Rhenium

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Rhenium
Nummer
75
Tecken
Re
Grupp
7
Period
6
Block
d
Tc

Re

Bh
VolframRheniumOsmium
[Xe] 4f14 5d5 6s2
75Re
   

Rhenium single crystal bar and 1cm3 cube.jpg


Emissionsspektrum
Emissionsspektrum
Generella egenskaper
Utseende Gråaktigt vit
Fysikaliska egenskaper
Densitet 21020 kg/m3 (273 K)
Aggregationstillstånd Fast
Smältpunkt 3459 K (3186 °C)
Kokpunkt 5869 K (5596 °C)
Molvolym 8,86 × 10-6 m3/mol
Smältvärme 33,2 kJ/mol
Ångbildningsvärme 715 kJ/mol
Atomära egenskaper
Atomradie 135 (188) pm
Kovalent radie 159 pm
Jonisationspotential Första: 760 kJ/mol
Andra: 1260 kJ/mol
Tredje: 2510 kJ/mol
Fjärde: 3640 kJ/mol
(Lista)
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration [Xe] 4f14 5d5 6s2
e per skal 2, 8, 18, 32, 13, 2
Electron shell 075 Rhenium - no label.svg
Kemiska egenskaper
Oxidationstillstånd 6, 4, 2, -2 (svag syra)
Elektronegativitet 1,9 (Paulingskalan)
Diverse
Kristallstruktur hexagonal
Ljudhastighet 4700 m/s
Elektrisk konduktivitet 5,42 × 106 A/(V × m)
Mohs hårdhet 7
Identifikation
Historia
Stabilaste isotoper
Huvudartikel: Rheniumisotoper
Nuklid NF t1/2 ST SE (MeV) SP
185Re 37,4 %
Stabil
186mRe {syn.} 2×105 år β-
IT
0,218
0,149
186Os
 
187Re 62,6 % 4,35×1010 år α
β-
1,653
0,003
183Ta
187Os
SI-enheter och STP används om inget annat anges.

Rhenium är ett metalliskt grundämne som har den kemiska beteckningen Re och atomnumret 75. Rhenium är ganska sällsynt men bildas som slaggprodukt vid molybden-framställning.

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Rent rhenium är en hård, ljusgrå, glänsande metall som liknar platina. I kompaktform angrips den av luftens syre först vid temperaturer över 1 000 °C. I findördelad form oxideras den redan vid rumstemperatur i luft.[1]

Rhenium har den näst högsta smältpunkten (3186 °C) av grundämnena efter volfram (3422 °C) och följt av osmium (3033 °C).

Historia[redigera | redigera wikitext]

Walther Noddak och Ida Tacke (makarna Noddak) började år 1922 leta efter grundämnena nummer 43 (teknetium) och 75 (rhenium). Makarna Noddak utvann 1 mg oxid av det de trodde var grundämne nummer 75 ur platinamalm, och genom röntgenspektroskopi hittade man linjer som tillhörde grundämne nummer 75. Sedan offentliggjorde makarna Noddak upptäckten av grundämne nummer 75 och kallade det rhenium efter floden Rhen. År 1929 upptäckte man att rhenium fanns i en halt av 2-4 mg per kg i molybdenglans och kunde därför utvinnas ur slaggprodukter vid molybdenframställning.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Det produceras cirka 20 ton rhenium per år (1995). Så stor mängd förbrukas dock inte varför en stor del av produktionen läggs i lager.

Rhenium används tillsammans med platina som katalysator i bilar för att bli av med kväveoxider, kolmonoxid och aromatiska kolväten från avgaserna. Rhenium används även i legeringar med nickel som används i jetmotorer. På grund av sin temperaturbeständighet, elesticitet och mekaniska hållfasthet används den också i termoelement, elektronrör, elektriska kontakter, glödtrådar m. m. [1]

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Rhenium finns i en medelhalt i jordskorpan av 4×10-4 ppm och i haven av 4×10-6. Rhenium förekommer mest tillsammans med molybden men även i platinamalm, columbit och gandolit.

Framställning[redigera | redigera wikitext]

Rhenium framställs ur molybdenglans genom rostning av sulfiderna då molybden(VI)oxid (MoO3) och rhenium(VII)oxid (Re2O7) bildas. Sedan hettas oxidblandningen upp till 625 °C och sedan avgår rheniumoxiden som ånga och samlas upp.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Per Enghag: Jordens grundämnen och deras upptäckt (2000, Industrilitteratur)
  1. ^ [a b] Bra Böckers lexikon, 1979.