Kongo-Kinshasa

Redigera länkar
Från Wikipedia
Version från den 25 juni 2017 kl. 17.24 av InternetArchiveBot (Diskussion | Bidrag) (Räddar 0 källor och märker 1 som döda. #IABot (v1.4beta3))
 Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2009-10)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.
Den här artikeln handlar om Demokratiska republiken Kongo, som har Kinshasa som huvudstad. För Republiken Kongo, som har Brazzaville som huvudstad, se Kongo-Brazzaville.

Demokratiska republiken Kongo
République Démocratique du Congo
Flagga Statsvapen
Valspråk: Justice – Paix – Travail (franska för Rättvisa – fred – arbete)
Nationalsång: Debout Congolais
läge
Huvudstad
(även största stad) 		Kinshasa
Officiellt språk Franska (Officiellt)
Lingala, kikongo, swahili och tshiluba (Nationella språk)
Statsskick Semipresidentiell republik
 -  President Joseph Kabila
 -  Premiärminister Bruno Tshibala
Självständighet från Belgien 
 -  Erkänd 30 juni 1960 
Area
 -  Totalt 2 345 410 km² (12:e)
 -  Vatten (%) 3,3 %
Befolkning
 -  2014 års uppskattning 77 433 744[1] (18:e)
 -  Befolkningstäthet 33 inv./km² (182:e)
BNP (PPP) 2005 års beräkning
 -  Totalt $46 491 miljoner (78:e)
 -  Per capita $774 
Valuta Kongolesisk franc (CDF)
Tidszon UTC+1 till UTC+2
Topografi
 -  Högsta punkt Pic Marguerite på Mont Ngaliema, 5 110 m ö.h.
 -  Största sjö Tanganyikasjön
 -  Längsta flod Kongofloden
Nationaldag 30 juni
Nationalitetsmärke DRC
Landskod CD, COD, 180
Toppdomän .cd
Landsnummer 243

Demokratiska republiken Kongo, ofta kallad Kongo-Kinshasa (franska: République Démocratique du Congo), är en stat i Centralafrika. Det är det till ytan näst största landet i Afrika och gränsar i norr till Kongo-Brazzaville, Centralafrikanska republiken och Sydsudan, i öster till Uganda, Rwanda, Burundi och Tanzania, i söder till Zambia och Angola och har i väster en liten kustremsa vid Kongoflodens mynning mot Atlanten, endast 37 kilometer lång. Demokratiska republiken Kongo har den fjärde största befolkningen i Afrika.[2]

Föregående statsbildningar med samma gränsdragningar inkluderar Kongostaten, Belgiska Kongo, Kongo-Léopoldville och Zaire.

Historia

Huvudartikel: Demokratiska republiken Kongos historia

Förkolonial historia

Bevis finns för att människor bosatte sig i Kongobäckenet för ca 80 000 år sedan.[3] Det första kända större riket i vad som idag är Demokratiska republiken Kongo var Kongoriket, grundat omkring 1400, vilket täckte södra Kongo och norra nuvarande Angola. Den första europé som kom till området var den portugisiska sjöfararen Diogo Cão som 1482 anlände till Kongoflodens utlopp. Kongoriket hade kontakter med Kungariket Portugal från slutet av 1400-talet då dess kung konverterade till kristendom och antog namnet João I. Några decennier senare kom utbytet mellan de båda staterna att handla mer om slavhandeln än om religion. Kongoriket levde kvar till slutet av 1800-talet, trots ett par större inbördeskrig och en del utbrytarrörelser. Det gick slutligen under i samband med den belgiska koloniseringen. I de östra delarna av dagens Kongo-Kinshasa härjade under 1800-talet arabiska slavhandlare och regionen utgjorde del av de handelsnät som sträckte sig från Östafrika.[4]

Kolonialtiden

År 1870 lät kung Leopold II av Belgien inta Kongodeltat och tvinga dess lokalbefolkning till slavarbete. Naturtillgångar som elfenben och gummi skövlades. 1874-78 genomförde John Rowland (också känd som sir Henry Morton Stanley) upptäcktsresor i landet och 1878 nåddes även en kolonial överenskommelse mellan britterna och Leopold II angående Kongo. Vid Kongokonferensen 1884-85 beslutades att ett enormt territorium innefattande hela Kongobäckenet, med dagens gränsdragning, skulle tillfalla en "neutral part" istället för de etablerade kolonialmakterna. Denna neutrala part var Internationella Kongosällskapet som indirekt ägdes av just kungen av Belgien. Kongofristaten bildades och utvecklas till kung Leopolds personliga koloni, via privatägda europeiska bolag och legosoldater i Force Publique exploaterades Kongos naturrikedomar genom att använda lokalbefolkningen som slavar. Den officiella målsättningen var att skapa ett frihetligt mönsterrike i Kongofristaten. I verkligheten var målet att berika sig med vilka medel som helst och det skulle senare visa sig att den belgiske kungens rovdrift på naturtillgångarna, främst naturgummi och elfenben, hade halverat landets befolkning – ett folkmord på cirka 10 miljoner människor.[5]

Internationella protester och ramaskri i den europeiska pressen ledde till att Leopold II tvingades överlämna Kongo till den belgiska staten som år 1908 övertog förvaltningen av vad som därefter kallades Belgiska Kongo. Likt andra europeiska kolonier fanns inga som helst demokratiska institutioner i Belgiska Kongo och det politiska styret stod direkt under den belgiska kolonialministern i Bryssel som ledde ett råd för koloniala angelägenheter. Den dagliga administrationen av kolonin sköttes av en generalguvernör i Boma. Mycket av kolonins afrikanska befolkning underkastades tvångsarbete på plantager och i gruvor ägda av europeiska företag och investeringar i infrastruktur gjordes främst för att främja råvaruexporten. Skolsystemet dominerades av Katolska kyrkan och svarta afrikaner tilläts erhålla en grundläggande utbildning men förhindrades systematiskt i enlighet med den strikta koloniala rassegregationen att söka till högre utbildning. Överallt i samhället behandlades vita kolonister som överlägsna den inhemska befolkningen.[6] Mot slutet av 1950-talet ökade kraven på grundläggande politiska rättigheter för svarta afrikaner. Belgien genomförde, om än motvilligt, vissa smärre reformer. 1959 tvingades Belgien att acceptera självständighet för Kongo. Rundabordssamtal mellan inhemska politiska ledare och representanter för kolonialstyret följde året därpå och 1 juli 1960 förklarades Republiken Kongo (allmänt kallat Kongo-Léopoldville för att särskilja det från grannlandet med samma namn i norr) självständigt.

Kongokrisen och Mobutu-eran

Mobutu Sese Seko, president 1965-1997.

I maj 1960 hölls det första parlamentsvalet i Kongo och största parti blev vänsternationalistiska MNC och högersinnade Alliance des Bakongo. Joseph Kasavubu från Alliance des Bakongo utsågs till president och Patrice Lumumba från MNC till premiärminister. Den nya statsbildningen kastades omedelbart ut i djup politisk kris, först gjorde arméstyrkor landsomfattande myteri och sedan utropade de mineralrika provinserna Katanga och Sydkasai sin självständighet. Kongokrisen kom att bli en av de svåraste internationella konflikterna på 1960-talet; den forna kolonialmakten Belgien vägrade att släppa de ekonomiska intressena i Katanga vilket ledde till direkt stöd till separatisterna, och oenigheterna eskalerade mellan president Kasavubu (som föredrog nära relationer med USA) och premiärminister Lumumba (som tvingades be Sovjetunionen om hjälp för att slå ner separatistupproren). FN-insatsen ONUC varade fram till år 1964 och hade bl a inslag av svensk trupp. Krisen utmynnade i arméchefen general Joseph-Desiré Mobutus militärkupper med stöd av CIA, först 1961 och sen igen 1965. De olika upproren krossades av Mobutu som etablerade ett djupt korrumperat enpartisystem i landet, som 1966 bytte namn till Demokratiska republiken Kongo.[1]

General Mobutu påbörjade ett kulturellt reformprogram med syfte att förkasta koloniala influenser och återgå till det "afrikanska ursprunget". Detta program, Authenticité, tog sig bl a uttryck i de namnbyten som genomfördes för flera kongolesiska städer: Léopoldville blev Kinshasa, Stanleyville blev Kisangani, Elisabethville blev Lubumbashi etc. Sjöarna Albertsjön och Edwardsjön på gränsen mot Uganda bytte namn till Mobutusjön och Idi Aminsjön. År 1971 bytte Mobutu åter namn på landet, denna gång till Republiken Zaire, efter Kongoflodens nya namn (Zairefloden). Själv antog han personnamnet Mobutu Sese Seko Kuku Ngbendu wa za Banga ("Den allsmäktige krigaren som tack vare sin uthållighet och oändliga vilja att vinna går från seger till seger och lämnar eld i sitt spår"), normalt förkortat till Mobutu Sese Seko. Förnamnet Joseph strök han som varande alltför europeiskt. Mobutu överförde i början av 1970-talet utländska koncessioner i landet till sina allierade som i sin tur helt enkelt auktionerade ut företagens egendom och sedan lät dem gå under medan de anställda kongoleserna kastades ut i arbetslöshet och fattigdom. Hela statsapparaten genomsyrades av djup korruption, Zaire blev typexemplet på en kleptokrati och av landets stora utvecklingslån från t.ex. IMF gick det mesta rakt ner i Mobutus egna fickor.[7] General Mobutu stöddes under hela kalla kriget främst av USA och Belgien och satt säkert vid makten ända till 1990-talet.

Krigen på 1990-talet

Huvudartiklar: Första Kongokriget och andra Kongokriget
Konfliktområden och utländska parter i andra Kongokriget.

1993 ledde etniska strider i Masisi och statskuppen i Burundi till att 80 000 människor begav sig på flykt varav många hamnade i flyktingläger i Södra Kivu-provinsen i östra Zaire. I efterdyningarna av folkmordet i Rwanda kom över en miljon rwandiska flyktingar, mestadels från folkgruppen hutu som hade jagats bort när Rwandiska patriotiska fronten tog över det lilla grannlandet i öster, till Zaires östligaste provinser. Blandat med flyktingarna var gärningsmän från folkmordet, hutumiliser som från 1995 nyttjade de enorma flyktinglägren i Zaire som baser för nattliga räder in i Rwanda. Våldet i Rwanda spred sig till Zaire och 300 000 människor tvingades fly från sina hem. Konflikten eskalerade till första Kongokriget och skakade Mobutus då redan försvagade styre. Rebellgruppen AFDL under Laurent Kabila, som till stor del bestod av tutsimilis, tog till vapen mot president Mobutu och jagade honom i landsflykt den 17 maj 1997. Landet återtog namnet Demokratiska republiken Kongo och Laurent Kabila blev president.

Redan 1998 bröt krig återigen ut i Kongo: Andra Kongokriget kom att vara i fem år och resulterade i hundratusentals döda. Det började efter att Laurent Kabilas forna allierade, regeringarna i Rwanda och Uganda, vände sig emot honom och stödde den tutsidominerade rebellrörelsen RCD:s försök till uppror. Militär skickades till Kabilas försvar från Angola, Zimbabwe, Namibia, Tchad och Sudan och försöket att avsätta regeringen misslyckades. Tillströmningen av utländska styrkor och delningen av landet i rivaliserande maktzoner gav konflikten namnet "Afrikas första världskrig". Trots flera försök att få till stånd fred upphörde inte stridigheterna. Den 10 juli 1999 undertecknades ett vapenstillestånd i Lusaka och alla de utländska truppinsatserna ersattes av FN:s fredsbevarande styrka MONUC. Mindre strider pågick även efter detta. Kabila mördades den 16 januari 2001 och hans son Joseph Kabila utnämndes till statschef tio dagar senare. I oktober 2002 fick Kabila de rwandiska styrkorna att dra sig tillbaka från östra delen av landet och två månader senare skrev samtliga stridande parter under ett fredsavtal. Genom en provisorisk författning som antogs 4 april 2003 sattes formellt punkt för det krig som pågått sedan 1998. Författningen stadgade att landet under högst två och ett halvt år skulle styras av en samlingsregering med i princip alla betydande politiska krafter representerade.

Nya konflikter under 2000-talet

Unicef distribuerar mat i Goma, november 2008.

Respekten för fredsavtalet och den provisoriska författningen var på sina håll ganska begränsad, och nya konflikthärdar blossade snabbt upp i Kongos östra provinser. Decenniers vanstyre och en svagt utvecklad nationskänsla i den kolonialt skapade, konstlade statsbildningen har fortsatt att försvåra en stabil, fredlig utveckling. 2005 gjordes ändå vissa framsteg genom en ny författning (trädde formellt ikraft i februari 2006) som banade väg för president- och parlamentsval som hölls den 30 juli 2006.[8][9] Presidentvalet vanns av sittande presidenten Joseph Kabila vilket ledde till att oppositionsledaren Jean-Pierre Bembas anhängare att drabba samman med presidentens styrkor under hösten innan polis och FN-styrkor lyckades lugna situationen. Våldsamma kravaller bröt ut igen i januari 2007 i den västra provinsen Kongo-Central efter att oppositionen förlorade guvernörsvalet där och anklagade president Kabila för att köpa röster.[10]

Förutom politiska stridigheterna mellan president Kabila och oppositionen har diverse regionala konflikter fortsatt att pågå oavbrutet sedan andra Kongokrigets slut medan nya konflikter har brutit ut vid sidan om de gamla. Den före detta arméofficeren Laurent Nkunda inledde år 2006 ett uppror i östra Kongo mot regeringen med förevändningen att skydda tutsifolket i regionen mot de hutumiliser som fortfarande fanns där, en motivering som fick gehör av Rwandas regering.[11] Samtidigt pågick en konflikt mellan främst folkgrupperna hema och lendu i den guldrika Ituriprovinsen i nordost,[12] en konflikt som mellan 1999 och 2006 tagit uppemot 60 000 liv.[13] Upproret, kallat Kivukonflikten, har präglats av rekrytering av barnsoldater och anklagelser om att rebellerna bara vill ha kontroll över naturrikedomarna i de östra provinserna.[14] I början av 2009 allierade sig de forna fienderna Kongo och Rwanda och gjorde gemensam sak mot rebellgrupperna.

Geografi

Demokratiska republiken Kongo

Kongo är beläget vid ekvatorn i Afrika och gränsar till (medurs från sydväst) Angola, Atlanten, Kongo-Brazzaville, Centralafrikanska republiken, Sydsudan, Uganda, Rwanda, Burundi, Tanzania (över Tanganyikasjön), och Zambia. Landet ligger mellan latitud 6° N och 14° S, och longitud 12° och 32° E. En tredjedel ligger norr om ekvatorn och två tredjedelar söder om. Kongos yta, 2 345 408 kvadratkilometer, är något större än Spanien, Frankrike, Tyskland, Sverige och Norge tillsammans.

Som ett resultat av läget vid ekvatorn har Kongo hög nederbörd och den högsta frekvensen av åska i världen. Den årliga nederbörden kan uppgå till 2000 millimeter på vissa ställen, och Kongos regnskogsområde är världen näst största (efter Amazonas regnskog). Den obrutna skogsregionen innefattar större delen av Kongoflodens avrinningsområde, som sluttar mot Atlanten i väster. Regnskogen omfattar området mellan 4° N och 5° S och är omgivet av savann i söder och sydväst, berg och högplatåer i väster och täta gräsmarker längsmed Kongofloden i norr. Längst österut ligger den ständigt snötäckta bergskedjan Ruwenzori.

Kongofloden och dess bifloder upptar nästan hela landet. De viktigaste bifloderna är Kasai, Sangha, Oubangui (även skriven som Ubangi), Aruwimi och Lulonga, och tillsammans med huvudfloden utgör de ryggraden i Kongos transportväsende, då landet i stor utsträckning saknar farbara vägar.

Kongofloden rinner upp i bergskedjorna Ruwenzori, Virunga och Itombwe som ligger på västra sidan av det Östafrikanska gravsänkesystemet, samt i Tanganyikasjön och Mwerusjön. Floden rinner i stort sett rakt västerut från Kisangani strax nedanför Boyomafallen, böjer sedan gradvis av mot sydväst, förbi Mbandaka, flyter ihop med Ubangi och Kasai, och rinner ut i Pool Malebo. Huvudstaden Kinshasa och Brazzaville ligger på motsatta sidor av floden vid poolen.

Därefter smalnar floden av och flyter i katarakterna vid Ingafallen innan den rinner ut i Atlanten vid Matadi och Boma. Kongofloden har det näst största flödet av någon flod i världen (efter Amazonas). Flodmynningen och en 45 km bred landremsa vid dess norra strand är Kongos enda kust mot havet.

I bergskedjorna i väster finns på grund av det tektoniska läget flera aktiva vulkaner. Geologiska processer i området skapar också de berömda afrikanska stora sjöarna, varav tre ligger på Kongos östra gräns: Albertsjön, Edwardsjön och Tanganyikasjön.

Naturtillgångar

Kongo-Kinshasa är ett av Afrikas rikaste länder med hänsyn till naturtillgångarna. Mest kända är koppartillgångarna i provinsen Katanga, men i landet finns även tillgångar på diamanter, kobolt, guld, kadmium, petroleum, silver, zink, mangan, tenn, germanium, uran, radium, bauxit, järnmalm och kol. Timmer, ädelträ, palmolja och kautschuk utvinns ur skogstillgångarna. År 1959 stod Kongo för 9 % av världens kopparproduktion, 49 % av dess kobolt och 69 % av dess industridiamanter.[källa behövs] Landet har även betydande vattenkraft. Coltan är det vardagliga namnet för kolumbit-tantalit, en malm som bland annat innehåller de ovanliga grundämnena niob och tantal. Mineral som innehåller koncentrationer av tantal kallas vanligen 'tantalit'[1]. Coltan är ett mattsvart mineral.

Coltan har angivits som en bidragande orsak till kriget i Kongo[2], en konflikt som har lett till runt 4 miljoner döda. Rwanda och Uganda exporterar för närvarande stulen coltan från Kongo till länder i nord (i synnerhet Kina), där malmen används för att utvinna tantal som sedan 1960-talet använts i högkvalitativa elektrolytkondensatorer. Sådana används idag exempelvis i mobiltelefoner, persondatorer, och dvd-spelare.[3] Coltanbrytning i känsliga biotoper leder också till omfattande miljöförstöring och anses utgöra ett hot mot vissa arter av gorillor.

Klimat och miljö

Klimatet är tropiskt och norr om ekvatorn infaller regntiden mellan april och oktober, söder om ekvatorn mellan november och mars. I höglänta inlandsområden är det svalare. I södra delen av landet förekommer längre torrperioder. Kongofloden kan svämma över under regntiden. I Great Rift Valley finns aktiva vulkaner.

Några av Kongo-Kinshasas miljöproblem är att tjuvjakt hotar de vilda djuren, att vattnet är förorenat och att alltför kraftig skogsavverkning leder till jorderosion. Större delen av Kongo-Kinshasa saknar naturskydd, men landet har dock ett av världens största regnskogsreservat, Salonga (36 000 km²).

Politik

Landets statsskick är enligt 2006 års författning baserat på ett semipresidentiellt system där republikens statschef (Kongo-Kinshasas president) utser en premiärminister baserat på vilket parti som kan samla en majoritet i parlamentets underhus, Nationalförsamlingen. Premiärministern och kabinettet är ansvariga inför Nationalförsamlingen. Presidentval hålls var femte år i samband med allmänna val till Nationalförsamlingen. Enligt författningen skall parlamentets överhus, Senaten, väljas efter val till provinsförsamlingarna (Senaten väljs indirekt av provinsförsamlingarna) men på grund av att de administrativa reformer som skrevs in i författningen aldrig verkställdes har nya provinsval skjutits upp och därmed har den nuvarande Senatens mandatperiod överskridits med tre år.[15]

2006 års författning innebar en kraftig decentralisering av den politiska administrationen i landet där de 26 nya provinserna erhöll utökade befogenheter till självbestämmande. Trots detta räknas landet inte som en federal stat och presidenten och centralregeringen behåller stort inflytande över provinserna. Sedan självständigheten har samtliga av landets författningar föreskrivit en enhetsstat men samtidigt på ett otydligt och inkonsistent sätt inkluderat diverse federala inslag vilket har bidragit till motsättningar mellan den nationella och regionala beslutsfattandenivån.[16][17]

Ekonomi

Viktigare transportvägar i Kongo.

Demokratiska republiken Kongo har egentligen stora förutsättningar att bli ett välmående land, men krig och korruption under många år har dramatiskt försämrat ekonomin. Skatteintäkterna är låga, statens utgifter höga och utlandsskulden växer. Folket lider av hungersnöd och sjukdomar. Med hjälp av bland annat IMF och Världsbanken ska man försöka vända den ekonomiska utvecklingen, den informella sektorn stora storlek gör detta svårt, mycket ekonomisk verksamhet sker utan statens inblandning. Kongo-Kinshasa är världens fattigaste land sett till dess BNP per capita.[förtydliga]

Järnvägs- och vägnätet är i dåligt skick. En stor del transporter sker på floderna. Nästan all elektricitet framställs av vattenkraft.

År 2009 hade Kongo-Kinshasa en bruttonationalprodukt (köpkraftsparitet) på 21 393 000 000 internationella dollar.[18] Landets BNP (PPP) per capita låg samma år på 330,284 internationella dollar.[19]

Administrativ indelning

Huvudartikel: Kongo-Kinshasas provinser

Demokratiska republiken Kongo är indelat i elva provinser: Kinshasa, Bandundu, Équateur, Orientale, Kasai-Occidental, Kasaï-Oriental, Katanga, Bas-Congo, Maniema, Norra Kivu och Södra Kivu. Enligt den nuvarande författningen från 2006 skall landet delas upp i 25 provinser samt huvudstaden Kinshasa. Denna omfattande reform av landets administrativa enheter skulle ha genomförts senast tre år efter författningens ikraftträdande men hittills har så inte skett och de gamla provinserna består.[20][21]

Lista över Kongo-Kinshasas provinser

Karta över Demokratiska republiken Kongo med de elva provinserna utmärkta.
Nr Namn Huvudstad Yta
(km²)		 Befolkning
(uppskattad 1994)		 Befolkning
(uppskattad 1998)
1 Bandundu Bandundu 295 658 4 907 673 5 201 000
2 Bas-Congo Matadi 53 920 2 578 299 2 835 000
3 Équateur Mbandaka 403 292 4 789 307 4 820 000
4 Kasaï-Occidental Kananga 154 742 3 117 305 3 337 000
5 Kasai-Oriental Mbuji-Mayi 170 302 3 778 151 3 830 000
6 Katanga Lubumbashi 496 877 5 602 178 4 125 000
7 Kinshasa Kinshasa 9 965 4 657 061 4 787 000
8 Maniema Kindu 132 250 1 048 000 1 246 787
9 Norra Kivu Goma 59 483 3 546 000 3 564 434
10 Orientale Kisangani 503 239 5 426 715 5 566 000
11 Södra Kivu Bukavu 65 070 3 093 000 2 837 779
Total 2 344 798 42 545 000 42 150 000

[22]

Demografi

Aids är ett stort hälsoproblem och 2001 var nästan 5 % av den vuxna befolkningen smittad vilket innebär 1,3 miljoner människor. Fram till samma år hade 120 000 människor dött i sjukdomen

Religion

Officiellt är 80 % av Kongos befolkning kristen. Landets största trossamfund är den romersk-katolska kyrkan med över 30 miljoner medlemmar. Omkring 30 % av invånarna är protestanter. De flesta av dessa tillhör Église du Christ au Congo (ECC). 10 % är kimbanguister.

Islam samlar knappt 5 % av kongoleserna och ungefär lika många tillämpar olika former av animism eller synkretism.

Internationella rankningar

Organisation Undersökning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2016 163 av 179
World Bank Group Doing Business Report 2016 184 av 189
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2016 152 av 173
Transparency International Korruptionsindex 2015 147 av 180
FN:s utvecklingsprogram Development Index 2015 176 av 179

Se även

Externa länkar

Referenser

Noter

  1. ^ [a b] Central Intelligence Agency (2014). ”Congo, Democratic Republic of the”. The World Factbook. Langley, Virginia: Central Intelligence Agency. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/cg.html. Läst 29 april 2014. 
  2. ^ http://www.dn.se/nyheter/varlden/sydsudan-blev-fn-medlem
  3. ^ Yellen, JE; AS Brooks, E Cornelissen, MJ Mehlman and K Stewart (28 April 1995). ”A middle stone age worked bone industry from Katanda, Upper Semliki Valley, Zaire”. Science 268 (5210): sid. 553–556. doi:10.1126/science.7725100. PMID 7725100. http://www.sciencemag.org/content/268/5210/553. 
  4. ^ The East African slave trade. BBC World Service | The Story of Africa.
  5. ^ Osborn, Andrew (30 juli 2002). ”Belgium confronts its colonial demons”. The Guardian (London). http://www.guardian.co.uk/world/2002/jul/18/congo.andrewosborn. 
  6. ^ Turner, Thomas (2007). The Congo Wars: Conflict, Myth, and Reality (2nd). London: Zed Books. sid. 29. ISBN 978-1-84277-688-9 
  7. ^ Young, C. & Turner, T. (1985) The Rise and Decline of the Zairian State, s. 74; ISBN 978-0-299-10110-7
  8. ^ "List of definitive candidates to the presidential elections" Arkiverad 28 augusti 2006 hämtat från the Wayback Machine., Commission Electorale Indépendante, juli 2006 (franska)
  9. ^ "First results posted in DR Congo", BBC News, 2006-07-31
  10. ^ At least 37 killed in west Congo violence av Joe Bavier, The Washington Post, 1 februari 2007.
  11. ^ Stephen Kinzer, The Guardian, 3 november 2008
  12. ^ Uppsala Conflict Data Program Conflict Encyclopedia, Conflict Name: Hema – Lendu, Conflict Summary, Non-state Conflict
  13. ^ "Eastern DR Congo rebels to disarm", BBC, Published: 2006/11/30 01:39:24 GMT, By Karen Allen, BBC News, Bunia
  14. ^ Johann Hari, Independent, 30 oktober 2008
  15. ^ DR Congo says 2016 presidential vote may be postponed av AFP, Mail Online, 16 januari 2015
  16. ^ Jeanne M. Haskin (2005). The Tragic State of the Congo: From Decolonization to Dictatorship, Algora Publishing, s.180-181
  17. ^ Redie Bereketeab (2014). Self-Determination and Secession in Africa: The Post-Colonial State, Routledge, s.171
  18. ^ ”Report for Selected Countries and Subjects” (på engelska). Internationella valutafonden. http://www.imf.org/external/pubs/ft/weo/2009/01/weodata/weorept.aspx?pr.x=54&pr.y=16&sy=2009&ey=2009&scsm=1&ssd=1&sort=country&ds=.&br=1&c=636&s=PPPGDP&grp=0&a=. Läst 7 augusti 2009. 
  19. ^ ”Report for Selected Countries and Subjects” (på engelska). Internationella valutafonden. http://www.imf.org/external/pubs/ft/weo/2009/01/weodata/weorept.aspx?pr.x=92&pr.y=9&sy=2009&ey=2009&scsm=1&ssd=1&sort=country&ds=.&br=1&c=636&s=PPPPC&grp=0&a=. Läst 7 augusti 2009. 
  20. ^ http://www.congoplanet.com/article.jsp?id=45261671
  21. ^ http://www.africareview.com/News/Impasse%20over%20creation%20of%20new%20DR%20Congo%20provinces/-/825442/935062/-/view/printVersion/-/ybp4wyz/-/index.html[död länk]
  22. ^ Congo Online[död länk]
  23. ^ [a b c d] ”CIA - The World Factbook -- CONGO, DEMOCRATIC REPUBLIC OF THE” (på engelska). The World Factbook. Central Intelligence Agency. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/cg.html. Läst 6 augusti 2009. 
v • r
Länkar till relaterade artiklar
v • r
Afrika
v • r
Afrikanska unionen (AU)
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Kongo-Kinshasa&oldid=40139737”