Vismut

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Vismut
Nummer
83
Tecken
Bi
Grupp
15
Period
6
Block
p
Sb

Bi

Uup
BlyVismutPolonium
[Xe] 4f14 5d10 6s2 6p3
83Bi
   

Bismuth crystals and 1cm3 cube.jpg

Emissionsspektrum
Emissionsspektrum
Generella egenskaper
Relativ atommassa 208,98038 u
Utseende Glänsande rödvit
Fysikaliska egenskaper
Densitet 9780 kg/m3 (273 K)
Aggregationstillstånd Fast
Smältpunkt 544,4 K (271,2 °C)
Kokpunkt 1837 K (1564 °C)
Molvolym 21,31 × 10-6 m3/mol
Smältvärme 11,3 kJ/mol
Ångbildningsvärme 104,8 kJ/mol
Atomära egenskaper
Atomradie 160 (143) pm
Kovalent radie 146 pm
Jonisationspotential Första: 703 kJ/mol
Andra: 1610 kJ/mol
Tredje: 2466 kJ/mol
Fjärde: 4370 kJ/mol
(Lista)
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration [Xe] 4f14 5d10 6s2 6p3
e per skal 2, 8, 18, 32, 18, 5
Electron shell 083 Bismuth - no label.svg
Kemiska egenskaper
Oxidationstillstånd 3, 5 (svagt sur)
Elektronegativitet 2,02 (Paulingskalan)
Diverse
Kristallstruktur rombohedral
Ljudhastighet 1790 m/s m/s
Värmeledningsförmåga 7,87 W/(m·K) W/(m × K)
Elektrisk konduktivitet 0,867×106 A/(V × m)
Mohs hårdhet 2,25
Identifikation
Historia
Stabilaste isotoper
Huvudartikel: Vismutisotoper
Nuklid NF t1/2 ST SE (MeV) SP
207Bi {syn.} 31,55 år ε 2,399 207Pb
208Bi {syn.} 3,368×106 år ε 2,88 208Pb
209Bi 100 % 1,9×1019 år α 205Tl
SI-enheter och STP används om inget annat anges.

Vismut är ett silvervitt metalliskt grundämne, som används i lättsmälta legeringar. Beteckningen är Bi efter latinets bisemutum, som i sin tur kommer från tyskans Wismuth. Detta kan i sin tur ha kommit från weiße Masse, "vit massa". Vismut(III)oxid, kemisk beteckning Bi2O3, är den form av ämnet som är viktigast inom industrin.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Vismut var känt redan under medeltiden, men man kände inte till att det rörde sig om en egen metall, och bly, tenn och vismut antogs vara varianter av samma metall. Alkemisterna antog att bly gradvis kunde omvandlas till silver och att det rörde sig om olika steg i den utvecklingen, vismut som den variant som stod närmast en omvanling till silver. Georgius Agricola beskrev vismut under namnet bisementum som en egen metall. Det var dock först Caspar Neumann som i början av 1700-talet entydigt kunde visa att det handlade om en särskild metall.[1]

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Vismut är en ganska tung, glänsande metall. Vismut är ovanligt ogiftigt om man jämför med många andra tungmetaller. Vismut är en av de få metaller som kan förekomma i naturen i ren form. Den har en mycket hög diamagnetism, men för att vara en metall leder den elektricitet och värme mycket dåligt.

Förutom den i naturen förekommande isotopen Bi-209 känner man 18 konstgjorda isotoper av ämnet.[2]

Irisering[redigera | redigera wikitext]

Vismut som syntetisk kristall. Ytan är ett mycket tunt skimrande skikt av vismutoxid.

I ren vismut bildar vismutatomerna kristaller.

Vid kontakt med syre kan vismut oxidera (reagera med syret), och därmed bilda den kemiska föreningen vismut(III)oxid.

Oxiderade vismutkristaller kan få en beläggning på ytan som består av ett tunt skikt av vismutoxid, vars färger framträder och skiftar om betraktningsvinkeln ändras. Detta fenomen kallas irisering.

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Vismut är ungefär dubbelt så vanligt som guld i jordskorpan. Förutom i gedigen form förekommer metallen i mineraler som vismutglans, Bi2S3, vismutocker, Bi2O3 ⋅ 3H2O och vismutspat, Bi2O3 ⋅ CO2 ⋅ 3H2O. De största fyndigheterna finns i Peru, Mexiko, Bolivia, Kina och Australien.[2]

Det framställs oftast som en biprodukt vid framställning av bly. Kina är världens största producent av vismut.

Användningsområden[redigera | redigera wikitext]

  • I legeringar med låg smältpunkt.
  • Som skydd mot joniserande strålning.
  • Det används ibland i hagelkulor som ersättare till bly eftersom det är mindre giftigt.
  • Peltierelement, elektrodynamiska värmepumpar
  • Ersättare inom andra användningsområden där bly används men inte är lämpligt på grund av sin giftighet.
  • Vismutoxidklorid används ofta inom kosmetika.
  • Högtemperatursupraledande magneter

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Vismut)
  2. ^ [a b] Bra Böckers lexikon, 1980.

Se även[redigera | redigera wikitext]