Karl XI
| Karl XI | |
|---|---|
| |
| Porträtt av Karl XI från 1685 av David Klöcker Ehrenstrahl | |
| Regeringstid | 13 februari 1660–5 april 1697 (37 år och 51 dagar) |
| Kröning | 28 september 1675 i Uppsala domkyrka |
| Företrädare | Karl X Gustav |
| Efterträdare | Karl XII |
| Valspråk | I Gud mitt öde, han själv skall göra det (latin: In Jehovah sors mea, ipse faciet) Herren är vorden min beskyddare (latin: Factus est Dominus protector meus Herren (är) min beskyddare (latin: Dominus protector meus) |
| Gemål | Ulrika Eleonora av Danmark |
| Barn | Hedvig Sofia Karl XII Gustaf Ulrik Fredrik Karl Gustaf Ulrika Eleonora |
| Ätt | Pfalziska ätten |
| Far | Karl X Gustav |
| Mor | Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp |
| Född | 4 december (enl. n.s.; 24 november enl. g.s.) 1655 Slottet Tre Kronor i Stockholm |
| Död | 15 april (enl. n.s.; 5 april enl. g.s.) 1697 (41 år och 132 dagar) Slottet Tre Kronor i Stockholm |
| Begravd | 24 november 1697 Karolinska gravkoret i Riddarholmskyrkan i Stockholm |
| |
Karl XI, född 24 november 1655, död 5 april 1697 (båda datum enligt g.s.), var kung av Sverige under perioden 1660–1697. Han förde en försiktig politik där Sveriges finanser stabiliserades, försvaret reformerades och mycket begränsade landavträdelser gjordes. Han inrättade det karolinska enväldet och för att kunna finansiera en större armé genomfördes en omfattande reduktion, vilket kraftigt minskade adelns tillgångar.
Regeringstiden för Karl XI inleddes med skånska kriget med framför allt Danmark, som efter stora ansträngningar avslutades utan betydande landavträdelser. Därefter inriktades Karls ansträngningar till stor del mot att förhindra en upprepning, vilket ledde till att det yngre indelningsverket och den karolinska armén skapades.
Karl XI var son till Karl X Gustav och Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp samt gift med Ulrika Eleonora av Danmark (1656–1693). De fick bland andra barnen Karl XII och Ulrika Eleonora. Han regerade även som hertig Karl I över Pfalz-Zweibrücken 1681-1697.
Förmyndartiden
Karl XI, det enda barnet till Karl X Gustav och Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp, föddes den 24 november (enl. g.s., 4 december enl. n.s.) 1655 på slottet Tre Kronor och ärvde Sveriges krona den 13 februari 1660. När Karl XI föddes var fadern upptagen med sitt fälttåg i Polen och när nyheten om tronarvingens födelse nådde honom i högkvarteret i Elbing beordrade den lycklige fadern artilleriet att skjuta fröjdeskott.[1] Till dopet den 9 december fick hans mor en förgylld dopvagga som gåva från sina föräldrar, hertig Fredrik III av Holstein-Gottorp och Maria Elisabeth av Sachsen. Den har sedan dess fungerat som det svenska kungahusets ceremoniella dopvagga och användes senaste gången vid prinsessan Estelles dop i maj 2012. [2]
Det skulle dröja ända till julaftonen 1659 innan Karl för första gången skulle få träffa sin far, i samband med den riksdag som Karl X Gustav sammankallat i Göteborg. Riksdagen öppnades den 3 januari 1660 och dagen därpå satt den lille arvprinsen "helt ärbar" på en stol bredvid kungen som höll ett långt tal om sina militära bedrifter. Bara en dryg vecka senare insjuknade kungen, den 12 februari skrev han sitt testamente och dagen därpå avled han. Samma dag hyllades den fyraårige Karl XI som kung[3] och var vid det tillfället iförd en kolt i purpurfärgad guldbrokad. Kolten finns bevarad på Livrustkammaren, där den står utställd tillsammans med en värja den unge kungen fick av drottning Kristina i samband med sin fars begravning,[1] som ägde rum den 4 november samma år i Stockholm. Den nu snart femårige kungen ömsom bars ömsom leddes vid handen bakom sin fars kista[3] i den långa processionen som i regn och blåst slingrade sig fram från slottet, genom Skeppsbron och Stora Nygatan fram till Riddarholmskyrkan. [4]
Karl X Gustav hade i sitt testamente utsett professor Emund Gripenhielm till sonens lärare. Utbildningen innefattade bland annat latin, franska och tyska. Kungen skulle också ha kunskaper i historia, statsrätt, geografi, astronomi, arkitektur samt krigskonst. Förmyndarregeringen höll noga reda på hur studierna gick och upptäckte snart att kungen klarade sig dåligt på grund av sin dyslexi. Kungen var blyg, hade svårt att läsa och skriva, men var duktig på att lära sig saker utantill.[5]
År 1671 fick kungen börja delta i riksrådets sammanträden. Förmyndarregeringen leddes av änkedrottning Hedvig Elonora. Andra ledamöter var riksdrots Per Brahe, rikskansler Magnus Gabriel De la Gardie, riksskattmästare Herman Fleming samt riksmarsk och riksamiral Carl Gustaf Wrangel. Det har om denna regering sagts att den hade iögonfallande svagheter; den hade svårt att reda upp de dåliga statsfinanserna. Fjärdepartsräfsten, som beslutats 1655, bedrevs utan engagemang.[6]
Den första regeringstiden
Karl XI blev myndig i samband med riksdagen 1672 och kunde då ta tronen i besittning. En fråga som vållade strid under riksdagen var frågan om den kungaförsäkran som Karl XI skulle avge. Adelsutskottet föreslog att kungaförsäkran skulle innehålla en garanti för adelns privilegier. En annan fråga var om kungaförsäkran skulle skydda riksrådets medlemmar om det i efterhand visade sig att riksrådets råd till kungen var dåliga. Adelsutskottet föreslog också att 1634 års regeringsform skulle stadfästas.
Inom riksrådet fanns motsättningar i frågan om hur kungaförsäkran skulle se ut, men till slut beslöt man att för kungen föreslå ett skydd mot falska anklagelser, skydd för riksrådets medlemmar samt att regeringsformen skulle stadfästas. Den första punkten vägrade kungen att gå med på. I samband med riksdagen avlämnade förmyndarregeringen en rapport av hur den förvaltat sitt ämbete. Två dagar efter att han mottagit denna gav Karl XI förmyndarregeringen full ansvarsfrihet.
Trontillträdet firades den 18–20 december 1672 och firades bland annat med en procession från Stockholms slott till Beridarebanan där Karl XI deltog klädd som en romersk fältherre. Denna karusell kallades Certamen Equestre och förevigades avi David Klöcker Ehrenstrahl i hans planschverk med samma namn[7]. [8] På sommaren 1673 genomförde Karl XI sin eriksgata i de södra landskapen. På senhösten blev han livshotande sjuk i mässlingen och fick avbryta den planerade andra delen av eriksgatan.
Den svenska säkerhetspolitiken under förmyndartiden hade utmärkts av ambitionen att hindra Danmark att bli medlem i någon koalition av stormakter som skulle kunna hota Sverige. Det främsta hotet var, ansåg man, att Danmark skulle gå i förbund med Frankrike. Detta skulle kunna ge Danmark möjlighet att återerövra sina östra landsdelar men även hota Holstein-Gottorps suveränitet, något Sverige hade förbundit sig att försvara. Ytterligare ett hot var Nederländerna som hade en helt dominerande ställning vad gällde handeln på Östersjön.
Sverige var tillsammans med Frankrike och den tysk-romerske kejsaren garant för den westfaliska freden. För att blockera eventuella franska expansionsplaner ingick Sverige 1668 en trippelallians med England och Nederländerna. Inom riksrådet fanns olika åsikter om hur den svenska utrikespolitiken skulle gestaltas. Magnus Gabriel De la Gardie ville ha närmare band med Frankrike medan Johan Gyllenstierna förespråkade närmare band med England, Nederländerna och den tyske kejsaren. När den engelske kungen Karl II genom fördraget i Dover 1670 överraskande gick i förbund med Frankrike blev detta sista alternativ dock överspelat.
1672 ingick Frankrike och Sverige förbund. Frankrike lovade att årligen betala Sverige 400 000 riksdaler i fredstid och 600 000 per år vid krig. Sverige förband sig att hålla fred i Tyska riket och att hålla de tyska staterna utanför ett krig mellan Frankrike och dess motståndare Nederländerna och Spanien. Det sista skulle ordnas genom att Sverige skulle sätta upp en armé om 16 000 man i Tyskland. Ur svensk synvinkel var motivet att man inte ville att det franska erbjudandet istället skulle gå till Danmark. En militär upprustning ansågs nödvändig i norra Tyskland för att försvara de svenska provinserna.[9]
Sverige dras in i de europeiska konflikterna
1672 hade det fransk-nederländska kriget inletts. I april 1674 erbjöd Frankrikes ambassadör i Stockholm att höja de årliga subsidierna till Sverige med ett avsevärt belopp mot att de svenska trupperna i Pommern ökade till 22000 man. Detta anbud accepterades av riksrådet och kungen och Sverige började skicka trupper till Pommern.
Sverige var i stort behov av subsidierna från Frankrike, men därifrån meddelades nu att pengarna inte skulle utbetalas förrän svensk trupp hade gått in i Brandenburg. Befälhavare för de svenska trupperna i Pommern var Carl Gustaf Wrangel och i december 1674 gick trupperna in på brandenburgskt område. Den 28 juni 1675 möttes de svenska och brandenburgska trupperna i slaget vid Fehrbellin som slutade med svensk förlust.
Från svensk sida hade man försökt att ingå ett neutralitetsförbund med Danmark. Riksrådet Nils Brahe kom till slut till Köpenhamn 1674 för att diskutera ett sådant men även för att erbjuda Karl XI:s frieri till Kristian V:s syster Ulrika Eleonora. Karl XI prioriterade ett förbund, men det motsatte sig Kristian V. I juni 1675, strax före slaget vid Fehrbellin, proklamerades förlovningen. När den svenska förlusten blev känd i Köpenhamn slog Kristian V till mot hertigen av Holstein-Gottorp, Sveriges allierade, som fängslades. Den 2 september 1675 förklarade Danmark krig mot Sverige.[10]
Rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie hade i juli 1675 lovat att flottan skulle kunna löpa ut inom två veckor med 40 örlogsfartyg. Det visade sig snart att flottan var i dåligt skick och att ledningen för flottan var inkompetent: riksamiralen Gustaf Otto Stenbock hade aldrig varit till sjöss, inte heller de två amiralitetsråden Nils Brahe och Claes Nilsson Stiernsköld. Flottan lättade ankar i oktober men tvingades av storm vända vid Karlsöarna eftersom fartygen inte höll måttet.
Efter krigsutbrottet sammankallades ståndsriksdagen till Uppsala för att bevilja medel. I utbyte fick ständerna till stånd en undersökningskommission som skulle undersöka hur förmyndarregeringen och riksrådet hade styrt landet under förmyndartiden. Under riksdagen ägde Karl XI:s kröning rum den 28 september, förevigad i en kröningsmålning av David Klöcker Ehrenstrahl.
I april 1676 kunde en reorganiserad och upprustad flotta löpa ut, en flotta som bestod av 59 fartyg och 11 000 man. Den svenska flottan mötte den danska i vattnen mellan Bornholm och Skåne den 25 maj men inget avgörande kom till stånd den dagen. Svenska flottan drog sig tillbaka mot Kalmarsund och den 1 juni gick den danska flottan, förstärkt med fartyg ur den nederländska flottan, till anfall. Slaget vid Ölands södra udde blev en svensk förlust på grund av inkompetensen hos den svenska flottans ledning. Regalskeppet Kronan gick förlorat.
Den 27 juni 1676 landsteg danska trupper vid Ystad som snabbt erövrades. Den danska huvudstyrkan landsteg i Råå vid Helsingborg. Helsingborg och Ängelholm intogs utan motstånd, Landskrona efter belägring. De svenska trupperna, anförda av Karl XI, drog sig tillbaka mot Kristianstad. Efter hårda strider erövrades även den staden av de danska trupperna.
Med hjälp av trupper som sammankallats från Sverige lyckades dock Karl XI slå tillbaka med hjälp av män sådana som Simon Grundel-Helmfelt, Rutger von Ascheberg och Fabian von Fersen samt genom militära segrar, vunna i slaget vid Fyllebro 17 augusti 1676, slaget vid Lund 4 december 1676 och slaget vid Landskrona 14 juli 1677. Segrarna ökade Karl XI:s möjlighet att utöva inflytande.
Enväldets införande
Freden kom 1679 och ingicks på olika tider med var och en av Sveriges fiender. Den slöts till följd av Frankrikes segrar och på Ludvig XIV:s diktatoriska bud utan någon nämnvärd förlust av svenskt område. För Sveriges del hade kriget fått stora konsekvenser. Det fullbordade landets ekonomiska ruin och därför gjordes en ny, utsträckt reduktion nödvändig; det förberedde enväldets införande, och det kom att för den närmaste framtiden ge den svenska politiken en fredlig och franskfientlig riktning. Det var dessa ändamål som åsyftades på 1680 års riksdag där partierna – enväldets anhängare och vännerna av högadelns makt – drabbade samman. Det hela var sannolikt en på förhand avtalad sak mellan Karl XI och hans män, och kom att beteckna en vändpunkt i Sveriges historia. Förmyndarräfsten, reduktionen, nedbrytandet av rådets gamla myndighet innebar att perioden för det högaristokratiska regementet gått till ända och att i stället det kungliga enväldets tidevarv börjat. De viktiga besluten vid 1682 års riksdag som gjorde reduktionen till kungens ensak och rev ned alla skrankor för hans lagstiftande makt betydde endast fullbordandet av den välvning, som blivit inledd 1680.
Reduktionen
Den stora reduktionen och räfsterna under flera namn är i mångas ögon det egentligen utmärkande för Karl XI:s styrelse. Vad den stora reduktionen angår var den en naturlig följd av de stora politiska misstagen under Karl XI:s förmyndarregering.[källa behövs] Denna indragning av kronans gods var enligt tidens uppfattning en ekonomisk och politisk nödvändighet; den stödde sig också på lag för så vitt den rörde de egentliga donationerna.
Reduktionen blev ett viktigt vapen åt det kungliga enväldet, emedan den till sist lade alla medborgares ekonomiska väl och ve i kungens hand. Åt denna ytterst mångsidiga verksamhet ägnade sig Karl XI med outtröttlig flit. Överallt grep han in, även inom områden, som man kunnat tro ha varit honom främmande.
Karl XI:s inre styrelse
Indelningsverket
Till de stora arbetena i Karl XI:s inre styrelse hörde ordnandet av drätseln och återupprättandet av landets försvarsväsen. För fullbordandet av båda dessa verk var reduktionen ett väsentligt villkor. Drätseln, som var i fullständig oreda efter kriget, hjälptes upp efter hand, så att inom några år statsbristen försvann och finansernas jämvikt återställdes. På 1693 års riksdag kunde Karl XI befria sitt folk från alla särskilda bevillningar. Vid hans död var statsskulden minskad från 44 till 11½ miljoner daler silvermynt och en skatt på några miljoner var dessutom avlagd för oförutsedda behov. Försvarsverkets reorganisation anknöts till reformerandet och det successiva genomförandet av det så kallade indelningsverket. Riket fick en välrustad och välövad stående här på 38 000 man indelta eller roterade ryttare och soldater; därtill kom en värvad styrka på 25 000 man, som egentligen användes till de utrikes provinsernas försvar. Flottan, ödelagd under kriget, skapades så gott som ny – den bestod vid Karl XI:s död av 38 större krigsskepp med 2 648 kanoner och 11 000 man –, och en örlogshamn med dockor och varv byggdes i Karlskrona.
Centralisation
Statsförvaltningen ordnades på nytt, och erhöll delvis en förändrad organisation efter de autokratiska principer som gjorde sig gällande under Karl XI:s egen styrelse. Riksrådet såsom sådant hade inte mycket att säga i regeringen. Besluten fattades av kungen efter rådplägning i en konselj, vars sammansättning förändrades efter ärendenas olika art. Inte heller på förvaltningen i kollegierna utövade rådet något inflytande. Kungen ensam gjorde sig gällande; han sköt undan de kollegiala formerna så mycket som möjligt och överlämnade de viktigaste ärendena åt särskilda avdelningar eller byråer, stående under hans egen omedelbara ledning. Den svenska förvaltningens centralisation når i dessa och andra stycken sin spets under enväldets dagar. Lagskipningen upphjälptes, rättegångssättet förbättrades, och den genomgående lagreform, som stått på dagordningen sedan århundradets början, tog ett stort steg framåt då 1686 den stora lagkommissionen tillsattes, vars slutliga frukt blev 1734 års lag.
Erövrade danska territorier försvenskas
På försvenskningen av de erövrade dansk-norska landskapen arbetades med iver; snapphanarnas framfart under den sista danska fejden hade visat, att en dylik försvenskning var en nödvändighet. Det främsta medlet var folkets undervisning; men till sammansmältningen bidrog också införandet av svenskt kyrkoväsen, svensk lag och svensk härordning. Av mycken vikt var även återupprättandet (1682) av Lunds universitet (invigd 1668), vilken det sista kriget hade ödelagt.
1703 års bibel
För den svenska kyrkan blev Karl XI:s egen styrelse epokgörande. Denna erhöll nu efter mycket vacklande en fast ordning och dess förhållande till det världsliga samhället bestämdes genom 1686 års kyrkolag som ännu i början av 1900-talet i huvudsak gällde. Även utarbetades och antogs en ny katekes (1689), en ny kyrkohandbok (1693) och en ny psalmbok (1695). Mycken möda nedlades på en nyutgåva av bibeln; den blev inte färdig under Karl XI:s tid, men utkom 1703 och hade officiell giltighet ända fram till 1917. Karl XI understödde på många sätt den vetenskapliga forskningen vid högskolorna i sitt rike; han befordrade elementarläroverkens utveckling på den grund, som förut var lagd, och ivrade framför allt för spridande av upplysning bland Sveriges allmoge. I fredens skydd tilltog också rikets materiella välstånd.
Utrikespolitik
Sveriges utrikespolitik var efter 1679 avgjort fredlig, emedan Karl XI insåg att det yttre lugnet av flera skäl var hans lands oavvisliga behov och ett villkor för genomförandet av de stora inre reformerna. Ledningen av utrikesärendena, vilka föga intresserade Karl XI, överlämnades efter Johan Gyllenstiernas död (1680) åt Bengt Oxenstierna, som lyckades bibehålla sig som kanslipresident och utrikesminister. Han förmådde sin kung att småningom överge den storslagna skandinaviska politik, till vilken Gyllenstierna gett uppslaget genom förbundsfördraget med Danmark 1679. I stället slöt sig Sverige till Nederländerna ("garantitraktaten i Haag", 1681), kejsaren, (1682) och Spanien (1683), eller i allmänhet till de makter, vilka under Vilhelm av Oraniens ledning mot Ludvig XIV:s krigiska planer sökte bevara den europeiska freden och jämvikten.
Trots Karl XI:s och Oxenstiernas ansträngningar stod kriget en och annan gång för dörren. År 1683 hotade Frankrike i förbund med Danmark och Brandenburg; 1688 var Sverige nära att för Holsteins skull komma i fejd med Danmark vid Öresund och under det stora europeiska kriget på 1690-talet gjordes av det franska partiet under Nils Bielkes ledning väldiga försök att rycka Karl XI in i förbundet med Ludvig XIV och på samma gång in i den stora striden. Karl XI höll likväl fast vid Oxenstiernas politik och bevarade Sveriges neutrala ställning.
Karl XI:s sista tid
Karl XI avled på slottet Tre Kronor efter en långvarig sjukdom (magkräfta) 5 april 1697. Han ligger begraven i Karolinska gravkoret i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Hans staty (modellerad av John Börjeson) restes 1897 på Stortorget i Karlskrona.
Barn
Barn med drottning Ulrika Eleonora:
- Hedvig Sofia (1681–1708), gift 1698 med Fredrik IV av Holstein-Gottorp (se även Holstein-Gottorpska ätten)
- Karl XII (1682–1718), kung av Sverige 1697-1718
- Gustav (1683–1685)
- Ulrik (1684–1685)
- Fredrik (1685–1685)
- Karl Gustav (1686–1687)
- Ulrika Eleonora (1688–1741), regerande drottning 1718–1720, gift 1715 med Fredrik av Hessen-Kassel, sedermera Fredrik I av Sverige.
Anfäder
Se även
- Gråkappan
- Karl XI har varit avbildad på den svenska 500-kronorssedeln.
- Karl XI:s dopfunt
Referenser
Noter
- ^ [a b] Alf Åberg (1989). Marianne von Baumgarten-Lindberg, Agneta Lundström, Lena Rangström, Veronica Öhman. red. Kungliga barn i tid och rum. Berghs Förlag AB och Livrustkammaren
- ^ ”Kolt”. http://emuseumplus.lsh.se/eMuseumPlus?service=direct/1/ResultDetailView/result.tab.link&sp=13&sp=Scollection&sp=SfieldValue&sp=0&sp=5&sp=3&sp=SdetailView&sp=0&sp=Sdetail&sp=5&sp=T&sp=0&sp=SdetailList&sp=0&sp=SdetailBlockKey&sp=1. Läst 27 april 2015.
- ^ [a b] Rystad, Göran (2001). Karl XI- en biografi. Historiska Media och Göran Rystad. sid. s.11. ISBN 91-89442-27-X
- ^ Åberg, Alf (1958). Karl XI. Wahlström & Widstrand. sid. 21
- ^ Rystad (2003), s. 19-24
- ^ Rystad (2003), s. 26-28
- ^ Ehrenstrahl, David Klöcker (1686) (på latin). Certamen equestre cæteraque solemnia Holmiæ Suecorum Ao: MDCLXXII .M. Decbr: celebrata cum Carolus XI. omnium cum applausu aviti regni regimen capesseret.. Holmiæ. Libris 2514791
- ^ Rystad (2003), s. 30-35
- ^ Rystad (2003), s. 40-45
- ^ Rystad (2003), s. 54-59
Källor
- Rystad, Göran (2003). Karl XI – en biografi. Lund: Historiska media. ISBN 91-89442-27-X
- Karl XI i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1910)
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Karl XI.
Wikisource har verk av eller om Karl XI.- ”Karl XI”. Suecia antiqua et hodierna, första bandet. Kungliga biblioteket. https://suecia.kb.se/F/?func=find-c&ccl_term=wso+%3D+asaml&local_base=sah.
|