Olof Palme

Från Wikipedia
Version från den 10 januari 2018 kl. 12.56 av Wvs (Diskussion | Bidrag) (-snömos)
Uppslagsordet ”Palme” leder hit. För andra betydelser, se Palme (olika betydelser).
För andra betydelser, se Olof Palme (olika betydelser).
Olof Palme

Olof Palme, 1974.
Tid i befattningen
14 oktober 1969–8 oktober 1976
Monark Gustaf VI Adolf
Carl XVI Gustaf
Företrädare Tage Erlander
Efterträdare Thorbjörn Fälldin
Tid i befattningen
8 oktober 1982–28 februari 1986
Monark Carl XVI Gustaf
Ställföreträdare Ingvar Carlsson
Företrädare Thorbjörn Fälldin
Efterträdare Ingvar Carlsson
Tid i befattningen
1 oktober 1969[1]–28 februari 1986
Företrädare Tage Erlander
Efterträdare Ingvar Carlsson
Född Sven Olof Joachim Palme
30 januari 1927
Svea artilleriregementes församling, Östermalm, Stockholm
Död 28 februari 1986 (59 år)
Sveavägen, Stockholm (mördad)
Gravplats Adolf Fredriks kyrkogård
Nationalitet Svensk
Politiskt parti Socialdemokraterna
Alma mater Kenyon College (1948)
Stockholms universitet (1951)
Yrke Jurist
Ministär Regeringen Palme I, II
Residens Västerlånggatan 31
Maka Jelena Rennerova (1949–1952)
Lisbet Beck-Friis (från 1956)
Relationer Gunnar Palme (far),
Elisabeth von Knieriem (mor)
Barn Joakim, Mårten och Mattias
Namnteckning Olof Palmes namnteckning
Militärtjänst
I tjänst för Armén
Försvarsgren Kavalleriet
Tjänstetid 1944–1948, 1955–1956
Grad Löjtnant (reservofficer)

Sven Olof Joachim Palme, född 30 januari 1927 på Östermalm i Stockholm, död 28 februari 1986 i Stockholm, var en svensk statsman. Han var Sveriges statsminister 1969–1976 och från 1982 fram till sin död 1986 samt ledde Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) från 1969 till sin död. Under sin tid som oppositionsledare tjänstgjorde han som särskild medlare för FN i Iran-Irakkriget.

Mordet på Palme 28 februari 1986 på Sveavägen i Stockholm var det första i sitt slag i modern svensk historia och det första på en nationell ledare sedan Gustav III.[2] Mordet på Olof Palme är fortfarande ouppklarat.

Strax efter att Palme tillträtt kom den internationella ekonomiska utvecklingen att försämras efter några decennier av god utveckling efter andra världskriget. Detta bidrog till valförlusten 1976, där socialdemokraterna för första gången sedan 1932 förlorade regeringsmakten. Palme uppfattades som polariserande; han var en person som väckte starka känslor både för och emot såväl nationellt som inom den internationella politiken.

Biografi

Familj

Lisbet Palme med maken Olof på tidigt 1960-tal.

Olof Palme föddes i Svea Artilleriregementes församling på Östermalm i Stockholm och växte upp i familjens våning på Östermalmsgatan 36. Hans föräldrar var Gunnar Palme (1886–1934), verkställande direktör för försäkringsbolaget Thule, en post som tidigare även innehafts av Palmes farfar Sven, samt Elisabeth von Knieriem (1890–1972). Farmodern Hanna von Born var av finlandssvensk adel och modern Elisabeth von Knieriem tillhörde en balttysk köpmannafamilj. Hennes farfarsfar Alexander von Knieriem adlades 1814 av den ryske tsaren. Familjen räknas inte till någon av de baltiska ridderskapen. Elisabeth von Knieriem föddes i Livland och kom till Sverige som flykting 1915.

Som fyraåring talade Palme franska med sin barnsköterska, tyska med sin mor och svenska med sina syskon.[3] Somrarna tillbringades på morföräldrarnas gård Skangal, tio mil nordost om Riga.[4] Olof Palmes syskon var Claës Palme (1917–2006), Catharina Palme Nilzén (1920–2002) och halvbrodern Sture Gunnarsson (1911–2005). Han var sonson till Sven Palme och kusin till Sven Ulric Palme samt historikern Olof Palmes (1884–1918) brorson.

Olof Palme gifte sig 9 juni 1956 med psykologen Lisbet Beck-Friis och de bosatte sig som nygifta i det då nybyggda radhusområdet på Tornedalsgatan 18 och efter 1969 i närliggande Atlantisområdet på Lövångersgatan 31 i Vällingby.[5] Äktenskapet med Lisbet Beck-Friis var formellt sett hans andra, eftersom han under åren 1949–1952 varit gift med Jelena Rennerová (senare gift med Rolf Zetterström) från Tjeckoslovakien i ett skenäktenskap med syfte att ge henne möjlighet att lämna sitt land efter Pragkuppen.[3] Olof och Lisbet Palme fick tre söner: Joakim, Mårten och Mattias.[3]

Palme var ättling till kung Gustav Vasa.[6]

Uppväxt

Olof Palme tillbringade sina första skolår i Beskowska skolan på Östermalm i Stockholm, där han började direkt i andra klass våren 1934.[7] Vid tio års ålder skrevs han in vid Sigtuna humanistiska läroverk. Under åren på Sigtuna hade han ett stort idrottsintresse och spelade bandy som målvakt i samma lag som journalisten Hemming Sten.[8] 1944 avlade han studentexamen med genomsnittsbetyget a och började därefter skriva i Svenska Dagbladet.[3] Han skrev bland annat recensioner och reportage under signaturen SOJ[9] (Sven Olof Joachim). Hösten 1944 ryckte Palme in till militärtjänstgöring vid sjätte skvadronen vid Norrlands dragonregemente (K 4) i Umeå. Han började sedan på aspirantskolan vid Livregementets husarer (K 3) i Skövde och blev efter några månader sergeant och i november 1948 fänrik i kavalleriets reserv.

Efter krigsslutet fortsatte Palme sina studier i USA, där han 1948 blev Bachelor of Arts vid Kenyon College. Där tillhörde han skollaget i fotboll.[3] Under sin akademiska studietid reste han runt i USA. Han återvände till Sverige där han studerade juridik och avlade juristexamen vid Stockholms högskola 1951. Sommaren 1955 genomgick Palme en stridskurs för ryttartruppchefer och blev på nyåret 1956 befordrad till löjtnant i kavalleriets reserv.

Karriär

Palme utbildade sig till jurist vid Stockholms högskola och var riksdagsledamot 1958–1986, i Första kammaren 1958–1968 och i Andra kammaren 1969–1970. Han var länge statsminister Tage Erlanders skyddsling. Före sitt tillträde till statsministerämbetet var han konsultativt statsråd 1963–1965, kommunikationsminister 1965–1967, ecklesiastikminister från september till december 1967 samt utbildningsminister 1968–1969. Nederlaget vid valet 1976 och 1979 markerade slutet på den socialdemokratiska hegemonin i svensk politik, efter att partiet under knappt 45 år haft obruten dominans. Som oppositionsledare hade han skilda inhemska och internationella intressen och tjänstgjorde som särskild FN-medlare i Iran-Irak kriget, men återvände till makten som statsminister efter valsegrarna 1982 och 1985.

År 1952 blev Palme ordförande i Sveriges förenade studentkårer[3], ett uppdrag han innehade under ett år. Åren 1953–1954 arbetade han som förste byråsekreterare vid Försvarsstaben i statsminister Tage Erlanders regering. Under åren dessförinnan hade han, enligt honom själv, blivit socialdemokrat genom tre viktiga händelser. Den första av de tre händelserna han avsåg var skattedebatten i Stockholms konserthus 1947 mellan socialdemokraten Ernst Wigforss, Högerpartiets Jarl Hjalmarson och Folkpartiets Elon Andersson; den andra var USA-vistelsen 1948, då de stora klassklyftorna där uppdagades för honom. Det tredje var en Asien-resa 1953, när han ställdes inför kolonialismens konsekvenser.

Kårhusockupationen i Stockholm 1968. Dåvarande utbildningsministern Olof Palme talar till studenterna, som ockuperat sitt eget kårhus.
På Norra Bantorget, första maj 1973.

År 1954 avancerade Palme i Regeringskansliet och blev sekreterare i Statsrådsberedningen, fram till 1961. Åren 1961–1963 var Palme byråchef där. Han var styrelseledamot för ABF 1955–1961. Palme valdes in i riksdagens första kammare 1958–1968 för socialdemokraterna i Jönköpings län, och i andra kammaren för Stockholms stad 1969–1970. Han satt i Nämnden för Internationellt Bistånd (NIB) 1962–1963, Vuxenutbildningsdelegationen från 1961 samt Arbetsgruppen för svensk utlandshjälp från 1962.[10] Ett av hans första viktigare uppdrag var som ordförande för Studiesociala utredningen 1959–1966 samt Studiehjälpsutredningen 1962–1964. Palme satt i Energirådet 1973–1976 och 1982 samt i Barn- och ungdomsdelegationen 1982–1986.

Palme inträdde i regeringen 19 november 1963 som konsultativt statsråd i Statsrådsberedningen och 25 november 1965 utsågs han till statsråd och chef för Kommunikationsdepartementet, för att därefter avancera till posten som ecklesiastikminister 29 september 1967. Palme blev sålunda Sveriges siste ecklesiastikminister eftersom departementet 1968 bytte namn till Utbildningsdepartementet. Därefter titulerades han Sveriges utbildningsminister. Den 1 oktober 1969 valdes han till ny partiordförande för Socialdemokraterna efter Tage Erlander vid partikongressen i Folkets hus i Stockholm.[1] Den 14 oktober tillträdde han även posten som Sveriges statsminister.[1] Som statsminister gjorde han sig känd som kritiker av USA:s krigföring i Vietnam, bland annat genom jultalet om Hanoi 1972.

Efter riksdagsvalet 1973 kunde Palme sitta kvar som statsminister, men valet resulterade i den så kallade "lotteririksdagen" (s+vpk:175 mandat; c+m+fp:175 mandat). Under mandatperioden 1973–1976 kunde regeringen Palme ändå driva igenom några betydelsefulla reformer, bland annat lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) och lagen om en allmän föräldraförsäkring. 1975 trädde den nya författningen i kraft, vilket bland annat innebar att monarkens uppgifter kraftigt beskars (till exempel vid regeringsbildningen). Om Sverige till namnet ännu var en monarki, var det i praktiken snarast en republik. Monarkins framtida status hängde därför, med Palmes egna ord, bara på "ett penndrag". Efter valet 1976, då kärnkraftsfrågan kom i fokus och de borgerliga fick majoritet, tvingades socialdemokraterna (efter 44 års oavbrutet maktinnehav) och Palme att avgå (officiellt 8 oktober 1976). Vid denna tid hamnade Palme i stora bekymmer gällande den så kallade Geijeraffären, där han först kraftfullt dementerade DN-journalisten Peter Bratts uppgifter om Geijers kontakter med en prostituerad för att därefter offentligt vidgå dem. Valet 1979 innebar ännu ett nederlag för socialdemokraterna eftersom man inte lyckades återerövra regeringsmakten, men Palmes ställning inom partiet var trots detta ohotad.

År 1980 utsågs Palme till FN:s medlare i Iran–Irak-kriget. Den 1 mars 1982 lämnade Palmekommissionen sin rapport om medlingen mellan Iran och Irak. Efter socialdemokraternas valseger 1982 innehade han åter statsministerämbetet från 8 oktober.

Som socialdemokratisk statsminister hamnade Palme i skarp konflikt med näringslivets företrädare, då riksdagen 1983 beslöt om införandet av löntagarfonderna, som av dessa sågs som ett sätt att socialisera Sveriges företag. Åren 1985–1986 uppstod även slitningar med ledande militärer (kommendörkapten Hans von Hofsten med flera) som, med anledning av de förmodat sovjetiska ubåtskränkningarna, ansåg honom alltför svag i agerandet gentemot Sovjetunionen, samtidigt som de förklarade att de saknade förtroende för honom personligen. Palme själv hävdade att han verkade för freden. År 1985 tvingades även utrikesminister Lennart Bodström att avgå.

Olof Palme har ofta benämnts som en stor politiker, bland annat av den före detta moderatledaren Carl Bildt inför tjugoårsminnet av Palmes bortgång 2006.[11] Efter hans död har ett flertal platser runt om i världen uppkallats efter hans namn.

Mordet på Olof Palme

Huvudartikel: Palmemordet
Palme sörjs i Stockholm 1986.
Olof Palmes minnesplatta vid korsningen Sveavägen-Olof Palmes Gata i Stockholm.

Palme sköts på Tunnelgatan vid Sveavägen, utanför affären Dekorima i centrala Stockholm klockan 23.21 den 28 februari 1986 när han tillsammans med sin hustru Lisbet Palme skulle ta en promenad hem efter att ha sett Bröderna Mozart på biografen Grand. Han fördes till Sabbatsbergs sjukhus där han dödförklarades klockan 00.06 den 1 mars 1986 och obducerades samma dag av Milan Valverius. Den största svenska polisinsatsen i modern tid sattes in för att så snabbt som möjligt försöka lösa mordet. Många uppseendeväckande turer följde, skandaler och polisiära misslyckanden. Många menade att utredningsarbetet uppvisade stora brister i polisens sätt att arbeta och de motsättningar som fanns mellan olika myndigheter och personer som förhindrade ett effektivt utredningsarbete.

I december 1988 anhölls Christer Pettersson som misstänkt för mordet. Denne dömdes också i juli 1989 av Stockholms tingsrätt som skyldig, men frikändes i november av en enig hovrätt. Misstankarna mot Pettersson kvarstod dock och resning begärdes av riksåklagaren i december 1997, men avslogs av Sveriges högsta domstol den 28 maj 1998. Sedan dess har ingen misstänkt åtalats – trots att 130 personer har erkänt mordet.[12]

Mordet på Sveriges statsminister blev ett nationellt trauma och en väckarklocka för Sverige att världen hade förändrats. Det påverkade även andra länder med en påminnelse om mordet på USA:s president John F. Kennedy 1963. Händelsen kom under lång tid att sätta sin prägel på samhällsdebatten och vad som måste göras för att öka ländernas säkerhet mot olika typer av attentat mot enskilda personer i ledande ställning och centrala samhällsfunktioner.

Palme är begravd på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm.

Olof Palmes grav.
Statsminister Stefan Löfven och partisekreteraren Carin Jämtin lägger ner en krans på Palmes grav på Adolf Fredriks kyrkogård den 28 februari 2016, 30 år efter mordet.

Olof Palmes politiska gärning

Palme var under sin karriär en kontroversiell politiker vars person dominerade svensk politik under hans senare livstid. I vissa kretsar var han avskydd (man talar om så kallat "Palmehat"), medan han var mycket populär bland andra. De starka känslorna kring Palmes person berodde till stor del på hans utrikespolitiska ställningstaganden, till exempel för Kuba under Fidel Castro, för Chiles president Salvador Allende, mot den sovjetiska interventionen som slog ned Pragvåren, mot Francoregimen i Spanien ("satans mördare", som han kallade regimen) men också mot USA för dess inblandning i Vietnamkriget. Efter det berömda jultalet 1972, då han bland annat jämförde bombningarna av Hanoi med nazisternas illdåd i Oradour-sur-Glane, lät Vita Huset ambassadörsposten i Stockholm stå tom under en tid.

Palmes kontroversiella engagemang i Sydafrikafrågan, där han var på kollisionskurs med många västliga regeringar (till exempel Thatchers och Reagans) samt en stor del av den svenska högern, har av många konspirationsteoretiker kopplats till mordet.

År 1983 bildade Palme det så kallade sexnationsinitiativet. Det utgjordes av stats- och regeringschefer från sex länder och fem kontinenter som verkade för kärnvapennedrustning. I detta ingick presidenter och premiärministrar från Indien, Grekland, Argentina, Mexiko och Tanzania. Förutom Palme själv, avlöst av Ingvar Carlsson, ingick Indira Gandhi och Andreas Papandreou i gruppen. Arbetet upphörde 1989 på grund av det förändrade politiska läget mellan öst- och västblocken.

Palme engagerade sig starkt för utvecklingsländerna. Ett exempel på detta är att under åren 1965–1989 var 37 procent av alla officiella besök till och från Sverige med utvecklingsländer och 24 procent med Västeuropa. Efter 1990 sjönk antalet för tredje världen-länder till 18 procent, medan utbytet med Västeuropa ökade till 60 procent.[13] Perioden 1965–1989 omfattar 24 år och av dessa var Palme statsminister under 11 år.

Socialdemokratins opinionsstöd under Olof Palme

Under Palmes tid som partiordförande från år 1969 till år 1986, genomlevde partiet både rekordhöga och rekordlåga opinionssiffror. Under en kort period strax efter han blivit vald till partiordförande år 1969 visade Sifos väljarbarometer att partiet låg på extraordinära 55 procent. En annan av Sifos undersökningar år 1976 visade att partiet låg på 38 procent.[14]

Palme fick under sin tid som partiordförande hantera mer turbulens och politiska motgångar än sina företrädare. Redan under hans första valrörelse år 1970 hade Socialdemokraternas opinion påverkats negativt av LKAB-konflikten, som var en vild strejk vid det statliga gruvbolaget LKAB i Sverige. År 1970 skulle dessutom komma att bli ett rekordår för antalet vilda strejker i Sverige med hela 125 stycken. Denna till synes explosionsartade ökning av vilda strejker bidrog möjligtvis också till att minska opinionen för Socialdemokraterna. Dessutom innebar den nya spärren på fyra procent att partiet förlorade cirka två procent av sin väljarbas till VPK för att garantera deras plats i riksdagen. I slutändan förlorade Socialdemokraterna den egna majoriteten, men vann ändå tillsammans med kommunisterna över hälften av rösterna och 10 mandat över det borgerliga blocket. Efter den vilda strejken påbörjade Palme en personlig process med att utarbeta framtida reformer gällande arbetslivet, som skulle fortsätta i flera år framåt. Flera viktiga reformer blev dock färdiga först till valrörelsen år 1973.[15]

Efter valet 1970 hade opinionen legat nära valresultatet för Socialdemokraterna ända tills slutet på år 1971 då man sjönk ner mot 40 procent, och i början på år 1972 sjönk man under. Detta sammanföll i takt med att de vilda strejkerna fortsatte och att inflationen ökade matpriset.[14]

Mellan slutet på år 1973 till år 1975 stiftades välkända reformer, trots ett dödläge i riksdagen, speciellt reformer gällande arbetsmiljön och anställning såsom LAS, vilket gynnade partiets opinion starkt. Under senare halvåret 1974 och första halvåret 1975 låg Socialdemokraterna säkert runt 45 procent enligt sifo.[14]

Socialdemokraterna fick dock ändå slutligen en förlust i riksdagsvalet år 1976 efter flera skandaler och affärer som haft sin början under det senare halvåret år 1975, LO:s klubbade förslag om löntagarfonder, samt för sitt stöd till kärnkraft, och en ny borgerlig regering med Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna bildades. Däremot verkar undersökningar från Sifo visa att Socialdemokraterna borde ha haft hög opinion och vunnit valet. Sifo ställde en direkt fråga till potentiella väljare inför valet; "Om Ni jämför Thorbjörn Fälldin och Olof Palme, vem tycker Ni vore bäst som statsminister?". Svaren visade att gapet mellan Palme och utmanaren ökat och att Palme ledde stort inför valet 1976. Sifo frågade i denna valrörelse liksom tidigare om hur goda idéer partierna fört fram. Andelen väljare som svarade att socialdemokraterna fört fram "mycket goda" eller "ganska goda" idéer i valrörelsen 1976 var högre än i valrörelsen 1973. Andelen var också högre än för något annat parti detta val. Socialdemokraterna hade alltså 1976 i väljarnas ögon fört fram bättre idéer än de borgerliga oppositionspartierna och hade den bättre statsministerkandidaten. Ändå förlorade Socialdemokraterna valet, vilket verkar styrka argumentet att den slutgiltiga frågan som sänkte partiet var kritiska sakfrågor såsom löntagarfonder, skattepolitik samt kärnkraftens framtid i Sverige, och inte ideologi.[16]

Under år 1977 till 1978 flöt opinionen ofta över 48 procent för partiet, men började minska ju närmare riksdagsvalet år 1979 man kom, och även detta val blev en förlust för det socialistiska blocket med endast 0,2 procent färre röster än det borgerliga blocket. Detta troligtvis då kärnkraften fortfarande var en viktig fråga för väljarna, och att Harrisburgolyckan skedde ett par månader innan valet. Dessutom hade VPK år 1979 vuxit något ytterligare på bekostnad av socialdemokraternas väljare, kanske delvis då partiet var emot kärnkraft till skillnad mot Socialdemokraterna. Efter Folkomröstningen år 1980 så avgjordes kärnkraftens framtid i Sverige och därmed så blev kärnkraftsfrågan ej längre ett hinder för Socialdemokraterna, och återigen flöt opinionen över 48 procent och höll sig däromkring tills år 1982.

Socialdemokraterna vann en stor seger i riksdagsvalet år 1982 och fick till och med fler röster som ensamt parti än vad hela det borgerliga blocket fick sammanlagt, med 0,6 procentenheters marginal, trots sitt kontroversiella förslag om löntagarfonder som ändå påverkade Socialdemokraternas valresultat negativt. Det ekonomiska läget gav dock inte något utrymme för klassiska sociala reformer vilket var något väljarna inte var vana vid. Opinionen för partiet höll sig dock stabil fortsatt kring valresultatet för partiet i ett år efter valet. Men då två politiska stridigheter, den första inom partiet, som kallades Rosornas krig (Sverige), och den andra, mellan Socialdemokraterna och VPK, uppmärksammades i media så framstod arbetarrörelsen som splittrad, speciellt kring löntagarfonderna, och opinionen började sjunka.

Åren 1983 till 1984 varierade opinionen kraftigt mellan att sjunka successivt till strax under 40 procent, för att sedan öka brant igen till 45 procent, för att slutligen åter sjunka under 40 procent.[14]

En bild på Olof Palme under sin sista valkampanj i augusti år 1985. Valet blev senare en seger för socialdemokraterna med över hälften av rösterna tillsammans med VPK.

Under hans sista valrörelse år 1985 lyckades Socialdemokraterna göra en brant ökning i opinionen, från 39,1 procent i slutet på år 1984, till 44,5 procent strax innan valet år 1985, och partiet fick 44,7 procent av rösterna. Palme fortsatte sedan att hålla opinionen nära valresultatet för partiet ända tills mordet på honom den 28 februari 1986.[14]

Socialdemokrateras valresultat till riksdagen under Olof Palme
  • 1970: 45,3%
  • 1973: 43,6%
  • 1976: 42,7%
  • 1979: 43,2%
  • 1982: 45,6%
  • 1985: 44,7%

Utrikespolitik

Olof Palme under en demonstration sida vid sida med Nordvietnams Moskvaambassadör, Nhuyen Tho Chyan, i februari 1968.

Vietnamkriget

Se även: Olof Palmes jultal 1972

Palme var tidigt kritisk mot USA:s militära intervention i Vietnam under 1960- och 1970-talet. Upptrappningen av de amerikanska krigsinsatserna 1965 ledde i Sverige, liksom många andra länder, till demonstrationer under våren och sommaren mot kriget. Den 30 juli 1965 höll Palme, som då var konsultativt statsråd samt tillförordnad utrikesminister i Tage Erlanders regering, ett tal vid den socialdemokratiska Broderskapsrörelsens kongress i Gävle där han riktade hård kritik mot USA:s Vietnampolitik.[17] Från amerikanskt håll, liksom från företrädare för den borgerliga oppositionen i Sverige, framfördes kritik mot Palmes tal.[17] Folkpartiledaren Bertil Ohlin uttalade farhågor för den svenska neutralitetspolitiken.[17] Även bland socialdemokrater riktades kritik, bland annat från riksdagsledamoten Kaj Björk som talade om förenklingar, oklarheter och ensidigheter i Palmes tal.[18] Efter det att debatten om innebörden av Palmes tal tagit fart gick utrikesminister Torsten Nilsson och statsminister Tage Erlander ut och förklarade att vad Palme sagt var regeringens uppfattning.[17]

Phạm Văn Đồng, premiärminister i det kommunistiska Nordvietnam och senare även i Vietnam, beskrevs av Palme som "en vis och enkel man, som förenar det bästa i den asiatiska kulturen med det bästa i den franska kulturen".[19]

Sovjetunionen och kommuniststaterna

Som statsminister fick Palme stundtals kritik, bland annat från den borgerliga oppositionen, för vad kritikerna uppfattade som undfallenhet gentemot Sovjetunionen. Palme i sin tur kritiserade vid flera tillfällen borgerliga politiker som han ansåg gick för långt i sin kritik mot Sovjetunionen. Bland annat anklagade han dessa för att teckna "djävulsbilder" (av Sovjetunionen) och bedriva "hets mot Sovjet".[20] Under en utrikespolitisk debatt i riksdagen 1983 anklagade han företrädare för Moderaterna för att hemfalla åt "den korstågsanda i syfte att befria Östeuropa som härskade på konservativt håll i väst under det kalla kriget".[21] Inför Socialdemokraternas partikongress 1984 uttalade Palme att "vi sysslar inte med antisovjetism".[22]

När den sovjetiske författaren och dissidenten Aleksandr Solzjenitsyn tilldelades Nobelpriset i litteratur 1970 och inte kunde resa till Stockholm för att motta priset, på grund av risken att han då skulle berövas sitt sovjetiska medborgarskap, vägrade Palme att gå med på ett förslag om att hålla en ceremoni med prisutdelning på den svenska ambassaden i Moskva. Palme menade att en sådan ceremoni kunde skada relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen. Palme fick för detta skarp kritik från bland andra författaren Vilhelm Moberg (se vidare Solzjenitsynaffären).

I juni 1975 företog Palme, som förste västeuropeiske regeringschef, ett officiellt besök i det kommunistiska Kuba. Den 29 juni 1975 höll han tillsammans med Kubas diktator Fidel Castro ett tal inför hundratusentals människor i staden Santiago de Cuba.[23] I sitt tal sa Palme bland annat att "vad Kuba har lärt oss är att förtryckarna till slut störtas, att folkets krav ej kan förkvävas" (Palme syftade här på Fulgencio Batistas regim, inte Castros).[23] Talet avslutades med orden: "Leve vänskapen mellan Sverige och Kuba! Leve solidariteten mellan folken! Leve det självständiga och oberoende Kuba!".[23] I en gemensam kommuniké som utfärdades dagen efter massmötet meddelade Palme och Castro att samtalen hade präglats av "stor sympati och ömsesidig förståelse och att åsiktsöverensstämmelse i de frågor som behandlats rådde".[24] I kommunikén fanns även ett avsnitt där utvecklingen i Vietnam (efter det kommunistiska maktövertagandet i Sydvietnam) samt i Kambodja (under Röda khmererna) kommenterades. De två ledarna uttalade där sin glädje över att frihetskampen för "de vietnamesiska och kambodjanska folken [...] hade krönts med seger". Röda khmerernas maktövertagande beskrevs som "en stor seger för folkets rätt att bestämma sitt eget öde".[25] På sommaren 1975 hade Röda khmererna utrymt de stora städerna, deporterat ungefär halva landets befolkning och inlett det folkmord i vilket nära två miljoner människor mördades.[25]

I juni 1984 genomförde Palme ett officiellt besök i det kommunistiska Östtyskland, där han mötte landets ledare Erich Honecker i Stralsund. Efter mötet meddelade Palme att "med Honecker fick jag mycket god kontakt. Jag tror att han uppriktigt vill nedrustning".[26] Varken i det tal som Palme höll i anslutning till mötet eller i samtal ledarna emellan uttalades dock någon kritik mot den östtyska regimen eller bristen på mänskliga fri- och rättigheter i landet, vilket ledde till hård kritik mot Palme från bland annat flera borgerliga ledarsidor.[27][28][29]

Chile, Spanien och Grekland

Palme riktade vid flera tillfällen stark kritik mot olika militärdiktaturer i bland annat Latinamerika och Sydeuropa, däribland Spanien (under Francisco Franco), Chile (under Augusto Pinochet) och Grekland (under Georgios Papadopoulos). I ett av sina mest kända tal, som hölls vid Socialdemokraternas partikongress den 28 september 1975, fördömde han Francoregimen i Spanien som "dessa satans mördare". Bakgrunden var att regimen dagen innan låtit avrätta tre medlemmar av den väpnade marxist-leninistiska gruppen FRAP samt tre medlemmar ur den baskiska separatistgruppen ETA.

Motstånd mot kolonialism och apartheid

Sverige hade redan på 1960-talet, som första land i västvärlden, börjat ge ekonomiskt stöd till olika antikolonialistiska befrielserörelser i Afrika, bland annat ANC i Sydafrika, Namibia, Rhodesia, Angola, Mocambique och Guinea-Bissau.

Palme var starkt kritisk mot apartheidregimen i Sydafrika. Förutom det ekonomiska stödet till motståndsrörelsen ANC förespråkade han också ekonomiska sanktioner gentemot regimen. För denna politik fick han stöd i bland annat Förenta nationerna och i Socialistinternationalen.

Israel-Palestina-konflikten och arabstaterna

Vid Socialdemokraternas partikongress 1969 ställde sig partiet, efter ett förslag från utrikesminister Torsten Nilsson, i praktiken neutralt i konflikten mellan Israel och arabstaterna.[30] Den nya hållningen motiverades med hänsyn till Gunnar Jarrings uppdrag som medlare för FN i konflikten.[30]

Även under Oktoberkriget 1973 valde regeringen Palme en neutral hållning, även om utrikesminister Krister Wickman i FN:s generalförsamling den 11 oktober 1973 gjorde uttalanden som av flera journalister tolkades som kritik av Israel.[30]

I samband med kriget mellan Israel och Libanon 1982 gick Palme, som då var i opposition men tre månader senare skulle återkomma som statsminister, till hårt angrepp mot Israel. I ett tal vid TCO:s kongress den 1 juli 1982 jämställde han israelernas behandling av palestinska barn vid flykinglägren i Libanon med nazisternas behandling av judiska barn i förintelselägren under andra världskriget.[31]

1974 träffade Palme, som första västerländske regeringschef, den palestinske ledaren Yassir Arafat i Algeriet.[32] I april 1983 mottogs Arafat av Palme i Stockholm.[33]

När sjuttioårsjubileet av Raoul Wallenberg firades i Israel i maj 1983 valde regeringen Palme att inte skicka någon officiell svensk representation till firandet med motiveringen att en sådan vore "omöjlig" eller "olycklig" eftersom Sverige och Wallenberg då kunde kopplas till Israel som stat.[34]

1974 besökte Abd as-Salam Jalloud, premiärminister i Muammar al-Gaddafis Libyen, Sverige. Palme beskrev då denne som "min vän Jalloud".[35]

Under en presskonferens den 27 maj 1980 kommenterade Palme utvecklingen i Iran efter Ruhollah Khomeinis maktövertagande i samband med den Islamiska revolutionen 1979. Palme sa då att Khomeinis regim "med pedantisk noggrannhet försöker bygga upp sina demokratiska institutioner".[36][37]

Olof Palme i media och kultur

Vilgot Sjöman besöker radhuset i Vällingby 1967 för en intervju om klassamhället med Olof Palme till filmen Jag är nyfiken – en film i gult. Sonen Mårten tar plats i knäet.
Olof Palme och Lena Nyman på Guldbaggegalan 1968. Båda medverkade i filmen Jag är nyfiken – en film i gult.

Palmes politiska gärning hyllas i flera sånger, bland annat "På mäster Olofs tid", skriven av den svenske vissångaren Björn Afzelius, och "To skud i Stockholm" av den danska rockmusikern Lars Lilholt. Palmes politiska gärningar kritiseras i flera sånger av proggbandet Freedom Singers. Den svenska hiphopgruppen Looptroop spelade 1998 en låt med namnet "Jag sköt Palme" där de bland annat påstår att det var "Looptroopterrorister som sköt statsministern". Låten är en cover på den amerikanska gruppen Non Phixions låt "I Shot Reagan".

Palme medverkade i en intervju i Jag är nyfiken – en film i gult (1967) och i barnprogrammet Från A till Ö under 1970-talet. I avsnittet där det okända ordet var demokrati medverkade Palme med en förklaring.

Den 14 september 2012 hade dokumentärfilmen Palme biopremiär. Den 25 december 2012 sändes första delen av tre i SVT av en dokumentärserie om Olof Palme, som är en förlängd version av dokumentärfilmen innehöll bland annat extramaterial.[38]

2012 anmälde Mårten Palme filmen Call Girl eftersom vissa ansåg att den sexköpande statsministern som figurerar i filmen har likheter med Olof Palme. Åtalet lades ned efter att viss klippning av filmen gjordes.[39]

Olof Palme - En levande vilja: Tal och intervjuer är en ljudbok utgiven på CD med ett urval av Palmes tal och intervjuer. Sven Ove Hansson och Kjell Larsson har gjort urval ur SVT:s arkiv, riksdagens arkiv och arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Talboken gavs ut av Olof Palmes minnesfond i samband med 10-årsminnet av hansdöd. Vinsten från försäljningen av talboken gick till fonden. Ett urval av Palmes tal finns på sidan Olof Palmes tal.

Palme finns avbildad på svenska frimärken som utkom i april 1986.[40]

Enligt mjölkproducenten Arla kunde Palme inte svara på frågan vad en liter mjölk kostade, varvid Hasse och Tage gjorde den klassiska Lindemansketchen i revyn Under dubbelgöken från 1979/80: ”2:15 kr för en liter mjölk, det var det jävligaste. Det hade jag inte en a-aning om…”[41]

Organisationer, fonder och priser instiftade efter Olof Palme

Olof Palmes minnesfond instiftades av Olof Palmes familj och den socialdemokratiska partistyrelsen för internationell förståelse och gemensam säkerhet samt för att hedra hans minne.[42]

Sedan 1987 utdelas Olof Palmepriset varje år till dem som gjort insatser i Olof Palmes anda.

Palmes internationella center bildades 1992 av KF, LO och Socialdemokraterna för att hedra hans minne. Palmecentret arbetar i Olof Palmes anda för demokrati, mänskliga rättigheter och fred.

Priser, ordnar och utmärkelser

Palmes bostäder

Kuriosa

  • Olof Palme var under barndomen granne med Daniel Bildt, far till Carl Bildt.

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ [a b c] 1969, Olof Palmes arkiv (drivs av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek), http://www.olofpalme.org/personen/kronologi/1969/, läst 23 juni 2014 
  2. ^ Nordstrom, Byron (2000) (på engelska). Scandinavia Since 1500. University of Minnesota Press. sid. 347. ”The February 1986 murder of Sweden's Prime Minister Olof Palme near Sergelstorget in the middle of Stockholm's downtown shocked the nation and region. Political assassinations were virtually unheard-of in Scandinavia” 
  3. ^ [a b c d e f] Castelius, Olle (28 februari 2006). ”Palme i dag: En kultfigur”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10770530.ab. Läst 23 oktober 2012. 
  4. ^ Palme, Catharina (1999). Somrarna på Skangal. Stockholm: Nordiska museet. Libris 7603850. ISBN 91-7108-457-6 [sidnummer behövs]
  5. ^ Pernilla Fagerström (6 oktober 2013): Palmes radhus i Vällingby till salu. Mitt-i. Hämtat 2017-05-29.
  6. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 5 november 2013. https://web.archive.org/web/20131105221848/http://www.svt.se/vem-tror-du-att-du-ar/se-program/. Läst 4 november 2013. 
  7. ^ Berggren & Forsell 2016, s. 28.
  8. ^ Berggren & Forsell 2016, s. 33.
  9. ^ Berggren & Forsell 2016, s. 38.
  10. ^ Vem är det: svensk biografisk handbok. 1985. Stockholm: Norstedt. 1984. sid. 874. Libris 3681527. ISBN 91-1-843222-0. http://runeberg.org/vemardet/1985/0874.html 
  11. ^ Kokk, Enn (27 februari 2006). ”Till minnet av Olof Palme”. Enn.kokk.se. http://enn.kokk.se/?p=22. Läst 6 maj 2009. 
  12. ^ Rynhag, Kjell/TT (21 februari 2011). ”130 har erkänt Palmemordet”. Göteborgs-Posten. http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.556356-130-har-erkant-palme-mordet. Läst 23 november 2011. 
  13. ^ Carlbom, Mats (25 februari 2006). ”Så såg Olof Palmes värld ut”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=524522. Läst 6 maj 2009. 
  14. ^ [a b c d e] http://www.tns-sifo.se/rapporter-undersokningar/valjarbarometern
  15. ^ ”Gruvstrejken”. Gruvstrejken.se. http://www.gruvstrejken.se/. 
  16. ^ ”Det svenska valet 1976.”. Zetterberg.org. http://www.zetterberg.org/Indikator/i7611.htm. 
  17. ^ [a b c d] Andersson, Stellan, Olof Palme och Vietnamfrågan 1965–1983, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, http://www.olofpalme.org/ingangar/tema/vietnam/, läst 27 februari 2015 
  18. ^ '. Sveriges Radio. P1. 25 augusti 1965.
  19. ^ Palme, Med egna ord, 1977
  20. ^ Ahlmark 1997, s. 163.
  21. ^ Riksdagens protokoll 1982/83:98, Sveriges riksdag, 6 mars 1982, http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Kammaren/Protokoll/Riksdagens-protokoll-1982839_G60998/?html=true, läst 27 februari 2015 
  22. ^ Palme, Olof (1987), En levande vilja, Stockholm: Tiden, s. 358, ISBN 91-550-3225-7 
  23. ^ [a b c] ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 24 september 2015. https://web.archive.org/web/20150924120057/http://www.socialdemokraterna.se/upload/webbforalla/ak/malmo/dokument/Tal%20under%20Kubabesoket%201975%20OP.pdf. Läst 4 september 2015. 
  24. ^ Ahlmark 1997, s. 191.
  25. ^ [a b] Ahlmark 1997, s. 192.
  26. ^ Aftonbladet, 30 juni 1984 
  27. ^ Ohlsson, Per T. (1 juli 1984), Expressen 
  28. ^ Svenska Dagbladet, 2 juli 1984 
  29. ^ Jönsson, Per (3 juli 1984), ”Två Tyskland och Palme”, Dagens Nyheter: 2 
  30. ^ [a b c] Ahlmark 1997, s. 196.
  31. ^ Ahlmark 1997, s. 197.
  32. ^ Ahlmark 1997, s. 202.
  33. ^ Ahlmark 1997, s. 203.
  34. ^ Ahlmark 1997, s. 204.
  35. ^ Ahlmark 1997, s. 200.
  36. ^ Ahlmark 1997, s. 207.
  37. ^ Ringberg, Åke (13 november 1980), ”"Oavgjort krig" ger hopp om framgång”, Dagens Nyheter: 12 
  38. ^ ”Palme – älskad och hatad”. SVT Dokumentär. SVT. 6 december 2012. http://www.svt.se/palme/palme-alskad-och-hatad. Läst 26 december 2012. 
  39. ^ Thurfjell, Karin (12 november 2012). ”Mårten Palme om Call girl: Oacceptabelt och brottsligt”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/kultur/marten-palme-oacceptabelt-och-brottsligt_7662188.svd. Läst 24 juni 2013. 
  40. ^ ”H367 Olof Palme 1927 – 1986”. Häftessamlarna.se. http://häftessamlarna.se/?page_id=2488. Läst 12 januari 2014. 
  41. ^ Sahlberg, Lotta. ”Mjölkkriget”. Arla Foods. http://www.arla.se/bondeagda-arla/om-oss/arlas-historia/mjolken-i-samhallet/mjolkkriget/. Läst 6 december 2016. 
  42. ^ ”Om fonden”. Olof Palmes minnesfond. http://www.palmefonden.se/index.php?sid=1&pid=20. Läst 24 juni 2013. 
  43. ^ ”LIST OF THE RECIPIENTS OF THE JAWAHARLAL NEHRU AWARD” (på engelska). Indian Council for Cultural Relations. http://www.iccrindia.net/jnawardlist.html. Läst 24 juni 2013. 
  44. ^ ”Recipients of the Order of the White Lion” (på engelska). The Times of India. http://timesofindia.indiatimes.com/topiclist/Recipients-of-the-Order-of-the-White-Lion. Läst 24 juni 2013. 
  45. ^ ”List” (på engelska). Pragborgen. http://www.hrad.cz/en/czech-republic/state-decorations/order-of-the-white-lion/list.shtml. Läst 12 januari 2014. 
  46. ^ ”Postum utmärkelse till Olof Palme”. Dagens eko. Sveriges Radio. 10 december 2002. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=157552. Läst 24 juni 2013. 

Tryckta källor

Vidare läsning

Externa länkar



Företrädare:
Gösta Skoglund 		Sveriges kommunikationsminister
1965–1967 		Efterträdare:
Svante Lundkvist
Företrädare:
Ragnar Edenman 		Sveriges ecklesiastikminister
1967–1968 		Efterträdare:
Sig själv
Sveriges utbildningsminister
Efterträdare:
Sven Moberg
Sveriges skolminister
Efterträdare:
Alva Myrdal
Sveriges kyrkominister/
Företrädare:
Sig själv
Sveriges ecklesiastikminister 		Sveriges utbildningsminister
1968–1969 		Efterträdare:
Ingvar Carlsson
Företrädare:
Tage Erlander 		Socialdemokraternas partiledare
1969–1986
Sveriges statsminister
1969–1976 		Efterträdare:
Thorbjörn Fälldin
Företrädare:
Thorbjörn Fälldin 		Sveriges statsminister
1982–1986 		Efterträdare:
Ingvar Carlsson


v • r
Sveriges socialdemokratiska arbetareparti
Ledarskap
Partiledare
Partisekreterare
Gruppledare
I regeringsställning
Associerade organisationer
Organisationer och företag
Historia och relaterade ämnen
1Koalitionsregering under Liberala samlingspartiet · 2Koalitionsregering med Bondeförbundet · 3Samlingsregering med Bondeförbundet, Folkpartiet och Högerpartiet · 4Koalitionsregering med Miljöpartiet
Auktoritetsdata


Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Olof_Palme&oldid=42322261”