Sveriges utrikesminister
| Sveriges utrikesminister | |
|
|
| Residens | Inget officiellt residens |
|---|---|
| Säte | Arvfurstens palats, Stockholm |
| Utses av | Sveriges statsminister |
| Mandatperiod | Ingen begränsning |
| Förste innehavare | Oscar Björnstjerna |
| Inrättat | 20 mars 1876 |
| Webbplats | regeringen.se |
Sveriges utrikesminister, formellt Statsråd och chef för Utrikesdepartementet, är departementschef för Utrikesdepartementet och myndighetschef för utrikesrepresentationen. Han eller hon är dessutom det statsråd som i Sveriges regering ansvarar för Sveriges relationer till utlandet samt till mellanstatliga och andra internationella organisationer. Utrikesministern nomineras till sin post i likhet med övriga ministrar av Sveriges statsminister vilket sedan skall bekräftas av Sveriges riksdag.
Utrikesministern är inte bara departementschef, utan är även chef för hela utrikesförvaltningen och det är dit svenska diplomater och ambassadörer i utlandet rapporterar. Som myndighetschef omfattas inte utrikesministern av det generella förbudet mot ministerstyre, och är den enda av de svenska ministrarna som har denna ställning.
Innehåll |
[redigera] Historik
År 1791 inrättade Gustav III Konungens kabinett för den utrikes brevväxlingen som var en föregångare till Utrikesdepartementet och hade en kabinettssekreterare som chef.[1] Som en följd av 1809 års regeringsform inrättades ett svenskt statsråd vars två förnämsta medlemmar var justitiestatsministern och utrikesstatsministern. Utrikesstatsministern formella titel var statsminister för utrikes ärendena och han var chef för Kabinett för den utrikes brevväxlingen. Hovkanslern var utrikesstatsministerns biträdare från 1819 till 1840 då ämbetet avskaffades.[2] Den första utrikesstatsministern var Lars von Engeström som också är den person som innehaft ämbetet under längst tid (15 år). I samband med departementalreformen 1840 bytte kabinettet namn till Utrikesdepartementet.[3] Utrikesstatsministern fortsatte som chef och departementets högsta tjänsteman var kabinettssekreteraren. När ett särskilt statsministerämbete infördes 1876 fick utrikesstatsministern titeln minister för utrikes ärendena, i dagligt tal utrikesminister. Utrikesministern högre status markerades dock genom att denne var den enda vid sidan av statsministern och riksmarskalken som tilltalades ”Ers excellens”.[4] Detta privilegium tog bort i samband med 1974 års regeringsform, då också den formella titeln ändrades till statsråd och chef för utrikesdepartementet.
Den sista utrikesstatministern, Oscar Björnstjerna (1872–1880), tilläts behålla sin statsministertitel fram till sin avgång 1880.[5] Således var Björnstjernas efterträdare, Carl Hochschild (1880–1885), Sveriges första utrikesminister. Posten som utrikesminister var länge vikt för personer med adlig börd och den första som avvek från denna oskrivna regel var Knut Wallenberg (1914–1917). Den första liberala utrikesministern var Albert Ehrensvärd d.y. (1911–1914), den första socialdemokratiska var Erik Palmstierna (1920) och den första kvinnliga utrikesministern var Karin Söder (1976–1978). Östen Undén är den person som innehaft ämbetet under längst tid (18 år och 313 dagar uppdelat på perioderna 1924–1926 och 1945–1962). Följande utrikesministrar har även varit statsminister: Gustaf Åkerhielm (utrikesminister 1889), Arvid Lindman (1917), Hjalmar Branting (1921–1923), Ernst Trygger (1928–1930), Ola Ullsten (1979–1982) och Carl Bildt (från 2006). En annan uppmärksammad svensk utrikesminister var Anna Lindh (1998–2003) som mördades i september 2003.
Fram till 1962 hade Sveriges utrikesminister Utrikesministerhotellet vid Blasieholmstorg i Stockholm som sin officiella tjänstebostad.
[redigera] Svensk-norska unionen
Från 1814 till 1876 var utrikesstatsministern och därefter fram till 1905 ministern för utrikes ärenden den som ansvarade för den svensk-norska unionens utrikes relationer. Utrikesministern var medlem av det svenska statsrådet och i det norska statsrådet fanns ej någon motsvarande post. Vid behandling av frågor som gällde bägge rikena hölls i enlighet vad som stadgades i Riksakten dock sammansatt statsråd, med närvaro av den Norges statsminister i Stockholm. Först efter unionsupplösningen 1905 inrättades ett norskt utrikesdepartement med en norsk utrikesminister.
[redigera] Lista över Sveriges utrikesministrar
[redigera] Utrikesstatsministrar 1809–1876
Formellt med titeln Statsminister för utrikes ärendena
.png)
.jpg)
[redigera] Utrikesministrar 1876–
Från 20 mars 1876, när statsministerämbetet formellt infördes, skulle titeln ändras till minister för utrikes ärendena (utrikesminister), men enligt en övergångsbestämmelse behöll innevarande utrikesstatsminister Oscar Björnstjerna sin titel till utgången av sin tjänstetid.
[redigera] Källor
- ^ Nationalencyklopedin, uppslagsord Kabinettssekreterare
- ^ Det svenska statsskicket av Torbjörn Larsson, tryckt 1994 av Studentlitteratur, sidan 61
- ^ Bra böckers lexikon, uppslagsord Utrikesdepartement
- ^ Bra böckers lexikon, uppslagsord Excellens
- ^ Björnstjerna, Oscar i Nordisk familjebok (2:a upplagan, 1905)
[redigera] Se även
- Biträdande utrikesminister – för lista över biträdande utrikesministrar samt konsultativa statsråd vid utrikesdepartementet
|
|||||||||||||||||
|
|||||||||||||
