Karen Blixen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Karen Blixen
Karen Blixen, 1957
Karen Blixen, 1957
Pseudonym Isak Dinesen
Född Karen Christentze Dinesen
17 april 1885
Rungstedlund, Själland
Död 7 september 1962 (77 år)
Rungstedlund, Själland
Yrke författare
Nationalitet  Danmark
Språk danska
engelska
swahili
Framstående verk Den afrikanska farmen
Make/maka Bror von Blixen-Finecke (1914-1925)
Släktingar Wilhelm Dinesen (fader)
Ingeborg Dinesen (moder)
Mary Westenholz (moster)

Karen von Blixen-Finecke (döpt Karen Christentze Dinesen), född 17 april 1885Rungstedlund, Själland, död där 7 september 1962, var en dansk författare som under delar av sitt liv var bosatt i Afrika. I den anglosaxiska delen av världen är hon mer känd under pseudonymen Isak Dinesen.

Blixen var dotter till kaptenen och författaren Wilhelm Dinesen. År 1914 gifte hon sig i Mombasa, Kenya med sin syssling, friherre Bror von Blixen-Finecke. Bror von Blixen ska ha varit upprepat otrogen och påstås ha smittat sin fru med syfilis. Vissa källor hävdar att Blixen hade syfilis redan innan hon reste till Afrika. Karen Blixen led också sannolikt av anorexia nervosa.[1] Makarna skilde sig 1925 och Bror von Blixen gifte om sig 1928.

Mellan åren 1914 och 1931 var Karen Blixen bosatt i Kenya i Östafrika, där hon tillsammans med Bror von Blixen ägde och drev en kaffefarm. Mycket på grund av makens ointresse blev farmen aldrig lönsam, utan krävde ständiga tillskott från olika finansiärer. Bland dem fanns Karen Blixens mor, som till slut krävde att Blixen skulle skilja sig om mer pengar skulle skickas.

Tiden i Afrika skildrade Karen Blixen i romanen Den afrikanska farmen. Den filmatiserades 1985 som Mitt Afrika, med Meryl Streep och Robert Redford i huvudrollerna. Blixen var ursprunglig ledamot av Danska akademien, som grundades 1960. Hennes bok Vinter-Eventyr (Vintersagor) ingår i Danmarks kulturkanon.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Mary Westenholz agiterar i folketinget 19 augusti 1909.

Karen Blixen föddes den 17 april 1885 på släktgården Rungstedlund på Själland. Hennes far var författaren och kaptenen Wilhelm Dinesen. Modern hette Ingeborg Westenholz och var syster till den kända agitatorn och unitarien Mary Westenholz.[2] Blixen kom som nummer två i en syskonskara på fem barn; de övriga var Inger Benedicte (född 1883), Ellen Alvilde (1886), Thomas Fasti (1892) och Anders Runsti (1894). De tre systrarna fick samma utbildning, i form av hemundervisning, och uppmuntrades att bli "duktiga" – även om de förväntades göra avkall på individuella talanger och under inga omständigheter skulle konkurrera inbördes (utom på det abstrakta och religiösa planet).[a][3] De båda pojkarna skickades till olika internatskolor.

Fadern Wilhelm Dinesen har beskrivits som disträ och svåråtkomlig – en passionerad men rastlös person. Rastlösheten gjorde att han ständigt jagade efter nya erfarenheter, något som bidrog till att han sökte sig till olika krigsskådeplatser.[b] I ‘’Ib och Adelaide’’[c] skildrar Karen Blixen honom som en nonchalant och melankolisk person,[4] och av vännen Georg Brandes beskrevs han som "en drömmare i fullt dagsljus [och] en särling och ett original, vars personlighet var en smula löst sammanfogad."[4] Hans konflikter med fadern i politiska frågor gjorde honom mindre omtyckt bland släktingarna. Blixen har beskrivit hur hon först efter hans död kunde lära känna sin fars släkt ordentligt.[5] År 1879 återvände Dinesen till Danmark efter en längre tids utlandsvistelse. Han förvärvade mark mellan Rungsted och Hørsholm utanför Köpenhamn, på vilken det fanns flera herrgårdslika byggnader, däribland Rungstedlund och Folehavegaard. Wilhelm Dinesens memoarbok Boganis Jagtbreve[6] har blivit en mindre klassiker i Danmark.[7]

Modern Ingeborg Westenholz var en kultiverad person, som talade flera språk flytande. Hon hade vistats en tid i Lausanne i Schweiz i utbildningssyfte, samt bott i både London och Rom för att tillägna sig språken. Hon har beskrivits som tystlåten med främlingar: "Jag är aldrig mig själv utanför hemmet […] men inom hemmet är jag en helt annan".[8][d]
Ingeborg var 24 år gammal när hon träffade Wilhelm Dinesen. Hennes temperament var ett helt annat än hans, och hon fann hans kärlek till henne ett mysterium: "Det måste ha funnits någonting i honom som behövde en annan sida av livet ... mer lugn och stillhet efter för mycket kringflackande."[10] Hennes mor, Mary Lucinde Westenholz (född Hansen), var mycket ovillig att lämna ifrån sig dottern, och skrev flera avrådande och nedvärderande brev till Wilhelm Dinesen: "Ni kommer att finna att Ingeborg är … osjälvständig, omogen och svag [och att hon har] få egenskaper som kan vinna eller behålla en mans hjärta."[11] Trots detta förlovade sig paret, och de vigdes på våren 1881. De flyttade in i det gamla värdshuset i Rungsted, nära godset Rungstedlund. Dinesen var dock långt ifrån tillfreds; hans längtan till krig var fortsatt stark: "kärlek och fred hatar, förföljer och tillintetgör varandra."[12] Inte heller hans svärmor var helt nöjd: för att inte släppa sin dotter helt flyttade hon med två döttrar och fyra tjänare in i Folehave alldeles i närheten av Rungstedlund.[13]

Härkomst[redigera | redigera wikitext]

Karen Blixens släkter på mödernet och fädernet var av mycket olika bakgrund. Westenholzarna var borgare – frikyrkligt religiösa, bildade stadsbor och kvinnosakskämpar. Dinesens tillhörde lantaristokratin och var besläktade med många av Danmarks adelsfamiljer. Blixen föredrog sin fars släkt; hon ogillade morssidans strikta moralfilosofi. Hon kom därför att stå nära sin far, fram till hans självmord.[14]

På morssidan tillhörde Karen Blixen den kända danska släkten Grut Hansen, vars förmögenhet grundlades i början av 1800-talet. A.N. Hansen fick elva barn med hustrun Emma Eliza Grut; Blixens mormor Mary Lucinde Hansen var ett av dem. Hon blev handelsmannen Regnar Westenholz andra hustru, och de fick sex barn tillsammans innan Westenholz dog 1866. Familjen hade levt stillsamt med minimalt socialt umgänge, sedan de 1852 dragit sig tillbaka till herrgården Mattrup utanför HorsensJylland för att driva ett lantbruk – även om Westenholz hade inlett en politisk karriär och fungerat som finansminister i den kortlivade regeringen Rotwitt. När Mary nu blev änka vid 34 års ålder, drog hon barnen än tätare till sig. Hon hade en stark kristen tro, som hon vidarebefordrade till barn och barnbarn.

Godset Katholm på Jylland.

Släkten Dinesen bodde på godset Katholm på Jylland, ett gods som hade funnits i familjens ägo sedan 1839. Adolph Wilhelm Dinesen (född 1807)[e], var en militär som bland annat hade rest runt i Italien i följe med H.C. Andersen. Efter att ha deltagit i det Slesvig-holsteinska kriget mot tyskarna år 1848 återvände han till godset och effektiviserade skogs- och jordbruket. A.W. Dinesen var en mycket hård och egensinnig far till de åtta barn han fick tillsammans med Blixens farmor, Dagmar Alvilde Haffner, dotter till generalen J. W. Reinholt von Haffner. Paret Dinesen fick åtta barn: sex döttrar och två söner. Den äldste sonen dog tidigt, och den yngre av dem, Adolph Wilhelm Dinesen (Blixens far), lade bort namnet Adolph för att manifestera sitt ogillande av fadern. [f] Dagmar Alvildes yngre syster Thyra var gift med Christian Emil Krag-Juel-Vind-Frijs.[7] Deras dotterson Bror von Blixen var alltså Karen Blixens syssling.[2]

Släktträd[redigera | redigera wikitext]








 
 
 
 
 
 
 
 
Jens Kraft Dinesen
1768–1827
 
Ulrica Gøring
1774–1829
 
J. W. Reinholt von Haffner
1770–1829
 
Anna M.J.Kaasbøl
1789–1849
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Mary Lucinde Hansen
1832–1915
 
Regnar Westenholz
1815–1866
 
Adolph Wilhelm Dinesen
1807–1876
 
 
 
 
 
Dagmar Alvilde Haffner
1818–1874
 
Ytterligare
4 syskon
 
Thyra Valborg Haffner
1821–1881
 
Christian K-J-V-Frijs
1817–1896
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ytterligare
4 syskon
 
Mary Bess Westenholz
1857–1947
 
Ingeborg Westenholz
1856–1939
 
Wilhelm Dinesen
1845–1895
 
Christentze Dinesen
1854–1920
 
Ytterligare
6 syskon
 
Fredrik von Blixen Finecke
1847–1919
 
Clara K-J-V-Frijs
1855–1925
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ellen Dinesen
1886–1959
 
Thomas Dinesen
1892–1979
 
Karen Dinesen
1885–1962
 
Inger Dinesen
1883–1923
 
Anders Dinesen
1894–1976
 
Ytterligare
5 syskon
 
Hans von Blixen
1886–1917
 
Bror von Blixen
1886–1946
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Barndom och uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Förhållandet till fadern[redigera | redigera wikitext]

Blixens far Wilhelm Dinesen.

Blixen var redan från unga år en drömmare - stolt, livlig och inlevelsefull. Eftersom hon delade dessa egenskaper med sin far kom hon att bli hans favorit, och hon tillbringade betydligt mer tid med honom än de övriga i syskonskaran. Blixen talade inte om sin far särskilt ofta efter hans självmord, men man vet att fadern ofta tog henne på långa promenader, lärde henne namn på växter och djur och uppfostrade henne till en jägare. Hennes fars berättelser om livet hos indianerna i USA påverkade Blixen starkt. Hon läste James Fenimore Coopers historier om Skinnstrumpa (Leatherstocking Tales), och när hon kom till Afrika var hon noggrann med att “leva i ömsesidig respekt med afrikanerna", på det sätt som hon föreställde sig att hennes far hade levt med ojibwayindianerna.[g] Blixen har beskrivit att hon och hennes far utgjorde "en aristokrati bestående av två personer", och det var hennes stolthet att hon var hans och inte 'deras'. Mormodern, Mary Westenholz, var inte förtjust i detta utan försökte dra henne tillbaka in i familjen – något som bara ökade Blixens avoghet gentemot henne. Blixen sade vid ett tillfälle att hennes far var den enda som förstod henne så som hon var, men att han trots detta hade på sitt ansvar att hon fick det så svårt i livet, eftersom han valde att så tidigt avsluta sitt eget.[3]

Karen Blixen 1959. Foto: Carl Van Vechten.

När Dinesen valdes in i den danska riksdagen 1892 var han tvungen att tillbringa långa stunder hemifrån, och på grund av deras nära relation och de spänningar det skapade med resten av familjen, kom hans frånvaro att bli påfrestande för den unga Karen. Fadern fick henne att inse innebörden av överlevnad: "livet tvingar en att betala priset för ens existens, och detta pris är smärta, förlust och död. Men man kan också skratta åt priset och åt sig själv därför att man fäster avseende vid det"[15] – en insikt som senare återspeglas i Blixens självdestruktivitet, och även det som, enligt henne själv, ofta kom att förväxlas med ytlighet i både hennes och faderns författarskap.

Faderns självmord[redigera | redigera wikitext]

Efter sonen Thomas födelse 1892 började Wilhelm bli alltmer desillusionerad och hans rastlöshet återuppväcktes. En nyutgåva av Jagtbreve hade fått dålig respons och hans politiska inflytande i riksdagsarbetet var mycket litet, något som Thomas Dinesen senare kommenterade att "en man som är full av bitter kritik mot det parti han står närmast [kan aldrig] få något verkligt inflytande."[15] Nyss fyllda åtta år fick Karen bli den fadern anförtrodde sig åt: "... anspelningar på människor han hade känt, på en icke namngiven kvinna han hade älskat, minnen, varningar, råd, allt strömmade ur honom i ett slags accelererande monolog”.[15] Dessa förtroligheter förblev en skuldbörda hos Blixen, även långt efter hans död.
I mars 1895 gick det snabbt utför med fadern och under ett besök på Katholm hördes han mässa "jag måste göra det, jag måste göra det."[15] Den 27 mars besökte han riksdagen, men gick därifrån för att återvända till sin lägenhet – där han hängde sig. Hängning är inte en ärofull död för en officer (som bör dö för en kula), och Blixen och hennes syskon spekulerade i att detta brott mot faderns egna levnadsregler var ett självutdömt straff för att han smittats med syfilis. När Blixen flera år senare i Kenya själv konstaterades bära på sjukdomen, kommenterade hon: "min fars öde har märkligt nog i stor utsträckning upprepats i mitt eget."[16][15] Om självmordet sade Blixen att det var "som om en del av en själv också hade dött" och att hon för resten av sitt liv kände “en verklig skräck [för att] satsa sitt liv och sin själs innerligaste hängivenhet på något som man kunde förlora igen." [17][18][h]
I samband med självmordet fick mormor Mary Westenholz ett slaganfall och blev förlamad och var i fyra år i det närmaste stum. Änkan Ingeborg Dinesen var i djup sorg, och det var hennes syster Mary Bess Westenholz som fick ta hand om barnen och vardagen. Ingeborg och Karen tröstade varandra i sorgen, och kom att stå varandra nära – gentemot den övriga familjenj.[19] Blixen upplevde sig isolerad från familjen och kände sig som en "bortbyting": "För mig har [de] en ohygglig förmåga att göra livet svårt." Detta kan ha bidragit till att hon flydde Danmark för Afrika.

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Det danska kynnet är som deg utan jäst. Alla de ingredienser som ger smak och näring finns där, men den beståndsdel som får degen att förändras, att jäsa, har utelämnats.
— Karen Blixen till Birthe Andrup.[20]

Mary Westenholz tillhörde Hørsholms societet, och det var ofta besök på Rungstedlund och Folehave. Under besöken fick Blixen och de övriga systrarna agera servitriser - och hon kom successivt att trivas bättre bland tjänstefolket än med sin familj och deras vänner. Hon hade ingen möjlighet att umgås med folk utanför familjekretsen och dem som besökte Rungstedlund, så de vänner hon hade under sina uppväxtår var alla barn till familjens vänner, till exempel Else Bardenfleth och Ellen Wanscher. Den senare har Blixen beskrivit som den enda, förutom brodern Thomas och den afrikanska tjänaren Farah Aden, som hon kunde prata förtroligt med.[21]

Blixen delade rum med sin syster Elle. De stod inte varandra särskilt nära, eftersom de till naturen var väldigt olika: Elle var lik moster Mary Bess, till skillnad från Blixen. Systrarna respekterade dock varandra, och Elle fick ofta agera publik när Blixen återberättade sina första noveller. Elle kom att fortsätta som kritiker åt Blixen: de första publicerade berättelserna från Blixen när hon var i tjugoårsåldern var alla först prövade på Elle.[22]

Systrarna fick hemundervisning. Blixen ogillade hur illa förberedd hon var för ett yrkesliv: "så gott som alla mina anlag ligger i träda, och [jag är] överlämnad åt välgörenhet eller prostitution i en eller annan form." Hennes bröder sändes iväg till internatskolor, medan systrarna undervisades på Rungstedlund. De undervisades i läsning, engelska, franska, kyskhet, osjälviskhet, matematik och skrivande. En del av uppgifterna från hemundervisningen finns bevarade, och Blixens prosastil kallas redan på hemundervisningstiden driven och konstfull. Hon ägnade dessutom mycket tid åt att skriva pjäser och att teckna. Uppväxten var isolerad, och kretsade främst kring Rungstedlund och Folehave och emellanåt Katholm. I novellen Peter och Rosa såväl som när hon skriver om antilopkidet Lullu i Den afrikanska farmen skildrar hon den instängdhet som den trygga uppväxten bibringat, och den trötthet på världen detta resulterat i. Detta har tolkats som en liknelse om hennes eget liv: de vilda drömmarnas bjärta kontrast mot det skyddande och bortskämmande hemmet.[23]

Den 14 juli 1898 började en stallbyggnad brinna på Rungstedlund. En dräng omkom tillsammans med grisarna, hönorna och en hund. Efter att systrarna konfirmerats reste familjens kvinnor efter nyår 1899 till Lausanne och Isola Bella, bland de Borromeiska öarna, där de stannade i nio månader. Uppväxten i familjen hade präglats av trygghet och instängdhet, något som gav Blixen komfort under sina hemresor från Afrika men som också kan ha givit anledning till den depression hon ofta befann sig i. Dessutom var det svårt att känna igen sig i Rungstedlund efter renoveringarna som följde på eldsvådan. På grund av branden sändes Blixen med syster Elle och Ellen Wanscher till Folehave för att bo hos sin moster, medan Ea sändes till en annan moster, Lidda. Samtidigt upphörde all deras undervisning.[24] Blixen själv har uttryckt att hon kom att sakna någon som undervisade henne eller gav ett givande utbyte ända till hon träffade sin vän och älskare Denys Finch Hatton.[25]

Tidig inspiration och tonårstrots[redigera | redigera wikitext]

Blixens intresse för Brandes väcktes i biblioteket.

Nu flyttade Blixen i det närmsta in i biblioteket, i brist på lärare. Där upptäckte hon Georg Brandes, och genom honom, Shakespeare, Shelley och Heine. Upptäckten av Shakespeare såg hon som "en av de verkligt stora händelserna i [sitt] liv".[25] Shelley och Heine var likt Blixen uttalade panteister. Det finns även tecken på att hon inspirerades av Nietzsche. Senare kom hon att välja en rad ur Sålunda talade Zarathustra som motto för Den afrikanska farmen (equitare, arcem tendere, veritatem dicere - att rida, att skjuta med båge, att tala sanning).[25] Under dessa sina tidiga år hämtade hon också mycket inspiration från danskar som Meïr Aron Goldschmidt, Johannes Ewald, Steen Steensen Blicher, Holger Drachmann, H.C. Andersen och J. L. Heiberg.[26] Gemensamt för dessa författare var det storslagna, poetiska och mystiska. Detta tog sig uttryck i Blixens eget författarskap.[18]

Faderns självmord separerade moderns och faderns släkter. Modern tog en gång om året, under sommarmånaderna, med sig Blixen och hennes systrar till Katholm. Blixen uppskattade detta långt mer än de övriga; hon uppskattade uppsluppenheten, glädjen och släktens uppskattning av hennes utseende. Längre fram erkände hon det som de andra såg – ett snobbigt och ytligt leverne – men konstaterade att hon ändå tyckte om släkten. Den i familjen Dinesen som hon uppskattade mest var hennes faster Christentze, som trollband Blixen med sina romantiska skildringar av Blixens fars ungdom. Besöken på Katholm fick Blixen allt mer avogt inställd till det i hennes mening tråkiga och instängda livet i Folehave och Rungstedlund, och hennes tonårstrots växte sig allt starkare. Modern hanterade det, men hennes moster Bess tyckte det var påfrestande. De två drog inte jämnt, och Blixen konstaterade senare att en av anledningarna till att hon reste till Afrika var just moster Bess. Förhållandet tycks emellertid inte ha varit så ansträngt som Blixen ibland framställde det. De var tvärtom inbegripna i en intensiv brevväxling när Blixen var i Afrika.[27]

Som ett led i sitt uppror började hon intressera sig för den franska revolutionen och Robespierre. Hon slöt sig allt mer till Brandes åsikter och skrifter, kanske främst eftersom han var familjen Westenholz åsiktsmässiga motsats.[28] Dessutom påbörjade hon en fasteperiod, något som skulle bli en återkommande del i hennes liv. Stora delar av dagarna åt hon ingenting – genom fastan kunde man "uppnå storhet genom hunger och lidande". Hon konstaterade att "med åren lär man sig ju att förstå och sortera fram de av livets mindre företeelser som behövs för att man skall kunna vara sig själv. Jag vet till exempel att jag inte får vara tjock: om jag så skall lida svältens alla kval är de att föredra, ty det andra ’cramps my style’."[29]

Studier vid Konstakademien[redigera | redigera wikitext]

1903 började Blixen studera vid en privat tecknarskola driven av Charlotte Sode och Julie Meldahl. Den var obligatorisk för alla kvinnor som ville studera vid den danska konstakademien, eftersom de inte fick delta i akademins egen förberedande undervisning. Mot slutet av detta år gjorde hon inträdesprovet till Det Kongelige Akademie for de Skjønne Kunster i slottet Charlottenborg, och antogs. Hon bodde hos sin gammelmoster Ellen Plum (Mary Westenholz syster) på Sankt Annæ Plads, under studietiden. Blixen blev vice ordförande i studentföreningen, och avancerade till den vanliga undervisningen efter en månads kvällsundervisning. Hon stannade vid akademin i fem terminer.[30]

När Georg Brandes 1904 låg på sjukhus sände hon en blombukett. Förmodligen på grund av hennes koppling till Wilhelm Dinesen kom han på besök till Rungstedlund för att tacka. Ingeborg Dinesen, som alls inte uppskattade Brandes, påstod att Blixen inte var hemma. När Brandes hade gått kallades hon ner och blev utskälld. Hon konstaterade 1924 i ett brev till moster Bess att "Brandes kunde ha gjort en författare av mig [...] Om jag den gången hade förstått hur mycket som stod på spel, så hade jag väl … förmått lura er, och jag önskar att jag hade gjort det."[31]

Ett av Blixens få nöjen i Ellen Plums hem var brevskrivandet och 1906 började hon föra dagbok. Hon odlade nära relationer med olika män – såsom "Etienne", Vidur, Cecil och "T" – och umgicks med familjen Frijs (Krag-Juel-Vind-Frijs), vars fader var kusin och bäste vän till Karen Blixens far. Hon kom kanske framförallt nära dottern Daisy Frijs, som dock dog ung i ett olyckligt äktenskap. Resten av familjen hade ett kluvet förhållande till Blixen, och såg henne som allt för 'affekterad' och 'förställd.' Framförallt modern behandlade henne på ett nedlåtande vis, och själv kände hon sig ständigt underlägsen den Frijska familjens aristokratiska ställning. När hon umgicks i döttrarnas kretsar var hon den enda utan tjänare – sextio år senare konstaterade hon i Afrika att där tar "man alltid med sig sin tjänare när man gästar sina vänner".[32]

Blixens egen familj på mödernet hade inte mycket till övers för den aristokratiska familjen Frijs och ogillade hennes umgänge med dem. Blixens två systrar befattade sig heller inte med familjen Frijs; den ena studerade musik, den andra flyttade till Ryssland för att bo i ett nihilistkollektiv.[33]

Tidigt författande[redigera | redigera wikitext]

Även om Blixen skrev också under sin första tid på Rungstedlund – främst dramatik och skådespel – började hon författa på allvar mellan 1904 och 1908. Alstren samlade hon under titeln Sandsynlige historier, en samling som aldrig fullbordades. Vid konstakademin lärde hon känna Mario Krohn – som senare kom att bli chef vid Thorvaldsens Museum. Han var den första att uppmuntra och handleda hennes författarskap (förmodligen också att fria till henne). Han sände några av hennes verk till Valdemar Vedel, redaktör för Tilskueren, en dansk litterär tidskrift. Några av berättelserna refuserades, men med konstateradet att "författaren har avgjort talang" och menade att några av novellerna, såsom Eneboerne, tillsammans med några fler skulle kunna bli en bok. Just Eneboerne publicerades i tidskriften 1907, under pseudonymen Osceola.[i] Under pseudonymen Osceola gav hon också ut "Pløjeren" i Gads Danske Magasin 1907 och Familjen de Cats i Tilskueren 1909, sedan Krohn hade tagit över som redaktör. De berättelser som publicerats under pseudonym publicerades 1962 av Clara Svendsen[j][35] Pløjeren har setts som Blixens försök att "berätta den traumatiska historien" om sin faders självmord och hur hon, i sina egna ögon, svek honom – "på nytt och ändra dess ödesdigra lopp."[36] Perioden präglades av en kamp mellan rädsla och längtan och religiösa tvivel. För att fly de kvävande eller undertryckande miljöerna på Rungstedlund, som hon uttryckte det, diktade hon upp alternativa öden. Den hänryckningen återkommer i många av hennes verk – dock alltid med ett pris, ofta förlust eller död.[37]

Parisresa[redigera | redigera wikitext]

Mellan 1907 och 1913, då hon flyttade till Afrika, tecknade och skrev hon för nöjes skull, även om mängden skrivande var liten. De första åren i Afrika ägnade hon åt friluftsliv med systrarna Frijs och tvillingbaronerna Bror och Hans von Blixen-Finecke.[38] Bror beskrevs av sina vänner som "en av de mest slitstarka, sympatiska, utsvävande och slösaktiga människor som någonsin har levat."[39] Blixen blev förälskad i Hans, som inte besvarade kärleken. Hon var olyckligt förälskad och nekade flera friare, tills hon så småningom gifte sig med Bror istället.[39] 1910 reste hon starkt deprimerad till Paris tillsammans med sin syster Inger – då hade även väninnan Daisy Frijs precis gift sig, och Blixen kände sig ensam och bortkommen. Under resan påbörjade hon en ny dagbok, på vars pärmar hon skrivit "ärlig, ärlig".[40] Inger skulle studera sång och Blixen konst. De ordnade varsitt rum, och Blixen flyttade under två månader in på rue du Boccador.[41] Även om hon ogillade situationen och tyckte resan var meningslös uppskattade hon pensionatet hon bodde på, och började umgås intensivt med greve Eduard Reventlow som arbetade vid den danska ambassaden. Hon ägnade dessutom tiden åt att flirta med flera män som bodde på pensionatet.[42] Krohn kom på besök till Blixen, men hon hyste inte samma känslor för honom som han för henne och vänskapen rann så småningom ut i sanden. När han försökte ställa henne mot väggen om de litterära ambitionerna svarade hon att hon "hellre än att bli författare önskade sig allt annat i livet – att resa, att dansa, att leva och att ha frihet att måla."[43]

Tillbaka på Rungstedlund[redigera | redigera wikitext]

Åter på Rungstedlund följde en tid när de tre systrarna – alla närmre 30 år – och bägge bröderna var på plats. Blixen, som hade blivit "sötare" och mer "tillgjord, slagfärdig och skarp"[44] sedan hon återvände, sjönk åter ner i ett depressivt tillstånd. I hennes alster från denna tid tar det sig till uttryck som en underliggande melankolisk ton. Här läggs grunden till Peter och Rosa, som fullbordades 1940 och ingår i Vintersagor. 1911 påbörjade hon en samling korta berättelser som skulle få titeln Syv fortællinger. Den publicerades aldrig, men flera av berättelserna återvände hon till senare – bland annat "Karneval". Den omarbetade hon 1926 som del av Sju romantiska berättelser, men den publicerades först efter hennes död.[45] En svåröverkomlig och obesvarad kärlek till Hans Blixen tillsammans med de fortsatta hungerstrejkerna och hennes sällskapsvanor gjorde att hon i slutet av 1911 drabbades av det då kallades känslomässig utmattning. Hennes bror Thomas tog med henne till norska Finse. Hon uppskattade visserligen naturen och vyerna här, men gick ändå, som så ofta under sitt liv, i självmordstankar. Ofta motstod hon dessa genom sin känsla av skuld till 'Gud' för den talang hon menade att 'Gud' givit henne. Detta går igen när hon under en djup depression återvänder från Afrika, och färdigställer Sju romantiska berättelser. Som Judith Thurman konstaterar: "Människan Karen Blixen var förtvivlad över sina 'synder' – sina begär, sina misstag, sina sorger – och ville dö. Men konstnären Karen Blixen fann modet att förvandla dem till berättelser."[46] För att lindra den här depressionen reste hon 1912 till Rom för att besöka Daisy Frijs. Där kom hon att stanna i flera månader.[47]

Förlovning och flytt till Kenya[redigera | redigera wikitext]

När hon återvänt till Afrika var hon ännu mer deprimerad, förmodligen för att hon återvänt till ett hus där hon inte trivdes. Hon höll en tid hemligt för familjen, att hon skulle gifta sig med Bror von Blixen-Finecke. Förmodligen accepterade hon frieriet, det tredje i ordningen, först när det gav henne en chans att emigrera. Karen Blixens familj var inte nöjd med giftermålet. De ogillade makens kvinnosyn och hans syn på nöjen. Moster Bess konstaterade att "det enda goda hon kunde se med förlovningen var att Bror var fattig."[48] Blixens mor ogillande berodde snarare på att hon inte trodde att Blixen älskade maken. Den kamp som uppstod mellan mor och dotter låg till grund för novellen Stormar. Förlovningen eklaterades den 21 december 1912.[48]

Blixens morbror Aage Westenholz tillfrågade Bror Blixen om han ville bosätta sig på hans gummiplantage på Malacka. I sista stund bestämde sig paret istället, att på uppmaning från Bror Blixens morbror, greve Morgen Frijs, att flytta till Kenya. Deras respektive familjer var skeptiska, men Karen Blixen hade de ekonomiska förutsättningarna från den westenholzska förmögenheten, och Bror Blixen hade kontakterna genom sin adelstitel. Blixen talade senare om denna tid som en av de lyckligaste i sitt liv.[49] Karen Blixens mor och morbror bidrog med 150 000 kronor vardera, och en farm på 700 tunnland för kreatursavel inköptes. Till Karen Blixens familjs stora förtret bestämde sig Bror Blixen senare för att sälja marken och köpa annan mark för kaffeplantager, därmed också företaget Swedo-African Coffee Company. Det visade sig senare att marken var för sur och mängden nederbörd för liten för att kaffe skulle kunna odlas. Affären blev en förlust och borgade för Karen Blixens senare, tragiska hemfärd.[50]

Den 2 december 1913 reste Karen Blixen från Köpenhamn via Neapel, varifrån Admiral tog henne den 19 dagar långa sjöresan till Mombasa – där hon bland annat lärde känna Paul von Lettow Vorbeck. Om honom konstaterade Blixen att hon "inte träffat någon annan tysk som har givit mig ett så starkt intryck av vad kejsartidens Tyskland var och stod för".[51] Vid ett reseuppehåll i Aden lärde hon också känna Farah Aden – Brors tjänare. Han kom att bli betydelsefull i hennes liv, tillsammans med bland andra Lord Delamere, Berkeley Coe, och Denys Finch Hatton. Vigseln planerades äga rum när hon anlände till Mombasa.[50] Fartyget ankom hamnen i Mombasa, Kilindinihamnen, den 13 januari 1914. Vigseln förrättades dagen därpå, av distriktskommissarien. Prins Wilhelm av Sverige var Brors bröllopsvittne. Därefter åkte paret tåg vidare mot farmen.[52] I Nairobi lärde Karen och Bror känna societeten innan de gav sig av mot sitt slutmål – den afrikanska farmen.[53]

Den afrikanska farmen[redigera | redigera wikitext]

Vid foten av Ngongbergen ägde Blixen företaget Swedo-African Coffee Company, med 4 500 tunnland mark och 1 200 lantarbetare, som Karen Blixen kom att känna samhörighet med. Hon stod dem framförallt nära under sina sjukdomsperioder. Äktenskapet finns det inte mycket information om. Till en början beskrev Blixen det som en idyll. Innan paret installerade sig i sin gård, Mbagathi House, åkte de på en smekmånad till Naivashasjön. Väl tillbaka på gården ägnade sig Blixen åt att renovera huset, som fortfarande står kvar som en del av ett hotell i förorten Karen (namngiven efter Karen Blixen). Karen fick malaria i februari och drabbades därefter av en ny depression. Hon sköttes om av Farah Aden. De lokala vita nybyggarna, framförallt engelsmännen, hade Blixen svårt för, framför allt på grund av deras rasfördomar. Undantagen var de mer "poetiska naturerna", svensken Ture Rundgren och grannen Mr Grieve.[53]

I april 1913 fick Blixen besök av kikuyu-hövdingen Kinanjui, vilket markerade början på ytterligare en lång vänskap. Medan hon isolerade sig allt mer från européerna kom hon allt närmare de afrikanska lokalinvånarna. Av kikuyu-kvinnor fick hon hederstiteln "jerie" (den som bryr sig om). Tillsammans med Farah Aden påbörjade hon fårhandel med de lokala massajerna. Storbritannien, som koloniserat Kenya som Brittiska Östafrika, införde nya skatter som Karen kraftigt motsatte sig, eftersom hon menade att det i praktiken gjorde lokalinvånarna till slavar. Även om Karen motsatte sig både européerna i området och deras förhållande till lokalinnevånarna konstaterade hon i Den afrikanska farmen att "nu är jag där jag ska vara."[54]

Under den första sommaren begav sig Karen och Bror på safari, och Karen upptäckte sitt stora jaktintresse. När de återvänt dröjde det inte länge förrän det första världskriget bröt ut. Svenskarna i området samlades i Mbagathi House, och stod inför ett dilemma. Om Sverige började strida för tyskarna skulle svenskarna i Kenya vara i 'fiendens' land. De beslöt sig för att anmäla sig för rekrytering till den kenyanska armén. Också Karen lämnade Mbagathi House, eftersom hon inte ville vara kvar ensam om tyskarna skulle komma. Karen hjälpte till genom att transportera förnödenheter till lägret i Kijabe. Bror fick permission från militärtjänstgöringen för sjukdom flera gånger.[55]

I början av oktober återvände Karen till sin farm för att finna den helt uppochnervänd. Samtidigt gav sig Farah Aden av för att besöka sin familj i Somaliland. Bror återvände hem i november, vid en tidpunkt när britterna led nederlag i slaget vid Tanga. Detta inledde det så kallade svarta året.[56]

Författarskap[redigera | redigera wikitext]

Karen Blixen gick under många alias under sin levnad i form av dels flera författarpseudonymer, dels ett antal smeknamn, som blev väl etablerade också utanför den närmaste familjen. Hennes mest kända pseudonym är Isak Dinesen, men hennes första alster publicerades under namnet Osceola. I Tyskland ges hennes böcker ut med namnet Tania Blixen. "Tania" är en internationell variant av "Tanne", det smeknamn hon tidigt fick i familjekretsen. Mot slutet av sitt liv blev hon ofta kallad "baronessan".[57]

Blixens författarskap har beskrivits som två skilda världar, med en tydlig gräns mellan det vilda och det tama: "innanför den [i det tama] finns brasans sken och kvinnoröster, ångande kastruller och kvinnolivets inrutade mönster. Utanför den finns stormande känslor, fria ytor och pompa och ståt; där finns vildmarken och slagfälten."[3] Judith Thurman konstaterar i sin biografi att Blixen ofta berörde kontrasten mellan den varaktiga kärleken och fantasins stora passioner, förälskelsen och kärleken – hur hon själv skulle smita från varje varaktigt förhållande "när det kom till kritan" trots sin längtan efter det. "Hon förstod också [...] vad hon därvid gick miste om – och hur obetydlig, ensam, isolerad och till och med vansinnig en drömmares tillvaro kunde bli. Detta är ett tema som går igen i hennes berättelser från den första [...] till den sista."[40]

Robert Langbaum konstaterar att Blixen "samtidigt talar om psykologi och kultur".[58] Kanske är det fadern som gav henne det vilda, eftersom hennes uppväxt i övrigt vigdes åt det tama.[3] Hennes verk kännetecknas också av en form av djärv ironi.[28] Också Langbaum konstaterar hennes koppling till de romantiska idealen: "Det är tack vare att hon framstår som en så utmärkt kritiker av denna tradition, tack vare att hon sammanfattar den och för den ett steg längre, som hon hör hemma bland den moderna litteraturens förgrundsgestalter."[58]

Utgivning[redigera | redigera wikitext]

Flera av de berättelser[k] som ingår som en del i böckerna i den här förteckningen finns även utgivna som fristående tryckalster. Med några undantag finns dessa inte med i listan.

Under pseudonymen Osceola:
1907 Eneboerne (novell i månadstidningen Tilskueren,[l] augusti).[59]
1907 Pløjeren (novell i månadstidningen Gads danske Magasin, oktober).[59]
1909 Familien de Cats (novell i månadstidningen Tilskueren, januari).[59]
Under namnet Karen Blixen-Finecke:
1926 Sandhedens hævn – en marionetkomedie (skådespel i månadstidningen Tilskueren, maj). Ett ungdomsverk från 1904[m] som omarbetades ett par gånger och med Georg Brandes hjälp kunde publiceras i Tilskueren.[59] Det uppfördes första gången 1936 på Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Först 1960 kom skådespelet ut i bokform.[60] Samma år gjordes en TV-film i regi av Erling Schroeder.[61] År 1986 skapade librettisten Jørgen Heiner och kompositören Ib Nørholm en opera baserad på verket.[62]
Under pseudonymen Isak Dinesen eller Tania Blixen (tysk utgåva):
1934 Seven Gothic Tales kommer ut på det amerikanska bokförlaget Harrison Smith & Robert Haas. Arbetsnamnet på samlingen hade varit Nine Tales by Nozdref’s Cook[n], men två av berättelserna plockades bort;[63] “Karyatiderna” och “Karneval” publiceras senare i samlingarna Sidste fortællinger (1957) respektive Efterladte fortællinger (1975). Boken översattes till svenska samma år av Sonja Vougt[o] och gavs titeln Sju romantiska berättelser. Följande år kom den ut på danska i Blixens egen översättning under titeln Syv fantastiske fortællinger.[64] I den inledande berättelsen “Vägarna kring Pisa” refererar Blixen till sitt eget skådespel Sandhedens hævn när hon låter huvudkaraktärerna bevista en föreställning av den marionettkomedin.[61]
Under namnet Karen Blixen, Tania Blixen eller Isak Dinesen beroende på marknad:
1937 Den afrikanske Farm (Out of Africa), skriven parallellt på danska och engelska.[65] Den översattes till svenska av Arthur Lundkvist och fick titeln Afrikansk pastoral (1937).[66] Från och med 1955 gavs den ut med titeln Den afrikanska farmen.[67]
1942 Vintereventyr. Den översattes till svenska av Sven Barthel och Viveka Starfelt (Vintersagor, 1942).[68]
Under pseudonymen Pierre Andrézel:
1944 Gengældelsens veje.[69] Blixen skrev den på danska och översatte den själv till engelska (The Angelic Avengers, 1946). Hon förnekade inledningsvis att hon var romanens författare; hon erkände det officiellt först i en intervju 1956 i The Paris Review.[70][71] Boken översattes till svenska av Britte-Marie Bergström (Vedergällningens vägar, 1945).[72]
Under namnet Karen Blixen, Tania Blixen eller Isak Dinesen beroende på marknad:
1950 Farah : radioen den 24 Marts 1950.[73] Nedteckning av en föreläsning som Blixen höll i svensk radio i maj 1948 och som återutsändes i dansk radio 1950. Boken finns ej utgiven på svenska, men återfinns som en del i memoarboken Skuggor på gräset (1960).[74]
1951 Daguerreotypier : radioen 1. og 7. januar 1951.[75] Nedteckning av två av de föreläsningar som Blixen regelbundet höll i dansk radio; hon gjorde sin radiodebut den 12 februari 1938. Boken finns ej utgiven på svenska, men 1979 publicerades texterna i USA och Storbritannien som en del av essäsamlingen Daguerreotypes and Other Essays.[76] Föreläsningarna finns även utgivna på LP-skiva av Gyldendals musikförlag Exlibris Records.[77]
1957 Sidste fortællinger.[78] Den översattes till svenska av Torsten Blomkvist med titeln Sista berättelser (1957).[79] En av berättelserna, "Karyatiderna", publicerades redan 1938 i marsnumret av Bonniers Litterära Magasin.[80] Sju av historierna är fristående kapitel planerade för en samling berättelser som Blixen arbetade med 1942–1957 men aldrig fullbordade: Albondocani var menad att spänna över hundra kapitel.[59]
1958 Skæbne-Anekdoter.[81] Den översattes till svenska av Torsten Blomkvist med titeln Ödets lekar (1958).[82] En av Blixens mer kända berättelser, "Babettes gästabud", finns i den här samlingen. Den publicerades ursprungligen i det amerikanska magasinet Ladies’ Home Journal redan 1950 (Isak Dinesen, "Babette’s Feast").[83] Den danska filmen Babettes gæstebud från 1987 i regi av Gabriel Axel belönades med en Oscar för bästa utländska film.
1960 Skygger på Græsset.[84] En memoarbok som tar vid där Den afrikanska farmen slutar. Dessa båda verk publiceras ofta som dubbelvolym. Den översattes till svenska av Torsten Blomkvist, och har de alternativa titlarna Skuggor på gräset och Skuggor över gräset (1960).[85]

Postum utgivning[redigera | redigera wikitext]

Under namnet Karen Blixen, Tania Blixen eller Isak Dinesen beroende på marknad:
1962 Osceola : Gyldendals Julebog 1962.[86] Clara Svendsens sammanställning av Blixens ungdomstexter publicerade under pseudonymen Osceola. Här återfinns också tidigare opublicerade alster och mer obekanta texter, som till exempel dikten "En stjerne" publicerad i Thomas Dinesens No man's land : en dansker med canadierne ved vestfronten.[87] Finns endast på danska.[88]
1963 Ehrengard. En kortroman skriven på engelska och publicerad i december 1962 i The Ladies’ Home Journal (i förkortad version). Den översattes till danska av Blixens sekreterare Clara Selborn (född Svendsen).[89] Den svenska översättningen gjordes av Torsten Blomkvist, Ehrengard, 1963.[90] Historien filmatiserades i Italien 1982 av regissören Emidio Greco.[91]
1965 Essays. Den första samlingen essäer från Blixens penna. De har sedermera utkommit under olika titlar och med något varierande innehåll; en alternativ titel från 1978 är Mit Livs Mottoer og andre Essays.[76] Med ytterligare tre essäer kom den ut som Samlede essays 1983, och det är den versionen som finns på svenska: titeln är tagen efter den inledande essäen Moderna äktenskap och andra betraktelser,[92] en text hon skrev redan 1924 i Kenya under titeln "Om Ideal og Natur".[59] Översättningen gjordes av Ann-Mari Seeberg.
1975 Efterladte fortællinger.[93] Svensk översättning av Eva Liljegren, Karneval - efterlämnade berättelser, 1977.[94] Här återfinns exempelvis Osceola-novellen "Familien de Cats" (1909) och "Gensyn" (1961), som blev det sista hon skrev. Berättelsen "Onkel Seneca" (1949) publicerades ursprungligen i Saturday Evening Post, New York. "Karneval" var tänkt att ingå i Sju romantiska berättelser.[95][96]
1978 Breve fra Afrika 1914–31.[97] En brevsamling i två band (1914–24 och 1925–31), sammanställd av Frans Lasson. Urvalet är gjort i samarbete med Thomas Dinesen, till vilken merparten av breven är ställda. En förkortad version utkom på svenska 1982 i översättning av Ann-Mari Seeberg, Breven från Afrika 1914–1931.[98][99]
1996 Karen Blixen i Danmark : breve 1931–62.[100] Ytterligare en brevsamling sammanställd av Frans Lasson, den här gången i samarbete med Tom Engelbrecht. Den finns ej utgiven på vare sig svenska eller engelska.[99]
2013 Karen Blixen i Afrika : en brevsamling 1914–31.[101] Den kompletta samlingen av Blixens brev från Afrika, i fyra band. Sammanställningen är gjord av Marianne Juhl och Marianne Wirenfeldt Asmussen.[102]

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Blixen, Karen (1982) (på svenska), Breven från Afrika 1914-1931, Stockholm: Trevi, ISBN 91-7160-624-6 
  • Dagerklint, Bernth (1989), Anorexia Nervosa i Karen Blixens liv och författarskap, "6", Odense: Nordica 
  • Thurman, Judith (1986), Karen Blixen: Ett diktarliv, Borås: Forum, ISBN 91-37-08850-5 
  • Hauch-Fausböll, Theodor (1934), Slaegten Dinesen gennem 300 aar. Köpenhamn
  • Brantly, Susan (2002). Understanding Isak Dinesen. Columbia, S.C.: University of South Carolina Press
  • Wilson, Katharina M. (red.) (1991). An encyclopedia of continental women writers. Vol. 1, A-K.
  • Matthis, Moa (2014). "Take a Taste": selling Isak Dinesen's Seven Gothic Tales in 1934. Diss. Umeå : Umeå universitet, 2014
  • Rostbøll, Grethe F. (2005). Mod er svaret: Karen Blixens udgivelser i USA og England. København: Museum Tusculanum

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Dagerklint 1989
  2. ^ [a b] Thurman 1986, s. 8-9
  3. ^ [a b c d] Thurman 1986, s. 38-41
  4. ^ [a b] Thurman 1986, s. 26-28
  5. ^ Thurman 1896, s. 30
  6. ^ Dinesen, Wilhelm (1945) (på dan). Boganis Jagtbreve.. København. Libris 1828077 
  7. ^ [a b] Thurman 1986, s. 23-25
  8. ^ Citerat ur brev mellan Mary Westenholz och Wilhelm Dinesen, den 4 maj 1880. Återgivet i Thurman 1986, s. 34
  9. ^ Thurman 1986, s. 34
  10. ^ Blixen 1982, s. 436
  11. ^ Citerat ur brev mellan Mary Westenholz och Wilhelm Dinesen, den 3 april 1880. Återgivet i Thurman 1986, s. 35
  12. ^ Dinesen, Wilhelm (1889). Jagtbreve. Sid. 112 . Återgivet i Thurman 1986, s. 35
  13. ^ Thurman 1986, s. 36
  14. ^ Thurman 1986, s. 17-22
  15. ^ [a b c d e] Thurman 1986, s. 42-44
  16. ^ Brev från Blixen till Aage Henriksen, den 1 april 1956. Återgivet i Thurman 1986, s. 44
  17. ^ Blixen 1982, s. 270
  18. ^ [a b] Thurman 1986, s. 71
  19. ^ Thurman 1986, s. 45-46
  20. ^ Citerat ur brev till Birthe Andrup, återgivet i Thurman 1986, s. 65
  21. ^ Thurman 1986, s. 52-53
  22. ^ Thurman 1986, s. 54-55
  23. ^ Thurman 1986, s. 56, 58, 60, 66
  24. ^ Thurman 1986, s. 62-66
  25. ^ [a b c] Thurman 1986, s. 67-69
  26. ^ Thurman 1986, s. 70
  27. ^ Thurman 1986, s. 74-78
  28. ^ [a b] Thurman 1936, s. 79
  29. ^ Blixen 1982, s. 393
  30. ^ Thurman 1986, s. 86-88
  31. ^ Thurman 1986, s. 91
  32. ^ Citat från Blixen, Karen; Blomkvist Torsten (1960). Skuggor på gräset. Helsingfors: Söderström. Libris 1594693 . Återgivet i Thurman 1986, s. 98
  33. ^ Thurman 1986, s. 93-99
  34. ^ Thurman 1986, s. 104
  35. ^ Thurman 1986, s. 102-104
  36. ^ Thurman 1986, s. 109
  37. ^ Thurman 1986, s. 111-112
  38. ^ 113-114
  39. ^ [a b] Thurman 1986, s. 116
  40. ^ [a b] Thurman 1986, s. 117-118
  41. ^ Thurman 1986, s. 124
  42. ^ Thurman 1986, s. 118-122
  43. ^ Citat från Migel, Parmenia (1968) (på eng). Titania. London: Joseph. Sid. 31. Libris 637237  Återgivet i Thurman 1986, s. 125
  44. ^ Thurman 1986, s. 129
  45. ^ Thurman 1986, s. 127-128
  46. ^ Thurman 1986, s. 131
  47. ^ Thurman 1986, s. 131-133
  48. ^ [a b] Thurman 1986, s. 135
  49. ^ Thurman 1986, s. 135-137
  50. ^ [a b] Thurman 1986, s. 138-139
  51. ^ Citat från Stecher-Hansen, Marianne (2010). ”Soldier's daughter: Karen Blixen on Nazism - "Breve fra et land i krig"”. Scandinavian studies (Print) "2010(82):1,": sid. 53-94. 0036-5637. ISSN 0036-5637.  Libris 11983705 Återgivet i Thurman 1986, s. 146
  52. ^ Thurman 1986, s. 147-150
  53. ^ [a b] Thurman 1986, s. 157-161
  54. ^ Thurman 1986, s. 165
  55. ^ Thurman 1986, s. 167-170
  56. ^ Thurman 1986, s. 171-172
  57. ^ Thurman 1986, s. 15
  58. ^ [a b] Citerat ur The Gayety of Vision: A Study of Isak Dinesen's Art (New York, Random House),1965, ISBN 0-226-46871-2, s. 2. Thurman 1986, s. 92, 104
  59. ^ [a b c d e f] An encyclopedia of continental women writers. Vol. 1, A-K sid. 317-322
  60. ^ Blixen, Karen (1960) (på dan). Sandhedens hævn: en marionetkomedie. København: Gyldendal. Libris 2541691 
  61. ^ [a b] Marionetkomedier
  62. ^ operadata.stanford.edu
  63. ^ Rostbøll, sid 17.
  64. ^ Seven Gothic Tales
  65. ^ En kronologi
  66. ^ Blixen, Karen; Lundkvist Artur (1937). Afrikansk pastoral. Stockholm: Bonnier. Libris 2616952 
  67. ^ Blixen, Karen (1955). Den afrikanska farmen. Stockholm: Bonnier. Libris 1434982 
  68. ^ Blixen, Karen; Barthel Sven, Starfelt Viveka (1942). Vintersagor. Stockholm. Libris 2992139 
  69. ^ Blixen, Karen (1944) (på dan). Pierre Andrézel: Gengældelsens Veje.: Paa Dansk ved Clara Svendsen. 4. Opl... Köbenhavn. Libris 2616954 
  70. ^ The Paris Review No. 14, Autumn 1956
  71. ^ Gengældelsens veje
  72. ^ Blixen, Karen; Bergström Britte-Marie (1945). Vedergällningens vägar. Stockholm: Bonnier. Libris 1387611 
  73. ^ Blixen, Karen (1950) (på dan). Farah: radioen den 24 Marts 1950. København: Wiwels forlag. Libris 9842419 
  74. ^ Matthis, Moa (2014). "Take a Taste" : selling Isak Dinesen's Seven Gothic Tales in 1934. sid. 48
  75. ^ Blixen, Karen (1951) (på dan). Daguerreotypier: radioen 1. og 7. januar 1951. København: Gyldendalske boghandel. Libris 2042653 
  76. ^ [a b] Essays
  77. ^ Karen Blixen ‎– Daguerreotypier
  78. ^ Blixen, Karen (1957) (på dan). Sidste fortællinger. København: Gyldendal. Libris 353696 
  79. ^ Blixen, Karen; Blomkvist Torsten (1957). Sista berättelser. Stockholm: Bonnier. Libris 1506865 
  80. ^ Sidste fortællinger
  81. ^ Blixen, Karen (1958) (på dan). Skæbne-Anekdoter (2. opl.). København: Gyldendal. Libris 225581 
  82. ^ Blixen, Karen; Blomkvist Torsten (1958). Ödets lekar. Helsingfors: Söderström. Libris 869391 
  83. ^ Skæbne-anekdoter
  84. ^ Blixen, Karen (1960) (på dan). Skygger paa Græsset (2. opl.). København: Gyldendal. Libris 869345 
  85. ^ Blixen, Karen; Blomkvist Torsten (1960). Skuggor på gräset. Helsingfors: Söderström. Libris 1594693 
  86. ^ Blixen, Karen; Selborn Clara (1962) (på dan). Osceola. Gyldendals julebog, 99-0119330-3 ; 1962. København: Gyldendal. Libris 869318 
  87. ^ Dinesen, Thomas (1929) (på dan). No man's land: en dansker med canadierne ved vestfronten. København: Reitzel. Libris 8520381 
  88. ^ Posthumous publications
  89. ^ Blixen, Karen (1963) (på dan). Ehrengard. København. Libris 868547 
  90. ^ Blixen, Karen; Blomkvist Torsten (1963). Ehrengard. Stockholm: Bonnier. Libris 868554 
  91. ^ IMDb Ehrengard
  92. ^ Blixen, Karen; Seeberg Ann-Mari, Rannefalk Marie Louise (1983). Moderna äktenskap och andra betraktelser. Kvinnliga klassiker, 99-0414681-0. Stockholm: Författarförl. Libris 7596217. ISBN 91-7054-428-X 
  93. ^ Blixen, Karen; Lasson Frans (1975) (på dan). Efterladte fortællinger. København: Gyldendal. Libris 7193987. ISBN 87-00-54831-6 
  94. ^ Blixen, Karen; Liljegren Eva (1977). Karneval: efterlämnade berättelser. Stockholm: Alba. Libris 7642689. ISBN 91-7458-042-6 
  95. ^ Efterladte fortællinger
  96. ^ Brantly, Susan. - Understanding Isak Dinesen / Susan C. Brantly. - 2002. sid. 186
  97. ^ Blixen, Karen; Lasson Frans (1978) (på dan). Breve fra Afrika. København: Gyldendal. Libris 7195830. ISBN 87-01-70011-1 
  98. ^ Blixen, Karen; Lasson Frans, Seeberg Ann-Mari (1982). Breven från Afrika 1914-1931. Stockholm: Trevi. Libris 7612608. ISBN 91-7160-624-6 
  99. ^ [a b] Breve
  100. ^ Blixen, Karen; Lasson Frans, Engelbrecht Tom (1996) (på dan). Karen Blixen i Danmark: Breve 1931-62. København: Gyldendal. Libris 2186079. ISBN 87-00-19866-8 
  101. ^ Blixen, Karen; Juhl Marianne, Lasson Frans, Wirenfeldt Asmussen Marianne (2013) (på dan). Karen Blixen i Afrika: en brevsamling 1914-31. Kbh.: Gyldendal. Libris 14010855. ISBN 9788702109283 
  102. ^ Karen Blixen i Afrika – en brevsamling


     Kommentarer

  1. ^ När Blixen släppte Sju romantiska berättelser fick hon tona ner sin framgång eftersom Ellens bok (Introductioner, 1932, under pseudonymen Paracelsus), som släppts strax innan inte hade fått lika bra respons. Blixen kom att reta sig på jämlikhetskraven under barnåren.
  2. ^ Slaget vid Dybbøl (1864), fransk-tyska kriget( 1870–1871), rysk-turkiska kriget (1877–1878). I samtliga fall deltog han på förlorarsidan.
  3. ^ Ingår i Sista berättelser
  4. ^ Hennes familj gav henne smeknamnet "Mohder" (madonna).[9]
  5. ^ När han dog 1876 tog hans äldste son Wentzel Laurentius Dinesen (1843–1916) över Katholm. Vid dennes död ärvde dottern Agnes Dinesen (1871–1924, gift Knuth) godset. Hon sålde det redan samma år till Holger Collet. Katholm gick alltså ur familjens ägo 1916
  6. ^ En av döttrarna, Christentze Bryske, blev Karens gudmor. Två av dem förblev ogifta och var inspirationen till "En supé i Helsingör" (i Sju romantiska berättelser).
  7. ^ Chippewa är den engelska namnformen som Dinesen använder i sina böcker.
  8. ^ Tiden efter faderns självmord gav upphov till den mörka och i många stycken självbiografiska novellen "Alkmene" (i Vinter-Eventyr.
  9. ^ Osceola var en hövding bland seminolerna som gjorde uppror mot den amerikanska regeringen innan han tillfångatogs och därefter dog i fängelse. Blixens far beundrade Osceola, och hans pseudonym – Boganis – var också indiansk.[34]
  10. ^ Osceola : Gyldendals Julebog 1962
  11. ^ Beteckningarna 'berättelser' eller 'noveller' täcker inte riktigt in begreppen 'fortællinger' eller 'tales'. 'Kortroman' eller 'novella' fungerar för en enskild berättelse, men inte 'kortromansamling'.
  12. ^ Tilskueren; maanedsskrift for litteratur, kunst, samfundsspørgsmaal og almenfattelige videnskabelige skildringer, grundad av Niels Neergaard
  13. ^ Årtalet är baserat på en oprecis anmärkning i Tomas Dinesens Tanne. Min søster Karen Blixen. Else Cederborg kommer fram till årtalet 1902 (Cederborg, Else, Karen Blixens juvenilia. Meddelelser fra rigsbibliotekaren. 35(1984):1, s. 9-21).
  14. ^ Inspirerat av Nikolaj Gogols Döda själar. Nozdrefs Kok var ett tidigt pseudonymval.
  15. ^ Blixen var missnöjd med översättningen och skrev ett långt brev till förlaget för att påpeka alla fel (Rostbøll, sid.17).

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]