Socialdemokraterna (Sverige)

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti
Förkortning	S, SAP
Land	Sverige
Partiordförande	Stefan Löfven
Partisekreterare	Lena Rådström Baastad
Gruppledare	Annelie Karlsson
Grundat	23 april 1889
Huvudkontor	Sveavägen 68, Stockholm
Antal medlemmar	89 010 (1)
Politisk ideologi	Socialdemokrati Tredje vägens politik Feminism
Politisk position	Mitten-vänster
Internationellt samarbetsorgan	Progressiva Alliansen
Europeiskt samarbetsorgan	Europeiska socialdemokratiska partiet (PES)
Politisk grupp i Europaparlamentet	Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet (S&D)
Färg(er)	Röd
Ungdomsförbund	Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU)
Studentförbund	Socialdemokratiska Studentförbundet (S-Studenter)
Europaparlamentet
Röstandel	24,19 %
Mandat	5 / 20
Sveriges riksdag
Röstandel	28,26 %
Mandat	100 / 349
Landstingsfullmäktige
Röstandel	28,74 %
Mandat	523 / 1 696
Kommunfullmäktige
Röstandel	27,58 %
Mandat	3 752 / 12 700
Webbplats
www.socialdemokraterna.se
Svensk politik Politiska partier Val

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP), vanligen Socialdemokraterna (S), är ett socialdemokratiskt politiskt parti i Sverige. På partiets valsedlar anges partibeteckningen Arbetarepartiet – Socialdemokraterna. Partiordförande sedan 27 januari 2012 är Stefan Löfven.

Socialdemokraterna har sitt ursprung i den socialistiska arbetarrörelsen och är dess främsta politiska gren. Partiet innehade regeringsmakten oavbrutet från 1936 till 1976. Partiet sitter efter valet 2014 i en koalitionsregering med Miljöpartiet, efter att ha varit i opposition sedan valet 2006.

Partiet har stått för marknadsekonomi kombinerat med politiska regleringar och statligt ägande ett samhälle med allmän välfärd genom en stark, skattefinansierad offentlig sektor. I och med 1980- och 1990-talens tredje vägens politik har partiet rört sig närmare den så kallade politiska mitten. Partiets officiella ideologi är socialdemokrati. Socialdemokraterna betonar vikten av fördelningspolitik samt principen av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Partiet är Sveriges största sett till antalet medlemmar och valresultat, både i riksdagen och i kyrkomötet. Socialdemokraterna har sitt starkaste stöd i storstädernas utanförskapsområden samt i norra Sverige.

I Europaparlamentsvalet 2014 erhöll Socialdemokraterna 24,19 procentenheter av väljarnas röster och fick därmed fem mandat i parlamentet. I parlamentet är Socialdemokraterna en del av Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet (S&D). Partiet är medlem av Europeiska socialdemokratiska partiet.

Partiet är också en nomineringsgrupp i Svenska kyrkan under beteckningen Arbetarpartiet - socialdemokraterna.

Historia

Liksom de flesta andra socialdemokratiska partier har Socialdemokraterna en röd ros som partisymbol.

August Palm.

Hjalmar Branting.

Den svenska socialdemokratins historia påstås ha börjat den 6:e november 1881 när August Palm höll talet Hvad vilja socialdemokraterna?, men det var först åtta år senare som Sveriges socialdemokratiska arbetareparti bildades. Bakom bildandet 1889 stod fackföreningar, sjuk- och begravningskassor och olika socialistiska grupper. 1898 bildade socialdemokraterna Landsorganisationen (LO). Den unga svenska arbetarrörelsen enades kring två huvudfrågor: allmän och lika rösträtt och åtta timmars arbetsdag (även känt som 8 timmars arbete – 8 timmars fritid – 8 timmars vila). Kravet om åtta timmars arbetsdag blev verklighet 1919 när 48-timmarsarbetsveckan introducerades och 1921 omfattade den allmänna och lika rösträtten även kvinnor. Dock saknade fortfarande stora grupper rösträtt, bland annat människor som uppbar försörjningsstöd.

I och med första världskriget 1914 hamnade den internationella arbetarrörelsen i kris när de olika socialdemokratiska partierna slöt upp bakom respektive nationell regering. Under världskriget ökade motsättningarna i det svenska samhället, som var hårt drabbat av svält med kravaller som följd (1917) och Sveriges konservativa statsminister Hjalmar Hammarskjöld gavs öknamnet ”Hungersköld”. Även inom socialdemokratin ökade motsättningarna med en allt djupare spricka mellan en partiledning som slutit upp bakom nationen och den borgerliga regeringen och ett ungdomsförbund som bedrev en antimilitaristisk linje. På grund av den så kallade munkorgsstadgan kom socialdemokratin att splittras i två partier när det Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SDUF) tillsammans med vänsteroppositionen i protest lämnade partiet och bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV), som i dag är Vänsterpartiet. Den uppdelningen gjorde slut på en lång period av inre konflikter och slitningar inom SAP.

År 1928 formulerade Per Albin Hansson Socialdemokraternas vision om Folkhemmet: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.” Från och med valet 1932 inleddes en period av socialdemokratisk dominans inom svensk politik. Partiet innehade regeringsmakten oavbrutet fram till 1976 (med undantag av 19 juni–28 september 1936 då Bondeförbundets regering med Axel Pehrsson-Bramstorp som statsminister styrde) under vilken period man sjösatte flera stora socialpolitiska reformer, såsom den allmänna sjukförsäkringen och allmänna tilläggspension (ATP). Även 1938 års överenskommelse mellan Landsorganisationens och Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), kallat Saltsjöbadsavtalet, var av stor vikt för den socialdemokratiska samförståndspolitiken som Per Albin Hansson ämnade föra med mål om att uppnå det klasslösa samhället.

Under den så kallade lotteririksdagen 1973–1976 drogs huvudlinjerna i de lagar som kom att utgöra arbetsrättsreformerna, såsom lagen om anställningsskydd (LAS) och medbestämmandelagen (MBL), fram. Under samma årtionde kom även kungens makt att inskränkas genom den så kallade Torekovskompromissen, samt en åsiktsregistrering ombesörjt av socialdemokraterna att avslöjas (se IB-affären).

På 1980-talet avgjordes kärnkraftsfrågan och därmed kom ett avslut på inre slitningar inom partiet, reformen om löntagarfonder genomförs och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU) slänger ut vänsterfalangen, kallade trotskisterna, ur förbundet. I mitten av 1980-talet genomför Socialdemokraterna omfattande avregleringar av finans- och kreditmarknaderna som kommit att kallas novemberrevolutionen. År 1986 mördades den socialdemokratiske statsministern Olof Palme.

På 1990-talet genomförde socialdemokraterna en hård sanering av svensk ekonomi genom ett omfattande sparprogram med nedskärningar i den offentliga sektorn och privatiseringar samt en uppgörelse med de borgerliga partierna om ett nytt pensionssystem där ATP-systemet på sikt avvecklades. Under saneringsåren samarbetade SAP med Centerpartiet, för att från 1998 fram till 2006 samarbeta med Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att behålla regeringsmakten.

På 2000-talet blev socialdemokraterna efter kongressbeslut (2001) ett feministiskt parti och 2007 fick partiet sin första kvinnliga partiledare, Mona Sahlin, efter nära 120 år av manliga föregångare.

I riksdagsvalet 2010 fick Socialdemokraterna 30,66 procent av rösterna och 112 mandat. SAP förblev därmed med knapp marginal det största partiet i Sverige, även om partiet samtidigt fick sitt lägsta valresultat sedan andrakammarvalet våren 1914. De rödgröna som helhet blev också mindre än den borgerliga Alliansen, som efter valet fortsatte att regera utan majoritet i riksdagen. Socialdemokraternas partiordförande Sahlin valde att avgå efter valet och på en extra partikongress den 25 mars 2011 valdes Håkan Juholt till ny partiordförande.

Juholt avgick som partiledare den 21 januari 2012 efter en period av motgångar för Juholt i media. Den 27 januari 2012 utsågs Stefan Löfven till ny partiordförande. I riksdagsvalet 2014 ökade Socialdemokraterna marginellt och fick 31,01% vilket motsvarade 113 mandat. Det rödgröna blocket blev större än Alliansen, dock utan egen majoritet, och valet blev därmed det första segervalet för Socialdemokraterna sen riksdagsvalet 2002. Efter valet bildade Stefan Löfven en koalitionsregering med Miljöpartiet.

Organisation

Fyra av ledamöterna i partistyrelsen 2013: Från vänster: Carin Jämtin, Stefan Löfven, Magdalena Andersson och Mikael Damberg.

Stefan Löfven, partiledare sedan 27 januari 2012.

Riksnivå

Partiet har sitt huvudkontor på Sveavägen 68 i Stockholm. Här sammanträder partistyrelsen och dess verkställande utskott (VU) som är högsta beslutande organ mellan kongresserna, som hålls vartannat år. LO:s ordförande har alltid en adjungerad plats i både partistyrelsen och VU. För socialdemokratiska ledamöter i Sveriges riksdag, se här.

Länsnivå

Partiet är uppdelat i 26 partidistrikt. Partidistrikten utgör partiets högsta organisatoriska enhet på regional nivå. Distrikten styrs av en distriktsstyrelse som väljs på distriktets kongress. Distriktets kongress utgör partidistriktets högsta beslutande organ. Partidistrikten fastställer partiets kandidatlistor för val till landstingsfullmäktige och Svenska kyrkans valda beslutsorgan.

Partidistrikt

Gotlands och Stockholms arbetarekommuner räknas organisatoriskt som både arbetarekommuner och partidistrikt.

• Blekinge partidistrikt
• Bohusläns partidistrikt
• Dalarnas partidistrikt
• Gotlands arbetarekommun
• Gävleborgs partidistrikt
• Göteborgs partidistrikt
• Hallands partidistrikt
• Jämtlands partidistrikt
• Jönköpings läns partidistrikt
• Kalmar läns partidistrikt
• Kronobergs partidistrikt
• Norra Älvsborgs partidistrikt
• Norrbottens partidistrikt
• Skaraborgs partidistrikt
• Skånes partidistrikt
• Stockholms arbetarekommun
• Stockholms läns partidistrikt
• Södra Älvsborgs partidistrikt
• Sörmlands partidistrikt
• Uppsala läns partidistrikt
• Värmlands partidistrikt
• Västerbottens partidistrikt
• Västernorrlands partidistrikt
• Västmanlands partidistrikt
• Örebro läns partidistrikt
• Östergötlands partidistrikt

Kommunnivå

Partiets minsta organisatoriska enhet är den socialdemokratiska föreningen. I varje primärkommun finns det flera socialdemokratiska föreningar (s-föreningar) som tillsammans bildar en arbetarekommun.

Det är i s-föreningen som den dagliga politiska verksamheten sker. S-föreningen nominerar medlemmar från den egna föreningen eller någon annan förening inom samma arbetarekommun till kommunala politiska uppdrag.

Arbetarekommunen håller regelbundna möten där s-föreningarna lägger fram frågor som rör partiets politik på kommunal nivå. Arbetarekommunen styrs av en styrelse som utses varje år på ett årsmöte. Arbetarekommunen fastställer partiets kandidatlistor till kommunfullmäktigeval.

Medlemsantal

1990 hade Sveriges socialdemokratiska arbetareparti 1 034 000 medlemmar.^{[källa behövs]} Efter kollektivanslutningens avskaffande vid årsskiftet 1991–1992 var antalet medlemmar 259 000.^{[källa behövs]} År 1999 hade siffran sjunkit till 177 000 och 2003 var man nere i 143 407 medlemmar.^{[källa behövs]} I slutet av 2012 var medlemsantalet för första gången under 100 000 medlemmar, nämligen 99 484. 2013 gick medlemsantalet ner till 97 396, men vände tillfälligt upp igen till 101 674 medlemmar vid årsskiftet 2014/2015. Talet har därefter gått nedåt och var 2016/2017 89 000 medlemmar.

Ideologi

Socialdemokraternas ideologi är demokratisk socialism, vilken partiet anser vara synonym med begreppet socialdemokrati. SAP betonar vikten av en rättvis och aktiv fördelningspolitik samt principen av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Partiet hade som mål att skapa ett socialistiskt samhälle på demokratisk väg, men med tiden kom man att acceptera marknadsekonomi, med politiska regleringar. Det eftersträvade samhället blev istället folkhemmet med allmän välfärd, säkerställd genom en stark offentlig sektor finansierad av skatter.

En central fråga för partiet var länge hur Sverige skulle socialiseras, till exempel genom debatterna om planhushållning, funktionssocialism och senare ekonomisk demokrati, vilket utmynnade i bland annat löntagarfonderna. I och med 1980- och 1990-talets tredje vägens politik har partiet rört sig närmare den så kallade politiska mitten.

Facklig–politisk samverkan

Redan från början ansågs samarbete mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska gren vara nödvändig. På LO:s första kongress beslutades att fackförening som var ansluten till LO inom tre år skulle ansluta sig till det socialdemokratiska partiet. Detta beslut väckte dock opposition och vid LO:s kongress 1900 beslutades att LO i stället skulle verka för att föreningarna skulle ansluta sig till den lokala arbetarkommunen. År 1909 ströks även detta. Enskilda fackförbund kunde dock ansluta sina medlemmar kollektivt till partiet, men enskilda medlemmar reservera sig mot det.

Vid årsskiftet 1990–1991 avskaffades denna fackliga kollektivanslutning. En förening kan fortfarande bli medlem i arbetarkommunen i egenskap av organisation. Antalet medlemmar i Socialdemokraterna minskade därefter från över en miljon till cirka hundratusen år 2008.

Det ekonomiska stödet till Socialdemokraterna är enligt partiet 6 miljoner per år från LO centralt och 9 miljoner per år från de enskilda fackförbunden, alltså totalt cirka 15 miljoner kronor per år.

Redan från början satt representanter för LO i partistyrelsen. Det finns flera exempel på företrädare för LO som blivit socialdemokratiska riksdagsledamöter eller statsråd.

Partiets ungdomsförbund SSU är också LO:s ungdomsförbund och LO har en plats i SSU:s förbundsstyrelse. LO:s ordförande ingår i partistyrelsen.

Valresultat

Europaparlamentsval

• 1995: 28,06 procent
• 1999: 26,00 procent
• 2004: 24,56 procent
• 2009: 24,41 procent
• 2014: 24,19 procent

Riksdagsval 1911–2018

Mellan mitten på 1930-talet och mitten på 1980-talet hade det socialdemokratiska partiet sin "guldålder", då man i hälften av valen fick mellan 44,6 och 46,2 procent av rösterna. I två av valen, åren 1940 och 1968, fick man till och med över 50 procent av rösterna. I endast tre val, åren 1973, 1976 och 1979, fick man under 44,6 procent av rösterna.

• 1911: 28,5 %
• 1914 våren: 30,1 %
• 1914 hösten: 36,4 %
• 1917: 39,2 %
• 1920: 36,1 %
• 1921: 39,4 %
• 1924: 41,1 %
• 1928: 37,0 %
• 1932: 41,1 %
• 1936: 45,9 %
• 1940: 53,8 %
• 1944: 46,6 %
• 1948: 46,1 %
• 1952: 46,0 %
• 1956: 44,6 %
• 1958: 46,2 %
• 1960: 47,8 %
• 1964: 47,3 %
• 1968: 50,1 %
• 1970: 45,3 %
• 1973: 43,6 %
• 1976: 42,7 %
• 1979: 43,2 %
• 1982: 45,6 %
• 1985: 44,7 %
• 1988: 43,2 %
• 1991: 37,7 %
• 1994: 45,2 %
• 1998: 36,4 %
• 2002: 39,9 %
• 2006: 34,9 %
• 2010: 30,7 %
• 2014: 31,0 %
• 2018: 28,3 %

Resultat i riksdagsval per kommun

Resultat i riksdagsvalet 2018 på kommunnivå

• 

  1973

• 

  1976

• 

  1979

• 

  1982

• 

  1985

• 

  1988

• 

  1991

• 

  1994

• 

  1998

• 

  2002

• 

  2006

• 

  2010

• 

  2014

Kommunalval 1910–2014

Från slutet på 1930-talet till 1960-talet så var det Socialdemokratiska partiet starkt gynnat i kommunalvalen i förhållande till valen till den andra kammaren. Kommunalvalet år 1966 blev dock ett bakslag. År 1970 började kommunalvalen hållas på samma dag som Riksdagsvalen och Landstingsvalen. Då blev valresultaten istället jämförbara med de andra valresultaten. År 1985 påbörjades en ny trend igen dock, då man istället fick märkbart lägre valresultat än i de andra valen. Detta skedde då miljöpartiet och andra lokala partier ökade i popularitet i kommunalvalen.

• 1910: 16,8 %
• 1912: 21,8 %
• 1914: 26,4 %
• 1916: 30,2 %
• 1918: 32,3 %
• 1919: 36,3 %
• 1922: 34,7 %
• 1926: 39,0 %
• 1930: 41,4 %
• 1934: 42,1 %
• 1938: 50,4 %
• 1942: 50,3 %
• 1946: 44,4 %
• 1950: 48,6 %
• 1954: 47,4 %
• 1958: 46,8 %
• 1962: 50,5 %
• 1966: 42,2 %
• 1970: 45,6 %
• 1973: 43,2 %
• 1976: 43,0 %
• 1979: 43,0 %
• 1982: 45,5 %
• 1985: 42,6 %
• 1988: 41,6 %
• 1991: 36,6 %
• 1994: 43,4 %
• 1998: 35,1 %
• 2002: 37,2 %
• 2006: 34,6 %
• 2010: 32,4 %
• 2014: 31,2 %

Landstingsval 1970–2014

Det socialdemokratiska partiet har generellt sett fått högre valresultat i Landstingsvalen jämfört med Riksdagsvalen. De enda undantagen är åren 1985, 1998 och 2002.

• 1970: 45,8 %
• 1973: 43,8 %
• 1976: 43,7 %
• 1979: 43,9 %
• 1982: 46,6 %
• 1985: 44,4 %
• 1988: 43,7 %
• 1991: 38,3 %
• 1994: 45,5 %
• 1998: 35,8 %
• 2002: 38,3 %
• 2006: 34,9 %
• 2010: 33,0 %
• 2014: 32,9 %

Socialdemokratiska regeringar

Från 1932 var socialdemokraterna i regeringsställning så gott som oavbrutet fram till 1976. Det enda undantaget utgjordes av Bondeförbundets Regeringen Pehrsson-Bramstorp, som regerade från juni till september 1936.

Statsminister Per-Albin Hansson (1937).

Statsminister Olof Palme (1973).

1.	Branting I	1920
2.	Branting II	1921–1923
3.	Branting III	1924–1925
4.	Sandler	1925–1926
5.	Hansson I	1932–1936
6.	Hansson II	1936–1940	Anm. Koalitionsregering tills.m. Bondeförbundet.
7.	Hansson III	1939–1945	Anm. Den s.k. samlingsregeringen (13 december 1939–31 juli 1945) tills.m. Bondeförbundet, Folkpartiet och Högerpartiet.
8.	Hansson IV	1945–1946
9.	Erlander I	1946–1951
10.	Erlander II	1951–1957	Anm. Koalitionsregering tills.m. Bondeförbundet.
11.	Erlander III	1957–1969
12.	Palme I	1969–1976
13.	Palme II	1982–1986
14.	Carlsson I	1986–1990
15.	Carlsson II	1990–1991
16.	Carlsson III	1994–1996	Anm. Stödd av Centerpartiet.
17.	Persson	1996–2006	Anm. Stödd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet de Gröna.
18.	Löfven I	2014-2019	Anm. Koalitionsregering tills.m. Miljöpartiet de Gröna.
18.	Löfven II	2019-	Anm. Koalitionsregering.

Majoritetsställning i kommuner

Socialdemokraterna styr i många av Sveriges kommuner, ofta i samarbete med andra partier. Nedan är en tabell över några av de kommuner där Socialdemokraterna 2015 är med och styr.

Kommun	Folkmängd	Kommunstyrelsens ordförande	Samarbetspartier
Stockholms kommun	911 989	Karin Wanngård (S)	Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Feministiskt Initiativ
Göteborgs kommun	541 145	Ann-Sofie Hermansson (S)	Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Feministiskt Initiativ
Malmö kommun	318 107	Katrin Stjernfeldt Jammeh (S)	Miljöpartiet, Vänsterpartiet
Uppsala kommun	207 362	Marlene Burwick (S)	Miljöpartiet, Vänsterpartiet
Linköpings kommun	151 881	Kristina Edlund(S)	Miljöpartiet, Liberalerna
Västerås kommun	143 702	Anders Teljebäck (S)	Miljöpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna
Örebro kommun	142 618	Kenneth Nilsson (S)	Centerpartiet, Kristdemokraterna
Norrköpings kommun	135 283	Lars Stjernkvist (S)	Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna
Eskilstuna kommun	101 790	Jimmy Jansson (S)	Moderaterna, Centerpartiet

Personer med centrala uppdrag

Grafisk tidsaxel över partiordförande och partisekreterare

Partiordförande

Partiordföranden (i dagligt tal vanligen partiledaren) är Socialdemokraternas högsta representant och väljs av partikongressen. Partiordföranden är ordförande i partistyrelsen samt i verkställande utskottet (VU).

Vid Socialdemokraternas bildande 1889 hade partiet inte någon partiordförande i modern mening. Istället tillämpades ett kollektivt ledarskap genom partiets verkställande utskott. I samband med att posten som ordförande i verkställande utskottet inrättades betraktades innehavaren av denna post även som partiordförande. Den förste partiordföranden att väljas av Socialdemokraternas partikongress var Hjalmar Branting, som valdes vid partikongressen 1908.

Av de tio personer som hittills innehaft posten som partiordförande i Socialdemokraterna (nuvarande partiordförande medräknad) har sju även innehaft posten som Sveriges statsminister.

Claes Tholin	1896–1907
Hjalmar Branting	1907–1925
Per Albin Hansson	1925–1946
Tage Erlander	1946–1969
Olof Palme	1969–1986
Ingvar Carlsson	1986–1996
Göran Persson	1996–2007
Mona Sahlin	2007–2011
Håkan Juholt	2011–2012
Stefan Löfven	sedan 2012

Partisekreterare

Karl Magnus Ziesnitz	1896–1901
Carl Gustaf Wickman	1901–1911
Fredrik Ström	1911–1916
Gustav Möller	1916–1940
Rickard Lindström (tillförordnad)	1924–1926
Rickard Lindström (tillförordnad)	1930–1933
Anders Nilsson (tillförordnad)	1933–1940
Torsten Nilsson	1940–1945
Sven Andersson	1945–1948
Sven Aspling	1948–1962
Sten Andersson	1962–1982
Bo Toresson	1982–1992
Mona Sahlin	1992–1994
Leif Linde	1994–1996
Ingela Thalén	1996–1999
Lars Stjernkvist	1999–2004
Marita Ulvskog	2004–2009
Ibrahim Baylan	2009–2011
Carin Jämtin	2011–2016
Lena Rådström Baastad	sedan 2016

Partikassör

Karl Magnus Ziesnitz	1896–1901
Carl Gustaf Wickman	1901–1921
Anna Sterky	1921–1924
Emil Wallin	1925–1948
Ernst Nilsson (s)	1948–1963
Allan Arvidsson	1963–1972
Nils Gösta Damberg	1972–1987
Björn Wall	1987–1992
Bosse Sundling	1992–1995
Inger Mäler	1995–2000
Birgitta Lönegård	2001–2005
Tommy Ohlström	2005–2013
Hans Dahlgren	2013-2014
Roger Berzell	2014-

Gruppledare i riksdagens första kammare 1933–1970

Harald Åkerberg	1933–1950
Axel Strand	1951–1970

Gruppledare i riksdagens andra kammare 1933–1970

Anders Anderson	1933–1940 (lagtima riksdagen)
Allan Vougt	1940–1945 (urtima riksdagen)
Erik Fast	1945–1953
Gösta Skoglund	1954–1957
Gösta Netzén	1957
Ossian Sehlstedt	1957–1959
Hans Gustafsson	1959–1965
Ingemund Bengtsson	1965–1968
Bo Martinsson	1969–1970

Gruppledare i riksdagen (enkammarriksdagen)

Rune Johansson	1971
Ingvar Svanberg	1971–1979
Hans Gustafsson	1979–1982
Lilly Hansson	1982–1985
Ivar Nordberg	1985–1988
Jan Bergqvist	1988–1994
Sven Hulterström	1994–2001
Britt Bohlin Olsson	2001–2008
Sven-Erik Österberg	2008–2011
Carina Moberg	2011–2012
Mikael Damberg	2012–2014
Tomas Eneroth	2014–2017
Anders Ygeman	2017–2019
Annelie Karlsson	sedan 2019

Politiska talespersoner (gruppledare i utskottet) (nuvarande)

• Arbetsmarknadspolitisk talesperson: Anna Johansson
• Civilfrågors talesperson: Johan Löfstrand
• Ekonomisk-politisk talesperson: Fredrik Olovsson
• Försvarspolitisk talesperson: Niklas Karlsson
• Kulturpolitisk talesperson: Lawen Redar
• Miljö- och jordbrukspolitisk talesperson: Hanna Westerén
• Näringpolitisk talesperson: Helene Hellmark Knutsson
• Rättspolitisk talesperson: Morgan Johansson
• Skattepolitisk talesperson: Jörgen Hellman
• Socialförsäkringspolitisk talesperson: Rikard Larsson
• Socialpolitisk talesperson: Kristina Nilsson
• Trafikpolitisk talesperson: Anna-Caren Sätherberg
• Utbildningspolitisk talesperson: Gunilla Svantorp
• Utrikespolitisk talesperson: Kenneth G Forslund
• Kyrkopolitisk talesperson: Jesper Eneroth

Gruppledare, vice gruppledare och politiska talespersoner i riksdagen (nuvarande)

• Ekonomisk-politisk talesperson i riksdagen: Fredrik Olovsson,
• Riksdagens EU-nämnds socialdemokratiska gruppledare: Marie Granlund
• Riksdagens konstitutionsutskotts socialdemokratiska gruppledare: Björn von Sydow
• Vice gruppledare för Socialdemokraterna i riksdagen: Berit Högman

Se även

Associerade organisationer

• HBT-socialdemokrater
• Socialdemokrater för tro och solidaritet (Broderskapsrörelsen)
• S-kvinnor
• Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund (SSU)
• Socialdemokratiska studentförbundet (S-studenter)

Socialdemokratiska ledarsidor

Ursprungligen drev socialdemokraterna själva sina egna dagstidningar och tillsammans med LO förvärvade man bland annat klassiskt liberala Aftonbladet på 1970-talet genom sitt tidningsbolag A-pressen. Efter A-pressens konkurs spriddes flera av tidningarna på olika ägare.

Endast ett fåtal tidningar ägs numera av partiet självt, helt eller delvis och direkt eller via andra bolag. De är:

Dagstidningar med lokal eller regional spridning

• Norrländska Socialdemokraten (NSD), Luleå (ägs av Norrbottens Media AB, som till 25,3 procent ägs av Piteå-Tdningen)
• Piteå-Tidningen, Piteå (helägd av SAP)
• Sydöstran, Karlskrona (SAP äger 9,9 procent)
• Östra Småland och Nyheterna (Gota Media äger 91 procent och SAP-ägda Östra Småland Intressenter AB 9 procent)

Övriga tidningar

• Aktuellt i Politiken (helägd via AiP Media Produktion AB)
• Tiden (helägd via AiP Media Produktion AB)
• Morgonbris (helägd via AiP Media Produktion AB)
• Scen & Salong (helägd via AiP Media Produktion AB)
• Stockholms-Tidningen (helägd via AiP Media Produktion AB)

Det finns också ett antal tidningar som inte ägs av partiet och betecknar sig som ”oberoende socialdemokratiska”, ”obundna socialdemokratiska” eller ”socialdemokratiska” – se Lista över svenska tidningar ordnade efter ideologi.

Skolor

• Bommersvik (SSU:s förbundsskola utanför Södertälje)
• Brunnsvik (utanför Ludvika)
• Rönneberga kurs- och konferensanläggning (facklig kursgård på Lidingö)

Andra organisationer och företag med anknytning till partiet

• AiP Media Produktion AB
• A-lotterierna – lotteri- och spelbolag
• Arbetarnas bildningsförbund (ABF)
• Arbetarrörelsens Tankesmedja
• Feministas
• Folkets Hus – driver lokaler i anslutning till arbetarrörelsens organisationer
• Folksam – försäkringsbolag som står LO och KF nära
• Fonus – begravningsbyrå som till stor del ägs av LO, TCO och socialdemokratiska föreningar
• Hyresgästföreningen – medlem i Palmecentret och ABF
• Kooperativa Förbundet (KF) – var bland annat med och bildade ABF, Folksam och Palmecentret
• Koopi – medlem i Palmecentret
• Landsorganisationen i Sverige (LO) – nationell arbetstagarorganisation
• Palmecentret
• Pensionärernas riksorganisation (PRO) – medlem i ABF
• Riksbyggen – bostadsrättsföretag som vid årsskiftet 2004–2005 ägdes till 41,1 procent av LO-fackförbund, 2,8 procent av KF och 0,7 procent av Folksam
• Spero – spelföretag som partiet driver tillsammans med bland annat nykterhetsorganisationen IOGT-NTO
• Unga Örnar
• Verdandi

Internationella medlemskap och samarbeten

• Progressive Alliance
• Europeiska socialdemokratiska partiet (PES/EPS, Europasocialisterna)

Referenser

Källor

• Haste, Hans (1988). Det första seklet: [människor, händelser och idéer i svensk socialdemokrati]. D. 1. Stockholm: Tiden. Libris 752682. ISBN 91-550-3325-3 
• Karlsson, Sten O. (2001). Det intelligenta samhället: en omtolkning av socialdemokratins idéhistoria. Stockholm: Carlsson. Libris 8372214. ISBN 91-7203-376-2 

Vidare läsning

• Branting, Hjalmar (1892). Socialismen: en historisk framställning. Studentföreningen Verdandis småskrifter, 99-0470915-7 ; 45. Stockholm: Bonnier. Libris 1314534. http://runeberg.org/bhsoc/ 
• Danielsson, Axel (1894). Socialdemokratin: dess uppkomst och utveckling. Studentföreningen Verdandis småskrifter, 99-0470915-7 ; 52. Stockholm: Bonnier. Libris 1464162 
• Socialdemokratiens århundrade. Stockholm: Ljus. 1904-1906. Libris 899689. http://runeberg.org/hbsda/  - Ny utgåva 1911 och faksmiliutgåva av densamma med inledning av Per Nyström 1968.
• Danielsson, Axel (1909). Socialdemokratin: dess uppkomst och utveckling. Studentföreningen Verdandis småskrifter, 99-0470915-7 ; 27. Stockholm: Verdandi. Libris 1778053  - 2. upplagan, tillökad samt fullföljd fram till 1909 av Hjalmar Branting.
• Magnusson, Gerhard (1920-1924). Socialdemokratien i Sverige. Stockholm: Norstedt. Libris 37501  - 3 volymer.
• Nerman, Ture (1938). Svensk arbetarrörelse under hundra år. Stockholm: Tiden. Libris 8198555 
• Den svenska arbetarklassens historia. Stockholm. 1941-1957. Libris 766527  - 12 volymer, bland annat Herbert Tingsten (1941) Den svenska socialdemokratiens idéutveckling (2 volymer).
• Arbetets söner: text och bilder ur den svenska arbetarrörelsens saga. Stockholm: Steinsvik. 1944-1960. Libris 45497  - 4 volymer i flera olika upplagor.
• Svensk arbetarrörelse i ord och bild: 1881-1955. Stockholm: Tiden. 1956. Libris 466157 
• Bäckström, Knut (1958-1963). Arbetarrörelsen i Sverige.. Stockholm: Arbetarkultur. Libris 8209244  - 2 volymer.
• Gunnarson, Gunnar (1970). Arbetarrörelsens krönika i ord och bild: [en bokfilm]. 1881-1938. Stockholm: Tiden. Libris 8081197 
• Hirdman, Yvonne (1979). Vi bygger landet: den svenska arbetarrörelsens historia från Per Götrek till Olof Palme. Solna: Pogo press. Libris 7639436. ISBN 91-7386-039-5 
• ”Sverige före och efter socialdemokratin: en första översikt”. Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia (Lund : Arkiv, 1971-) 1979 (Nr 15/16): sid. 3-36 : tab. 1979. ISSN 0345-0333. ISSN 0345-0333 ISSN 0345-0333. http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=586641&fileOId=1299284.  Libris 3073824
• Haste, Hans (1988-1989). Det första seklet: [människor, händelser och idéer i svensk socialdemokrati]. Stockholm: Tiden. Libris 752681  - 2 volymer.
• Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år. Stockholm: Tiden. 1989. Libris 7421566. ISBN 91-550-3444-6 

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Socialdemokraterna (Sverige).
  Bilder & media
• Socialdemokraterna – officiell webbplats
• Partiprogram och riktlinjer
• Dagens Nyheters temasida om Socialdemokraterna
• Hjalmar Branting: Hvarför arbetarerörelsen måste bli socialistisk (PDF)