Moderaterna

Denna artikel handlar om det politiska partiet i Sverige. För det åländska partiet med samma namn, se Moderaterna på Åland.

Moderata samlingspartiet
Akronym	M
Land	Sverige
Partiordförande	Fredrik Reinfeldt
Partisekreterare	Sofia Arkelsten
Gruppledare i riksdagen	Anna Kinberg Batra
Grundat	17 oktober 1904
Huvudkontor	Stora Nygatan 30, Stockholm
Antal medlemmar	59 981 (2:a)
Politisk ideologi	Liberalkonservatism Liberalism Konservatism
Politisk position	Höger
Internationellt samarbetsorgan	International Democrat Union
Nationellt samarbetsorgan	Alliansen
Europeiskt samarbetsorgan	Europeiska folkpartiet
Politisk grupp i Europaparlamentet	Gruppen EPP
Färg(er)	Blå
Ungdomsförbund	Moderata ungdomsförbundet (MUF)
Studentförbund	Moderata studenter (MST)
Riksdagen
Röstandel	30,1 %
Mandattilldelning	107 av 349
Europaparlamentet
Röstandel	18,83 %
Mandattilldelning	4 av 18
Landstingsfullmäktige
Röstandel	27,29 %
Mandattilldelning	418 av 1 662
Kommunfullmäktige
Röstandel	26,19 %
Mandattilldelning	2 966 av 12 978
Webbplats
www.moderat.se
Svensk politik Politiska partier Val

Moderata samlingspartiet (förkortas M), vanligen Moderaterna, är ett politiskt parti i Sverige. Partiet bildades 1904 under namnet Allmänna valmansförbundet och har tidigare även haft namnen Högerns riksorganisation (1938–1952) och Högerpartiet (1952–1969). Moderaterna är Sveriges näst största parti sett till såväl antal mandat i riksdagen som till antal medlemmar. Moderaterna ingår tillsammans med samarbetspartierna Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna i den borgerliga koalitionen Alliansen (tidigare Allians för Sverige), som sedan valet 2006 styr Sverige (se vidare Regeringen Reinfeldt). Moderaterna är det största partiet i Alliansen och Fredrik Reinfeldt, Moderaternas partiordförande sedan 2003, är sedan 6 oktober 2006 också Sveriges statsminister.

Moderaterna har sina rötter i Lantmannapartiet och var vid sitt bildande mycket konservativt och betonade vikten av institutioner som den svenska monarkin, rättsväsendet och försvaret. När den allmänna rösträtten hamnade högt på den politiska dagordningen satte partiet upp ett värn mot införandet, men kom att acceptera allmän och lika rösträtt 1918 på grund av den utbredda rädsla som fanns inom partiet för en svensk revolution, liknande den ryska. Efter att demokratiseringen av Sverige inletts, skedde en förändring av Moderaterna och under 1900-talet influerades man delvis av liberalism. Under 1980-talet fick partiet en allt mer marknadsliberal framtoning, något som jämte den ursprungligt konservativa värdegrunden låg till grund för partiets nu officiella ideologi liberalkonservatism. Moderaterna kom att försvagas gentemot den övriga borgerligheten på 1930-talet och var inte längre det största borgerliga partiet, något man blev igen först i slutet av 1970-talet, en status som gällt sedan dess.

När Fredrik Reinfeldt övertog ledarrollen i Moderaterna lanserades de Nya Moderaterna och partiet sade sig närma sig den så kallade politiska mitten i Sverige genom att "avvisa skatterevolution", vissa politiska konflikter och samtidigt säga sig ha ett större intresse av socialpolitik och arbete. Genomgripande frågor för partiet är enligt detsamma "valfrihet", arbete, egen företagsamhet och enskilt ägande.

Moderaterna har sitt starkaste stöd i Stockholms läns (39,96 procent) och Skåne läns södras (38,46 procent) riksdagsvalkretsar.

Historia

1800-talets konservativa riksdagsgrupperingar

Moderata samlingspartiet kan söka sina rötter i de olika konservativa grupper, partier, som fanns i riksdagens båda kammare under 1800-talets andra hälft, såsom Lantmannapartiet i andra kammaren och Protektionistiska partiet i första kammaren. Partierna hade på den tiden inga riksorganisationer utan var sammanslutningar av enskilda riksdagsmän.

I första kammaren fanns 1888-1909 Protektionistiska partiet, som 1910 blev Förenade högerpartiet och 1888-1904 Minoritetspartiet som 1905-1909 gick under namnet Första kammarens moderata parti (eller ibland bara Moderata partiet). 1912 gick dessa samman till Första kammarens nationella parti, som informellt kom att kallas förstakammarshögern och bestod till och med 1934 års riksdag.

Christian Lundeberg, den förste konservative statsministern

Lantmannapartiet bildades i andra kammaren redan vid starten 1867 (efter representationsreformen som avskaffade ståndsriksdagen), även om det under en tid splittrades i Gamla lantmannapartiet och Nya lantmannapartiet. 1903 bildades De moderata reformvännernas grupp som från och med 1906 ersattes av Nationella framstegspartiet. 1912 gick detta samman med Lantmannapartiet och bildade Lantmanna- och Borgarepartiet, informellt kallat andrakammarshögern, som bestod till och med 1934 års riksdag.

Bildandet av den moderna partiorganisationen

En av partiets valaffischer i Kosackvalet 1928.

Allmänna valmansförbundet grundades den 17 oktober 1904 på restaurang Runan i Stockholm. Avsikten var att skapa en riks- och kampanjorganisation för de högergrupper som redan fanns i riksdagens båda kammare (det 1893 bildade Fosterländska förbundet kan ses som en föregångare).

Allmänna valmansförbundet var från början endast en gemensam kampanjorganisation, som riksdagspartierna formellt var fristående från men drev tillsammans.

1904-1929

År 1906 lade Karl Staaffs liberala regering med stöd av socialdemokrater en proposition om allmän rösträtt, som bland annat innebar majoritetsval i enmansvalkretsar. Propositionen fälldes i riksdagen av Allmänna Valmannaförbundet, som ville se proportionella val med lika rösträtt till andra kammaren, men behålla den viktade rösträtten till första kammaren. Första kammaren var ett överhus till en tvåkammarsriksdag, indirekt vald genom graderad rösträtt. Enbart välbeställda kunde utses till denna instans, vilket gjorde att Allmänna Valmannaförbundet var starkast där.

Regeringen Lindman drev 1909 genom en lagändring som införde proportionella val till riksdagens andra kammare. Samtidigt valdes första kammaren fortsatt med graderad rösträtt: den rikaste väljaren hade fyrtio gånger fler röster än den med lägst inkomst. År 1917 föreslog en koalitionsregering mellan liberalerna och Socialdemokraterna allmän och lika rösträtt för män. Förslaget bifölls i första kammaren, men avslogs i riksdagens andra kammare, där Allmänna Valmannaförbundet var starkare. Under trycket av stora protester och risk för revolution röstade man år 1918 för allmän och lika rösträtt för skattebetalande män och kvinnor över 24 års ålder, som inte mottog fattigvård eller satt fängslade. Flera ledande riksdagsledamöter för Allmänna Valmannaförbundet beklagade under riksdagsdebatten att de behövde delta i detta beslut.

Partiet försvarade monarkin men pressades av liberaler och socialdemokrater som vill införa republik. En kompromiss kom till som räddade monarkin men då krävdes det att kungens makt inskränktes och att han inte skulle försöka påverka politiken. I och med regeringsformen från 1974 togs den faktiska möjligheten att återinföra en stark personlig kungamakt bort men kompromissen gjorde kungens roll i stort sett ceremoniell redan då den ingicks. Detta gäller än idag. Kungen gör sällan politiska uttalanden och varken Socialdemokraterna eller Folkpartiet driver frågan aktivt.

1930-talet

Under 1933 och början av 1934 följde en splittring med bakgrund i olika hållningar gentemot nazismen. Partiets fristående ungdomsförbund Sveriges Nationella Ungdomsförbund hade under en tid uppvisat dragningar mot denna ideologi. Man organiserade uniformerade "kampgrupper", något som väckte mycket negativa reaktioner i moderpartiet. Partiledaren Arvid Lindman markerade vid samma tid mycket kraftigt mot nazismen i Tyskland och Sverige. Partiet bröt allt samarbete med ungdomsförbundet 1934, och lät i stället bilda ett nytt, som fick namnet Ungsvenskarna.

Högergrupperna i riksdagens båda kammare, Första kammarens nationella parti och Lantmanna- och Borgarepartiet, gick formellt samman till en gemensam grupp från och med 1935 års riksdag, och tog därmed namnet Högerns riksdagsgrupp. Några år senare, 1938, bytte Allmänna valmansförbundet namn till Högerns riksorganisation.

Samlingsregeringen 1939-1945

På grund av det spända internationella läget under andra världskriget, bildades en samlingsregering 1939 som högerpartiet ingick i. Högermän besatte bland annat posterna som ecklesiastikminister och handelsminister.

1945-1980

Jarl Hjalmarsson, moderaternas partiledare 1950-1961

Efter samlingsregeringens upplösning skulle det dröja drygt 30 år innan partiet ingick i regeringen igen. Under 1950-talet försvagades partiet och var inte längre socialdemokraternas självklara huvudmotståndare, till förmån för först Folkpartiet och sedan Centerpartiet. Högerpartiet förespråkade tidigt ett närmande till Västeuropa genom att redan i början av 1960-talet under partiledaren Gunnar Heckscher förespråka ett svenskt medlemskap i EEC (Europeiska unionens föregångare). 1952 hade man börjat använda beteckningen Högerpartiet parallellt med namnet Högerns riksorganisation, men 1969, under Yngve Holmberg som partiordförande, bytte partiet till nuvarande namn.

Med den så kallade "vänstervåg" som rådde i svensk politik från 1960-talets slut och under större delen av 1970-talet marginaliserades partiet till en början och sågs som extremistiskt av många, men partiledaren Gösta Bohman vände trenden och fick partiet att öka i popularitet igen. Mot mitten av 1970-talet slog vänstervågen om och den nya högervågen startade. Valet 1976 resulterade i en borgerlig majoritet i riksdagen för första gången på 44 år. Gällande riksdagsordning gjorde även gällande att för en avsättning av statsministern och regeringen krävdes en misstroende majoritet, något som ej fanns, och Regeringen Palme fortsatte att regera. Efter 1976 kom partiet att ingå i centerpartisten Thorbjörn Fälldins regering men regeringen föll 1978 på grund av kärnkraftsfrågan, där moderaterna och folkpartiet var för en fortsatt utbyggnad och centern emot. Folkpartiet fick då frågan att bilda en egen minoritetsregering utan moderaterna och centern, detta som en förhoppning från talmannen att folkpartiet var det parti som skulle ha lättast att hitta lösningar över blockgränsen och en slutgiltig lösning på energifrågan. Moderaterna såg regeringen Ullsten som ett svek mot trepartiöverenskommelsen och röstade mot regeringens bildande, men då övriga partier lade ned sina röster innebar det att en majoritet inte röstat mot talmannens förslag och regeringen bildades.

I valet 1979 fick det borgerliga blocket återigen majoritet och då en lösning på energipolitiken nu fanns på plats bildade Torbjörn Fälldin en ny trepartiregering i förhoppning att den skulle hålla.

1980-1999

1981 avgick de moderata statsråden ur regeringen. Bakgrunden var att den folkpartistiske budgetministern Rolf Wirtén under den så kallade "underbara natten" träffat en uppgörelse i skattefrågan med socialdemokraterna, en uppgörelse som moderaterna inte ställde sig bakom. Sedan socialdemokraterna återfått regeringsmakten vid valet 1982 framträdde moderaterna under 1980-talet återigen som det ledande borgerliga partiet.

Efter valet 1991 kunde partiledaren Carl Bildt bli statsminister i en ny borgerlig koalitionsregering, dock beroende av passivt parlamentariskt stöd från Ny demokrati. I nästa val 1994 behöll moderaterna sitt väljarstöd, men eftersom övriga koalitionspartners minskade och Ny demokrati försvann ur riksdagen förlorades regeringsmakten igen. 1998 års val visade på ungefär samma stöd i valmanskåren för partiet som de två tidigare valen, men de borgerliga återfick inte majoritet i riksdagen denna gång heller. Bildt avgick som partiledare kort därefter och lämnade över till Bo Lundgren 1999.

2000-talet

Fredrik Reinfeldt, statsminister sedan 2006

Efter katastrofvalet 2002 påbörjades ett arbete för nya, mer attraktiva kärnfrågor. Partiordföranden Bo Lundgren avgick 2003 och efterträddes av Fredrik Reinfeldt samma år.

Partiet lanserade de "nya moderaterna" på partiets arbetsstämma 2005 i Örebro, och partiet sade sig fokusera på frågorna:

• "Det skall löna sig att arbeta"
• "Satsningar på välfärden"; främst skola, vård och omsorg
• "Nolltolerans mot brott"

Moderaterna ledde ett djupare än förut borgerligt samarbete inför det kommande riksdagsvalet och skapade tillsammans med de tre andra borgerliga riksdagspartierna Allians för Sverige. Moderaterna fick 26,23 procent av rösterna i riksdagsvalet 2006; partiets bästa valresultat sedan 1928.

Moderaterna lyckades med övriga partier i högerblocket Allians för Sverige nå majoritet i riksdagen, och Fredrik Reinfeldt blev statsminister i spetsen av en regering(regeringen Reinfeldt), där moderaterna besatte hälften av ministerposterna.

Ministeraffären vid tillsättandet av regeringen Reinfeldt 2006 inträffade den första veckan i då ett antal statsråd blev anklagade för att inte ha betalat tv-licens, ha anlitat svart arbetskraft och att ha ägnat sig åt avancerad skatteplanering. Detta ledde till att såväl handelsminister Maria Borelius som kulturminister Cecilia Stegö Chilò avgick ur regeringen.

I valet till Europaparlamentet den 7 juni 2009 erhöll Moderaterna 18,83 procent procent av rösterna. Detta var en knapp ökning i förhållande till Europaparlamentsvalet 2004 då partiet fick 18,25 procent, men en minskning jämfört med 2006 års riksdagsval.

Efter riksdagsvalet 2006 rasade Moderaterna i opinionen. Mellan 2006-2008 fick Moderaterna konstant ungefär 20-24 procent i opinionsmätningarna. 2009-2010 gick Moderaterna kraftigt fram i opinionen (främst på de mindre borgerliga partiernas bekostnad), med kulmen under sommaren 2010 då partiet i de flesta mätningar befann sig över 30 %-gränsen.

I riksdagsvalet 2010 fick Moderaterna 30,06 procent av rösterna och gick därmed fram med 3,83 procentenheter jämfört med valet 2006. Valresultatet var det högsta för Moderaterna i ett riksdagsval sedan den allmänna rösträttens införande 1921. Trots övriga borgerliga partiers backande, förblev högerblocket det största i riksdagen, dock utan majoritet.De rödgröna backade som helhet och fick 43.60 procent. Den förlorade borgerliga riksdagsmajoriteten berodde främst på intåget av Sverigedemokraterna i riksdagen. Regeringen Reinfeldt fortsatte efter valet som minoritetsregering.

Schematisk namn- och organisationshistorik

Riksorganisationens namnhistorik

• 1904–1938: Allmänna valmansförbundet
• 1938–1952/1969: Högerns riksorganisation
• 1952–1969: Högerpartiet
• 1969–: Moderata samlingspartiet

Schematisk organisationshistorik för nuvarande Moderata samlingspartiet

År	Riksorganisation	Riksdagens andra kammare		Riksdagens första kammare
1867	saknades	Lantmannapartiet		ingen organiserad gruppering
1888		Gamla lantmannapartiet	Nya lantmannapartiet	Protektionistiska partiet	Minoritetspartiet
1895		Lantmannapartiet
1903		Lantmannapartiet	De moderata reformvännernas grupp
1904	Allmänna valmansförbundet
1905					Första kammarens moderata parti
1906			Nationella framstegspartiet
1910				Förenade högerpartiet
1912		Lantmanna- och Borgarepartiet ("andrakammarshögern")		Första kammarens nationella parti ("förstakammarshögern")
1935		Högerns riksdagsgrupp
1938	Högerns riksorganisation
1952	Högerns riksorganisation/Högerpartiet
1969	Moderata samlingspartiet	Moderata samlingspartiets riksdagsgrupp

Ingen organisationsförändring gjordes i samband med enkammarriksdagens införande 1970, eftersom riksdagsgruppen redan var gemensam i de båda kamrar som hade funnits fram till dess.

Ideologi

Moderata samlingspartiet ideologi är officiellt liberalkonservatism. Partiet är positivt till marknadsekonomi och kapitalism, och menar att frihet möjliggörs via åtgärder, såsom sänkta skatter, privatiseringar och avregleringar. Möjligheten till val av leverantör av varor och tjänster är enligt partiet viktig; detta skall gå hand i hand med en minskad offentlig sektor och ett minskat statligt ägande, liksom minskat engagemang i samhällsekonomin.

Sidoorganisationer, nätverk inom partiet och närstående organisationer

• Moderata Samlingspartiets Seniorer (MSS)
• Moderata ungdomsförbundet (MUF) med underorganisationen Moderat skolungdom (MSU), och Moderata Studenter (MSt).
• Moderatkvinnorna

Fria Moderata Studentförbundet (FMSF) är en fristående organisation som har personella kopplingar till partiet.

Öppna Moderater är en stadgemässigt fristående organisation som dock definierar sig som "moderaternas gaynätverk".

Jarl Hjalmarsonstiftelsen är en fristående stiftelse som fungerar som moderaternas kanal för demokratibistånd.

I Europaparlamentet ingår partiet i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater).

Medborgarskolan är ett studieförbund med band till Moderaterna.

Moderata eller liberala ledarsidor

Moderata samlingspartiet äger tidningen Medborgaren.

Det finns också ett antal tidningar som inte ägs av partiet men betecknar sig som moderata, obundna moderata eller oavhängiga moderata, alternativt liberala, se Listan över moderata tidningar och Listan över liberala tidningar.

Valresultat

Riksdagsval

Se även Resultat i val till Sveriges riksdag.

Resultat i riksdagsval per kommun

Resultat i riksdagsvalet 2010 på kommunnivå

• 

  1973

• 

  1976

• 

  1979

• 

  1982

• 

  1985

• 

  1988

• 

  1991

• 

  1994

• 

  1998

• 

  2002

• 

  2006

• 

  2010

Not: T.o.m. 1968 andrakammarval.

Den här listan är ofullständig, hjälp Wikipedia genom att utöka den.

Val	Röster	Andel	Andel +/−	Mandat	Mandat +/−	Ref
1911		31,2 %		/
1914 (mar.)		37,7 %	+6,5
1914 (sep.)		36,5 %	-1,2	/
1917		24,7 %	-11,8	/
1920	183 019	27,9 %	+3,2	70 / 230	+11
1921	449 302	25,8 %	-2,0	62 / 230	-8
1924	461 257	26,1 %	+0,2	65 / 230	+3
1928	692 434	29,4 %	+3,2	73 / 230	+8
1932	576 053	23,09 %	-6,2	58 / 230	-15
1936	512 781	17,55 %	-5,54	44 / 230	-9
1940	518 346	18,03 %	+0,46	42 / 230	-2
1944	488 921	15,84 %	-2,19	39 / 230	-3
1948	478 779	12,34 %	-3,50	23 / 230	-16
1952	543 825	14,37 %	+2,03	31 / 230	+8
1956	663 693	17,11 %	+2,74	42 / 231	+11
1958	750 332	19,52 %	+2,41	45 / 231	+3
1960	704 412	16,57 %	-2,95	39 / 232	-6
1964	582 609	13,7 %	-2,9	32 / 233	-7
1968	670 478	13,88 %	-0,8	32 / 233	-1
1970	573 811	11,53 %	-2,35	41 / 350	+9
1973	737 584	14,29 %	+2,76	51 / 350	+10
1976	847 672	15,59 %	+1,30	55 / 349	+4
1979	1 108 406	20,34 %	+4,75	73 / 349	+18
1982	1 313 337	23,64 %	+3,30	86 / 349	+13
1985	1 187 335	21,33 %	-2,31	76 / 349	-10
1988	983 226	18,30 %	-3,03	66 / 349	-10
1991	1 199 394	21,92 %	+3,62	80 / 349	+14
1994	1 243 253	22,38 %	+0,46	80 / 349	0
1998	1 204 926	22,90 %	+0,52	82 / 349	+2
2002	809 041	15,26 %	-7,64	55 / 349	-27
2006	1 456 014	26,23 %	+10,37	97 / 349	+42
2010	1 791 766	30,06 %	+3,83	107 / 349	+10

Landstingssval

Not: Fr.o.m. 1919 även stadsfullmäktigval (1922 - 1935 elektorsval) i städer som ej ingick i landsting. Från 1970 exklusive landstingsfria kommuner.

Den här listan är ofullständig, hjälp Wikipedia genom att utöka den.

Val	Röster	Andel	Andel +/−	Mandat	Mandat +/−	Ref
1910		40,1 %
1912		42,4 %	+2,3
1914		39,8 %	-2,6
1916		40,1 %	+0,3
1918		30,4 %	-9,7
1919		24,9 %	-5,5
1922		31,8 %	+6,9
1926		28,9 %	-2,9
1930		28,4 %	-0,5
1934		24,2 %	-4,2
1938		17,8 %	-6,4
1942		17,6 %	-0,2
1946		14,9 %	-2,7
1950		12,3 %	-2,6
1954		15,7 %	+3,4
1958		20,4 %	+4,7
1962		15,5 %	-4,9
1966		14,7 %	-0,8
1970		11,6 %	-3,1
1973		13,8 %	+2,2
1976		14,9 %	+1,1
1979		18,6 %	+3,7
1982		21,9 %	+3,3
1985		20,7 %	-1,2
1988		17,9 %	-2,8
1991		23,2 %	+5,3
1994		20,2 %	-3,0
1998		22,2 %	+2,0
2002	867 804	16,6 %	-5,6	253 / 1 656	-84
2006		24,6 %	+8,0
2010	1 588 170	27,29 %	+2,69	418 / 1 662

Kommunalval

Den här listan är ofullständig, hjälp Wikipedia genom att utöka den.

Val	Röster	Andel	Andel +/−	Mandat	Mandat +/−	Ref
1970		11,8 %
1973		13,9 %	+2,1
1976		15,1 %	+1,2
1979		18,6 %	+3,5
1982		21,7 %	+3,1
1985		20,6 %	-1,1
1988		18,1 %	-2,5
1991		22,2 %	+3,7
1994		20,2 %	-2,0
1998		22,3 %	+2,1
2002	932 621	17,5 %	-4,8	2 059 / 13 274	-529
2006		24,3 %	+6,8
2010	1 551 926	26,19 %	+1,89	2 966 / 12 978

Europaparlamentsval

Val	Röster	Andel	Andel +/−	Mandat	Mandat +/−	Ref
1995	621 568	23,17 %		5 / 22
1999	524 755	20,7 %	-2,4	5 / 22	0
2004	458 398	18,25 %	-2,4	4 / 19	-1
2009	596 710	18,83 %	+0,58	4 / 18	0

Kyrkoval

Val	Röster	Andel	Andel +/−	Mandat	Mandat +/−	Ref
2001	158 326	18,91 %		48 / 251
2005	121 914	17,83 %	-1,08	45 / 251	-3
2009	106 383	16,18 %	-1,65	41 / 251	-4

Framträdande partiföreträdare

Konservativa eller moderata statsministrar

• Christian Lundeberg (1905)
• Arvid Lindman (1906-1911 och 1928-1930)
• Hjalmar Hammarskjöld (1914-1917, formellt partilös)
• Carl Swartz (1917)
• Ernst Trygger (1923-1924)
• Carl Bildt (1991-1994)
• Fredrik Reinfeldt (2006-)

Partiledare och vice partiledare

Partiledare *	År	Vice ordförande **	Andre/-a vice ordförande	Not
Gustaf Fredrik Östberg	1904-1905	Hans Andersson i Skivarp (1904-1919)
Axel Svedelius	1905-1906
Hugo Tamm	1907†
Gustaf Fredrik Östberg	1908-1912
Arvid Lindman	1912-1935			Olof Jonsson i Hov var tillförordnad ordförande 1917
		Johan Nilsson i Skottlandshus (1919-1924)
		Bernhard Johansson i Fredrikslund (1924-1935)
Gösta Bagge	1935-1944	Martin Skoglund i Doverstorp (1935-1956)	Fritiof Domö	Motkandidat till Bagge 1935 var Ivar Anderson
Fritiof Domö	1944-1950		Jarl Hjalmarson
Jarl Hjalmarson	1950-1961		Folke Kyling i Lyrestad (1950-1958)
		Leif Cassel (1956-1965)
			Gunnar Heckscher (1958-1961)
Gunnar Heckscher	1961-1965		Rolf Eliasson	Motkandidat till Heckscher 1961 var Leif Cassel
Yngve Holmberg	1965-1970	Gösta Bohman	Yngve Nilsson i Trobro
Gösta Bohman	1970-1981	Staffan Burenstam Linder	Eric Krönmark	Bohman ställde upp som motkandidat mot Holmberg 1970 och vann
Ulf Adelsohn	1981-1986	Lars Tobisson	Ella Tengbom-Velander
Carl Bildt	1986-1999		Ingegerd Troedsson (1986-1993)
			Gun Hellsvik (1993-1999)
Bo Lundgren	1999-2003	Chris Heister	Gunilla Carlsson
Fredrik Reinfeldt	2003-	Gunilla Carlsson	Kristina Axén Olin (2003-2009)
			Beatrice Ask (2009-)

* Fram till 1917 avser detta ledaren för andrakammarshögern
** Från 1935 förste/-a vice ordförande

Partisekreterare sedan 1949

• Gunnar Svärd: 1949 - 1961
• Yngve Holmberg: 1961 - 1965
• Sam Nilsson: 1965 - 1969
• Bertil af Ugglas: 1969 - 1974
• Lars Tobisson: 1974 - 1981
• Georg Danell: 1981 - 1986
• Per Unckel: 1986 - 1991
• Gunnar Hökmark: 1991 - 1999
• Johnny Magnusson: 1999 - 2003
• Sven-Otto Littorin: 2003 - 2006
• Per Schlingmann: 2006 - 2010
• Sofia Arkelsten: 2010 -

Gruppledare i första kammaren, 1935 -1970 Johan Bernhard Johansson: 1937 (Första gången) Gösta Bagge: 1935 - 1936 Fritiof Domö: 1937 - 1939(U) Johan Bernhard Johansson: 1940(L) - 1945 (Andra gången) Fritiof Domö: 1946 - 1949 Georg Andrén: 1950 - 1951 Knut G. Ewerlöf: 1952 - 1961 Erik Hagberg: 1962 - 1963 Ivar Virgin: 1964 - 1965 (Första gången) Yngve Holmberg: 1966 - 1968 Ivar Virgin: 1969 (Andra gången) Gösta Bohman: 1970

Gruppledare i andra kammaren, 1935-1970 Arvid Lindman: 1935 Martin Skoglund: 1935 - 1936 (Första gången) Gösta Bagge: 1937 - 1939(U) Martin Skoglund: 1940(L) - 1949 (Andra gången) Jarl Hjalmarson: 1950 - 1961 Gunnar Heckscher: 1962 - 1965 Gösta Bohman: 1965 - 1968 Yngve Holmberg: 1969 - 1970

Vice gruppledare i första kammaren Gösta Bagge: 1935 Knut Ewerlöf: 1940(L) - 1941 Johan Bernhard Johansson: 1946 - 1947 Georg Andrén: 1948 - 1949 Knut Ewerlöf: 1950 - 1951 Karl Wistrand: 1953 Ernst Wehtje: 1954 - 1955 Ivar Virgin: 1962 - 1963

Vice gruppledare i andra kammaren Ivar Anderson: 1936 Karl Magnusson: 1940(U) - 1948 Jarl Hjalmarson: 1949 Martin Skoglund: 1950 - 1956 Leif Cassel: 1957 - 1965

Förste vice gruppledare i första kammaren Ivar Virgin: 1970 Andre vice gruppledare i första kammaren Allan Hernelius: 1970

Förste vice gruppledare i andra kammaren Astrid Kristensson: 1970 Andre vice gruppledare i andra kammaren Tage Magnusson: 1970

Gruppledare i riksdagen sedan 1971

• Gösta Bohman: 1971 - 1976 (Första gången)
• Bertil af Ugglas: 1976 - 1977
• Bertil Lidgard: 1977 - 1981
• Gösta Bohman: 1981 - 1982 (Andra gången)
• Ulf Adelsohn: 1982 - 1986
• Carl Bildt: 1986 - 1991
• Lars Tobisson: 1991 - 1999
• Per Unckel: 1999 - 2002
• Fredrik Reinfeldt: 2002 - 2003
• Mikael Odenberg: 2003 - 2006
• Lars Lindblad: 2006 - 2010
• Anna Kinberg Batra: 2010 -

Riksombudsmän, 1909 -1965

• Gustaf Gustafsson: 1909 - 1913
• Karl Hammarberg: 1913 - 1915
• Jonas Folcker: 1915 - 1920
• Lennart Kolmodin: 1920 - 1949
• Nils Hellström: 1949 - 1965

Andra kända högermän/moderater

Georg Andrén Beatrice Ask Anders Björck Nils Carlshamre James Dickson Ulf Dinkelspiel Knut Ewerlöf Filip Fridolfsson Birger Hagård Carl Hederstierna

Allan Hernelius Anna Ibrisagic Henrik S. Järrel Astrid Kristensson Ulf Kristersson Tove Lifvendahl Sven Lübeck Lena Magnergård Tage Magnusson Britt Mogård

Harald Nordenson Gunnar Strömmer Hjalmar von Sydow Ivar Virgin Per Westerberg Oscar Östman Jan Hallberg

Se även Svenska moderater.

Litteratur

• Nilsson, Torbjörn (2010). ”Jakten på makten (partiernas historia: Moderaterna)”. Populär historia (nr. 3): sid. s. 36-39. ISSN 1102-0822. 

Externa länkar

• Moderata samlingspartiet – officiell webbplats
• Moderaternas handlingsprogram
• DNs samlingssida om Moderaterna