Bosnien och Hercegovina

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Bosnien-Hercegovina)
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 44°N 18°Ö / 44°N 18°Ö / 44; 18

Ej att förväxla med Republiken Bosnien och Hercegovina eller Federationen Bosnien och Hercegovina.
Bosnien och Hercegovina
Bosna i Hercegovina (bs/hr/sr)
Босна и Херцеговина (bs/sr)
Flagga Statsvapen
Nationalsång: Intermeco
Huvudstad
(och största stad)
Sarajevo
Officiella språk bosniska, kroatiska och serbiska
Statsskick Förbundsrepublik
 -  president Nebojša Radmanović
 -  premiärminister Vjekoslav Bevanda
Självständighet från SFR Jugoslavien 
 -  Deklarerad 1 mars 1992 
 -  Erkänd 6 april 1992 
Area
 -  Totalt 51 129 km² (125:e)
Befolkning
 -  2012 års uppskattning 3 879 296[1] (128:e)
BNP (PPP) 2010 års beräkning
 -  Totalt 30,6 miljarder USD (-)
 -  Per capita USD 7 620 [2] 
Ginikoefficient (2007) 26.15 (-)
HDI (2012) 0,735[3] (81:a)
Valuta Konvertibla mark (BAM)
Tidszon UTC + 1
Topografi
 -  Högsta punkt Maglić, 2386 m ö.h.
 -  Största sjö Buško Blato, 56.7 km²
 -  Längsta flod Sava, 990 km
Nationaldag 25 november
Nationalitetsmärke BIH
Landskod BA
Toppdomän .ba
Landsnummer 387
1: Nuvarande ordförande i presidentrådet.

Bosnien och Hercegovina[4] eller Bosnien-Hercegovina är en förbundsrepublik i SydeuropaBalkanhalvön som gränsar till Kroatien, Serbien och Montenegro. Landet har lite mer än 3,8 miljoner invånare,[1] och dess huvudstad är Sarajevo. Landet befolkas av tre konstitutionella folkgrupper: bosniaker, serber och kroater.

Den första bosniska statsbildningen kom till i slutet av 1100-talet under banen Kulin Ban (1180–1204) och varade fram till 1463, då osmanerna erövrade större delen av det medeltida bosniska kungariket och gjorde det till en provins i sitt imperium. 1878 ockuperade Österrike-Ungern provinsen och annekterade den 30 år senare. Efter första världskriget hamnade landet i kungariket Jugoslavien och efter andra världskriget i Socialistiska federationen Jugoslavien. Bosnien och Hercegovina förklarade sig självständigt från Jugoslavien 1992, men efter Bosnienkriget som följde på självständighetsförklaringen är landet sedan fredsavtalet i Dayton 1995 uppdelat i två administrativa entiteter och ett distrikt: Federationen Bosnien och Hercegovina, Republika Srpska och Brčko-distriktet.

Enligt data från 2000 från CIA World Factbook är landets etniska uppdelning 48 % bosniaker, 37,1 % serber, 14,3 % kroater och 0,6 % övriga.[1] Federationen BiH befolkas av cirka 73 % bosniaker, 23 % kroater och cirka 4 % serber, den andra entiteten Republika Srpska befolkas av 88 % serber, 8 % bosniaker och 2 % kroater och Brčko-distriktet av 40 % serber, 39 % bosniaker och 20 % kroater.

Landet är potentiell kandidat till medlemskap i Europeiska unionen (EU) och fick i april 2010 en så kallad MAP (Membership Action Plan) av Nato, som är det sista steget innan fullvärdigt medlemskap i försvarsalliansen. Bosnien spelade i VM 2014.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Antiken[redigera | redigera wikitext]

Under antiken var nuvarande Bosnien-Hercegovina en del av det som en gång var Illyrien. Sydslaviska folkstammar flyttade in i området från norr under folkvandringstiden, på 600-talet. De sydslaviska folkstammarna som flyttade in i området assimilerade de tidigare befolkningarna, främst illyrer men även romare, goter, kelter, hunner, alaner, avarer och gepider. Bosnien omnämns för första gången i skrifter från 800-talet. En teori är att namnet Bosnien kommer från det illyriska ordet bosona som betyder ’rinnande vatten’, av floden Bosna som rinner i centrala Bosnien.

Medeltid[redigera | redigera wikitext]

Enligt den amerikanska professorn i historia John V.A. Fine, vid University of Michigan, som är en framstående auktoritet på området[5], har bosniakerna varit ett enskilt folk, åtminstone sedan 900-talet.[6]

Under antiken var nuvarande Bosnien-Hercegovina en del av det som en gång var Illyricum. Slaver och avarer flyttade in i området från norr under folkvandringstiden, på 600-talet. En andra våg av slavisk folkvandring från norr gjorde sig tillkänna efter bedjan av den bysantinske kejsaren Herakleios i syfte att driva ut avarerna från Dalmatien.

Läget på Balkan, runt år 850.

Perioden mellan 600- och 900-talet bevittnade både externa migrationer och räder av slaver och avarer, samt en intern politisk och kulturell omorganisation av den tidigare romerska provinsen Dalmatien. Det är inte tidigare än 800-talet som frankiska och bysantinska källor börjar nämna de tidiga slaviska statsbildningarna i västra Illyricum.

600-talet reste slaverna längs floden Bosna det första oberoende kungadömet Sklavinia, (grekiska: Σκλαβινίαι, latin: Sclaviniae), som styrdes av lokala hövdingar, kallade županer. Egentligen var Sklavinierna, ett samlingsbegrepp för de sydslaviska bosättningarna som ursprungligen var oberoende och självständiga från bysantinskt styre, men som kom att tidvis fungera som vasallstater till Avarkhaganatet. Dessa små slaviska kungadömen kom att ge upphov till ett flertal statsbildningar, bland annat Bosnien, vars namn troligtvis är av illyriskt eller romerskt ursprung.[7][8][9]

I krönikan De Regno Sclavorum – egentligen är en sammanfattning av olika dalmatiska krönikor skrivna under tidig medeltid, förmodligen skriven någon gång på 1200-talet av Presbyter Diocleas – omnämns en viss Ratimir (? – cirka 850) som Bosniens regent. Ratimir omnämns också år 838 i de frankiska krönikorna, som härskaren över det land som ligger "söder om floden Sava och mellan Frankerriket och bulgarerna" - vilket är just Bosnien. Efter Ratimirs död styrdes området av olika lokala hedniska stamherrar, en av de Budimir (regent mellan 877-917), som satte igång processen av kristandet av bosnierna. Efter Budimirs död tog Svetolik över makten, och regerade mellan år 917-932/34. Enligt Presbyter Diocleas krönika var Svetolik gift med Margareta, som omnämns som drottning över Bosnien. Margareta lät i Dubrovnik resa kyrkan tillgägnad helgonet Margareta. I hennes ära reste ragusinerna år 1571 en minnesinskrift där det står följande: "Bosniens drottning Margareta lät uppföra ett tempel åt det heliga helgonet Margareta, i en gång välsignad tid". [10]

Första gången landet Bosnien nämns är i verket De administrando imperio av den bysantinske kejsaren Konstantin VII Porfyrogennetos under 900-talet. Bosnien omnämns då under titeln som Horion Bosona (χοριον Βοσωνα), vars två städer var Katera (strax sydväst om Sarajevo) och Desnik (norr om staden Zenica, förmodligen Vranduk). Under denna tid kom delar av östra Bosnien införlivas i Časlav Klonimirovićs kortvariga serbiska rike, och delar i väst av Krešimir II av Kroatien. Även kung Tomislav I av den kroatiska Trpimirović-ätten skall på 900-talet ha gjort anspråk på Bosnien, till floden Drina, även om inga medeltida källor har kunnat styrka det. År 997 tar bulgarerna under Tsar Samuil över delar av landet, innan han kort därefter besegras av den bysantinske kejsaren Basileios II år 1018.[11]

När han (Manuel I Komnenos) kom nära floden Sava, svängde han mot en annan flod, vid namn Drina (Δρυναν), som mynnar någonstans ovanifrån och skiljer Bosnien från Serbien (Βοσοναν τησ αλλησ Σερβικησ διαιρει). Bosnien domineras inte av serbernas hertigdöme (εστι δε η Βοσονα ου τω Σερβιων αρχ ιζου πανω καιαυτ η εικουσα), utan, dess folk styr sig själva och har sitt eget sätt att leva (αλλ’ εθνοσ ιδια παρα ταυτη και ξων και αρξομενον).[11][12]
— Johannes Kinnamos - Epitome (Ioanis Cinnami epitome rerum ab Ioanne et Alexio Comnenis gestarum), 1150
Konungariket Bosniens expansion under medeltiden.

Efter att på 1100-talet erkänt Bélas II av Ungern överhöghet uppstod återigen ett bosniskt lydrike, under regenten Ban Borić (1154-1163), som ursprungligen omfattade norra delar av Bosnien och området kring floden Bosna. Efter Ban Borić tog Kulin Ban över styret av Bosnien år 1180. Ban Kulin var en av Bosniens mest framstående och betydande historiska härskare och hade en stor inverkan på utvecklingen av Bosniens tidiga historia. Under hans tid kom Bosnien att bli Balkans mest välmående stater, främst genom Kulins ambitioner att hålla fred i regionen och införandet av starka handelsförbindelser med Dubrovnik och Republiken Venedig. Under denna tid var Bosnien en vasallstat, om än oftast nominell, under Ungern eller Bysantinska riket som slogs om kontrollen av området. Enligt en del källor skulle Ban Kulin haft allt för stora styrkor för att Ungern skulle ha ingripit på påvens order, då landet fortsatte att gynna den kätterska Bosniska kyrkan. Kulin Ban lyckades till slut, genom införandet av allianser med Béla III av Ungern, Miroslav av Zahumlje och den serbiske storfursten Stefan Nemanja, hålla Bosnien helt borta från bysantinskt inflytande. Efter en tid, omkring år 1251-1314, då Bosniens beroende av Ungern ökade, övertog den mäktiga Kotromanić-dynastin makten i Bosnien, efter ett utkämpat kampvälde med den kroatiska adelsätten Šubić av Bribir. År 1377 kröntes Tvrtko I Kotromanić till kung över Bosnien, i klostret Mile, utanför staden Visoko i centrala Bosnien. Under hans korta välde upplevde Bosnien återigen en glansperiod i historien. Han införlivade delar av Kroatien, hela Dalmatien och delar av Raška i sitt bosniska rike, vilket ledde till att han även antog den serbiska härskartiteln, för att visa på sin makt över serberna. Efter Tvrtko Kotromanićs död, år 1391 gick det dock snabbt utför. Sigismund av Ungern befäste Ungerns överhöghet över Bosnien, och Osmanska rikets expansion mot området gjorde sig alltmer kännbar, samtidigt som den bosniske kungens makt över adeln minskade. Efterträdare till den bosniska kronan efter Tvrtkos död blev Stjepan Dabiša som kom att utnämna Sigismund av Ungern, som var gift med hans släkting, och dotter till Elisabet av Bosnien Maria av Ungern, till sin efterträdare. Den bosniska adeln vägrade dock att godkänna Sigismund som monark och uppsatte i stället änkedrottning Helena Gruba på tronen. Helena av Bosnien kom att bli Bosniens enda kvinnliga monark.

Under banen Stefan II av Bosnien (ca. 1318-1353) kom den bosniska staten att signifikant förstärkas, främst tack vare banens ambitioner att hålla fred med det Ungerska kungadömet. Men under hans tid ökade rivaliteten mellan det bosniska kungahuset och den serbiske kungen och tsaren Stefan Uroš IV Dušan vilket ledde till att ett serbiskt angrepp mot Bosnien kom att fullbordas år 1350. Serbernas fälttåg inom Bosniens gränser kom att bli kortvariga efter ett flertal grekiska uppror i de södra delarna av det Serbiska tsardömet.

Under mitten av 1400-talet uppstod häftiga inre strider om makten i landet. Den bosniska adeln, som ständigt kämpade om kungamakten, tog hjälp utifrån, i första hand från Ungern och Osmanska riket. Detta resulterade i en osmansk intervention under Mehmet II där större delen av Bosnien år 1463 införlivades med turkarnas imperium och Bosnien blev ett paschalikat i det Osmanska riket. Bosniens konung Stefan Tomašević avrättades, och drottningen Katarina Kosača-Kotromanić gav sig ut på landsflykt, och dog i Rom den 25 oktober år 1478, där hon än idag ligger begraven, i kyrkan Santa Maria in Aracoeli. Kungaparets två barn Katarina och Sigismund Kotromanić konverterade till islam. Sigismund av Bosnien blev senare vesir i det Osmanska riket och blev efter konverteringen till islam mer känd som Ishak-bey Kraljević. Sigismund av Bosnien var Kotromanić-dynastins och Konungariket Bosniens sista arvtagare.

Många bosnier konverterade därefter till islam delvis frivilligt men även genom sociala förhållanden (se även bosniaker). Idag finns tre större religiösa grupperingar i Bosnien: muslimer (55 %), katoliker (15 %) och ortodoxa (30 %). Den sista kungligheten i den bosniska monarkin blev drottning Katarina, vars barn rövades bort av osmanerna och tvingades konvertera till islam. Under följande period övergick en stor del av den bosniska adeln till islam för att nyttja förmånerna som det medförde. Den bosniska adeln och Bosnien tilldelades senare autonom status inom Osmanska riket, man blev ett självstyrande ejalet, vilket innebar att provinsens lokale härskare även i fortsättningen skulle väljas ur den bosniska adeln.

Under medeltiden hade Bosnien sin egen bogomilska bosniska kyrka som var självständig från påven i Rom. Därför skickades katolska korståg mot de ”kätterska” bosnierna. De bosnier som inte tog emot katolicism eller ortodoxism och utan istället höll kvar vid den bosniska kyrkan skulle till större del i stället komma att konvertera till islam. Den så kallade bogomilska religionen, eller rättare sagt den medeltida bosniska tolkningen av kristendomen, växte sig som starkast i Bosnien under 1100-talet och idag finns över 80 procent av alla bogomiliska efterlämningar på Balkan i Bosnien. Bogomilismen har gjort ett visst avtryck i dagens religiösa samfund i Bosnien, landet är till exempel en av de få platser idag där katoliker (men även muslimer) brukar hålla mässor ute i naturen, något som bogomilerna även gjorde eftersom de inte fäste vikt vid materiella byggnader. Efter Osmanska rikets intåg i Bosnien gick den inhemska bosniska kyrkan över till islam eftersom anhängarna konverterade. En förklaring till detta är att den bosniska kyrkans teologi i många avseenden liknade islam, vilket gjorde att en övergång från bogomilism till islam inte var svår för bosnierna. En annan anledning var också att det huvudsakligen var överklassen i landet, jordägare och handelsmän, som konverterade för att anpassa sig till den nya politiska situationen i landet. Detta resulterade bland annat i att städerna kom att domineras av muslimer.

Den osmanska provinsen Bosnien på 1600-talet.

Osmanska rikets förfall[redigera | redigera wikitext]

Efter osmanernas besegrats i slaget vid Wien 1683 började en lång tillbakagång för Osmanska riket och därmed också den osmanska provinsen Bosnien. Under det stora turkiska kriget mot habsburgarna 1683–1699 förlorade Osmanska riket stora delar av sitt territorium i Europa och plötsligt hade det tidigare rika och stora Bosnien förvandlats till en yttersta gränspostering för osmanernas välde i väst. Under kriget hade Bosnien plundrats av habsburgska trupper under ledning av Eugen av Savojen och huvudstaden Sarajevo hade bränts till marken efter att invånare vägrat överge staden. En annan effekt av kriget 1683–1699 blev en stor inflyttning av muslimer från Ungern och Kroatien till Bosnienn till följd av att osmanerna tvingats lämna ifrån sig dessa två länder till habsburgarna. Samtidigt emigrerade en stor del av Bosniens katoliker (kroater) till dessa habsburgska territorier. Den katolska befolkningen utsattes i högre grad för förföljelser eftersom den katolska kyrkan fortfarande var den främste fienden till Osmanska riket.

Det osmanska Bosniens huvudstad var först Sarajevo 1463–1583, därefter Banja Luka 1583–1686, samt Travnik 1686–1851 och sedan åter Sarajevo från 1851.

Under ledning av den bosniske adelsmannen Husein Gradaščević (1802–1834) gjorde huvuddelen av den bosniska adeln 1831 uppror mot Osmanska riket. Upproret var en reaktion mot ett av Höga portens reformprogram, som bland annat innebar att Bosnien skulle fråntas sin autonoma status. Trots att upproret slogs ner 1832 och att regionen Hercegovina som en följd av detta gavs autonom status i förhållande till övriga Bosnien, anses Gradaščević idag vara en av de främsta bosniska nationalhjältarna.

I Österrike-Ungern[redigera | redigera wikitext]

Som en följd av den osmanska förlusten i det rysk-turkiska kriget 1877–1878 överlämnades Bosnien-Hercegovina av Berlinkongressen till Österrike-Ungern för att de skulle ”besätta och förvalta” provinsen. 1908 annekterades Bosnien-Hercegovina formellt av Österrike-Ungern. Serbiska nationalisters harm över detta var en del av motivet till skotten i Sarajevo som dödade den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand 1914 vilket utlöste det första världskriget.

I Jugoslavien[redigera | redigera wikitext]

Direkt efter första världskriget, 1918, kom Bosnien och Hercegovina att bli en del av Sloveners, kroaters och serbers stat, ett försök att samla de sydslaviska delarna av Österrike-Ungern. Efter bara två månader gick denna stat samman med segermakten Serbien i Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike, under serbisk kung och serbisk dominans. Detta omvandlades sedan 1929 till Kungariket Jugoslavien.

Under andra världskriget drabbades Bosnien-Hercegovina av inbördeskrig och omfattande etnisk rensning. Under den tyska ockupationen blev Bosnien-Hercegovinas judiska befolkning näst intill förintad. Antalet serber som mördades i Jugoslavien under andra världskriget var minst 347 000, medan andra pekar på en siffra upp till 750 000. Den lista som gjordes 1964 av den federala byrån i Belgrad visar personer födda i Bosnien-Hercegovina och som miste livet under krigsåren 1941-1945. Listan är dock inte fullständig och innehåller namnen på 179 173 personer. Den bekräftar att den serbiska civilbefolkningen led de största förlusterna i regionen. Enligt listan var de dödade 72,1 % serber (129 114), 16,5 % muslimer (29 539), 4,4 % kroater (7 850) och 7 % av annan etnicitet. Särskilt utsatta var muslimer i östra Bosnien och Hercegovina längs floden Drina på gränsen till Serbien och Montenegro medan serber var utsatta i hela landet.

Draža Mihailović ledde den kungatrogna armén (četniks) och ville återskapa kungariket Jugoslavien. Han förde ett gerillakrig mot ockupationsmakterna och dess kollaboratörer i landet. Efter att Ustaša-regimen i Kroatien och Bosnien-Hercegovina inlett sin stora utrensning av icke-kroater och muslimska bosniaker (som de ansåg vara kroater av muslimsk tro) blev målet hos den serbiska četnik-rörelsen att skapa en etnisk och religiöst homogen stat, som precis som Ustaša-rörelsen fick som mål att ”en tredjedel av skulle drivas ut ur landet, en tredjedel dödas och en tredjedel tvångsomvändas till rätta kyrkan”. [13]

Våren 1943 bildades den av Himmler grundade 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar. Förbandet behövde utbildas i Tyskland och fick återvända till Bosnien i februari 1944. Samtidigt hade många bosnienserber anslutit sig till četnik-rörelsen. Titos partisaner hade medan Handschardivisionen utbildades deltagit i strider mot četnik-förbanden. Handschardivisionens soldater fick endast undantagsvis möta några četniker i strid; i stället sattes de in i strider mot partisanerna. När de tyska styrkorna retirerade från området i september 1944 lämnade ett stort antal av soldaterna förbandet och anslöt sig ofta till just partisanerna.

I Titos Jugoslavien[redigera | redigera wikitext]

Efter att Titos partisaner befriade landet från Nazityskland 1945 blev Bosnien en republik i den nya socialistiska federationen Jugoslavien. Landet industrialiserades snabbt under 1950- och 1960-talet. Socialismen i Jugoslavien (Titoismen) blev säregen eftersom den var självständig från Sovjetunionen. Tito styrde landet fram till sin död 1980.

Jugoslaviens sönderfall, det bosniska kriget[redigera | redigera wikitext]

Efter Titos död växte nationalismen hos de olika folkgrupperna i Jugoslavien och konflikter bröt först ut i Kosovo och kom sedan att spridas till de övriga delrepubliker. Serbien påstod sig vilja ena hela Jugoslavien, vilket många uppfattade som ett försök att genom centralisering av statsfederationen Jugoslavien skapa ett ”Storserbien”. Majoriteten av bosnierna var villiga att stanna inom Jugoslavien så länge det fanns någon sorts etnisk maktbalans i detta nya Jugoslavien. Denna etniska maktbalans utgjordes av Slovenien och framför allt Kroatien. Dessa båda delrepubliker förklarade sig självständiga 1991. I en folkomröstning 1992 röstade majoriteten av de bosniska kroaterna och bosniaker för ett självständigt Bosnien-Hercegovina medan de flesta bosniska serber bojkottade omröstningen. Bosnien-Hercegovina blev en självständig stat som Republiken Bosnien och Hercegovina den 5 april 1992 och erkändes som sådan av FN, EU, USA, Ryssland och Kina men inte av den bosnienserbiska folkgruppen och Jugoslavien (Serbien och Montenegro).

Den bosnienserbiska separatiströrelsen under ledning av Radovan Karadžićs SDS-parti hade redan under hösten 1991 utropat autonoma serbiska områden i Bosnien. I och med Bosniens självständighet utropades nu en ”serbisk republik” (Republika Srpska) i likhet med den som tidigare utropats i Kroatien. Med hjälp från den jugoslaviska armén och trupper från Serbien och Montenegro expanderades den självutnämnda ”serbiska republiken” genom att man ockuperade omkring 70 procent av Bosniens territorium. Detta var början på Bosnienkriget där 110.000 människor fick sätta livet till varav var hälften civila varav 83 % var bosniaker. Kroater och bosniaker var allierade när kriget bröt ut, men 1993 utbröt dock inbördes strider. I takt med att den bosniska armén skaffade sig fler vapen och blev mer organiserad, befriade man också mer territorium främst i centrala Bosnien där kroaterna omringades, vilket 1994 resulterade i den bosnisk-kroatiska federationen. Under 1995 fick de bosniska och kroatiska styrkorna övertaget. Kriget tog slut 1995 efter Natos och andra internationella organs påtryckningar med bland annat Natos bombkampanj Operation Deliberate Force.

Som självständig stat[redigera | redigera wikitext]

Fredsavtalet undertecknades den 14 december 1995 i Dayton, Ohio och kallas därför för Daytonavtalet. Avtalet innebar att serberna fick majoritet i en av landets två ”entiteter”, Republika Srpska. Den andra entiteten utgörs av en federation mellan bosniaker och kroater och heter Federationen Bosnien och Hercegovina. Tillsammans med Brčkodistriktet i nordöstra delen av landet utgör dessa enheter idag landet Bosnien och Hercegovina. Detta har bland annat lett till en ganska komplicerad och svag politisk apparat som gör det svårt att ta några konkreta beslut, inte minst i känsliga frågor som lever kvar från 1990-talet.

Efter krigsslutet 1995 hade Nato länge fredsbevarande trupper i landet (SFOR) men år 2004 tog EU över uppgiften i den så kallade Operation Althea. Även om efterkrigstiden inte har präglats av några väpnade konflikter så har EUFOR idag ungefär 2000 man stationerade i Bosnien och Hercegovina.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Engelskspråkig karta över Bosnien och Hercegovina.
Mostar, den gamla bron.
Vattenfall i Jajce.
Adriatiska havet vid Neum

Bosnien ligger på västra Balkanhalvön, och gränsar till Kroatien i nord och sydväst, samt Serbien i öster och Montenegro i sydöst. Ett slättland utbreder sig vid Sava i norr. I övrigt är landet för det mesta bergigt, skogklätt och inkluderar centrala Dinariska Alperna. Det genomdras av breda kitteldalar (s.k. poljer) och avvattnas av Savas bifloder. De nordöstra delarna når in i pannoniska fälten, medan landets södra del nästan gränsar mot Adriatiska havet. Landet har en kustlinje på enbart 24 kilometer, runt staden Neum i kantonen Hercegovina-Neretva. Denna sträcka är omsluten av kroatiskt territorium och territorialvatten, men Bosnien-Hercegovina har enligt internationell rätt en garanterad korridor till internationellt vatten.

Namnet Bosnien och Hercegovina kommer från det tidigare namnet Bosnien och regionen Hercegovina. Hercegovina utgör ungefär en fjärdedel av landets totala yta medan Bosnien utgör den resterande delen.

Landets största städer är huvudstaden Sarajevo, Banja Luka, Mostar, Tuzla och Zenica.

Större orter[redigera | redigera wikitext]

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Bosnien-Hercegovinas kommuner:
Blå – Federationen Bosnien-Herceg.
Röda – Republika Srpska
Grön – Brčkodistriktet

Bosnien och Hercegovina är indelade i två entiteter och ett distrikt:

Federationen Bosnien och Hercegovina är indelade i tio kantoner (liknande län) med långtgående autonomi som i sin tur är indelade i kommuner. Se federationen Bosnien och Hercegovinas kantoner. Republika Srpska är inte indelat i några kantoner utan direkt i kommuner.

Dagens administrativa indelning med två entiteter och ett distrikt är grundat genom fredsavtalet i Dayton där alla parter tvingades till en kompromiss. Kritiker menar att indelningen är en produkt av kriget i Bosnien och Hercegovina och att det är ineffektivt och dåligt på flera plan. Därför är det nu aktuellt med ändringar i grundlagen där alla tre sidor (bosniaker, serber och kroater) ska framföra önskemål och försöka enas om hur man ska dela in landet administrativt på ett bättre sätt. Förändringarna i indelningen av landet är en förutsättning för att Bosnien och Hercegovina ska kunna ansluta sig till Europeiska unionen i framtiden.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Karta över den etniska sammansättning (majoritsbefolkningen) i landet 2005.

Befolkningen är sydslavisk men sedan gammalt mycket blandat, ett arv från de bysantinska, turkiska, och habsburgska styrena.[14] En storskalig migration under Bosnienkriget1990-talet har orsakat stora demografiska skiftningar. Ingen folkräkning har skett sedan 1991 och det planeras en först 2012.[15] Då folkräkningar är det enda statistiska och objektiva sättet att analysera demografi är alla data från efter kriget enbart uppskattningar. De flesta källor uppskattar dock befolkningen till cirka fyra miljoner, vilket innebär en minskning på 350 000 människor sedan 1991. CIA:s The World Factbook uppskattar befolkningen till 3,8 miljoner (juli 2012).[1]

Enligt 1991 års folkräkning hade Bosnien och Hercegovina en befolkning på 4 354 911. 43,5 % var bosniaker, 31,2 % serber, 17,4 % kroater och 7,9 % övriga (däribland jugoslaver, romer och albaner).[16]

Det finns en stark korrelation mellan etnisk identitet och religion. Enligt data från 2000 från CIA World Factbook är landets etniska uppdelning 48 % bosniaker, 37,1 % serber, 14,3 % kroater och 0,6 % övriga. Dessa data säger också att 40 % av befolkningen är muslimer, 31 % ortodoxa, 15 % katoliker och 14 % övriga.[1]

Under en tid användes beteckningen ”muslim” på den etniska grupp som idag kallas bosniaker. Detta avskaffades för att undvika begreppsförvirring (man behöver inte vara troende muslim för att vara bosniak och alla muslimer i området är inte bosniaker då det finns etniskt turkiska ättlingar sedan den osmanska perioden).

Drygt 1.100 Jehovas vittnen är också verksamma i 16 församlingar (2009).

Ungdomsarbetslösheten (åldern 15–24 år) uppskattas till 47,3 %, den fjärde högsta i världen.[1]

Språk[redigera | redigera wikitext]

Huvudartiklar: bosniska, kroatiska och serbiska

Bosnien-Hercegovina har tre officiella språk, bosniska (talas av etniska bosniaker), serbiska (talas av etniska serber) och kroatiska (talas av etniska kroater), vilka reflekterar den etniska bakgrunden hos befolkningen, snarare än de verkliga språkliga skillnaderna. Skillnaderna mellan de tre olika språken är så liten att folk kan förstå varandra lika bra som de förstår någon annan talare av samma språk. När Bosnien-Hercegovina ingick i Jugoslavien gick de tre språken under den gemensamma benämningen serbokroatiska.

Bosniska och kroatiska använder det latinska alfabetet medan det serbiska använder det kyrilliska.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Jordbruk är huvudnäring, skogsbruket och skogsindustrin är välutbyggda. Det finns goda mineraltillgångar som järnmalm, koppar, krom och mangan. Därför är järn-, stål- och aluminiumverk en växande industri.

Statsskick och politik[redigera | redigera wikitext]

Landets nuvarande författning tillkom genom överenskommelsen i Dayton i Ohio i USA, hösten 1995, vilken avslutade fyra års grymma inbördesstrider. Militära styrkor från EU, här kallade EUFOR, besätter fortfarande landet, som dock i princip är politiskt suveränt.

I enlighet med Daytonavtalet består Bosnien och Hercegovina av två ”entiteter”: Federationen Bosnien och Hercegovina, som till större delen befolkas av bosniaker och mindre av kroater, och Republika Srpska, en serbiskt dominerad del där de flesta är serber. Federationen Bosnien och Hercegovina är uppdelad i tio självstyrande kantoner. Republika Srpska är däremot en enhet. Båda entiteternas regeringar ska enligt en överenskommelse från 27 mars 2002 innehålla ministrar från de tre ”konstituerande folken”, bosniaker, serber och kroater. Utöver de två entiteterna, utgör distriktet Brčko en tredje enhet inom landet oberoende av både Federationen Bosnien och Hercegovina och Republika Srpska. Brčko befolkas av 40 procent serber, 39 procent bosniaker och 20 procent kroater och är en strategiskt viktig enhet, eftersom den står som en barriär mellan den östra och västra delen av Republika Srpska och dessutom anses vara en politiskt förebild för resten av landet.

Staten Bosnien och Hercegovina styrs av ett folkvalt presidentråd bestående av tre personer som omväxlande innehar ordförandeskapet (presidentposten). Av dessa tre personer ska en vara bosniak och en kroat, båda valda från Federationen Bosnien och Hercegovinas territorium, och en serb vald från Republika Srpska.

Presidentrådet utser Bosnien och Hercegovinas ministerråd, som är landets regering. Ministerrådet består av en ordförande och nio ministrar. Dessa är ansvariga inför parlamentet.

Bosnien och Hercegovina har ett tvåkammarparlament som består av ett representanthus med 42 direkt folkvalda ledamöter, 28 från Federationen och 14 från Republika Srpska, samt Folkens hus, som består av 15 indirekt valda ledamöter, 5 bosniaker och 5 kroater, som utses av Folkens hus i Federationen Bosnien och Hercegovina, och 5 serber, som utses av nationalförsamlingen i Republika Srpska.

I enlighet med Daytonavtalet är FN:s högste representant för Bosnien-Hercegovina överordnad alla valda representanter i Bosnien. FN:s högste representant kan avsätta alla tjänstemän och valda politiker samt avskaffa och införa lagar som han finner för gott.[17]

Internationella relationer[redigera | redigera wikitext]

Bosnien och Hercegovina inledde den 25 november 2005 sin process till ett eventuellt framtida medlemskap i Europeiska unionen (EU). Detta gjorde landet genom att inleda förhandlingar om ett stabiliserings- och associeringsavtal (SA-avtal). Detta paraferades den 4 december 2007 och undertecknades av landets premiärminister den 16 juni 2008 efter att det bosniska parlamentet i Sarajevo röstat igenom en lag för polisreform som EU hade krävt av landet. Regeringens nästa mål är att erhålla kandidatstatus för medlemskap i EU, vilket kan bli verklighet under 2010-talets första hälft beroende på vilka framsteg landet gör. Förhandlingar om visumfrihet med EU pågick fram till 2010. En viktig stötesten var införandet av biometriska pass. Efter att ha infört sådana pass den 15 oktober 2009, erhöll Bosnien och Hercegovina den 15 december 2010 visumfrihet för resor under 90 dagar till Schengenområdet.[18][19]

Bosnien och Hercegovina är även ett av de länder som närmar sig medlemskap i Nato. Landet gick med i Partnerskap för fred (PFF) den 14 december 2006. År 2008 avslutade landet en IPAP (Individual Partnership Action Plan) och under Natos toppmöte i Bukarest, Rumänien, i april 2008 inleddes en ”intensifierad dialog”. Inom den kommande perioden vill landets regering även ha en så kallad MAP (Membership Action Plan), då detta behövs för att kunna gå med i försvarsalliansen. Den 2 oktober 2009 ansökte Bosniens president officiellt om MAP (Membership Action Plan) i Natos högkvarter i Bryssel. I april 2010 fick Bosnien-Hercegovina en officiell inbjudan att gå med i MAP på Natos toppmöte i Tallinn, Estland. Landet är nu ett kandidatland för Nato-medlemskap tillsammans med Montenegro och Makedonien.

Transporter[redigera | redigera wikitext]

Till Bosnien finns internationella flygningar till flygplatserna i Mostar, Banja Luka, Tuzla och Sarajevo (Međjunarodni Aerodrom Sarajevo). Det går bussar från Tyskland och Skandinavien till de större bosniska städerna. Bussar går också från Federationen till Kroatien och från Montenegro och Serbien till Republika Srpska. Nätet av inrikesbussar är väl utbyggt men trafiken blir kraftigt reducerad på helgerna. Tåglinjer går mellan Ploče (Kroatien) via Mostar till Sarajevo, även Banja Luka-Belgrad och Sarajevo-Budapest.[20]

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

Utbildningssystemet i Bosnien-Hercegovina består av tre nivåer: grundskola, gymnasium och universitet.

Grundskolan är nioårig, gratis och obligatorisk för alla barn i åldern 7 till 15 år. Gymnasiet är också gratis och är 3- eller 4-årigt beroende på program. Det finns olika allmänna och tekniska program. De flesta barnen i Bosnien-Hercegovina börjar skolan när de är sex eller sju år och slutar gymnasiet när de är arton eller nitton. Studenter som går ut det allmänna programmet, det så kallade Gimnazija, får Matura (examen) och kan välja om de vill skriva in sig på universitetet. Först måste de dock göra ett inskrivningsprov vid den valda fakulteten. Studenter som har gått ut något av de tekniska gymnasierna får ett Diploma.

Bosnien-Hercegovinas högre utbildningsväsende består av åtta universitet (Sarajevos universitet, Tuzlas universitet, Bihaćs universitet, Banja Lukas universitet, Zenicas universitet, Östra Sarajevos universitet samt Mostars två universitet; Džemal Bijedić-universitetet och Mostars universitet) med cirka 90 fakulteter och konstakademier. Universitetsexamen kan tas vid fakulteterna och konstakademierna. Det finns 22 privata institutioner för högre utbildning. Lagen om högre utbildning (som gick igenom i juli 2007) betraktar privata och offentliga institutioner som jämlika.

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Nationalteatern i Sarajevo.

Bosnien-Hercegovina var beläget mellan öst och väst under en stor del av dess historia och har därför en kultur som är en blandning mellan de båda. De flesta städers siluetter kännetecknas av katolska kyrkor från väst som möter moskéer och ortodoxa kyrkor från öst.

Bosnien-Hercegovinas mest kända författare Ivo Andrić vann Nobelpriset i litteratur 1961. Hans mest kända bok är Bron över Drina som handlar om landets historia. Kända bosniska filmer inkluderar Ingenmansland av Danis Tanović som vann en Oscar 2002 och Go West om ett serbisk-bošniakiskt homosexuellt par som försöker klara sig igenom 90-talets krig. Filmen Gori Vatra är en mörk komedi om tiden efter krigen, med korruption och misslyckad etnisk integration. I filmen försöker man i staden Tešanj gömma undan alla problem inför ett besök av den amerikanske presidenten Bill Clinton.[21]

Sevdah är en musikgenre som skapades där och utvecklas idag också. En av de mest kända sevahsångerskorna är Hanka Paldum. Bandet Mostar Sevdah Reunion är internationellt känt i musikkretsar. Det troligen mest kända bandet från Bosnien-Hercegovina är Bijelo Dugme, som var ett multi-etniskt rockband, är fortfarande väldigt populärt i alla länder som ingick i Jugoslavien. De senaste 15 åren har sett en ökad popularitet av turbofolk, vilket är en kombination av traditionell folkmusik och dagens popmusik. Bland populära turbofolkmusiker kan nämnas Mile Kitić, Jovan Perišić, Al' Dino och Lepa Brena. Andra folkkära musiker är Haris Džinović, Dino Merlin, Kemal Monteno och Baja.

Sarajevos filmfestival har ägt rum sedan 1995. Filmfestivalen har år 2010 och 2011 gästats av Brad Pitt och Angelina Jolie. Även den Brasilianska fotbollsspelaren Robinho har varit i Sarajevo sommaren 2011.

Religion[redigera | redigera wikitext]

Ferhad-Begova-moskén i Sarajevo.

Enligt Bosnien och Hercegovinas konstitution råder det religionsfrihet i Bosnien och Hercegovina.[22] I konstitutionerna till de två entiteterna Bosnien och Hercegovina och Republika Srpska fastslås det att det även råder religionsfrihet inom dessa.[22] Den religiösa tillhörigheten fördelas mellan 40 % muslimer, 31 % ortodoxa, 15 % katoliker och 14 % övriga.[1]

Internationella rankningar[redigera | redigera wikitext]

Organisation Undersökning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2009 134 av 179
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2008 36 av 173
Transparency International Korruptionsindex 2008 92 av 180
United Nations Development Programme Human Development Index 2012 81 av 186

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g] CIA – The World Factbook cia.gov läst 2012-07-26
  2. ^ http://www.imf.org/external/pubs/ft/weo/2009/02/weodata/weorept.aspx?pr.x=78&pr.y=10&sy=2010&ey=2014&scsm=1&ssd=1&sort=country&ds=.&br=1&c=914%2C946%2C963%2C962%2C918%2C943%2C960%2C964%2C939%2C968%2C944%2C942%2C941%2C186&s=PPPGDP%2CPPPPC%2CLP&grp=0&a=
  3. ^ ”Human Development Report 2013” (på engelska). Förenta nationerna. 2013. http://issuu.com/undp/docs/hdr_2013_en?mode=window. Läst 2013-04-04. 
  4. ^ (PDF) Utrikes namnbok: svenska myndigheter, organisationer, titlar, EU- och EG-organ, EU-titlar och länder på engelska, tyska, franska, spanska, finska och ryska. Stockholm: Utrikesdepartementet, Regeringskansliet. 2007. sid. 78. Libris 10473857. ISBN 978-91-38-32379-3. http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/04/11/46/7aff8780.pdf 
  5. ^ Amila Buturovic (1 June 2002). Stone Speaker: Medieval Tombs, Landscape, and Bosnian Identity in the Poetry of Mak Dizdar. Palgrave Macmillan. ISBN 978-0-312-23946-6. http://books.google.com/books?id=mQP4g8bAa5AC&pg=PA75. Läst 14 mars 2013 
  6. ^ http://www.lrb.co.uk/v16/n08/john-fine/what-is-a-bosnian
  7. ^ Enver Imamović - Stanovništvo u BiH
  8. ^ Mustafa Imamović - Historija Bošnjaka
  9. ^ Noel Malcolm - Bosnia: A short history
  10. ^ Muhamed Hadžijahić, Povijest Bosne u IX i X stoljeću
  11. ^ [a b] Robert J. Donia; John Van Antwerp Fine (1994). Bosnia-Hercegovina: A Tradition Betrayed. Hurst. ISBN 978-1-85065-211-3. http://books.google.com/books?id=qJvbRP5KSq4C&pg=PA7. Läst 14 mars 2013 
  12. ^ http://historijabosnjaka.com/2006/11/21/vizantijski-istoricar-jovan-kinam-o-bosni/
  13. ^ Sanimir Resic (2006). En historia om Balkan. Jugoslaviens uppgång och fall. Lund: Historiska media. sid. 221-222. ISBN 91-85057-75-4 
  14. ^ Alla Världens Länder 2000 Bonnier Lexikon
  15. ^ Bosnia Edges Closer To Population Census Senka Kurt, balkaninsight.com, 1 augusti 2011, läst 2012-07-26
  16. ^ Siffror enligt Sida.
  17. ^ The Mandate of the OHR ohr.int – Office of the High Representatives officiella hemsida
  18. ^ ”EU grants visa-free travel rights to Albania, Bosnia” (på engelska). EUbusiness. 2010-11-08. http://www.eubusiness.com/news-eu/immigration-bosnia.6um/. Läst 2010-11-08. 
  19. ^ ”Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1091/2010 av den 24 november 2010 om ändring av rådets förordning (EG) nr 539/2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav”. EUT L 329, 14.12.2010, s. 1-2. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:329:0001:0002:SV:PDF. 
  20. ^ Elliot, Mark: ”Transport in Bosnia & hercegovina” i ”Eastern Europe”, Lonely planet, 2009, sid. 138-139.
  21. ^ Elliott, Mark Bosnia & Hercegovina – Arts i Eastern Europe, Lonely Planet (2009) s.104-105
  22. ^ [a b] Bosnia and Herzegovina International Religious Freedom Report 2007 state.gov, USA:s utrikesdepartement, läst 2012-07-26

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Flag-bih.svg Bosnien och Hercegovina-portalen samlingssidan för artiklar om Bosnien och Hercegovina på svenskspråkiga Wikipedia.