Svea livgarde

Från Wikipedia

Svea livgarde
(I 1/Fo 44)
Vapen för Svea livgarde tolkat efter dess blasonering.
Information
Officiellt namnSvea livgarde
Datum1521–1675,
1675–1709,
1709–2000
LandSverige
FörsvarsgrenArmén
TypInfanteriet
RollFörsvarsområdesregemente
Del av4. militärdistriktet (1833–1888)
5. militärdistriktet (1889–1893)
4. arméfördelningen(1893–1901)
IV. arméfördelningen (1902–1927)
Östra arméfördelningen (1928–1936)
IV. arméfördelningen (1937–1943)
IV. militärområdet (1943–1966)
Östra militärområdet (1966–1991)
Mellersta militärområdet (1991–2000)
EfterföljareLivgardet
Ingående delarGula brigaden (1949–1984)
Livgardesbrigaden (1957–1994)
StorlekRegemente
HögkvarterKungsängens garnison
FörläggningsortKungsängen
ÖvningsplatsKungsängens övnings- och skjutfält,
Valspråk"Possunt nec posse videntur"
("De gör det till synes omöjliga")
FärgerGult     
Marsch"Kungl. Svea Livgardes Marsch" (Körner) [1]
DekorationerSLMSM (1921)
SvealivgLivbrigGM (1999)
SvealivgLivbrigSM (1999)
SLMSM (2000)
SegernamnBefrielsekriget (1521)
Rhen (1631)
Lützen (1632)
Warszawa (1656)
Tåget över Bält (1658)
Halmstad (1676)
Lund (1676)
Landskrona (1677)
Narva (1700)
Düna (1701)
Kliszów (1702)
Holowczyn (1708)
Svensksund (1790)
Befälhavare
HederschefCarl XVI Gustaf
Tjänstetecken
Sveriges örlogsflagga
Truppslagstecken
Förbandstecken m/1950-60
Tilläggstecken

Svea livgarde (I 1/Fo 44), var ett infanteriförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 1521–2000. Förbandet var förlagda i Kungsängens garnison i Kungsängen, och var fram till 1975 en del av Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper.[2][3][4][5]

Historia

1500–talet

Svea livgarde har anor från den livvakt om 16 man som dalkarlarna avdelade till Gustav Vasa i januari 1521. Den 23 april 1521 utsågs på nytt en livvakt till Gustav Eriksson, denna gång om endast fyra man, men i slutet av 1521 utökades livvakten till 18 man. Från och med 1523 utökades livvakten och kallades för Kungliga Drabantkåren. Samtidigt blev tyskarna allt fler inom kåren. I den äldsta bevarade förteckningen över drabantkårens medlemmar från 1527 omfattade den 23 knektar, av vilka 15 var tyskar.[6] Musikerna var redan tidigt 8 ordinarie, trumslagare och pipare oräknade.

1600-talet

Hela eller delar av drabantkåren ingick i Konungens liv- och hovregemente, uppsatt 1613, och bestående mest av tyskar, tillsammans med Gula brigaden, som deltog i Gustav II Adolfs fälttåg i Tyskland.

Regementets två första kompanier utgjorde konungens livvakt och räknade i sina led till största delen svenskar. Efter slaget vid Lützen följde de 60 överlevande av gardet konungens lik till Sverige, varefter gardets personal utökades till 148 man. 1644 förenades det med ett dels i östersjöprovinserna, dels i Svealand uppsatt regemente till ett stort hovregemente, över vilket Magnus Gabriel De la Gardie blev chef. Större delen av regementet upplöstes efter 1660 förutom den i Sverige lämnade delen som utvecklades till Gardes 1. Hovregemente.

Året efter freden i Oliva, den 20 Maj 1661, var gardet så fördelat, att 10 kompanier, som räknade 735 man, låg som garnison i Riga, 4 kompanier på 250 man låg i Damm (bredvid Stettin), samt 1 kompani på 188 man i Stockholm — tillsammans således 1,173 man. Under de följande åren upplöstes dock alla kompanierna, utom det i Stockholm, som 1665 räknade 163 man, varav 43 drabanter. Regementet uppsattes dock åter efter Karl XI den 28 september 1675 kröntes till konung.[7]

År 1693 var tolv musiker så kallade musikanter fast anställda, och dessutom tolv pipare och tjugofyra trumslagare. Musikanterna var organiserade på olika hovstater dvs budgetposter, emedan spelen-trumslagare och pipare var uppförda på respektive kompani. 1693 års musikanter var till hälften med tyska namn och resten svenska. Några av dem arbetade parallellt som hovtrumpetare och uppbar som sådana dubbel lön.

Stora nordiska kriget

Regementet utökades till 24 kompanier och deltog med utmärkelse i Karl XII:s krig, där det efter slaget vid Poltava föll i fångenskap i samband med Kapitulationen vid Perevolotjna. Regementschefen Carl Magnus Posse föll med övriga regementet i fångenskap och fördes till Moskva där han dog 1715.[8] Efter Karl XII ankomst till Turkiet, befallde han att gardet skulle återuppsättas i Sverige samt organiseras på 25 kompanier. Regementet hade dock svårigheter med rekryteringen, då endast 12 kompanier var organiserade vid början av 1713. Vilket gjorde att Karl XII förnyade sin befallningen, men utan någon större framgång.[9]

1700-talet

Livgardet kämpade med distinktion i Gustav III:s ryska krig, och man bär ännu segernamnet Svensksund på sina fanor. Regementet vann också en beryktad seger vid Landstigningen vid Kachis kapell.

1800-talet

I början av mars 1808 överfördes en bataljon med bland annat 200 man från Svea livgarde, Finska gardesregementet och Svenska gardesregementet till Åland. Bataljonen gjorde i juni 1808 ett misslyckat landstigningsförsök vid Lemo nära Åbo. Efter att truppen förstärkts så att respektive gardesregemente hade en bataljon på Åland gjordes ett nytt misslyckat landstigningsförsök i september 1808 vid Lakolaks och Helsinge. Gustav IV Adolf visade sitt missnöje över gardesregementenas insatser under Finska kriget genom att degradera dem till "vanliga" värvade regementen och Svea livgarde döptes i oktober 1808 efter regementschefen Carl Johan Fleetwood till Fleetwoodska regementet och fick motta fem kompanier ur Svenska gardesregementet. Omedelbart efter Gustav IV Adolf:s avsättning i mars 1809 återfick regementet gardesrangen under det tidigare namnet Svea livgarde.

År 1816 fick samtliga regementen ett ordningsnummer, där Svea livgarde tilldelades Nr 1. Från 1914 justerades samtliga ordningsnummer inom Armén. För Svea livgarde innebar det att regementet blev tilldelad beteckningen I 1. Justeringen av beteckningen gjorde för att särskilja regementena i de olika truppslagen. Men även för att särskilja regementena från deras eventuella reservregemente. Där ett huvudregemente till exempel hade beteckningen I 11, och reservregementet hade beteckningen I 111. [10]

Från att ha delats på 10 kompanier om 80 man sattes regementet 1831 på åtta kompanier med tillsammans 820 nummer.

1900-talet

Genom 1901-års härordning ökades det till 12 kompanier (3 bataljoner) och ett kulsprutekompani men antalet volontärer nedsattes till 555 man (musikpersonal inräknad) och genom 1914 års härordning ytterligare till 540 man. Kungl. Svea Livgardes musikkår var länge rikets främsta regementsmusik och många av dess medlemmar var även verksamma i Kungl. Hovkapellet. Musikkåren hade trettiosex befattningar och ett antal elevplatser.

I samband med försvarsbeslutet 1925 beslutades det att Göta livgarde (I 2) skulle avvecklas den 31 december 1927, och att Svea livgarde (I 1) skulle överta fästningsinfanteriet från Vaxholms grenadjärregemente (I 26) samt att ett garnisonskompani skulle organiseras. Vidare skulle stridsvagnsverksamheten som påbörjats vid Svea livgarde 1922 fortsätta och utvecklas.[11]

Men med beslutet så blev Svea livgarde både oproportionerligt och oformligt stort, då det både skulle sätta upp egna fältförband, svara för krigsbesättning av Vaxholms fästning, som enda förband bedriva stridsvagnsutbildning samt svara för garnisonstjänst. Göta livgardes dåvarande sekundchef John Nauckhoff kom i slutet av 1925 med ett förslag, som gick ut på att Svea livgarde skulle ombildas till Livgardet, och sedan bestå av regementsstab och två förbandsdelar, Svea- och Göta livgarde.[11]

I 1927 års riksdag hävdes beslutet om avvecklingen av Göta livgarde, istället beslutades det att Svea livgarde skulle delas till två regementen. Det ena regementet under namnet Svea livgarde och organiserat som ett normal infanteriregemente, och det andra under namnet Göta livgarde bestående av två bataljoner och ett självständigt kompani. Den nya organisationen trädde i kraft den 1 januari 1928.[11]

Åren 1942–1946 var regementet organiserat delvis till ett motoriserat cykelinfanteriförband. Åren 1948–1962 var regementet organiserat som ett pansarinfanteriregemente, där regementet stod för infanteriförbanden i Blåa brigaden (PB 6) samt Södermanlandsbrigaden (PB 10).

I samband med OLLI-reformen, vilken genomfördes inom försvaret åren 1973–1975, sammanslogs Livgardesskvadronen med Stockholms försvarsområde (Fo 44). Vilka genom sammanslagningen den 1 juli 1975 bildade försvarsområdesregementet Livgardets dragoner (K 1/Fo 44). Detta medförde att inom Stockholms försvarsområde blev Livgardets dragoner ett A-förband (försvarsområdesregemente), Svea livgarde (I 1), Svea ingenjörregemente (Ing 1), Roslagens luftvärnsregemente (Lv 3), blev ett B-förband (utbildningsförband). Livgardets dragoner fick det samlade mobiliserings- och materialansvaret inom försvarsområdet, och B-förbanden svarade endast som utbildningsförband.[12]

Inför försvarsbeslutet 1982 föreslog överbefälhavaren att ansvaret för Stock­holms försvarsområde (Fo 44) skulle överföras till Svea livgarde (I 1) senast 1985, samt att Livgardets dragoner skulle uppgå som en utbildningsbataljon i Svea livgarde. I förslaget så ansåg han att en mindre del skulle kvarstå i Stockholm, bland annat garnisonsavdelningen, hemvärns- och frivilligavdelningen samt ett serviceförråd. Försvarsutskottet delade överbefälhavarens förslag, då det fanns ett överskott på utbildnings­platser inom kavalleriet, och att man föreslog att sträva efter att utnyttja överka­paciteten vid förband som låg nära varandra och att därigenom kunna avveckla eller omdisponera för andra ändamål anläggningar som i dag disponeras av kavalleriet. Vidare såg försvarsutskottet det som naturligt att Svea livgarde ansvarade över Stockholms försvarsom­råde (Fo 44). Då ansvaret för produktion av brigader, mobilisering och krigsplanläggning hålls samman under en chef.[13]

Den 1 oktober 1984 införlivades Livgardets dragoner (K 1) som en del i Svea livgarde. Från samma datum överfördes även försvarsområdesstaben för Stockholms försvarsområde (Fo 44) till Svea livgarde. Regementet antog därmed namnet Svea livgarde (I 1/Fo 44).

Inför försvarsutredning 88 stod det klart att fyra brigadproducerande regementen skulle avvecklas. Bakgrunden var att de ekonomiska problem som uppkommit inom försvaret under 1970-talet och 1980-talet, kvarstod och rätades ej ut i samband med försvarsbeslutet 1987. Därav begärde Regeringen Carlsson I en ny utredning från överbefälhavaren Bengt Gustafsson, Försvarsutredning 88 (FU 88), om arméns utveckling. Utredning ledde till att Riksdagen i december 1989 beslutade om att armén från den 1 juli 1992 skulle bestå av 18 brigader, en minskning med 11 brigader. I valet av vilka brigadproducerande regementen som skulle avvecklas ställdes hela tio regementen mot varandra. I regeringens samlade bedömning skulle fem Norrlandsbrigader (eller motsvarande) behållas på grund av operativa skäl. Vidare bedömdes det av operativa och beredskapsmässiga skäl att det skulle finnas fredsförband i Stockholmsområdet. Därmed undantogs Svea livgarde (I 1/Fo 44) och Södermanlands regemente (P 10/Fo 43) från den utredning om vilka regementet som skulle avvecklas. Då regeringen såg det som önskvärt att ha möjligheten till att organisera pansar- eller mekanise­rade förband, lokaliserade till norra och södra sidan av Mälaren och jämförelsevis nära Stockholm.[14]

I försvarsutredning 88 hade regeringen förslagit för riksdagen att Försvarets FN-skola i Södertälje, skulle omlokaliseras till Kungsängen. För att där sammanslås med FN-avdelningen vid Chefen för armén, och bilda ett FN-center.[14] Våren 1991 beslutade dock riksdagen på nytt, att Almnäsetablissementet istället skulle bibehållas fram till försvarsbeslutet 1992, vilket även riksdagen fastslog om i försvarsbeslutet 1992. Dock fick Svea livgarde det övergri­pande ansvaret för stödproduktionen i Almnäs.[15]

Inför försvarsbeslutet 1992 föreslog regeringen att krigsorganisationen skulle spegla fredsorganisationen. Därmed föreslogs att brigaden vid regementet skulle avskiljas från regementet, och bilda ett självständigt kaderorganiserat krigsförband inom Mellersta militärområdet (Milo M). Även Livgardets dragoner avskiljdes vid samma tidpunkt. Den nya organisationen trädde i kraft den 1 juli 1994, och regementet kom därefter bland annat att omfatta en försvarsområdesstab, depåverksamhet, skjutfältsdetalj och hemvärns- och frivilligsdetalj.

Inför försvarsbeslutet 2000 föreslog regeringen i sin propositionen för riksdagen, att den taktiska nivån skulle reduceras genom att fördelnings- och försvarsområdesstaber samt marinkommandon och flygkommandon skulle avvecklas. Detta för att för att utforma ett armétaktiskt, marintaktiskt respektive flygtaktiskt kommando vilka skulle samlokaliseras med operationsledningen. Förslaget innebar att försvarsområdesstaben vid Svea livgarde skulle avvecklas. Regeringens förslag till riksdagen innebar en kraftig reducering av arméförbanden. Vilket bland annat innebar att av de tretton brigadförbanden inom armén, skulle endast sex arméförband kvarstå för utbildning av armébrigadledningar och mekaniserade bataljoner. Vidare ansågs att de skulle vara relativt jämnt geografiskt fördelade över landet. Regeringen förslog att upplösa och avveckla de fem infanteribrigaderna Livgardesbrigaden (MekIB 1), Värmlandsbrigaden (IB 2), Smålandsbrigaden (IB 12), Hallandsbrigaden (IB 16) och Dalabrigaden (NB 13). Detta då regeringen ansåg att bibehålla dem skulle kräva omfattande investeringar för att kunna utgöra enheter för mekaniserad utbildning. Vidare ansågs att deras övnings- och skjutfält i vissa fall var begränsande.[16]

2000-talet

Den försvarsområdesstab vid Svea livgarde, som enligt försvarsbeslutet, upplöstes och avvecklades den 30 juni 2000. Och från den 1 juli 2000 ombildades den till en utbildningsenhet som antog namnet Livgardet. Utbildningsbataljonerna vid Livgardesbrigaden (IB 1) samt vid Livgardets dragoner (K 1) överfördes till Livgardet (LG), vilka antog namnen Gardesbataljonen samt Dragonbataljonen.[16]

Vid tiden för sammanslagningen var Svea livgarde det näst äldsta militära förbandet i världen, bara Schweizergardet grundat 1509 var äldre.

Ingående enheter

Regementet kom genom försvarsbeslutet 1942 att organisera två stycken fältregementen, Svea livgarde (IR 1) och Stockholms infanteriregemente (IR 31). Genom försvarsbeslutet 1948 kom fältregementena att omorganiseras till infanteribrigader. Vid Svea livgarde kom endast fältregementet Svea livgarde att omorganiseras till brigad. Stockholms infanteriregemente fördelades mellan Blåa brigaden (PB 6) och Södermanlandsbrigaden (PB 10).[17]

Genom försvarsbeslutet 1942 kom regementet att omorganiseras till ett fältregemente, samtidigt kom man även att organisera ett dubbleringsregemente under namnet Stockholms infanteriregemente (I 31). Musikkåren ökades till trettioåtta, elever oräknade. Även dubbleringsregementet hade en egen musikkår bestående av före detta fast anställda numera reservmusikunderofficerare och reservmusikunderbefäl.

Gula brigaden

Gula brigaden (IB 1) bildades 1949 genom att fältregementet Svea livgarde (IR 1) omorganiserades till brigad. Brigaden kom till en början att bli Svea livgardes enda brigad. Genom försvarsbeslutet 1982 beslutades riksdagen att arméns brigadorganisation skulle minskas, därmed kom Gula brigaden att upplösas och avvecklas den 30 september 1984. Namnet kom dock att övertas av systerbrigaden, Upplandsbrigaden.

Livgardesbrigaden

Livgardesbrigaden (MekIB 1), ursprungligen Upplandsbrigaden (IB 38), tillkom till regementet 1957 genom försvarsbeslutet 1958. Bakgrunden var att den överfördes från Upplands regemente (I 8), vilket upplöstes och avvecklades genom samma försvarsbeslut. Genom försvarsbeslutet 1972 kom brigaden kom att bli Svea livgardes anfallsbrigad, då den antogs till brigadorganisationen IB 77. Den 1 oktober 1984 antog brigaden namnet Gula brigaden (IB 1). I början av 1990-talet var brigaden en av försöksbrigaderna inför brigadorganisationen IB 2000. År 1991 byttes namnet till Livgardesbrigaden (IB 1). Den 1 juli 1994 avskildes Gula brigaden (IB 1) från regementet, och blev ett kaderorganiserat krigsförband inom Mellersta militärområdet (Milo M), under det namnet Livgardesbrigaden (MekIB 1). Brigaden upplöstes och avvecklades den 30 juni 2000 i samband med försvarsbeslutet 2000.[18][19]

Livgardets dragoner

'Livgardets dragoner (K 1) införlivades den 1 oktober 1984 som en del i Svea livgarde. Genom denna organisationsförändring övertog även Svea livgarde försvarsområdesstaben för Stockholms försvarsområde (Fo 44) från Livgardets dragoner (K 1). Den 1 juli 1994 avskildes Livgardets dragoner och blev återigen ett självständigt förband.

Stockholms försvarsområde

Stockholms försvarsområde (Fo 44), bildades den 1 oktober 1942, och hade sin stab lokaliserad till Stockholms garnison. Den 1 januari 1947 uppgick delar av Norrtäljes försvarsområde (Fo 45) i försvarsområdet. Den 1 juli 1975 tillkom även Vaxholms försvarsområde (Fo 46), vilket medförde att Stockholms försvarsområde omfattade hela Stockholms län. I samband med OLLI-reformen den 1 juli 1975 fick Stockholms försvarsområde gemensam stab med Livgardets dragoner (K 1). Genom den omorganisationen lokaliserades försvarsområdesstaben med regementet vid Lidingövägen. Genom försvarsbeslutet 1982 överfördes försvarsområdesstaben till Svea livgarde, både organisatoriskt samt att den lokaliserades till Kungsängen med övriga regementsstaben. Stockholms försvarsområde upplöstes och avvecklades tillsammans med regementet den 30 juni 2000.[5]

Utbildningskompanier

  1. Livkompaniet
  2. (Vakant)
  3. kompaniet
  4. kompaniet
  5. kompaniet
  6. kompaniet
  7. kompaniet
  8. kompaniet
  9. (Vakant)
  10. (Vakant)
  11. kompaniet
  12. kompaniet

Förläggningar och övningsplatser

Förläggning

Fram till 1901 var det ett värvat regemente, ursprungligen inkvarterat hos Stockholms borgerskap. Det var 1803-1946 kasernerat i Stockholm (först i Fredrikshov, från 1888 vid Linnégatan). Här uppfördes två i allt väsentligt lika kasernkomplex för Svea livgarde och Göta livgarde med huvudfasader mot Linnégatan. Byggnaderna uppfördes efter ritningar av Ernst Jacobsson, som var en av Sveriges ledande kasernarkitekter. De båda komplexen färdigställdes med två års mellanrum, Svea livgarde stod klart år 1888 och Göta livgarde 1890.[20]

I början av 1940-talet började den sedan decennier planlagda utflyttningen av regementet till Järvafältet att bli verklighet. Den 5 oktober 1946 hölls en avflyttningsceremoni i parken vid Linnégatan, där en minnesstenen restes. Dåvarande sekundchef, överste G. M. Stedingk överlämnade minnesstenen till Stockholm stad, representerad av stadskollegiets ordförande, borgarrådet Yngve Larsson. Den 30 september 1946 hade regementet lämnat Linnégatan helt,[4] därmed lämnades Stockholm som varit förläggningsort i mer än 400 år.[21] Redan den 16 oktober 1940 hade regementet påbörjat sin omlokalisering till Sörentorp, där man till en början var förlagd i ett barackläger. Den 21 september 1947 hölls en inflyttningsceremoni i Sörentorp. I samband med den så kallade Mälarkarusellen eller Stockholmskarusellen, beslutades att regementet skulle omlokaliseras till den egendom som tillhörde Granhammars slott i Upplands-Bro kommun. Den 18 april 1970 hölls en avflyttningsceremoni, och den 30 juni 1970 lämnades Sörentorp officiellt. Från den 1 juli 1970 verkade regementet på ett modernt och nyuppfört kasernområde i Kungsängen, ditt inflyttningen påbörjats den 11 maj 1970, samt att en inflyttningsceremoni hölls den 27 maj 1970.[4]

Etablissementets i Kungsängen skiljer sig från de tidigare etablissmenten regementet varit förlagda till. Detta då det i Kungsängen mer påminner om kaserner som uppfördes efter 1901 års härordnings etablissement, vilka var symmetriskt ordnade i syfte att skapa gårdsrum. Till skillnad mot regementets etablissment i Sörentorp, vilket byggde på 1940-talets planering med att sprida ut byggnaderna, i syfte att få det se ut som civilbebyggelse.[22]

Detachement

Då Svea livgarde har varit ett av dom ledande förbanden i Stockholmsregionen, kom regementet att ha flera olika detachement runt om och i Stockholm. Bland annat i samband med att Livgardets dragoner 1984 blev en del av Svea livgarde, kom ett detachement att organiseras i Stockholm. Detta då kavalleriutbildningen skulle kvarstå vid Livgardets Kavallerikasern.

Övningsplatser

Regementet vapenövades fram till 1905 på Ladugårdsgärdet. Från att Ladugårdsgärdet lämnades, övades regementet vid Järvafältet. Efter att regementet flyttades till Kungsängen i början av 1970-talet, lämnades även Järvafältet som övningsplats. Istället kom regementet och dess förband att övas på Kungsängens övnings- och skjutfält.[2]

Heraldik och traditioner

Livkompaniets fana m/1868

Svea livgardes motto är Possunt nec posse videntur och översätts av Svea livgarde till "modern svenska" som De gör det som syns vara omöjligt.[23] En mer bokstavstrogen översättning är De kan, de ser inte bara ut att kunna eller De kunna, ehuru de synas icke kunna.[24]

Den 30 april 2000 överlämnade H.M. Konung Carl XVI Gustaf (i samband med hans födelsedag) på Stockholms slott den sista fanan till regementet. Fanan hade sedan den 1 juli 1994 förts av både Svea livgarde och Livgardesbrigaden. 2000 års fana ersatte 1964 års fana, vilken hade överlämnats på Stockholms slott av H.M. Konung Gustaf VI Adolf. Efter att Svea livgarde sammanslogs med Livgardets dragoner och bildade det nya förbandet Livgardet, kom Gardesbataljonen vid Livgardet att föra Svea livgardes fana.[2] Regementets livkompani förde egen fana, vilken även åren 1994–2000 fördes av Livgardesbrigaden.

Till skillnad mot övriga infanteri- och pansarregementet, vilka har en konstants förbandsbeteckning, så har Svea livgarde den svenska monarkens namnchiffer som förbandsbeteckning.[2]

År 1921 instiftades Kungl. Svea Livgardes 400-åriga jubileumsmedalj i silver (SLMSM). Vilken genom att regementet avvecklades den 30 juni 2000 instiftades som minnesmedalj.[25] År 1999 instiftades Svea livgardes och Livgardesbrigadens förtjänstmedalj i guld och silver (SvealivgLivbrigGM/SM).[26][27]

Historiska namn

Under den tid som regementet ser som sin aktiva tid så har det burit olika namn, beroende på vilken kung som regerat Sverige. Regementet hade under åren haft namn som till exempel Konungens Hofregemente, Gula brigaden, Konungens Lifguardie med flera till det 1793 fick namnet Svea livgarde.[28] Regementet blev 1809 degraderat av Gustav IV Adolf från ett gardesregemente till ett vanligt regemente och fick namnet Fleetwoodska regementet.

Förbandschefer

Regements- och sekundchefer verksamma vid regementet. Den 11 mars 1774 tog Gustav III själv över chefskapet över regementet, men överlät åt en sekundchef att utöva det faktiska befälet. Detta utökades sedan till omfatta samtliga förband i Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper, vilka hade en sekundchef och kungen som gemensam regementschef. Sekundchef var en titel som sedan användes fram till den 31 december 1974 vid de regementen som ingick i Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper.[3]

Mellan den 12 oktober 1808 till den 9 april 1809 var Carl Johan Fleetwood regementschef, eftersom regementet var fråntaget rangen som gardesregemente. Från den 1 januari 1975 till den 30 juli 2000 var monarken hederschef för regementet.[3]

Regementschefer

Sekundchefer

Namn, beteckning och förläggning

Namn
Kungl Drabanterna 1523 – 1618
Kungl Hovregementet 1618 – 1649
Kungl Maj:ts garde och livregemente 1649 – 1655
Kungl Maj:ts livgarde till häst och fot 1655 – 1675
Kungl Maj:ts livgarde till häst och fot 1675 – 1700
Kungl Maj:ts Livgarde till fot 1700 – 1709-07-01
Kungl Maj:ts Livgarde till fot 1709 – 1792
Kungl Maj:ts första livgarde 1791 – 1792-08-09
Kungl Svea livgarde 1792-08-10 – 1806-06-14
Kungl Livgardet till fots 1806-06-15 – 1808-10-12
Kungl Fleetwoodska regementet 1808-10-13 – 1809-03-12
Kungl Svea livgarde 1809-03-13 – 1974-12-31
Svea livgarde 1975-01-01 – 1984-09-30
Svea livgarde med Stockholms försvarsområde 1984-10-01 – 2000-06-30
Beteckningar
No 1 1816-10-01 – 1914-09-30
I 1 1914-10-01 – 1984-09-30
I 1/Fo 44 1984-10-01 – 2000-06-30
Förläggningsort, detachement och övningsfält
Stockholm/Fredrikshovs slott (F) 1803-10-01 – 1888-10-30
Stockholm/Garnisonen (F) 1888-10-31 – 1946-09-30
Solna/Sörentorp (F) 1946-04-04 – 1970-06-30
Kungsängens garnison (F) 1970-07-01 – 2000-06-30
Stockholm/Livgardets Kavallerikasern (D) 1970-07-01 – 2000-06-30
Södertälje/Almnäs (D) 1994-07-01 – 2000-06-30
Ladugårdsgärdet (Ö) 1803 – 1905
Järvafältet (Ö) 1905 – 1970-06-30
Kungsängens övnings- och skjutfält (Ö) 1970-07-01 – 2000-06-30

Galleri

  • Gatuscen från Gårdsvaktens tid. Detalj ur den så kallade "Triumfsviten" från 1540-talet, kopierad 1722.
    Gatuscen från Gårdsvaktens tid. Detalj ur den så kallade "Triumfsviten" från 1540-talet, kopierad 1722.
  • Uniform m/1779
    Uniform m/1779
  • Soldat vid Svea livgarde 1828.
    Soldat vid Svea livgarde 1828.
  • Regementets uniformer cirka 1840.
    Regementets uniformer cirka 1840.
  • Regementets uniformer vid mitten av 1860-talet.
    Regementets uniformer vid mitten av 1860-talet.
  • Kongl. Svea livgarde på Norrbro vid kungens av Portugal statsbesök 1870.
    Kongl. Svea livgarde på Norrbro vid kungens av Portugal statsbesök 1870.
  • Kungl. Svea livgardes kaserner år 1926. Vid den här tiden var regementet förlagt vid Linnégatan i Stockholm.
    Kungl. Svea livgardes kaserner år 1926. Vid den här tiden var regementet förlagt vid Linnégatan i Stockholm.
  • De 1888 (I 1) och 1890 (I 2) invigna palatsliknande fotgardeskasernerna vid Linnégatan i Stockholm.
    De 1888 (I 1) och 1890 (I 2) invigna palatsliknande fotgardeskasernerna vid Linnégatan i Stockholm.
  • Plan över Svea och Göta livgardes byggnader vid Linnégatan i Stockholm, arkitekt Ernst Jacobsson
    Plan över Svea och Göta livgardes byggnader vid Linnégatan i Stockholm, arkitekt Ernst Jacobsson
  • Livfana m/1815 för Svea livgarde.
    Livfana m/1815 för Svea livgarde.
  • Bataljonsfana m/1850, för Svea livgardes 1:a bataljon
    Bataljonsfana m/1850, för Svea livgardes 1:a bataljon
  • Bataljonsfana m/1850, för Svea livgardes 2:a bataljon
    Bataljonsfana m/1850, för Svea livgardes 2:a bataljon
  • Vaktfana för Svea livgarde.
    Vaktfana för Svea livgarde.

Kända personer som tjänstgjort eller gjort värnplikt på I 1

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ Sandberg (2007), s. 208
  2. ^ [a b c d] Braunstein (2003), s. 25-29
  3. ^ [a b c] Kjellander (2003), s. 313
  4. ^ [a b c] Holmberg (1993), s. 7
  5. ^ [a b] Holmberg (1993), s. 74
  6. ^ Svenska underofficerarnas historia, FR. Josephson och W. T. Schultz, 1938
  7. ^ N:o 1. Kongl. Svea Lif-Gardet i Projekt Runeberg
  8. ^ Kjellander (2003), s. 167
  9. ^ N:o 1. Kongl. Svea Lif-Gardet i Projekt Runeberg
  10. ^ Björck (1996), s. 301
  11. ^ [a b c] Östlund (1980), s. 76-81
  12. ^ ”Kungl, Maj:ts proposition 1974:135”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/kungl-majts-proposition-angaende-vissa_FX03135. Läst 11 mars 2017. 
  13. ^ ”Regeringens proposition 1981/82:102”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/om-sakerhets--och-forsvarspolitiken-samt_G503102. Läst 11 mars 2017. 
  14. ^ [a b] ”Regeringens proposition 1989/90:9”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/om-armens-utveckling-och-totalforsvarets_GD039. Läst 12 mars 2017. 
  15. ^ ”Regeringens proposition 1992/93:150”. riksdagen.se. http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/med-forslag-till-slutlig-reglering-av_GG03150. Läst 12 mars 2017. 
  16. ^ [a b] ”Regeringens proposition 1999/2000:30”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/det-nya-forsvaret_GN0330/html. Läst 5 mars 2017. 
  17. ^ ”Omorganisering av armén till brigader”. Brigadmuseum.se. http://www.brigadmuseum.se/popups/brigadestructure.php. Läst 24 april 2011. 
  18. ^ Kjellander (2003), s. 281
  19. ^ Braunstein (2003), s. 315
  20. ^ ”Om Garnisonen”. Patentbesvärsrätten. 20 februari 2004. Arkiverad från originalet den 20 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100820152528/http://www.pbr.se/garnisonen.htm. Läst 4 december 2009. 
  21. ^ Lagerberg 1967, s. 54
  22. ^ Berg (2004), s. 333
  23. ^ ”Valspråk”. Livgardets historik. Försvarsmakten. Arkiverad från originalet den 26 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100826075552/http://www.forsvarsmakten.se/livgardet/Om-forbandet/Historik/. Läst 1 januari 2011. 
  24. ^ ”Sveagardesföreningens FAQ”. Sveagardesforeningen.se. Arkiverad från originalet den 3 maj 2009. https://web.archive.org/web/20090503040719/http://www.sveagardesforeningen.se/faq.html. 
  25. ^ ”LGISM”. medalj.nu. http://www.medalj.nu/ribbon_info.asp?build=&showgroups=A-LMM&visitor={E91461BB-9FB8-4E04-822B-66BBB0402A61}&listmode=0&medal={AD92D9A7-22E4-469D-B02B-58166C34FC35}. Läst 12 mars 2017. 
  26. ^ ”LGIGM”. medalj.nu. http://www.medalj.nu/ribbon_info.asp?build=&showgroups=A-LMM&visitor={E91461BB-9FB8-4E04-822B-66BBB0402A61}&listmode=0&medal={874845CA-A40F-4B1B-89AE-9BC05B1772D1}. Läst 12 mars 2017. 
  27. ^ ”LGISM”. medalj.nu. http://www.medalj.nu/ribbon_info.asp?build=&showgroups=A-LMM&visitor={E91461BB-9FB8-4E04-822B-66BBB0402A61}&listmode=0&medal={EFC62CD9-5CD7-42A1-AEE3-B6752DF6E32A}. Läst 12 mars 2017. 
  28. ^ Lagerberg 1967, s. 27

Tryckta källor

  • Braunstein, Christian (2003). Sveriges arméförband under 1900-talet. Skrift / Statens försvarshistoriska museer, 1101-7023 ; 5. Stockholm: Statens försvarshistoriska museer. Libris 8902928. ISBN 91-971584-4-5 
  • Holmberg, Björn (1993). Arméns regementen, skolor och staber: [en uppslagsbok] : en sammanställning. Arvidsjaur: Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB). Libris 7796532. ISBN 91-972209-0-6 
  • Kjellander, Rune (2003). Sveriges regementschefer 1700-2000: chefsbiografier och förbandsöversikter. Stockholm: Probus. Libris 8981272. ISBN 91-87184-74-5 
  • Sandberg, Bo (2007). Försvarets marscher och signaler förr och nu. Gävle: Militärmusiksamfundet med Svenskt Marscharkiv. ISBN 978-91-631-8699-8 
  • Berg, Ejnar (2004). Vyer från kastaler, kastell och kaserner: guide över Sveriges militära byggnader : illustrerad med vykort. Stockholm: Probus. Libris 9818451. ISBN 91-87184-75-3 
  • Björck, Rolf, red (1996). Kronobergs regemente under 1900-talet. Växjö: Kronobergs regementes historiekomm. Libris 2275928 
  • Östlund, Nils, red (1980). Kungl. Göta livgarde 1901–1980: ett regemente i tiden går ur tiden. Karlskrona: Göta livgardes historiekommitte. Libris 8202864 
  • Lagerberg, Sven (1967). Livgardet i Stockholm: en stockholmskrönika. Stockholms stadsmuseums småskrifter, 99-0876027-0 ; 5. Stockholm. Libris 858012 
  • Biografiska anteckningar om regementet äro samlade af K. V. S. Ridderstad i "Gula gardet 1526-1903" (1903). C. O. N.
  • Wennerström, Thorsten (1947). Stockholms garnison genom tiderna: en kulturhistorisk skildring. Stockholm: Biografiskt galleri. Libris 8219932 

Webbkällor

Vidare läsning

  • Barkman, Bertil C:son, red (1937). Kungl. Svea livgardes historia. Bd 1, 1523-1560. Stockholm: Stift. för Svea livgardes historia. Libris 8201151 
  • Barkman, Bertil C:son, red (1939). Kungl. Svea livgardes historia. Bd 2, 1560-1611. Stockholm: Stift. för Svea livgardes historia. Libris 8201147 
  • Lundkvist, Sven; Barkman, Bertil C:son, red (1963). Kungl. Svea livgardes historia. Bd 3:1, 1611-1632. Stockholm: Stift. för Svea livgardes historia. Libris 8201150 
  • Mankell, Julius (1866). Anteckningar rörande svenska regementernas historia (2. uppl.). Örebro: Lindh. sid. 3-52. Libris 1549756. http://runeberg.org/mjantreg/ 
  • Lundkvist, Sven; Tersmeden, Lars; Barkman, Bertil C:son, red (1966). Kungl. Svea livgardes historia. Bd 3:2, 1632(1611)-1660. Stockholm: Stift. för Svea livgardes historia. Libris 8201149 
  • Wernstedt, Folke, red (1954). Kungl. Svea livgardes historia. Bd 4, 1660-1718. Stockholm: Stift. för Svea livgardes historia. Libris 8201148 
  • Selander, Bengt, red (1976). Kungl. Svea livgardes historia. 5, 1719-1976. Stockholm: Stift. för Svea livgardes historia. Libris 155554. ISBN 91-7260-096-9 (hft.) 
  • Selander, Bengt, red (1983). Kungl. Svea livgardes historia. 6, Biografiska uppgifter om regementsofficerskåren 1903-1981. Stockholm: Stift. för Svea livgardes historia. Libris 8201152. ISBN 91-970517-0-5 (hft.) 

Externa länkar

v • r
Svenska infanteriregementen (från 1816 till nutid)
Nuvarande
Tidigare

Svea livgarde (I 1) · Göta livgarde (I 2) · Värmlands regemente (I 2) · Livregementets grenadjärer (I 3) · Första livgrenadjärregementet (I 4) · Livgrenadjärregementet (I 4) · Andra livgrenadjärregementet (I 5) · Jämtlands fältjägarregemente (I 5) · Västgöta regemente (I 6) · Norra skånska infanteriregementet (I 6) · Smålands grenadjärkår (I 7) · Karlskrona grenadjärregemente (I 7) · Södra skånska infanteriregementet (I 7) · Upplands regemente (I 8) · Skaraborgs regemente (I 9) · Södermanlands regemente (I 10) · Kronobergs regemente (I 11) · Jönköpings regemente (I 12) · Norra Smålands regemente (I 12) · Hälsinge regemente (I 14) · Älvsborgs regemente (I 15) · Västgöta-Dals regemente (I 16) · Hallands regemente (I 16) · Bohusläns regemente (I 17) · Västmanlands regemente (I 18) · Gotlands infanteriregemente (I 18) · Norrbottens regemente (I 19) · Kalmar regemente (I 20) · Västerbottens regemente (I 20) · Kalmar regemente (I 21) · Närkes regemente (I 21) · Värmlands regemente (I 22) · Lapplands jägarregemente (I 22) · Jämtlands fältjägarregemente (I 23) · Norra skånska infanteriregementet (I 24) · Södra skånska infanteriregementet (I 25) · Värmlands fältjägarkår (I 26) · Vaxholms grenadjärregemente (I 26) · Gotlands infanteriregemente (I 27) · Hallands bataljon (I 28) · Västernorrlands regemente (I 28) · Västernorrlands regemente (I 29) · Blekinge bataljon (I 30) ·

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Svea_livgarde&oldid=42149168”