Bosnien och Hercegovina

Ej att förväxla med Republiken Bosnien och Hercegovina eller Federationen Bosnien och Hercegovina.

Bosnien och Hercegovina Bosna i Hercegovina (bs/hr/sr) Босна и Херцеговина (bs/sr)
Flagga Statsvapen
Valspråk:
Nationalsång: Intermeco
Huvudstad	Sarajevo  43°51′N 18°22′O
Största stad	Sarajevo
Officiella språk	bosniska, kroatiska och serbiska
Statsskick	Förbundsrepublik
president	Bakir Izetbegović¹
premiärminister	Vjekoslav Bevanda
Självständighet	från SFR Jugoslavien
• deklarerad	1 mars, 1992
• erkänd	6 april, 1992
Yta	51 129 km² km² (125:e)
Demografi
• folkmängd (2011)	4,622,163 (116:e)
• befolkningstäthet	78,7 inv/km² (91:e)
BNP (PPP)	(2010)
• totalt	30,6 miljarder USD  (-)
• per capita	7,620 usd
HDI (2008)	▲  0.802 (hög) (76:a)
Ginikoefficient (2007)	26.15 (-)
Valuta	Konvertibla mark (BAM)
Tidszon	UTC + 1
Topografi
• högsta punkt	Maglić 2386 m ö.h.
• största sjö	Buško Blato 56.7 km²
• längsta flod	Savá 945 km
Nationaldag	25 november
Landskod	BA
Nationell toppdomän	.ba
Landsnummer	387
1: Nuvarande ordförande i presidentrådet.

Bosnien och Hercegovina eller Bosnien-Hercegovina är en förbundsrepublik i Sydeuropa, på Balkanhalvön som gränsar till Kroatien, Serbien och Montenegro, och som utgörs av regionerna Bosnien och Hercegovina. Landet har drygt 4,5 miljoner invånare och huvudstaden är Sarajevo. Landet är befolkat av tre konstitutionella folkgrupper, bosniaker, serber och kroater.

Den första bosniska statsbildningen kom till i slutet av 1100-talet under banen Kulin Ban (1180–1204) och varade fram till 1463, då osmanerna erövrade större delen av det medeltida bosniska kungariket och gjorde det till en provins i sitt imperium. 1878 ockuperade Österrike-Ungern provinsen och annekterade den 30 år senare. Efter första världskriget hamnade landet i kungariket Jugoslavien och efter andra världskriget i Socialistiska federationen Jugoslavien. Bosnien och Hercegovina förklarade sig självständigt från Jugoslavien 1992, men efter Bosnienkriget som följde på självständighetsförklaringen, är landet sedan fredsavtalet i Dayton 1995 uppdelat i två administrativa entiteter och ett distrikt – Federationen Bosnien och Hercegovina, Republika Srpska och Brčko-distriktet.

Enligt data från 2000 från CIA World Factbook är landets etniska uppdelning 48 % bosniaker, 37,1 % serber, 14,3 % kroater och 0,6 % övriga. Federationen BiH befolkas av cirka 73 % bosniaker, 23 % kroater och cirka 4 % serber, den andra entiteten Republika Srpska befolkas av 88 % serber, 8 % bosniaker och 2 % kroater och Brčko-distriktet av 40 % serber, 39 % bosniaker och 20 % kroater.

Landet är potentiell kandidat till medlemskap i EU och fick i april 2010 en så kallad MAP (Membership Action Plan) av Nato, sista steget innan fullvärdigt medlemskap i försvarsalliansen.

Historia

Antiken

Under antiken var nuvarande Bosnien-Hercegovina en del av det som en gång var Illyrien. Sydslaviska folkstammar flyttade in i området från norr under folkvandringstiden, på 600-talet. De sydslaviska folkstammarna som flyttade in i området assimilerade de tidigare befolkningarna, främst illyrer men även romare, goter, kelter, hunner, alaner, avarer och gepider. Bosnien omnämns för första gången i skrifter från 800-talet. En teori är att namnet Bosnien kommer från det illyriska ordet "Bosona" som betyder "rinnande vatten", detta efter floden Bosna som rinner i centrala Bosnien.

Medeltid

Från 745 styrdes Bosnien av lokala stamherrar även om områden inom dagens Bosnien föll under både kroatisk och serbisk kontroll Kung Tomislav I av Kroatien skulle enligt bland andra dåtida källor ha styrt över hela Bosnien till floden Drina, medan andra källor hävdar att Kroatien inte alls hade någon kontroll över Bosniens territorium, dock utan att klargöra vilket område som Bosnien utgjorde. Stora delar av det som i dag utgör västra och södra Bosnien-Hercegovina, tillhörde onekligen Kroatien. Även efter Tomislav I styrdes Bosnien tidvis av kroatiska kungar. Efter att på 1100-talet erkänt ungerska kungens överhöghet uppstod ett bosniskt lydrike som ursprungligen omfattade norra delar av Bosnien och området kring floden Bosna.

Bosnien expanderade under lång tid under diverse monarker och 1377 blev Bosnien ett självständigt kungarike under kung Tvrtko Kotromanić. Under mitten av 1400-talet uppstod häftiga inre strider om makten i kungariket Bosnien, vilket gynnade Osmanska rikets inflytande i landet. Den bosniska adeln som ständigt kämpade om kungamakten tog hjälp utifrån, i första hand från Ungern och Osmanska riket, vilket resulterade i en stor osmansk intervention där större delen av Bosnien 1463 införlivades med Osmanska riket. 1482 föll även regionen Hercegovina. Många bosnier konverterade därefter till islam delvis frivilligt men även genom sociala förhållanden (se även bosniaker).

Idag finns tre större religiösa grupperingar i Bosnien: muslimer (40 %), katoliker (15 %) och ortodoxa (31 %). Den sista kungligheten i den bosniska monarkin blev drottning Katarina, vars barn rövades bort av osmanerna och tvingades konvertera till islam. Under följande period övergick en stor del av den bosniska adeln till islam för att nyttja förmånerna som det medförde. Den bosniska adeln och Bosnien tilldelades senare autonom status inom Osmanska riket, man blev ett självstyrande ejalet, vilket innebar att provinsens lokale härskare även i fortsättningen skulle väljas ur den bosniska adeln.

Under medeltiden hade Bosnien sin egen bogomilska bosniska kyrka som var självständig från påven i Rom. Därför skickades katolska korståg mot de "kätterska" bosnierna. De bosnier som inte tog emot katolicism eller ortodoxism och utan istället höll kvar vid den bosniska kyrkan skulle till större del i stället komma att konvertera till islam. Den så kallade bogomilska religionen, eller rättare sagt den medeltida bosniska tolkningen av kristendomen, växte sig som starkast i Bosnien under 1100-talet och idag finns över 80 % av alla bogomiliska efterlämningar på Balkan i Bosnien. Bogomilismen har gjort ett visst avtryck i dagens religiösa samfund i Bosnien, landet är till exempel en av de få platser idag där katoliker (men även muslimer) brukar hålla mässor ute i naturen, något som bogomilerna även gjorde eftersom de inte fäste vikt vid materiella byggnader. Efter Osmanska rikets intåg i Bosnien gick den inhemska bosniska kyrkan över till islam eftersom anhängarna konverterade. En förklaring till detta är att den bosniska kyrkans teologi i många avseenden liknade islam, vilket gjorde att en övergång från bogomilism till islam inte var svår för bosnierna. En annan anledning var också att det huvudsakligen var överklassen i landet, jordägare och handelsmän, som konverterade för att anpassa sig till den nya politiska situationen i landet. Detta resulterade bland annat i att städerna kom att domineras av muslimer.

Den osmanska provinsen Bosnien på 1600-talet.

Osmanska rikets förfall

Efter osmanernas besegrats i slaget vid Wien 1683 började en lång tillbakagång för Osmanska riket och därmed också den osmanska provinsen Bosnien. Under det Stora turkiska kriget mot habsburgarna 1683-1699 förlorade Osmanska riket stora delar av sitt territorium i Europa och plötsligt hade det tidigare rika och stora Bosnien förvandlats till en yttersta gränspostering för osmanernas välde i väst. Under kriget hade Bosnien plundrats av habsburgska trupper under ledning av Eugen av Savojen och huvudstaden Sarajevo hade bränts till marken efter att invånare vägrat överge staden. En annan effekt av kriget 1683-1699 blev en stor inflyttning av muslimer från Ungern och Kroatien till Bosnien, detta eftersom osmanerna tvingats lämna ifrån sig dessa två länder till habsburgarna. Samtidigt emigrerade en stor del av Bosniens katoliker (kroater) till dessa habsburgska territorier. Den katolska befolkningen utsattes i högre grad för förföljelser eftersom den katolska kyrkan fortfarande var den främste fienden till Osmanska riket.

Det osmanska Bosniens huvudstad var först Sarajevo 1463-1583, därefter Banja Luka 1583-1686, samt Travnik 1686-1851 och sedan åter Sarajevo 1851-.

Under ledning av den bosniske adelsmannen Husein Gradaščević (1802-1834) gjorde huvuddelen av den bosniska adeln 1831 uppror mot Osmanska riket. Upproret var en reaktion mot ett av Höga portens reformprogram, som bland annat innebar att Bosnien skulle fråntas sin autonoma status. Trots att upproret slogs ner 1832 och att regionen Hercegovina som en följd av detta gavs autonom status i förhållande till övriga Bosnien, anses Gradaščević idag vara en av de främsta bosniska nationalhjältarna.

I Österrike-Ungern

Som en följd av den osmanska förlusten i det rysk-turkiska kriget 1877–1878 överlämnades Bosnien-Hercegovina av Berlinkongressen till Österrike-Ungern för att de skulle "besätta och förvalta" provinsen. Detta resulterade i en modernisering av provinsen men också att stora delar av den muslimska befolkningen fråntogs sin mark och emigrerade samtidigt som katolska bosättare koloniserade landet.^{[källa behövs]}. 1908 annekterades Bosnien-Hercegovina formellt av Österrike-Ungern. Serbiska nationalisters harm över detta var en del av motivet till skotten i Sarajevo som dödade den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand 1914 vilket utlöste det första världskriget.

I Jugoslavien

Direkt efter första världskriget, 1918, kom Bosnien och Hercegovina att bli en del av Sloveners, kroaters och serbers stat, ett försök att samla de sydslaviska delarna av Österrike-Ungern. Efter bara två månader gick denna stat samman med segermakten Serbien i Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike, under serbisk kung och serbisk dominans. Detta omvandlades sedan 1929 till Kungariket Jugoslavien.

Under andra världskriget drabbades Bosnien-Hercegovina av inbördeskrig och omfattande etnisk rensning. Under den tyska ockupationen blev Bosnien-Hercegovinas judiska befolkning näst intill förintad. Antalet serber som mördades i Jugoslavien under andra världskriget var minst 347 000, medan andra pekar på en siffra upp till 750 000. Den lista som gjordes 1964 av den federala byrån i Belgrad visar personer födda i Bosnien-Hercegovina och som miste livet under krigsåren 1941-1945. Listan är dock inte fullständig och innehåller namnen på 179 173 personer. Den bekräftar att den serbiska civilbefolkningen led de största förlusterna i regionen. Enligt listan var de dödade 72,1 % serber (129 114), 16,5 % muslimer (29 539), 4,4 % kroater (7 850) och 7 % av annan etnicitet. Särskilt utsatta var muslimer i östra Bosnien och Hercegovina längs floden Drina på gränsen till Serbien och Montenegro medan serber var utsatta i hela landet.

Draža Mihailović ledde den kungatrogna armén (četniks) och ville återskapa kungariket Jugoslavien. Han förde ett gerillakrig mot ockupationsmakterna och dess kollaboratörer i landet. Efter att Ustaša-regimen i Kroatien och Bosnien-Hercegovina inlett sin stora utrensning av icke-kroater och muslimska bosniaker (som de ansåg vara kroater av muslimsk tro) blev målet hos den serbiska četnik-rörelsen att skapa en etnisk och religiöst homogen stat, som precis som Ustaša-rörelsen fick som mål att "en tredjedel av skulle drivas ut ur landet, en tredjedel dödas och en tredjedel tvångsomvändas till rätta kyrkan".

Våren 1943 bildades den av Himmler grundade 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar. Förbandet behövde utbildas i Tyskland och fick återvända till Bosnien i februari 1944. Samtidigt hade många bosnienserber anslutit sig till četnik-rörelsen. Titos partisaner hade medan Handschardivisionen utbildades deltagit i strider mot četnik-förbanden. Handschardivisionens soldater fick endast undantagsvis möta några četniker i strid; i stället sattes de in i strider mot partisanerna. När de tyska styrkorna retirerade från området i september 1944 lämnade ett stort antal av soldaterna förbandet och anslöt sig ofta till just partisanerna.

I Titos Jugoslavien

Efter att Titos partisaner befriade landet från Nazityskland 1945 blev Bosnien en republik i den nya socialistiska federationen Jugoslavien. Landet industrialiserades snabbt under 1950- och 1960-talet. Socialismen i Jugoslavien (Titoismen) blev säregen eftersom den var självständig från Sovjetunionen. Tito styrde landet fram till sin död 1980.

Jugoslaviens sönderfall, det bosniska kriget

Efter Titos död växte nationalismen hos de olika folkgrupperna i Jugoslavien och konflikter bröt först ut i Kosovo och kom sedan att spridas till de övriga delrepubliker. Serbien påstod sig vilja ena hela Jugoslavien, vilket många uppfattade som ett försök att genom centralisering av statsfederationen Jugoslavien skapa ett "Storserbien". Majoriteten av bosnierna var villiga att stanna inom Jugoslavien så länge det fanns någon sorts etnisk maktbalans i detta nya Jugoslavien. Denna etniska maktbalans utgjordes av Slovenien och framför allt Kroatien. Dessa båda delrepubliker förklarade sig självständiga 1991. I en folkomröstning 1992 röstade majoriteten av de bosniska kroaterna och bosniaker för ett självständigt Bosnien-Hercegovina medan de flesta bosniska serber bojkottade omröstningen. Bosnien-Hercegovina blev en självständig stat som Republiken Bosnien och Hercegovina den 5 april 1992 och erkändes som sådan av FN, EU, USA, Ryssland och Kina men inte av den bosnienserbiska folkgruppen och Jugoslavien (Serbien och Montenegro).

Den bosnienserbiska separatiströrelsen under ledning av Radovan Karadžićs SDS-parti hade redan under hösten 1991 utropat autonoma serbiska områden i Bosnien. I och med Bosniens självständighet utropades nu en "serbisk republik" (Republika Srpska) i likhet med den som tidigare utropats i Kroatien. Med hjälp från den jugoslaviska armén och trupper från Serbien och Montenegro expanderades den självutnämnda "serbiska republiken" genom att man ockuperade omkring 70 procent av Bosniens territorium. Detta var början på Bosnienkriget där 110.000 människor fick sätta livet till varav var hälften civila varav 83 % var bosniaker. Kroater och bosniaker var allierade när kriget bröt ut, men 1993 utbröt dock inbördes strider. I takt med att den bosniska armén skaffade sig fler vapen och blev mer organiserad, befriade man också mer territorium främst i centrala Bosnien där kroaterna omringades, vilket 1994 resulterade i den bosnisk-kroatiska federationen. Under 1995 fick de bosniska och kroatiska styrkorna övertaget. Kriget tog slut 1995 efter Natos och andra internationella organs påtryckningar med bland annat Natos bombkampanj Operation Deliberate Force.

Som självständig stat

Fredsavtalet undertecknades den 14 december 1995 i Dayton, Ohio och kallas därför för Daytonavtalet. Avtalet innebar att serberna fick majoritet i en av landets två "entiteter", Republika Srpska. Den andra entiteten utgörs av en federation mellan bosniaker och kroater och heter Federationen Bosnien och Hercegovina. Tillsammans med Brčkodistriktet i nordöstra delen av landet utgör dessa enheter idag landet Bosnien och Hercegovina. Detta har bland annat lett till en ganska komplicerad och svag politisk apparat som gör det svårt att ta några konkreta beslut, inte minst i känsliga frågor som lever kvar från 1990-talet.

Efter krigsslutet 1995 hade Nato länge fredsbevarande trupper i landet (SFOR) men år 2004 tog EU över uppgiften i den så kallade Operation Althea. Även om efterkrigstiden inte har präglats av några väpnade konflikter så har EUFOR idag ungefär 2000 man stationerade i Bosnien och Hercegovina.

Geografi

Engelskspråkig karta över Bosnien och Hercegovina.

Mostar, den gamla bron.

Vattenfall i Jajce.

Ferhad-Begova-moskén i Sarajevo.

Bosnien ligger på västra Balkanhalvön, och gränsar till Kroatien i nord och sydväst, samt Serbien i öster och Montenegro i sydöst. Landet är för det mesta bergigt och inkluderar centrala Dinariska Alperna. De nordöstra delarna når in i pannoniska fälten, medan landets södra del nästan gränsar mot Adriatiska havet. Landet har en kustlinje på enbart 23 kilometer, runt staden Neum i kantonen Hercegovina-Neretva. Denna sträcka är omsluten av kroatiskt territorium och territorialvatten, men Bosnien-Hercegovina har enligt internationell rätt en garanterad korridor till internationellt vatten.

Namnet Bosnien och Hercegovina kommer från det tidigare namnet Bosnien och regionen Hercegovina. Hercegovina utgör ungefär en fjärdedel av landets totala yta medan Bosnien utgör den resterande delen.

Landets största städer är huvudstaden Sarajevo, Banja Luka, Mostar, Tuzla och Zenica.

Större orter

• Sarajevo
• Banja Luka
• Prijedor
• Bosanski Petrovac
• Bihac
• Bosanska Gradiška
• Brčko
• Tuzla
• Doboj
• Mostar
• Travnik
• Derventa
• Zenica
• Bijeljina
• Trebinje
• Goražde
• Jajce
• Srebrenica
• Neum
• Sanski Most
• Bihać
• Cazin
• Stolac
• Rogatica

Administrativ indelning

Bosnien och Hercegovina är indelade i två entiteter och ett distrikt:

• Federationen Bosnien och Hercegovina
• Republika Srpska
• Brčko (distrikt)

Federationen Bosnien och Hercegovina är indelade i tio kantoner (liknande län) med långtgående autonomi som i sin tur är indelade i kommuner. Se federationen Bosnien och Hercegovinas kantoner. Republika Srpska är inte indelat i några kantoner utan direkt i kommuner.

Dagens administrativa indelning med två entiteter och ett distrikt är grundadat genom fredsavtalet i Dayton där alla parter tvingades till en kompromiss. Kritiker menar att indelningen är en produkt av kriget i Bosnien och Hercegovina och att det är oeffektivt och dåligt på flera plan. Därför är det nu aktuellt med ändringar i grundlagen där alla tre sidor (bosniaker, serber och kroater) ska framföra önskemål och försöka enas om hur man ska dela in landet administrativt på ett bättre sätt. Förändringarna i indelningen av landet är en förutsättning för att Bosnien och Hercegovina ska kunna ansluta sig till EU i framtiden.

Demografi

En storskalig migration under Bosnienkriget på 1990-talet har orsakat ett stora demografiskt skiftningar. Ingen folkräkning har skett sedan 1991 och det planeras en först 2010. Då folkräkningar är det enda statistiska och objektiva sättet att analysera demografi är alla data från efter kriget enbart beräkningar. De flesta källor uppskattar dock befolkningen till cirka fyra miljoner, vilket innebär en minskning på 350 000 människor sedan 1991.

Enligt 1991 års folkräkning hade Bosnien och Hercegovina en befolkning på 4 354 911. 43,5 procent var bosniaker, 31,2 % serber, 17,4 % kroater och 7,9 % övriga (däribland jugoslaver, romer och albaner). (Siffror enligt Sida.)

Det finns en stark korrelation mellan etnisk identitet och religion. Enligt data från 2000 från CIA World Factbook är landets etniska uppdelning 48 % bosniaker, 37,1 % serber, 14,3 % kroater och 0,6 % övriga. Dessa data säger också att 40 % av befolkningen är muslimer, 31 % ortodoxa, 15 % katoliker och 14 % övriga.

Drygt 1.100 Jehovas vittnen är också verksamma i 16 församlingar (2009).

Språk

Karta över den etniska kompositionen (endast majoritet) i landet 2005.

Bosnien-Hercegovina har tre officiella språk, bosniska (talas av bosniaker, etniska bosnier), serbiska (talas av etniska serber) och kroatiska (talas av etniska kroater), vilka reflekterar den etniska bakgrunden hos befolkningen, snarare än de verkliga språkliga skillnaderna. Skillnaderna mellan de tre olika språken är så liten att folk kan förstå varandra lika bra som de förstår någon annan talare av samma språk. När Bosnien-Hercegovina ingick i Jugoslavien gick de tre språken under den gemensamma benämningen serbokroatiska.

Bosniska och kroatiska använder det latinska alfabetet medan det serbiska använder det kyrilliska.

Statsskick och politik

Landets nuvarande författning tillkom genom överenskommelsen i Dayton i Ohio i USA, hösten 1995, vilken avslutade fyra års grymma inbördesstrider. Militära styrkor från EU, här kallade EUFOR, besätter fortfarande landet, som dock i princip är politiskt suveränt.

I enlighet med Daytonavtalet består Bosnien och Hercegovina av två "entiteter" - Federationen Bosnien och Hercegovina, som till större delen befolkas av bosniaker och mindre av kroater, och Republika Srpska, en serbiskt dominerad del där de flesta är serber. Federationen Bosnien och Hercegovina är uppdelad i tio självstyrande kantoner. Republika Srpska är däremot en enhet. Båda entiteternas regeringar ska enligt en överenskommelse från 27 mars 2002 innehålla ministrar från de tre "konstituerande folken", bosniaker, serber och kroater. Utöver de två entiteterna, utgör distriktet Brčko en tredje enhet inom landet oberoende av både Federationen Bosnien och Hercegovina och Republika Srpska. Den befolkas av 40 procent serber, 39 procent bosniaker och 20 procent kroater och är en strategiskt viktig enhet, eftersom den står som en barriär mellan den östra och västra delen av Republika Srpska och dessutom anses vara en politiskt förebild för resten av landet.

Staten Bosnien och Hercegovina styrs av ett folkvalt presidentråd bestående av tre personer som omväxlande innehar ordförandeskapet (presidentposten). Av dessa tre personer ska en vara bosniak och en kroat, båda valda från Federationen Bosnien och Hercegovinas territorium, och en serb vald från Republika Srpska.

Presidentrådet utser Bosnien och Hercegovinas ministerråd, som är landets regering. Ministerrådet består av en ordförande och nio ministrar. Dessa är ansvariga inför parlamentet.

Bosnien och Hercegovina har ett tvåkammarparlament som består av ett representanthus med 42 direkt folkvalda ledamöter, 28 från Federationen och 14 från Republika Srpska, samt Folkens hus, som består av 15 indirekt valda ledamöter, 5 bosniaker och 5 kroater, som utses av Folkens hus i Federationen Bosnien och Hercegovina, och 5 serber, som utses av nationalförsamlingen i Republika Srpska.

I enlighet med Daytonavtalet är FN:s högste representant för Bosnien-Hercegovina överordnad alla valda representanter i Bosnien. FN:s högste representant kan avsätta alla tjänstemän och valda politiker samt avskaffa och införa lagar som han finner för gott.

Den 8 november 2008 inledde SDA (Stranka Demokratska Akcija), SNSD (Stranka Nezavisni SocialDemokrata) and HDZBIH (Hrvatska Demokratska Zajednica BiH), förhandlingar om de konstitutionella reformerna gällande landets indelning. Målet är att innan president - och parlamentsvalen 2010 införa ett system med en folkvald president och två vice-presidenter (idag: tre roterande presidenter, åtta månader var). Man vill även höja antalet ministerposter och utvidga parlamentets ledamöter. Andra frågor som diskuterats mellan SDA, SNSD och HDZBIH är bland annat Brčko-distriktet. I februari 2009 kom man överens om att Brčko-distriktet skulle styras av Bosniens författningsdomstol, och att författningsdomstolen ska kunna gå in och kontrollera distriktet. Denna reform har fått regeringens godkännande och väntar implementering av parlamentets båda kamrar^{[källa behövs]}.

Internationella relationer

Bosnien och Hercegovina inledde 25 november 2005 sin långa resa mot ett medlemskap i Europeiska unionen (EU). Detta gjorde man genom att inleda förhandlingar om ett samarbetsavtal, ett så kallat SAA (Stabilisation and Association Agreement). Detta parifierades 4 december 2007 och undertecknades av landets premiärminister 16 juni 2008 efter att den bosniska parlamentet i Sarajevo röstat igenom en lag för polisreform som EU har krävt av landet. Nästa mål är att få kandidatstatus för medlemskap i EU, som kan bli verklighet 2009 eller 2010 beroende på vilka framsteg man gör. Förhandlingar om visumfrihet med EU pågår också, dessa väntas gå i lås först efter att Bosnien och Hercegovina infört så kallade biometriska pass som används av länderna inom EU. De biometriska passen används i Bosnien och Hercegovina från och med 15 oktober 2009.

Bosnien och Hercegovina är även ett av de länder som närmar sig medlemskap i Nato. Landet gick med i PFF (Partnerskap för fred) den 14 december 2006. År 2008 avslutade man en IPAP (Individual Partnership Action Plan) och under Natos toppmöte i Bukarest, Rumänien i april 2008 inledde man en "intensified dialogue" (intensifierad dialog). Inom den kommande perioden vill man även ha en så kallad MAP (Membership Action Plan), detta behöver man för att sedan gå med i försvarsalliansen. Den 2 oktober 2009 ansökte Bosniens president officiellt om MAP (Membership Action Plan) i Natos högkvarter i Bryssel. I april 2010 fick Bosnien-Hercegovina en officiell inbjudan att gå med i MAP på Natos toppmöte i Tallinn, Estland. Man är nu ett kandidatland för Nato-medlemskap tillsammans med Montenegro och Makedonien.

Transporter

Till Bosnien finns internationella flygningar till flygplatserna i Mostar, Banja Luka och Sarajevo (Međjunarodni Aerodrom Sarajevo). Det går bussar från Tyskland och Skandinavien till de större bosniska städerna. Bussar går också från Federationen till Kroatien och från Montenegro och Serbien till Republika Srpska. Nätet av inrikesbussar är väl utbyggt men trafiken blir kraftigt reducerad på helgerna. Tåglinjer går mellan Ploče (Kroatien) via Mostar till Sarajevo, även Banja Luka-Belgrad och Sarajevo-Budapest.

Utbildning

Utbildningssystemet i Bosnien-Hercegovina består av tre nivåer: grundskola, gymnasium och universitet.

Grundskolan är nioårig, gratis och obligatorisk för alla barn i åldern 7 till 15 år. Gymnasiet är också gratis och är 3- eller 4-årigt beroende på program. Det finns olika allmänna och tekniska program. De flesta barnen i Bosnien-Hercegovina börjar skolan när de är sex eller sju år och slutar gymnasiet när de är arton eller nitton. Studenter som går ut det allmänna programmet, det så kallade Gimnazija, får Matura (examen) och kan välja om de vill skriva in sig på universitetet. Först måste de dock göra ett inskrivningsprov vid den valda fakulteten. Studenter som har gått ut något av de tekniska gymnasierna får ett Diploma.

Bosnien-Hercegovinas högre utbildningsväsende består av åtta universitet (Sarajevos universitet, Tuzlas universitet, Bihaćs universitet, Banja Lukas universitet, Zenicas universitet, Östra Sarajevos universitet samt Mostars två universitet; Džemal Bijedić-universitetet och Mostars universitet) med cirka 90 fakulteter och konstakademier. Universitetsexamen kan tas vid fakulteterna och konstakademierna. Det finns 22 privata institutioner för högre utbildning. Lagen om högre utbildning (som gick igenom i juli 2007) betraktar privata och offentliga institutioner som jämlika.

Kultur

Nationalteatern i Sarajevo.

Bosnien var beläget mellan öst och väst under en stor del av dess historia och har därför en kultur som är som är en blandning mellan de båda. De flesta städers siluetter kännetecknas av katolska kyrkor från väst som möter moskéer och ortodoxa kyrkor från öst.

Bosniens mest kända författare Ivo Andrić vann Nobelpriset i litteratur 1961. Hans mest kända bok är Bron över Drina som handlar om Bosniens historia. Kända bosniska filmer inkluderar Ingenmansland av Danis Tanović som vann en Oscar 2002 och Go West om ett serbisk-bošniakiskt homosexuellt par som försöker klara sig igenom 90-talets krig. Filmen Gori Vatra är en mörk komedi om tiden efter krigen, med korruption och misslyckad etnisk integration. I filmen försöker man i staden Tešanj gömma undan alla problem inför ett besök av den amerikanske presidenten Bill Clinton.

Sevdah är en musikgenre som skapades där och utvecklas idag också. En av de mest kända sevahsångerskorna är Hanka Paldum. Bandet Mostar Sevdah Reunion är internationellt känt i musikkretsar. Det troligen mest kända bandet från Bosnien-Hercegovina är Bijelo Dugme, som var ett multi-etniskt rockband är fortfarande väldigt populärt i alla länder som ingick i Jugoslavien. De senaste 15 åren har sett en ökad popularitet av turbofolk, vilket är en kombination av traditionell folkmusik och dagens popmusik. Bland populära turbofolkmusiker kan nämnas Mile Kitić, Jovan Perišić, Al' Dino och Lepa Brena. Andra folkkära musiker är Haris Džinović, Dino Merlin, Kemal Monteno och Baja.

Sarajevos filmfestival är en av Europas största filmfestivaler^{[källa behövs]} och har ägt rum sedan 1995. Filmfestivalen har år 2010 och 2011 gästats av Brad Pitt och Angelinga Jolie. Även den Brasilianska fotbollsspelaren Robiniho har varit i Sarajevo sommaren 2011

Religion

Enligt Bosnien och Hercegovinas konstitution råder det religionsfrihet i Bosnien och Hercegovina. I konstitutionerna till de två en entiteterna Bosnien och Hercegovina och Republika Srpska fastslås det att det även råder religionsfrihet inom dessa. Den religiösa tillhörigheten fördelas mellan 40 % muslimer, 31 % ortodoxa, 15 % katoliker och 14 % övriga.

Galleri

• 

  Adriatiska havet vid Neum

Internationella rankningar

Organisation	Undersökning	Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal	Index of Economic Freedom 2009	134 av 179
Reportrar utan gränser	Pressfrihetsindex 2008	36 av 173
Transparency International	Korruptionsindex 2008	92 av 180
United Nations Development Programme	Human Development Index 2006	75 av 179

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Bosnien och Hercegovina
  Bilder & media

Bosnien och Hercegovina-portalen — samlingssidan för artiklar om Bosnien och Hercegovina på svenskspråkiga Wikipedia.