Bergslagens artilleriregemente

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bergslagens artilleriregemente
(A 9)
Bergslagens artilleriregemente vapen.svg
Vapensköld för Bergslagens artilleriregemente tolkad efter dess blasonering.
Officiellt namn Bergslagens artilleriregemente
Datum 1943–2000
Land Sverige
Försvarsgren Armén
Typ Artilleriet
Roll Utbildningsförband
Storlek Regemente
Efterföljare Artilleriregementet
Del av Milo B (1943–1991)
Milo M (1991–2000)
Högkvarter Kristinehamn
Övningsplats Kristinehamn
Villingsberg
Beskyddare Sankta Barbara
Färger Ljusgrå     
Marsch "Schneidige Truppe" (Lehnhardt)
"Artilleri V" (Ström) [1]
Årsdagar 9 september,
4 decemember
Dekorationer BergartregidrottGM (1944)
BergartregSM (1991)
Tjänstetecken
Sveriges örlogsflagga Naval Ensign of Sweden.svg
Standar m/1945 AM.019989.jpg
Tilläggstecken MILI.009815.jpg

Bergslagens artilleriregemente (A 9), var ett artilleriförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 1943–2000. Förbandet var förlagt inom Kristinehamns garnison i Kristinehamn.[2][3][4]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Inför försvarsbeslutet 1942 föreslog försvarsutredningen i sitt betänkande, vilket presenterades den 2 januari 1942, att ett nytt artilleriregemente skulle sättas upp. Regementet var tänkt att lokaliseras till Örebro och få namnet Närkes artilleriregemente (A 9). Försvarsutredningen hade utgått från att Örebro stad skulle upplåta mark till regementet, och att den totala byggnadskostnaden skulle uppgå till 10 miljoner kronor. Utbildning av värnpliktiga skulle påbörjas i provisoriska lokaler med start den 1 april 1944. Att regementet skulle förläggas till Örebro var dock ingen självklarhet, utan strax efter försvarsutredningen betänkande föreslogs Kristinehamn samt Karlskoga som alternativ.[5]

I mars 1942 förordade Arméchefen Ivar Holmquist då båda alternativen framför Örebro. Dock ansåg han att om det tilltänkta skjutfältet i regionen förlades till Villingsberg, borde Karlskoga bli förläggningsort. Örebro stad stred inte nämnvärt för att få regementet till staden, mer än att stadens drätselkammare framhöll att mark kostnadsfritt skulle ställas till förfogande. Något som även Karlskoga stad framförde. Som förläggningsplats framförde Karlskoga platser väster om sjön Möckeln samt i Kilsta i nordvästra Karlskoga. Kristinehamns stad gick betydligt hårdare in i förhandlingen om vilken stad regementet skulle förläggas till. Förutom att kostnadsfritt ställa mark till statens förfogande, skulle även 95 lägenheter uppföras till regementets förfogande. I den mark som staden erbjöd sig att överlåta ingick Presteruds herrgård. Valet stod till sist mellan Karlskoga och Kristinehamn, då Örebros erbjudanden var för dåliga. Valet mellan Karlskoga och Kristinehamn avgjordes till fördel för Kristinehamn, då Kristinehamn hade ett högre allmänt läroverk medan Karlskoga endast hade en samrealskola, detta då skolfrågan ansågs som viktig i valet av förläggningsort.[5]

Den 8 maj 1942 lämnade försvarsministern Per Edvin Sköld in sin proposition där Kristinehamn föreslogs som förläggningsort. Den 17 maj 1942 antog riksdagen regeringens proposition.[5]

Regementet bildades officiellt den 1 juli 1943, i samband med att Carl Årmann utnämndes till regementets första chef.[4] Värnpliktsutbildningen påbörjades den 24 april 1944, då de första rekryterna ryckte in. Regementet sattes till en början upp som ett kårartilleriregemente, då det huvudsakligen tillfördes tung artillerimateriel. Under andra världskriget svarade regementet för en pansardivision med 10,5 cm Haubits m/39, dragen av Terrängbil m/1942 M och 15 cm haubits m/39, dragen av Terrängdragbil m/1942 typ TVC samt en stormdivision med Stormartillerivagn m/43. Den 27 april 1945 invigdes regementet officiellt av Kronprins Gustav Adolf.

I samband med OLLI-reformen, vilken genomfördes inom försvaret åren 1973 och 1975, bildades A-förband, B-förband och C-förband. A-förbanden var regementen som tillfördes ansvaret för ett försvarsområde, och med det blev ett försvarsområdesregemente. Försvarsområdesregementet tillfördes samtidigt mobiliserings- och materialansvaret inom försvarsområdet. Detta medförde att Bergslagens artilleriregemente som ingick i Karlstads försvarsområde kom att bli ett B-förband (utbildningsregemente), medan Värmlands regemente (I 2) sammanslogs den 1 juli 1973 med Karlstads försvarsområde (Fo 52), vilket namnändrades samtidigt till Värmlands försvarsområde, och bildade ett A-förband.[6]

Inför både försvarsbeslutet 1977 och försvarsbeslutet 1982 undantogs Norrlands artilleriregemente från att utredas av Försvarets rationaliseringsinstitut. Vid 1977 års försvarsbeslut undantogs regementet tillsammans med Gotlands artilleriregemente (A 7), Bodens artilleri­regemente (A 8/Fo 63) och Bergslagens artilleriregemente (A 9) av regionalpolitiska skäl. Istället ansåg Försvarets rationaliseringsinstitut att Smålands artilleriregemente (A 6) med Artilleriets kadett- och aspirantskola (ArtKAS) samt miloverkstaden i Jönköping skulle avvecklas. Detta skulle då medföra att grundutbildningskontingenten vid A 6 skulle kunna fördelas på Wendes artilleriregemente (A 3), Bergslagens artilleriregemente (A 9), Norrlands artilleriregemente (A 4) och Bodens artilleriregemente (A 8). Värnpliktsstyrkan vid A 3, A 4 och A 9 skulle då bli tillräckligt stor för att medge grundutbildning av en fältstark bataljon. Dock slutade försvarsbeslutet med att inget artilleriregemente avvecklades i fredsorganisationen.[7] Istället upplöstes och utgick förband inom krigsorganisationen, bland annat 16. arméfördelningen i Karlstad.

Inför 1982 års försvarsbeslut undantogs Bergs­lagens artilleriregemente, Bodens artilleriregemente, Gotlands artilleriregemente, Norrlands artilleriregemente samt Wendes artilleriregemente från granskning gällande att finna en kostnadsreducering inom artilleriet. Bakgrunden till att Bergslagens artilleriregemente undantogs, var på grund av att det var det artilleriförband som hade när­mast till de två största skjutfällen — Älvdalen och Villingsberg. Istället föreslogs en avveckling av Smålands artilleriregemente, och att Artilleriets officershögskola (ArtOHS) skulle omlokaliseras av regionalpoli­tiska skäl till Kristinehamn.[8]

Inför försvarsbeslutet 1992 föreslog regeringen i sin proposition för riksdagen att Värmlands regemente (I 2/Fo 52) och Värmlandsbrigaden (IB 2) skulle omlokaliseras till Kristinehamn. Detta med anledning av att regeringen ville nå ytterligare rationalitet vid produktion av infanteribriga­derna. Den 1 juli 1994 var de båda förbanden Värmlands regemente och Värmlandsbrigaden på plats i Kristinehamn, och etablissementet i Karlstad påbörjade att avvecklas.[9]

I regeringens proposition 1996/97:4, vilken var etapp 2 i försvarsbeslutet 1996, föreslog regeringen en avveckling av Svea artilleriregemente. Detta tillsammans med Livgrenadjärbrigaden (IB 4) och Svea trängkår (T 1), Mellersta arméfördelningen samt försvarsområdesstaben vid Livgrenadjärregementet (I 4/Fo 41). Regeringens viktigaste motiv till valet av Svea artilleriregemente och Svea trängkår, var att de alternativa förbanden Bergslagens artilleriregemente (A 9) och Göta trängkår (T 2) samtliga var samlokaliserade med enheter för central utbildning och utveckling inom respektive funktion.[10]

Genom försvarsbeslutet 2000 ansåg regeringen att endast fyra artilleribataljoner behövdes i den framtida insatsorganisationen. Vad som stod helt klart inför försvarsbeslutet var att Wendes artilleriregemente (A 3) och Gotlands artilleriregemente (A 7) skulle avvecklas. Vilket regemente som skulle behållas i den framtida insatsorganisationen stod mellan Norrlands artilleriregemente (A 8) och Bergslagens artilleriregemente (A 9). Det som talade för att behålla A 8, var direkta närheten till övnings- och skjutfält, samt en möjlig garnisonssamordning och samverkan med främst Norrbottens regemente och Norrbottensbrigaden (MekB 19). Det som talade för en avveckling var stora avstånd och begränsade möjligheter att samöva med huvuddelen av markstridskrafterna och skolor för officersutbildning.[11]

Det som talade för att behålla A 9 i Kristinehamn var närheten till Älvdalens skjutfält samt möjligheten till samövning med ett stort antal förband i södra och mellersta Sverige. Men även att Kristinehamn redan utgjorde ett kompetenscentrum för artillerifunktionen genom Artilleriets stridsskola (ArtSS) som redan var lokaliserad till Kristinehamn. Regeringen valde därmed att föreslå en avveckling av Norrlands artilleriregemente (A 8). Men i samma förslag ansåg regeringen att det var viktigt artilleriförbanden även ges vinterförmåga. Därmed skulle en artilleribataljon behållas i Boden, och inordnas under Norrbottens regemente (I 19).[11]

Men med försvarsbeslutet 2000 kom Bergslagens artilleriregemente att avvecklas den 30 juni, för att den 1 juli 2000 bilda Artilleriregementet (A 9).

Verksamhet[redigera | redigera wikitext]

Under 1990-talet ansvarade regementet för att utbilda fördelningsartilleristab, fördelningsartilleribataljoner samt brigadartilleribataljoner ingående i tredje arméfördelningen och fjärde arméfördelningen.

År 1974 påbörjades försök med Haubits 77, och 1980 påbörjades den första värnpliktsutbildningen på pjäsen. Efter att Smålands artilleriregemente avvecklades den 30 juni 1985, kom Artilleriets officershögskola (ArtOHS) att omlokaliseras till Kristinehamn. Den 26 juni 1985 hölls en inflyttningsceremoni, från den 1 juli 1985 förlades skolan officiellt till regementet.[12]

Utbildningskompanier[redigera | redigera wikitext]

  • Bro kompani – närskydd- och befälsutbildningskompani
  • Kopparberg kompani – ?
  • Noraskog kompani – pjäskompani
  • Lekhyttan kompani – stab och trosskompani
  • Riseberga kompani – pjäskompani
  • Tingvalla kompani – depåkompani
  • Ekeby kompani – skolkompani och utbildning av kompani- och plutonsbefälsvärnpliktiga
  • Ransäter kompani – ?
  • Eda Skans kompani – ?
  • Finnskoga kompani – ?

Förläggningar och övningsplatser[redigera | redigera wikitext]

Förläggning[redigera | redigera wikitext]

När regementet bildades 1943 kom dess första delar på plats till Kristinehamn den 1 november 1943. Staben som var först att sätta upp i Kristinehamn förlades till en villa i stadsdelen Sanna, samt till Frödingestugan på Bryggerivägen 10. Den 1 maj 1944 påbörjades verksamheten officiellt i Kristinehamn. Under 1970-talet utvidgades kasernområdet genom att man uppförde nytt kokhus, pjäsbodar, truppserviceförråd, idrottshall, vårdhall och en ny drivmedelsanläggning. Under början av 1980-talet uppfördes en ny pjäshall, och på 1990-talet uppfördes en ny matsalsbyggnad samt två kaserner. Förvaltningsansvaret över kasernområdet övergick den 1 juli 1994 till Värmlands regemente.

Övningsplatser[redigera | redigera wikitext]

Från den 25 augusti 1944 hade regementet sin huvudsakliga övnings- och skjutplats på Villingsbergs skjutfält. Söder om kasernområdet i Kristinehamn hade regementet sitt närövningsfält. Under 1990-talet anpassades närövningsfältet till mekaniserade fordon, samt att en skjutbana på 600 meter anlades. Den 1 juli 1994 övertog Värmlands regemente förvaltningsansvaret över Villingsbergs skjutfält samt närövningsfältet.

Heraldik & traditioner[redigera | redigera wikitext]

Bergslagens artilleriregementes idrottsmedalj i guld, 8:e storleken.

Bergslagens artilleriregementes vapen har en tvådelad sköld över korslagda kanoner. Den övre halvan av skölden innehåller den örn som symboliserar Värmland och den nedre halvan har ett järntecken som symboliserar Bergslagen.[2]

I samband med att regementet invigdes den 27 april 1945, överlämnade Kronprins Gustav Adolf regementets standar. Regementet övertog även vissa traditioner från Upplands artilleriregemente (A 5), bland annat marschen.[13] Färgen övertogs från Positionsartilleriregementet (A 9).[2]

År 1944 instiftades Bergslagens artilleriregementes idrottsmedalj i guld (BergartregidrottGM). År 1991 instiftades Bergslagens artilleriregementes förtjänstmedalj i silver (BergartregSM).[2]

Artilleriregementet övertog traditionerna från Bergslagens artilleriregemente samt beteckningen A 9.

Förbandschefer[redigera | redigera wikitext]

Regementschefer verksamma från 1943 fram till att regementet omorganiserades den 30 juni 2000.[3]

  • 1943–1946: Carl Årmann
  • 1946–1952: Axel Philipson
  • 1952–1955: Thorsten Berggren
  • 1955–1959: Fredrik Hård
  • 1959–1964: Sven Sandahl
  • 1964–1965: Nils Holmstedt
  • 1965–1974: Sten Claëson
  • 1974–1982: Gösta Mittag-Leffler
  • 1982–1986: Carl Carlsson
  • 1986–1992: Lars Carlson
  • 1992–1994: Kjell Forssmark
  • 1994–2000: Birger Almlöw

Namn, beteckning och förläggning[redigera | redigera wikitext]

Namn
Kungl Bergslagens artilleriregemente 1943-07-01 1974-12-31
Bergslagens artilleriregemente 1975-01-01 2000-06-30
Beteckningar
A 9 1943-07-01 2000-06-30
Förläggningsorter, detachement och övningsfält
Kristinehamns garnison (F) 1943-07-01 2000-06-30
Kristinehamn (Ö) 1944-05-01 2000-06-30
Villingsbergs skjutfält (Ö) 1944-08-25 2000-06-30

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sandberg (2007), s. 199
  2. ^ [a b c d] Braunstein (2005), s. 217–219
  3. ^ [a b] Kjellander (2003), s. 249
  4. ^ [a b] Holmberg (1993), s. 30
  5. ^ [a b c] Lyth, Gustavsson (1993), s. 197-198
  6. ^ ”Kungl, Maj:ts proposition 1973:75”. riksdagen.se. http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/kungl-majts-proposition-angaende-vissa_FW0375. Läst 20 juli 2016. 
  7. ^ ”Regeringens proposition 1977/78:65”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/om-vissaa-organisationsfragor-mm-rorande_G10365. Läst 20 juli 2016. 
  8. ^ ”Regeringens proposition 1981/82:102”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/om-sakerhets--och-forsvarspolitiken-samt_G503102. Läst 20 juli 2016. 
  9. ^ ”Regeringens proposition 1991/92:102”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/totalforsvarets-utveckling-till-och-med-budgearet_GF03102. Läst 20 juli 2016. 
  10. ^ ”Regeringens proposition 1996/97:4”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/totalforsvar-i-fornyelse---etapp-2_GK034. Läst 20 juli 2016. 
  11. ^ [a b] ”Regeringens proposition 1999/2000:30”. riksdagen.se. http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/det-nya-forsvaret_GN0330. Läst 20 juli 2016. 
  12. ^ Holmberg (1993), s. 51
  13. ^ Braunstein (2005), s. 196

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Melcher, Torsten, red (1976). Värmlands regemente 350 år: en jubileumsbok. [Karlstad]: [Regementet]. sid. 203. Libris 182882 
  • Braunstein, Christian (2003). Sveriges arméförband under 1900-talet. Skrift / Statens försvarshistoriska museer, 1101-7023 ; 5. Stockholm: Statens försvarshistoriska museer. Libris 8902928. ISBN 91-971584-4-5 
  • Holmberg, Björn (1993). Arméns regementen, skolor och staber: [en uppslagsbok] : en sammanställning. Arvidsjaur: Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB). Libris 7796532. ISBN 91-972209-0-6 
  • Kjellander, Rune (2003). Sveriges regementschefer 1700-2000: chefsbiografier och förbandsöversikter. Stockholm: Probus. Libris 8981272. ISBN 91-87184-74-5 
  • Sandberg, Bo (2007). Försvarets marscher och signaler förr och nu. Gävle: Militärmusiksamfundet med Svenskt Marscharkiv. ISBN 978-91-631-8699-8 
  • Lyth Einar, Gustavsson Bengt, red (1993). Försvar i Örebro län: 1900-talet. Närkes militärhistoria, 99-0884938-7 ; 3. Örebro: Stift. Nerikes regementen. Libris 7449440. ISBN 91-630-1777-6 (inb.) 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Antonsson, Rune; Månsson, Malte (1994). Bergslagens artilleriregemente 50 år. Kristinehamn: Bergslagens artilleriregemente. Libris 1902668. ISBN (Inb.) 
  • Artilleriregementet 2000-2005. Boden: Artilleriregementet. 2006. Libris 10129429. ISBN 91-631-8051-0 (inb.) 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]