Stockholms stadshus

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Rådhusförslaget)
Hoppa till: navigering, sök
Ej att förväxla med Stockholms Stadshus AB.
Den här artikeln handlar om byggnaden. För den politiska verksamheten, se Politik i Stockholms kommun.

Koordinater: 59°19′39″N 18°03′18″Ö / 59.32750°N 18.05500°Ö / 59.32750; 18.05500

Stockholms stadshus
Stadshus
Stockholms stadshus och Mälardrottningen i Gyllene salen
Stockholms stadshus och Mälardrottningen i Gyllene salen




Land  Sverige
Region Svealand
Kommun Stockholm
Ort Stockholm
Adress Hantverkargatan 1
Arkitekt Ragnar Östberg
Konstruktör Henrik Kreüger
Byggherre Stockholms stad
Ägare Stockholms kommun
Färdigställande 1923
Arkitektonisk stil Nationalromantiken
Konstruktion Huvudsakligen murtegel,
grundläggning med pålning
Byggnadsmaterial Murtegel med format 270×130×95 mm

Stockholms stadshus är beläget på den gamla eldkvarnstomten vid Hantverkargatan 1 på Kungsholmen i centrala Stockholm. Stockholms stadsfullmäktige beslöt 1908 att låta uppföra ett kommunalhus med festvåning på denna tomt mot Mälaren, sedan ett tidigare förslag om ett nytt rådhus med rådhusrätt inte blivit av. Arkitekt Ragnar Östberg fick uppdraget att rita den påkostade byggnaden. Det krävde 15 år att fullborda byggnadsverket, som invigdes midsommaraftonen den 23 juni 1923, på vad man antog vara 400-årsdagen av Gustav Vasas intåg i Stockholm (det var i själva verket dagen därpå).

Ragnar Östberg lär ha inspirerats av Dogepalatsets volym och arkader mot vattnet samt Markuskyrkans kampanil, båda belägna i Venedig. Stadshusets yttre och inre bär även influenser av bland annat italiensk arkitektur, nordisk gotik och islamisk konst, som Östberg förenade till en alldeles egen stil, där även det specialtillverkade, mörkröda murteglet spelade en viktig roll. Drygt en miljon handslagna och knappt sju miljoner maskinslagna tegelstenar användes för att färdigställa arkitektens skapelse. Stadshusbygget har kallats "den sista 'riktiga' byggnadshyttan i Sverige" och räknas som ett av landets främsta byggnadsverk i den nationalromantiska stilen. Med sitt 106 meter höga torn är det även ett känt landmärke i Stockholm och var år 2012 fortfarande nummer fyra bland Stockholms högsta byggnader.

Bland dess mest kända salar märks Blå hallen, Gyllene salen och Prinsens galleri. För den konstnärliga utsmyckningen engagerades en lång rad konstnärer och formgivare, bland dem bröderna Aron och Gustaf Sandberg, Carl Eldh, Christian Eriksson, prins Eugén, Axel Törneman, Einar Forseth och Carl Malmsten. Stockholms stadshus blev Östbergs mästerverk och efter invigningen mottogs byggnaden med ovationer av allmänheten och Östbergs arkitektkollegor, men det förekom även kritik att husets arkitektur var omodern.

Stockholms stadshus är säte för Stockholms kommuns förvaltning och ledning; det är här Stockholms kommunfullmäktige sammanträder och borgarråden arbetar. Stockholms stadshus har blivit känt bland annat genom dess användning som inramning för de årligen återkommande Nobelfestligheterna.

Rådhusförslaget[redigera | redigera wikitext]

Carl Westmans rådhusförslag Hörn 1904.

Kring sekelskiftet 1900 fördes diskussioner dels om att uppföra en förvaltningsbyggnad och festlokal för stadens förvaltning, dels om ett nytt rådhus för rådhusrätten, och man önskade bygga ett gemensamt hus för båda funktionerna. Stadsfullmäktige beslöt att en rådhusbyggnadskommitté skulle tillsättas för att finna en lämplig plats och låta upprätta ritningar. Bland placeringsalternativen fanns HötorgetNorrmalm och kvarteret Mars och Vulkanus i Gamla stan. 1902 beslöt stadsfullmäktige att förvärva kvarteret EldkvarnKungsholmen för att där låta bygga ett rådhus.[1]

I december 1903 utlystes en arkitekttävling för svenska arkitekter. Till deltagarna hörde bland annat Ragnar Östberg, Carl Westman, Ivar Tengbom, Ernst Torulf och Carl Bergsten. Tävlingen hölls i två steg, där de sex bästa förslagen skulle gå vidare till en andra pristävling. Två tävlingsbidrag kom att ställas mot varann, nämligen Ragnar Östbergs Mälardrott och Carl Westmans Hörn. Medan Östbergs Mälardrott hade fasader i granit var Westmans Hörn tänkt i murtegel. När Östberg presenterade sitt förslag Mälardrott såg samtiden likheter med Dogepalatset (Palazzo Ducale) och Markuskyrkans kampanil i Venedig. Speciellt byggnadens läge och arkaderna vid vattnet var något nytt och ovanligt i Stockholm.[2] Det är sannolik att Östberg fick inspiration av Dogepalatset som han besökte första gången på sin stipendieresa 1897 och senare 1909 och 1913.[3]

År 1906 beslöt stadsfullmäktige att ett rådhus huvudsakligen överensstämmande med Östbergs ritningar, skulle byggas på Eldkvarnstomten[4]. Men snart uppkom tvivel angående rådhusidén och oklarheter vad beträffar innehållet i Östbergs kontrakt. I oktober 1907 upphörde allt planeringsarbete med rådhusförslaget på Östbergs arkitektkontor, eftersom en motion med bland annat Knut Wallenberg i spetsen krävde upphävande av rådhusbygget på Eldkvarnstomten.[5]

Knut Wallenberg, med stöd av 40 stadsfullmäktige menade att ett renodlat rådhus skulle byggas i kvarteret Fruktkorgen vid Scheelegatan på Kungsholmen (där Stockholms rådhus finns idag) och att ett kommunalhus “med monumental karaktär“ istället skulle uppföras i kvarteret Eldkvarn. Avgörande för placeringen var troligen stadsingenjören Herman Ygberg.[6] Rådhusbygget vid Scheelegatan prioriterades och som arkitekt valdes Carl Westman, medan Ragnar Östberg fick ta hand om kommunalhuset vid Mälaren. En av fördelarna med denna uppdelning var att rådhuset snabbare kunde färdigställas. En annan fördel var närheten till det nybyggda polishuset vilket innebar att man slapp forsla interner längre sträckor.[6]

Stadshuset, arkitektur och planering[redigera | redigera wikitext]

Östberg på tornet, i bakgrunden syns Riddarholmen, ca 1919.
Tidigt färgfotografi från 1921, fotograf: Gustaf W. Cronquist.

Efter många turer och intensiva diskussioner kunde stadshusprojektet ta sin början. Husets arkitekt, Ragnar Östberg, arbetade med byggnaden på egen hand från och med 1890-talets slut.[7] Efter alla tävlingar, ändringar och nya ritningsförslag, som till en början gällde ett nytt rådhus, var han väl insatt i byggnadens komplexitet. Samtidigt var han oroad över att rådhusbygget prioriterades och befarade att stadshusprojektet kunde komma i skymundan. Till detta kom den ekonomiska nedgången i Sverige under vintern 1907-1908 med arbetslöshet och storstrejk som följd.[6]

Som inledningsvis nämndes är Östbergs byggnadsverk påverkat av Dogepalatset och dess läge vid vattnet, men där slutar likheten. Stadshusets yttre och inre bär influenser av bland annat nordisk gotik, bysantinsk och islamisk konst, som Östberg sammanvävde till sin alldeles egen stil. Ytterligare ett grepp som kom till användning var kopplingen till Stockholms historia genom en lång rad av symboliska byggnadsdetaljer och utsmyckningar. Om de italienska rådhusen skrev Östberg: “… med hvilka man har liksom hela stadens lif klart för sig…” Resultatet blev ett av svenska nationalromantikens mästerverk.[8]

Östberg och hans medarbetare, bland dem arkitekten Elis Benckert, studerade även jämförbara stadshusbyggen i andra europeiska städer som i Köpenhamn (Köpenhamns rådhus) och i Berlin (Altes Stadthaus).[9] Redan i tidiga ritningsförslag domineras anläggningen av ett kraftigt hörntorn, till en början i tung jugendstil.[10] Stadshusets längor grupperar sig kring två gårdar. Den östra är öppen och kallas Borgargården, den västra är en övertäckt festhall som benämns Blå hallen.[7]

År 1913 presenterade Östberg de första helt genomarbetade ritningarna i skala 1:200 för stadshusets gestaltning. Dessförinnan rörde det sig huvudsakligen om idéskisser och detaljstudier. De olika delarna i byggnaden kallades ”Östra längan” (mot nuvarande Stadshusbron), och innehåller bland annat Rådssalen. I ”Västpartiet” (mot nuvarande Ragnar Östbergs plan) och som sträcker sig in ”Norra längan” (mot Hantverkargatan), placerade han kontor och tjänsterum för stadens förvaltning. Här låg ursprungligen ämbetsrum för Byggnadsnämnden med egen trappa, korridor och vänthall (”Byggnadsnämndens trappa”, ”Byggnadsnämndens korridor”, ”Byggnadsnämndens vänthall”). Idag är de uppkallade efter Drätselnämnden som hade sina lokaler här.[11] I ”Södra längan” (mot Riddarfjärden) ligger Salen Tre kronor och Prinsens galleri. Slutligen märks den så kallade Mittbyggnaden eller Mittpartiet med Gyllene salen, som ligger mellan Borgargården och Blå hallen.[12] Det skulle även finnas en krog i byggnaden; det blev Stadshuskällaren (ursprungligt namn: Bellmanskällaren) som Östberg placerade på undre botten i Östra längan, i hörnet mot dagens Stadshusbron.[13]

Översiktsritning våning 1[redigera | redigera wikitext]

Stockholms stadshus plan 1 tr.jpg


Teglet[redigera | redigera wikitext]

Tegelmurningen med utskjutande koppsten på tornets östra sida.

Stockholms stadshus fasader består av mörkrött, blåskimrande och hårdbränt murtegel som är kännetecknande för byggnaden. Teglet var en hjärtesak för Östberg och innan teglet valdes studerade han och hans medarbetare allehanda byggnader i Sverige. Det av Östberg valda teglet har formatet 270 × 130 × 95 millimeter (längd gånger bredd gånger höjd) och är större än dagens standardformat (ett vanligt mått på en svensk tegelsten är 250 × 120 × 62 millimeter). Enligt Östberg var förebilden ett tegel som 1909 hittades vid utgrävningar utanför Stockholms slott och som antogs härstamma från det gamla Slottet Tre kronor. Genom att teglet är högre än normalt fick man färre horisontella fogar och på det sättet större stabilitet i väggen, samtidigt gav det en kraftigare visuell effekt.[14] För att på stadshustornet ytterligare öka tegelmurens effekt lät Östberg vissa av koppstenarna skjuta ut utanför murlivet med några centimeter.

Teglet levererades från bland andra Lina tegelbruk och Bockholmssättras tegelbruk. Murningen utfördes sedan i medeltida munkförband för fasadens synliga delar medan ”bakmurningen” består av maskinslaget tegel. Murbruket var särskild starkt och bestod av en blandning av finmalen masungsslagg och vanligt kalkbruk.[15] En del horisontella fogar förstärktes dessutom med järnnät. För att prova hållfastheten gjorde Tekniska högskolans materialprovningsanstalt regelbundna tryckprov på tegel, murbruk och murverk.[14]

Tegelleveranserna började i juni 1914 men fick avbrytas dels på grund av första världskrigets utbrott och dels på grund av dålig kvalitet och avvikande mått för de handslagna tegelstenarna. Så småningom övertog Aktiebolaget Mälardalens Tegelbruk kontraktet, där Lina tegelbruk ingick. Vid slutet av 1916 hade arbetena kommit så långt att taklagsfesten kunde firas. Men projektet var långt ifrån fullbordat och det pågick fram till 1923. Bidragande faktorer till den långa byggtiden var dels Östbergs ständiga ändringar men även första världskriget med försenade eller uteblivna tegelleveranser och stor materialbrist. Därtill kom flera strejker på byggplatsen, exempelvis strejkade cementarbetarna 1917 och snickarna 1919.[16] Drygt en miljon handslagna och knappt sju miljoner maskinslagna tegelstenar användes för att färdigställa arkitektens skapelse.[15]

Konstruktioner och installationer[redigera | redigera wikitext]

Grundläggningen till stadshuset blev ovanligt komplicerad eftersom marken bestod av ett elva meter djupt lerlager ovanpå fast berggrund. Uppdraget gick till byggföretaget Kreuger & Toll[17] med Paul Toll som projekt- och byggledare, vilka omkring 1912 slutförde grundläggningen med omfattande pålning. Det 106 meter höga tornet bärs upp av åtta betongpelare à fem meter i diameter som står på berggrunden 11 meter under markplan, dessa arbeten utfördes sommaren 1913. Den övriga husgrunden vilar på armerade betongpålar med en sammanlagd längd om 20 000 meter. Henrik Kreüger, vid tillfället tillförordnad professor i väg- och vattenbyggnadsteknik vid Kungliga Tekniska högskolan, var chefskonstruktör för grundläggningen och stod för slutbesiktningen.[18]

För uppvärmningen av Stadshusets alla rum och väldiga salar diskuterades till en början om vattenburen värme (centralvärme) eller direktverkande elektrisk värme skulle användas. Experiment visade dock att anläggningskostnader för elvärme skulle bli cirka 12 procent dyrare och därför installerades centralvärme utförd av A.-B. Calor. Värmepannan eldades med ved och sköttes av sammanlagt sju personer. Pannskorstenen gömdes i norra trapphuset. Husets 12 hissar levererades av Graham Brothers. Personhissarna hade, efter särskilt tillstånd från överståthållaren, en hastighet som översteg den tillåtna i staden. Elektricitet för bland annat belysning med 3 000 glödlampor och husets hissar kom från Stockholms elektricitetsverk.[19] Idag är Stockholms stadshus anslutet till både fjärrvärme och fjärrkyla.

Historiska bilder från bygget[redigera | redigera wikitext]

Medarbetare[redigera | redigera wikitext]

Östberg (till höger) och medarbetare Elis Benckert, ca 1905.

Även om Östberg höll i det övergripande ansvaret för stadshusbygget och utförde detaljerade skisser hade han en rad medarbetare som utformade och ritade delar av huset. I ett mycket tidigt skede anställde han arkitekten Elis Benckert, som dock tog sitt liv nyårsnatten 1912. Endast några få enskilda ritningar är signerade eller daterade vilket gör det näst intill omöjligt att i efterhand rekonstruera vem som ritade vad. Känt är att Birger Borgström arbetade med bland annat Rådssalen, Sven Markelius (som då fortfarande hette Sven Jonsson) ritade på Måntornet, David Dahl och Ernst Hawerman ritade delar av Blå hallen. Arkitekt Melchior Wernstedt ansvarade ensamt för utformningen av Stadshuskällaren. Bland andra medarbetare märks Evert Milles (Carl Milles bror) och Ernst Spolén samt Georg Eliassen och Georg Jens Greve, båda från Norge. Mellan 1914 och 1920 var Olof Lundgren engagerad i projekteringen för Stockholms stadshus, där han bland annat ritade Blå Hallens marmorgolv, delar av De Hundrades valv och norra portalens portar.[20]

Ritkontoret låg fram till 1916 i en av Eldkvarns byggnader vid Hantverkargatan 1, i direkt anslutning till arbetsplatsen, vilket underlättade kommunikationen mellan arkitekt och byggmästare.[21] Därefter fanns Östbergs kontor i stadshusbyggnaden. Det omfattande ritningsmaterialet som finns bevarat från Stadshusets långa byggtid vittnar om ett gestaltningsarbete där många olika lösningar studerades ingående och de flesta inte kom till utförande. Inte sällan hände det att ett förslag som Östberg lovordade ena dagen förkastades dagen därpå.[22]

Ragnar Östberg anställde Oskar Asker från Askersby i Värmland som byggledare när grundläggningen hade slutförts och det egentliga husbygget ovan markplan skulle påbörjas. Oskar Askers byst återfinns i dag i en av borgarrådens korridorer.

Konstnärer[redigera | redigera wikitext]

För den konstnärliga utsmyckningen med talrika skulpturer och reliefer stod bland andra bröderna Aron och Gustaf Sandberg samt Carl Eldh, Christian Eriksson, J.A.G. Acke och Ansgar Almquist. Vägg- respektive takmålningar utfördes av prins Eugén, Axel Törneman och Filip Månsson. Guldmosaiken i Gyllene salen är skapad av den tyska mosaikfirman Puhl & Wagner i Berlin efter skisser av Einar Forseth och en idé av Ragnar Östberg. För möbelformgivningen stod Carl Malmsten, Sidney Gibson och Ernst Spolén, även Ragnar Östberg ritade en del möbler. Textiler formgavs och vävades av Maja Sjöström.[23]

Byggnadsdetaljer[redigera | redigera wikitext]

Stadshusets torn[redigera | redigera wikitext]

Huvudtornet[redigera | redigera wikitext]

Den väldiga tornspiran på Borgargården, omkring 1919.
Huvudtornets altan och spira i kvällsbelysning.
Tornmodellen.
Stadshusets Tre kronor där varje krona har en diameter på 2,2 meter.

Stadshustornets avslutning upptill och högsta krön förorsakade Östberg svåra bekymmer och löstes sist av allt. Ännu 1919 var det oklart hur det då rumphuggna huvudtornet skulle avslutas upptill och i samtida karikatyrer visades diverse ironiska förslag som snapsglas, ryttarstaty och byggställningar.

På Östbergs skisser mellan 1917 och 1919 kan man följa utvecklingen från en låg och trubbig tornhuv till den slutgiltiga höga och gracila avslutningen med en altanliknande klockstapel i koppar och en förgylld tornspira bestående av en mindre lökkupol samt en tornspira med tre kronor högst upp. Under sitt arbete inspirerades Östberg av bland annat Storkyrkans tornavslutning och tornspiran på gamla Slottet Tre kronor. Även Stockholms rådhus slutna tornavslutning inverkade på Östbergs strävan att öppna upp tornkrönet.[24]

Tornspiran med tre kronor, en gammal symbol för Sverige, skulle tydliggöra att stadshuset inte bara var en angelägenhet för Stockholm utan för hela riket. Tornspirans tre förgyllda kronor är vinklade med sin bredsida mot Stockholms slott och har en diameter på 2,2 meter styck. Hela spiran mäter 8 meter i bredd.[25]

Vill man ta sig upp i det 106 meter höga tornet finns det hiss till femte våningen, men man kan också gå de 365 trappstegen. På femte våningen finns tornmuseet. Här står modeller och byster som återfinns i stadshuset, likaså prov på guldmosaiken för Gyllene salen. Bland annat finns här den 7,6 meter höga gipsmodellen av Sankt Eriksstatyn skapad av bröderna Gustaf och Aron Sandberg. Modellen tillverkades i Blå hallen och det var tänkt att Sankt Erik med hjälp av en kran skulle placeras på 67 meters höjd i tornet mitt under klockorna.[26]

Genom hela tornet löper ett schakt genom vilket statyn skulle hissas upp. Ett försök med en fullstor staty, tillverkad i ett lättare material, visade dock att detta projekt inte var möjligt att genomföra. Ragnar Östberg ändrade sina planer, torntoppen blev istället en öppen utsiktsplats. Sankt Erik blev aldrig utförd i beständigt material utan hamnade istället som gipsskulptur i tornmuseet.

En trappa leder upp till den så kallade cirkelpassagen, som smyckas av fyra gipsmodeller föreställande Maria Magdalena, Sankta Klara, Sankt Erik och ett anonymt skyddshelgon. Tornpassagen, vars golv är svagt lutande som en ramp med några få trappsteg, leder besökaren runt i flera varv längs tornets ytterväggar till tornvinden och trätornet med sin väldiga träkonstruktion. Utsiktsdelen av stadshustornet kallas ”koppartornet” och ”tornaltanen” ligger 73 meter över havet. Här står fyra kopparklädda helgon riktade mot sina respektive församlingar: Sankt Erik, Sankta Klara, Maria Magdalena och Sankt Nikolaus.[27]

Från tornaltanen leder en smal trätrappa upp till tornbalkongen, en utsiktsplattform rakt under klockorna. Till besökarens orientering finns en präglad kopparplåt på balustraden runt hela övre balkongen som visar vilka sevärdheter och väderstreck man kan rikta blickarna mot. Tornbalkongen är sedan år 2011 inte längre tillgänglig för allmänheten.

År 1917 var tornet uppmurat till sin fulla höjd. Höjden för den murade delen är 72,8 meter över Slusströskeln (motsvarande 68,9 meter ö. havet). Upptill är tornet utvändigt en meter smalare än nertill. Enligt tidiga beräkningar utförda av ingenjör David Dahl skulle ungefär en miljon tegelstenar behövas för tornets murverk, och så blev det troligen.[28] Murningen har utförts i så kallat munkförband där vissa koppstenar sticker ut några centimeter från murlivet för att ge fasaden ett intressantare utseende (se även avsnitt Teglet). Valvet rakt under tornet kallas De Hundrades valv.

Som tidigare nämndes beredde Stadshustornets avslutning upptill Ragnar Östberg mycket huvudbry och är den byggnadsdel som han lade ner mest arbete på. Omkring 1919 övergav han slutligen den tidigare låga tornavslutning i granit och dagens slanka, kopparklädda tornkrön tog form. På grund av takstolens komplicerade hopfogningsdetaljer utfördes en modell som ledning för träarbetenas utförande. Tornkonstruktionen avviker från konventionella typer huvudsakligen genom att bara ett fåtal grova strävor använts. Dessa är sammanfogade med bultar och dymlingar. I tornets övre del finns särskilda anordningar för upphängning av klockspelet som väger omkring åtta ton.[29] Dessutom anordnades ett extra bjälklag för spelets maskineri. Takstolen hade konstruerats av Henrik Kreüger.[30]

Sidotornen[redigera | redigera wikitext]

Utöver huvudtornet smyckades stadshuset av fem mindre torn, som samtliga erhöll en individuell gestaltning av Östberg. På södra fasaden märks det så kallade Måntornet med en förgylld månskära som tornspira. I Borgargårdens inre hörn mot väst står två torn med kopparplåtklädda tornhuvar, det norra (Norra koppartornet) med svällande former som liknar en dubbel lökkupol, det södra (Södra koppartornet) är något slankare utfört. Det fjärde tornet återfinns vid stadshusets nordöstra hörn och kallas Karintornet efter Katarina av Vadstena. Tornets vindflöjel är en förgylld ängel. I Karintornet hade Östberg ursprungligen tänkt att placera stadshusets klockspel.[31] Det femte tornet omsluter norra trapphuset på fasaden mot Hantverkargatan.

Dessutom finns Jungfrutornet som egentligen är en lägre avsats på huvudtornets norra sida. På denna avsats eller altan står skulpturgruppen Sankt Göran och draken. Strax därunder ses prinsessan i sin bur som bidar sitt öde, symboliserande staden Stockholm som snart skall befrias från danskarna av Sten Sture d.ä. under Slaget vid Brunkeberg 1471. Prinsessan är driven i koppar av Christian Eriksson och förgylld av Ragnar Myrsmeden.[32]

Klockspel, tornur och Sankt Göransleken[redigera | redigera wikitext]

Balkongen med Sankt Göransleken.
Klockorna, stora S:t Erik i mitten.
Figurgruppen i De Hundrades valv.
Tolvslaget och Sankt Örjanslåten.

I torntoppen finns nio slagklockor som varje dag under sommarhalvåret spelar den medeltida Sankt Örjansvisan klockan 12 och klockan 18. Låten spelades mellan 1937–1970 i samband med programmet Tolvslaget i Sveriges Radio och blev en sorts signaturmelodi för Stockholm.[33]

Klockspelet tillverkades i Holland av klockgjutarfirman Petit & Fritsen och monterades slutgiltigt med viss försening sensommaren 1924. Vid invigningen 1923 hängdes klockspelet provisoriskt. Fördröjningen berodde på att man vid klockornas slutbesiktning konstaterade att klangen var oren. Samtliga klockorna togs då ner och de felaktiga återsändes till Holland för omgjutning. Den största klockan väger 3 000 kg och bär namnet S:t Erik medan den minsta klockan kallas S:t Örjan. Till storklockan hade en insamling skett bland stadens anställda medan resten av klockspelet donerades av en person som ville förbli anonym.[29]

Sankt Örjan är den äldre svenska benämningen på Sankt Georg och symbolen för det godas kamp mot det onda. Enligt legenden stred Sankt Örjan mot en drake för att rädda en jungfru. Den åldriga Sankt Örjanslåten ”lifvade” Sten Stures män under slaget vid Brunkeberg.[34]

På tornets norra sida finns på en balkong den så kallade Sankt Göransleken vilket är en figurgrupp bestående av riddaren, den nakna jungfrun till häst, väpnaren och draken. Sommartid klockan 12 och klockan 18 ska den röra sig ut på balkongen men maskineriet fungerar inte alltid. När de inte visar sig står gruppen på en väggavsats i De Hundrades valv. Figurerna är utförda i polykromt målad och förgylld koppar av Gustaf Nilsson.

Ragnar Östberg ville även ha en urtavla i samband med spelet. Redan 1909 föreslog han ett tornur, men då vänt inåt Borgargården. År 1916 donerades tornuret ovanför Göransleken av Linderoths urfabrik. Uret har efter gammalt mönster bara timvisare och är kopplat till tornklockorna. Ett speciellt maskineri med två stora, tunga lod driver uret, timslagen och Örjanslåten samt Göransleken.[29]

I Blå hallen finns ytterligare ett ur, levererat av Linderoths urfabrik. Uret är integrerat i väggestaltningen ovanför Blå porten på altanen och formgiven av Ragnar Östberg. Urtavlan är utförd i kolmårdsmarmor och har en diameter på 1,25 meter. Visarna är förgyllda och timbeteckningarna består av enkla, raka streck istället för siffror.[35]

Invigning och byggnadsverkets mottagande[redigera | redigera wikitext]

Dagens Nyheter 25 juni 1923. ”Midsommarsol över Stockholms dag”.
Lustspelet Taklagsölet, längst till vänster syns ”Teglet”.
Östbergs signatur.

midsommaraftonen den 23 juni 1923, på dagen 400 år efter Gustav Vasas intåg i Stockholm, invigdes Stockholms stadshus. Den kommitté som tillsattes påpekade visserligen att en stor del av Stockholms befolkning brukade uppehålla sig på landet den dagen, men symboliken med 400-årsminnet vägde tynge.[36] Kung Gustaf V med familj anlände med kungaslupen Vasaorden[37] och invigningstalare var Verner von Heidenstam och Hjalmar Branting.

Av invigningsbiljetten (som kostade 1 krona) framgår bland annat: ”Tillfälle berett för beseende av vissa stadshusets lokaler“. På invigningsdagen bjöds även på lustspelet ”Taklagsölet” i Blå hallen. Taklagsölet var ett allegoriskt festspel över stadshusbygget av Sigfrid Siwertz iscensatt av Gustaf Linden och med musik av Ture Rangström. Bland skådespelarna märks Anders de Wahl som ”Festmarskalken”, Gösta Hillberg som ”Arkitekten”, Carl Barcklind som ”Grundläggaren” och Emile Stiebel som ”Sankt Erik”. Som ”Ritare” uppträdde Vilhelm Bryde som själv var arkitekt.[38] En av skådespelarna gestaltar figuren ”Teglet” och bär en tegeldräkt samt fyrkantig tegelhatt. Dräkten finns fortfarande kvar i Stadshusets förråd.[39]

Dagens Nyheter uppmärksammade händelsen den 25 juni 1923 med en helsidesbild på förstasidan och rubriken ”Midsommarsol över Stockholms dag. Vasaminne och Stadshusinvigning firas med lysande medborgarfest.” Efter invigningen mottogs byggnaden med ovationer av allmänheten och Östbergs kollegor. Man ansåg att Stadshuset var ”ett av vårt lands och hela vår tids märkligast byggnadsverk”.[7] Men samtiden var inte enbart positiv inställd, speciellt byggnadens exotiska inslag rönte kritik. Författaren Tor Hedberg frågade: ”Är det dock inte svensk, vårt svenska stadshus?” Gotthard Johansson, arkitekturskribent främst i Svenska Dagbladet, ansåg att stadshuset med sina rötter i 1890-talet var föråldrat och inte ens Östbergs gode vän arkitekt Carl Westman tyckte att stadshuset skulle bli stilbildande för sin tid.[40]

Stockholms stadshus blev Östbergs mästerverk och dess rykte spreds över världen. Det blev särskilt känt i den anglosaxiska världen och Östberg fick som förste svensk 1926 ta emot Royal Institute of British Architects guldmedalj.[41] Stadshusbygget har kallats den sista ”riktiga” byggnadshyttan i Sverige, där skickliga hantverkare arbetade med uråldrig, traditionell byggnadsteknik sida vid sida med konstnärer och arkitekten, ständigt närvarande, som en dirigent mitt i det hela.[7] På somrarna arbetade genomsnittligt 130 man med bygget på vintern cirka hälften. Östbergs ritkontor låg under lång tid i huset Hantverkargatan 1, han hade därför inte långt till byggplatsen. Han signerade även sin byggnad på stadsreliefen till höger om huvudportalen med en nejlika och årtalen 1901–1923. Han fullföljde därmed en medeltida tradition som innebar att hantverkaren signerade sitt verk med sitt bomärke.[42]

Efter stadshusprojektet blev det tyst kring Östberg och han fick till en början inga nya större uppdrag. Tillsammans med ett biträde på halvtid väntade han på jobb i en källarlokal i Stockholm. Sjöhistoriska museet (1933-1936) på Djurgården blev hans sista stora verk. I februari 1945 drogs hans kista av hästspann över Stadshusbron, runt Stockholms stadshus och till borgargården. Där hyllades hans minne och Sankt Eriks fana sänktes till halv stång.

Fortfarande idag lovordas Östbergs Stadshuset av svenska arkitekter. I SVT 2:s dokumentation från 2008 om Östberg och stadshuset är Gert Wingårdh full av beundran och hans arkitektkollega Thomas Sandell menar bland annat: ”…ja, det är bra att gratulera … gratulera Stockholmarna, gratulera Svenskarna och gratulera världen att vi fick in denna byggnad…”[43]

Kostnader och Kopparboken[redigera | redigera wikitext]

Stadshusets byggkostnader mellan 1911 och 1923 uppgick till 18 206 206 kronor, därav utgjorde 1 726 206 kronor donationsmedel (allt i 1924 års penningvärde).[44] Därtill kom kostnaden för Eldkvarnstomten som Stockholms stad förvärvade 1902 för 1 350 000 kronor. Utan större donationer hade Stockholms stadshus inte kunnat fullbordas. Det gäller även yttertakens beläggning. Tre takfall (mot syd, ost och norr) är täckta med kopparplåtar, de andra taken är belagda med taktegel. För att möjliggöra denna kvalitetshöjning påbörjades i april 1920 en insamling där över 3 000 givare donerade var sin kopparplåt. I den så kallade Kopparboken finns de tre taken med sin plåtindelning avbildade och med plåtarna numrerade. Vid namnen i boken anges vilket plåtnummer de olika givarna bekostat. Plåtarna beräknades kosta 25 kronor och vägde 6 kg per styck. Insamlingen gav närmare 87 000 kr. Det räckte och blev över för två monumentala flaggstänger.[45] Kopparboken formgavs av Ernst Hawerman och finns i Stadshuset.[46]

Under de över tjugo år som bygget pågick (inklusive de första Rådhusskisserna) beräknas Östberg ha tjänat omkring 200 000 kronor, vilket motsvarar drygt 7,5 miljoner kronor i 2010 års penningvärde.[47] Därav fick han dock avlöna sina medarbetare. Som tack för Ragnar Östbergs arbete beviljades han 1924 en årlig livränta på 7 000 kronor, initiativtagaren var riksdagsmannen Knut Tengdahl.[48]

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Fasader[redigera | redigera wikitext]

Övriga exteriörbilder[redigera | redigera wikitext]

Stadshuset i Stockholms stadsbild[redigera | redigera wikitext]

Evenemang[redigera | redigera wikitext]

Den största och internationell mest kända tillställningen i stadshuset är den årliga Nobelfesten, som hålls i Blå hallen efter utdelningen av Nobelpriset. På banketten serveras en middag med flera rätter, dessutom är det underhållning och dans i Gyllene salen vilket följs av media. Banketten och dansen sänds av Sveriges Television med höga tittarsiffror, och har av Kungliga Hovet jämförts med dess publika spisningar under 1700- och 1800-talen.[49] Blå hallen används gärna för konserter och körframträdanden. Den 15 mars 1986 hölls här begravningsceremonin för statsminister Olof Palme, varunder bland andra en kör bestående av 250 barn ledd av Kjell Lönnå uppträdde.[50] Minneshögtiden för Anna Lindh hölls fredagen den 19 september 2003 i Stockholms stadshus. Högtiden inleddes med att Eva Dahlgren sjöng Ängeln i rummet.[51]

Stockholms stadshus förrättar även borgerliga vigslar, vilket enbart sker på helgfria lördagar mellan klockan 14.00 och 18.00. Det är populärt att gifta sig i stadshuset och väntetiden kan vara mer än fyra månader. Vigseln äger rum i Ovalen där upp till femton gäster (barn ej medräknade) kan närvara vid ceremonin som tar fem minuter att genomföra. Vigseln förrättas av särskilda borgerliga vigselförrättare.[52]

Stadshuset hyser dock inte bara fest och glamour. Stockholms kommun styrs från Rådssalen, där Stockholms kommunfullmäktige sammanträder var tredje måndag, och cirka 200 personer – både politiker och tjänstemän – har sina arbetsplatser i stadshuset.

Interiör[redigera | redigera wikitext]

I stadshuset ryms både kontor, sammanträdeslokaler och festsalar.

Blå hallen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Blå hallen

Blå hallen är inte blå, eftersom Östberg ändrade sig när han såg det vackra röda teglet och avstod därför ifrån att lägga på blå puts. För att ge teglet lite extra struktur lät han hamra ytan.[53] Stadshusorgeln i Blå hallen är med sina 10 271 pipor fördelade på 135 stämmor Skandinaviens största musikinstrument.[54] Blå hallen är känd för festligheterna i samband med utdelningen av Nobelpriset. Efter middagen i Blå hallen tar Nobelbankettens gäster trappan upp till Gyllene salen för att dansa.

Gyllene salen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Gyllene salen

En trappa upp ligger Gyllene salen, som fått sitt namn efter de dryga 18,6 miljoner mosaikbitar av färgat glas och guld som pryder väggarna. Mosaiken, som skapades av den då bara trettioårige Einar Forseth, visar motiv ur Sveriges historia och bilder av kända svenska personer. Mälardrottningen, symbolen för Stockholm, upptar hela fonden. I sina händer håller hon spiran och kronan och i sitt sköte syns Stockholms stadshus. Vid hennes högra finns moderna stadsmotiv från New York och Paris och vid hennes vänstra hand exotiserande motiv från orienten – symboler för Västerland respektive Österland. Mosaiken sattes ihop åren 1921–1923 av den välrenommerade tyska mosaikfirman Puhl & Wagner i Berlin till en kostnad av 345 000 kronor. Finansieringen blev möjlig genom en donation av Josef Sachs, grundaren av Nordiska Kompaniet.[55]

Rådssalen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Rådssalen

På andra sidan Borgargården från Gyllene salen sett ligger Rådssalen, även skriven Rådsalen, där Stockholms kommunfullmäktige sammanträder var tredje vecka. Rådssalens inredning går i röda, varma färgnyanser. Den ansenliga takhöjden om nitton meter kan anas mellan de frilagda takstolarna, som utformats med inspiration från vikingatiden. Högst upp finns målade ljusblå moln och himmelsmotiv som förstärker intrycket av det höga taket. Allmänhetens åhörarläktare rymmer omkring 200 personer. Möblerna i Rådssalen är formgivna av Carl Malmsten och textilierna av Maja Sjöström. För takmåleriet stod Filip Månsson.[56]

Prinsens galleri[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Prinsens galleri

Längs stadshusets södra långsida sträcker sig Prinsens galleri, som fick sitt namn efter prins Eugen, kung Gustaf V:s bror. Salen används för kommunens mottagningar. Själva galleriet är cirka 45 meter långt och delas av från salen med 15 svarta dubbelkolonner. Genom fönstren längs den ena långväggen har man utsikt över Riddarfjärden och Södermalm. Detta panorama återspeglas i en konstnärlig tolkning på motsatt vägg i ett antal al fresco-målningar av prins Eugen. Eugen valde att lägga stadsmotiven i betraktarens ögonhöjd och samma höjd för himmel, byggnader och vattenytor, vilket ger önskad samklang åt väggfälten. Hans idé var att illustrera den utsikt som huvudsakligen visar sig genom salens fönster mot syd, alltså Riddarholmen med Riddarholmskyrkan, Mariaberget och Katarina kyrka, samt därtill Tegelviken och Klara sjö.[57]

Ovalen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Ovalen

Ovalen kallas det runda rummet i östra anslutning till Prinsens galleri. Det lilla rummet inleder våningens rumssvit mot öst som kallas “Statvåningen“ och består bland annat av Stora- och Lilla samtalsrummet samt Rådssalen. Rummet används idag för borgerliga vigslar. Inredningen domineras av vävnader som redan 1914 hade förvärvats av Stadshusnämnden. Det rör sig om fem gobelänger vävda 1690 i Beauvais vilka tidigare hade hängt på Tureholms slott. Från Ovalen når man De Hundrades valv.[58]

De Hundrades valv[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: De Hundrades valv

De Hundrades valv ligger rakt under Stadshustornet. Härifrån leder en trappa till Rådssalen respektive Prinsens galleri. Det är ett stjärnvalv inspirerat av islamiskt arkitektur med en öppning i mitten vilket tillät att klockorna till klockspelet kunde hissas upp i tornet. Man kan genom öppningen se rakt upp i en del av tornet. Valvet murades upp 1917 och hade då genomgått ett flertal gestaltningsförändringar, inte ovanlig för Östbergs sätt att arbeta. Valvhjässans hål är sexkantigt och öppnar sig mot ett kupolvalv som ligger ovanför. Östbergs tanke med valvet liksom med hela tornet var att ”med sten på sten i skönjbara skikt, ge en bild av det tålmodiga arbete och den höga strävan, som stadens borgare och fäder genom tiderna ägnat sin stad”. Östberg hade planer på att låta dekorera valvet med stadsfullmäktiges hundra huvuden, men så blev inte fallet – till Östbergs besvikelse.[59]

Salen Tre kronor[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Salen Tre kronor

Salen Tre kronor ligger i Södra längan i direkt anslutning till Gyllene salen och har fått sitt namn efter de tre stora takkronorna som hänger i taket. Salen är det enda rum i Stadshuset som har ett synligt träbjälklag vilket ger det karaktären av ett rum i vasastil.[60] Möbleringen med bland annat ett stort ekskåp ritades av Ernst Spolén. Två av väggarna pryds av sidendraperier skapade av Maja Sjöström. På den tredje väggen hänger 1700-talsmålningen Stockholm från Mosebacke av Elias Martin.[61] Den fjärde väggen består huvudsakligen av fönster med utsikt över Riddarfjärden.

Blå rummet och Axel Törneman[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Blå rummet

Innanför Salen tre kronor ligger ett litet rum kallat Blå rummet. Rummet domineras av Axel Törnemans väggmålning Apoteos över Stockholm som sjöstad, som är en lovsång över huvudstadens skönhet. Kulören går i pastellblått, därav namnet (ej att förväxla med Blå hallen). Redan 1917 hade en skiss till väggmålningen beställts men först i juni 1919 fick Törneman uppdraget. Motiven är hämtade från byggnadsarbetet för Stadshuset och innehåller en rad allegoriska och symboliska element med en himladrottning som centralfigur. På en skiss från 1918 valde Törneman att visa stadshustornet utan byggnadsställning; det ändrades dock i den slutgiltiga versionen. Denna al-seccomålning (kalkmålning på torr puts) blev klar i maj 1920 och godkändes av Östberg och prins Eugen.

Östberg var en varm beundrare av Törnemans konst och de var personliga vänner. Törneman hade ytterligare en god vän i stadshuset, Yngve Larsson, som 1921 blev kanslichef. Båda hade varit pådrivande för beslutet att beställa målningen. Även de övriga väggarna samt taket är dekorerade av Törneman och hela arbetet blev färdig i maj 1923, cirka en månad före Stadshusets invigning.[62]

Stadshuskällaren[redigera | redigera wikitext]

Stadshuskällaren, "Lilla salen".
Huvudartikel: Stadshuskällaren

Redan 1908 (i programmet för Rådhusförslaget) föreskrevs att ”en mindre stadskällare”, alltså en krog eller restaurang, skulle finnas i byggnaden. Den placerade Östberg på källarvåningen i Östra längan, i hörnet mot dagens Stadshusbron och med entré där. Restaurangen kallades till en början ”Bellmanskällaren” eller ”Bellmanskrogen”, men fick 1922 sitt slutgiltiga namn, Stadshuskällaren. Arbetena med restaurangen började 1918. Inredningen, möbler och dekorationer som intarsia skapades av arkitekt Melchior Wernstedt som vid tillfället arbetade i Östbergs ritkontor. Till sin hjälp hade han Yngve Berg som stod för vägg- och takmålningar. Under februari 1922 stod Stadshuskällaren färdig samt ett tillhörande lunchrum för tjänstemännen och personal som idag (2012) kallas ”Ragnars Skafferi” (tidigare ”Restaurang Eken”) med ingång för allmänheten från Borgargården. Lokalen hyrdes ut och den förste som drev restaurangen var Ivan Bratt, som 1917 hade infört motboken i Sverige.[63] Under år 2012 genomgick Stadshuskällaren en omfattande renovering. Sedan sommaren 2012 ansvarar Stadshusrestauranger Stockholm AB för all restaurang- och bankettverksamhet i Stockholms stadshus. Det innefattar de två restaurangerna ”Stadshuskällaren” och ”Ragnars Skafferi” samt bankettverksamheten i Blå Hallen och Gyllene Salen. Utanför Stadshuskällarens entré står Bacchus ridande på lejon skapad av Ansgar Almquist.

Övrig utsmyckning i urval[redigera | redigera wikitext]

Stora Kollegiesalen

Bland den konstnärliga utsmyckningen i stadshusets lokaler återfinns bland annat vid Rådssalens bibliotek ett antal porträtt utförda av Nils Melander över stockholmspolitiker, däribland Yngve Larsson.[64][65] I rådskorridoren återfinns även ett antal byster. I Stora Kollegiesalen, tidigare Stockholms stadskollegiums sessionssal, finns en avgjutning av den helgonbild i Roslags-Bro kyrka som låg till grund för bilden av Erik den helige i Stockholms stadsvapen.[66]

Stadshusparken och offentlig utsmyckning[redigera | redigera wikitext]

Stadshuset ligger vid Riddarfjärdens strand. Mellan byggnaden och vattnet finns en liten park, kallad Stadshusparken eller Stadshusträdgården som ritades av Ragnar Östberg. Trädgården är uppdelad i flera partier. Den västra delen av stadshusparken är Wallenbergs gård, uppkallad efter bankmannen Knut Wallenberg, som gjorde stora donationer till bygget vilka var avgörande för att stadshuset fick sin nuvarande form. Murens kvaderstenar är hämtade från Wallenbergs privatpalats, det så kallade Barclayska huset som revs 1915. Samma år inköptes husets kalkstenssockel till Stadshusparkens västra begränsningsmur. Mitt på muren finns en liten fontänbrunn: Wallenbergs fontän. Ansiktet som sprutar vatten är skulpterat av Gustaf Sandberg.[67]

I anslutning till Wallenbergs gård ligger en barockinspirerad broderiparterr med kortklippta buxbomhäckar. I mitten utgörs parken av ett stenlagt rutmönster kring kvadratiska gräsmattor som smyckats med två fontäner utformade som snäckskal. I öster ligger den upphöjda så kallade Birgerskansen med Birger jarls kenotaf.[68]

Den klassiska Riddarfjärdssimningen som brukar äga rum i början på augusti har numera sin start vid Stadshuset med samling och uppladdning i Stadshusparken.

I parken, och i byggnadens nischer och på taket märks talrika skulpturer. Här kan nämnas Carl Eldhs tre naturalistiska statyer i marmor med namnen Diktaren, Poeten och Målaren, för August Strindberg, Gustaf Fröding respektive Ernst Josephson, som kom på plats 1923. Dessa skulpturer väckte en del anstöt på grund av deras nakenhet. Efter de avbildades bortgång tystnade dock snart protesterna.[69] Helt dominerande i sydöst står Engelbrektsstatyn (invigd 1932) på en cirka tjugo meter hög kolonn mot Riddarholmen. Konstverket föreställer en fanbärande Engelbrekt Engelbrektsson, som skapades av Christian Eriksson. Kolonnens kapitäl utformades av Östberg och höggs av Aron Sandberg. Runt sockeln finns fyra huvuden iförda krigshjälmar, även dessa huggna av Sandberg.

Sankt Göran och draken[redigera | redigera wikitext]

Sankt Göran och draken

En bit upp på stadshustornets norra fasad, på den avsats som bildas på Jungfrutornet, finns en förgylld skulptur i förgylld brons föreställande legenden om Sankt Göran och draken. Skulpturgruppen är formgiven av Christian Eriksson, inspirerad av medeltidsskulpturer.

Birger jarls kenotaf[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Birger jarls kenotaf

Stockholms stadshus är rikt på detaljer som symboliskt ska anknyta till föreställningar om Stockholms tidiga historia. Den mest framträdande är symboliken kring Birger jarl, Stockholms grundare. Ragnar Östberg ville skapa ett monument över Folkungaätten i form av en sarkofag och en fiktiv gravkammare som skulle dominera Bigerskansen vid Stadshustornets östra fot. Birgerskansen och ett monument över Birger jarl hade funnits med på Östbergs ritningar redan 1915.[70] Den slutgiltiga utformningen blev en sarkofag i förgyllt bly föreställande en liggande Birger jarl iklädd full riddarrustning och med fötterna riktade mot Stockholm och Riddarholmen. Över honom svävar en baldakin, som bärs upp av fyra kolonner huggna i granit, omgivna av ett smidesräcke. Arrangemanget skapades av skulptören Gustaf Sandberg i början av 1920-talet. Birger jarls gravkammare liksom sarkofagen förblev dock tomma. När monumentet byggdes var det meningen att Birger jarls kvarlevor skulle överföras från Varnhems klosterkyrka i Varnhem till Birgerskansen vid Stadshuset, men Varnhems kyrkofullmäktige sade nej.[70]

Övriga skulpturer i urval[redigera | redigera wikitext]

Ragnar Östberg med Stockholms stadshus i famnen, i Blå hallen.

Takfigurer[redigera | redigera wikitext]

På Stockholms stadshus tak märks fem förgyllda takfigurer. Figurerna på södra längans taknock är vända mot Borgargården och förställer de fyra konstarterna arkitektur, musik, skulptur och måleri. Arkitekturen betraktar sin egen hand, en symbol för mänskliga proportioner, som byggnadskonsten vilar på. På norra längans tak, placerat på en kopparklädd kolonn, står Katarina av Vadstena eller Flickan med hinden. Samtliga är skulpterade av Gustaf Sandberg och drivna av Ragnar Myrsmeden.[71]

Huvudportalen[redigera | redigera wikitext]

Portalen i norra valvet utgör huvudingången från Hantverkargatan till Borgargården. Utformningen av den väldiga porten krävde många skisser och inspirerades av en liknande port på Gripsholms slott. Porten byggdes i två halvor samt välvt överstycke av sjödränkt ek, så kallad svartek, som lär härstamma från Regalskeppet Riksäpplet. Fartyget sjönk utanför Dalarö 1676 och sprängdes 1921 för att komma åt virket.[72] I portalens mitt finns en dubbel gångdörr som används för vanlig passage, men även hela porten är öppningsbar och bärs upp av kraftiga smidesgångjärn på insidan. Det svarta virket är rikt dekorerad med ett 1600-tals rombmönster, vinrankor, frukter och andra detaljer ritade av arkitekten Olof Lundgren. Portalen flankeras av två spiralformade, så kallade paradiskolonner.[73] Enligt samtida press vägde alltsammans mellan tre och fyra ton. Till höger och vänster om norra valvet syns utsnitt av staden från olika århundraden, vilka är skulpterade av Gustaf Sandberg och huggna i var sitt granitblock som vägde mellan 16 och 17 ton styck.[74]

Underhåll och renoveringar[redigera | redigera wikitext]

Byte av taktegel, juli 2012.

För att kunna vårda och bevara Stockholms Stadshus som en av Sveriges mest kända nationalromantiska byggnader har Stockholms fastighetskontor arbetat fram en underhållsplan för perioden 2007–2011. Under många år hade underhållet av Stadshuset försummats och det ökande antalet besökare medför även att slitaget på Stadshuset ökar.[75]

Problemen uppmärksammades i början av 2000-talet. Att reparera och renovera Stadshuset med sina naturmaterial och sina konstnärliga utsmyckningar är både dyrare och mer tidskrävande än med dagens material och metoder, eftersom beslut togs att den unika byggnaden bör underhållas med ursprungsmetoderna. Det framkom även att för att återställa Stadshuset till ursprungligt skick måste mycket av de tidigare underhålls- och ombyggnadsarbetena göras om. Exempelvis återställs tjänsterummen efter ombyggnaderna från 1970-talet genom att ta fram takbjälkarna och det oljade ekparkettgolvet.[75]

I underhållsprogrammet ingår även upprustning av Stadshuskällaren och Restaurangen Eken samt nytt taktegel på takfallen mot Borgargården och en renovering av fontäner och stenläggningar i Stadshusparken. Kostnaden för underhållsprogrammet för perioden 2007–2011 beräknades till 55 miljoner kronor.[75]

Turism[redigera | redigera wikitext]

Turister klockan sju på morgonen.

Stadshusets visningssalar kan besökas med guidad visning året om. En guidad visning tar cirka 45 minuter och går genom Stadshusets officiella del, bland annat till Blå hallen och Gyllene salen. Under sommarhalvåret kan man även besöka Stadshustornet, med utsikt över Stockholm. Gällande ett besök på tornet har man 30 minuter på sig att gå upp och ner för trapporna samt att se på Stockholm från ovan. Av säkerhetsskäl tillåts enbart 30 personer att samtidigt vistas i och på tornet.

Stadshusets salar besöks årligen av cirka 395 000 turister och tornet har cirka 50 000 besökare (gäller år 2011). Stadshuset ligger därmed på plats 13 av de största besöksmålen i Stockholms län. På första plats låg samma år Kulturhuset med 3 024 000 besökare.[76]

Cirka 15 guider arbetar med visningar av stadshuset under högsäsongen juni–augusti. Besökare erbjuds därvid guidning på italienska, ryska, spanska, kinesiska, franska, engelska och tyska (jämte svenska). Tre personer arbetar som turistvärdar i stadshustornet. I norra längan med entré i portiken från Hantverkargatan finns Stadshusshoppen.

Bildspel[redigera | redigera wikitext]

Stockholms stadshus, ett bildspel till 12-slaget och Sankt Örjanslåten.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

Tornets krön i augusti 2013.
Från ovan i februari 2013.
En haloeffekt bakom Stockholms stadshus, 8 december 2010.
Venetiansk stämning i borgargården.
Stadshusshoppen.
  1. ^ Pihl Atmer (2011), s. 34, 40
  2. ^ Pihl Atmer (2011), s. 53
  3. ^ Pihl Atmer (2011), s. 92
  4. ^ Pihl Atmer (2011), s. 47 ff
  5. ^ Pihl Atmer (2011), s. 61
  6. ^ [a b c] Pihl Atmer (2011), s. 131
  7. ^ [a b c d] Hultin (2002), s. 60
  8. ^ Pihl Atmer (2011), s. 168
  9. ^ Pihl Atmer (2011), s. 55
  10. ^ Pihl Atmer (2011), s. 50
  11. ^ Pihl Atmer (2011), s. 322-323
  12. ^ Pihl Atmer (2011), s. 169
  13. ^ Pihl Atmer (2011), s. 367
  14. ^ [a b] Pihl Atmer (2011), s. 241
  15. ^ [a b] Larsson (2011), s. 23
  16. ^ Pihl Atmer (2011), s. 249, 255
  17. ^ Det separata byggbolaget Kreuger & Toll Byggnads AB inom Kreuger & Toll var ännu inte grundat (1917) vid tiden för byggets igångsättande.
  18. ^ Pihl Atmer (2011), s. 239-241
  19. ^ Pihl Atmer (2011), s. 242-243
  20. ^ Pihl Atmer (2011), s. 165, 167
  21. ^ Pihl Atmer (2011), s. 167
  22. ^ Pihl Atmer (2011), s. 166
  23. ^ Pihl Atmer (2011), Appendix, möbeltillverkare m.m.
  24. ^ Pihl Atmer (2011), s. 273-279
  25. ^ Informationsblad för Stadshustornet
  26. ^ Stockholms stad: Informationsblad "Stadshustornet"
  27. ^ I informationsbladet för Stadshustornet står följande: På tornaltanen (73 meter ö h) ser man de fyra helgonen: S:t Erik, S:ta Klara, Maria Magdalena och S:t Nikolaus, sjöfararnas specielle skyddshelgon. Helgonen står riktade mot sina respektive församlingar, läst 2009-01-14.
  28. ^ Pihl Atmer (2011), s. 189
  29. ^ [a b c] Pihl Atmer (2011), s. 281
  30. ^ Informationstavla vid tornmodellen
  31. ^ Pihl Atmer (2011), s. 270
  32. ^ Informationsskylt vid Prinsessan
  33. ^ Uppgift enligt Insyn Stockholm
  34. ^ Klockspel i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1924)
  35. ^ Lundin (2008), s. 65
  36. ^ Pihl Atmer (2011), s. 21
  37. ^ Invigning av Stockholms stadshus (utan ljud) SVT Play – öppet arkiv
  38. ^ Stockholmskällan: Program vid Stadshusets invigning midsommardagen 1923.
  39. ^ Larsson (2011), s. 24
  40. ^ Pihl Atmer (2011), s. 24-25
  41. ^ Pihl Atmer (2011), s. 555
  42. ^ Pihl Atmer (2011), s. 540
  43. ^ Ragnar Östberg - Stockholm City Hall and Nobel Prize banquet (2008).
  44. ^ Pihl Atmer (2011), Appendix
  45. ^ Nordisk familjebok 1924.
  46. ^ Pihl Atmer (2011), s. 283
  47. ^ Kungliga myntkabinettet: Räkna ut penningvärdet.
  48. ^ Pihl Atmer (2011), s. 546
  49. ^ Taffeln kungahuset.se Sveriges Kungahus
  50. ^ 118100: Barnkören på Olof Palmes begravning den 15 mars 1986.
  51. ^ http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1155 Sveriges Radio: ”Ängeln i rummet” inledde minneshögtiden för Anna Lindh, publicerad 19 september 2003.]
  52. ^ Vigsel i Stockholms stadshus.
  53. ^ Larsson (2011) s. 124-125
  54. ^ Stockholms stad: Fakta om Stadshusorgeln.
  55. ^ Pihl Atmer (2011), s. 358
  56. ^ Pihl Atmer (2011), s. 476-480
  57. ^ Pihl Atmer (2011), s. 416
  58. ^ Pihl Atmer (2011), s. 349
  59. ^ Pihl Atmer (2011), s. 193-194
  60. ^ Pihl Atmer (2011), s. 354
  61. ^ Stockholms stad: Om Stockholm / Stadshuset.
  62. ^ Pihl Atmer (2011), s. 420-423
  63. ^ Pihl Atmer (2011), s. 367-368
  64. ^ Lagerstedt, Lars (1985-1987). ”Melander, Nils I”. Svenskt biografiskt lexikon (SBL). Stockholm: Statens arkivstyrelse. sid. 345. http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=9252 
  65. ^ Även avbildad i Johnson, Anders (2014). Alla tiders Stockholmsliberaler : från Adolf Hedin till Lotta Edholm. Stockholm: Folkpartiets stockholmsförening. sid. 104. ISBN 978-91-637-5402-9 
  66. ^ Cederborg, Allan; Oscar Larsson; Yngve Larsson (1922). Stadskollegiets utlåtande angående Stockholms stads vapen och sigill.. Stadskollegiets utlåtande ; nr 181 år 1922. Stockholm. sid. 12. Libris 2368922 
  67. ^ Pihl Atmer (2011), s. 293
  68. ^ Pihl Atmer (2011), s. 293-301
  69. ^ Pihl Atmer (2011), s. 400-401
  70. ^ [a b] Larsson (2011), s. 97
  71. ^ Pihl Atmer (2011), s. 384 och 520
  72. ^ Riksarkivet: Dalarö skans, Skeppsvrak och svartek.
  73. ^ Larsson (2011), s. 10-11
  74. ^ Pihl Atmer (2011), s. 206-207
  75. ^ [a b c] Underhållsprogram för för fastigheten Eldkvarnen 1, Stockholms stadshus, för perioden 2007 – 2011, daterat 2006-12-14.
  76. ^ ”Facts about Stockholm's tourism industry, Statistics for 2011, page 26” (pdf). Stockholm Visitors Board. http://traveltrade.visitstockholm.com/Documents/Facts-statistics/Fakta_turism_ENG%20-11%20LR.pdf. Läst 23 september 2012. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]