Rhenium

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Rhenium
Nummer
75
Tecken
Re
Grupp
7
Period
6
Block
d
Tc

Re

Bh
VolframRheniumOsmium
[Xe] 4f14 5d5 6s2
75Re

Rhenium single crystal bar and 1cm3 cube.jpg

Emissionsspektrum
Emissionsspektrum
Generella egenskaper
Relativ atommassa186,21 u
UtseendeGråaktigt vit
Fysikaliska egenskaper
Densitet21 020 kg/m3 (273 K)
AggregationstillståndFast
Smältpunkt3 459 K (3 186 °C)
Kokpunkt5 869 K (5 596 °C)
Molvolym8,86 × 10-6 m3/mol
Smältvärme33,2 kJ/mol
Ångbildningsvärme715 kJ/mol
Atomära egenskaper
Atomradie135 (188) pm
Kovalent radie159 pm
JonisationspotentialFörsta: 760 kJ/mol
Andra: 1 260 kJ/mol
Tredje: 2 510 kJ/mol
Fjärde: 3 640 kJ/mol
(Lista)
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration[Xe] 4f14 5d5 6s2
e per skal2, 8, 18, 32, 13, 2
Electron shell 075 Rhenium - no label.svg
Kemiska egenskaper
Oxidationstillstånd6, 4, 2, -2 (svag syra)
Elektronegativitet1,9 (Paulingskalan)
Diverse
Kristallstrukturhexagonal
Ljudhastighet4700 m/s
Elektrisk konduktivitet5,42 × 106 A/(V × m)
Mohs hårdhet7
Identifikation
Historia
Stabilaste isotoper
Huvudartikel: Rheniumisotoper
Nuklid NF t1/2 ST SE (MeV) SP
185Re 37,4 %
Stabil
186mRe {syn.} 2×105 år β-
IT
0,218
0,149
186Os
 
187Re 62,6 % 4,35×1010 år α
β-
1,653
0,003
183Ta
187Os
SI-enheter och STP används om inget annat anges.

Rhenium är ett metalliskt grundämne som har kemiskt tecken[1] Re och atomnumret 75. Rhenium är ganska sällsynt men erhålls ur slaggprodukter från molybden-framställning.

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Rent rhenium är en hård, ljusgrå, glänsande metall som liknar platina. I kompaktform angrips den av luftens syre först vid temperaturer över 1 000 °C. I finfördelad form oxideras den redan vid rumstemperatur i luft.[2]

Rhenium har den näst högsta kokpunkten (5 627 °C) av alla grundämnen efter volfram (5 927 °C). Rhenium har även den tredje högsta smältpunkten (3 186 °C) efter kol (3 422 °C) och volfram (3 407°C).

Historia[redigera | redigera wikitext]

Walter Noddack och Ida Tacke (blivande makarna Noddack) började år 1922 leta efter grundämnena nummer 43 (teknetium) och 75 (rhenium). Makarna Noddack utvann 1 mg oxid av det de trodde var grundämne nummer 75 ur platinamalm, och genom röntgenemissionspektroskopi hittade man linjer[3] som tillhörde grundämne nummer 75. Sedan offentliggjorde makarna Noddack upptäckten av grundämne nummer 75 och kallade det rhenium efter floden Rhen. År 1929 upptäckte man att rhenium fanns i en halt av 2–4 mg per kg i molybdenglans och kunde därför utvinnas ur slaggprodukter vid molybdenframställning.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Det produceras cirka 20 ton rhenium per år (1995). Så stor mängd förbrukas dock inte varför en stor del av produktionen läggs i lager.

Rhenium används tillsammans med platina som katalysator i bilar för att bli av med kväveoxider, kolmonoxid och aromatiska kolväten från avgaserna. Rhenium används även i legeringar med nickel som används i jetmotorer. På grund av sin temperaturbeständighet, elasticitet och mekaniska hållfasthet används den också i termoelement, elektronrör, elektriska kontakter, glödtrådar m. m.[2]

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Rhenium finns i en medelhalt i jordskorpan av 4×10-4 ppm och i haven av 4×10-6. Rhenium förekommer mest tillsammans med molybden men även i platinamalm, columbit och gadolinit.[4]

Framställning[redigera | redigera wikitext]

Rhenium framställs ur molybdenglans genom rostning av sulfiderna då molybden(VI)oxid (MoO3) och rhenium(VII)oxid (Re2O7) bildas. Sedan hettas oxidblandningen upp till 625 °C och sedan avgår rheniumoxiden som ånga och samlas upp.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nomenklaturutskottet i Svenska Kemisamfundet om kemiskt tecken [1]
  2. ^ [a b] Bra Böckers lexikon, 1979.
  3. ^ Gunnar Hägg 1963, Allmän och oorganisk kemi, Almqvist & Wiksells boktryckeri, kapitel 4-3b sid 91
  4. ^ Gunnar Hägg 1963, Allmän och oorganisk kemi, Almqvist & Wiksells boktryckeri, kapitel 32-2b sid 661

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Per Enghag: Jordens grundämnen och deras upptäckt, del 1. Några viktiga teknikmetaller. ISBN 91-7548-511-7 (2000, Industrilitteratur).