Livregementets grenadjärer

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Livregementets grenadjärkår)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Livregementets grenadjärer
(I 3/Fo 51)
Livregementets grenadjärgrupp vapen.svg
Vapensköld för Livregementets grenadjärer tolkad efter dess blasonering.
Officiellt namnLivregementets grenadjärer
Datum1815–2000
LandSverige
FörsvarsgrenArmén
TypInfanteriet
RollFörsvarsområdesregemente
StorlekRegemente
FöregångareLivregementsbrigadens lätta infanteribataljon
EfterföljareLivregementets grenadjärgrupp
Ingående delarLivbrigaden [a]
Närkebrigaden [b]
Örebro försvarsområdesstab [c]
Del avMellersta militärområdet [d]
HögkvarterÖrebro garnison
FörläggningsortÖrebro
ValspråkArtibus et armis recuperatur gloria ("Vetande och vapen skänker ära")
FärgerLjusblått och vitt          
Marsch"Livregementets grenadjärers marsch" (Eilhardt) [e]
Årsdagar4 december [f]
DekorationerLivreggrenGM/SM/BM [g]
LivreggrenMSM [h]
SegernamnLützen (1632)
Oldendorf (1633)
Wittstock (1636)
Leipzig (1642)
Warszawa (1656)
Fredriksodde (1657)
Tåget över Bält (1658)
Lund (1676)
Landskrona (1677)
Narva (1700)
Düna (1701)
Kliszów (1702)
Fraustadt (1706)
Holowczyn (1708)
Malatitze (1708)
Helsingborg (1710)
Gadebusch (1712)
Svensksund (1790)
Befälhavare
RegementschefChrister Svensson [i]
HederschefCarl XVI Gustaf
King Carl XVI Gustaf at National Day 2009 Cropped.png
Framstående befälhavareGenerallöjtnant Nils Bielke [j]Nils Bielke porträtterad av David Richter dy.jpg
Tjänstetecken
Sveriges örlogsflaggaNaval Ensign of Sweden.svg
Truppslagstecken m/1960AM.090956 (guld).jpg
Förbandstecken m/51-m/60AM.090976-I 3, K 3 (01).jpg
TilläggsteckenTilläggstecken för Livregementets grenadjärer.jpg

Livregementets grenadjärer (I 3/Fo 51), var ett infanteriförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 1815–2000. Förbandsledningen var förlagd i Örebro garnison i Örebro. Åren 1815–1974 var regementet en del av Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper.[2][3][4][5]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Regementet leder sitt ursprung till de ryttarfanor som sattes upp i Uppland, Södermanland, Västmanland, Närke och Värmland. Upplandsfanan bildades 1536 efter Arboga möte. Dessa sammanfördes till två regementen vilka enligt 1634 års regeringsform sammanfördes till ett. Regementet benämndes från 1636 vanligtvis Upplands ryttare. Dess förste chef var Isak Axelsson Silversparre. Den 26 november 1667 upphöjdes regementet till kunglig livtrupp som tack för sina insatser under Karl X Gustavs fälttåg och fick namnet Livregementet till häst. Samtidigt utnämns greve Otto Wilhelm von Königsmark till chef för regementet. Regementet utmärkte sig för stor tapperhet i slaget vid Lund 1676 under Nils Bielke. Karl XI lär ha yttrat efter segern: "min krona hängde på Bielkes värjspets, och att jag näst efter Gud har min tappre Bielke samt mitt Livregemente att tacka för segern". Bielkes berömda värja finns fortfarande bevarad inom familjen. År 1680 blev regementet indelt inom östra Svealand.

Livregementet till häst var det enda regemente inom Stockholms garnison som inte var värvat. Regementet hade sedan 1780 sin övningsplats på Utnäs löt cirka 3 km nordost om Strömsholms slott. År 1785 bildades en särskild trupp lätta dragoner vid regementet. Den bildades genom att 18 man från respektive kompani tillfördes dragonerna som bildade 4 kompanier om 36 man i vardera. Denna styrka utökades senare och 1789 under det ryska kriget uppträdde man som eget förband om 300 man, 6 kompanier, under namnet Lätta Dragonkåren av Kungl. Maj:ts Livregemente.

År 1791 omorganiserades regementet till en brigad bestående av Livregementsbrigadens kyrassiärkår, som bestod av kompanierna som låg närmast huvudstaden och som utgjorde tungt kavalleri, Livregementsbrigadens lätta dragonkår som bestod av Örebro, Fellingsbro, Östra Närkes och Vadsbo kompanier och Livregementsbrigadens lätta infanteribataljon som bestod av kompanierna i Västmanland och från 1804 även Södermanlands kompani. Livregementsbrigadens lätta infanteribataljon omorganiserades 1796 till Livregementets grenadjärkår.

År 1816 fick samtliga svenska regementen ett ordningsnummer, där Livregementets grenadjärkår tilldelades № 3. År 1893 sammanslogs Grenadjärkåren med Närkes regemente och bildade Livregementet till fot. Livregementets grenadjärkår bildade I. bataljonen och Närkes regemente bildade II. bataljonen vid det nya regementet.[2] Den 8 december 1904 antog regementet namnet Livregementets grenadjärer. Även om Livregementets grenadjärer har sitt namn från det ursprungliga Livregementet, så har det samtidigt sitt ursprung från Närkes regemente.

År 1914 justerades samtliga ordningsnummer inom Armén. För Livregementets grenadjärer innebar det att regementet blev tilldelad beteckningen I 3. Justeringen av beteckningen gjorde för att särskilja regementena mellan truppslagen, men även från deras eventuella reserv- och dubbleringsregemente. Regementet klarade sig från att avvecklas i samband med försvarsbeslutet 1925. Dock kom samtliga kvarvarande infanteriregementet reduceras med en bataljon. Där den den tredje bataljonen vid infanteriregementena upplöstes. Regementet kom fram till 1942 att bestå av två bataljoner, Livbataljonen och Närkebataljonen.

Inför 1936 års försvarsbeslut lades ett förslag fram om att två infanteriregementen skulle omorganiseras till så kallade kombinationsregementen, det vill säga ett regemente bestående av en skyttebataljon och en pansarbataljon. I förslaget förordade dåvarande försvarsministern att Livregementets grenadjärer (I 3) och Skaraborgs regemente (I 9) skulle bli så kallade kombinationsregementen. I november 1936 föll Livregementets grenadjärer bort på grund av att dess övningsfält ansågs olämpligt för stridsvagnsutbildning. Istället kom Södermanlands regemente (I 10) bli det regemente som tillsammans med Skaraborgs regemente (I 9) skulle omorganiseras till kombinationsregemente. Denna omorganisation av dessa två regementen skedde 1939, då de mottog var sin hälft av pansarbataljonen vid Göta livgarde (I 2), som avvecklades den 30 september samma år.

Livregementets grenadjärer kom att fortsätta som ett infanteriregemente och kom genom försvarsbeslutet 1942 att åläggas att sätta upp två fältregementen (krigsförband), Livregementets grenadjärer (IR 3) och Nerikes regemente (IR 33). Genom försvarsbeslutet 1948 påbörjades 1949 en omorganisationen inom Krigsmakten av fältregementen till brigader. Regementets två fältregementen blev Livbrigaden (IB 3) respektive Närkebrigaden (IB 33).

År 1973 lade regeringen fram en propositionen där Arvidsjaur förordades som mottagare av ett förband, samt att Norrlands dragoner (K 4) skulle flyttas dit från Umeå garnison. Vid sidan om huvudalternativet, hade arméche­fen på eget initiativ studerat förutsättningarna för att förlägga ett trängförband eller ett ingenjörförband till Arvidsjaur. Vid valet att förlägga ett trängförband till Arvidsjaur, så hade arméchefen Carl Eric Almgren föreslagit Norrlands trängregemente (T 3) som förband, men vilket då även hade inneburit en avveckling av Livregementets grenadjärer (I 3). Vid valet av ett ingenjörförband, så hade arméchefen föreslagit Bodens ingenjörkår (Ing 3) som förband. Både överbefälhavaren och chefen för armén ansåg att det av arméche­fen framlagda alternativet att omlokalisera Norrlands trängregemente till Arvidsjaur var det mest lämpligast sett ur organisationssynpunkt, och nästa bästa alternativet var en omlokalisering av Bodens ingenjörkår. Försvarets rationaliseringsinstitut förordade dock att Norrlands dragoner skulle omlokaliseras till Arvids­jaur. Vilket även blev det förslag som regeringen lade fram för riksdagen, och som antogs av riksdagen den 13 december 1973.[6]

I samband med OLLI-reformen, vilken genomfördes inom försvaret åren 1973–1975, sammanslogs Livregementets grenadjärer med Örebro försvarsområde (Fo 51). Och från den 1 juli 1975 bildade försvarsområdesregementet I 3/Fo 51. Detta medförde att Livregementets grenadjärer blev ett A-förband (försvarsområdesregemente). Inom Örebro försvarsområde var Livregementets grenadjärer ensamt förband. Inom ett försvarsområde tillfördes A-förbanden det samlade mobiliserings- och materialansvaret, och B-förband svarade endast som ett utbildningsförband.[7]

Inför försvarsbeslutet 1982 utreddes en avveckling av ett brigadproducerande regemente. Inför försvarsbeslutet hade freds­förbanden i övre Norrland och på Gotland undantagits från överväganden om avveckling. Även infanteriförbanden i Nedre Norrlands militärområde och Bergslagens militärområde, utom Livregementets grenadjärer, undantogs. Detta med hänvisning till behovet av vinterutbildning. De infanteriregementen som kom att utredas för avveckling var Livregementets grenadjärer (I 3), Norra Smålands regemente (I 12) i Eksjö och Dalregementet (I 13) i Falun. Dalregementet föll snabbt bort i valet av regemente, då Dalabrigaden vid regementet skulle omorganiseras till en norrlandsbrigad, i syfte att öka antal förband utbildade och utrustade för strid i övre Norrland. Kvar blev Norra Smålands regemente och Livregementets grenadjärer, vilka ställdes mot varandra. I valet mellan dessa två regementet förordade överbefälhavaren att Livregementets grenadjärer skulle avvecklas. Anledningen var flera skäl, då bland annat att en avveckling av Livregementets grenadjärer skulle ge de största besparingarna. Gällande Norra Smålands regemente så såg överbefälhavaren att vissa besparingar skulle kunna göras genom en garnisonssamordning, mellan Norra Smålands regemente och Göta ingenjörregemente (Ing 2). Valet med att avveckla Livregementets grenadjärer motiverades enbart av ekono­miska skäl. Operativt skulle en avveckling enligt överbefälhavaren medföra nega­tiva konsekvenser.[8]

I den proposition som lades fram till riksdagen och som antogs den 24 februari 1982, beslutades att grundutbildningen vid Livregementets grenadjärer tillsammans med militärområdes­verkstaden i Örebro skulle avvecklas senast 1985. Av etablissemanget skulle huvuddelen av marken och anläggningarna avvecklas. Av operativa skäl skulle dock Försvarsområdesbefälhavaren och försvarsområdesstaben bibehållas i Örebro.[8] I regeringens proposition 1981/82:113 – om program för regional utveckling och resurshushållning, vilken lades fram till riksdagen och som antogs den 4 mars 1982, beslutades att Livregementets grenadjärer (I 3) i Örebro behålls i nuvarande omfattning. Bakgrunden till att regeringen ville ha kvar regementet, var att det ingick som en del i ett ekonomiskt åtgärdspaket för Bergslagsregionen.[9] Vilket medförde att det tidigare beslutet om avveckling av regementet revs upp.

Så som ofta händer med regementen som varit föremål för avveckling, men klarat sig från avveckling vid ett försvarsbeslut, så återkommer de som alternativ för avveckling i kommande försvarsbeslut. Så var också fallet med Livregementets grenadjärer (I 3). Inför försvarsutredning 88 så skulle fyra brigadproducerande regementen avvecklas. Bakgrunden var att de ekonomiska problem som uppkommit inom försvaret under 1970-talet och 1980-talet, kvarstod och rätades ej ut i samband med försvarsbeslutet 1987. Därav begärde Regeringen Carlsson I en ny utredning från överbefälhavaren Bengt Gustafsson, Försvarsutredning 88 (FU 88), om arméns utveckling. Utredningen ledde till att Riksdagen i december 1989 beslutade om att armén från den 1 juli 1992 skulle bestå av 18 brigader (en minskning med 11 brigader). I valet av vilka regementen som skulle avvecklas ställdes hela tio regementen mot varandra. Värmlands regemente (I 2/Fo 52) i Karlstad, Livregementets grenadjärer (I 3/Fo 51) i Örebro, Livgrenadjärregementet (I 4/Fo 41) i Linköping, Kronobergs regemente (I 11/Fo 16/18) i Växjö, Norra Smålands regemente (I 12/Fo 17) i Eksjö, Hälsinge regemente (I 14/Fo 21) i Gävle, Älvsborgs regemente (I 15/Fo 34) i Borås, Hallands regemente (I 16/Fo3l) i Halmstad, Bohusläns regemente (I 17) i Uddevalla och Norra skånska regementet (P 6/Fo 14) i Kristianstad.[10]

I den process som följde ställdes regementen inom militärområdena mot varandra. Inom Bergslagens militärområde ställde Värmlands regemente (I 2/Fo 52) mot Livregementets grenadjärer (I 3/Fo 51). Då regeringen även föreslog en avveckling av Bohus­läns regemente (I 17), samtidigt som de av regeringen ställda krav på ett förband i området Bohuslän och Värmland, föreslogs att Livregementets grenadjärer (I 3/Fo 51) skulle avvecklas, och Värmlands regemente (I 2/Fo 52) skulle kvarstå. Detta skulle ge handlingsfrihet till att vid behov utöka antalet Norrlandsförband. Vidare föreslogs att överföra utbildningen av Närkebrigaden till Livgrenadjärregementet (I 4/Fo 41) i Linköping, för att där utbilda och omsätta två brigader. Kvar i Örebro skulle en försvarsområdesmyndighet organiseras. Avvecklingen av grundutbildningen i Örebro skulle vara helt genomförd den 30 juni 1992.[10] Den 19 december 1991 ryckte de sista värnpliktiga ut från regementet. Överste 1. graden Einar Lyth blev regementets, som brigadproducerande regemente, siste chef.

Sommaren 1992 antog regementet en ny form, i form av en försvarsområdesmyndighet ledd av en försvarsområdesbefälhavare. Den nya organisationen trädde i kraft den 1 juli 1992, och regementet kom därefter bland annat att omfatta en försvarsområdesstab, depåverksamhet, skjutfältsdetalj och hemvärns- och frivilligdetalj. Regementet fråntogs samtidigt numreringen I 3, och kom endast att bära beteckningen Fo 51. Genom försvarsbeslutet 1992 återfick regementet beteckningen I 3. Detta då samtliga försvarsområdesregementen avskildes från brigaden, och antog den 1 juli 1994 samma organisation som Livregementets grenadjärer.[11]

Inför försvarsbeslutet 2000 föreslog regeringen i sin propositionen för riksdagen, att den taktiska nivån bör reduceras genom att fördelnings- och försvarsområdesstaber samt marinkommandon och flygkommandon skulle avvecklas. Detta för att för att utforma ett armétaktiskt, marintaktiskt respektive flygtaktiskt kommando vilka skulle samlokaliseras med operationsledningen. Förslaget som antogs av riksdagen innebar att samtliga fördelnings- och försvarsområdesstaber samt marinkommandon och flygkommandon upplöstes och avvecklades.[12] Den 30 juni 2000 upplöstes och avvecklades Livregementets grenadjärer. Från den 1 juli 2000 övergick verksamheten till en avvecklingsorganisation, fram till att avvecklingen skulle vara slutförd senast den 31 december 2001. Avvecklingsorganisation Örebro upplöstes i sin tur den 31 december 2000, då avvecklingen av förbandet var slutförd.[13][14]

Ingående enheter[redigera | redigera wikitext]

Genom försvarsbeslutet 1942 kom samtliga infanteriregementen att sätta upp fältregementen (krigsförband). För Livregementets grenadjärer (I 3) kom två fältregementen att sättas upp, Livregementets grenadjärer (I 3) och Närkes regemente (I 33).

Genom försvarsbeslutet 1948 utgick fältregementen som förbandstyp, och istället infördes en brigadorganisation inom armén. Livregementets grenadjärer två fältregementen kom med det att omorganiseras till en brigadorganisation.[15]

Livbrigaden[redigera | redigera wikitext]

Livbrigaden (IB 3) bildades 1949 genom att fältregementet Livregementets grenadjärer (I 3) omorganiserades till brigad. Genom försvarsbeslutet 1972 kom brigaden att bli Livregementets grenadjärers sekundära brigad. Brigaden kom att upplösas den 30 juni 1992 i samband med försvarsutredning 1988, där det beslutades att samtliga brigader organiserade efter förbandstypen IB 66M skulle avvecklas senast den 30 juni 1992.

Närkebrigaden[redigera | redigera wikitext]

Närkebrigaden (IB 33) bildades 1949 genom att fältregementet Nerikes regemente (I 33) omorganiserades till brigad. Genom försvarsbeslutet 1972 kom brigaden att bli Livregementets grenadjärers anfallsbrigad, då den antogs till brigadorganisationen IB 77. Genom försvarsutredning 1988 upplöstes brigadstaben den 30 juni 1992. Brigadens tre infanteribataljoner överfördes till Gula brigaden (IB 1), Värmlandsbrigaden (IB 2) och Grenadjärbrigaden (IB 4), och kom där att utgöra 4. brigadskyttebataljonen.

Örebro försvarsområde[redigera | redigera wikitext]

Örebro försvarsområde (Fo 51), bildades den 1 oktober 1942, och hade sin stab lokaliserad till Örebro garnison, och omfattade geografiskt hela Örebro län. I samband med OLLI-reformen den 1 juli 1975 fick Örebro försvarsområde gemensam stab med Livregementets grenadjärer. Örebro försvarsområde upplöstes och avvecklades tillsammans med regementet den 30 juni 2000.[16]

Utbildningskompanier[redigera | redigera wikitext]

Livregementets grenadjärkår (1815)

  1. Livkompaniet
  2. Östra Västmanlands kompani
  3. Södermanlands kompani
  4. Kungsörs kompani

Närkes regemente (1812)

  1. Livkompaniet
  2. Askersunds kompani
  3. Örebro kompani
  4. Kumla kompani
  5. Alsters kompani
  6. Edsbergs kompani
  7. Ölme kompani
  8. Visnums kompani

Livregementets grenadjärer (1893)

  1. Livkompaniet
  2. Södermanlands kompani
  3. Kungsörs kompani [k]
  4. Örebro kompani [l]
  5. Östra Närkes kompani [m]
  6. Askersunds kompani
  7. Västra Närkes kompani [n]
  8. Kristinehamns kompani [o]

Förläggningar och övningsplatser[redigera | redigera wikitext]

Förläggning[redigera | redigera wikitext]

Under den period som regementet hade sin mötesplats vid Utnäslöt, hade man en expedition i Västerås. När Livregementets grenadjärkår och Närkes regemente sammanslogs 1893 och bildade Livregementet till fot, överfördes större delen av Livregementets grenadjärkår till Sannahed. Från den 1 oktober 1904 flyttade regementet sin expedition till Örebro, där man övertog övertogs Livregementets husarers före detta kanslihus.[4]

År 1913 lämnade sin regementet sin mötesplats på Sannahed för att kasernernas den 2 mars i Örebro.[4] I Örebro hade tre kaserner uppförts i anslutning till stadsdelen Rynninge. Kasernerna uppkallades efter tre av Livregementets stora segrar. Kasern 1 namngavs Lund, kasern 2 namngavs efter Kliszow och kasern 3 namngavs efter Narva. Kasernerna tillsammans med kanslihuset inramade en stor kaserngård i klassisk regementsarkitektur signerad Victor Bodin. Planer fanns att tillföra en fjärde kasern och med det bilda en öppen fyrkant runt kaserngården. Kasernetablissementet uppfördes efter 1901 års härordningsprogram efter kasernbyggnadsnämndens första serie typritningar. Totalt uppfördes ett 80-tal byggnader inom området.[17] I anslutning till kasernområdet uppförde Missionsförbundet genom föreningen "Soldaternas vänner i Örebro län" ett soldathem på Höglundagatan 2.

Efter att värnpliktsutbildningen upphörde sommaren 1992, delades kasernområdet i en norra och en södra del. Den södra delen bestående av bland annat kasernerna såldes till Örebro kommun. Den norra delen bestående av bland annat sjukhusbyggnad, motorområde, verkstäder och förråd kvarstod som militärområde. Ursprungligen var det tänkt att regementsstaben skulle gruppers till den före detta sjukhusbyggnaden. Dock kom staben kvarstå i kanslihuset och hemvärns- och frivilligdetaljen vid regementet i sin byggnad i sydvästra delen på den södra delen. Dessa två byggnader hyrdes fram till att regementet avvecklades. Efter att Försvarsmakten lämnade även det norra området 2002, har området utvecklats till stadsdelen Grenadjärstaden.[17]

Övningsplatser[redigera | redigera wikitext]

När Livregementet delades, kom Livregementets grenadjärkår från 1780 att ha sin mötes- och övningsplats vid Utnäslöt drygt 3 km nordost om Strömsholms slott. Mötesplatsen lämnades 1893, men platsen behölls fram till 1902 som remontdepå. När Livregementets grenadjärkår och Närkes regemente sammanslogs och bildade Livregementet till fot, övertogs Närkes regementes mötesplats på Sannahed. Där kom regementet att vapenövas fram till 1913, då verksamheten överfördes till Örebro. Sannahed kom under beredskapstiden fungera som exercis- och övningsplats för landstormen samt delar av regementes förband som inte fick plats i Örebro.[4]

År 1944 tillfördes regementet ett nytt skjutfält, Villingsbergs skjutfält, i Kilsbergen. Fältet kom att delas med det nyuppsatta Bergslagens artilleriregemente (A 9).[18]

Heraldik och traditioner[redigera | redigera wikitext]

Fanvakt ur regementet vid invigningen av Mälarbanan 1997.

Regementets standar består stora riksvapnet utan mantel samt under ordenskorset ett vitt svärd. Som förbandstecken bär regementet Sveriges heraldiska nationalsymbol, Tre kronor, vilket är ett arv från ursprungsregementet Livregementet till häst. Vilket även ursprungligen delades med Livregementets dragoner (K 2) och Livregementets husarer (K 3).[2]

Den 2 september 1902 överlämnade kung Oscar II nya fanor till regementets två bataljoner. Denna fana ersatte tidigare fanor, vilka hade segernamnen Wallhof (1626), Dirschau (1627), Gnesen (1656) och Pultusk (1703).[2] Vid överlämningen av fanorna uttryckte kungen regementets historia med "I ägen dubbla anor, sällsynt ärofulla", och syftade på regementets två härstamningslinjer.[19] Denna fana ersattes den 12 december 1956, då kung Gustav VI Adolf överlämnade en ny fana, vilken ersatte de två tidigare fanorna.[2]

Regementets högtidsdag var den 4 december, som minne till av Slaget vid Lund den 4 december 1676. En högtidsdag som delades med Livgardets dragoner (K 1) och Livregementets husarer (K 3).[2]

Den 27 augusti 1967 firades i Örebro det ursprungliga Livregementets 300-årsjubileum av traditionsförbanden Livregementets grenadjärers (I 3), Livgardets dragoner (K 1) och Livregementets husarer (K 3). Där gemensamme chef kung Gustaf VI Adolf närvarade.[2]

År 1937 och 1991 instiftades Örebros försvarsområdes och Livregementets grenadjärers förtjänstmedalj (av 8:e storleken) i guld/silver/brons. Band: vitt med ljusblå kanter och en ljusblå rand på mitten.[20] År 2000 instiftades Livregementets grenadjärers minnesmedalj i silver. Band: rött med en smal vit rand på mitten åtföljd av en bred blå rand på vardera sida.[2]

När Sveriges nya regeringsform trädde i kraft den 1 januari 1975 medförde det att regementet bytte namn från Kungliga Livregementets grenadjärer till enbart att enbart benämnas Livregementets grenadjärer. Samtidigt fråntogs kungen rollen som regementschef för regementet och övriga regementen ingåendes i Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper. Rollen som regementschef övertogs istället av sekundchefen, vilken vid denna tid var översten av 1.gr Åke Hultin (han behöll dock tjänstetiteln "sekundchef" fram till att han avgick 1977).[2]

Regementets sista chef blev överste Christer Svensson, som vid avvecklingen lämnade över regementets och dess två forna brigaders traditioner till den nybildade militärdistriktsgruppen Livregementets grenadjärgrupp.

Genom försvarsbeslutet 2004 avvecklades Värmlandsgruppen den 30 juni 2005 och uppgick i Livregementets grenadjärgrupp den 1 juli 2005. I samband med denna omorganisation namnändrades Livregementets grenadjärgrupp till Örebro-Värmlandsgruppen och Livregementets grenadjärer traditioner kom att föras vidare av Örebro-Värmlandsgruppen. Vidare kom även gruppen att ingå som en utbildningsenhet inom Livregementets husarer (K 3). Sedan den 1 juli 2013 förvaltas och förs regementets traditioner vidare av Sannaheds hemvärnsbataljon (20. Hvbat), vilken är en av de två bataljonerna som Örebro-Värmlandsgruppen ansvarar för att utbilda och organisera.

I samband med Kronprinsessan Victorias bröllop den 19 juni 2010 samlades Försvarsmaktens samtliga fanor inför en officersfanvakt, där Livregementets grenadjärers fana kom att föras av överstelöjtnant Anders Domhagen.[21]

Genom att Livregementets grenadjärgruppen och Värmlandsgruppen sammanslogs till en utbildningsgrupp kan det sägas att cirkeln är halvsluten, genom att Örebro och Värmland är återförenat efter delningen 1812 av Närke-Värmlands regemente, och även genom att 2/3 av Livregementet åter är förenat, då Örebro-Värmlandsgruppen är en del av Livregementets husarer (K 3).

Den 30 juni 2017 högtidlighölls minnet, genom en ceremoni vid regementets före detta kanslihus, av att det var 25 år sedan grundutbildningen upphörde vid regementet. Där höll bland annat Einar Lyth tal, då det var han som fick ordern om att värnpliktsutbildningen skulle upphöra den 30 juni 1992. Vid ceremonin närvarade fanvakt ur Sannaheds hemvärnsbataljon, samt att tapto blåstes av trumpetare ur Guldsmedshyttans musikkår.

Minnesstenar[redigera | redigera wikitext]

Regementet har följande minnesstenar resta i Örebro län. Minnessten i Sannahed rest den 21 augusti 1921, minnessten över Livregementets grenadjärer i Örebro. En minnessten vid kasernerna i Örebro över regementets 300-årsjubileum, den så kallade regementsstenen.[22] I samband med att 25 års minnet högtidlighölls den 30 juni 2017 avtäcktes regementsstenen efter att den återställts till ursprungligt skick.

Officersmäss[redigera | redigera wikitext]

På Sannahed uppfördes under 1830-talet en officersmäss för regementena på Sannahed. Efter att regementet flyttade till Örebro, kom en ny officersmäss formas i kanslihuset. Efter att regementet avvecklades 2000 övergick regementsmässen, Bielkemässen (uppkallad efter Nils Bielke), till att föras vidare i Livregementets grenadjärers officerskår regi. År 2006 beslutades det att mässen skulle stängas i Örebro och istället flyttas till Kumla kommuns nya stadshus, då enligt officerskåren Örebro kommun ej varit så angelägna om att bibehålla mässen.[23] Den sista balen på mässen anordnades av "Soldat -56" lördag den 16 december 2006. "Soldat -56" var en grupp som gjorde värnplikten på regementet 1956 som plutonchefselever, och som träffades varje år vid olika sammankomster.[24] Inventarierna i mässen kom att magasineras fram till oktober 2009, då stadshuset stod färdigt och Bielkemässen som en av Sveriges äldsta officersmäss åter kom att användas.[25][26]

Förbandschefer[redigera | redigera wikitext]

Sekund- och regementschefer verksamma vid regementet åren 1815–2000. Sekundchef var en titel som användes fram till den 31 december 1974 vid de regementen som ingick i Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper. Åren 1791–1809 var kronprinsen regementschef. Åren 1818–1974 var H M Konungen regementschef. Från 1975 är monarken hederschef för regementet. Dock så behöll Åke Hultin titeln sekundchef fram till sin avgång 1977. Einar Lyth avgick i samband med att grundutbildningen vid regementet upphörde. Regementets sista chef blev Christer Svensson.[3]

Regementschefer[redigera | redigera wikitext]

Sekundchefer[redigera | redigera wikitext]

  • 1815–1821: C U Ridderstolpe
  • 1821–1853: J E af Wetterstedt
  • 1853–1861: N H Hägerflycht
  • 1861–1865: O M von Knorring
  • 1865–1875: H M Falkenberg
  • 1875–1879: O E F Flemming
  • 1879–1881: A H Leijonhufvud
  • 1881–1884: H O E d'Ailly
  • 1884–1893: C G von Ehrenheim
  • 1893–1897: J F Lilliehök
  • 1897–1902: Carl Axel Mauritz Nordenskjöld
  • 1902–1911: Hugo Jungstedt
  • 1911–1917: Hans Ludvig von Dardel
  • 1917–1922: Carl August Pontus Axelsson Sjögren
  • 1922–1927: Hugo Oskar Herman Wikner
  • 1928–1931: Ernst Nils David af Sandeberg
  • 1931–1936: Hugo Montgomery Cederschiöld
  • 1936–1937: Helge Jung
  • 1936–1937: Axel Gyllenkrok (t.f)
  • 1937–1942: Manne Brandel
  • 1942–1948: Alf Meyerhöffer
  • 1949–1952: Anders Engelbrekt Flodström
  • 1952–1955: Carl Fredrik Lemmel
  • 1955–1963: Per Wollrath Sebastian H:son Tamm
  • 1963–1963: Sten Wåhlin
  • 1964–1966: Ove Ljung
  • 1966–1972: Ebbe Gyllenstierna
  • 1972–1974: Erik Åke Hultin

Namn, beteckning och förläggningsort[redigera | redigera wikitext]

Namn
Kungl Livregementets grenadjärkår 1815-12-16 1893-12-14
Kungl Livregementet till fot 1893-12-15 1904-12-07
Kungl Livregementet grenadjärer 1904-12-08 1974-12-31
Livregementets grenadjärer 1975-01-01 2000-06-30
Avvecklingsorganisation Örebro 2000-07-01 2000-12-31
Beteckningar
№ 3 1816-10-01 1914-09-30
I 3 1914-10-01 1975-06-30
I 3/Fo 51 1975-07-01 1992-06-30
Fo 51 1992-07-01 1994-06-30
I 3/Fo 51 1994-07-01 2000-06-30
Ao Öre 2000-07-01 2000-12-31
Förläggningsort, detachement och övningsfält
Utnäslöt (Ö) 1815 1815
Sannahed (Ö) 1815 1913-03-02
Örebro garnison (F) 1904-10-01 2000-12-31
Villingsberg (Ö) 1944 1992-06-30
Klockarängen (Ö) 19?? 2000-06-30
Rynningeviken (Ö) 19?? 1992-06-30

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Anmärkningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Åren 1949–1992 var brigaden en del av Livregementets grenadjärer
  2. ^ Åren 1949–1992 var brigaden en del av Livregementets grenadjärer
  3. ^ Åren 1975–2000 var staben en del av Livregementets grenadjärer.
  4. ^ Åren 1833–1847 var regementet underställt chefen för 5. militärdistriktet, åren 1847–1893 4. militärdistriktet, åren 1893–1901 4. arméfördelningen, åren 1902–1927 IV. arméfördelningen, åren 1928–1936 Östra arméfördelningen, åren 1937–1942 IV. arméfördelningen, åren 1942–1966 V. militärområdet, åren Bergslagens militärområde 1966–1991, åren 1991–2000 Mellersta militärområdet.
  5. ^ Förbandsmarschen antogs 1893 och fastställdes 1953 genom arméorder 33/1953. Marschen användes av Livregementets grenadjärgrupp åren 2000–2005, och av Örebro-Värmlandsgruppen sedan 2005.[1]
  6. ^ Årsdagen av Slaget vid Lund 1676.
  7. ^ Förtjänstmedalj i guld, silver och brons instiftad 1937.
  8. ^ Minnesmedalj i guld instiftad 2000.
  9. ^ Svensson blev sista chefen för regementet.
  10. ^ Bielke var regementschef för Livregementet till häst.
  11. ^ Kompaninamnet fanns även vid Västmanlands regemente.
  12. ^ Finns även vid Livregementets husarer som Örebro skvadron.
  13. ^ Finns även vid Livregementets husarer som Östra Nerike skvadron.
  14. ^ Finns även vid Livregementets husarer som Västra Nerike skvadron.
  15. ^ Kompaninamnet fanns även vid Värmlands regemente.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sandberg (2007), s. 27
  2. ^ [a b c d e f g h i] Braunstein (2003), s. 31-34
  3. ^ [a b] Kjellander (2003), s. 288-289
  4. ^ [a b c d] Holmberg (1993), s. 8
  5. ^ ”regementet”. livreg.se. http://livreg.se/regementet/. Läst 26 december 2016. 
  6. ^ ”Kungl, Maj:ts proposition 1973:135”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/kungl-majts-proposition-angaende-vissa_FW03135. Läst 22 december 2016. 
  7. ^ ”Kungl, Maj:ts proposition 1974:135”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/kungl-majts-proposition-angaende-vissa_FX03135. Läst 22 december 2016. 
  8. ^ [a b] ”Regeringens proposition 1981/82:102”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/om-sakerhets--och-forsvarspolitiken-samt_G503102. Läst 22 december 2016. 
  9. ^ ”Regeringens proposition 1981/82:113”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/om-program-for-regional-utveckling-och_G503113. Läst 22 december 2016. 
  10. ^ [a b] ”Regeringens proposition 1989/90:9”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/om-armens-utveckling-och-totalforsvarets_GD039. Läst 22 december 2016. 
  11. ^ Björck (1996), s. 299
  12. ^ ”Regeringens proposition 1999/2000:30”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/det-nya-forsvaret_GN0330. Läst 31 maj 2018. 
  13. ^ ”Årsredovisning 2002: Underbilaga 2.1”. forsvarsmakten.se. https://www.forsvarsmakten.se/siteassets/4-om-myndigheten/dokumentfiler/arsredovisningar/arsredovisning-2002/ar02_ubilaga_2_1.pdf. Läst 31 maj 2018. 
  14. ^ ”Avvecklingsorganisation Örebro”. sok.riksarkivet.se. https://sok.riksarkivet.se/?Sokord=livregementets+grenadj%C3%A4rer&EndastDigitaliserat=false&AvanceradSok=False&page=1&postid=Arkis+97d93994-32c9-11d7-81da-00d0b73e008b&tab=post&FacettState=undefined%3ac%7c&s=Balder. Läst 21 maj 2017. 
  15. ^ ”Armens Brigader efter 1948 års försvarsbeslut med kort historik”. Brigadmuseum.se. http://www.brigadmuseum.se/uploads/files/content/Armens-_brigader-_1948.pdf. Läst 24 december 2016. 
  16. ^ Holmberg (1993), s. 75
  17. ^ [a b] Berg (2004), s. 158
  18. ^ Lyth, Gustavsson (1993), s. 202
  19. ^ ”Livregementets grenadjärers officerskår”. livreg.se. http://livreg.se/regementet/. Läst 24 december 2016. 
  20. ^ ”LivreggrenGM”. medalj.nu. http://www.medalj.nu/ribbon_info.asp?build=&showgroups=A-LMM&visitor={7D7BCE88-1371-42FB-9A42-65824BBF1E03}&listmode=0&medal={B3D10F16-F967-4106-B72D-E268ED6A7278}. Läst 24 december 2016. 
  21. ^ ”Officersfanvakt vid bröllopet i Stockholm”. Hemvärnet. 23 juni 2010. http://hemvarnet.se/varmlands_ostra/?action=visaenhet&enhetid=2571. Läst 5 juli 2010. 
  22. ^ ”Andra militära minnesmärken, Örebro län”. smvu.se. http://smvu.se/andra-militara-minnesmarken-i-sverige-lansvis/andra-militara-minnesmarken-orebro-lan/. Läst 26 december 2016. 
  23. ^ Militärhistoria in i stadshuset”. Nerikes Allehanda. Arkiverad från originalet den 5 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160305073158/http://na.se/nyheter/kumla/1.542938-militarhistoria-in-i-stadshuset. Läst 16 juli 2014. 
  24. ^ Sista balen på mässen”. Nerikes Allehanda. Arkiverad från originalet den 9 januari 2007. https://web.archive.org/web/20070109093842/http://www.na.se/artikel.asp?intId=1087204. Läst 18 december 2008. 
  25. ^ ”Bielkemässen”. Kumla.se. 19 januari 2011. Arkiverad från originalet den 25 maj 2012. https://archive.is/20120525101823/http://www.kumla.se/Boende-i-Kumla/Om-Kumla--dess-styre/Stadshuset/Bielkemassen.html. Läst 1 februari 2011. 
  26. ^ ”Bielkemässen”. livreg.se. http://livreg.se/bielkemassen-2/. Läst 26 december 2016. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Braunstein, Christian (2003). Sveriges arméförband under 1900-talet. Skrift / Statens försvarshistoriska museer, 1101-7023 ; 5. Stockholm: Statens försvarshistoriska museer. Libris 8902928. ISBN 91-971584-4-5 
  • Holmberg, Björn (1993). Arméns regementen, skolor och staber: [en uppslagsbok] : en sammanställning. Arvidsjaur: Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB). Libris 7796532. ISBN 91-972209-0-6 
  • Kjellander, Rune (2003). Sveriges regementschefer 1700-2000: chefsbiografier och förbandsöversikter. Stockholm: Probus. Libris 8981272. ISBN 91-87184-74-5 
  • Sandberg, Bo (2007). Försvarets marscher och signaler förr och nu. Gävle: Militärmusiksamfundet med Svenskt Marscharkiv. ISBN 978-91-631-8699-8 
  • Berg, Ejnar (2004). Vyer från kastaler, kastell och kaserner: guide över Sveriges militära byggnader : illustrerad med vykort. Stockholm: Probus. Libris 9818451. ISBN 91-87184-75-3 
  • Byström, Åke (1967). Livregementets historia. Kumla: Kumla tryckeri. Libris 868709 
  • Lyth Einar, Gustavsson Bengt, red (1993). Försvar i Örebro län: 1900-talet. Närkes militärhistoria, 99-0884938-7 ; 3. Örebro: Stift. Nerikes regementen. Libris 7449440. ISBN 91-630-1777-6 (inb.) 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Lilja, Lars (2013). Närkes krigsmannaminne, del 1. Örebro: Stiftelsen Nerikes regementen. Libris 13941273. ISBN 9789163722974 
  • Ardefors, Johan; Lyth, Einar (2012). Bielkemässen. Örebro: Livregementets grenadjärers officerskår. Libris 13987548. ISBN 9789163705458 
  • Forsman, Jonas; Westlund, Morgan; Werge, Henrik (1990). Ära, mod och högantenner: bilder från I 3/Fo 51 Örebro : [ett brigadstabskompani i närbild]. [Örebro]: [M. Westlund]. Libris 7448347. ISBN 91-630-0190-X 
  • Jonsson, Ulla-Britt (1992). Regementet I 3 Örebro 1991 (1. uppl.). [Örebro]: [U.-B. Jonsson]. Libris 7448949. ISBN 91-630-1059-3 (inb.) 
  • Lyth Einar, Gustavsson Bengt, red (1993). Försvar i Örebro län: 1900-talet. Närkes militärhistoria, 99-0884938-7 ; 3. Örebro: Stift. Nerikes regementen. Libris 7449440. ISBN 91-630-1777-6 (inb.) 
  • Lyth, Einar; Lannerbäck, Alf (2007). Klart bakåt!: livet i fält. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek. Libris 10645008. ISBN 978-91-85789-10-8 (inb.) 
  • Rosengren, Erik, red (1948). I fält 1939-1945: närkingar och bergslagsfolk under beredskapen. [Örebro]: [s.n.]. Libris 1408340 
  • Tapper, Tage (1967). Den gamla officersmässen: anteckningar vid återinvigningen av officersmässen vid Sannahed den 27 augusti 1967. Kumla: [Dohlwitz bokh.]. Libris 2068353 
  • Byström, Åke (1967). Livregementets historia. Kumla: Kumla tryckeri. Libris 868709 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]