Antimon

	Antimon
As; ↑; Sb; ↓; Bi	Tenn ← Antimon → Tellur
Generella egenskaper
Relativ atommassa	121,76 u
Utseende	Silverglänsande grå
Fysikaliska egenskaper
Densitet	6 697 kg/m³ (273 K)
Aggregationstillstånd	Fast
Smältpunkt	903,78 K (631 °C)
Kokpunkt	1 908 K (1 635 °C)
Molvolym	18,19 × 10-6 m³/mol
Smältvärme	19,87 kJ/mol
Ångbildningsvärme	77,17 kJ/mol
Atomära egenskaper
Atomradie	145 (133) pm
Kovalent radie	138 pm
Jonisationspotential	Första: 834 kJ/mol; Andra: 1 594,9 kJ/mol; Tredje: 2 440 kJ/mol; Fjärde: 4 260 kJ/mol; (Lista)
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration	[Kr] 4d10 5s2 5p3
e− per skal	2, 8, 18, 18, 5
Kemiska egenskaper
Oxidationstillstånd	±1 (svagt sur)
Elektronegativitet	2,05 (Paulingskalan)
Diverse
Kristallstruktur	romboedrisk
Elektrisk konduktivitet	2,88×106 A/(V × m)
Mohs hårdhet	3
Identifikation
Historia
Stabilaste isotoper
	SI-enheter och STP används om inget annat anges.

Antimon är ett halvmetalliskt grundämne. Antimon används bland annat i mascara och batterier, samt som legeringsämne i typmetall, där det ökar hårdheten.

Historia

Spetsglans (även kallat antimonglans), en form av antimonsulfid, användes som ögonsmink redan under antiken och kallades av romarna för stibium (därav kemiskt tecken^[1] Sb). Ordet antimon användes senare och härstammar från det franska ordet för "Munkdödare" eftersom munkar använde det för att studera alkemi, ovetande om hur giftigt det var för människor. Rent antimon framställdes tidigt, men ända in på medeltiden ansågs det vara bly.^[2]

Egenskaper

Antimon är en utomordentligt spröd metall som i rent tillstånd lätt kristalliserar i stora romboedrar. Som halvmetall har antimon fyra allotroper.

I kemiskt avseende liknar antimon metalloiderna inom kvävegruppen, men räknas normalt på grund av sina mekaniska egenskaper till metallerna. Vid normal temperatur påverkas antimon ej av luften, men vid glödgning oxideras den snabbt till oxid, som bildar en tjock, vit rök.^[3]

Förekomst och framställning

Antimon förekommer knappast gediget i naturen utan i förening med svavel som antimonglans (antimonit eller stibnit), vilket är den viktigaste malmen med en halt av antimon av 71,7 % i rent tillstånd. De främsta förekomsterna finns i Kina, Mexiko, Bolivia, Algeriet, Frankrike och Italien.

Antimon framställs huvudsakligen ur spetsglans genom rostning av denna i en roterande ugn vid omkring 350 °C varvid antimonoxid uppstår och avdestilleras. Oxiderna smälts reducerande under tillsättning av soda eller koksalt för att erhålla en lättsmält slagg. Rikare malmer reduceras direkt i en degelugn tillsammans med järnskrot varvid det till antimon bundna svavlet förenar sig med järnet. Råantimonet raffineras från föroreningar genom olika smältmetoder så att den marknadsmässigt rena antimonmetallen med en renhetsgrad på 99,7 % erhålles.^[3]

Rening av antimon

En vanlig metod är att rå antimon smälts tillsammans med natriumhydroxid. Med denna reningsmetod får man bort järn, arsenik och tenn. Elektrolytisk rening av antimon användes om antimonmalmen även innehåller silver och guld. För att framställa antimon med 99,999% renhet användes zonsmältning.^[4]

Användning

Antimon används som tillsats i bly-, koppar-, tenn- och zinklegeringar för att öka hårdheten. Antimonoxiderna används som färgämnen inom glas- och keramikindustrin, och antimon(III)sulfid används inom pyrotekniken.^[2]

Se även

Periodiska systemet

Källor

^ Svenska Kemisamfundet, nomenklaturutskottet, Visste du att?, Kemin är ett teckenspråk [1]
^ [a b] Anders Lennartsson, Periodiska systemet, Studentlitteratur, 2011
^ [a b] Meyers varulexikon, Forum, 1952
^ Ullman's Encyclopedia of Industrial Chemistry, Fifth Edition

[1] Svenska Kemisamfundet, nomenklaturutskottet, Visste du att?, Kemin är ett teckenspråk [1]

[A-2] [a b] Anders Lennartsson, Periodiska systemet, Studentlitteratur, 2011

[B-3] [a b] Meyers varulexikon, Forum, 1952

[4] Ullman's Encyclopedia of Industrial Chemistry, Fifth Edition

[1]

[2]

[3]

[4]