Politikåret 1982
Från Wikipedia
| Politikåret 1982 | |
 |
|
| Lista över politikår | |
| 1981 · 1982 · 1983 | |
| Humaniora och kultur | |
|---|---|
| Datorspel · Film · Konst · Litteratur · Musik · Radio · Serier · Teater · TV | |
| Samhällsvetenskap och samhälle | |
| Ekonomi · Krig · Politik · Sport | |
| Teknik och vetenskap | |
| Meteorologi · Teknik · Vetenskap |
Innehåll |
Händelser[redigera]
Januari[redigera]
- Januari - En amerikansk rapport om Latinamerika presenteras vid årsskiftet, och menar att de svåraste brotten mot de mänskliga rättigheterna under 1981 begicks i Guatemala och El Salvador, vars regeringar sammanlagt ansvarat för minst 21 000 civila människors död.[1]
- 3 januari - Moderatas samlingspartiet går framåt till 28 % och Sveriges socialdemokratiska arbetareparti backar till 47 % vid 1982 års första SIFO-undersökning.[1]
- 4 januari - I USA avgår president Ronald Reagans rådgivare i nationella säkerhetsfrågor, Richard Allen, och ersätts av vice utrikesminister William Clark, sedan det bland annat avslöjats att Richard Allen tagit emot 1 000 amerikanska dollar av en japansk tidskrift för en arrangerat intervju med Ronald Reagans fru Nancy.[1]
- 7 januari - Sveriges biståndsminister Ola Ullsten besöker Zambia och lovar fortsatt svenskt bistånd i kampten mot Apartheid i Sydafrika.[1]
- 8 januari - USA:s nya sändebud i Sverige, Franklin Forsberg, besöker Sverige.[1]
- 10 januari
- FN uppmanar USA:s och Sovjetunionens presidenter att mötas så snart som möjligt.[1]
- Romersk-katolska kyrkans påve Johannes Paulus II fördömer kränkningen av mänskliga rättigheter i Polen.[1]
- 13 januari - I Paris möts franske presidenten François Mitterrand:s och västtyske förbundskanslern Helmut Schmidt och diskuterar den senaste tidens händelser i Polen.[1]
- 19-25 januari – Sveriges kungapar besöker Mexiko.[1]
- 26 januari - Urho Kekkonnen avgår som Finlands president.[1]
- 27 januari
- Mauno Koivisto tillträder ämbetet som Finlands president.[1]
- Polens sejmen godkänner införandet av indantagstillstånd i Polen.[1]
Februari[redigera]
- 1 februari - Turkiets tidigare prmeiärminister Bülent Ecevit släpps fri efter att ha avtjänat två månader av det fängelsestraff han under föregående år dömts till för att ha kritiserat militärregimen.[1]
- 2 februari - Egyptens president Honsi Mubarak inleder ett två dagars besök i Polen.[1]
- 3 februari - Sveriges riksdag har allmänpolitisk debatt, som präglas av det faktum att 1982 i Sverige är valår.[1]
- 9 februari - Europeiska säkerhetskonferensen återupptar i Madrid förhandlingarna.[1]
- 10 februari - Ett uppror från Muslimska brödraskapet i staden Hama i Syrien, mellan 10 000[1] och 30 000 personer får sätta livet till.
- 17 februari
- Finlands president Mauno Koivistos utnämner Kalevi Sorsas nya regering.[1]
- Joshua Nkomo avskedas ur Zimbabwes regering.[1]
- 19 februari - Ett nordiskt ministermöte om narkotikafrågor hålls i Stockholm.[1]
Mars[redigera]
- 1 mars
- Greklands premiärminister Andreas Papandreou besöker Cypern.[1]
- Polens regeringschef Wojciech Jaruzelski inleder ett tvådagarsbesök i Moskva.[1]
- 6 mars - Fem män döms till döden av en militärdomstol i Kairo för mordet på Egyptens tidigare president Anwar Sadat i oktober föregående år.[1]
- 8 mars
- Finlands president Mauno Koivisto anländer till Moskva för överläggningar med Sovjetunionens president Leonid Brezjnev.[1]
- Internationella kvinnodagen firas runtom i världen, bland annat med stora demonstrationer och fester i Sverige.[1]
- 10 mars - Libyens president Moammar Khadaffi anländer i Wien, då han för första gången besöker ett så kallat "västland".[1]
- 11 mars - Frankrikes president François Mitterrand talar i Israels Knesset för upprättandet av en palestinsk stat som fredsvillkor för Mellanöstern.[1]
- 12 mars - Europeiska säkerhetskonferensen i Madrid avbryts efter bland annat motsättningar mellan väst och öst.[1]
- 15 mars - I Sverige inleds 1982 års valrörelse.[1]
- 16 mars
- Det knakar alltmer i relationerna mellan USA och Nicaragua, och Nicaragua inför undantagstillstånd och krigslagar.[1]
- Danmarks folketing röster mot ett icke-socialistiskt förslag om att stänga fristaden Christiania.[1]
- 17 mars - Sveriges riksdag har utrikesdebatt. Svenske utrikesministern Ola Ullsten tar den senaste tidens händelser i Polen som exempel på stormakternas fruktan för varandra.[1]
- 23 mars
- Vid en militärkupp i Guatemala störtas president Fernando Romeo Lucas Garcia av general Efrain Rios.[1]
- 100 000 franska bönder prostererar i Paris, dels mot den franska regeringen, dels mot EG:s jordbrukspolitik.
- 24 mars - Vid en oboldig militärkupp i Bangladesh störtas president Abdus Sattar av generallöjtnant Hossain Mohammed Ershad.[1]
- 27 mars - Den regerande militären i Bangladesh utnämner den tidigare domaren Abdul Fazal Mohammed Hassanuddin Choudbury till ny president. Statsangelägenheterna sköts dock fortsättningsvis av general Ershad.
- 26 mars – Sveriges kungapar inleder ett tvådagarsbesök i Singapore.[1]
- 29 mars – Sveriges kungapar inleder ett niodagars besök i Australien.[1]
April[redigera]
- 2 april – Sveriges statsminister Thorbjörn Fälldin avslutar ett tredagarsbesök i Västtyskland.[1]
- 14 april
- 17 april – Drottning Elizabeth II av Storbritannien undertecknar ett dokument som ger Kanada rätt att stifta egna lagar. Interna motsättningar har gjort att lagdelen i Kanadas konstitution släpat efter.[1]
- 18 april – Zimbabwes huvudstad byter namn, från engelsk-klingande Salisbury (efter Robert Cecil, 3:e markis av Salisbury), till det mer lokala Harare (efter en hövding ur Shona-stammen under 1890-talet).[1]
- 23 april – Sverige utvisar sovjetiske vicekonsulen Alberts Liepa, som anses ha brutit mot diplomatiskt praxis och svensk lag genom att pyssla med ologliv underrättelseverksamhet, och kartlägga lettiska exilorganisationer i Sverige.[1]
- 25 april – Israel lämnar tillbaka Sinaihalvön till Egypten.[1]
- 27 april – Finlands president Mauno Koivisto genomför ett tre dagars statsbesök i Sverige.[1]
- 29 april – Alvaro Magana utses till ny president i El Salvador.[1]
- 30 april
- Frankrikes president François Mitterrand avslutar ett tredagarsbesök i Danmark.[1]
- Sveriges riksdag beslutar att Svenska flaggans dag från 1983 blir officiell nationaldag
Maj[redigera]
- 1 maj – Första maj-firandet i Polen uppges vara lugnt. I Sverige talar Olof Palme på Norra Bantorget i Stockholm inför 40 000 personer.[1]
- 3 maj – Kravaller inleds i Warszawa, på årsdagen av Polens konstitution 1791, då demonstranter slåss mot polisen och militären. Demonstranterna ropahar i flera månader ropat "Vintern är er, våren skall bli vår".[1]
- 6 maj – USA:s tidigare president Jimmy Carter besöker Stockholm.[1]
- 13 maj – Kravaller rasar i Polen, på dagen fem månader efter militärens maktövertagande.[1]
- 16 maj – 58-årige Milka Planinc väljs, som första kvinna, till ministerpresident i Jugoslavien.[1]
- 24 maj – USA:s tidigare president Walter Mondale inleder ett tvådagarsbesök i Stockholm.[1]
Juni[redigera]
- 3 juni - Turkiets tidigare prmeiärminister Bülent Ecevit frikänns av militärdomstolen i Ankara, då han anklagats för att ha spridit "falska nyheter" i en intervju med en norsk tidning.[1]
- 6 juni - Svenska flaggans dag firas för sista gången. I fortsättningen gäller Sveriges nationaldag på samma datum.[1]
- 11 juni - USA:s president Ronald Reagan avslutar en rundresa i Västeuropa.[1]
- 22 juni
- Generalmajor Reynaldo Benito Antonio Bignone utnämns till ny president i Argentina.[1]
- I USA frikänns John Hinckley som mentalsjuk för föregående års attentat mot USA:s president Ronald Reagan.[1]
- 24 juni - Sveriges regering beslutar upprätta diplomatiska förbindelser med Vatikanstaten
- 25 juni - Alexander Haig avgår som utrikesminister i USA, och ersätts av George Schultz.[1]
- 28 juni - Försurningskonferensen Miljö 82 inleds i Stockholm, och lockar bara 21 av 33 inledna stater. Framför allt östeuropeiska stater uteblir.[1]
Juli[redigera]
- 4 juli - 47-årige Miguel de la Madrid Hurtado väljs till ny president i Mexiko.[1]
- 6 juli - Turkiets tidigare prmeiärminister Bülent Ecevit döms till fängelse i två månader och 27 dagar för att ha låtit sig intervjuas av västtyska och nederländska ambassadörer.[1]
- 13 juli - Danmarks statsminister Anker Jørgensen fyller 60 år, och firas.[1]
- 15 juli - Zali Singh utses till ny president i Indien.[1]
- 21 juli - Polens regeringschef Wojciech Jaruzelski förklarar för Polens Sejmen att krigstillståndet i Polen fortfarande gäller.[1]
- 29 juli - Almedalsveckan i Visby, som detta år präglats av debatten om Löntagarfonder, avslutas med tal av Sveriges statsminister Thorbjörn Fälldin.[1]
Augusti[redigera]
- 7 augusti - Giovanni Spadolini lämnar in sin avskedsansökan som Italiens premiärminister.[1]
- 15 augusti - Polens regeringschef Wojciech Jaruzelski och Sovjetunionens president Leonid Brezjnev anklagar USA för att ligga bakom de regimfientliga krafterna i Polen.[1]
- 17 augusti - USA och Kina uppnås ha nått uppgörelse om Taiwanfrågan, där USA minskar sin vapenarsenal till Taiwan och Kina försöker få en fredlig lösning i frågan.[1]
- 23 augusti - Giovanni Spadolini bildar, efter nästan tre veckors kris, Italiens 42:a regering sedan 1945.[1]
- 29-31 augusti - I Stockholm möts de nio alliansfria staterna Finland, Österrike, Schweiz, Jugoslavien, Cypern, Malta, San Marino, Liechtenstein och Sverige, med Sveriges utrikesminister Ola Ullsten som mötets värd.[1]
- 31 augusti - I Gdańsk drabbar arbetare samman med kravallpolis på två-årsdagen efter Gdańskavtalet.[1]
September[redigera]
- 1 september - Valrörelsen i Sverige går in i ett avgörande skede, med en TV-debatt mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin.[1]
- 4 september - SIFO:s sista opinionsundersökning inför valet i Sverige tyder på socialdemokratiskt maktövertagande.[1]
- 8 september - Den så kallade Helsingforsgruppen läggs ned, å man inte längre anser sig orka bevaka att Sovjetunionen verkligen följer Helsingforsavtalets avtal om mänskliga rättigheter.[1]
- 10 september - 53-årige advokaten Poul Schlüter från Konservative Folkeparti bildar ny regering i Danmark. och därmed får Danmark sin första konservativa statsminister sedan 1901.[1]
- 17 september – Regeringssamarbetet SPD-FDP spricker i Västtyskland efter motsättningar inom den ekonomiska politiken och den höga arbetslösheten.[1]
- 21 september – Indiens premiärminister Indira Gandhi avslutar ett två dagars besök i Moskva.[1]
Oktober[redigera]
- 1 oktober – SPD-regeringen i Västtyskland fälls vid en misstroendeomröstning.[1]
- 4 oktober – En konservativ-liberal koalitionsregering ledd av CDU:s Helmut Khol tillträder i Västtyskland.[1]
- 5 oktober – 69-årige advokaten Hernán Siles Zuazo utses till ny president i Bolivia av Bolivias kongress.[1]
- 8 oktober - Den svenska kronan devalveras med 16 %.
- 7 oktober - Libanons premiärminister Chafiq Wazzan presenterar ministrarna i sin nya regering.[1]
- 8 oktober
- Polens Sejmen godkänner en ny lag, som förbjuder fackföreningar som Solidaritet. Förbudet följs av demonstrationer och strejker, som slås ned av kravallpolis.[1]
- I Sverige tillträder den nya socialdemokratiska regeringen.
- 15 oktober - Turkiets tidigare premiärminister Bülent Ecevit frikänns från det tre månader långa fängelsestraff han dömts till för att ha trotsat förbudet att uttala sig politiskt.[1]
- 16 oktober - Danmarks folketing godkänner ett borgerligt krisprogram, med besparingar på 18.6 miljarder DK.[1]
- 18 oktober - Frankrikes premiärminister Pierre Mauroy kommer till Stockholm för ett endagarsbesök.[1]
- 22 oktober - Sveriges regering tillsätter Ubåtsskyddskommissionen med Sven Andersson som ordförande
- 24 oktober - 30 000 personer deltar vid en fredsdemonstration i Stockholm, där människor tar varandra i händerna och bygger "en bro för fred" mellan USA:s (Lidingö) och Sovjetunionens (Kungsholmen) Sverige-ambassader.[1]
- 27 oktober - Sveriges riksdag har allmänpolitisk debatt.[1]
November[redigera]
- November - Sveriges regering lägger fram ett ekonomiskt paket med höjda punktskatter, höjd moms, höjt barnbidrag mm.
- 8 november - Sveriges kungapar inleder ett 12 dagar långt besök i USA.[1]
- 12 november - 68-årige Jurij Andropov väljs till ny partiordförande efter avlidne Leonid Brezjnev i Sovjetunionen.[1]
- 14 november - Polens myndigheter friger Lech Wałęsa efter elva månaders internering.[1]
- 16 november - 30-årige västtyske RAF-terroristen Christian Klar grips av västtyska polisen i skog utanför Hamburg.[1]
- 20 november - Spaniens fascistiska organisationer befinner sig i kris, och för första gången sedan hans död 1975 firas inte årsdagen av Francesco Francos död med möte i Madrid.[1]
- 21 november - Tanzanias premiärminister Cleopa Msuya anländer till stockholm för ett tredagarsbesök.[1]
- 26 november - 64-årige Yasuhiro Nakasone väljs till Japans premiärminister.[1]
December[redigera]
- 1 december - 74-årige kristdemokraten Amintore Fanfani bildar Italiens 43:e regering sedan 1945.[1]
- 2 december - PSOE:s Filipe Gonzales blir Spaniens premiärminister.[1]
- 9 december - Sovjetunionens regeringschef Nikolaj Tichonov anländer till Helsingfors för ett tre dagar långt besök.[1]
- 15 december - Gränsen mellan Gibraltar och Spanien öppnas, efter att ha varit stängd sedan juni 1969.[1]
- 16 december – Sveriges riksdag godkänner att Sverige höjer momsen med 4 % från 1 januari 1983.[1]
- 18 december - Polens Sejmen godkänner en ny lag, som skall upphäva krigslagarna i Polen från 1 januari 1983.[1]
- 21 december – 60-årsjubileet av Sovjetunionens grundande 1922 firas i Kreml.[1]
- 24 december - Polen friger alla utom sju av de personer som fängslades i december 1981.[1]
- 30 december - Kalevi Sorsa bildar om Finlands fyrpartiregering, då han föregående dag meddelat president Mauno Koivisto att regeringen önskade avgå.[1]
Val och folkomröstningar[redigera]
- 17–18 januari – Mauno Koivisto vinner presidentvalet i Finland.[1]
- 18 februari - Finland, en ny regering ledd av socialdemokraten Kalevi Sorsa tillträder. De andra partierna som ingår i den finländska regeringen är Centerpartiet, Svenska folkpartiet och Folkdemokraterna.
- 23 februari - Grönland säger i en folkomröstning med 52 % för ja till att lämna EG.[1]
- 15 mars - Colombia, presidenten Turbays liberala parti segrarvid parlamentsvalen.
- 25 mars - SDP vinner fyllnadsvalet i Hillhead-distriktet i Glasgow, Storbritannien, och Roy Jenkins tar sig in i Storbritanniens underhus.[1]
- 28 mars - El Salvador går till allmänna val. Vänstergerillan uppmanar till bojkott.[1]
- 6 juni - SPD noteras för 42.9 % vid delstatsvalet i Hamburg, ett av dera starkaste fästen, medan CDU får 42.9 %.[1]
- 8 september - Nederländerna går till parlamentsval. Utgången blir oklar, och komplicerad.[1]
- 19 september - Socialdemokraterna vinner riksdagsvalet i Sverige med 166 mandat, medan de borgerliga får 163 mandat.[1]
- 27 september – Labourpartiets kongress beslutar att utesluta extremister.[1]
- 10 oktober - CSU vinner delstatsvalet i Bayern.[1]
- 20 oktober - Sinn Fein får 10 % vid parlamentsvalet i Nordirland.[1]
- 28 oktober - Socialistpartiet PSOE vinner en överväldigande seger vid parlamentsvalet i Spanien.[1]
- 2 november - Mellanårsvalet i USA blir en tillbakagång för Republikanska partiet.[1]
- 19 december - SPD vinner delstatsvalet i Hamburg.[1]
Organisationshändelser[redigera]
- 16 januari - Lars Werner meddelar från VPK:s kongress att den senaste tidens händelser i Polen inte har något att göra med socialism.[1]
- 20 januari - Nederländaren Piert Dankert utses till ny president för Europaparlamentet.[1]
- 5 februari - FN:s generalförsamling uppmanar sina medlemmar att isolera Israel för annekteringen av Golanhöjderna.[1]
- 25 februari - Folkpartiet inleder sitt landsmöte i Stockholm. Pehr G. Gyllenhammar och Hans Cavalli Björkman väljs in i styrelsen.[1]
- 29 mars - EG firar 25-årsjubileum i Bryssel.[1]
- 22 april - På SPD:s kongress i München väljs Willy Brandt om som partiordförande, och Helmut Schmidt som vice ordförande.[1]
- 29 april – Sven Johansson lämnar Centerpartiet för KDS.[1]
- 8 juni – Sveriges statsminister Thorbjörn Fälldin uttalar i FN sitt stöd åt kampanjen för frysning av supermakternas kärnvapenarsenaler.[1]
- 26 juni - I Belgrad inleder Jugoslaviens kommunistparti sin 12:e kongress.[1]
- 2 juli - Roy Jenkins väljs till ny ordförande för SDP.[1]
- 13 juli - Landeline Lavilla väljs till ny partichef för spanska UCD.[1]
- 26 juli - Spaniens tidigare premiärminister Adolfo Suárez bildar ett nytt parti, CDS.[1]
- 11 augusti - Svenske ekonomen Assar Lindbeck begär utträde ur Sveriges socialdemokratiska arbetareparti.[1]
- 11 september - Kinas kommunistparti avslutar i Peking sin tolfte kongress. Ordförande Deng Xiaoping väljs om.[1]
- 15 oktober
- Redaktör Bo Toresson utses till ny partisekreterare för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti.[1]
- Sveriges utrikesminister Lennart Bodström jungfrutalar i FN.[1]
- 18 oktober - Libanons nya president Amin Gemayel framträder inför FN:s generalförsamling.[1]
- 6 november - Santiago Carrillo avgår som ledare för Spaniens kommunistiska parti.[1]
- 7 november - Vid en folkomröstning i Turkiet röstar 91 % av väljarna för en ny författning. Samtidigt väljs Kenan Evren till president.[1]
- 3-4 december - På EG-toppmötet i Köpenhamn menar Frankrike att Spanien och Portugal bör inträda först då de problemen lösts.[1]
- 10 december - Folkpartiets valberedning föreslår att Ola Ullsten väljs om som partiledare vi partiets kommande extra landsmöte i januari 1983.[1]
- Okänt datum – British National Party bildas i Storbritannien.
Ministerposter[redigera]
- 1 december - Sverige, Försvarsminister Börje Andersson lämnar Sveriges regering på grund av att han vantrivs i Stockholm.[1]
- Kenneth Clarke blir brittisk hälsominister .
Födda[redigera]
- 4 januari – Helena Leander, svensk riksdagsledamot sedan 2006.
- 24 maj – Erik Almqvist svensk riksdagsledamot sedan 2010.
- 26 juni – Axel Darvik, svensk riksdagsledamot 2002–2006.
- 20 oktober – Lise Nordin, svensk riksdagsledamot sedan 2010.
Avlidna[redigera]
- 24 januari – Alfredo Ovando Candía, Bolivias president 1964–1966 och 1969–1970.
- 18 mars – Rune Johansson, svenskt statsråd.[1]
- 13 juni – Khaled ibn Abdul Aziz, 69, Saudiarabiens kung.[1]
- 4 juli – Antonio Guzmán Fernández, Dominikanska republikens president 1978–1982.
- 26 juli – Ricardo Pérez Godoy, Perus president 1962–1963.
- 1 september – Wladyslav Gomulka, polsk tidigare kommunistledare.[1]
- 14 september
- Sadegh Ghotbzadeh, 46, Iransk tidigare utrikesminister (avrättad).[1]
- Kristján Eldjárn, 65, Islands president 1968–1980.[1]
- 4 oktober – Ahmad Hasan al-Bakr, Iraks president 1968–1979.
- 18 oktober – Pierre Mendès France, 75, Frankrikes premiärminister 1954-1955.[1]
- 10 november – Leonid Brezjnev, 76, Förste sekreterare för Sovjetunionens kommunistiska parti 1964–1982.[1]
- 28 november – Elna av Rumänien, 87, exildrottning.[1]
Källor[redigera]
Fotnoter[redigera]
- ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad ae af ag ah ai aj ak al am an ao ap aq ar as at au av aw ax ay az ba bb bc bd be bf bg bh bi bj bk bl bm bn bo bp bq br bs bt bu bv bw bx by bz ca cb cc cd ce cf cg ch ci cj ck cl cm cn co cp cq cr cs ct cu cv cw cx cy cz da db dc dd de df dg dh di dj dk dl dm dn do dp dq dr ds dt du dv dw dx dy dz ea eb ec ed ee ef eg eh ei ej ek el em en eo ep] Horisont 1982. Bertmarks
Externa länkar[redigera]
- Wikimedia Commons har media som rör Politikåret 1982
