördrag som gör att delar av unionsrätten inte är tillämpliga i dem. Andra delar av unionsrätten, till exempel eurosamarbetet och Schengenregelverket, tillämpas av medlemsstaterna först efter att de har uppfyllt vissa specifika kriterier.

Medlemsstater[redigera | redigera wikitext]

Enligt Europeiska unionens fördrag är unionsrätten tillämplig i alla medlemsstater.[1] Det territoriella tillämpningsområdet innefattar således Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike. Inom detta området gäller unionens fördrag, förordningar, direktiv, beslut och annan unionsrätt, och Europeiska unionens domstol ansvarar för tolkningen av denna rätt.

Vissa medlemsstater har dock erhållit undantagsklausuler i fördragen som gör att delar av unionsrätten inte är tillämpliga i dem. Andra medlemsstater omfattas av tillfälliga övergångsbestämmelser som gäller under en begränsad tid från deras anslutning till unionen. Vissa delar av unionsrätten – eurosamarbetet och Schengenregelverket – tillämpas av medlemsstaterna först efter att de har uppfyllt vissa specifika kriterier.

Undantagsklausuler[redigera | redigera wikitext]

  Medlemsstater utan undantagsklausuler.
  Medlemsstater med undantagsklausuler.

Tre medlemsstater – Danmark, Irland och Storbritannien – åtnjuter undantagsklausuler i unionens fördrag som gör att delar av unionsrätten inte är tillämpliga i dem. Det innebär att de inte har överfört sina befogenheter inom dessa befogenhetsområden till unionens institutioner. De deltar därför inte i omröstningar om lagstiftning som antas på unionsnivå inom respektive befogenhetsområde, och omfattas inte heller av de antagna unionsakterna.

Undantagsklausulerna är ett resultat av förhandlingar som har pågått i samband med utarbetandet av unionens fördrag. De tre medlemsstaterna har i olika sammanhang och av olika anledningar inte velat ingå i vissa samarbetsformer. Eftersom nya fördrag måste godkännas av alla medlemsstater har dessa medlemsstater erhållit undantagsklausuler i utbyte mot att de har tillåtit övriga medlemsstater att fördjupa sitt samarbete inom unionens ramar.

Undantagsklausulerna regleras genom protokoll som är fogade till unionens fördrag.

Danmark[redigera | redigera wikitext]

Danmark åtnjuter tre undantagsklausuler från unionsrätten, som alla är ett resultat av förhandlingarna i början av 1990-talet kring fördraget om Europeiska unionen. Fördraget avslogs i en folkomröstning 1992, och för att blidka de danska väljarna inför en andra omröstning erhöll Danmark Edinburghbeslutet, som innebar tre undantagsklausuler samt en förklaring om unionsmedborgarskapet; dessa benämns ibland som ”de fyra undantagen”.

Danmarks undantagsklausuler innefattar

  • Undantag från eurosamarbetet
Genom ett protokoll står Danmark utanför eurosamarbetet så länge den danska regeringen inte begär att Europeiska kommissionen utvärderar det danska uppfyllandet av konvergenskriterierna.[3] Undantaget motsvarar det som alla medlemsstater som ännu inte har uppfyllt konvergenskriterierna har, men med undantaget att fullgörandet av kriterierna inte regelbundet utvärderas av kommissionen. Protokollets bestämmelser upphävs när Danmark eventuellt inför euron som valuta. De danska väljarna avslog ett förslag om att införa euron i en folkomröstning 2000.
  • Undantag från området med frihet, säkerhet och rättvisa
Genom ett protokoll står Danmark utanför området med frihet, säkerhet och rättvisa, utom den gemensamma viseringspolitiken.[4] Det innebär att unionsakter som antas inom detta befogenhetsområde inte är tillämpliga i Danmark. I de fall Danmark vill delta i ett beslut måste ett mellanstatligt avtal slutas med unionen. Den danska regeringen har dock möjlighet att omvandla detta undantag till en tillvalsordning, som innebär att regeringen kan bestämma från fall till fall om den vill att ett visst beslut på unionsnivå ska vara tillämpligt i Danmark som unionsrätt. De danska väljarna avslog dock ett förslag om att aktivera en sådan tillvalsordning i en folkomröstning 2015. Den danska regeringen har även möjlighet att, i enlighet med sina egna nationella konstitutionella bestämmelser, begära att undantaget helt upphävs.
  • Undantag från Schengenregelverket som unionsrätt
Som en följd av det danska undantaget från området med frihet, säkerhet och rättvisa omfattas Danmark inte av Schengenregelverket som unionsrätt, förutom den gemensamma viseringspolitiken. Istället måste Danmark varje gång en ny unionsakt antas inom Schengensamarbetet meddela övriga medlemsstater inom sex månader om akten kommer att bli tillämplig i Danmark. I så fall blir den bindande som internationell rätt, och inte som unionsrätt. Om den danska regeringen inte skulle godta en ny akt, måste Danmark och övriga Schengenområdet överväga vilka åtgärder som måste antas istället.[4]
  • Undantag från den gemensamma försvarspolitiken
Genom ett protokoll står Danmark utanför den gemensamma försvarspolitiken.[4] Den danska regeringen har därmed inte möjlighet att delta i försvarspolitiska samarbeten, till exempel det permanenta strukturerade samarbetet. Den danska regeringen har dock möjlighet att, i enlighet med sina egna nationella konstitutionella bestämmelser, begära att undantaget upphävs.

Irland och Storbritannien[redigera | redigera wikitext]

Både Irland och Storbritannien åtnjuter undantagsklausuler från unionsrätten. Storbritannien har vid flera fördragsändringar varit motvilligt till att fördjupa det europeiska samarbetet, och har därför beviljats undantag från diverse befogenhetsområden. Även Irland har erhållit flera undantagsklausuler, delvis på grund av sina nära band till Storbritannien, framför allt Nordirland.

Irlands och Storbritanniens undantagsklausuler innefattar

  • Undantag från området med frihet, säkerhet och rättvisa
Genom ett protokoll står Irland och Storbritannien delvis utanför området med frihet, säkerhet och rättvisa. De kan genom en tillvalsordning välja att från fall till fall tillämpa unionsakter inom detta befogenhetsområde som då blir tillämpliga som unionsrätt.[5] Den irländska regeringen har dock möjlighet att, i enlighet med sina egna nationella konstitutionella bestämmelser, begära att undantaget upphävs.
  • Undantag från Schengenregelverket
Som en följd av de irländska och brittiska undantagen från området med frihet, säkerhet och rättvisa omfattas Irland och Storbritannien inte av Schengenregelverket.[6] De har dock möjlighet att välja från fall till fall om de vill tillämpa vissa av regelverkets bestämmelser. De deltar inte i bestämmelserna om avskaffandet av gränskontrollerna vid de inre gränserna, men däremot i vissa delar av det fördjupade polissamarbetet. De har ett särskilt undantag som ger de rätt att kontrollera alla personer, inklusive unionsmedborgare, som kommer från övriga unionen. Det senare undantaget gäller för Irland endast så länge det ingår i den gemensamma resezonen med Storbritannien.[7]

Storbritannien har även följande undantagsklausul

  • Undantag från ekonomiska och monetära samarbetet, inklusive eurosamarbetet
Genom ett protokoll står Storbritannien delvis utanför Ekonomiska och monetära unionen, inklusive eurosamarbetet. Endast efter en begäran från den brittiska regeringen kan undantaget upphävas.[8]

Villkorade undantag[redigera | redigera wikitext]

En del medlemsstater omfattas av villkorade undantag, som gäller till dessa att vissa kriterier har uppfyllts. Det finns två sådana villkorade undantag:

  • Undantag från eurosamarbetet
Enligt bestämmelserna om eurosamarbetet måste en medlemsstat först uppfylla konvergenskriterierna innan den kan införa euron som valuta. Alla medlemsstater, utom Danmark och Storbritannien som har undantagsklausuler från eurosamarbetet, är förpliktade att inför euron som valuta när de väl uppfyller konvergenskriterierna. De medlemsstater som ännu inte har euron som valuta men som omfattas av dessa bestämmelser är Bulgarien, Kroatien, Polen, Rumänien, Sverige, Tjeckien och Ungern. Eftersom ett av konvergenskriterierna innebär att den nationella valutan måste bindas till euron genom Europeiska växelkursmekanismen, vilket är frivilligt, kan en medlemsstat avstå från att införa euron på obestämd tid genom att aldrig binda sin valuta till euron. På så sätt har till exempel Sverige hållit sig utanför eurosamarbetet, och har i praktiken samma undantag som Danmark.
De delar av unionsrätten som rör eurosamarbetet är inte tillämpliga i de medlemsstater som inte har euron som valuta.
  • Undantag från Schengenregelverket
Bulgarien, Cypern, Kroatien och Rumänien är alla bundna vid Schengenregelverket, men Europeiska unionens råd har ännu inte fattat beslut om att de uppfyller de tekniska kriterierna för att få ansluta sig till Schengenområdet. De centrala delarna av Schengenregelverket, däribland bestämmelserna om avskaffandet av de inre gränskontrollerna, är därmed inte tillämpliga i dessa medlemsstater.

Övergångsbestämmelser[redigera | redigera wikitext]

Medlemsstater som ansluter Europeiska unionen omfattas av en mängd olika övergångsbestämmelser, som syftar till att göra övergången till att tillämpa all unionsrätt smidig. Dessa övergångsbestämmelser gäller normalt i ett antal år, sällan mer än sju år. Övergångsbestämmelser kan även återfinnas i unionsrätten, i diverse förordningar och direktiv, för att ge viss flexibilitet till vissa medlemsstater i samband med införandet av nya bestämmelser.

Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern[redigera | redigera wikitext]

De tio medlemsstater som anslöt sig till unionen den 1 maj 2004 omfattades av övergångsbestämmelser, varav samltiga har upphört att gälla. Bland de mer betydelsefulla övergångsbestämmelserna fanns restriktioner för den fria rörligheten för arbetstagare, som innebar att de andra medlemsstaterna kunde begränsa de nya medlemsstaternas tillgång till deras arbetsmarknader. Cypern och Malta omfattades aldrig av några sådana bestämmelser, men övriga åtta medlemsstater omfattades av sådana restriktioner ända fram till och med den 30 april 2011, när de sista medlemsstaterna var tvungna att avskaffa sina restriktioner i enlighet med anslutningsfördraget 2003.

Bulgarien och Rumänien[redigera | redigera wikitext]

Bulgarien och Rumänien, som anslöt sig till unionen den 1 januari 2007, omfattades av övergångsbestämmelser, varav merparten har upphört att gälla. Dessa medlemsstater omfattades av restriktioner för deras arbetskraft fram till och med den 31 december 2013 i enlighet med anslutningsfördraget 2005.

Både Bulgarien och Rumänien är föremål för särskilda granskningar av deras rättssytem och, i Bulgariens fall, även kampen mot organiserad brottslighet genom mekanismen för samarbete och kontroll. Europeiska kommissionen granskar regelbundet deras uppfyllande av specifika åtgärder. Först när Bulgarien och Rumänien antas uppfylla alla kriterier kommer mekanismen att upphävas för deras del.

Kroatien[redigera | redigera wikitext]

Kroatien, som anslöt sig till unionen den 1 juli 2013, omfattas av övergångsbestämmelser. Restriktioner för kroatiska arbetstagare är fortfarande i kraft i flera medlemsstater: Malta, Nederländerna, Slovenien, Storbritannien och Österrike. Kroatien har vidtagit ömsesidiga åtgärder mot arbetstagare från dessa medlemsstater som vill arbeta i Kroatien. Senast den 1 juli 2020 måste alla restriktioner ha upphört enligt anslutningsfördraget 2011.

Fördjupade samarbeten[redigera | redigera wikitext]

En grupp medlemsstater, minst nio stycken, kan samarbeta inom ett specifikt område genom att ingå ett fördjupat samarbete om inte övriga medlemsstater vill delta. Fördjupade samarbeten utgör en del av unionsrätten, men den är inte nödvändig för anslutande stater att tillämpa.

Övriga undantag och garantier[redigera | redigera wikitext]

En rad garantier och förklaringar har utfärdats i samband med utarbetandet av unionens fördrag. Dessa syftar till att klargöra frågor där det har funnits tveksamheter om innebörden av olika beslut och formuleringar.

Följande garantier och förklaringar finns:

  • Garantier om Maltas restriktiva abortpolitik
Ett protokoll garanterar att inget i unionsrätten kan påverka Maltas restriktiva abortpolitik.
  • Garantier om Irlands restriktiva abortpolitik
Ett protokoll garanterar att inget i unionsrätten kan påverka Irlands restriktiva abortpolitik.[9]
  • Garantier om Irlands neutralitetspolitik och skattepolitik
  • Garantier om rättighetsstadgans betydelse för Polen och Storbritannien
  • Garantier om unionsmedborgarskapets betydelse för Danmark
Denna garanti utgör en del av Edinburghbeslutet, och garanterar Danmark att införandet av unionsmedborgarskapet inte påverkar de nationella medborgarskapen.

Därutöver finns bland annat följande specifika undantag i grundfördragen och anslutningsfördragen:

  • Undantag från fritt förvärv av fritidsbostäder i Malta
Ett protokoll undantar Maltas fritidsbostäder från att fritt kunna köpas av andra unionsmedborgare.
  • Undantag från fritt förvärv av fritidsbostäder i Danmark
Ett protokoll undantar Danmarks fritidsbostäder från att fritt kunna köpas av andra unionsmedborgare.[10]
  • Undantag från förbudet mot försäljning av snus i Sverige
I enlighet med anslutningsfördraget 1994 åtnjuter Sverige ett undantag från tobaksdirektivet gällande förbudet mot försäljning av snus.[11]
  • Renskötande samer särskilda rätt i Sverige och Finland
Det finns en permanent bestämmelse om samernas ensamrätt till renskötsel i traditionella samiska områden.[12]

Associerade territorier[redigera | redigera wikitext]



Kanarieöarna är ett yttersta randområde och ingår i unionen.

Unionsrätten är tillämplig även i vissa territorier som tillhör medlemsstaterna och som har en särskild associeringsordning inom unionen.[13] Dessa territorier kan delas upp i tre olika kategorier. Den första är yttersta randområden (OMR-områden), som utgör en del av unionen men åtnjuter vissa undantag från unionsrätten med hänsyn till deras geografiska avlägsenhet och ekonomiska beroende av ett fåtal produkter.[14] Den andra är utomeuropeiska länder och territorier (OCT-områden). Dessa ingår inte i unionen, men åtnjuter en särskild associeringsordning och tillämpar vissa delar av unionsrätten. Slutligen finns det en tredje grupp bestående av territorier som inte ingår i någon av de två redan nämnda kategorierna. Tillämpningen av unionsrätten i dessa territorier varierar stort, och vissa av dem ingår i unionen medan andra står helt utanför.

Tidigare bestämmelser[redigera | redigera wikitext]

Storbritannien[redigera | redigera wikitext]

Tony Blair såg till att avskaffa undantaget från socialpolitiken.

Storbritannien omfattades inte från början av protokollet om socialpolitik, som genom fördraget om Europeiska unionen fogades till fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.[15] Detta undantag var ett krav från den konservative premiärministern John Major för att Storbritannien skulle godkänna fördraget.[16] Protokollet innebar att Storbritannien inte behövde ta del i överläggningarna och tillämpandet av beslut som fattades på grundval av protokollet om socialpolitik eller överenskommelsen om socialpolitik. Landet behövde inte heller finansiera de beslut som fattades inom detta område mer än de administrativa kostnader som det innebar att Storbritannien stod utanför samarbetet.[15]

När Tony Blair vann det brittiska valet 1997 och blev landets premiärminister samma år, avskaffade han omedelbart Storbritanniens undantag från socialpolitiken.[17]

Genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999, upphävdes protokollet om socialpolitik samt överenskommelsen om socialpolitik och Storbritanniens undantag togs således formellt bort.[18]

Sammanställning i detalj[redigera | redigera wikitext]

Del av
unionen
Del av
Euratom
EU-med-
borgare
Deltar i
EU:s val
Deltar i
försvars-
politiken
Deltar i
OFSR
Inre
marknaden
Tull-
unionen
Moms-
unionen
Euro-
samarbetet
Schengen-
samarbetet
Får arbeta i hela EU Alla i EU får arbeta här
Belgien Belgien Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja
Bulgarien Bulgarien Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Nej, BGN Ej infört Ja Ja
Estland Estland Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja
Irland Irland Ja Ja Ja Ja Ja Delvis Ja Ja Ja Ja Minimalt Ja Ja
Kroatien Kroatien Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Nej, HRK Ej infört Nej Nej
Lettland Lettland Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja
Litauen Litauen Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja
Luxemburg Luxemburg Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja
Malta Malta Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Utom Kroatien Utom kroater
Polen Polen Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Nej, PLN Ja Ja Ja
Rumänien Rumänien Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Nej, RON Ej infört Ja Ja
Slovakien Slovakien Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja
Slovenien Slovenien Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Utom Kroatien Utom kroater
Sverige Sverige Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Nej, SEK Ja Ja Ja
Tjeckien Tjeckien Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Nej, CZK Ja Ja Ja
Ungern Ungern Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Nej, HUF Ja Ja Ja
Österrike Österrike Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Ja Utom Kroatien Utom kroater

EES-länderna och Schweiz[redigera | redigera wikitext]

Europeiska unionsrätten gäller till en betydande del indirekt även i EES-länderna, alltså Norge, Island och Liechtenstein och även i Schweiz. Som följd av EES-avtalet och avtalen mellan EU och Schweiz, måste dessa länder anta många av EU:s direktiv och ingår i gengäld i EU:s inre marknad.

Rörlighetsdirektivet, som reglerar vem som får arbeta var, gäller i dessa länder, vars medborgare får arbeta i EU-länder och tvärtom. Samtliga EES-länder och Schweiz ingår i Schengenområdet (passunionen). De ingår i inre marknaden och delvis i tullunionen, men inte i momsunionen. Övriga samarbeten i tabellen ingår de i princip inte i.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”Artikel 52 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 44. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  2. ^ ”Artikel 355 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 197-198. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  3. ^ ”Protokoll 16 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 265. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  4. ^ [a b c] ”Protokoll 22 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 298-302. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  5. ^ ”Protokoll 21 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 298-302. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  6. ^ ”Protokoll 19 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 290-292. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  7. ^ ”Protokoll 20 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 293-294. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  8. ^ ”Protokoll 15 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 284-286. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  9. ^ ”Protokoll 35 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 320. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  10. ^ ”Protokoll 32 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 317. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  11. ^ ”Artikel 17 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40/EU av den 3 april 2014 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter och om upphävande av direktiv 2001/37/EG”. EUT L 127, 29.4.2014, s. 24. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32014L0040. 
  12. ^ ”Akt om villkoren för Konungariket Norges, Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen - Protokoll 3 om det samiska folket”. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:11994N/PRO/03:SV:NOT.  (notera att samma rätt gäller enligt dokumentet även i Norge, men eftersom Norge efter färdiga förhandlingar avvisade medlemskapet gäller detta inte Norge)
  13. ^ ”Artikel 355 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 197-198. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  14. ^ ”Artikel 349 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 195. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  15. ^ [a b] ”Protokoll 14 fogat till fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen”. EGT C 191, 29.7.1992, s. 90. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:11992M/PRO/PS:SV:HTML. 
  16. ^ ”THINKING AHEAD/Commentary : Is Blair Leading a Continental Drift?” (på engelska). International Herald Tribune. 6 maj 1997. Arkiverad från originalet den 13 augusti 2009. https://web.archive.org/web/20090813060414/http://www.iht.com/articles/1997/05/06/think.t_0.php. Läst 13 oktober 2007. 
  17. ^ ”Vol. 8 Memo Series (Page 6)” (på engelska). Social Policy: State of the European Union. Arkiverad från originalet den 27 februari 2008. https://web.archive.org/web/20080227172557/http://www.princeton.edu/~smeunier/Johnson%20Memo.pdf. Läst 13 oktober 2007. 
  18. ^ ”Artikel 2.58 i Amsterdamfördraget”. EGT C 340, 10.11.1997, s. 50. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:11997D002/P58:SV:HTML. 
Europeiska unionens flagga EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.