Karen Blixen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Karen Blixen
Karen Blixen, Jurij Moskvitin och Igor Stravinskij vid Köpenhamns stadshus 1957.
Karen Blixen, Jurij Moskvitin och Igor Stravinskij vid Köpenhamns stadshus 1957.
Pseudonym Isak Dinesen
Född Karen Christentze Dinesen
17 april 1885
Rungstedlund, Själland
Död 7 september 1962 (77 år)
Rungstedlund, Själland
Yrke författare
Nationalitet  Danmark
Språk danska
engelska
swahili
Framstående verk Den afrikanska farmen
Make/maka Bror von Blixen-Finecke (1914-1925)
Släktingar Wilhelm Dinesen (fader)
Ingeborg Dinesen (moder)
Mary Westenholz (moster)

Karen von Blixen-Finecke (döpt Karen Christentze Dinesen), född 17 april 1885Rungstedlund, Själland, död där 7 september 1962, var en dansk författare som under delar av sitt liv var bosatt i Afrika. Blixen skrev ibland under pseudonymen Isak Dinesen.

Hon var dotter till kaptenen och författaren Wilhelm Dinesen. År 1914 gifte hon sig i Mombasa, Kenya med sin syssling friherre Bror von Blixen-Finecke (född på Näsbyholms slott den 5 juli 1886 och sonson till Carl von Blixen-Finecke). Bror var långt ifrån trogen och påstås ha smittat Karen med syfilis. Andra källor hävdar att Karen hade syfilis redan innan hon reste till Afrika. Det finns de som menar att om Bror haft syfilis skulle hela den europeiska kolonin i Kenya också blivit smittad. En annan sjukdom som Karen Blixen led av var sannolikt anorexia nervosa.[1] Bror och Karen skilde sig 1925 varefter Bror 1928 gifte om sig med Jaqueline Alexander, född 1892.

Mellan 1914 och 1931 var Blixen bosatt i Östafrika, där hon tillsammans med sin make Bror ägde och drev en kaffefarm i Kenya. Farmen var olönsam, delvis på grund av Brors ointresse, och krävde ständiga tillskott från diverse finansiärer, bland annat från Karens mor som till slut krävde att Karen skulle skilja sig från Bror om mer pengar skulle skickas. Karens tid i Afrika skildrades i bland annat boken Den afrikanska farmen, som filmatiserades som Mitt Afrika 1985 med bland andra Meryl Streep och Robert Redford i några av rollerna. Blixen var även medlem av Danska akademien från grundandet 1960 och hennes bok Vinter-Eventyr (Vintersagor) ingår i Danmarks kulturkanon.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Mary Westenholz agiterar i folketinget 19 augusti 1909.

Blixen föddes den 17 april 1885 på släktgården RungstedlundSjälland. Hennes fader var författaren och kaptenen Wilhelm Dinesen och modern Ingeborg Westenholz. Hon hade fyra syskon: Inger Benedicte, Ellen Alvilde, Thomas Fasti och Anders Runsti. På sin moders sida var hon släkt med Mary Westenholz, som var moderns syster.[2] Inom familjen fick hon snabbt smeknamnet Tanne: hennes liv kom att kantas av många olika smeknamn i olika sammanhang. Hennes första pseudonym, Osceola, var ett av dem, såväl som Isak - vilket också hon använde i sitt författarnamn Isak Dinesen - som betyder 'den som skrattar'. Mot slutet av sitt liv blev hon ofta kallad 'baronessan'.[3]

Hennes fader Wilhelm Dinesen har beskrivits som en disträ, svårgripbar, lidelsefull och orolig människa. Rastlösheten gjorde att han ständigt jagade efter nya saker, något som deltog i att han flera gånger sökte upp möjligheter att kriga. Vännen Georg Brandes har beskrivit honom som "en drömmare i fullt dagsljus" och "en särling och ett original, vars personlighet var en smula löst sammanfogad."[4] I Ib och Adelaide skildrar Karen Blixen honom som en nonchalant och melankolisk person.[4] Konflikter rörande politik med sin fader gjorde honom mindre omtyckt bland släktingarna, och Blixen har beskrivit hur hon först efter hans död kunde lära känna sin faders släkt ordentligt.[5] Efter många resor återvände han 1879 till Danmark, och förvärvade mark utanför Köpenhamn. På marken fanns flera herrgårdsbyggnader, däribland Rungstedlund. I samma veva började han uppvakta sin fru. Hon hade ett helt annat temperament, och fann hans kärlek till henne som en gåta: "Det måste ha funnits någonting i honom som behövde en annan sida av livet… mer lugn och stillhet efter för mycket kringflackande."[6]

Ingeborg Dinesen f. Westenholz var 24 år när hon första gången träffade Wilhelm Dinesen. Hon var då kultiverad - talade flera språk flytande och hade varit utomlands i Lausanne i bildningssyfte, bott i London för att lära sig bemästra engelska samt i Rom för italienska. Hon har beskrivits som tystlåten med främlingar: "Jag är aldrig mig själv utanför hemmet […] men inom hemmet är jag en helt annan,"[7] och hennes familj hade uppfostrat henne till sin egen "duktiga … fromma … rara … tjänstvilliga […] mohder (madonna)."[8] Modern var mycket ovillig att lämna ifrån sig dottern, och skrev flera avrådande och nedvärderande brev till Wilhelm Dinesen: "Ni kommer att finna att Ingeborg är … osjälvständig, omogen och svag" och att hon har "få egenskaper som kan vinna eller behålla en mans hjärta."[9] Trots moderns aviga sidor förlovades de dock, och vigdes på våren 1881. De flyttade in i det gamla värdshuset i Rungsted, nära godset Rungstedlund där Karen Blixen senare kom att födas. Wilhelm var dock långt ifrån tillfreds: "kärlek och fred hatar, förföljer och tillintetgör varandra." Som under resten av sitt liv hyste Wilhelm en oerhörd längtan efter krig.[10] Mary Westenholz var heller aldrig riktigt nöjd: för att inte släppa sin dotter helt flyttade hon med två döttrar och fyra tjänare in i Folehave alldeles i närheten av Rungstedlund.[11]

Karen Blixens släkter på mödernet och fädernet var av väldigt olika bakgrund. Moderns familj, Westenholzarna, var borgerliga och bildade stadsbor, kvinnosakskämpar och frikyrkligt religiösa medan faderns familj, Dinesen, var aristokratiska lantbor besläktade med många av Danmarks adelsfamiljer. Blixen föredrog sin faders släkt, och ogillade mödrasläktens strikthet, kontrollbehov och avhållsamhet. Hon kom därför att stå nära sin fader, fram till dess han begick självmord.[12]

Moderns släkt[redigera | redigera wikitext]

Moderns släkt blev förmögen under 1800-talets början då mormoderns far Andreas Nicolaj Hansen tjänade mycket pengar under Napoleonkrigen genom att äga fartyg och utvidga sin flotta. Den mycket stränge och hårde mannen fick tillsammans med sin fru elva barn, av vilka Blixens mormor Mary Hansen var ett. Mary Hansen var mycket vacker och en starkt troende kristen vars moral och etik tvingades på även barnen och barnbarnen. Hon gifte sig med handelsmannen Regnar Westenholz, och fick med honom fem barn. 1852 drog de sig tillbaka till herrgården Matrup utanför HorsensJylland, och blev lantbrukare, samtidigt som han upptog en politisk karriär och fungerade som finansminister under ett år. 1864 dog Regnar Westenholz, och lämnade den då trettiofyraåriga Mary Westenholz som änka. De hade undvikit stort socialt umgänge, och haft ett intensivt familjeliv. Den förkrossade änkan drog familjen av sex barn tätare till sig. En av döttrarna, Mary Bess Westenholz, kom att bli en känd agitator (och någon som Karen Blixen aldrig kom överens med).[13] Favoritbarnet, Ingeborg, gjorde sig dock impopulär genom att ingå giftermål med Wilhelm Dinesen, vilket båda släkterna fann olämpligt.[12]

Faderns släkt[redigera | redigera wikitext]

Godset Katholm på Jylland.

Faderns släkt bodde på godset KatholmJylland, ett gods som hade varit i släktens ägo sedan 1839. Farfadern, Adolph Wilhelm Dinesen, var en militär som bland annat hade rest runt i Italien med H.C. Andersen som följe. Efter att ha deltagit i kriget mot tyskarna 1848 återvände han till godset och effektiviserade skogs- och jordbruket. Han fick åtta barn, och var en mycket hård och egensinnig far. Farmodern, Dagmar Alvilde von Haffner, var dotter till en general och dennes älskarinna innan deras äktenskap blev giltigt. Hennes yngre syster Thyra gifte sig med Christian Emil Krag-Juel-Vind-Frijs, en stor jordägare, politiker och adelsman.[14]

Paret Dinesen fick åtta barn: sex döttrar och två söner. Karen Blixen kom att idolisera den näst yngsta av dem, dottern Christenze, Blixens gudmor. Två av döttrarna förblev ogifta och inspirerade därigenom till En supé i Helsingör. Vid farfardern Adolph Vilhelms död 1876 tog hans äldste son Wentzel Laurentius Dinesen (1843-1916) över Katholm. Vid dennes död ärvde dottern Agnes Dinesen (1871-1924, gift Knuth) Katholm. Hon sålde dock Katholm redan samma år till Holger Collet. Katholm gick alltså ur familjens ägo 1916. Den äldste sonen dog tidigt, medan den yngre av dem - Adolph Wilhelm Dinesen (Blixens far) - lade bort namnet Adolph för att manifestera sitt ogillande för sin fader. Han beskrivs som en väldigt vital och rastlös människa, extremt passionerad och ständigt på jakt efter något. Hans memoarbok Jagtbreve har blivit en mindre klassiker i Danmark.[14]

Krag-Juel-Vind-Frijs och von Haffners dotterson, det vill säga, Blixens syssling, var baron Bror von Blixen-Finecke, som Karen Blixen sedan gifte sig med.[2]

Barndom och uppväxt[redigera | redigera wikitext]

De första åren[redigera | redigera wikitext]

Blixen föddes som den näst äldsta dottern i familjen Dinesen: storasyster Inger Ea Dinesen föddes två år tidigare, i april 1883. Blixen, alltså andra i ordningen, föddes två år senare, även hon i april: 17 april 1885. Lillasyster Ellen Elle Dinesen kom ett år senare, medan det skulle ta sex år ytterligare innan nästa barn kom: den äldste brodern, Thomas Dinesen, föddes 1891, och den yngsta och sista i barnaskaran, Anders Dinesen, föddes 1894. De tre systrarna fick samma undervisning och påmanades att bli "duktiga" - även om de skulle göra avkall på individuella talanger och under inga omständigheter konkurrera (utom på det abstrakta och religiösa planet): när Blixen släppte Sju romantiska berättelser förväntades hon tona ner sin framgång eftersom Elles bok som släppts kort tidigare inte hade fått lika bra respons. Jämlikhetskraven under barnåren såg Blixen alltid som idiotisk och förhatlig.[15]

Blixen var redan från unga år en stolt, känslig, livlig och inlevelsefull drömmare. Eftersom detta var egenskaper som hon i mångt och mycket delade med sin fader kom hon att bli hans favorit, och tilldelades betydligt mycket mer tid med honom än de övriga i syskonskaran. Blixen nämnde aldrig sedan han begått självmord sin fader vidare mycket: hon ansåg att de positiva saker som händer bör omtalas föga, eftersom de då "förlorade sin krydda." Man vet att han ofta tog henne ut på långa promenader, lärde henne namn på växter och djur och uppfostrade henne till en jägares personlighet. Hon har beskrivit det som att "hon och hennes far utgjorde en aristokrati bestående av två personer, och det var hennes stolthet att hon var hans, inte 'deras'." Mormodern, Mary Westenholz, var inte förtjust i detta utan försökte genom att lägga sig i dra tillbaka henne till familjen - något som ökade Blixens avoghet gentemot sin mormor. Blixen har en gång sagt att hennes fader var den enda som förstod henne såsom hon var, men att han trots detta har på sitt ansvar att hon fick det så svårt i livet, eftersom han valde att så tidigt avsluta sitt eget.[15]

Blixens fader Wilhelm Dinesen kom att, under de tio år av hennes liv som han levde, komma henne mycket nära. Skuldkänslorna från att hon inte lyckades rädda honom från att begå självmord kom att sitta kvar i henne under resten av hennes liv.
Karen Blixen 1959. Foto: Carl Van Vechten.

Resorna pågick emellertid bara de korta stunder då hennes fader var hemma, och han var ofta bortrest. När han 1892 valts in i danska riksdagen bodde han hela veckorna i riksdagen, och på grund av deras nära relation och de spänningar det skapade med resten av familjen kom de perioder då han var frånvarande att bli jobbiga i hemmet. Blixen levde länge i tron att den värld som han tog ut henne i även fanns där för henne - en missuppfattning som kom att förfölja Blixen under stora delar av hennes liv. Något som fick stor påverkan på Blixens ageranden var hennes faders berättelser om hans relation till indianerna i USA. På grund av detta hade hon läst både Fenimore Cooper och Natty Bumppo, och när hon kom till Afrika var hon noggrann med att - till skillnad från många andra under kolonialtiden - leva i "ömsesidig respekt med afrikanerna," på det sätt som hon trodde att sin fader hade levt med ojibway- och pawnee-indianerna. Han fick henne att inse betydelsen av överlevnaden: "livet tvingar en att betala priset för ens existens, och detta pris är smärta, förlust och död. Men man kan också skratta åt priset och åt sig själv därför att man fäster avseende vid det."[16] Detta har tolkats som det som senare gav upphov till Blixens självdestruktivitet, och även det som - enligt henne själv - ofta kom att förväxlas med ytlighet i både hennes och sin fars författarskap. Hennes förhållande till sin fader kom i mångt och mycket att likna hennes förhållande till sin make, baron Bror von Blixen-Finecke, även han ofta ute på resor och jaktäventyr, och hennes vän Denys Finch Hatton besökte henne en vecka då och då under dessa perioder av ensamhet.[16][17]

Blixen har kommenterat att uppväxten vid havet fick henne att "se företagen i mitt liv som seglatser" och anamma en amirals valspråk: "Navigare necesse est, vivere non est necesse"" (Det är nödvändigt att segla, att leva är inte nödvändigt. Pompejus maning till sina sjömän.)[11]

Faderns självmord[redigera | redigera wikitext]

Efter att den första sonen, Thomas, fötts 1892, började Wilhelm bli allt mer desillusionerad. Han valdes in i riksdagen som oberoende med sympatier för Venstre, men fick mycket litet inflytande. Thomas kom senare att kommentera att "en man som är full av bitter kritik mot det parti han står närmast aldrig [kan] få något verkligt inflytande."[16] En nypublikation av hans Jagtbreve fick dålig respons, och han blev återigen rastlös att ge sig ut och resa. Han förtrodde sig allt mer åt Karen - som vid den här tiden var nyss åtta år fyllda: "anspelningar på människor han hade känt, på en icke namngiven kvinna han hade älskat, minnen, varningar, råd, allt strömmade ur honom i ett slags accelererande monolog… Han föreföll driva Tanne utöver hennes ålder och fattningsförmåga."[16] Dessa förtroligheter kom att förbli en känsla av en stark skuldbörda hos Blixen, långt efter hans självmord. I mars 1895 gick det snabbt utför för Wilhelm, och under ett besök på Katholm hördes han repetera "jag måste göra det, jag måste göra det."[16] Den 27 mars besökte han riksdagen, men gick därifrån, återvände till sin lägenhet och hängde sig. Att hänga sig har setts som en gest på att Wilhelm brutit mot någon av sina djupaste principer - eftersom hängning är en tämligen oärofull död för en officer - och en teori som både Thomas och Blixen såg som sannolik var att han hängde sig på grund av att han smittats med syfilis efter att ha varit otrogen gentemot sin hustru. När Blixen själv fick syfilis i Afrika kommenterade hon att "min fars öde har märkligt nog i stor utsträckning upprepats i mitt eget."[18][16] Hon kommenterade även att det var "som om en del av en själv också hade dött" och för resten av sitt liv kände hon en "verklig skräck [för att] satsa sitt liv och sin själs innerligaste hängivenhet på något som man kunde förlora igen."[19][20]

Chocken efter självmordet fick mormor Mary Westenholz att få ett slaganfall och bli förlamad och i det närmaste stum i fyra år. Moder Ingeborg Dinesen var i djup sorg, och moster Mary Bess Westenholz tog i huvudsak hand om barnen och vardagen. Ingeborg och Blixen fann tröst i varandras sorg, och kom att stå varandra mycket nära - gentemot moderns övriga familj, mot vilken Blixen var djupt förbittrad på grund av dess otycke för Wilhelm.[21] Hon kände sig isolerad från familjen, och även om de älskade henne kände hon sig som en "bortbyting": "För mig har [de] en ohygglig förmåga att göra livet svårt."[22] Detta kan ha bidragit till hennes flykt från Danmark till Afrika och återkrävandet av sin faders arv. Tiden efter faderns självmord gav upphov till den tragiska och i mångt och mycket självbiografiska novellen Alkmene.[23]

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Det danska kynnet är som deg utan jäst. Alla de ingredienser som ger smak och näring finns där, men den beståndsdel som får degen att förändras, att jäsa, har utelämnats.
— Karen Blixen till Birthe Andrup.[24]

Mary Westenholz tillhörde Hørsholms societet, och det var ofta besök på Rungstedlund och Folehave. Under besöken fick Blixen och de övriga systrarna ofta agera servitriser - och hon kom successivt att trivas bättre bland tjänstefolket än med sin familj och deras vänner. Hon hade ingen möjlighet att umgås med folk utanför familjekretsen och de som rörde sig på Rungstedlund, så de vänner hon hade under sina uppväxtår, såsom Else Bardenfleth och Ellen Wanscher, var alla barn till familjens vänner. Den senare, Ellen Wanscher, har Blixen beskrivit som den enda tillsammans med hennes bror Thomas och den afrikanska tjänaren Farah Aden som hon kunde prata förtroligt med.[25]

Blixen delade rum med sin syster Elle. De kom aldrig att stå varandra jättenära, eftersom de till naturen var väldigt olika: Elle var väldigt lik moster Mary Bess, till skillnad från Blixen. De respekterade dock varandra, och Elle fick ofta agera publik när Blixen berättade sina första berättelser. Hon kom att fortsätta vara kritiker åt Blixen: de första publicerade berättelserna från Blixen när hon var i tjugoårsåldern var alla först prövade på Elle.[26]

Systrarna fick hemundervisning. Blixen ogillade hur dåligt förberedd hon var för ett yrkesliv: "så gott som alla mina anlag ligger i träda, och [jag är] överlämnad åt välgörenhet eller prostitution i en eller annan form." Hennes bröder sändes iväg till internatskolor, medan systrarna undervisades på Rungstedlund. De undervisades i läsning, engelska, franska, kyskhet, osjälvishet, matematik och skrivande. En del av uppgifterna från hemundervisningen finns bevarade, och Blixens prosastil kallas redan från hemundervisningstiden driven och konstfull. Hon ägnade dessutom mycket tid åt att skriva pjäser och att teckna. Uppväxten var isolerad, och kretsade främst kring Rungstedlund och Folehave, och emellanåt Katholm. I novellen Peter och Rosa såväl som när hon skriver om antilopkidet Lullu i Den afrikanska farmen skriver hon om den instängdhet som den trygga uppväxten bibringat, och om den trötthet på världen detta resulterade i. Detta har tolkats som en liknelse till hennes eget liv: om de vilda drömmarnas bjärta kontrast till det skyddande och bortskämmande hemmet.[27]

14 juli 1898 började en stallbyggnad brinna på Rungstedlund. En dräng omkom, tillsammans med alla grisar och höns samt en hund. Ingeborg blev skärrad, och efter att systrarna konfirmerats reste familjens kvinnor efter nyår 1899 under nio månader till Lausanne och Isola Bella, bland de Borromeiska öarna. Uppväxten i familjen hade präglats av trygghet och instängdhet, något som gav Blixen komfort under sina hemresor från Afrika men också kan ha legat som anledning till den depression hon ofta befann sig i. Dessutom var det svårt att känna igen sig i Rungstedlund efter renoveringarna efter eldsvådan. På grund av eldsvådan sändes Blixen med syster Elle och Ellen Wanscher till Folehave för att bo hos sin moster, medan Ea sändes till en moster Lidda. Samtidigt upphörde all hennes undervisning.[28] Blixen själv har uttryckt att hon kom att sakna någon som undervisade henne eller gav ett givande utbyte ända till hon träffade sin vän och älskare Denys Finch Hatton.[29]

Tidig inspiration och tonårstrots[redigera | redigera wikitext]

Blixens intresse för Brandes väcktes i biblioteket.

Fram tills dess flyttade hennes liv i det närmsta in i ett bibliotek, i brist på andra lärare. Där upptäckte hon Georg Brandes, och genom honom, Shakespeare, Shelley och Heine. Upptäckten av Shakespeare såg hon som "en av de verkligt stora händelserna i [sitt] liv,"[29] och de två senarenämnda var likt Blixen uttalade panteister. Det finns även tecken på att hon inspirerades av Nietzsche - senare kom hon även att välja en rad ur Sålunda talade Zarathustra som motto för Den afrikanska farmen (equitare, arcem tendere, veritatem dicere - att rida, att skjuta med båge, att tala sanning).[29] Under dessa sina tidigaste år hämtade hon även mycket inspiration från danskar som Meïr Aron Goldschmidt, Johannes Ewald, Steen Steensen Blicher, Holger Drachmann, H.C. Andersen och J. L. Heiberg.[30] Gemensamt för de flesta av dessa författare, som också tog sig uttryck i Blixens författarskap, var det storslagna, poetiska och mystiska.[20]

Faderns självmord separerade moderns och faderns släkter. Modern tog en gång om året, en månad under sommarmånaderna, med sig Blixen och hennes systrar till Katholm. Blixen uppskattade detta långt mer än de övriga; hon uppskattade uppsluppenheten, glädjen och deras uppskattning av hennes utseende. Längre fram erkände hon det som de andra såg - ett snobbigt och ytligt leverne - men konstaterade att hon tyckte om dem ändå. Den ur familjen Dinesen hon uppskattade mest var hennes faster Christentze, som trollband Blixen med sina romantiska skildringar av Blixens faders ungdom. Besöken på Katholm fick Blixen allt mer avogt inställd till det i hennes mening tråkiga och instängda livet i Folehave och Rungstedlund, och hennes tonårstrots växte sig allt starkare. Modern klarade av att hantera det; desto jobbigare tyckte moster Bess det var. De två slöt inte jämnt, och Blixen konstaterade senare att en av anledningarna till att hon reste till Afrika var mostern. Förhållandet tycks emellertid inte ha varit så avogt som Blixen ibland framställde det, vilket bland annat träder fram genom den intensiva brevväxling de två förde när Blixen var i Afrika.[31]

Som ett led i sitt uppror började hon intressera sig för den franska revolutionen och Robespierre. Hon slöt sig allt mer till Brandes åsikter och skrifter, kanske främst eftersom han var familjen Westenholz åsiktsmässiga motpart.[32] Dessutom påbörjade hon en av sina under sitt liv ofta återkommande fasteperioder. Stora delar av dagarna åt hon ingenting - genom fastan kunde man "uppnå storhet genom hunger och lidande". Hon konstaterade att "med åren lär man sig ju att förstå och sortera fram de av livets mindre företeelser som behövs för att man skall kunna vara sig själv. Jag vet till exempel att jag inte får vara tjock: om jag så skall lida svältens alla kval är de att föredra, ty det andra ’cramps my style’."[33]

Studier vid Konstakademien[redigera | redigera wikitext]

1903 började hon studera på en privat tecknarskola driven av Charlotte Sode och Julie Meldahl. Den var obligatorisk för alla kvinnor som ville studera vid den danska konstakademien, då de inte fick delta i akademins egen förberedande undervisning. Mot slutet av samma år gjorde hon inträdesprovet till Det Kongelige Akademie for de Skjønne Kunster i slottet Charlottenborg, och antogs. Hon bodde hos sin gammelmoster Ellen Plum (Mary Westenholz syster) på Sankt Annæ Plads, under studietiden. Hon blev vice ordförande i studentföreningen, och avancerade till den vanliga undervisningen efter en månads kvällsundervisning. Hon stannade vid akademin i fem terminer.[34]

När Georg Brandes 1904 låg på sjukhus sände hon honom en blombukett. Förmodligen på grund av hennes namns koppling till Wilhelm Dinesen kom han och besökte Rungstedlund för att tacka. Ingeborg Dinesen - som alls inte uppskattade Brandes - konstaterade att Blixen inte var hemma. När han hade gått kallades hon ner och blev utskälld. Hon konstaterade 1924 i ett brev till moster Bess att "Brandes kunde ha gjort en författare av mig […] Om jag den gången hade realiserat hur mycket som stod på spel, så hade jag väl … orkat lura er, och jag önskar att jag hade gjort det."[35]

Ett av Blixens få nöjen i Ellen Plums hem var brevskrivande, och 1906 började hon föra dagbok. Hon odlade nära relationer med olika män - såsom "Etienne", Vidur, Cecil och "T" - samt umgicks med familjen Frijs (Krag-Juel-Vind-Frijs), vars familjefar var kusin och bäste vän till Wilhelm, Karen Blixens far; kanske framförallt kom hon nära dottern Daisy Frijs, som dock dog ung i ett olyckligt äktenskap. Resten av familjen hade ett kluvet förhållande till Blixen, och såg henne som allt för 'affekterad' och 'förställd.' Framförallt modern behandlade henne också på ett nedlåtande vis, och själv kände hon sig ständigt underlägsen den Frijska familjens aristokratiska ställning. När hon umgicks i döttrarnas kretsar var hon den enda utan tjänare - sextio år senare konstaterade hon i Afrika att där tar "man alltid med sig sin tjänare när man gästar sina vänner".[36] Blixens egen familj på mödernet hade dessutom inte mycket till övers för den aristokratiska familjen Frijs, och ogillade hennes umgänge med dem. Blixens två systrar befattade sig heller inte med dem; den ena studerade musik, den andra flyttade till Ryssland för att bo i ett nihilistkollektiv.[37]

Tidigt författande[redigera | redigera wikitext]

Även om Blixen skrev också under sin första tid på Rungstedlund, och då främst dramatik och skådespel, började hon författa på allvar mellan 1904 och 1908. Alstren samlade hon under titeln Sandsynlige historier, som dock aldrig fullbordades. Vid konstakademin lärde hon känna Mario Krohn - som senare kom att bli chef vid Thorvaldsens Museum, den första att uppmuntra och handleda hennes författarskap (förmodligen också att fria till henne). Han sände några av hennes verk till Valdemar Vedel, redaktör för Tilskueren, en dansk litterär tidskrift. Några av berättelserna refuserades, men han konstaterade att "författaren har avgjort talang" och menade att några av novellerna, såsom Eneboerne, tillsammans med några fler skulle kunna bli en bok. Just Eneboerne publicerades i tidskriften 1907, under pseudonymen Osceola.[a] Med det namnet gav hon också ut Pløjeren i Gads Danske Magasin 1907 och Familjen de Cats i Tilskueren 1909, när Krohn hade tagit över som redaktör. De berättelser som publicerats under pseudonym publicerades 1962 av Clara Svendsen.[39] Pløjeren har setts som Blixens försök att "berätta den traumatiska historien" - om sin faders självmord och hur hon, i sina egna ögon, svek honom - "på nytt och ändra dess ödesdigra lopp."[40] Perioden präglas av en kamp mellan rädsla och längtan och religiösa tvivel; matvägran, som återkom genom hennes liv, var en del av detta. För att fly de, enligt henne, kvävande eller undertryckande miljöerna på Rungstedlund diktade hon upp alternativa öden, och den hänryckningen återkommer genom många av hennes verk - dock alltid med sitt pris, ofta förlust eller död.[41]

Parisresa[redigera | redigera wikitext]

Mellan 1907 och 1913, då hon flyttade till Afrika, tecknade och skrev hon för nöjes skull, även om mängden litteratur var liten. Tillvaron var strukturlös, och åren diffusa. De första åren ägnade hon åt friluftsliv med systrarna Frijs och baronerna Bror (som hon senare gifte sig med) och Hans von Blixen-Finecke, tvillingar.[42] Bror beskrevs av sina vänner som "en av de mest slitstarka, sympatiska, utsvävande och slösaktiga människor som någonsin har levat."[43] Hon blev förälskad i Hans, som dock inte besvarade kärleken, och hon var olyckligt förälskad och nekade flera friare, tills hon gifte sig med Bror.[43] 1910 reste hon starkt deprimerad till Paris tillsammans med sin syster Inger - då hade även väninnan Daisy Frijs precis gift sig, och Blixen kände sig ensam, utan målmedvetenhet och bortkommen. För resan påbörjade hon en ny dagbok, på vars pärmar hon skrivit "ärlig, ärlig".[44] Inger skulle studera sång och Blixen konst; de hittade var sitt rum, och Blixen flyttade i två månader in på rue du Boccador.[45] Även om hon ogillade situationen och tyckte resan var meningslös uppskattade hon pensionatet hon bodde på, och började umgås tätt med greve Eduard Reventlow som arbetade vid den danska ambassaden. Hon ägnade dessutom tiden åt att flirta med män, flera av vilka bodde på pensionatet, och umgås med människor.[46] Krohn kom på besök; Blixen hyste dock inte samma känslor för honom som han för henne, och deras vänskap rann småningom ut i sanden; dessutom konstaterade hon, när han försökte ställa henne mot väggen om de litterära ambitionerna, att hon "hellre än att bli författare önskade sig allt annat i livet - att resa, att dansa, att leva och att ha frihet att måla."[47]

Tillbaka på Rungstedlund[redigera | redigera wikitext]

Tillbaka på Rungstedlund följde en tid då de tre systrarna - alla närmre 30 år - och bägge bröderna var på plats. Blixen, som hade blivit "sötare" och mer "tillgjord, slagfärdig och skarp"[48] sedan hon återvänt, sjönk ånyo ner i ett depressivt stadium. I hennes alster från denna tid tar det sig till uttryck som en underliggande melankoli. Bland annat läggs här grunden till Peter och Rosa, som fullbordades 1940 och ingår i Vintersagor. 1911 påbörjade hon en samling korta berättelser som skulle kallas Syv fortællinger. Den publicerades aldrig, men flera av titlarna därur återvände hon till senare - bland annat "Karneval" som hon omarbetade 1926 som del av Sju romantiska berättelser, men som publicerades först efter hennes död.[49] En svåröverkomlig och obesvarad kärlek till Hans Blixen tillsammans med de fortsatta hungerstrejkerna och hennes sällskapsvanor gjorde att hon i slutet av 1911 drabbades av det då kallade känslomässig utmattning. Hennes bror Thomas tog med henne till norska Finse, och även om hon uppskattade naturen och vyerna gick hon, som så ofta under sitt liv, i självmordstankar. Ofta motstod hon dessa genom sin känsla av skuld till 'Gud' för den talang hon menade att 'Gud' givit henne - detta går exempelvis igen när hon under sin djupaste depression senare återvänder från Afrika, och färdigställer Sju romantiska berättelser. Som Judith Thurman konstaterar: "Människan Karen Blixen var förtvivlad över sina 'synder' — sina begär, sina misstag, sina sorger — och ville dö. Men konstnären Karen Blixen fann modet att förvandla dem till berättelser."[50] För att lindra den här depressionen reste hon 1912 till Rom för att besöka Daisy Frijs, där hon kom att stanna i flera månader.[51]

Förlovning och flytt till Kenya[redigera | redigera wikitext]

När hon återvänt var hon dock blott ännu mer deprimerad, förmodligen på grund av behovet av att återvända till det hus hon inte trivdes i. Hon höll det en tid hemligt för familjen att hon skulle gifta sig med Bror von Blixen-Finecke. Förmodligen accepterade hon det tredje frieriet först när en chans att emigrera visade sig. Karen Blixens familj blev missnöjda med giftermålet; de ogillade hans kvinnosyn och hans syn på nöje. Moster Bess konstaterade att "det enda goda hon kunde se med förlovningen var att Bror var fattig."[52] Blixens mor ogillade snarare eftersom hon inte trodde att Blixen älskade honom. Den kamp som uppstod mellan mor och dotter låg till grund för novellen Stormar; detta till trots eklaterades förlovningen den 21 december 1912.[52]

Blixens morbror Aage Westenholz tillfrågade Bror Blixen om han ville bosätta sig på hans gummiplantage på Malacka. I sista sekund bestämde de sig istället, på uppmaning av Bror Blixens morbror greve Morgen Frijs, att en tid flytta till Kenya. Deras respektive familjer var skeptiska, men Karen Blixen hade de ekonomiska förutsättningarna från den westenholzska förmögenheten, och Bror Blixen hade kontakterna genom sin adelstitel. Hon talade senare om denna tid som en av de lyckligaste i sitt liv.[53] Karen Blixens mor och morbror bidrog med 150 000 kronor vardera, och en farm på 700 tunnland för kreatursavel köptes. Till Karen Blixens familjs stora förtret bestämde sig Bror Blixen på eget bevåg för att sälja marken och köpa en annan mark för kaffeplantager, och däri också företaget Swedo-African Coffee Company. Det kom senare att visa sig att marken var för sur och mängden nederbörd för liten för att kaffe skulle kunna odlas framgångsrikt. Affären blev en förlustaffär, och borgade för Karen Blixens senare tragiska hemfärd.[54]

Den 2 december 1913 reste Karen Blixen från Köpenhamn via Neapel, varifrån Admiral tog henne den 19 dagar långa sjöresan till Mombasa - där hon bland annat lärde känna Paul von Lettow Vorbeck. Om honom konstaterade hon att hon "inte träffat någon annan tysk som har givit mig ett så starkt intryck av vad kejsartidens Tyskland var och stod för".[55] Vid ett stop i Aden lärde hon även känna Farah Aden - Brors tjänare, som kom att bli betydelsefull i hennes liv, tillsammans med bland andra Lord Delamere, Berkeley Coe, och Denys Finch Hatton.[56] Vigseln planerades äga rum samma dag som hon anlände till Mombasa.[54]


Författarskap[redigera | redigera wikitext]

Blixens författarskap har beskrivits som en av två världar, med en tydlig gräns mellan det vilda och det tama: "innanför den [i det tama] finns brasans sken och kvinnoröster, ångande kastruller och kvinnolivets inrutade mönster. Utanför den finns stormande känslor, fria ytor och pompa och ståt; där finns vildmarken och slagfälten;"[15] Judith Thurman konstaterar i sin biografi att Blixen ofta berörde kontrasten mellan den varaktiga kärleken och fantasins stora passioner, förälskelsen och kärleken - hur hon själv skulle smita från varje varaktiga förhållande "när det kom till kritan" trots sin längtan efter det. "Hon förstod också […] vad hon därvid gick miste om - och hur obetydlig, ensam, isolerad och till och med vansinnig en drömmares tillvaro kunde bli. Detta är ett tema som går igen i hennes berättelser från den första […] till den sista."[44]

Robert Langbaum konstaterar att Blixen "samtidigt talar om psykologi och kultur".[57] Förmodligen är det fadern som gav henne det vilda, eftersom hennes uppväxt i övrigt vigdes åt det tama.[15] Hennes verk kännetecknas också av en form av djärv ironi.[32] Också Langbaum konstaterar hennes koppling till de romantiska idealen: "Det är tack vare att hon framstår som en så utmärkt kritiker av denna tradition, tack vare att hon sammanfattar den och för den ett steg längre, som hon hör hemma bland den moderna litteraturens förgrundsgestalter."[57]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Karen Blixens grav i Rungstedlund

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Osceola var en hövding bland seminolerna som gjorde uppror mot den amerikanska regeringen innan han tillfångatogs och därefter dog i fängelse. Blixens far beundrade Osceola, och hans pseudonym - Boganis - var också den indiansk.[38]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Dagerklint 1989
  2. ^ [a b] Thurman 1986, s. 8-9
  3. ^ Thurman 1986, s. 15
  4. ^ [a b] Thurman 1986, s. 26-28
  5. ^ Thurman 1896, s. 30
  6. ^ Blixen 1982, s. 436
  7. ^ Citerat ur brev mellan Mary Westenholz och Wilhelm Dinesen, 4 maj 1880. Återgivet i Thurman 1986, s. 34
  8. ^ Citerat ur brev mellan Wilhelm Dinesen och Ingeborg Dinesen, 3 april 1880. Återgivet i Thurman 1986, s. 34
  9. ^ Citerat ur brev mellan Mary Westenholz och Wilhelm Dinesen, 3 april 1880. Återgivet i Thurman 1986, s. 35
  10. ^ Dinesen, Wilhelm (1889). Jagtbreve. sid. 112 . Återgivet i Thurman 1986, s. 35
  11. ^ [a b] Thurman 1986, s. 36
  12. ^ [a b] Thurman 1986, s. 17-22
  13. ^ Thurman 1986, s. 37
  14. ^ [a b] Thurman 1986, s. 23-25
  15. ^ [a b c d] Thurman 1986, s. 38-41
  16. ^ [a b c d e f] Thurman 1986, s. 42-44
  17. ^ Thurman 1986, s. 41
  18. ^ Brev från Blixen till Aage Henriksen, 1 april 1956. Återgivet i Thurman 1986, s. 44
  19. ^ Blixen 1982, s. 270
  20. ^ [a b] Thurman 1986, s. 71
  21. ^ Thurman 1986, s. 45-46
  22. ^ Blixen 1982, s. 392
  23. ^ Thurman 1986, s. 50-51
  24. ^ Citerat ur brev till Birthe Andrup, återgivet i Thurman 1986, s. 65
  25. ^ Thurman 1986, s. 52-53
  26. ^ Thurman 1986, s. 54-55
  27. ^ Thurman 1986, s. 56, 58, 60, 66
  28. ^ Thurman 1986, s. 62-66
  29. ^ [a b c] Thurman 1986, s. 67-69
  30. ^ Thurman 1986, s. 70
  31. ^ Thurman 1986, s. 74-78
  32. ^ [a b] Thurman 1936, s. 79
  33. ^ Blixen 1982, s. 393
  34. ^ Thurman 1986, s. 86-88
  35. ^ Thurman 1986, s. 91
  36. ^ Citat från Blixen, Karen; Blomkvist Torsten (1960). Skuggor på gräset. Helsingfors: Söderström. Libris 1594693 . Återgivet i Thurman 1986, s. 98
  37. ^ Thurman 1986, s. 93-99
  38. ^ Thurman 1986, s. 104
  39. ^ Thurman 1986, s. 102-104
  40. ^ Thurman 1986, s. 109
  41. ^ Thurman 1986, s. 111-112
  42. ^ 113-114
  43. ^ [a b] Thurman 1986, s. 116
  44. ^ [a b] Thurman 1986, s. 117-118
  45. ^ Thurman 1986, s. 124
  46. ^ Thurman 1986, s. 118-122
  47. ^ Citat från Migel, Parmenia (1968) (på eng). Titania.. London: Joseph. sid. 31. Libris 637237  Återgivet i Thurman 1986, s. 125
  48. ^ Thurman 1986, s. 129
  49. ^ Thurman 1986, s. 127-128
  50. ^ Thurman 1986, s. 131
  51. ^ Thurman 1986, s. 131-133
  52. ^ [a b] Thurman 1986, s. 135
  53. ^ Thurman 1986, s. 135-137
  54. ^ [a b] Thurman 1986, s. 138-139
  55. ^ Citat från Stecher-Hansen, Marianne (2010). ”Soldier's daughter: Karen Blixen on Nazism - "Breve fra et land i krig"”. Scandinavian studies (Print) 2010(82):1,: sid. 53-94. 0036-5637. ISSN 0036-5637.  Libris 11983705 Återgivet i Thurman 1986, s. 146
  56. ^ Thurman 1986, s. 147
  57. ^ [a b] Citerat ur The Gayety of Vision: A Study of Isak Dinesen's Art (New York, Random House),1965, ISBN 0-226-46871-2, s. 2. Thurman 1986, s. 92, 104

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Blixen, Karen (1982) (på svenska), Breven från Afrika 1914-1931, Stockholm: Trevi, ISBN 91-7160-624-6 
  • Dagerklint, Bernth (1989), Anorexia Nervosa i Karen Blixens liv och författarskap, "6", Odense: Nordica 
  • Thurman, Judith (1986), Karen Blixen: Ett diktarliv, Borås: Forum, ISBN 91-37-08850-5 
  • Hauch-Fausböll, Theodor (1934), Slaegten Dinesen gennem 300 aar. Köpenhamn 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]