Moçambique

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Mocambique)
Hoppa till: navigering, sök
Republica de Moçambique
Flagga Statsvapen
ValspråkInget
Nationalsång: Patria Amada
Huvudstad
(och största stad)
Maputo
Officiellt språk portugisiska
Statsskick republik
 -  President Armando Guebuza
 -  Premiärminister Alberto Vaquina
Självständighet från Portugal 
 -  Erkänd 25 juni 1975 
Yta
 -  Totalt 801 590 km2 (35:e)
 -  Vatten (%) 2,2 %
Befolkning
 -   års uppskattning 23 405 000[1] (2010) (53:e)
 -  Befolkningstäthet 25,6/km2 (150:e)
BNP (PPP) 2003 års beräkning
 -  Totalt $4 320 milj (121:a)
 -  Per capita $292 
Valuta metical (MZM)
Tidszon UTC+2
Topografi
 -  Högsta punkt Monte Binga, 2 436 m ö.h.
Nationaldag 25 juni
Nationalitetsmärke MOC
Landskod MZ, MOZ
Landsnummer 258

Moçambique, formellt Republiken Moçambique, är en republik i sydöstra Afrika. Landet ligger vid Indiska oceanen och skiljs från Madagaskar i öst av Moçambiquekanalen. Det gränsar i söder och väster till Sydafrika, Swaziland och Zimbabwe, i nordväst till Zambia och i norr till Malawi och Tanzania. I mellersta delen av landet rinner floden Zambezi.

Moçambique var ett portugisiskt intresseområde från 1500-talet och blev på 1800-talet koloni. Mellan 1951 och 1975 var det ett portugisiskt översjöiskt område, innan det efter en väpnad frigörelsekamp från 1964 blev självständigt 1975, under ledning av Samora Machel.

Moçambique räknas som ett av världens allra fattigaste länder, och är mycket beroende av utländskt bistånd. Befolkningen i landet består av flera olika bantutalande folk, som till största del ägnar sig åt jordbruk.

Namnet Moçambique härstammar från 1895; portugisernas tidigare namn på området var Estado del Africa Oriental.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Efter nästan fem århundraden som portugisisk koloni, Portugisiska Östafrika, blev Moçambique självständigt 1975 efter moçambikiska självständighetskriget 1964-1974. Detta berodde bland annat på en vänsterinriktad revolution i Portugal 1974, och ett långvarigt gerillakrig i Moçambique under ledning av den marxist-leninistiska gerillan Frelimo och dess ordförande Samora Machel. Utvandringen av den vita portugisiska befolkningen (som uppmanades lämna landet inom 48 timmar), ett ekonomiskt beroende av Sydafrika, generellt inkompetenta inhemska ledare, korruption, en lång torka och ett långt inbördeskrig som underblåstes av apartheidregimen i Sydafrika, hindrade landets utveckling. Det regerande partiet Frelimo övergav formellt marxismen 1989. Med hjälp av Förenta nationerna förhandlade man 1992 fram ett fredsavtal med rebellerna i inbördeskriget och 1994 hölls flerpartival, men möjligheterna för oppositionen är begränsade. 1999 och 2000 inträffade stora översvämningar vilket skadade den ekonomiska utvecklingen. Landet sökte och erhöll 1995 inträde i Samväldet (Commonwealth of Nations), trots att det aldrig varit en brittisk besittning, utan portugisisk. Anledningen var det geografiska läget, omgivet av samväldesländer.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Moçambique

Moçambiques geografi präglas av den långa kusten mot Indiska oceanen i öster och en nord-sydlig bergskedja i inlandet med Binga (2 437 m ö.h.) som högsta punkt. Landets största floder är Zambezi och Limpopo, som båda rinner ut i Indiska oceanen här. Naturgeografiskt kan landet delas in i tre huvudregioner: Moçambiqueslätten, Zambezihöglandet och Malawiplatån öster om Malawisjön.[2]

Moçambiqueslätten täcker cirka två tredjedelar av landets areal och består av yngre sedimentära lager, särskilt marina kritaavlagringar. Det finns också stora områden med ofruktbar, sandhaltig jordmån. Slätten är bredast i söder, och höjer sig jämnt från kusten in mot Manicaplatån och Malawihöglandet. De mest fruktbara områdena finns runt floderna (förutom Zambezi och Limpopo även Pungué, Buzi, Rovuma och Save). Söder om Zambezis delta präglas kusten av sanddyner och laguner.[2]

Berget Murresse nära Gurúè i Zambezia-provinsen.

Zambezihöglandet omfattar Manicaplatån och de södra delarna av Malawihöglandet. Området är i stort sett uppbyggt av prekambriska bergarter, kristallina skiffrar och granit, men östkanten består av karroo-lava, som avgränsar höglandet mot Moçambiqueslätten. Manicaplatån är som högst i väst. Vid gränsen mot Zimbabwe ligger landets högsta berg, Binga (2 437 m ö.h.). Kring Zambezi är höglandet nereroderat och framträder vid flodens nedre lopp som ett lågland karakteriserat av isolerade inselberg. Malawihöglandet sträcker sig från floden Rovuma i norr till cirka 16° sydlig bredd, och omfattar landet mellan Malawisjön och kusten, mot söder avgränsat av höga bergsmassiv, som når 3 000 meters höjd i Mlanje i grannlandet Malawi. Platån består till största del av prekambriska bergarter, och är genomdragen av förkastningar som löper nord-syd.[2]

Kombinationen av landets låglänta läge vid en ofta cyklondrabbad kuststräcka, och det faktum att de stora sydafrikanska floderna rinner ut här, har gjort att Moçambique flera gånger drabbats av svåra översvämningar. I februari 2000 drabbades landet av det största regnvädret på 40 år. Limpopo, Save och Zambezi flöt alla över sina bräddar, och det uppstod stora översvämningar med katastrofala följder för stora delar av landet.[2]

Klimat och miljö[redigera | redigera wikitext]

Moçambique ligger i den tropiska klimatzonen. Kustområdet är varmt med stor luftfuktighet på grund av den varma Moçambiqueströmmen som löper söderut längs kusten. Hamnstaden Moçambique har därför en medeltemperatur på 23 °C i juli och 28 °C i januari–mars, medan huvudstaden Maputo längst i söder har 18 °C i juli och 26 °C i februari. Inne i landet är temperaturerna lägre till följd av höjden, och luftfuktigheten är betydligt mindre. Lichinga (1 355 m ö.h.) på Malawiplatån har till exempel en medeltemperatur på 14 °C i juli och 22 °C i november. Zambezidalen har däremot ett hett och fuktigt klimat; Tete har 22 °C i medeltemperatur i juni-juli, och 30 °C i oktober-november.[3]

I kustzonen faller nederbörden i november-april (sommarregn) i anslutning till monsunen från nordost, med en tydlig torrperiod, särskilt i söder. I norr är det i regel två regnperioder och två torrperioder. Nederbördsmängden stiger från norr mot söder till Beira, varefter den återigen avtar. Årsnederbörden är cirka 980 mm i hamnstaden Moçambique, 1 440 mm i Beira och 770 mm i Maputo. Inne i landet avtar nederbörden först, för att därefter stiga över de högre platåerna i väst.[3]

Några av Moçambiques miljöproblem är vattenförorening, tjuvjakt på elefant för elfenben och att den stora inflyttningen till städerna skapar olika problem med sopor och avlopp. Över 90 % av elektriciteten produceras med vattenkraft, resten av fossila bränslen.

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Moçambique är indelat i en stad (cidade), Maputo, och tio provinser (provincias): Cabo Delgado, Gaza, Inhambane, Manica, Maputo, Nampula, Niassa, Sofala, Tete och Zambezia.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Vid självständigheten 1975 var Moçambique ett av världens fattigaste länder. Situationen försvårades av det brutala inbördeskriget 1977–1992. 1987 gjordes en del stora ekonomiska reformer i syfte att stabilisera ekonomin. Med hjälp från utlandet och en större politisk stabilitet sedan 1994 har den ekonomiska tillväxten ökat. Inflationen låg under 10 % i slutet av 1990-talet, men blev åter tvåsiffrig under 2000–2002. Moçambique är fortfarande beroende av utländsk ekonomisk hjälp (2010 var 44 % av budgeten utländsk hjälp) och majoriteten av befolkningen är mycket fattig. Den största delen av arbetskraften sysselsätts inom jordbruket. Utländska investerare har startat ett aluminium-smältverk och det finns planer på att utvinna titan. Detta ökar landets exportinkomster.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

En makua-mor med sitt barn.

Moçambique hade 2010 en folkmängd på 23 405 000 invånare.[1] Vid självständigheten 1975 lämnade de flesta ur den portugisiska folkgruppen landet, något som ledde till en kortvarig befolkningsnedgång. Krig och torka har påverkat den demografiska utvecklingen under 1980- och 1990-talen.[4]

Befolkningen består av över 60 olika bantufolk, varav den största gruppen är makua-lomwe. Dessa utgör drygt hälften av befolkningen, och är tillsammans med de islamiserade yao (3 %) och makonde (1 %) de viktigaste av folkgrupperna norr om Zambezi. Söder om Zambezi lever bland andra tsonga eller thonga (24 %) och shona (6 %). Etniska minoriteter är kineser, indier (från Goa) och pakistanier, förutom européer, mest portugiser. Den portugisiska befolkningen, som översteg 250 000 före 1975, minskade till under 15 000 redan kort tid efter självständigheten.[4]

Kustlandet är den mest tätbefolkade delen av Moçambique, särskilt områdena norr om Zambezis delta. Den stora majoriteten av befolkningen bor på landsbygden, och många lever ännu i naturahushåll. Stadsbefolkningen utgör omkring 10 %. De största städerna är huvudstaden Maputo, hamnstaden Beira och Nampula, som är centrum för den norra delen av landet.[4]

Aids är ett stort hälsoproblem. 2009 beräknades omkring 11,5 % av den vuxna befolkningen vara smittad av hiv eller aids.[5]

  • Befolkningens medelålder: 19 år (2002)[källa behövs]
  • Spädbarnsdödlighet: 7,9 % (2011)[5]
  • Förväntad livslängd: 50 (2011)[6]
  • Analfabetism: 2003 var över hälften av befolkningen äldre än 15 år analfabeter. (Av kvinnor över 15 år var närmare 70 % analfabeter.)[5]

Religion[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Religion i Moçambique

Enligt officiell statistik är 56,1 % av befolkningen kristen, 17,9 % muslimer och 7,3 % tillhörde någon annan trosriktning. [5]


Språk[redigera | redigera wikitext]

Portugisiska är officiellt språk. Cirka 98 % av befolkningen talar olika bantuspråk, varav makua är förhärskande i de norra kustområdena, tsonga i de södra. Vidare talas bland annat nyanja i nordväst, lomwe i nordost och de mellersta delarna, samt swazi i söder. Swahili används som handelsspråk i norr.[4]

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Mia Couto.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Den moçambikiska litteraturen uppstod i början av 1900-talet. Den starkaste litteraturgenren är poesin, med kända namn som José Craveirinha, Heliodora Baptista, Jorge Viegas, Luis Carlos Patraquim och Eduardo White. Landets mest framstående prosaförfattare är Mia Couto. Nämnas kan också Paulina Chiziane och Lilia Momplé, som skriver om kvinnliga erfarenheter.[7]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Landfakta Moçambique - Sida - Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete
  2. ^ [a b c d] ”Mosambik – geologi och landformer”. Store norske leksikon. http://snl.no/Mosambik/geologi_og_landformer. Läst 26 oktober 2011. 
  3. ^ [a b] ”Mosambik – natur”. Store norske leksikon. http://snl.no/Mosambik/natur. Läst 30 oktober 2011. 
  4. ^ [a b c d] ”Mosambik – befolkning”. Store norske leksikon. http://snl.no/Mosambik/befolkning. Läst 25 oktober 2011. 
  5. ^ [a b c d] ”Mozambique”. The World Factbook. CIA. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/mz.html. Läst 25 oktober 2011. 
  6. ^ UNICEF - Mozambique - Statistics
  7. ^ Helge Rønning. ”Mosambik – litteratur”. Store norske leksikon. http://snl.no/Mosambik/litteratur. Läst 25 oktober 2011.