Socialdemokraterna (Sverige)
Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP), vanligen Socialdemokraterna (S), är ett socialdemokratiskt politiskt parti i Sverige. På partiets valsedlar anges partibeteckningen Arbetarepartiet – Socialdemokraterna. Partiledare sedan 27 januari 2012 är Stefan Löfven.[7]
Socialdemokraterna har sitt ursprung i den socialistiska arbetarrörelsen och är dess främsta politiska gren. Partiet innehade regeringsmakten oavbrutet från 1936 till 1976. Partiet sitter efter valet 2014 i en koalitionsregering med Miljöpartiet, efter att ha varit i opposition sedan valet 2006.
Partiet har stått för marknadsekonomi kombinerat med politiska regleringar och statligt ägande ett samhälle med allmän välfärd genom en stark, skattefinansierad offentlig sektor. I och med 1980- och 1990-talens tredje vägens politik har partiet rört sig närmare den så kallade politiska mitten.[8] Partiets officiella ideologi är socialdemokrati och demokratisk socialism och Socialdemokraterna betonar vikten av en omfattande fördelningspolitik samt principen av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.[9]
Partiet är Sveriges största sett till antalet medlemmar och valresultat, både i riksdagen och i kyrkomötet.[10] Socialdemokraterna har sitt starkaste stöd i traditionella bruksorter och fick sitt högsta väljarstöd i det senaste riksdagsvalet i Norrbottens och Västernorrlands läns valkretsar.[11]
I Europaparlamentsvalet 2014 erhöll Socialdemokraterna 24,19 procentenheter av väljarnas röster och fick därmed fem mandat i parlamentet. I parlamentet är Socialdemokraterna en del av Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet (S&D). Partiet är medlem av det Europeiska socialdemokraters parti.
Partiet har en nomineringsgrupp i Svenska kyrkan under beteckningen Arbetarpartiet - socialdemokraterna.
Historia
Den svenska socialdemokratins historia påstås ha börjat den 6 november 1881 när August Palm höll talet Hvad vilja socialdemokraterna?, men det var först åtta år senare som Sveriges socialdemokratiska arbetareparti bildades. Bakom bildandet 1889 stod fackföreningar, sjuk- och begravningskassor och olika socialistiska grupper. 1898 bildade socialdemokraterna Landsorganisationen (LO). Den unga svenska arbetarrörelsen enades kring två huvudfrågor: allmän och lika rösträtt och åtta timmars arbetsdag (även känt som 8 timmars arbete – 8 timmars fritid – 8 timmars vila). Kravet om åtta timmars arbetsdag blev verklighet 1919 när 48-timmarsarbetsveckan introducerades och 1921 omfattade den allmänna och lika rösträtten även kvinnor. Dock saknade fortfarande stora grupper rösträtt, bland annat människor som uppbar försörjningsstöd.
I och med första världskriget 1914 hamnade den internationella arbetarrörelsen i kris när de olika socialdemokratiska partierna slöt upp bakom respektive nationell regering. Under världskriget ökade motsättningarna i det svenska samhället, som var hårt drabbat av svält med kravaller som följd (1917) och Sveriges konservativa statsminister Hjalmar Hammarskjöld gavs öknamnet ”Hungersköld”. Även inom socialdemokratin ökade motsättningarna med en allt djupare spricka mellan en partiledning som slutit upp bakom nationen och den borgerliga regeringen och ett ungdomsförbund som bedrev en antimilitaristisk linje. På grund av den så kallade munkorgsstadgan kom socialdemokratin att splittras i två partier när det Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SDUF) tillsammans med vänsteroppositionen i protest lämnade partiet och bildade Sverges socialdemokratiska vänsterparti (SSV), som i dag är Vänsterpartiet. Den uppdelningen gjorde slut på en lång period av inre konflikter och slitningar inom SAP.
År 1928 formulerade Per Albin Hansson Socialdemokraternas vision om Folkhemmet: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.” Från och med valet 1932 inleddes en period av socialdemokratisk dominans inom svensk politik. Partiet innehade regeringsmakten oavbrutet fram till 1976 (med undantag av 19 juni–28 september 1936 då Bondeförbundets regering med Axel Pehrsson-Bramstorp som statsminister styrde) under vilken period man sjösatte flera stora socialpolitiska reformer, såsom den allmänna sjukförsäkringen och allmänna tilläggspension (ATP). Även 1938 års överenskommelse mellan Landsorganisationens och Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), kallat Saltsjöbadsavtalet, var av stor vikt för den socialdemokratiska samförståndspolitiken som Per Albin Hansson ämnade föra med mål om att uppnå det klasslösa samhället.
Under den så kallade lotteririksdagen 1973–1976 drogs huvudlinjerna i de lagar som kom att utgöra arbetsrättsreformerna, såsom lagen om anställningsskydd (LAS) och medbestämmandelagen (MBL), fram. Under samma årtionde kom även kungens makt att inskränkas genom den så kallade Torekovskompromissen, samt en åsiktsregistrering ombesörjt av socialdemokraterna att avslöjas (se IB-affären).
På 1980-talet avgjordes kärnkraftsfrågan och därmed kom ett avslut på inre slitningar inom partiet, reformen om löntagarfonder genomförs och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU) slänger ut vänsterfalangen, kallade trotskisterna, ur förbundet. I mitten av 1980-talet genomför Socialdemokraterna omfattande avregleringar av finans- och kreditmarknaderna som kommit att kallas novemberrevolutionen. År 1986 mördades den socialdemokratiske statsministern Olof Palme.
På 1990-talet genomförde socialdemokraterna en hård sanering av svensk ekonomi genom ett omfattande sparprogram med nedskärningar i den offentliga sektorn och privatiseringar samt en uppgörelse med de borgerliga partierna om ett nytt pensionssystem där ATP-systemet på sikt avvecklades. Under saneringsåren samarbetade SAP med Centerpartiet, för att från 1998 fram till 2006 samarbeta med Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att behålla regeringsmakten.
På 2000-talet blev socialdemokraterna efter kongressbeslut (2001) ett feministiskt parti och 2007 fick partiet sin första kvinnliga partiledare, Mona Sahlin, efter nära 120 år av manliga föregångare.
I riksdagsvalet 2010 fick Socialdemokraterna 30,66 procent av rösterna[12] och 112 mandat.[13] SAP förblev därmed med knapp marginal det största partiet i Sverige, även om partiet samtidigt fick sitt lägsta valresultat sedan andrakammarvalet våren 1914. De rödgröna som helhet blev också mindre än den borgerliga Alliansen, som efter valet fortsatte att regera utan majoritet i riksdagen. Socialdemokraternas partiordförande Sahlin valde att avgå efter valet och på en extra partikongress den 25 mars 2011 valdes Håkan Juholt till ny partiordförande.
Juholt avgick som partiledare den 21 januari 2012 efter en period av motgångar för Juholt i media. Den 27 januari 2012 utsågs Stefan Löfven till ny partiordförande.[14] I riksdagsvalet 2014 ökade Socialdemokraterna marginellt och fick 31,01% vilket motsvarade 113 mandat.[15] Det rödgröna blocket blev större än Alliansen, dock utan egen majoritet, och valet blev därmed det första segervalet för Socialdemokraterna sen riksdagsvalet 2002. Efter valet bildade Stefan Löfven en koalitionsregering med Miljöpartiet.
Organisation
Riksnivå
Partiet har sitt huvudkontor på Sveavägen 68 i Stockholm. Här sammanträder partistyrelsen och dess verkställande utskott (VU) som är högsta beslutande organ mellan kongresserna, som hålls vartannat år. LO:s ordförande har alltid en adjungerad plats i både partistyrelsen och VU. För socialdemokratiska ledamöter i Sveriges riksdag, se här.
Länsnivå
Partiet är uppdelat i 26 partidistrikt. Partidistrikten utgör partiets högsta organisatoriska enhet på regional nivå. Distrikten styrs av en distriktsstyrelse som väljs på distriktets kongress. Distriktets kongress utgör partidistriktets högsta beslutande organ. Partidistrikten fastställer partiets kandidatlistor för val till landstingsfullmäktige och Svenska kyrkans valda beslutsorgan.
Partidistrikt
Gotlands och Stockholms arbetarekommuner räknas organisatoriskt som både arbetarekommuner och partidistrikt.
- Blekinge partidistrikt
- Bohusläns partidistrikt
- Dalarnas partidistrikt
- Gotlands arbetarekommun
- Gävleborgs partidistrikt
- Göteborgs partidistrikt
- Hallands partidistrikt
- Jämtlands partidistrikt
- Jönköpings läns partidistrikt
- Kalmar läns partidistrikt
- Kronobergs partidistrikt
- Norra Älvsborgs partidistrikt
- Norrbottens partidistrikt
- Skaraborgs partidistrikt
- Skånes partidistrikt
- Stockholms arbetarekommun
- Stockholms läns partidistrikt
- Södra Älvsborgs partidistrikt
- Sörmlands partidistrikt
- Uppsala läns partidistrikt
- Värmlands partidistrikt
- Västerbottens partidistrikt
- Västernorrlands partidistrikt
- Västmanlands partidistrikt
- Örebro läns partidistrikt
- Östergötlands partidistrikt
Kommunnivå
Partiets minsta organisatoriska enhet är den socialdemokratiska föreningen. I varje primärkommun finns det flera socialdemokratiska föreningar (s-föreningar) som tillsammans bildar en arbetarekommun.
Det är i s-föreningen som den dagliga politiska verksamheten sker. S-föreningen nominerar medlemmar från den egna föreningen eller någon annan förening inom samma arbetarekommun till kommunala politiska uppdrag.
Arbetarekommunen håller regelbundna möten där s-föreningarna lägger fram frågor som rör partiets politik på kommunal nivå. Arbetarekommunen styrs av en styrelse som utses varje år på ett årsmöte. Arbetarekommunen fastställer partiets kandidatlistor till kommunfullmäktigeval.
Medlemsantal
1990 hade Sveriges socialdemokratiska arbetareparti 1 034 000 medlemmar. Efter kollektivanslutningens avskaffande vid årsskiftet 1991–1992 var antalet medlemmar 259 000. År 1999 hade siffran sjunkit till 177 000 och 2003 var man nere i 143 407 medlemmar. I slutet av 2012 var medlemsantalet för första gången under 100 000 medlemmar, nämligen 99 484[16]. 2013 gick medlemsantalet ner till 97 396, men vände tillfälligt upp igen till 101 674 medlemmar vid årsskiftet 2014/2015.[17] Talet har därefter gått nedåt och var 2016/2017 rekordlågt på 89 000 medlemmar[1].
Ideologi
Socialdemokraternas ideologi är demokratisk socialism, vilken partiet anser vara synonym med begreppet socialdemokrati. SAP betonar vikten av en omfattande fördelningspolitik samt principen av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.[9]
Partiet hade som mål att skapa ett socialistiskt samhälle på demokratisk väg, men med tiden kom man att acceptera marknadsekonomi, med politiska regleringar. Det eftersträvade samhället blev istället folkhemmet med allmän välfärd, säkerställd genom en stark offentlig sektor finansierad av skatter.
En central fråga för partiet var länge hur Sverige skulle socialiseras, till exempel genom debatterna om planhushållning, funktionssocialism och senare ekonomisk demokrati, vilket utmynnade i bland annat löntagarfonderna. I och med 1980- och 1990-talets tredje vägens politik har partiet rört sig närmare den så kallade politiska mitten.[8]
Facklig–politisk samverkan
Redan från början ansågs samarbete mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska gren vara nödvändig. På LO:s första kongress beslutades att fackförening som var ansluten till LO inom tre år skulle ansluta sig till det socialdemokratiska partiet. Detta beslut väckte dock opposition och vid LO:s kongress 1900 beslutades att LO i stället skulle verka för att föreningarna skulle ansluta sig till den lokala arbetarkommunen. År 1909 ströks även detta. Enskilda fackförbund kunde dock ansluta sina medlemmar kollektivt till partiet, men enskilda medlemmar reservera sig mot det.
Vid årsskiftet 1990–1991 avskaffades denna fackliga kollektivanslutning. En förening kan fortfarande bli medlem i arbetarkommunen i egenskap av organisation.[18] Antalet medlemmar i Socialdemokraterna minskade därefter från över en miljon till cirka hundratusen år 2008.[19]
Det ekonomiska stödet till Socialdemokraterna är enligt partiet 6 miljoner per år från LO centralt och 9 miljoner per år från de enskilda fackförbunden, alltså totalt cirka 15 miljoner kronor per år.[20]
Redan från början satt representanter för LO i partistyrelsen. Det finns flera exempel på företrädare för LO som blivit socialdemokratiska riksdagsledamöter eller statsråd.
Partiets ungdomsförbund SSU är också LO:s ungdomsförbund och LO har en plats i SSU:s förbundsstyrelse. LO:s ordförande ingår i partistyrelsen.
Valresultat
Europaparlamentsval
- 1995: 28,06 procent
- 1999: 26,00 procent
- 2004: 24,56 procent
- 2009: 24,41 procent
- 2014: 24,19 procent
Riksdagsval 1911–2014
Mellan mitten på 1930-talet och mitten på 1980-talet hade det socialdemokratiska partiet sin "guldålder", då man i hälften av valen fick mellan 44,6 och 46,2 procent av rösterna. I två av valen, åren 1940 och 1968, fick man till och med över 50 procent av rösterna. I endast tre val, åren 1973, 1976 och 1979, fick man under 44,6 procent av rösterna.
- 1911: 28,5 %
- 1914 våren: 30,1 %
- 1914 hösten: 36,4 %
- 1917: 39,2 %
- 1920: 36,1 %
- 1921: 39,4 %
- 1924: 41,1 %
- 1928: 37,0 %
- 1932: 41,1 %
- 1936: 45,9 %
- 1940: 53,8 %
- 1944: 46,6 %
- 1948: 46,1 %
- 1952: 46,0 %
- 1956: 44,6 %
- 1958: 46,2 %
- 1960: 47,8 %
- 1964: 47,3 %
- 1968: 50,1 %
- 1970: 45,3 %
- 1973: 43,6 %
- 1976: 42,7 %
- 1979: 43,2 %
- 1982: 45,6 %
- 1985: 44,7 %
- 1988: 43,2 %
- 1991: 37,7 %
- 1994: 45,2 %
- 1998: 36,4 %
- 2002: 39,9 %
- 2006: 34,9 %
- 2010: 30,7 %
- 2014: 31,0 %
Resultat i riksdagsval per kommun
-
1973
-
1976
-
1979
-
1982
-
1985
-
1988
-
1991
-
1994
-
1998
-
2002
-
2006
-
2010
Val till Sveriges kommuner 1910–2014
Från slutet på 1930-talet till 1960-talet så var det Socialdemokratiska partiet starkt gynnat i kommunalvalen i förhållande till valen till den andra kammaren. Kommunalvalet år 1966 blev dock ett bakslag. År 1970 började kommunalvalen hållas på samma dag som Riksdagsvalen och Landstingsvalen. Då blev valresultaten istället jämförbara med de andra valresultaten. År 1985 påbörjades en ny trend igen dock, då man istället fick märkbart lägre valresultat än i de andra valen. Detta skedde då miljöpartiet och andra lokala partier ökade i popularitet i kommunalvalen.
- 1910: 16,8 %
- 1912: 21,8 %
- 1914: 26,4 %
- 1916: 30,2 %
- 1918: 32,3 %
- 1919: 36,3 %
- 1922: 34,7 %
- 1926: 39,0 %
- 1930: 41,4 %
- 1934: 42,1 %
- 1938: 50,4 %
- 1942: 50,3 %
- 1946: 44,4 %
- 1950: 48,6 %
- 1954: 47,4 %
- 1958: 46,8 %
- 1962: 50,5 %
- 1966: 42,2 %
- 1970: 45,6 %
- 1973: 43,2 %
- 1976: 43,0 %
- 1979: 43,0 %
- 1982: 45,5 %
- 1985: 42,6 %
- 1988: 41,6 %
- 1991: 36,6 %
- 1994: 43,4 %
- 1998: 35,1 %
- 2002: 37,2 %
- 2006: 34,6 %
- 2010: 32,4 %
- 2014: 31,2 %
Val till Sveriges landsting 1970–2014
Det socialdemokratiska partiet har generellt sett fått högre valresultat i Landstingsvalen jämfört med Riksdagsvalen. De enda undantagen är åren 1985, 1998 och 2002.
- 1970: 45,8 %
- 1973: 43,8 %
- 1976: 43,7 %
- 1979: 43,9 %
- 1982: 46,6 %
- 1985: 44,4 %
- 1988: 43,7 %
- 1991: 38,3 %
- 1994: 45,5 %
- 1998: 35,8 %
- 2002: 38,3 %
- 2006: 34,9 %
- 2010: 33,0 %
- 2014: 32,9 %
Socialdemokratiska regeringar
Från 1932 var socialdemokraterna i regeringsställning så gott som oavbrutet fram till 1976. Det enda undantaget utgjordes av Bondeförbundets Regeringen Pehrsson-Bramstorp, som regerade från juni till september 1936.
1. | Branting I | 1920 | |
---|---|---|---|
2. | Branting II | 1921–1923 | |
3. | Branting III | 1924–1925 | |
4. | Sandler | 1925–1926 | |
5. | Hansson I | 1932–1936 | |
6. | Hansson II | 1936–1939 | Anmärkningar
Koalitionsregering tillsammans med Bondeförbundet. |
7. | Hansson III | 1939–1945 | Anmärkningar
Den så kallade samlingsregeringen (13 december 1939–31 juli 1945) tillsammans med Bondeförbundet, Folkpartiet och Högerpartiet. |
8. | Hansson IV | 1945–1946 | |
9. | Erlander I | 1946–1951 | |
10. | Erlander II | 1951–1957 | Anmärkningar
Koalitionsregering tillsammans med Bondeförbundet. |
11. | Erlander III | 1957–1969 | |
12. | Palme I | 1969–1976 | |
13. | Palme II | 1982–1986 | |
14. | Carlsson I | 1986–1990 | |
15. | Carlsson II | 1990–1991 | |
16. | Carlsson III | 1994–1996 | Anmärkningar
Budgetsamarbete först med Vänsterpartiet, sedan med Centerpartiet. |
17. | Persson | 1996–2006 | Anmärkningar
|
18. | Löfven I | 2014–2019 | Anmärkningar
|
19. | Löfven II | 2019–2021 | Anmärkningar
|
20. | Löfven III | 2021 | Anmärkningar
Koalitionsregering tillsammans med Miljöpartiet. |
21. | Andersson | 2021–2022 |
Majoritetsställning i kommuner
Socialdemokraterna styr i många av Sveriges kommuner, ofta i samarbete med andra partier. Nedan är en tabell över några av de kommuner där Socialdemokraterna 2015 är med och styr.
Kommun | Folkmängd | Kommunstyrelsens ordförande | Samarbetspartier |
---|---|---|---|
Stockholms kommun | 911 989 | Karin Wanngård (S) | Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Feministiskt Initiativ |
Göteborgs kommun | 541 145 | Ann-Sofie Hermansson (S) | Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Feministiskt Initiativ |
Malmö kommun | 318 107 | Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) | Miljöpartiet, Vänsterpartiet |
Uppsala kommun | 207 362 | Marlene Burwick (S) | Miljöpartiet, Vänsterpartiet |
Linköpings kommun | 151 881 | Kristina Edlund(S) | Miljöpartiet, Liberalerna |
Västerås kommun | 143 702 | Anders Teljebäck (S) | Miljöpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna |
Örebro kommun | 142 618 | Kenneth Nilsson (S) | Centerpartiet, Kristdemokraterna |
Norrköpings kommun | 135 283 | Lars Stjernkvist (S) | Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna |
Eskilstuna kommun | 101 790 | Jimmy Jansson (S) | Moderaterna, Centerpartiet |
Personer med centrala uppdrag
Grafisk tidsaxel över partiordförande och partisekreterare
Partiordförande
Partiordföranden (i dagligt tal vanligen partiledaren) är Socialdemokraternas högsta representant och väljs av partikongressen. Partiordföranden är ordförande i partistyrelsen samt i verkställande utskottet (VU).[23]
Vid Socialdemokraternas bildande 1889 hade partiet inte någon partiordförande i modern mening. Istället tillämpades ett kollektivt ledarskap genom partiets verkställande utskott. I samband med att posten som ordförande i verkställande utskottet inrättades betraktades innehavaren av denna post även som partiordförande. Den förste partiordföranden att väljas av Socialdemokraternas partikongress var Hjalmar Branting, som valdes vid partikongressen 1908.[24]
Av de tio personer som hittills innehaft posten som partiordförande i Socialdemokraterna (nuvarande partiordförande medräknad) har sju även innehaft posten som Sveriges statsminister.
Claes Tholin[n 1] | 1896–1907[23] | ||
Hjalmar Branting[n 2] | 1907–1925[23] | ||
Per Albin Hansson[n 3] | 1925–1946[23] | ||
Tage Erlander | 1946–1969[23] | ||
Olof Palme | 1969–1986[23] | ||
Ingvar Carlsson | 1986–1996[23] | ||
Göran Persson | 1996–2007[23] | ||
Mona Sahlin | 2007–2011[23] | ||
Håkan Juholt | 2011–2012[23] | ||
Stefan Löfven[n 4] | sedan 2012[23][25][26] |
Partisekreterare
Karl Magnus Ziesnitz | 1896–1901[23] |
Carl Gustaf Wickman | 1901–1911[23] |
Fredrik Ström | 1911–1916[23] |
Gustav Möller | 1916–1940[23] |
Rickard Lindström (tillförordnad) | 1924–1926[23] |
Rickard Lindström (tillförordnad) | 1930–1933[23] |
Anders Nilsson (tillförordnad) | 1933–1940[23] |
Torsten Nilsson | 1940–1945[23] |
Sven Andersson | 1945–1948[23] |
Sven Aspling | 1948–1962[23] |
Sten Andersson | 1962–1982[23] |
Bo Toresson | 1982–1992[23] |
Mona Sahlin | 1992–1994[23] |
Leif Linde | 1994–1996[23] |
Ingela Thalén | 1996–1999[23] |
Lars Stjernkvist | 1999–2004[23] |
Marita Ulvskog | 2004–2009[23] |
Ibrahim Baylan | 2009–2011[23] |
Carin Jämtin | 2011–2016[23] |
Lena Rådström Baastad | sedan 2016[23] |
Partikassör
Karl Magnus Ziesnitz | 1896–1901[27] |
Carl Gustaf Wickman | 1901–1921[27] |
Anna Sterky | 1921–1924[27] |
Emil Wallin | 1925–1948[27] |
Ernst Nilsson (s) | 1948–1963[27] |
Allan Arvidsson | 1963–1972[27] |
Nils Gösta Damberg | 1972–1987[27] |
Björn Wall | 1987–1992[27] |
Bosse Sundling | 1992–1995 |
Inger Mäler | 1995–2000 |
Birgitta Lönegård | 2001–2005 |
Tommy Ohlström | 2005–2013 |
Hans Dahlgren | 2013-2014 |
Roger Berzell | 2014- |
Gruppledare i riksdagens första kammare 1933–1970
Harald Åkerberg | 1933–1950 |
Axel Strand | 1951–1970 |
Gruppledare i riksdagens andra kammare 1933–1970
Anders Anderson | 1933–1940 (lagtima riksdagen) |
Allan Vougt | 1940–1945 (urtima riksdagen) |
Erik Fast | 1945–1953 |
Gösta Skoglund | 1954–1957 |
Gösta Netzén | 1957 |
Ossian Sehlstedt | 1957–1959 |
Hans Gustafsson | 1959–1965 |
Ingemund Bengtsson | 1965–1968 |
Bo Martinsson | 1969–1970 |
Gruppledare i riksdagen (enkammarriksdagen)
Rune Johansson | 1971 |
Ingvar Svanberg | 1971–1979 |
Hans Gustafsson | 1979–1982 |
Lilly Hansson | 1982–1985 |
Ivar Nordberg | 1985–1988 |
Jan Bergqvist | 1988–1994 |
Sven Hulterström | 1994–2001 |
Britt Bohlin Olsson | 2001–2008 |
Sven-Erik Österberg | 2008–2011 |
Carina Moberg | 2011–2012 |
Mikael Damberg | 2012–2014 |
Tomas Eneroth | 2014–2017 |
Anders Ygeman | sedan 2017 |
Politiska talespersoner (nuvarande)
- Arbetsmarknadspolitisk och jämställdhetspolitisk talesperson: Ylva Johansson
- Civilfrågors talesperson: Veronica Palm
- Ekonomisk-politisk talesperson: Magdalena Andersson
- Försvarspolitisk talesperson: Peter Hultqvist
- Kulturpolitisk talesperson: Gunilla Carlsson
- Miljö- och jordbrukspolitisk talesperson: Matilda Ernkrans
- Näringpolitisk talesperson: Jennie Nilsson
- Rättspolitisk talesperson: Morgan Johansson
- Skattepolitisk talesperson: Leif Jakobsson
- Socialförsäkringspolitisk talesperson: Tomas Eneroth
- Socialpolitisk talesperson: Lena Hallengren
- Trafikpolitisk talesperson: Anders Ygeman
- Utbildningspolitisk talesperson: Ibrahim Baylan
- Utrikespolitisk talesperson: Urban Ahlin
- Kyrkopolitisk talesperson: Jesper Eneroth
Gruppledare, vice gruppledare och politiska talespersoner i riksdagen (nuvarande)
- Ekonomisk-politisk talesperson i riksdagen: Fredrik Olovsson,
- Riksdagens EU-nämnds socialdemokratiska gruppledare: Marie Granlund
- Riksdagens konstitutionsutskotts socialdemokratiska gruppledare: Björn von Sydow
- Vice gruppledare för Socialdemokraterna i riksdagen: Berit Högman
Se även
Associerade organisationer
- HBT-socialdemokrater
- Socialdemokrater för tro och solidaritet (Broderskapsrörelsen)
- S-kvinnor
- S-muslimska kvinnoklubben
- Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund (SSU)
- Socialdemokratiska studentförbundet (S-studenter)
- Handikapprörelsens s-förening
Socialdemokratiska ledarsidor
Ursprungligen drev socialdemokraterna själva sina egna dagstidningar och tillsammans med LO förvärvade man bland annat klassiskt liberala Aftonbladet på 1970-talet genom sitt tidningsbolag A-pressen. Efter A-pressens konkurs spriddes flera av tidningarna på olika ägare.
Endast ett fåtal tidningar ägs numera av partiet självt, helt eller delvis och direkt eller via andra bolag. De är:
- Dagstidningar med lokal eller regional spridning
- Norrländska Socialdemokraten (NSD), Luleå (ägs av Norrbottens Media AB, som till 25,3 procent ägs av Piteå-Tdningen)
- Piteå-Tidningen, Piteå (helägd av SAP)
- Sydöstran, Karlskrona (SAP äger 9,9 procent)
- Östra Småland och Nyheterna (Gota Media äger 91 procent och SAP-ägda Östra Småland Intressenter AB 9 procent)
- Övriga tidningar
- Aktuellt i Politiken (helägd via AiP Media Produktion AB)
- Tiden (helägd via AiP Media Produktion AB)
- Morgonbris (helägd via AiP Media Produktion AB)
- Scen & Salong (helägd via AiP Media Produktion AB)
- Stockholms-Tidningen (helägd via AiP Media Produktion AB)
Det finns också ett antal tidningar som inte ägs av partiet och betecknar sig som ”oberoende socialdemokratiska”, ”obundna socialdemokratiska” eller ”socialdemokratiska” – se Lista över svenska tidningar ordnade efter ideologi.
Skolor
- Bommersvik (SSU:s förbundsskola utanför Södertälje)
- Brunnsvik (utanför Ludvika)
- Rönneberga kurs- och konferensanläggning (facklig kursgård på Lidingö)
Andra organisationer och företag med anknytning till partiet
- AiP Media Produktion AB
- A-lotterierna – lotteri- och spelbolag
- Arbetarnas Bildningsförbund (ABF)
- Arbetarrörelsens Tankesmedja
- Feministas
- Folkets Hus – driver lokaler i anslutning till arbetarrörelsens organisationer
- Folksam – försäkringsbolag som står LO och KF nära
- Fonus – begravningsbyrå som till stor del ägs av LO, TCO och socialdemokratiska föreningar
- Hyresgästföreningen – medlem i Palmecentret och ABF
- Kooperativa Förbundet (KF) – var bland annat med och bildade ABF, Folksam och Palmecentret
- Koopi – medlem i Palmecentret
- Landsorganisationen i Sverige (LO) – nationell arbetstagarorganisation
- Palmecentret
- Pensionärernas riksorganisation (PRO) – medlem i ABF
- Riksbyggen – bostadsrättsföretag som vid årsskiftet 2004–2005 ägdes till 41,1 procent av LO-fackförbund, 2,8 procent av KF och 0,7 procent av Folksam
- Spero – spelföretag som partiet driver tillsammans med bland annat nykterhetsorganisationen IOGT-NTO
- Unga Örnar
- Verdandi
Internationella medlemskap och samarbeten
- Progressive Alliance
- Europeiska socialdemokraters parti (PES/EPS, Europasocialisterna)
Noter
- ^ Claes Tholin var ordförande i Socialdemokraternas verkställande utskott mellan 1896 och 1907 och var i denna egenskap i praktiken partiordförande.
- ^ Hjalmar Branting var ordförande i Socialdemokraternas verkställande utskott mellan 1907 och 1908 och var i denna egenskap i praktiken partiordförande. Han valdes formellt till partiordförande av Socialdemokraternas partikongress 1908 och blev därmed partiets förste kongressvalde partiordförande.
- ^ Efter Hjalmar Brantings död 1925 utsågs Per Albin Hansson till tillförordnad partiordförande av Socialdemokraternas partistyrelse. Hansson valdes formellt till partiordförande av Socialdemokraternas partikongress 1928.
- ^ Stefan Löfven utsågs till tillförordnad partiordförande av Socialdemokraternas partistyrelse den 27 januari 2014. Han valdes formellt till partiordförande av Socialdemokraternas partikongress den 4 april 2013.
Referenser
Noter
- ^ [a b] ”Partierna fortsätter att tappa medlemmar”. Dagens industri. 3 mars 2017. http://www.di.se/nyheter/partierna-fortsatter-att-tappa-medlemmar/. Läst 3 mars 2017.
- ^ ”Socialdemokraternas Partiprogram”. Arkiverad från originalet den 27 februari 2012. https://web.archive.org/web/20120227012531/http://www.socialdemokraterna.se/upload/Central/dokument/pdf/V%C3%A5rt%20parti/partiprogram.pdf.
- ^ ”Vår Politik”. http://www.socialdemokraterna.se/Var-politik/Var-politik-A-till-O/Feminism/.
- ^ ”S nobbar Socialistinternationalen”. Sydsvenskan. 27 februari 2017. https://www.sydsvenskan.se/2017-02-27/s-nobbar-socialistinternationalen. Läst 29 maj 2017.
- ^ ”Löfven till styrelsen för ny organisation”. Västerbottens-Kuriren. 10 mars 2017. http://www.vk.se/1953407/lofven-till-styrelsen-for-ny-organisation. Läst 29 maj 2017.
- ^ ”Fördelning av mandat och fastställelse av vilka kandidater som har valts till ledamöter och ersättare i valet till Europaparlamentet 2014” (pdf). Beslutsprotokoll. Valmyndigheten. 30 maj 2014. sid. 3. http://www.val.se/val/ep2014/slutresultat/protokoll/protokoll_00E.pdf. Läst 3 juni 2014.
- ^ ”Stefan Löfven ny partiordförande”. Socialdemokraterna. 27 januari 2012. Arkiverad från originalet den 30 januari 2012. https://web.archive.org/web/20120130180423/http://www.socialdemokraterna.se/Media/nyheter/Stefan-Lofven-ny-ordforande/.
- ^ [a b] Arnstad, Henrik; Janson, Barbro (10 maj 2006). ”Ideologier - Socialism”. Valet 06. Television. Arkiverad från originalet den 15 maj 2011. https://web.archive.org/web/20110515111417/http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=50714&a=574127. Läst 7 oktober 2008.
- ^ ”Mandatfördelning 2010-2013”. Svenska Kyrkan. Arkiverad från originalet den 13 september 2013. https://web.archive.org/web/20130913192807/http://svenskakyrkan.se/default.aspx?id=645790.
- ^ Oscarsson, Henrik; Holmberg, Sören (10 maj 2008). ”Alliansseger”. Valundersökningen 2006. Göteborgs universitet och Statistiska centralbyrån. sid. 292. http://www.scb.se/statistik/_publikationer/ME0106_2006A01_BR_04_ME04BR0801.pdf. Läst 12 februari 2010.
- ^ ”Val till riksdagen - Röster, Röstfördelning” (html). Valmyndigheten. 23 september 2010. http://www.val.se/val/val2010/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 27 december 2011.
- ^ ”Val till riksdagen - Valda, Mandatfördelning” (html). Valmyndigheten. 23 september 2010. http://www.val.se/val/val2010/slutresultat/R/rike/valda.html. Läst 27 december 2011.
- ^ ”Nu är Stefan Löfven partiledare”. Sveriges Radio. 27 januari 2012. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4932988.
- ^ ”Val till riksdag kommun och landsting 2014”. http://www.val.se/val/val2014/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 18 mars 2015.
- ^ SvD 4 april 2013. Historiskt låga medlemstal i S
- ^ ”Fler gick med i partier valåret”. Göteborgs-Posten. 12 februari 2015. http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2628172-fler-gick-med-i-partier-valaret. Läst 23 februari 2015.
- ^ Nelander, Sven (10 maj 2004). ”Facket som folkrörelse” (pdf). Landsorganisationen i Sverige. sid. 17. http://www.lo.se/home/lo/res.nsf/vres/lo_fakta_1366027492914_facketsomfolkrorelse_pdf/$file/facketsomfolkrorelse.pdf. Läst 4 maj 2016.
- ^ ”Socialdemokraterna: Vårt parti”. http://www.socialdemokraterna.se/Vart-parti/., Socialdemokraterna.se
- ^ ”Socialdemokraterna: Ekonomi och stadgar”. Socialdemokraterna.se. Arkiverad från originalet den 19 mars 2009. https://web.archive.org/web/20090319030140/http://www.socialdemokraterna.se/Vart-parti/Ekonomi-och-stadgar/.
- ^ [a b] ”Valstatistik allmänna valen 1970 Del 1 Riksdagsvalet”. Statistiska centralbyrån. http://www.scb.se/H/SOS%201911-/Valstatistiken/Allm%C3%A4nna%20valen%20%28SOS%29%201970-1998/Valstatistik-Allmanna-valen-1970-Del-1-Riksdagsvalet.pdf.
- ^ [a b c] ”Valresultat 1970-2014”. tacitus.nu. http://www.tacitus.nu/svenskhistoria/politik/valresultat.htm.
- ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad ae] Partiledare och partisekreterare, Socialdemokraterna, http://www.socialdemokraterna.se/Vart-parti/Var-historia/Partiledare/, läst 22 juni 2014
- ^ Järtelius, Arne (14 mars 2007), Socialdemokraterna: Ordförandeval genom tiderna, Nationalencyklopedin, http://www.ne.se/rep/socialdemokraterna-ordförandeval-genom-tiderna, läst 24 juni 2014
- ^ ”Nu är Stefan Löfven partiledare”, Sveriges Radio, 27 januari 2012, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4932988, läst 22 juni 2014
- ^ Magnusson, Örjan (4 april 2013), ”Stefan Löfven vald till partiledare”, Sveriges Television, http://www.svt.se/nyheter/sverige/stefan-lofven-valjs-till-partiledare, läst 22 juni 2014
- ^ [a b c d e f g h] Aspling, Sven (1989). 100 år i Sverige - Vägen till Folkhemmet
Källor
- Haste, Hans (1988). Det första seklet: [människor, händelser och idéer i svensk socialdemokrati]. D. 1. Stockholm: Tiden. Libris 752682. ISBN 91-550-3325-3
- Karlsson, Sten O. (2001). Det intelligenta samhället: en omtolkning av socialdemokratins idéhistoria. Stockholm: Carlsson. Libris 8372214. ISBN 91-7203-376-2
Vidare läsning
- Branting, Hjalmar (1892). Socialismen: en historisk framställning. Studentföreningen Verdandis småskrifter, 99-0470915-7 ; 45. Stockholm: Bonnier. Libris 1314534. http://runeberg.org/bhsoc/
- Danielsson, Axel (1894). Socialdemokratin: dess uppkomst och utveckling. Studentföreningen Verdandis småskrifter, 99-0470915-7 ; 52. Stockholm: Bonnier. Libris 1464162
- Socialdemokratiens århundrade. Stockholm: Ljus. 1904-1906. Libris 899689. http://runeberg.org/hbsda/ - Ny utgåva 1911 och faksmiliutgåva av densamma med inledning av Per Nyström 1968.
- Danielsson, Axel (1909). Socialdemokratin: dess uppkomst och utveckling. Studentföreningen Verdandis småskrifter, 99-0470915-7 ; 27. Stockholm: Verdandi. Libris 1778053 - 2. upplagan, tillökad samt fullföljd fram till 1909 av Hjalmar Branting.
- Magnusson, Gerhard (1920-1924). Socialdemokratien i Sverige. Stockholm: Norstedt. Libris 37501 - 3 volymer.
- Nerman, Ture (1938). Svensk arbetarrörelse under hundra år. Stockholm: Tiden. Libris 8198555
- Den svenska arbetarklassens historia. Stockholm. 1941-1957. Libris 766527 - 12 volymer, bland annat Herbert Tingsten (1941) Den svenska socialdemokratiens idéutveckling (2 volymer).
- Arbetets söner: text och bilder ur den svenska arbetarrörelsens saga. Stockholm: Steinsvik. 1944-1960. Libris 45497 - 4 volymer i flera olika upplagor.
- Svensk arbetarrörelse i ord och bild: 1881-1955. Stockholm: Tiden. 1956. Libris 466157
- Bäckström, Knut (1958-1963). Arbetarrörelsen i Sverige.. Stockholm: Arbetarkultur. Libris 8209244 - 2 volymer.
- Gunnarson, Gunnar (1970). Arbetarrörelsens krönika i ord och bild: [en bokfilm]. 1881-1938. Stockholm: Tiden. Libris 8081197
- Hirdman, Yvonne (1979). Vi bygger landet: den svenska arbetarrörelsens historia från Per Götrek till Olof Palme. Solna: Pogo press. Libris 7639436. ISBN 91-7386-039-5
- ”Sverige före och efter socialdemokratin: en första översikt”. Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia (Lund : Arkiv, 1971-) 1979 (Nr 15/16): sid. 3-36 : tab. 1979. ISSN 0345-0333. ISSN 0345-0333 ISSN 0345-0333. http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=586641&fileOId=1299284. Libris 3073824
- Haste, Hans (1988-1989). Det första seklet: [människor, händelser och idéer i svensk socialdemokrati]. Stockholm: Tiden. Libris 752681 - 2 volymer.
- Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år. Stockholm: Tiden. 1989. Libris 7421566. ISBN 91-550-3444-6
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Socialdemokraterna (Sverige).
- Socialdemokraterna – officiell webbplats
- Partiprogram och riktlinjer
- Dagens Nyheters temasida om Socialdemokraterna
- Hjalmar Branting: Hvarför arbetarerörelsen måste bli socialistisk (PDF)
|