Moderaterna

Moderata samlingspartiet
(Nya) Moderaternas logotyp.
Förkortning	M
Land	Sverige
Partiordförande	Ulf Kristersson
Partisekreterare	Gunnar Strömmer
Gruppledare	Tobias Billström
Grundat	17 oktober 1904
Huvudkontor	Blasieholmsgatan 4A, Stockholm
Antal medlemmar	52 260 (2)
Politisk ideologi	Nutid: Liberalkonservatism Marknadsliberalism Historisk: Konservatism
Politisk position	Höger
Internationellt samarbetsorgan	Internationella demokratiska unionen
Nationellt samarbetsorgan	Alliansen
Europeiskt samarbetsorgan	Europeiska folkpartiet
Politisk grupp i Europaparlamentet	Gruppen EPP
Färg(er)	Blå
Ungdomsförbund	Moderata ungdomsförbundet (MUF)
Studentförbund	Moderata studenter (MST)
Europaparlamentet
Röstandel	13,65 procent
Mandat	3 / 20
Riksdagen
Röstandel	23,33 procent
Mandat	84 / 349
Landstingsfullmäktige
Röstandel	21,51 procent
Mandat	339 / 1 678
Kommunfullmäktige
Röstandel	21,55 procent
Mandat	2 435 / 12 780
Webbplats
www.moderat.se
Svensk politik Politiska partier Val

Moderata samlingspartiet (M), vanligen Moderaterna och ibland Nya Moderaterna, är ett liberalkonservativt politiskt parti i Sverige. På partiets valsedlar anges partibeteckningen Moderaterna. Partiledare är sedan 1 oktober 2017 Ulf Kristersson.

Moderaterna samlingspartiet antog sitt nuvarande namn 1969 som ersatte det tidigare Högerpartiet som använts från 1952, och som grundades som Allmänna valmansförbundet 1904. I alla riksdagsval sedan 1979 har Moderaterna blivit det största borgerliga partiet. Sedan 2004 ingår Moderaterna tillsammans med samarbetspartierna Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna i den borgerliga koalitionen Alliansen (tidigare Allians för Sverige), som mellan valet 2006 och valet 2014 styrde Sverige (se Regeringen Reinfeldt). Moderaterna är det största partiet i Alliansen och Fredrik Reinfeldt, Moderaternas dåvarande partiordförande, var mellan 6 oktober 2006 och 3 oktober 2014 Sveriges statsminister.

Alltsedan bildandet har Moderaterna influerats av liberalism^{[källa behövs]}. Under 1980-talet fick partiet en allt mer marknadsliberal framtoning, något som jämte den ursprungligt konservativa värdegrunden låg till grund för partiets nu officiella ideologi liberalkonservatism. När Fredrik Reinfeldt övertog ledarrollen i Moderaterna lanserades Nya Moderaterna och partiet sade sig närma sig den politiska mitten genom att en "avvisa skatterevolution", vissa politiska konflikter och samtidigt säga sig ha ett större intresse av socialpolitik och arbete. Genomgripande frågor för partiet är enligt detsamma valfrihet, arbete, egen företagsamhet och enskilt ägande.

Moderaterna är Sveriges näst största parti sett till antal mandat i riksdagen. Moderaterna har sitt starkaste stöd i Stockholms läns (32,66 % valet 2014, 39,96 % valet 2010) och Skåne läns södras (28,21 % valet 2014, 38,46 % valet 2010) riksdagsvalkretsar.

I Europaparlamentsvalet 2014 erhöll Moderaterna 13,65 procent av rösterna och tre mandat i parlamentet. I parlamentet är Moderaterna en del av Europeiska folkpartiets grupp (EPP). I riksdagsvalet 2014 fick Moderaterna 23,2 procent, en minskning med 6,8 procentenheter. Partiet är medlem av det Europeiska folkpartiet och Kristdemokratiska internationalen.

Partiet har inte längre någon nomineringsgrupp i Svenska kyrkan, utan har ersatts av nätverket Borgerligt alternativ (BA) med nomineringsgruppen Borgerligt alternativ i Svenska kyrkan.

Historia

1800-talets konservativa riksdagsgrupperingar

Moderata samlingspartiet kan söka sina rötter i de olika konservativa grupper och partier som fanns i riksdagens båda kammare under 1800-talets andra hälft, såsom Lantmannapartiet i andra kammaren och Protektionistiska partiet i första kammaren. Partierna hade på den tiden inga riksorganisationer utan var sammanslutningar av enskilda riksdagsmän.

I första kammaren fanns 1888–1909 Protektionistiska partiet, som 1910 blev Förenade högerpartiet och 1888–1904 Minoritetspartiet som 1905–1909 gick under namnet Första kammarens moderata parti (eller ibland bara Moderata partiet). 1912 gick dessa samman till Första kammarens nationella parti, som informellt kom att kallas förstakammarshögern och bestod till och med 1934 års riksdag.

Lantmannapartiet bildades i andra kammaren redan vid starten 1867 (efter representationsreformen som avskaffade ståndsriksdagen), även om det under en tid splittrades i Gamla lantmannapartiet och Nya lantmannapartiet. 1903 bildades De moderata reformvännernas grupp som från och med 1906 ersattes av Nationella framstegspartiet. 1912 gick detta samman med Lantmannapartiet och bildade Lantmanna- och Borgarepartiet, informellt kallat andrakammarshögern, som bestod till och med 1934 års riksdag.

Bildandet av den moderna partiorganisationen

Allmänna valmansförbundet grundades den 17 oktober 1904 på restaurang Runan i Stockholm. Avsikten var att skapa en riks- och kampanjorganisation för de högergrupper som redan fanns i riksdagens båda kammare (det 1893 bildade Fosterländska förbundet kan ses som en föregångare).

Den främste tillskyndaren av bildandet – och som också blev den förste partiledare - var Gustaf Fredrik Östberg, som ett par år tidigare medverkat till bildandet av Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF, idag Svenskt Näringsliv), vars ordförande han också samtidigt var.

Allmänna valmansförbundet var från början endast en gemensam kampanjorganisation för formellt fristående riksdagspartier.

1904–1929

Christian Lundeberg, den förste konservative statsministern

En av partiets valaffischer i Kosackvalet 1928.

År 1906 lade Karl Staaffs liberala regering med stöd av socialdemokrater en proposition om allmän rösträtt, som bland annat innebar majoritetsval i enmansvalkretsar. Propositionen fälldes i riksdagen av Allmänna valmansförbundet, som ville se proportionella val med lika rösträtt till andra kammaren, men behålla den viktade rösträtten till första kammaren. Första kammaren var ett överhus till en tvåkammarriksdag, indirekt vald genom graderad rösträtt.

Regeringen Lindman drev 1907–1909 igenom en lagändring som införde proportionella val till riksdagens andra kammare. Regeringen Lindman beslutade också att införa allmän rösträtt för män över 24 år vid andrakammarval. Samtidigt valdes första kammaren fortsatt med graderad rösträtt. År 1917 föreslog en koalitionsregering mellan liberalerna och Socialdemokraterna allmän och lika rösträtt för män. Förslaget bifölls i första kammaren, men avslogs i riksdagens andra kammare. Allmänheten protesterade. Det blev ett stort tryck på koalitionsregeringen främst från det nybildade Sveriges Socialdemokratiska Vänster (Vänsterpartiet) som hotade med revolution. Många medlemmar i Allmänna valmansförbundet började nu även förespråka allmän rösträtt för att undvika samma turbulens man kunde se bland annat i Tyskland. Allmänna valmansförbundet röstade därför år 1918 för allmän och lika rösträtt för skattebetalande män och kvinnor över 24 års ålder, som inte mottog fattigvård eller satt fängslade.

Allmänna valmansförbundet försvarade monarkin i Sverige men pressades av liberaler och socialdemokrater som vill införa republik. En kompromiss kom till stånd som medförde att monarkin behölls, men det krävdes att kungens makt inskränktes och att han inte skulle försöka påverka politiken. I och med regeringsformen från 1974 togs den faktiska möjligheten att återinföra en stark personlig kungamakt bort men kompromissen gjorde kungens roll i stort sett ceremoniell redan då den ingicks. Detta gäller än idag. Kungen gör sällan politiska uttalanden och varken Socialdemokraterna eller Liberalerna driver frågan aktivt.

1930-talet

Under 1933 och början av 1934 följde en splittring med bakgrund i olika hållningar gentemot nazismen. Partiets fristående ungdomsförbund Sveriges Nationella Ungdomsförbund hade under en tid uppvisat dragningar mot denna ideologi. Förbundet organiserade uniformerade "kampgrupper", något som väckte mycket negativa reaktioner i moderpartiet. Partiledaren Arvid Lindman markerade vid samma tid mycket kraftigt mot nazismen i Tyskland och Sverige. Partiet bröt allt samarbete med ungdomsförbundet 1934, och lät i stället bilda ett nytt, som fick namnet Ungsvenskarna.

Högergrupperna i riksdagens båda kammare, Första kammarens nationella parti och Lantmanna- och Borgarepartiet, gick formellt samman till en gemensam grupp från och med 1935 års riksdag, och tog därmed namnet Högerns riksdagsgrupp. Några år senare, 1938, bytte Allmänna valmansförbundet namn till Högerns riksorganisation.

På 1930-talet använde Högern också namnet Svensk samling i sin politiska valpropaganda.

Samlingsregeringen 1939–1945

På grund av det spända internationella läget under andra världskriget, bildades en samlingsregering 1939 som högerpartiet ingick i. Högermän besatte bland annat posterna som ecklesiastikminister och handelsminister.

1945–1950

Jarl Hjalmarson, högerledare 1950–1961.

Efter samlingsregeringens upplösning skulle det dröja drygt 30 år innan partiet ingick i regeringen igen. I slutet av fyrtiotalet drabbades partiet av flera valförluster. Partiledaren Gösta Bagge avgick 1944 och lämnade över till Fritiof Domö, som sedan år 1950 lämnade över till den yngre och dynamiske Jarl Hjalmarson.

En av de viktigaste händelserna i partiets utveckling under denna tid var tillkomsten 1946 av moderaternas första handlingsprogram, Frihet och Framsteg, som markerade partiets slutgiltiga uppslutning kring den moderna välfärdsstaten.

1950–1961

På femtiotalet kom därför partiet att återhämta sig, även om det ledande borgerliga partiet vid denna tidpunkt var Folkpartiet och deras ledare Bertil Ohlin.

Några av Hjalmarsons bidrag till partiets utveckling var att lyfta fram ett alternativ till den socialdemokratiska välfärdsstaten, en vision som kom att kallas för ”ägardemokrati”. Tanken var att staten skulle hjälpa alla medborgare till någon form av ägande, framförallt ett eget hus, eller åtminstone en slant på banken. Genom att på detta sätt underlätta förmögenhetsbildningen även hos vanligt folk, dem Hjalmarson kallade för ”vardagsmänniskan”.

Framgångarna för Hjalmarson (och i hög grad partisekreteraren, Gunnar Svärd, som hade stor betydelse för moderniseringen av partiet) bröts vid valet 1960. En av förklaringarna till motgången var att moderaterna praktiserat en ”kärv linje” med nedskärningar och skattesänkningar som huvudsaklig profil, exempelvis krävdes avskaffat stöd till skolmåltider, slopat första barnbidrag och lägre anslag till kommunerna.(Källa: Stig-Björn Ljunggren: Folkhemskapitalismen, sid 107)

Ibland brukar också hävdas att Jarl Hjalmarson i detta val, som betecknas som ”det första TV-valet”, inte fungerade så bra i TV.

Efter en del interna stridigheter valde Jarl Hjalmarson att avgå 1961 och istället valdes Gunnar Heckscher till ny partiledare efter en omröstning där Heckscher utmanats av Leif Cassel.

1961–1970

Ett av den nye partiledaren Gunnar Heckschers bidrag till högerns utveckling var att han tidigt kom att förespråkade ett närmande till Västeuropa och ett svenskt medlemskap i Europeiska ekonomiska gemenskapen (Europeiska Unionens föregångare).

Heckscher var också en ivrig förespråkare av borgerlig samling. Denna strategi mötte dock internt motstånd. Valframgångarna uteblev också. Sedan Gunnar Heckscher avsatts som partiledare 1965 togs posten över av partisekreteraren Yngve Holmberg. Under dennes tid som partiledare kom partiet att moderniseras ytterligare, exempelvis användes medieträning, partiernas kandidater fick agera mer utåtriktat och mer lättsamma partievenemang som ”Yngves Runda Bord” där väljare fick fika med partiledaren genomfördes, samt omtalade grisfester. (Källa: Ninnan Lohman: I frihetens tjänst. Moderata samlingspartiet 1904–1979, Stockholm: Moderata Samingspartiets Riksorganisation 1979, sid 96–98.)

Perioden präglades också av inre ideologisk motsättningar, ofta sammanfattade under beckteckningarna ”ljusblå” och ”mörkblå”. De ljusblå kännetecknades av en stor vilja till borgerlig samling även till priset att det egna partiet tvingades tona ner sin profil, medan de mörkblå önskade driva en rak och tydlig ideologisk linje mot ökat statligt engagemang, för lägre skatter och allmän sparsamhet, det som kallats ”den kärva linjen”, för att på sikt vinna väljarnas förtroende.

Partiets valresultat fortsatte att rasa till ett rekordlågt 11,5 procent i valet 1970. Dessutom var den ekonomiska situationen för partiet katastrofal. Problemen resulterade i att den sittande partiledaren Yngve Holmberg avsattes efter en dramatisk omröstning vid en famös extra partistämma i Farsta den 14 november 1970. Utmanaren Gösta Bohman valdes till ny partiledare med 132 röster mot Holmbergs 82.

1970–1981

Under Gösta Bohman vände den nedåtgående trenden. Den nye partiledaren drev både en skarp kritik mot den socialdemokratiska regeringen och medverkade till en borgerlig samling. Exempelvis hävdade Gösta Bohman i boken ”’Tankar om mitt Sverige” att socialdemokratin övergivit Per Albin Hanssons samarbetspolitik för en konfrontativ vänsterlinje. (Källa: Gösta Bohman: Tankar om mitt Sverige, Stockholm: Askild & Kärnekull, 1974, sid 61–71)

Men den moderata profileringen kombinerades samtidigt med ett ökat borgerligt samarbete. 1971 kunde de tre borgerliga partiledarna för moderaterna, centerpartiet och folkpartiet för första gången någonsin ge en gemensam presskonferens.(Tommy Möller: Borgerlig samverkan (Uppsala: Diskurs 1986, sid 98–99.)

Satsningen gav resultat. Valet 1973 slutade i 175 mandat för vardera blocket och det som kallats jämviktsriksdagen. Viktiga frågor fick avgöras med hjälp av lottdragning. Valet 1976 resulterade i en borgerlig majoritet i riksdagen för första gången på 44 år och centerpartisten Thorbjörn Fälldins regering bildades, där moderaterna fick poster som ekonomiminister och försvarsminister.

Regeringen föll 1978 på kärnkraftsfrågan, där moderaterna och Liberalerna var för en fortsatt utbyggnad och centern emot. Liberalerna bildade egen minoritetsregering utan moderaterna och centern. Regeringsbildare blev liberalernas partiledare Ola Ullsten. Moderaterna såg regeringen Ullsten som ett svek mot trepartiöverenskommelsen och röstade mot. I det efterkommande valet 1979 fick det borgerliga blocket återigen majoritet. Moderaterna gjorde ett succéval och ökade från 15,6 till 20,3 procent, det bästa resultatet sedan 1932.

Gösta Bohmans ideologiska profil kom under hans partiledarskap att gradvis bli allt mer liberalt profilerad. I ett klassiskt tal som Bohman höll i Uppsala 1980 talade han om ”en liberal revolt”

”Det är dags att gå till offensiven för en liberalisering av det svenska samhället. En liberalisering i ordets egentliga mening. En liberalisering utan sådana förtecken som legitimerar förbuds- och kontrollåtgärder på områden där människorna själva måste kunna ta ansvar.”

(Källa: Gösta Bohman: Kurs mot framtiden. Stockholm: Norstedts Förlag, 1981, sid 76–77)

Talet kom att tillsammans med andra ideologiska förskjutningar inom moderaterna att stimulera en diskussion om partiet här övergav sin konservativa hållning för liberalismen. Den officiella partibeteckningen är dock sedan denna tid ”liberalkonservativsm”.

En lösning på energipolitiken gjorde att Torbjörn Fälldin åter kunde bilda en ny trepartiregering. Men även denna föll våren 1981 på skattefrågan när moderaterna lämnade i protest mot en skatteuppgörelse som de övriga borgerliga partierna träffat med socialdemokraterna under ”den underbara natten”.

Samma år avgick Gösta Bohman och lämnade över partiledarskapet till Ulf Adelsohn.

2000-talet

Fredrik Reinfeldt, partiledare 2003–2015 och statsminister 2006–2014.

Efter katastrofvalet 2002 påbörjades ett arbete för nya, mer attraktiva kärnfrågor.

Moderaterna hade efter valet i november 2002 i Temos undersökning 13,5 procent.

I februari 2003 fick Moderaterna 14,9 procent i Sifos undersökning. Partiordföranden Bo Lundgren avgick i april 2003 och efterträddes av Fredrik Reinfeldt oktober samma år. Partiet lanserade de "nya moderaterna" på partiets arbetsstämma 2005 i Örebro, och partiet sade sig fokusera på frågorna:

• Det skall löna sig att arbeta
• Satsningar på välfärden, främst skola, vård och omsorg
• Nolltolerans mot brott

Moderaterna ledde ett fördjupat borgerligt samarbete inför det kommande riksdagsvalet och skapade tillsammans med de tre andra borgerliga riksdagspartierna Allians för Sverige. Moderaterna fick 26,23 procent av rösterna i riksdagsvalet 2006; partiets bästa valresultat sedan 1928.

Moderaterna nådde majoritet i riksdagen tillsammans med övriga partier i högerblocket Allians för Sverige, och Fredrik Reinfeldt blev statsminister i spetsen av en regering(regeringen Reinfeldt), där moderaterna besatte hälften av ministerposterna.

Ministeraffären vid tillsättandet av regeringen Reinfeldt 2006 inträffade den första veckan i då ett antal statsråd blev anklagade för att inte ha betalat tv-licens, ha anlitat svart arbetskraft och att ha ägnat sig åt avancerad skatteplanering. Detta ledde till att såväl handelsminister Maria Borelius som kulturminister Cecilia Stegö Chilò avgick ur regeringen.

I valet till Europaparlamentet den 7 juni 2009 erhöll Moderaterna 18,83 procent av rösterna. Detta var en knapp ökning i förhållande till Europaparlamentsvalet 2004 då partiet fick 18,25 procent, men en minskning jämfört med 2006 års riksdagsval.

Efter riksdagsvalet 2006 rasade Moderaterna i opinionen. Mellan 2006 och 2008 fick Moderaterna konstant ungefär 20–24 procent i opinionsmätningarna. Åren 2009–2010 gick Moderaterna kraftigt fram i opinionen (främst på de mindre borgerliga partiernas bekostnad), med kulmen under sommaren 2010 då partiet i de flesta mätningar befann sig över 30 procent-gränsen.

I riksdagsvalet 2010 fick Moderaterna 30,06 procent av rösterna och gick därmed fram med 3,83 procentenheter jämfört med valet 2006. Valresultatet var det högsta för Moderaterna i ett riksdagsval sedan den allmänna rösträttens införande 1921. Trots att övriga borgerliga partiers backade, förblev högerblocket det största i riksdagen, dock utan majoritet. De rödgröna backade som helhet och fick 43,60 procent. Den förlorade borgerliga riksdagsmajoriteten berodde främst på att Sverigedemokraterna fick 20 mandat i riksdagen. Regeringen Reinfeldt fortsatte efter valet som minoritetsregering.

Riksdagsvalet 2014 blev ett nederlag för Moderaterna som fick 23,2 procent av rösterna. Efter att alliansen med Moderaterna i spetsen förlorat makten meddelade både Fredrik Reinfeldt och Anders Borg att de lämnar sina poster.

Den 9 december 2014 föreslog valberedningen Anna Kinberg Batra till ny partiledare för Moderaterna, inför extrastämman. Den 10 januari 2015 valdes hon, och blev därmed den första kvinnliga partiledaren för Moderaterna.

Den 1 oktober 2017 valdes Ulf Kristersson till ny partiledare av partistämman, efter att Anna Kinberg Batra uttalat att hon inte längre vill leda partiet.

Schematisk namn- och organisationshistorik

Riksorganisationens namnhistorik

• 1904–1938: Allmänna valmansförbundet
• 1938–1952/1969: Högerns riksorganisation
• 1952–1969: Högerpartiet
• 1969–: Moderata samlingspartiet

Under Reinfeldts tid som partiledare användes ofta beteckningen "nya moderaterna" i partiets kampanjmaterial och från och med valet 2014 står det bara "Moderaterna" på partiets valsedlar, men det formella namnet på partiet är fortfarande Moderata samlingspartiet.

Schematisk organisationshistorik för nuvarande Moderata samlingspartiet

År	Riksorganisation	Riksdagens andra kammare		Riksdagens första kammare
1867	saknades	Lantmannapartiet		ingen organiserad gruppering
1888		Gamla lantmannapartiet	Nya lantmannapartiet	Protektionistiska partiet	Minoritetspartiet
1895		Lantmannapartiet
1903		Lantmannapartiet	De moderata reformvännernas grupp
1904	Allmänna valmansförbundet
1905					Första kammarens moderata parti
1906			Nationella framstegspartiet
1910				Förenade högerpartiet
1912		Lantmanna- och Borgarepartiet ("andrakammarshögern")		Första kammarens nationella parti ("förstakammarshögern")
1935		Högerns riksdagsgrupp
1938	Högerns riksorganisation
1952	Högerns riksorganisation/Högerpartiet
1969	Moderata samlingspartiet	Moderata samlingspartiets riksdagsgrupp

Ingen organisationsförändring gjordes i samband med enkammarriksdagens införande 1970, eftersom riksdagsgruppen redan var gemensam i de båda kamrar som hade funnits fram till dess.

Ideologi

Mall:Stubavsnitt Moderata samlingspartiets ideologi är officiellt liberalkonservatism. Partiet är positivt till marknadsekonomi och kapitalism, och menar att frihet möjliggörs via åtgärder, såsom sänkta skatter, privatiseringar och avregleringar. Möjligheten till val av leverantör av varor och tjänster är enligt partiet viktig; detta skall gå hand i hand med en minskad offentlig sektor och ett minskat statligt ägande, liksom minskat engagemang i samhällsekonomin.

Sidoorganisationer, nätverk inom partiet och närstående organisationer

• Moderata Samlingspartiets Seniorer (MSS)
• Moderata ungdomsförbundet (MUF) med underorganisationen Moderat skolungdom (MSU), och Moderata Studenter (MST).
• Moderatkvinnorna

Borgerligt alternativ är en nomineringsgrupp för vilken många moderater kandiderar i val till Svenska kyrkans beslutande organ.

Fria Moderata Studentförbundet (FMSF) är en fristående organisation som har personella kopplingar till partiet.

Öppna Moderater är en stadgemässigt fristående organisation som dock definierar sig som "moderaternas gaynätverk".

Jarl Hjalmarsonstiftelsen är en fristående stiftelse som fungerar som moderaternas kanal för demokratibistånd.

I Europaparlamentet ingår partiet i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater).

Medborgarskolan är ett studieförbund med band till Moderaterna.

Moderater i utlandet är ett nätverk för partiets sympatisörer utomlands, utsett av Moderaternas partistyrelse 2016. Nätverket har ett tiotal föreningar runt om i hela världen.

Företagarrådet är Moderaternas företagarråd, där moderater och lokala företagare tillsammans jobbar för ett bättre företagsklimat. 2017 fanns över 110 företagarråd runt om i Sverige. Rådet inrättades av Moderaternas partistyrelse under 2016.

Moderata eller liberala ledarsidor

Moderata samlingspartiet äger tidningen Medborgaren.

Det finns också ett antal tidningar som inte ägs av partiet men betecknar sig som moderata, obundna moderata eller oavhängiga moderata, alternativt liberala, se Listan över moderata tidningar och Listan över liberala tidningar.

Valresultat

Resultat i riksdagsval per kommun

Resultat i riksdagsvalet 2014 på kommunnivå

• 
  1973
• 
  1976
• 
  1979
• 
  1982
• 
  1985
• 
  1988
• 
  1991
• 
  1994
• 
  1998
• 
  2002
• 
  2006
• 
  2010

Not: Till och med 1968 andrakammarval.

År	Röster	Röstandel	Förändring röstandel (procentenh.)	Mandat	Förändring mandat	Ref
1911	188 691	31,3 %		65 av 230
1914 (mar.)	286 250	37,7 %	6,4	86 av 230	21
1914 (sep.)	268 631	36,7 %	−1,0	86 av 230	+−0
1917	182 070	24,7 %	−12,0	59 av 230	−1
1920	183 019	27,9 %	3,2	70 av 230	11
1921	449 302	25,8 %	−2,0	62 av 230	−8
1924	461 257	26,1 %	0,2	65 av 230	3
1928	692 434	29,4 %	3,2	73 av 230	8
1932	576 053	23,09 %	−6,2	58 av 230	−15
1936	512 781	17,55 %	−5,54	44 av 230	−9
1940	518 346	18,03 %	0,46	42 av 230	−2
1944	488 921	15,84 %	−2,19	39 av 230	−3
1948	478 779	12,34 %	−3,50	23 av 230	−16
1952	543 825	14,37 %	2,03	31 av 230	8
1956	663 693	17,11 %	2,74	42 av 231	11
1958	750 332	19,52 %	2,41	45 av 231	3
1960	704 412	16,57 %	−2,95	39 av 232	−6
1964	582 609	13,7 %	−2,9	32 av 233	−7
1968	670 478	13,88 %	−0,8	32 av 233	−1
1970	573 811	11,53 %	−2,35	41 av 350	9
1973	737 584	14,29 %	2,76	51 av 350	10
1976	847 672	15,59 %	1,3	55 av 349	4
1979	1 108 406	20,34 %	4,75	73 av 349	18
1982	1 313 337	23,64 %	3,3	86 av 349	13
1985	1 187 335	21,33 %	−2,31	76 av 349	−10
1988	983 226	18,30 %	−3,03	66 av 349	−10
1991	1 199 394	21,92 %	3,62	80 av 349	14
1994	1 243 253	22,38 %	0,46	80 av 349	0
1998	1 204 926	22,90 %	0,52	82 av 349	2
2002	809 041	15,25 %	−7,65	55 av 349	−27
2006	1 456 014	26,23 %	10,98	97 av 349	42
2010	1 791 766	30,06 %	3,83	107 av 349	10
2014	1 453 517	23,33 %	−6,74	84 av 349	−23

Landstingssval

Not: Fr.o.m. 1919 även stadsfullmäktigval (1922 - 1935 elektorsval) i städer som ej ingick i landsting. Från 1970 exklusive landstingsfria kommuner.

År	Röster	Röstandel	Förändring röstandel (procentenh.)	Mandat	Förändring mandat	Ref
1910		40,1 %
1912		42,4 %	2,3
1914		39,8 %	−2,6
1916		40,1 %	0,3
1918		30,4 %	−9,7
1919		24,9 %	−5,5
1922		31,8 %	6,9
1926		28,9 %	−2,9
1930		28,4 %	−0,5
1934		24,2 %	−4,2
1938		17,8 %	−6,4
1942		17,6 %	−0,2
1946		14,9 %	−2,7
1950		12,3 %	−2,6
1954		15,7 %	3,4
1958		20,4 %	4,7
1962		15,5 %	−4,9
1966		14,7 %	−0,8
1970		11,6 %	−3,1
1973		13,8 %	2,2
1976		14,9 %	1,1
1979		18,6 %	3,7
1982		21,9 %	3,3
1985		20,7 %	−1,2
1988		17,9 %	−2,8
1991		23,2 %	5,3
1994		20,2 %	−3,0
1998		22,2 %	2
2002	867 804	16,6 %	−5,6	253 av 1 656	−84
2006	1 331 290	24,58 %	7,98	376 av 1 656	123
2010	1 588 170	27,29 %	2,71	418 av 1 662	42
2014	1 321 172	21,51 %	−5,78	339 av 1 678	−79

Kommunalval

År	Röster	Röstandel	Förändring röstandel (procentenh.)	Mandat	Förändring mandat	Ref
1970		11,8 %
1973		13,9 %	2,1
1976		15,1 %	1,2
1979		18,6 %	3,5
1982		21,7 %	3,1
1985		20,6 %	−1,1
1988		18,1 %	−2,5
1991		22,2 %	3,7
1994		20,2 %	−2,0
1998		22,3 %	2,1
2002	932 621	17,55 %	−4,75	2 059 av 13 274	−529
2006	1 338 993	24,25 %	6,7	2 735 av 13 092	676
2010	1 551 926	26,19 %	1,94	2 966 av 12 978	231
2014	1 343 588	21,55 %	−4,64	2 435 av 12 780	−531

Europaparlamentsval

År	Röster	Röstandel	Förändring röstandel (procentenh.)	Mandat	Förändring mandat	Ref
1995	621 568	23,17 %		5 av 22
1999	524 755	20,75 %	−2,42	5 av 22	0
2004	458 398	18,25 %	−2,50	4 av 19	−1
2009	596 710	18,83 %	0,58	4 av 18	0
2014	507 488	13,65 %	−5,18	3 av 20	−1

Kyrkoval

Val till kyrkomötet

År	Röster	Röstandel	Förändring röstandel (procentenh.)	Mandat	Förändring mandat	Ref
2001	158 326	18,91 %		48 av 251
2005	121 914	17,83 %	−1,08	45 av 251	−3
2009	106 383	16,18 %	−1,65	41 av 251	−4
2013	85 386	12,57 %	−3,61	31 av 251	−10

Anm. Före 2001 tillsattes mandaten i kyrkomötet genom indirekt valsätt. Valresultat från 2013 avser nomineringsgruppen Borgerligt alternativ.

Framträdande partiföreträdare

Konservativa eller moderata statsministrar

• Christian Lundeberg (1905)
• Arvid Lindman (1906–1911 och 1928–1930)
• Hjalmar Hammarskjöld (1914–1917, formellt partilös)
• Carl Swartz (1917)
• Ernst Trygger (1923–1924)
• Carl Bildt (1991–1994)
• Fredrik Reinfeldt (2006–2014)

Partiledare och vice partiledare

Partiledare *	År	Vice ordförande **	Andre/-a vice ordförande
Gustaf Fredrik Östberg	1904–1905	Hans Andersson i Skivarp (1904–1919)
Axel Svedelius	1905–1906
Hugo Tamm	1907†
Gustaf Fredrik Östberg	1908–1912
Arvid Lindman	1912–1935***
		Johan Nilsson i Skottlandshus (1919–1924)
		Bernhard Johansson i Fredrikslund (1924–1935)
Gösta Bagge ****	1935-1944	Martin Skoglund i Doverstorp (1935–1956)	Fritiof Domö
Fritiof Domö	1944–1950		Jarl Hjalmarson
Jarl Hjalmarson	1950–1961		Folke Kyling i Lyrestad (1950–1958)
		Leif Cassel (1956–1965)
			Gunnar Heckscher (1958–1961)
Gunnar Heckscher *****	1961–1965		Rolf Eliasson
Yngve Holmberg	1965–1970	Gösta Bohman	Yngve Nilsson i Trobro
Gösta Bohman ******	1970–1981	Staffan Burenstam Linder	Eric Krönmark
Ulf Adelsohn	1981–1986	Lars Tobisson	Ella Tengbom-Velander
Carl Bildt	1986–1999		Ingegerd Troedsson (1986–1993)
			Gun Hellsvik (1993–1999)
Bo Lundgren	1999–2003	Chris Heister	Gunilla Carlsson
Fredrik Reinfeldt	2003–2015	Gunilla Carlsson	Kristina Axén Olin (2003–2009)
			Beatrice Ask (2009–2015)
Anna Kinberg Batra	2015–2017	Peter Danielsson	Elisabeth Svantesson
Ulf Kristersson	2017–

* Fram till 1917 avser detta ledaren för andrakammarshögern
** Från 1935 förste/-a vice ordförande
***Olof Jonsson i Hov var tillförordnad ordförande 1917
**** Motkandidat till Bagge 1935 var Ivar Anderson
***** Motkandidat till Heckscher 1961 var Leif Cassel
****** Bohman ställde upp som motkandidat mot Holmberg 1970 och vann

Gruppledare i riksdagen

Fram till 1991 var ofta partiledaren samtidigt gruppledare, om han inte var minister.

Gruppledare i första kammaren, 1935–1970 Johan Bernhard Johansson: 1937 (första gången) Gösta Bagge: 1935–1936 Fritiof Domö: 1937–1939 (urtima riksdagen) Johan Bernhard Johansson: 1940 (lagtima riksdagen)–1945 (andra gången) Fritiof Domö: 1946–1949 Georg Andrén: 1950–1951 Knut G. Ewerlöf: 1952–1961 Erik Hagberg: 1962–1963 Ivar Virgin: 1964–1965 (första gången) Yngve Holmberg: 1966–1968 Ivar Virgin: 1969 (andra gången) Gösta Bohman: 1970

Gruppledare i andra kammaren, 1935–1970 Arvid Lindman: 1935 Martin Skoglund: 1935–1936 (första gången) Gösta Bagge: 1937–1939 (urtima) Martin Skoglund: 1940 (lagtima)–1949 (andra gången) Jarl Hjalmarson: 1950–1961 Gunnar Heckscher: 1962–1965 Gösta Bohman: 1965–1968 Yngve Holmberg: 1969–1970

Vice gruppledare i första kammaren Gösta Bagge: 1935 Knut Ewerlöf: 1940(lagtima)–1941 Johan Bernhard Johansson: 1946–1947 Georg Andrén: 1948–1949 Knut Ewerlöf: 1950–1951 Karl Wistrand: 1953 Ernst Wehtje: 1954–1955 Ivar Virgin: 1962–1963

Vice gruppledare i andra kammaren Ivar Anderson: 1936 Karl Magnusson: 1940 (urtima)–1948 Jarl Hjalmarson: 1949 Martin Skoglund: 1950–1956 Leif Cassel: 1957–1965

Förste vice gruppledare i första kammaren Ivar Virgin: 1970 Andre vice gruppledare i första kammaren Allan Hernelius: 1970

Förste vice gruppledare i andra kammaren Astrid Kristensson: 1970 Andre vice gruppledare i andra kammaren Tage Magnusson: 1970

Gruppledare i riksdagen sedan 1971

• Gösta Bohman: 1971–1976 (första gången)
• Bertil af Ugglas: 1976–1977
• Bertil Lidgard: 1977–1981
• Gösta Bohman: 1981–1982 (andra gången)
• Ulf Adelsohn: 1982–1986
• Carl Bildt: 1986–1991
• Lars Tobisson: 1991–1999
• Per Unckel: 1999–2002
• Fredrik Reinfeldt: 2002–2003
• Mikael Odenberg: 2003–2006
• Lars Lindblad: 2006–2010
• Anna Kinberg Batra: 2010–2015
• Jessica Polfjärd: 2015–2017
• Tobias Billström 2017-

Gruppledare i Europaparlamentet

• Staffan Burenstam Linder 1995–2000
• Charlotte Cederschiöld 2000–2004
• Gunnar Hökmark 2004–

Riksombudsmän, 1909–1965

• Gustaf Gustafsson: 1909–1913
• Karl Hammarberg: 1913–1915
• Jonas Folcker: 1915–1920
• Lennart Kolmodin: 1920–1949
• Nils Hellström: 1949–1965

Partisekreterare sedan 1949

• Gunnar Svärd: 1949–1961
• Yngve Holmberg: 1961–1965
• Sam Nilsson: 1965–1969
• Bertil af Ugglas: 1969–1974
• Lars Tobisson: 1974–1981
• Georg Danell: 1981–1986
• Per Unckel: 1986–1991
• Gunnar Hökmark: 1991–1999
• Johnny Magnusson: 1999–2003
• Sven-Otto Littorin: 2003–2006
• Per Schlingmann: 2006–2010
• Sofia Arkelsten: 2010–2012
• Kent Persson: 2012–2015
• Tomas Tobé: 2015–2017
• Anders Edholm: 2017–2017
• Gunnar Strömmer: 2017-

Partistyrelse (nuvarande)

• Ulf Kristersson, 2017–, partiordförande sen 2017
• Peter Danielsson, 2015–, 1:e vice partiordförande sen 2015
• Elisabeth Svantesson, 2015–, 2:e vice partiordförande sen 2015
• Beatrice Ask, 1999–, 2:e vice partiordförande 2009–2015
• Hans Wallmark, 2002–
• Christofer Fjellner, 2007–
• Christian Gustavsson, 2015–
• Anna Tenje, 2015–
• Hanif Bali, 2015–
• Lena Asplund, 2011–
• Katarina Jonsson, 2015–
• Jessica Polfjärd, 2011–
• Martin Andreasson, 2011–
• Linda Frohm, 2015–
• Gunnar Strömmer, 2015–, partisekreterare sen 2017
• Benjamin Dousa (MUF), 2016–
• Ulrica Schenström (MQ), 2017–
• Margareta Pålsson (MSS), 2017–
• Fredrik Saweståhl (ÖM), 2015–

Nuvarande talespersoner

• Elisabeth Svantesson, ekonomisk-politisk talesperson, gruppledare & vice ordförande i Finansutskottet
• Jessica Polfjärd, arbetsmarknadspolitisk talesperson, gruppledare & vice ordförande i Arbetsmarknadsutskottet
• Lars Hjälmered, näringspolitisk talesperson, gruppledare & vice ordförande i Näringsutskottet
• Jessica Rosencrantz, trafikpolitisk talesperson, gruppledare & vice ordförande i Trafikutskottet
• Camilla Waltersson Grönvall, socialpolitisk talesperson, gruppledare
• Erik Bengtzboe, utbildningspolitisk talesperson, gruppledare
• Tomas Tobé, rättspolitisk talesperson
• Sten Bergheden, landsbygdspolitisk talesperson, gruppledare
• Olof Lavesson, kulturpolitisk talesperson, gruppledare & ordförande i Kulturutskottet
• Karin Enström, utrikespolitisk talesperson, gruppledare & vice ordförande i Utrikesutskottet
• Andreas Norlén, konstitutionspolitisk talesperson, gruppledare & ordförande i Konstitutionsutskottet
• Maria Malmer Stenergard, 'gruppledare i miljö- och jordbruksutsottet
• Mats Green, bostadspolitisk talesperson, gruppledare
• Hans Wallmark, försvarspolitisk talesperson, gruppledare
• Cecilia Widegren, skattepolitisk talesperson, gruppledare

Andra kända moderater

Lena Adelsohn Liljeroth Georg Andrén Beatrice Ask Tobias Billström Anders Björck Anders Borg Nils Carlshamre Anna Maria Corazza Bildt James Dickson

Ulf Dinkelspiel Gustaf Douglas Walburga Habsburg Douglas Knut Ewerlöf Filip Fridolfsson Birger Hagård Jan Hallberg Carl Hederstierna Allan Hernelius

Anna Ibrisagic Henrik S. Järrel Astrid Kristensson Ulf Kristersson Tove Lifvendahl Sven Lübeck Lena Magnergård Tage Magnusson

Britt Mogård Harald Nordenson Sten Nordin Gunnar Strömmer Hjalmar von Sydow Sten Tolgfors Ivar Virgin Per Westerberg

Se även Svenska moderater.

Litteratur

• Nilsson, Torbjörn (2010). ”Jakten på makten (partiernas historia: Moderaterna)”. Populär historia (nr. 3): sid. s. 36–39. ISSN 1102-0822. 

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Moderaterna.

Bilder & media

Wikiquote har citat av eller om Moderaterna.

Citat

• Moderata samlingspartiet – officiell webbplats
• Moderaternas handlingsprogram