Livgrenadjärregementet (det yngre)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ej att förväxla med Livgrenadjärregementet (det äldre).
Livgrenadjärregementet
(I 4/Fo 41)
Livgrenadjärregementet vapen, post 1994.svg
Vapensköld för Livgrenadjärregementet tolkad efter dess blasonering.
Officiellt namn Livgrenadjärregementet
Datum 1928–1997
Land Sverige
Försvarsgren Armén
Typ Infanteriet
Roll Försvarsområdesregemente
Storlek Regemente
Föregångare Första livgrenadjärregementet,
Andra livgrenadjärregementet
Ingående delar Grenadjärbrigaden (1949–1994)
Livgrenadjärbrigaden (1994–1997)
Östgötabrigaden (1949–1958)
Östergötlands försvarsområde (1973–1997)
Del av Östra arméfördelningen (1928–1936)
IV. arméfördelningen (1937–1943)
V. militärområdet(1943–1966)
Östra militärområdet (1966–1991)
Mellersta militärområdet (1991–2000)
Högkvarter Linköpings garnison
Förläggningsort Linköping
Motto Si vis pacem para bellum ("Om du vill ha fred, förbered krig")
Färger Vitt och rött          
Marsch "Es lebe hoch" (Schlögel) [1]
Dekorationer LivregMSM (1996)
Segernamn Varberg (1565)
Breitenfeld (1631)
Lützen (1632)
Wittstock (1636)
Breitenfeld (1642)
Warszawa (1656)
Fredriksodde (1657)
Tåget över Bält (1658)
Lund (1676)
Rügen (1678)
Kliszów (1702)
Rakowitz (1705)
Holowczyn (1708)
Malatitze (1708)
Rajovka (1708)
Helsingborg (1710)
Gadebusch (1712)
Valkeala (1790)
Svensksund (1790)
Befälhavare
Hederschef Carl XVI Gustaf
King Carl XVI Gustaf at National Day 2009 Cropped.png
Tjänstetecken
Sveriges örlogsflagga Naval Ensign of Sweden.svg
Truppslagstecken m/1960 AM.090956 (silver).jpg
Förbandstecken m/51-m/60 AM.090976-I 4 (2).jpg
Tilläggstecken Tilläggstecken för Livgrenadjärregementet.jpg

Livgrenadjärregementet (I 4/Fo 41), var ett infanteriförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 1928–1997. Förbandet var förlagda till Linköpings garnison i Linköping, och var fram till 1975 en del av Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper.[2][3][4][5]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Livgrenadjärregementet bildades den 1 januari 1928, genom att Första livgrenadjärregementet och Andra livgrenadjärregementet upplöstes och avvecklades som självständiga regementen. Det nya regementet övertog beteckningen som Första livgrenadjärregementet hade fört, I 4.

I samband med OLLI-reformen, vilken genomfördes inom försvaret åren 1973–1975, sammanslogs Södra skånska regementet med Malmö försvarsområde (Fo 11). Från den 1 juli 1975 bildades försvarsområdesregementet I 4/Fo 41. Detta medförde att inom Östergötlands försvarsområde blev Livgrenadjärregementet ett A-förband (försvarsområdesregemente) och Svea trängregemente och Svea artilleriregemente blev B-förband (utbildningsförband). Livgrenadjärregementet fick det samlade mobiliserings- och materialansvaret inom försvarsområdet, och B-förbanden svarade endast som utbildningsförband.[6]

Inför försvarsbeslutet 1982 föreslogs att Svea trängregemente skulle avvecklas senast 1987. Förslaget, som antogs av riksdagen, kom dock istället att ändras till att reducera regementet till en utbildningsbataljon, och inordna bataljonen den 1 juli 1985 under namnet Svea trängbataljon inom Livgrenadjärregementet (I 4).[7] Dock kvarstod beslutet om att lämna kasernerna på Kaserngatan, och Svea trängbataljon omlokaliserades till Regementsgatan.[8]

Genom försvarsutredning 88 stod det klart att skulle fyra brigadproducerande regementen avvecklas. Bakgrunden var att de ekonomiska problem som uppkommit inom försvaret under 1970-talet och 1980-talet, kvarstod och rätades ej ut i samband med försvarsbeslutet 1987. Därav begärde Regeringen Carlsson I en ny utredning från överbefälhavaren Bengt Gustafsson, Försvarsutredning 88 (FU 88), om arméns utveckling. Utredning ledde till att Riksdagen i december 1989 beslutade om att armén från den 1 juli 1992 skulle bestå av 18 brigader (en minskning med elva brigader). I valet av vilka brigadproducerande regementen som skulle avvecklas ställdes hela tio regementen mot varandra. Värmlands regemente (I 2/Fo 52) i Karlstad, Livregementets grenadjärer (I 3/Fo 51) i Örebro, Livgrenadjärregementet (I 4/Fo 41) i Linköping, Kronobergs regemente (I 11/Fo 16/18) i Växjö, Norra Smålands regemente (I 12/Fo 17) i Eksjö, Hälsinge regemente (I 14/Fo 21) i Gävle, Älvsborgs regemente (I 15/Fo 34) i Borås, Hallands regemente (I 16/Fo3l) i Halmstad, Bohusläns regemente (I 17) i Uddevalla och Norra skånska regementet (P 6/Fo 14) i Kristianstad.[9]

I den första samlade bedömningen ansågs Livgrenadjärregementet (I 4/Fo 41), Kronobergs regemente (I 11/Fo 16/18) och Älvsborgs regemente (I 15/Fo 34) ha de bästa förutsättningar för att utbilda två brigader samt att utbilda mekaniserade brigader.[9]

I den process som följde ställdes regementen inom militärområdena mot varandra. Flera faktorer pekade till fördel ut Livgrenadjärregementet som ett regemente som skulle kvarstå i freds- och krigsorganisationen. Dels så pekade regeringen ut Linköpings garnison med dess goda samövnings- och samträningsmöjligheterna inom garnison, vilken bestod av, (förutom infanteri), artilleri-, underhålls- och arméflygförband samt infanteriets stridsskola i Kvarn. Vidare ansågs det att Livgrenadjärregementet tillsammans med Hälsinge regemente var lokaliserade på lämpliga platser ur en operativa utgångspunkt. Detta genom tänkta operationsriktningarna norr och söder om Mälaren.[9] Med bakgrund till det föreslog regeringen för riksdagen att avveckla brigaderna vid Livregementets grenadjärer (I 3/Fo 51), Bohus­läns regemente (I 17) och Kronobergs regemente (II 11/FoI 16/18).

Utbildningen av Närkebrigaden föreslogs att överföras till Livgrenadjärregementet (I 4/Fo 41) i Linköping, för att där utbilda och omsätta två brigader. Kvar i Örebro skulle en försvarsområdesmyndighet organiseras. Avvecklingen av grundutbildningen i Örebro skulle vara helt genomförd den 30 juni 1992.[9]

Inför försvarsbeslutet 1992 föreslog regeringen att krigsorganisationen skulle spegla fredsorganisationen. Därmed föreslogs att brigaden vid regementet skulle avskiljas från regementet, och bilda ett självständigt kaderorganiserat krigsförband inom Mellersta militärområdet (Milo M). Den nya organisationen trädde i kraft den 1 juli 1994, och regementet kom bland annat att omfatta en försvarsområdesstab, depåverksamhet, skjutfältsdetalj och hemvärns- och frivilligsdetalj.

Inför försvarsbeslutet 1996 föreslog regeringen för riksdagen att krigsorganisationen skulle minskas, där förslaget gällande Mellansverige var att avveckla Svea artilleriregemente (A 1), och Svea trängkår (T 1) i Linköping. Med bakgrund till att regeringen föreslog att de två förbanden skulle avvecklas, skulle Livgrenadjärbrigaden (IB 4) utgöra en solitär i Linköping, och utan några omedelbara samträningsmöjligheter eller stordriftsfördelar. Därför föreslog regeringen även en avveckling av Livgrenadjärbrigaden (IB 4). Detta till fördel för Dalabrigaden i Falun, i syfte att öka andelen vinterutbildade förband. Vidare föreslog regeringen en ny försvarsområdesindelningen, vilket innebar att försvarsområdesstaberna i Gävle, Linköping och Västerås skulle avvecklas. Försvarsområdesstaben vid Livgrenadjärregementet avvecklades den 31 december 1997. Vilket i praktiken innebar att även regementet avvecklades.[10]

Från den 1 januari 1998 kom Östergötlands försvarsområde (Fo 41) att integreras i Södermanlands försvarsområde (Fo 43), under namnet Södermanlands och Östergötlands försvarsområde (Fo 43). Som stöd till hemvärn och frivilligverksamheten inom före detta Jämtlands försvarsområde bildades försvarsområdesgruppen Livgrenadjärgruppen.[10]

Ingående enheter[redigera | redigera wikitext]

Genom försvarsbeslutet 1942 kom samtliga infanteriregementen att sätta upp fältregementen (krigsförband). Livgrenadjärregementet (I 4) kom två fältregementen att sättas upp, Livgrenadjärregementet (I 4) och Östgöta infanteriregemente (I 34).

Genom försvarsbeslutet 1948 utgick fältregementen som förbandstyp, och istället infördes en brigadorganisation inom armén. Livgrenadjärregementet två fältregementen kom med det att omorganiseras till en brigadorganisation.[11]

Livgrenadjärbrigaden[redigera | redigera wikitext]

Livgrenadjärbrigaden (IB 4), ursprungligen Grenadjärbrigaden (IB 4), bildades 1949 genom att fältregementet Livgrenadjärregementet (I 4) omorganiserades till brigad. Genom försvarsbeslutet 1972 kom brigaden kom att bli Livgrenadjärregementets anfallsbrigad, då den antogs till brigadorganisationen IB 77 och var i början av 1990-talet försöksbrigad inför IB 2000. Den 1 juli 1994 avskildes Livgrenadjärbrigaden (IB 4) från regementet, och blev ett kaderorganiserat krigsförband inom Mellersta militärområdet (Milo M), under det nya namnet Livgrenadjärbrigaden. Brigaden avvecklades den 31 december 1997 i samband med försvarsbeslutet 1996.[12][13]

Svea trängbataljon[redigera | redigera wikitext]

Svea trängbataljon (T 1), var en utbildningsbataljon vid regementet åren 1985–1994. I försvarsbeslutet 1982 beslutades att regementet skulle avvecklas senast 1987. Beslutet ändrades till att istället reducera regementet till en utbildningsbataljon, för att inordnas från den 1 juli 1985 under namnet Svea trängbataljon inom Livgrenadjärregementet (I 4). Från att varit ett utbildningsregemente med sju utbildningskompanier, kom den nya organisationen bestå av en stab och tre utbildningskompanier.[7] Den 1 juli 1994 avskildes bataljonen från Livgrenadjärregementet, och blev ett utbildningsförband inom Mellersta militärområdet (Milo M), under namnet Svea trängkår (T 1)

Östgötabrigaden[redigera | redigera wikitext]

Östgötabrigaden (IB 34) bildades 1949 genom att fältregementet Östgöta infanteriregemente (I 34) omorganiserades till brigad. Brigaden kom endast att organiseras efter förbandstypen IB 49 innan den upplöstes och avvecklades 1958 i samband med försvarsbeslutet 1958.

Östergötlands försvarsområde[redigera | redigera wikitext]

Östergötlands försvarsområde (Fo 41) ursprungligen Linköpings försvarsområde (Fo 41), bildades den 1 oktober 1942, och hade sin stab lokaliserad till Linköpings garnison. Den 1 juli 1953 uppgick Norrköpings försvarsområde (Fo 42) i försvarsområdet, vilket medförde att Linköpings försvarsområde omfattade hela Östergötlands län. I samband med OLLI-reformen den 1 juli 1976, antogs namnet Östergötlands försvarsområde, samtidigt som försvarsområdet fick gemensam stab med Livgrenadjärregementet (I 4). Östergötlands försvarsområde upplöstes och avvecklades tillsammans med regementet den 31 december 1997.[5]

Utbildningskompanier[redigera | redigera wikitext]

  1. Livkompaniet
  2. Ydre kompani
  3. Vakant
  4. Vifolka kompani
  5. Vakant
  6. Vreta kloster kompani
  7. Vakant
  8. Kinds kompani
  9. Stångebro kompani
  10. Motala kompani
  11. Bergslags kompani
  12. Vadstena kompani

Förläggningar och övningsplatser[redigera | redigera wikitext]

Förläggning[redigera | redigera wikitext]

Regementet övertog det tvillingetablissemang som uppfördes 1922 vid Regementsgatan i Linköping. Kasernerna uppfördes efter 1901 års härordnings byggnadsprogram efter Kasernbyggnadsnämndens andra typritningsserie för infanterietablissement. Etablissemangen är åtskilda av Garnisonsvägen. Efter att hela garnisonen avvecklades såldes området till det statliga fastighetsutvecklingsbolaget Vasallen.[14]

Övningsplatser[redigera | redigera wikitext]

Regementet övades från 1943 vid Prästtomta skjutfält och från 1 juli 1975 även vid Hästholmen.[4]

Heraldik och traditioner[redigera | redigera wikitext]

Åren 1928–1933 förde regementet fanorna från Första livgrenadjärregementet och Andra livgrenadjärregementet. Den 22 juni 1933 mottog regementet sin första egna fana, vilken överlämnades av kung Gustav V. Den 25 september 1964 mottog regementet sin andra fana, vilken även blev den sista, fanan överlämnades av kung Gustaf VI Adolf. Efter att regementet avvecklats, kom fanan att föras vidare av Livgrenadjärgruppen.

På regementets fana, som pryds av Stora Riksvapnet finns 19 segernamn broderade, från Varberg 1565 till Svensksund 1790. Detta antal är flest i Sverige, och visar således att regementet varit ytterst framgångsrikt. Dessutom har ett av segernamnen, Rajovka, kunglig krona, vilket betyder att Kungen, Karl XII, personligen förde befälet över regementet vid slaget.

År 1996 instiftades Livgrenadjärregementets minnesmedalj (LivregMSM) i silver.[15] Livgrenadjärgruppen är sedan den 1 januari 1998 arvtagare till regementets färger och traditioner. Från den 1 juli 2013 förs regementets traditioner vidare av 30. livgrenadjärbataljonen och 31. livgrenadjärbataljonen, ingående i Livgrenadjärgruppen.[16]

Förbandschefer[redigera | redigera wikitext]

Sekund- och regementschefer verksamma vid regementet åren 1792–1816 och åren 1928–1997. Sekundchef var en titel som användes fram till den 31 december 1974 vid de regementen som ingick i Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper. Åren 1791–1809 var kronprinsen regementschef. Åren 1818–1974 var H M Konungen regementschef. Åren 1975–1997 var monarken hederschef för regementet. Från 1975 betitlades regementschefen även försvarsområdesbefälhavare, och innehade graden överste av 1:a graden. Regementets sista chef blev Gunnar Ridderstad.[3]

Regementschefer[redigera | redigera wikitext]

Sekundchefer[redigera | redigera wikitext]

  • 1928–1933: Patrik Ludvig Teodor Falkman
  • 1933–1937: Georg Alfred Edvard Ahlström
  • 1937–1939: Carl Bennedich
  • 1939–1943: Rutger R:son Gyllenram
  • 1943–1952: Karl Einar Harald Appelbom
  • 1951–1957: Per Axel Holger Stenholm
  • 1957–1963: Pieter Christopher Fürst
  • 1963–1971: Sven Albert Widegren
  • 1971–1974: Ingvar Selander
  • 1974–1975: Lennart Tollerz

Namn, beteckning och förläggning[redigera | redigera wikitext]

Namn
Kungl Livgrenadjärregementet 1928-01-01 1974-12-31
Livgrenadjärregementet 1975-01-01 1975-06-30
Livgrenadjärregementet och försvarsområde 1975-07-01 1997-12-31
Beteckningar
I 4 1928-01-01 1975-06-30
I 4/Fo 41 1975-07-01 1997-12-31
Förläggningsorter och övningsfält
Linköpings garnison (F) 1928-01-01 1997-12-31

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sandberg (2007), s. 204
  2. ^ Braunstein (2005), s. 37-39
  3. ^ [a b] Kjellander (2003), s. 282-284
  4. ^ [a b] Holmberg (1993), s. 8
  5. ^ [a b] Holmberg (1993), s. 73
  6. ^ ”Kungl, Maj:ts proposition 1974:135”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/kungl-majts-proposition-angaende-vissa_FX03135/html. Läst 7 februari 2017. 
  7. ^ [a b] ”Svea trängregementes historia i sammandrag”. sveatrangaren.se. http://www.sveatrangaren.se/historik/. Läst 6 februari 2017. 
  8. ^ Braunstein (2005), s. 269-271
  9. ^ [a b c d] ”Regeringens proposition 1989/90:9”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/om-armens-utveckling-och-totalforsvarets_GD039. Läst 9 januari 2017. 
  10. ^ [a b] ”Regeringens proposition 1996/97:4”. Riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/totalforsvar-i-fornyelse---etapp-2_GK034. Läst 6 februari 2017. 
  11. ^ ”Armens Brigader efter 1948 års försvarsbeslut med kort historik”. Brigadmuseum.se. http://www.brigadmuseum.se/uploads/files/content/Armens-_brigader-_1948.pdf. Läst 6 februari 2017. 
  12. ^ Kjellander (2003), s. 282
  13. ^ Braunstein (2003), s. 317
  14. ^ Berg (2004), s. 458-459
  15. ^ ”LivregMSM”. medalj.nu. http://www.medalj.nu/ribbon_info.asp?build=&showgroups=A-LMM&visitor={C4CDDC6C-259D-4F29-97BF-1748E80B58F2}&listmode=0&medal={30CF9611-375F-4F36-AE4D-6D65BA3DA052}. Läst 14 maj 2017. 
  16. ^ ”Försvarets traditioner i framtiden”. sfhm.se. http://www.sfhm.se/contentassets/813daef056f04ee79a6cdca825daecdb/traditionsnamnden_bilaga_3_hemvarnsbataljoner_2012-07-01.pdf. Läst 11 februari 2017. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Hellström, Sven, red (2000). Livgrenadjärregementet i slutet av en epok. Linköping: Komm. för Livgrenadjärregementets historia. Libris 8237971. ISBN 91-630-9567-X (inb.) (korr.) 
  • Tillman, Torbjörn; Ringh, Per-Arne (2003). Livgrenadjärerna under det kalla kriget. Linköping: Livgrenadjärfören. Libris 8859835 
  • Livgrenadjärbiografier 1962-1997. Linköping: Livgrenadjärföreningens historiekommité. 2007. Libris 10576574. ISBN 978-91-633-0071-4 (inb.) 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]