Svea ingenjörkår

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Svea ingenjörregemente)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Svea ingenjörkår
(Ing 1)
Svea ingenjörregemente vapen.svg
Vapensköld för Svea ingenjörkår tolkad efter dess blasonering.
Officiellt namnSvea ingenjörkår
Datum1855–1997
LandSverige
FörsvarsgrenArmén
TypIngenjörtrupperna
RollUtbildningsförband
StorlekKår [a]
Del avMellersta militärområdet [b]
HögkvarterAlmnäs garnison
FörläggningsortSödertälje
Valspråk"Över och genom alla hinder, snabbt och säkert" [c]
FärgerSvart     
Marsch"På vakt" (Rydberg) [d]
DekorationerSveaingMSM [e]
Befälhavare
KårchefChrister Wulff [f]
Tjänstetecken
Sveriges örlogsflaggaNaval Ensign of Sweden.svg
Förbandsfana m/1935Fana för Svea Ingenjörskår m-1935.jpg
Truppslagstecken m/1960AM.005030.jpg
TilläggsteckenMILI.009927.jpg

Svea ingenjörkår (Ing 1) var ett ingenjörförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 1855–1997. Förbandsledningen var förlagd i Almnäs garnison i Södertälje.[3][4][5]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Förbandet har sitt ursprung i Sappörkompaniet, som bestod av 125 man och som sattes upp på Östermalm i Stockholm 1855, och var till en början värvat, men tillfördes från 1885 beväring. Snoilskyska gården eller Norra kasern var ursprungligen en malmgård som byggdes 1738. Kronan köpte gården 1811 av kaptenen Gustaf Snoilsky, som var farfader till skalden. Kasernen rymde vintertid 372 man och var därmed fullt tillräckligt för kompaniets 120 man. Det var en enkel för-läggning med stora sanitära brister, som kompaniet disponerade. Den största nackdelen från kompaniets synpunkt var det stora avståndet till Hovjaktvarvet där kompaniet hade sin huvudsakliga verksamhet. Efter 10 månader 1856 lämnades förläggningen på Östermalm och kasernerna på Kungsholmen vid Hovjaktvarvet togs i bruk. Hösten 2005 sattes en minnestavla upp på Norra kasern i samband med högvaktsavlösning mellan Göta ingenjörregemente (Ing 2) och Norrlands ingenjörkompani.

Hovjaktvarvet på Kungsholmen kom att bli den plats där Ing 1 var förlagt under den längsta delen av sin tillvaro, nämligen från 1856 till 1922. Jaktvarvet var beläget söder om Hantverkargatan och mellan Polhemsgatan och S.t Eriksgatan. På platsen hade tidigare det kungliga hovjaktvarvet varit förlagt under 150 år. I dag finns endast en minnessten och namnen Pontonjärgatan och Pontonjärparken som minner om förläggningen där.

År 1864 tillfördes ett kompani, och förbandet kom då att benämnas Sappörkåren. Vid uppsättandet av ett tredje kompani 1867 namnändrades enheten till Pontonjärbataljonen. Pontonjärbataljonen var förlagd till Kungsholmen i Stockholm och hade till huvudsaklig uppgift krigsbroslagning. År 1871 tillfördes ett fältsignalkompani som bataljonens fjärde kompani. Bataljonen namnändrades 1893 till Svea ingenjörbataljon (SIB), samtidigt som ett fjärde ingenjörkompani sattes upp, genom delning.

År 1902 ändrades namnet till Svea ingenjörkår (IK 1) varvid fälttelegrafkompaniet bildade stommen till det nyuppsatta Fälttelegrafkåren (IK 3). Förbandet ändrade efter några år beteckning till Ing 1. Under åren 1902-1904 avdelades stammanställt manskap, befäl och officerare till 1. ingenjörkompaniet, sedermera Bodens ingenjörkår (Ing 4). Ing 1 var förlagd till Stockholm men 1908 förlades kårens fästningsingenjörkompani till Vaxholms och Oskar-Fredriksborgs fästningar. Svea ingenjörkår flyttade 1922 till Frösunda norr om Stockholm, från start i Frösundavik och från 1958 även i Lilla Frösunda. Svea ingenjörkår omorganiserades 1957 och fick regementsstatus under namnet Svea ingenjörregemente (Ing 1).

Inför försvarsbeslutet 1958 föreslog regeringen för riksdagen bland annat att Upplands regemente (I 8) och Östgöta luftvärnsregemente (Lv 2) skulle avvecklas som fredsförband, samt att dess kasernetablissement skulle övertas av två Stockholmsförband, Signalregementet (S 1) respektive Svea artilleriregemente (A 1). Bakgrunden till förslaget var att bland annat att det fanns en önskvärdhet att minska antalet fredsförband i Stockholmsregionen. Det i syfte som ett önskemål från det civila samhället att få disponera försvarets mark på Järvafältet för bostadsbebyggelse och andra civila ändamål.[6] År 1962 fick fortifikationsförvaltningen i uppdrag av regeringen att tillsammans med försvarets fastighetsnämnd projektera och utreda nya kasernetablissement ytterligare två Stockholmsförband, Svea livgarde (I 1) och Svea ingenjörregemente (Ing 1). Det efter att staten och samhället ville i huvudsak friställa Järvafältet från militär verksamhet för att möjliggöra fältets användning för civil statlig verksamhet samt för bostadsexploatering. Placering av de nya kasernetablissementen föreslogs uppföras i Upplands-Bro landskommun i Uppsala län respektive Turinge landskommun och Östertälje landskommun i Stockholms län.[7] Hösten 1963 antog riksdagen regeringens förslag om markförvärv på de föreslagna platserna. Vilket följdes upp 1964 med ett förslag från regeringen om äskande av ekonomiska medel för att uppföra de två nya kasernetablissementen. Den totala kostnanden för de två kasernetablissementen uppskattades till 308 miljoner kronor, vilket fördelades på 160 miljoner kronor för Svea livgarde och 148 mmiljoner kronor för Svea ingenjörregemente. Arbetet med de nya kasernetablissementen avsågs påbörjas i maj 1964, för att vara färdigställda i den omfattning att de två förbanden skulle kunna flytta in åren 1969 och 1970. Byggnadsarbetena omfattades av en förberedande etapp, samt sju byggnadsetapper. Kasernerna ingick i den fjärde byggnadsetappen, vilken avsågs påbörjas i november 1965. Totalt planerades 13 kaserner att uppföras vid det två nya kasernetablissementen. Där Svea livgarde hade ett planerat behov på 1320 förläggsninplatser fördelat på åtta kaserner. Svea ingenjörregemente hade ett planerat behov på 1125 förläggsninplatser fördelat på fem kaserner.[8]

Utlokaliseringen av förband från Stockholmsområdet kom att ge upphov till den så kallade Stockholmskarusellen. Bland annat beslutades att ingenjörförbanden i Frösunda i Solna, Svea ingenjörregemente (Ing 1), Arméns fältarbetsskola och Ingenjörstruppernas kadettskola, skulle omlokaliseras till Södertälje. Flytten av verksamheten i Frösunda gjorde successivt från att kasernetablissementet i Södertälje stod färdig i slutet av 1969. Regementsledningen flyttade 6 april 1970; den 25 april avtäcktes minnesstenen och regementets fana troppades för sista gången på Frösundavik, som överlämnades till annan myndighet den 1 juli.[9]

I samband med OLLI-reformen, vilken genomfördes inom försvaret mellan åren 1973–1975, sammanslogs Livgardets dragoner (K 1) med Stockholms försvarsområde (Fo 44) och bildade 1975 försvarsområdesregemente K 1/Fo 44. Detta medförde att Svea ingenjörregemente som ingick i Stockholms försvarsområde kom att bli ett B-förband (utbildningsregemente) och dess mobiliserings- och materialansvar överfördes till Livgardets dragoner, som blev ett A-förband (försvarsområdesregemente).

År 1989 föreslog Regeringen Carlsson för riksdagen att regementet skulle samlokaliseras med Södermanlands regemente (P 10) i Strängnäs och att regementsområdet i Almnäs skulle övertas av Försvarets forskningsanstalt (FOA).[10] Dock kom varken FOA eller regementet att påverkas av detta beslut, fast det återigen föreslogs inför försvarsbeslutet 1992. Genom försvarsbeslutet 1992 beslutades att samtliga utbildningsregementen som ej uppsatte ett krigsförband i regementesstorlek ej heller skulle benämnas regemente. Regeringen ansåg att grundorganisationen skulle spegla krigsorganisationen.[11] I samband med detta reducerades regementet den 1 juli 1994 till kår och återfick sitt gamla namn Svea ingenjörkår (Ing 1).

Inför försvarsbeslutet 1996 föreslog regeringen att krigsorganisationen skulle minskas, och ett ingenjörförband skulle utgå. Vilket fick regeringen att föreslå att Svea ingenjörkår skulle upplösas och avvecklas. Bakgrunden till regeringens förslag var att det alternativa förbandet, Göta Ingenjörkår (Ing 2), var samlokaliserad med enheter för central utbildning och utveckling inom truppslaget. Inför att kåren skulle avvecklas, hölls en officiell ceremoni i Almnäs den 29 augusti 1997. Officiellt upplöstes och avvecklades Svea ingenjörkår den 31 december 1997.[12]

Efter att förbandet upplöstes 1997, kom militäraktivitet fortgå i Almnäs fram till 2004. Det i form av Swedint samt rustningsplats för svenska utlandsstyrkan och högvakten i Stockholm. Sommaren 2004 exercerade de sista soldater på Almnäs, vilka var en högvaktsstyrka ur Norrlands ingenjörbataljon.

Förläggningar och övningsplatser[redigera | redigera wikitext]

Förläggning[redigera | redigera wikitext]

När förbandet bildades 1855 förlades det till Storgatan i Stockholm. Den 26 april 1856 omlokaliserades förbandet till Jaktvarvet i Stockholm, och dess förläggning på Storgatan kom den 1 november 1856 att övertas av Hans Majestät Konungens Norska Garde. År 1868 uppfördes kasernen Pontonjärkasernen vid Jaktvarvet. Den 7 november 1922 hölls en avflyttningsceremoni vid Jaktvarvet, då förbandet omlokaliserades den 30 november 1922 till Frösundavik. Den 1 januari 1957 utökades förbandets förläggning till att även omfatta kasernområdet i Frösunda. Den 25 april 1970 hölls en avflyttningsceremoni, då förbandet omlokaliserades till Almnäs garnison den 1 juli 1970. Inflyttningen i Almnäs hade dock redan påbörjats den 6 april 1970, och den 22 augusti 1970 hölls en inflyttningsceremoni i Almnäs.[5] Kasernetablissementets kanslihus, kaserner och excercishus uppfördes på ett gammalt sätt, det vill säga kring en rektagulär kaserngård, vilka är uppförda med tegelförsedda fasader. Området i Almnäs planerades utifrån miljonprogrammet, där husbyggnadet utgick från automobilisering, hård planering, funktionalism, samt en vilja att komma ifrån den trånga stenstaden som tillsammans med en ekonomiskt snäv ram påverkade miljonprogramhusens utformning. Byggnaderna följer samma stil som de byggnader som uppfördes för Svea livgarde, det vill säga t-formade kaserner med huvudfadaden längs kaserngården och kanslihuset placerad längs kaserngårdens kortsida.[13]

Efter att förbandet avvecklats den 31 december 1997, kom garnisonsområdet att kvarstå inom Försvarsmakten fram till 2005. Området såldes av Fortifikationsverket till Vasallen, vilka sålde det vidare till Peab i januari 2012. Drygt en vecka före tillträdet, den 21 maj 2012, eldhärjades en av de före detta kasernbyggnaderna på området och byggnaden brandskadades mycket svårt.[14][15]

Detachement[redigera | redigera wikitext]

Ing 1 det

Den 15 juli 1920 sattes det upp ett detachement i Östersund för vård av materiel avsedd för Norrlands ingenjörkår (Ing 5), vilket var ett förband som skulle sättas upp efter 1914 års stat. Dock avbröts uppsättningen av förbandet och istället vidtog detachement från Svea ingenjörkår bemanningen med anställd personal och cirka 60 värnpliktiga. Den 31 december 1927 avvecklades detachement.

Ing 1 K

Den 1 december 1951 överfördes ett redan uppsatt detachement vid Kasernhöjden i Karlstad till Svea ingenjörkår. Detachementet överfördes från Göta ingenjörkår (Ing 2) och gick under benämningen Ing 1 mobiliseringscentral Karlstad, och hade organiserats redan den 18 september 1940. Den 31 augusti 1956 överfördes detachement till Värmlands försvarsområde (Fo 52).

Ing 1 V

Den 27 oktober 1902 sattes det upp ett detachement i Vaxholms garnison, vilket gick under namnet fästningsingenjörkompaniet, den 1 januari 1928 omorganiserades kompaniet till kustingenjörkompaniet. Från 1937 förlades ett utbildningskompani direkt ur kåren till Vaxholm. Den 1 oktober 1939 avvecklades detachement.

Ing 1 Ö

Den 1 juli 1945 överfördes ett ingenjörförråd i Östersunds garnison till Svea ingenjörkår, som tidigare förvaltats av Jämtlands fältjägarregemente. Detachement gick under benämningen Ing 1 mobiliseringscentral Östersund. Den 1 december 1951 överfördes detachementet till Bodens ingenjörregemente (Ing 3).

Ing 1 V/Ö

I samband med att Signalregementet (S 1) omlokaliserades från Solna till Uppsala garnison, kom Svea ingenjörkår att överta delar av Signalregementets kasernområde i Frösunda. Och för att skilja de två kasernområdena åt användes beteckningarna Ing 1 V för Frösunda och Ing 1 Ö för Frösundavik.

Övningsplatser[redigera | redigera wikitext]

Förbandet hade i nedre Dalälven vid Älvkarleby en läger- och övningsplats på ön Laxön, som användes mellan åren 1880 och 1985.

Heraldik och traditioner[redigera | redigera wikitext]

Minnesmedalj m/1997.

Vid Fortifikationens 300-årsjubileum den 26 september 1935 överlämnade kung Gustav V förbandsfanan till Svea ingenjörkår. I samband med att Svea ingenjörkår upphörde överlämnades fanan till Norrlands ingenjörkår. Vid avvecklingen instiftades Svea ingenjörkårs minnesmedalj (m/1997) i silver (SveaingMSM).[16] Traditionsansvaret för Svea ingenjörkår överfördes i samband med avvecklingen till Norrlands ingenjörkår (Ing 3). Från 2005 förs Svea ingenjörkår traditioner förs av Göta ingenjörregemente (Ing 2), och vid Norrbottensregemente (I 19) bevaras minnet av Ing 1 och Ing 3 genom ceremonier bland annat minolyckan vid Paalovaara 1944.[17]

Kamratförening[redigera | redigera wikitext]

Vid Svea ingenjörkår bildades den 17 september 1932 kamratföreningen Sveaingenjören. Kamratföreningen är en Ideell förening och har som syfte att länk mellan personal som tjänstgjort som anställd eller värnpliktig vid Svea ingenjörkår, vidare vårdar föreningen förbandets minne och traditioner.

Förbandschefer[redigera | redigera wikitext]

Verksamma regementschefer samt bataljon- och kårchefer åren 1900–1997.

Namn, beteckning och förläggningsort[redigera | redigera wikitext]

Namn
Kungl. Sappörkompaniet 1855-??-?? 1864-??-??
Kungl. Sappörkåren 1864-??-?? 1866-12-31
Kungl. Pontonjärbataljonen 1867-01-01 1892-12-31
Kungl. Svea ingenjörbataljon 1893-01-01 1901-12-31
Kungl. Svea ingenjörkår 1902-01-01 1957-06-30
Kungl. Svea ingenjörregemente 1957-07-01 1974-12-31
Svea ingenjörregemente 1975-01-01 1994-06-30
Svea ingenjörkår 1994-07-01 1997-12-31
Beteckning(ar)
Ing 1 1914-10-01 1997-12-31
Förläggningsort(er), detachement och övningsplats(er)
Stockholms garnison/Marieberg (F) 1855-??-?? 1922-11-29
Stockholms garnison/Frösunda (F) 1922-11-30 1970-06-30
Laxön (Ö) 1880-??-?? 1985-??-??
Vaxholms garnison (D) 1902-10-27 1939-09-30
Almnäs garnison (F) 1970-07-01 1997-12-31

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Anmärkningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Åren 1957–1994 var förbandet organiserat som ett regemente.
  2. ^ Åren 1855–1893 var förbandet underställt chefen för 4. militärdistriktet, åren 1893–1901 chefen för 4. arméfördelningen, åren 1902–1927 chefen för IV. arméfördelningen, åren 1928–1936 chefen för Östra arméfördelningen, åren 1937–1942 chefen för IV. arméfördelningen, åren 1942–1966 chefen för IV. militärområdet, åren 1966–1991 chefen för Östra militärområdet, åren 1991–1997 chefen för Mellersta militärområdet.
  3. ^ Dokumenterat 1948.
  4. ^ Förbandsmarschen fastställdes den 18 mars 1970. Marschen ersatte "Svea ingenjörkårs marsch" (Johnsson).[1][2]
  5. ^ Minnesmedalj i silver instiftad 1997.
  6. ^ Wulff blev sista chefen vid regementet.
  7. ^ Stedt var vid samma tid chef för Fälttelegrafkåren (Ing 3).
  8. ^ Falkenström var tillförordnande chef åren 1989–1990.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sandberg (2007), s. 42
  2. ^ Sandberg (2007), s. 65
  3. ^ Braunstein (2003), s. 247-249
  4. ^ Kjellander (2003), s. 311-313
  5. ^ [a b] Holmberg (1993), s. 36
  6. ^ ”Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/kungl-majts-proposition-nr-110-ar-1958_EJ37110b1. Läst 4 maj 2018. 
  7. ^ ”Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1962”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/kungl-majts-proposition-nr-190-ar-1962_en31190. Läst 4 maj 2019. 
  8. ^ ”Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1964”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/kungl-majts-proposition-nr-61-ar-1964_EP3061. Läst 4 maj 2019. 
  9. ^ Bernström, Åke, red (1992). Svea ingenjörregementes historia. Södertälje: Svea ingenjörregemente. sid. 133,144. Libris länk 
  10. ^ ”Motion 1990/91:Fö3”. riksdagen.se. http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=410&doktyp=mot&rm=1990/91&bet=F%C3%B63&dok_id=GE02F%C3%B63. Läst 4 maj 2019. 
  11. ^ ”Regeringens proposition 1991/92:102”. riksdagen.se. http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/totalforsvarets-utveckling-till-och-med-budgearet_GF03102. Läst 8 maj 2016. 
  12. ^ ”Regeringens proposition 1996/97:4”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/totalforsvar-i-fornyelse---etapp-2_GK034. Läst 30 april 2018. 
  13. ^ Berg (2004), s. 264
  14. ^ ”Kraftig brand i Almnäs”. sverigesradio.se. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=5116469. Läst 30 april 2018. 
  15. ^ ”Storbrand i Almnäs”. lt.se. https://www.lt.se/blaljus/storbrand-i-almnas. Läst 30 april 2018. 
  16. ^ ”SveaingMSM”. medalj.nu. http://medalj.nu/ribbon_info.asp?build=&showgroups=A-LMM&visitor={41C1FF2E-266A-41C9-B00A-FCA07964EEC1}&listmode=0&medal={B02704A7-80E9-4DF5-99A3-3C022905EBB2}. Läst 30 april 2018. 
  17. ^ ”Försvarets traditioner i framtiden”. sfhm.se. Arkiverad från originalet den 13 november 2017. https://web.archive.org/web/20171113221747/http://www.sfhm.se/contentassets/813daef056f04ee79a6cdca825daecdb/traditionsnamnden_forsvarets-traditioner-med-oversiktlig-historik-fran-1500-talet-reviderad-2017-09-22.pdf. Läst 30 april 2018. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Berg, Ejnar (2004). Vyer från kastaler, kastell och kaserner: guide över Sveriges militära byggnader : illustrerad med vykort. Stockholm: Probus. Libris länk. ISBN 91-87184-75-3 
  • Braunstein, Christian (2003). Sveriges arméförband under 1900-talet. Skrift / Statens försvarshistoriska museer, 1101-7023 ; 5. Stockholm: Statens försvarshistoriska museer. Libris länk. ISBN 91-971584-4-5 
  • Holmberg, Björn (1993). Arméns regementen, skolor och staber: [en uppslagsbok] : en sammanställning. Arvidsjaur: Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB). Libris länk. ISBN 91-972209-0-6 
  • Kjellander, Rune (2003). Sveriges regementschefer 1700-2000: chefsbiografier och förbandsöversikter. Stockholm: Probus. ISBN 91-87184-74-5 
  • Nelsson, Bertil; Lannerbäck, Alf; Nordin, Mats; Sjögren, Lasse (1993). Från Brunkeberg till Nordanvind: 500 år med svenskt infanteri. Stockholm: Probus. Libris länk. ISBN 91-87184-23-0 
  • Svensk rikskalender 1908. Stockholm: P.A. Norstedt & Söner. 1908. http://runeberg.org/rikskal/1908/ 
  • Sandberg, Bo (2007). Försvarets marscher och signaler förr och nu. Gävle: Militärmusiksamfundet med Svenskt Marscharkiv. ISBN 978-91-631-8699-8 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Bernström, Åke, red (1992). Svea ingenjörregementes historia. Södertälje: Svea ingenjörregemente. Libris länk 
  • Svea ingenjörregementes historia. Almnäs, Strängnäs eller Eksjö : ett regementes strid för överlevnad : komplement. Södertälje: Svea ingenjörregemente. 1994. Libris länk 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]