Andra eskadern

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Ej att förväxla med Andra flygeskadern.
Andra eskadern
(2. eskadern)
Marinen vapen bra.svg
Vapensköld för Svenska marinen tolkad efter dess blasonering.
Officiellt namnAndra eskadern
Datum1951–1961
LandSverige
FörsvarsgrenMarinen
TypFartygsförband
RollKrigs- och utbildningsförband
StorlekEskader
FöregångareSjökrigsskoleavdelningen
EfterföljareFörsta fregattflottiljen,
Andra jagarflottiljen
Del avKustflottan
HögkvarterSödertörnsbasen
Smeknamn"Kryssareskadern"
Befälhavare
EskaderchefWilly Edenberg [a]
Tjänstetecken
Sveriges örlogsflaggaNaval Ensign of Sweden.svg

Andra eskadern (2. eskadern) var en eskader inom svenska marinen som verkade i olika former åren 1951–1961. Förbandsledningen var krigsplacerad i Södertörnsbasen på Märsgarn.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Andra eskadern blev 1951 namnet på förutvarande Sjökrigsskoleavdelningen och var ett grundutbildningsförband inom Kustflottan. Krigsförbandet andra eskadern sattes också det upp 1951. Eskadern utformades på grundval av internationella krigserfarenheter och som resultat av kommendör Helge Strömbäcks teknisk-taktiska utredning 1942. Enligt denna skulle Kustflottans operativa anfallsförband efter kriget bestå av tre snabba (30 knop) operationsgrupper, senare benämnda eskadrar, vardera bestående av en kryssare, fyra större jagare och sex stora motortorpedbåtar samtliga av nya typer. Eskadern skulle ersätta de tidigare pansarskepps- och jagardivisionerna som huvudstridsförband inom Kustflottan.

Två lätta kryssare typ Tre Kronor och två så kallade landskapsjagare typ Öland befann sig redan under byggnad som resultat av försvarsbeslutet 1942. Efter kriget fattades beslut om att inte bygga den tredje kryssaren, utan denna skulle i stället ersättas av fyra större så kallade ”pansarjagare”. Någon beställning av sådana fartyg gjordes dock aldrig. Däremot beställdes först två landskapsjagare typ Halland sedan fyra landskapsjagare typ Östergötland och slutligen ytterligare två landskapsjagare typ Halland (varav de två sista avbeställdes till följd av försvarsbeslutet 1958) och dessutom tolv torpedbåtar typ Plejad. Det faktiska antalet levererade fartyg innebar därmed att den tredje eskadern aldrig kunde utrustas som avsetts, utan den kom i stället att för en period utgöras av befintliga krigsförband avsedda för Västkustens marinkommando (MKV).

Med början 1948 prövades den nya eskadertaktiken med en ny kryssare, två nya landskapsjagare, äldre stadsjagare och befintliga motortorpedbåtar. Först 1956 hade tillräckligt antal fartyg av rätt typ levererats för att medge övning i en komplett eskader enligt plan. År 1959 hade totalt två kryssare, åtta landskapsjagare och tolv torpedbåtar levererats och förbandssatts. Redan 1956 infördes dock den nya organisationen jagarflottiljen vilken kom att ersätta eskadern. Till följd av försvarsbeslutet 1958 avvecklades såväl grundutbildnings- som krigsförbandet 1961. Grundutbildningsförbandets uppgifter övertogs 1961 av 1. fregattflottiljen. Krigsförbandets uppgifter övertogs av Andra jagarflottiljen.

Uppgifter[redigera | redigera wikitext]

Eskadern kunde lösa följande marina företagstyper (sjömilitära uppgifter):

  • Anfallsföretag
  • Ubåtsjaktföretag
  • Mineringsföretag
  • Eskortföretag
  • Spaningsföretag

Materiel vid förbandet[redigera | redigera wikitext]

Huvudstridsmedel var tung (53 cm) torped, medelsvårt (15 och 12 cm) och lätt (40 och 57 mm) allmålsartilleri, antiubåtsraketer och anitubåtsgranater, sjunkbomber samt minor.

Ingående enheter[redigera | redigera wikitext]

Eskaderstaben bestod av eskaderchef, eskaderadjutanter, eskaderingenjör. Staben var sjögående med placering ombord på kryssaren. Förbanden bemannades av värnpliktig personal från hela Sverige, men med koncentration till Mälardalen och Sydsverige.

Fredsorganisationen[redigera | redigera wikitext]

Krigsorganisationen[redigera | redigera wikitext]

Åren 1951–1958

Åren 1958–1961

Förläggningar och övningsplatser[redigera | redigera wikitext]

Andra eskadern var i krigsorganisationen baserad i Södertörnsbasen (SörB) Ostkustens marinkommando (MKO) som del i Kustflottan.

Förbandschefer[redigera | redigera wikitext]

Förbandschefen titulerades eskaderchef och hade tjänstegraden kommendör. Som eskaderchef under sommaren (när eskadern var rustad) tjänstgjorde normalt chefen för Sjökrigsskolan.

  • 1951: Kommendör Gustaf Tham
  • 1952: Kommendör Gustaf Tham
  • 1953: Kommendör Gustaf Tham
  • 1954: Kommendör Sven Hermelin
  • 1955: ???
  • 1956: Kommendör Sven Hermelin
  • 1957: Kommendör Sven Hermelin
  • 1958: Kommendör Willy Edenberg

Namn, beteckning och förläggningsort[redigera | redigera wikitext]

Namn
Andra eskadern 1951-??-?? 1961-??-??
Beteckning(ar)
2. eskadern 1951-??-?? 1961-??-??
Stabsplats
Södertörnsbasen 1951-??-?? 1961-??-??

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Anmärkningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Willy Edenberg blev sista chefen för eskadern.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Borgenstam, Curt; Insulander, Per; Åhlund, Bertil "Kryssare : med svenska flottans kryssare under 75 år", CB Marinlitteratur,1993, ISBN 91-970700-68
  • Braunstein, Christian; Birke, Sune, "Sveriges marina förband under 1900-talet", Växjö, 2011, ISBN 978-91-976220-5-9
  • Forum Navale 67, Sjöhistoriska Samfundets Tidskrift Larsson, Bengt, "Svenska Marinens Sjöoperativa doktrin 1958-61", Stockholm 2011
  • Hafström, Georg,(redaktör), "Kungl. Sjökrigsskolan 1867 - 1942 : Minnesskrift utgiven med anledning av Kungl. Sjökrigsskolans 75-årsjubileum hösten 1942", [del II], Eskilstuna 1942,
  • Jansson, Nils-Ove, Johansson, Christer,"Marinkommando Väst : kronologi över marin verksamhet på västkusten", Warne förlag, Partille 2001, ISBN 91-86425-30-7.
  • Kjellander, Rune: "Svenska marinens högre chefer 1700-2005", Probus förlag, Stockholm 2007, ISBN 978-91-87184-83-3.
  • Klintebo, Roderick (redaktör): "Det svenska ubåtsvapnet 1904-2004", Literatim, Karlskrona 2004, ISBN 91-973075-3-X.
  • Rosenius, Frank, von Hofsten (red) Kustflottan - De svenska sjöstridskrafterna under 1900-talet, Kungliga Örlogsmannasällskapet, Luleå, 2009, ISBN 978-91-977973-1-3
  • von Hofsten, Gustav, Waernberg, Jan, "Örlogsfartyg: Svenska maskindrivna fartyg under tretungad flagg" , Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, Karlskrona 2003, ISBN 91-974015-4-4
  • Wallerfelt, Bengt ”Si vis pacem – para bellum” Probus förlag, Stockholm 1999, ISBN 91-87184-60-5