Karl XII

Från Wikipedia
För andra betydelser, se Karl XII (olika betydelser).
Karl XII
Porträtt av Karl XII från 1706 av David von Krafft.
Regeringstid 5 april 1697–30 november 1718
(21 år och 239 dagar)
Kröning 14 december 1697 i Stockholm
Företrädare Karl XI
Efterträdare Ulrika Eleonora (regerande drottning av Sverige)
Valspråk Herren (är vorden) min beskyddare (latin: (Factus est) Dominus protector meus
Med Guds hjälp
Ätt Pfalziska ätten
Far Karl XI
Mor Ulrika Eleonora av Danmark
Född 17 juni (g.s.) 1682
Slottet Tre Kronor, Stockholm, Sverige
Namnteckning
Död 30 november (g.s.) 1718
(36 år och 166 dagar)
Fredrikshald, Norge
Begravd 26 februari 1719
Karolinska gravkoret i Riddarholmskyrkan i Stockholm


Karl XII, född 17 juni 1682 på Slottet Tre Kronor, död 30 november 1718 i Fredrikshald i Norge, var kung av Sverige från 1697 till sin död. Huvuddelen av sin regeringstid tillbringade han i fält i stora nordiska kriget, där han försökte försvara stormaktsväldet, men trots hans förmåga som fältherre och spektakulära inledande framgångar vände krigslyckan från och med slaget vid Poltava och till slut gick nästan alla erövringar i öst och i Tyskland förlorade. Han genomförde också juridiska och skattemässiga reformer. Han är den mest omdebatterade och omdiskuterade av de svenska kungarna, då bilden av honom varierar väldigt mycket i de olika verk som har skrivits om honom.

Karl tog makten över Sverige vid 15 års ålder, efter en sju månaders förmyndarregering. Han var överbefälhavare för de svenska styrkorna under kriget mot trippelalliansen Danmark-Norge, Sachsen-Polen och Ryssland, som inleddes år 1700. Hans ledarskap och taktiska färdigheter bidrog till de svenska styrkornas inledande triumfer under kriget, och år 1706 hade han besegrat nästan alla deltagare, förutom Ryssland.

År 1707 ledde han sina styrkor i ett fälttåg mot Ryssland, som fick ett katastrofalt slut med nederlagen i Poltava och Perevolotjna, som fick honom att fly till Osmanska riket där han inrättade en exilregering. Han kom att stanna där i fem år tills han återvände till Sverige för att ta itu med Danmark-Norge. Efter två misslyckade fälttåg blev han 30 november 1718 skjuten till döds under Fredrikstens belägring. Sverige förlorade kriget, och hade efter fredsavtalen förlorat sin stormaktsställning i Nordeuropa till Ryssland. Det kungliga enväldet försvagades kraftigt och Sverige gick in i en period där makten samlades i riksdagen som kom att kallas för frihetstiden, som varade i ett halvt sekel tills det tog slut i och med Gustav III:s statskupp.

Han var son till Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä., bror till Ulrika Eleonora d.y. samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp (se vidare Anfäder nedan). Han gifte sig aldrig och fick inga barn. Han efterträddes av sin syster Ulrika Eleonora, som i sin tur lämnade över kungakronan till sin make, Fredrik I.

Han regerade även som hertig Karl II över Pfalz-Zweibrücken 1697–1718.

Titel

Karl XII avporträtterad 1715 av Hyacinthe Rigaud

Karl XII:s fullständiga titel på svenska löd: Carl med Guds Nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, Storfurste till Finland, Hertig uti Skåne, Estland, Livland, Karelen, Bremen, Verden, Stettin, Pommern, Kassuben och Venden, Furste till Rügen, Herre över Ingermanland och Wismar, så ock Pfalzgreve vid Rhen, i Bayern, samt till Jülich, Kleve och Berg Hertig. Greve till Valdens, Spanheim, Mark och Ravensburg och Herre till Ravenstein.[1]

Barndomen

Karl XII föddes på slottet Tre Kronor den 17 juni g.s. (27 juni, n.s.) 1682. Hans far Karl XI skrev i sin almanacka:

Den 17 juni, som var om lördagsmorgonen klockan tre fjärdingar på sju, blev min gemål förlossad och födde en son. Gud vare därför innerligen tack och lov, som haver hulpit henne, han hjälpe henne snart till sin förra hälsa igen![2]

Karl XII föddes med segerhuva, alltså en del av fosterhinnan kvar på huvudet. Det ansågs vara ett mycket gott tecken, benämningen segerhuva kommer från att man trodde att barn som föddes så skulle få mycket lycka och stor framgång i livet.[3] Karl XII fick en omfattande utbildning. Bland hans lärare märks särskilt professorn vid Uppsala universitet Andreas Nicolai (Norcopensis, adlad Nordenhielm), kanslirådet Thomas Polus, kammarherren Gustaf Cronhielm, ingenjörsofficeren Carl Magnus Stuart och Strängnäs biskop Erik Benzelius d.ä.. Karl XII var ett begåvat barn och lärde sig latin, tyska och franska, samt fick goda insikter i de för denna tid viktiga teologiska frågorna. I fält lärde han sig senare också lite finska för att kunna göra sig förstådd också hos sina finska trupper. Särskilt intresserade han sig emellertid för matematiken och den militära undervisningen. Samtidigt som han fick god kunskap i allt som ansågs tillhöra en dåtida furstes vetande, fick han också god fysisk träning genom att han tidigt började delta i faderns jakter och långritter.[4] Sedan den unge prinsens mor, drottning Ulrika Eleonora, hade avlidit 1693, och då hans far var mycket upptagen av rikets styrning, tog änkedrottningen Hedvig Eleonora hand om prinsens och hans båda systrars uppfostran. De tre kungabarnen kom genom detta att få starka band till sin farmor, som de genom livet stod mycket nära.

Förmyndarstyrelsen

Vid knappt femton års ålder blev Karl XII Sveriges kung efter faderns död den 5 april 1697. Den av fadern förordnade förmyndarstyrelsen utgjordes av änkedrottningen (med två röster) samt de fem kungliga råden: kanslipresidenten Bengt Gabrielsson Oxenstierna, Kristofer Gyllenstierna, Fabian Wrede d.ä., Nils Gyldenstolpe och Lars Wallenstedt. Samarbetet i förmyndarstyrelsen fungerade inte bra, delvis beroende på minnet av den hårda kritik som drabbat Karl XI:s förmyndare, och råden försökte nu skydda sig genom att ofta kalla in den unge kungen till överläggningarna och förmå honom att själv uttala sig i olika frågor. Senare väcktes dock tanken att det vore lämpligast att låta kungen själv överta regeringsansvaret. Vid den riksdag som med anledning av Karl XI:s begravning hade sammankallats till Stockholm i november 1697 framställdes inom adeln, under samförstånd med förmyndarna och rådet, förslaget att kungen omedelbart skulle förklaras myndig. Detta förslag godkändes också av samtliga stånd. Sedan förmyndarna nedlagt sitt uppdrag och ständerna den 13 december gett kungen sin hyllningsed, blev Karl XII den 14 december 1697 krönt i Stockholms Storkyrka. Vid ceremonien framhölls hans ställning som enväldig kung genom att han inte avgav någon kungaförsäkran samt att han själv satte kronan på sitt huvud.[5][4] Själva kröningen förrättades dock av ärkebiskop Olaus Swebilius.[6] Kröningsmåltiden intogs i Wrangelska palatset.

Fredsåren

Karl XII porträtterad 1697 av David Klöcker Ehrenstrahl.
Ettöring, 1716.
Uniform buren av Karl XII i Fredrikshald den 30 november 1718, då han dog. Finns idag i Livrustkammaren.

Karl XII tillträdde som enväldig monark under ganska svåra inre och yttre förhållanden. Han gjorde då till sin regel att följa i sin fars fotspår i styrelseärenden; liksom även när det gällde arbetsdisciplin, enkelt levnadssätt och motion. Liksom sin far var han skeptisk till rådgivare och de gamla kungliga råden miste därför nästan allt inflytande. Kungen, som ju fortfarande bara var ett barn, var blyg och skygg och slöt sig inom sig själv och avgjorde viktigare angelägenheter med endast sina utsedda förtrogna, Carl Piper för inrikes ärenden och Thomas Polus för utrikespolitiken. Med samma skygghet mötte han de ivriga uppmaningarna att han borde gifta sig med en dansk eller holsteinsk prinsessa, som omedelbart efter myndighetsförklaringen presenterades honom från olika läger. Sannolikt skapades redan nu hans senare olust till giftermålsplaner.[7]

Karl XII:s dopvagga, Livrustkammaren.

Ett kortare avbrott i Karl XII:s enstöriga liv inträdde när hans kusin hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp på våren 1698 kom till Stockholm för att fria till kungens syster, prinsessan Hedvig Sofia. Hertigen var vild och levnadsglad och lockade sin unge släkting till en del omtalade nöjen (det så kallade holsteinska raseriet) vilket dock upphörde när det nygifta hertigparet i september samma år lämnade Sverige.[8]

I den inre styrelsen behöll Karl XII det regeringssätt som hans far grundat och utvecklat. De förhoppningar som några hyst under hans myndighetsförklaring, att han skulle minska sin makt samt avbryta reduktionen och lindra de hårda räfsterna, kom helt på skam. Redan från början tålde kungen ingen inskränkning i sin suveränitet, och dessa tendenser stärktes ytterligare under den senare delen av hans regeringstid. Fortsättningen av reduktionsarbetet avbröts visserligen i början av krigsperioden, med vad gällde det som redan skett gjordes inga ändringar. Karakteristisk är den rättegång mot en av rikets främsta män, Nils Bielke, som började 1698.[8]

På det kyrkliga området var Karl XII hårt renlärig och gick också här i sin fars fotspår. Under kriget i Polen befallde han i en skrivelse (daterad 7 juni 1706) till rådet i Stockholm att de skulle ha noga uppsikt över pietister samt förbjuda svenska studerandes resor till de tyska akademier som var färgade av synsättet. Under år 1703 avslutades projektet med den nya bibelöversättningen som Karl XI påbörjade (Karl XII:s bibel).[8]

I övrigt lade kungen ned mycket arbete under sitt första styrelseår på att minska den nöd som hade drabbat stora delar av landet genom en rad svåra missväxtår. Stora omkostnader blev det också för återuppbyggandet av Stockholms slott efter den stora branden där den 7 maj 1697. Vid det stora nordiska krigets utbrott fick dessa fredliga aktiviteter till stor del avbrytas. Den 16 april 1700 avreste Karl XII från Stockholm, som han sedan aldrig skulle få se igen. Under de följande åren brevväxlade han flitigt med rådet i Stockholm som han försökte leda från distans, men hans uppmärksamhet orienterades alltmer åt krigföringen och utrikespolitiken.[8]

Utrikespolitiska vägval

Karl XII år 1700, målning av David von Krafft från 1706.

Även i utrikespolitiken sökte Karl XII vägledning från faderns politiska system. Grundpelarna var en neutral hållning i Västeuropas stora konflikter, vänskap med sjömakterna England och Nederländerna och om möjligt även med Frankrike. Slutligen måste Danmark hållas under uppsikt och försvagas genom allianser med huset Hannover och kraftigt understöd åt hertigen av Holstein-Gottorp.[9]

Under 1698 förnyades Sveriges tidigare förbund med sjömakterna samt Danmark, och det slöts ett nytt med Frankrike. Samtliga var allmänt skrivna och angav egentligen endast den svenske kungens önskan att åt alla håll föra en fredlig och vänskaplig politik. Själv var Karl XII vid sitt regeringstillträde helt oerfaren på utrikespolitikens område, och under hela sin livstid var han genom sin rättframhet och ordhållighet främmande för den intriganta statskonst, som de olika furstekabinetten ofta försökte överlista varandra med.[10]

Olyckligtvis var Sveriges diplomater i utlandet inte vuxna sin uppgift i denna farliga tid. Deras uppmärksamhet ägnades nästan uteslutande åt den gamla tvisten mellan Danmark och Holstein-Gottorp, vilken på försommaren 1697 ytterligare förvärrades, och var föremål för långa men resultatlösa underhandlingar under en kongress i Pinneberg. Understödjandet av huset Gottorp mot Danmark blev även i fortsättningen en hörnsten i Sveriges utrikespolitik, utan att man tillräckligt uppmärksammade de konflikter från andra håll som framkallades.[10]

Stora nordiska kriget

Huvudartikel: Stora nordiska kriget

Krigsutbrottet

Redan vid tiden för Karl XI:s död försökte Danmark i hemlighet knyta förbindelser med Ryssland, för att där vinna stöd mot Sverige. Den svenska regeringens energiska inskridande till Holstein-Gottorps förmån gav Danmark anledning att lägga ytterligare vikt vid denna förbindelse, vilken emellertid under tsar Peters långa västerländska resa (1697–98) inte gjorde några egentliga framsteg. I detta skede började August den starke, kung av Polen och kurfurste av Sachsen, understödd av den landsflyktige livländske adelsmannen och politikern Johann Patkul, dra upp planer för en erövring av Livland. Hans förslag om ett anfallsförbund mot Sverige fann god jord i Köpenhamn och Moskva, och delvis även i Berlin. Under sommaren och hösten 1699 förhandlades i djupaste hemlighet allianser mellan Danmark, Ryssland och kung August fram. I februari år 1700 angrep så de sachsiska trupperna Riga med närliggande befästningar, och i mars samma år inskred kung Fredrik IV av Danmark med väpnad makt mot hertigen av Holstein-Gottorp.[10] Därmed hade stora nordiska kriget inletts, vilket skulle komma att vara ända till 1721.

Danmark

Huvudartikel: Karl XII:s anfall mot Danmark 1700

Om alla de hotande förberedelserna från Sveriges grannländer hade den svenska diplomatin inget att berätta, varför överfallet kom fullständigt oväntat. Karl XII beslöt att genast slå till hårt mot Danmark, medan Livlands försvar nödtorftigt stärktes genom att trupper skickades dit från Finland. Sålunda drev han hårt på utrustningen av flottan i Karlskrona, samt rekvirerade diplomatiskt stöd och flottstöd från sina allierade England och Nederländerna. När de allierades flotta kommit till Öresund lyckades Karl XII, genom en av Hans Wachtmeister på kungens uttryckliga befallning företagen vågsam seglats genom Flintrännan i juli, förena sin flotta med denna, trots danskarnas försök att hindra detta. Den 25 juli 1700 genomfördes under kungens personliga befäl en lyckad landstigning vid Humlebæk med 4 300 man. Svenskarna mötte svagt motstånd, och hotet mot Köpenhamn tvingade Fredrik IV att lyssna till sjömakternas krav och att den 8 augusti sluta freden i Traventhal med hertigen av Holstein-Gottorp, där han även förband sig att överge förbundet med Sveriges fiender.[10]

Undsättande av Östersjöprovinserna

Segern vid Narva, målning av Gustaf Cederström från 1910.

När Karl XII efter denna snabba framgång förberedde en undsättningsexpedition till Livland nåddes han i Blekinge av underrättelsen att även tsar Peter förklarat krig och börjat belägra Narva. Sedan han den 6 oktober landstigit vid Pernau fick han veta att August den starke hade upphävt sin fruktlösa belägring av Riga. Karl XII skred nu i stället till Narvas undsättning. Vid ankomsten till trakten av Narva yrkade han på ett omedelbart angrepp på de ryska linjerna, och under ledning av Carl Gustaf Rehnskiöld vann så svenskarna den 20 november den lysande segern i slaget vid Narva, en av den svenska militärhistoriens största segrar. Under vintermånaderna, medan Karl XII i trakten av Dorpat (själv residerade han i slottet Lais) övade sina trupper, stärkte kung August sitt förbund med tsar Peter genom ett personligt möte med denne i Birsen år 1701. Han avtvingade tsaren löfte om betydande subsidier och ryska hjälptrupper, och hoppades att därigenom bli i stånd att under sommarens fälttåg erövra Riga. Samtidigt med detta var det tänkt att tsar Peter genom anfall på Ingermanland skulle oroa svenskarna. Karl XII beslöt sig emellertid för att uppsöka och krossa kung Augusts egen krigsmakt i Kurland, och vände sig sålunda på sommaren 1701 mot trakten av Riga. Den 9 juli gick han över floden Düna med de svenska trupperna, och på flodens södra strand mötte han och besegrade den sachsiska armén i slaget vid Düna. Efter detta kunde svenskarna sätta sig i besittning av Kurland.[11]

Krigspolitiska vägval

I Italien hade vid denna tidpunkt den konflikt utbrutit som kom att leda till det spanska tronföljdskriget och omfatta hela Västeuropa. Alla parter som var engagerade i denna konflikt arbetade hårt för att knyta till sig stöd från utomstående staters sida. August den starke bedrev därvid ett dubbelspel på högsta nivå, och bjöd ut sina tjänster växelvis åt den ena och den andra parten i konflikten, samtidigt som han försökte göra båda till freds genom en del knappast allvarligt avsedda fredsinviter till Sverige, allt under det att han arbetade hårt för att förstärka sin för Polen avsedda krigsmakt. På den svenska sidan höjdes nu åtskilliga röster, framför allt från Bengt Gabrielsson Oxenstierna, för att man borde sluta fred med kung August och försöka ingripa i den västeuropeiska konflikten. Karl XII betraktade emellertid, och detta säkerligen med fullt fog, utsikterna till en varaktig fred med kung August som ytterst små. Han hade heller ingen lust att offra de möjligheter som nu tycktes finnas att tukta de farliga grannarna för en inblandning i den spanska konflikt som inte berörde Sverige. Karl XII gjorde därför till regel att i de västeuropeiska stridigheterna iaktta strikt neutralitet, dock under fasthållande av den för Sverige gynnsamma vänskapen med sjömakterna, för att kunna samla alla krafter mot kung August och dennes allierade tsar Peter. Av dessa båda ansåg han att August genom sin sachsiska krigsmakt var den mäktigaste, liksom han var den mest opålitlige, och han önskade därför slå så hårt mot denne att han för framtiden blev ur stånd att skada Sverige. Möjligheterna till detta visade sig nu finnas i det inrikespolitiska läget i Polen alltsedan Augusts regeringstillträde.[12]

In i Polen

Huvudartikel: Karl XII:s polska fälttåg

År 1702 besegrades polacker och ryssar vid Kliszow. Samtidigt anföll tsar Peter det svenska Livland men besegrades i Slaget vid Gemäuerthof med följden att en värdefull rysk tross föll i svenska händer. Fred slöts i Warszawa 1705 men än var inte August besegrad. På den polska tronen uppsattes Stanisław Leszczyński.

Uppgörelsen i Sachsen

År 1706 marscherade svenskarna in i Sachsen österifrån. En ny sachsisk-rysk här anföll vid Fraustadt men besegrades. Den andra freden, som satte punkt för fälttåget och förhöjde Karl XII av Sverige till toppen av hans bana, slöts i Altranstädt 1706. Året därpå marscherade den nyförstärkta svenska armén ut ur Sachsen, på väg österut.

Mötet med tsar Peter

Huvudartikel: Karl XII:s ryska fälttåg
Karl XII till häst.

I augusti 1707 bröt Karl XII med en till stor del nyvärvad och välutrustad armé upp från Sachsen. Det återstod nu för honom att genom tsar Peters besegrande framtvinga en för Sverige fördelaktig och betryggande fred med Ryssland, och sålunda även åt detta håll befästa den nyupprättade polska styrelsen. För detta ändamål ville han med samlande av alla disponibla trupper rikta ett avgörande slag mot det ryska rikets centralpunkt, Moskva. Om han lyckades med detta skulle de dittills föga betydande ryska erövringarna i östersjöprovinserna falla av sig själva. I vilken mån Karl XII vid dessa operationer lade vikt vid ett samtidigt angrepp från Finland på tsarens anläggningar vid Neva och på understöd från oroliga element i södra Ryssland är osäkert. Säkert är i varje fall att han förutsåg ett ganska långvarigt krig. För att härunder göra regeringen i Sverige mera handlingskraftig än förut hade han från Sachsen sänt hem några av sina mest betrodda män, Arvid Horn för att inträda i rådet och Magnus Stenbock för att som guvernör i Skåne styra detta av danska erövringsplaner alltid hotade landskap. Sedan Karl XII genom en besvärlig vintermarsch utmanövrerat ryssarna ur de egentliga polska områdena samt förmedlat en uppgörelse mellan kung Stanisław och August den starkes anhängare i Litauen, lämnade han vid uppbrottet från Vilniustrakten (Radoszkowice Radoszkowicze Радашко́вічы nära Molodetjno, Minsk) i juni 1708 kvar general Ernst Detlof von Krassow med 8 000 man i Polen, med uppgift att fullständigt konsolidera Stanisławs välde samt att följande år i förening med en polsk armé förstärka de svenska styrkorna.[13]

För årets fälttåg medförde Karl XII omkring 34 000 man, och utöver detta beordrade han generalguvernören i Riga, Adam Ludwig Lewenhaupt, att med sin här rycka fram från Kurland för att förstärka huvudhären, medförande betydande förråd. Redan vid denna tid torde han också ha börjat ägna uppmärksamhet åt de framställningar om samverkan mot tsaren som zaporizjakosackernas hetman Ivan Mazepa åtminstone sedan hösten 1707 i hemlighet låtit göra hos honom. Kungens närmaste avsikt verkar ha varit att genom en framryckning mot Moskva tvinga den ryska krigsledningen till en avgörande strid. Gentemot det hotande angreppet försökte tsar Peter och hans generaler sätta ett kraftigt försvar vid flodövergångarna. Dessutom använde de sig av den brända jordens taktik, så att underhållet skulle försvåras, samtidigt som man försökte oroa och riva upp enskilda svenska truppavdelningar.[14]

I avvaktan på Lewenhaupts anslutning ryckte Karl XII fram långsamt, och kringgick i allmänhet de ryska försvarspositionerna. Endast vid övergången av floden Vabitj vid staden Holowczyn den 4 juli 1708 gick han till anfall. I slaget vid Holowczyn anförde Karl XII personligen Livgardets bataljoner och de ryska försvararna under fältmarskalk Boris Sjeremetiev drevs undan, svårt tilltygade.[14] Svenskarna var endast 12 500 man, medan ryssarna räknades till 39 000 man.[15] Segern i detta slag räknas som en av Karl XII:s främsta.[16] Efter denna lysande seger dröjde den svenske kungen under nio veckor i Mohilew och trakterna närmast öster därom, mellan Dnepr och dess biflod Sozj, alltjämt inväntande Lewenhaupts försenade ankomst. Sannolikt hade han där övertygat sig om svårigheterna av att rycka fram genom de skogiga och glest befolkade trakterna mellan Smolensk och Moskva, och han beslöt att söka en bättre angreppsväg längre söderut, från Severien eller Lillryssland.[14]

När han den 15 september vände mot söder från Tatarsk, var emellertid Lewenhaupt alltjämt så långt efter, att tsar Peter lyckades hinna upp denne och i slaget vid Lesna den 29 september tillfoga honom svåra förluster. Särskilt illa för svenskarna var det att ryssarna kunde förstöra de förråd som Lewenhaupt medförde och som var ämnade för den svenska huvudhären. Karl XII stötte nu också själv på motgångar. Som chef för en stark förtrupp hade generalmajor Anders Lagercrona till uppgift att säkra vissa stödjepunkter och förbereda huvudarméns vinterkvarter. Han tog emellertid fel på vägen, vilket medförde att ryssarna kunde besätta det viktiga passet vid Potjep, över vilket vägen från Severien ledde åt Moskvahållet, liksom även Severiens huvudort Starodub. Då sålunda denna anfallsväg stängdes beslöt Karl XII gå till Ukraina för att fullborda förbindelsen med Mazepa, för att där kunna få goda vinterkvarter och få en öppen väg över Kiev för det väntade understödet från Polen. Mazepa såg dock ogärna den svenska hären i sitt eget land och fördröjde därför Karl XII:s anmarsch något, vilket medförde att tsar Peters förtrogne Aleksandr Mensjikov hann inta och förstöra Mazepas huvudstad Baturin. Samtidigt, under de första novemberdagarna, lyckades dock Karl XII vid Mezin tilltvinga sig den av ryssarna försvarade övergången över floden Desna. Baturins öde medförde att Mazepa inte lyckades få med sig alla kosacker i sitt uppror mot tsaren. Den svenska hären tvingades alltså att ta vinterkvarter i ett fientligt land, där den oroades genom mindre angrepp, samtidigt som den decimerades fruktansvärt av 1708–1709 års oerhörda vinterkyla.[17] 1709 års fälttåg inleddes med att den svenska armén stormade den ukrainska staden Veprik. Staden intogs men de svenska förlusterna var stora.

Poltava

Huvudartikel: Slaget vid Poltava

Om innebörden av de krigsföretag som Karl XII företog under nämnda vintern är meningarna delade. Likaså är det svårt att säga vilka förberedelser som då gjordes för sommarens fälttåg. Att det bedrevs underhandlingar med de zaporogiska kosackerna och med Rysslands stamfiender krimtatarerna är säkert, liksom även att Karl XII försökte driva på kung Stanislaws och von Krassows anmarsch från Polen över Kiev. Anslutning av zaporogerna vanns också i mars 1709, medan den polska förstärkningen visade sig dra ut betydligt längre på tiden än vad som beräknats. Antagligen i syfte att sysselsätta fienden och locka ut honom på fältet började Karl XII i maj 1709 belägra den befästa staden Poltava vid floden Vorskla. Tsar Peter ryckte med en här på omkring 50 000 man till dess undsättning. Underrättelsen att Karl XII under en rekognoscering sårats svårt i foten och sålunda inte som brukligt var kunde föra befälet, verkar ha gjort tsaren böjd att våga ett fältslag. Han gick över Vorskla och slog upp ett befäst läger norr om Poltava. Fastän Karl XII genom smärtorna och den blodförgiftning som hotade att uppstå från det vanskötta såret var oförmögen att med sin vanliga omtanke leda de svenska truppernas rörelser ville han inte försumma tillfället att ta upp striden med tsaren. Därför fick Rehnskiöld befallning att gå till anfall. Angreppet, vilket verkställdes den 28 juni och vari 18 000 svenskar deltog, slutade med nederlaget i slaget vid Poltava. De svenska förlusterna uppgick till omkring 8 000 man i döda och 3 000 i fångar (bland de senare Carl Piper och Rehnskiöld), och tvingade den återstående delen av härens att marschera söderut längs Vorskla.[18]

Karl XII:s avsikt var nu att föra in sina trupper på tatarernas område för att där uppbåda stöd och fullfölja kampen. Bland hans underchefer rådde emellertid förvirring och delvis modlöshet. Sedan hären kommit fram till det ställe där Vorskla rinner ut i Dnepr förmåddes Karl XII av generalerna att med ett följe på omkring 400 man (dessutom följde Mazepa samt på eget bevåg ett par tusen av hans kosacker) gå över Dnepr för att skynda före till tatarerna och förbereda härens mottagande. De övriga trupperna skulle sedan under ledning av Adam Ludwig Lewenhaupt och Carl Gustaf Creutz föras över efteråt. Sedan kungen avtågat grep emellertid modlösheten omkring sig bland befälen, och då en rysk strövkår på omkring 9 000 man under Alexander Mensjikovs befäl dök upp i norr och Mensjikov djärvt uppmanade svenskarna till kapitulation, samtyckte man till detta och kapitulerade utan försök till motstånd, trots att svenskarna var numerärt överlägsna ryssarna. Genom kapitulationen vid Perevolotjna den 1 juli råkade totalt 18 367 personer i rysk fångenskap.[19]

Den befälhavande generalen Adam Ludvig Lewenhaupts beslut att kapitulera har kritiserats hårt, både av samtiden (inte minst av Karl XII själv) och av eftervärlden. Den svenska armén borde ha tagit upp striden med Mensjikov, som hade numerärt underlägsna trupper, har man menat.

Karl XII i Bender. Målning av Axel Sparre (1715).

Karl XII i Osmanska riket

Huvudartikel: Karl XII:s vistelse i Bender

Efter kapitulationen vid Perevolotjna flydde Karl XII söderut tillsammans med dem som lyckats ta sig över floden och sökte skydd i Osmanska riket. Hans följe bestod av drygt 1 500 svenskar, varav 200 var icke stridande personal, och ungefär lika många ukrainare och Zaporozjekosacker under den allt sjukare och ålderstyngde Mazepas ledning.[20] Svenskarna tilläts slå sig ner i Bender i nuvarande Moldavien där han stannade i närmare 6 år. Där försökte han bland annat få med osmanerna i kriget mot Ryssland och tillsammans skulle de besegra den ryske tsarens arméer.

Under dessa år styrdes Sverige på avstånd från Osmanska riket, framför allt från byn Varnitsa norr om fästningen i Bender dit han flyttade 1711 med sitt följe. Den svenska statsförvaltningen blev mycket ineffektiv under denna tid, eftersom en resa för en kurir genom Europa kunde ta mellan tre och tolv månader. Samtidigt utnyttjade Karl XII och svenskarna sin tid i Bender även till annat. Flera expeditioner skickades i väg söderut, till Istanbul och vidare mot Egypten och Syrien. Det var en sorts upptäcktsresor där alla möjliga etnografiska upplysningar samlades in. De utsända karolinerna intog rollen som kulturforskare och samlade på sig mängder med information om för Sverige okända länder och kulturer.[21]

Den osmanske sultanens vänskap med kungen slutade med den så kallade ”kalabaliken i Bender” där han tillfångatogs. Efter den händelsen kallade osmanerna honom Demirbaş ("järnhuvudet").[22] Han fördes till ett vid Adrianopel beläget lustslott, Timurtasj, samt sedan på hösten 1713 till den lilla staden Demotika där han hölls kvar i närmare ett års tid.

Karl XII återspeglar sin lyckliga tid under Osmanska riket genom att återberätta: "I Poltava blev jag tillfångatagen. Detta, var en död för mig, men jag blev fri. Idag är jag hängiven. Jag är hängiven turkarna. De har bundit mig som havet, elden och vattnet inte kunnat göra. Jag har inga kedjor på mina fötter. Jag är inte tillfångatagen. Jag är fri här och gör det jag vill. Men jag är hängiven deras medlidande, adel och artighet. Turkarna omgav mig lik en diamant-linda.”

Missnöjet från turkarna växte då han skuldsatt sig. Han förmåddes att återvända hem då sultanen fällde orden: "Karl, det finns ett folk utan sin kung uppe i norr". Han reste tillbaka till Sverige med en grupp osmaner - soldater som eskort och affärsmän som han lovade att återbetala sina skulder till, men de fick vänta flera år innan detta skedde. Enligt den rådande kyrkolagen i Sverige denna tid skulle alla som bodde i landet, men inte var medlemmar i svenska statskyrkan, döpas. För att de judiska och muslimska kreditorerna skulle slippa detta skrev Karl XII ett fribrev så att de skulle kunna utöva sina religioner utan att bli straffade.[23] Soldaterna valde att stanna kvar i Sverige i stället för svåra resor hem. De fick namnet "Askersson" (ordet asker på turkiska betyder soldat).[24] Under historiens lopp försvenskades dessa turkars ättlingar som fortfarande lever i Sverige.

Till häst genom Europa på 14 dagar

Huvudartikel: Karl XII:s ritt från Pitești till Stralsund

Hela skaran, totalt omkring 1 500 personer, började den 26 oktober 1714 bryta upp för att längs Oltdalen (Rotenturmpasset) gå in i Siebenbürgen. Karl XII skilde sig samma dag från det brokiga och långsamma följet och for med en liten skara på 24 man före. Den 27 oktober gav sig kungen av i förväg med endast två följeslagare, Gustaf Fredrik von Rosen och Otto Fredrik Düring, förklädd och under förevändning att beställa hästar för de efterföljande.[25] Karl XII reste som "kapten Peter Frisck", medan Gustaf Fredrik von Rosen och Otto Fredrik Düring kallades "kapten Johan Palm" respektive "Erik von Ungern".[26] Efter att ha startat sin resa i Pitești klockan 23.10 den 27 oktober nådde kungen och hans två följeslagare fram till byn Kenin i Siebenbürgen (nuvarande Rumänien) i skymningen den 28 oktober. Här lämnade kungen von Rosen "med befallning att han fyra timmar efter honom skulle ge sig på vägen och följa honom utan uppehåll i hamn och häl efter", och fortsatte ensam med Düring.

Efter att ha åkt postskjuts från Mühlbach i Siebenbürgen till Wien fortsatte kungen och Düring åter till häst, över Bayern, Pfalz, Hessen, Hannover och Mecklenburg, för att natten till den 11 november 1714 anlända till Stralsund i svenska Pommern. Följet hade sålunda avverkat 2 152 km på 14 dygn, det vill säga mer än 150 km per dygn. Hästarna byttes så gott som dagligen, och flera av dem störtade under vägen. När kungen anlände till Stralsund hade man där ännu inte fått reda på att han lämnat Ungern. Skaran av hans följeslagare från Osmanska riket anlände först i mars 1715 till svenska Pommern.[25]

Åter på svensk mark

Det utrikespolitiska läget för Sveriges del vid denna tid var att tsar Peter hade hunnit fullborda Finlands erövring, att Danmark hade tagit Bremen-Verden och med utsikter om dess besittning försökte locka Georg av Hannover och England in i förbundet, samt slutligen att Fredrik Vilhelm I av Preussen låtit sina trupper gå in i det av Sveriges fiender tagna Stettin. Då Karl XII bestämt avvisade Hannovers och Preussens anspråk på Sveriges besittningar anslöt sig dessa stater snart öppet till hans fiender (i april respektive oktober 1715). Sveriges återstående besittningar i Pommern, Stralsund och Rügen, samt Wismar, angreps nu av förenade danska och preussiska trupper. Mot dessa dukade de fåtaliga försvararna under och Rügen togs av preussarna i november 1715.[25]

Då Stralsund inte längre kunde försvaras räddade sig Karl XII på en segeljakt natten mellan 11 och 12 december över till Skåne, där han steg i land vid Skåre skansar den 13 december 1715.[25] En minnessten upprestes av landshövdingen Carl Adlerfelt år 1768, femtio år efter kungens död. Den restes ungefär en kilometer längre österut, på det som idag är Trelleborgs Golfklubb, alldeles intill Stavsten, som är en bautasten som troligen är ett sjömärke från förhistorisk tid. Men landstigning här var då liksom idag omöjlig på grund av det långsträckta Stavstensrevet. En korrigering av Adlerfelts sten finns nu i form av en minnesplatta som anbringats på Skåre båtklubbs hus i Skåre hamn.

Karl XII upprättade nu sitt högkvarter i Lund, där han var närmast krigshändelserna. Det blev nu en helt annan fart på de svenska rustningarna, liksom också ett annat system i förvaltningen än förut. Rådsherrarna i Stockholm hade under de sista åren i sina skrivelser till kungen så ivrigt klagat över landets nöd och betonat fredsbehovet, att Karl XII misstänkte dem för klenmod och bristande nit. Han sköt dem nu helt åt sidan och överlämnade den närmaste ledningen av såväl inre som yttre politik åt den holstein-gottorpske ministern Georg Heinrich von Görtz.[25]

Anfallet i Norge

Karl XII:s likfärd, målning av Gustaf Cederström (1884).
Huvudartikel: Karl XII:s norska fälttåg

Medan Karl XII lät diplomatin genom anbud och underhandlingar åt olika håll pröva möjligheten till separatfreder bedrev han sina rustningar med eftertryck. I januari 1716 samlade han trupper i Lund, troligen med avsikt att gå över isen till Själland, men en plötslig tövädersstorm förhindrade planens genomförande. Ett försök att genom överraskning ta Kristiania och södra Norges huvudbygd i februari-april 1716 misslyckades också, då han inte kunnat medföra nödvändigt artilleri. Därefter gällde det närmast att värna Skåne, som åter hotades genom tsar Peters och kung Fredrik IV av Danmarks landstigningsplaner sommaren 1716. Dessa strandade på oenighet mellan tsaren och hans bundsförvanter samt även inför de osäkra utsikterna till framgångsrika operationer inom Sverige. Sedan denna direkta fara avstyrts återupptog Karl XII planen på erövring av Norge.[27]

Han uppehöll tsaren genom fredsunderhandlingar på Åland och samlade det mesta av tillgängliga svenska trupper vid den västra gränsen - huvudarmén i Bohuslän och en mindre kår under Carl Gustaf Armfeldt i Jämtland. I slutet av oktober 1718 gick huvudhären över gränsen, varefter Karl XII började belägra fästningen Fredriksten vid Fredrikshald. Under kungens personliga ledning skred belägringen snabbt framåt. Då träffades Karl XII mellan klockan 9 och 10 på kvällen söndagen den 30 november i en av de belägrandes löpgravar, den så kallade gamla linjen, av en kula (myten säger att det var en knapp), som genomborrade båda tinningarna och omedelbart medförde döden. Hans lik fördes till Tistedalen och därefter, vid arméns återtåg, hem till Sverige.[27] Den 13 december kom liket till Uddevalla, där det lades i ekkista,[28] tillverkad på platsen. Den 24 december balsamerades kroppen av Franz Martin Luth, och en "fältriksdag" hölls på Kungstorget i Uddevalla, och Ulrika Eleonora godkändes som Sveriges drottning.

Den 2 januari 1719 gav sig liktåget av från Uddevalla till Stockholm, där kungen gravsattes i Riddarholmskyrkan den 26 februari 1719.[28]

Bilden av Karl XII

Minnesstenen vid Fredrikshald över Karl XII (ur Svenska Familj-Journalen 1867).
Karl XII:s monogram med nordstjärnan (1697).
Karl XII:s likprocess från kungsgården Karlberg till Riddarholmskyrkan, 1719.

Bilden av Karl XII varierar väldigt mycket i de olika texter som finns om honom.[29] Till stor del beror detta på under vilken tid texten är skriven; vilka ideal och vilken syn på samhället som rådde då.[30] Under Karl XII:s regeringstid hade kungarna i Europa väldigt stor makt, en makt som de sedan medeltiden byggt upp medan kyrkan alltmer förlorat sin maktposition.[31] På den tiden, och speciellt bland hans egna karoliner, var också bilden av kung Karl XII positiv; han ansågs vara ett militärt geni som ledde sina trupper till stora framgångar och som alltid stred sida vid sida med sina soldater.[32]

Tittar man däremot på svenska texter som är skrivna väldigt nära efter hans död, dvs. under frihetstiden, ser man att bilden av honom istället ofta är väldigt negativ.[33] Folket var vid hans död nämligen trötta på enväldiga kungar och alla de krig som dominerat i många år, varvid riksdagen istället tog makten och avskaffade det kungliga enväldet.[34] Med tanke på detta synes det helt rimligt att texterna från den tiden ofta beskriver kung Karl XII som misslyckad och som en krigshetsare som var helt känslokall inför lidandet han många gånger orsakade soldaterna och deras anhöriga genom sina ständiga krig. Han fick också skulden för att Sveriges stormaktstid tog slut på grund av hur han förde sina sista krig.[33] Det faktum att det kungliga enväldet avskaffades till förmån för ett nytt styrelseskick även i England under ungefär samma tid som i Sverige bekräftar ytterligare att folkets bild av kungen ofta speglar samhället under den rådande tiden.[31]

Under romantiken på 1800-talet förändrades dock bilden av Karl XII åter och denna gång framställs han som en riktig hjälte.[35] Även detta följer samhällets ideal då nationalismen var väldigt stor då och man hyllade tiden då Sverige varit mäktigt och haft en stark kung samt ett starkt försvar, vilket man ansåg var fallet under Karl XII:s tid.[33] Kungen hade även fått större makt i Sverige under 1700-talet genom Gustav III:s utjämning av maktbalansen mellan riksdagen och kungen.[36]

Synen på Karl XII återgick till att vara negativ under senare delen av 1800-talet och han beskrevs då av den populäre historieberättaren Anders Fryxell som en strids- och hämndlysten kung som försatte sitt folk i svår nöd,[37] men mot 1900-talets början blev han åter omskriven som en hjälte. Detta grundade sig till stor del i två historikers[vem?] läroböcker, vilka förmedlade en mycket positiv syn av honom.[33] I texter från denna tid beskrivs han som hjältemodig, uthållig, tålmodig och gudfruktig med en stark rättskänsla samt självbehärskning.[38] Karl XII var ett av ämnena i Strindbergsfejden.

Nuförtiden är synen på Karl XII mer kritisk, vilket beror på det svenska samhällets demokratiska och fredliga ideal. Det kungliga enväldet och den militarism som rådde under Karl XII:s tid samt under romantiken har fått ge vika för demokrati och en strävan efter fred stället för ett starkt försvar. De moderna läroböckerna är dock ofta relativt objektivt skrivna och varken pekar ut Karl XII som en känslokall krigshetsare eller hyllar honom som en hjälte,[33] men de framhäver ofta hans offensiva stridstaktik samt hans drivande ovilja till att sluta kriga innan han vunnit så mycket som möjligt.[39]

Det finns ändå några egenskaper som de flesta som skrivit om Karl XII är överens om. Många lyfter fram den uppfostran han fick av sin mor, vilken lärde honom gudfruktighet, rättvisa, mildhet och sanningskärlek. Han fick också en god undervisning i de olika läroämnena samt lärde sig stridskunskaper och djärvhet av sin far, vilken ofta tog med Karl XII på jakt.

Även uppfattningen om att han till det yttre dolde sin kunglighet och klädde sig i en svensk krigardräkt istället för i kunglig dräkt, tycks vara allmänt utbredd. Likaså den uppfattningen att han till en början ledde sina trupper med stor framgång, att han ständigt stred tillsammans med sina soldater och att han alltid arbetade hårt för att styra Sverige. Karl XII:s innerliga kärlek till sin ena syster omnämns också i texter från olika tider liksom hans för tiden ovanliga öppenhet mot andra religioner. Många tycks dock även instämma i några mer negativa egenskaper som Karl XII tycks ha besuttit, nämligen att han var mycket envis och principfast.[40]

En av dem som stod Karl XII nära under de sista åren var hans hovpredikant och biktfader Andreas Rhyzelius. I sina levnadsminnen har denne givit några bilder av kungen. Den 2 januari 1718 samtalade Rhyzelius och några andra med Karl XII i mer än 2 timmar. Först fick var och en berätta om sin födelseort, släkt, ålder, tjänstgöringar etc. Därefter ombads Rhyzelius att berätta om landets biskopar, gymnasier, universitet m.m. Karl XII visade sin stora uppskattning för lärarnas insatser och Rhyzelius kamrater förundrades över kungens kunskaper och milda uttryckssätt. Särskilt väl talade kungen om alla de präster som varit i fält, men som nu fått olika tjänster i Sverige. Under samtalets gång vred Karl XII på en av Rhyzelius rockknappar, något han gärna gjorde under deras samtal. Denna gång hade dock denne kommit förberedd och låtit sy fast de översta knapparna extra starkt. När Karl XII misslyckades med att vrida loss knappen log han och sa: "Herr Magistern har en ny råck och en braf skräddare".  Under sina samtal med kungen kom Rhyzelius i bland in på landets besvärliga läge och de svårigheter som det långa kriget hade vållat. Någon gång kunde Karl XII brusa upp, men när Rhyzelius stod på sig lugnade kungen snart ner sig och de skildes aldrig som ovänner. I levnadsminnena ges många exempel på Karl XII:s intresse för varjehanda ting och hans uttalade förhoppning att kunna sätta Sverige i stånd igen så snart det blev fred. Rhyzelius berättar också utförligt om den stora oreda som rådde efter kungens död, arméns brådstörtade reträtt och de vanliga soldaternas lidande medan de högre officerarna diskuterade politik.[41]

Karl XII i litteraturen

Även utanför Sverige har intresset varit betydande. Voltaire skrev redan 1731 en biografi, Carl XII:s historia, där han intar den även senare inställningen och parar beundran för hans person med en mer skeptisk inställning till hans politik,[42] och Samuel Johnsons dikt "The Vanity of Human Wishes" handlar delvis om honom.

En omfattande litteratur finns beträffande omständigheterna kring Karl XII:s död. Efter Lauritz Weibulls uppsats i Scandia (1930) märks bland andra Karl XII:s död av Albert Sandklef, Carl-Fredrik Palmstierna, Nils Strömbom och Sam. Clason d.y. (1940), Gåtan från Fredrikshald av Sam. Clason (1941), och Sanning och sägen om Karl XII:s död av Nils Ahnlund med flera (1941).[43]

I den svenska skönlitteraturen och belletristiken i allmänhet är denna tid i svensk historia flitigt behandlad. Redan de med Karl XII samtida skalderna skrev om honom och under frihetstiden bland andra Olof von Dalin. [43]

I början av 1800-talet skildrade Esaias Tegnér i dikten "Karl XII" kungen som den store hjälten och Erik Gustaf Geijer ägnade honom en dikt, Narvamarschen. I ett band av Fältskärns berättelser behandlade Zacharias Topelius i mitten av århundradet Karl XII:s tid. Då gav också Gustaf Henrik Mellin ut en historisk novell, 25-öresboken Flickorna i Askersund - en berättelse från Carl XII:s tidevarv som ger en småstadsbild från 1709. I slutet av århundradet kom Carl Snoilsky med några av sina Svenska bilder från Karl XII:s tid, liksom Verner von Heidenstam med Karolinerna.[43]

Under 1900-talet dramatiserade August Strindberg kungen i slutskedet av hans liv i pjäsen Karl XII och Frans G. Bengtsson skrev biografin Karl XII:s levnad. Med utgångspunkt i en berättelse från karolinernas återkomst byggde Elin Wägner upp sin roman Vinden vände bladen där ett av dess ledmotiv är urgammal samhällstradition i Småland.[43]

I England gav författaren Edith M. Almedingen 1938 ut en skönlitterär bok med titeln The Lion of the North - (Charles XII, king of Sweden)[44]

Minnesmärken över Karl XII

Minnesplakett i Budapest över att Karl XII rastade där i november 1714, under sin ritt mot Stralsund.

Karl XII:s staty av Johan Peter Molin avtäcktes den 30 november 1868 i Kungsträdgården i Stockholm. Den svenska armén reste 1860 en vård till hans minne vid Fredrikshald. Minnesvården är belägen ett gott stycke norr om den plats där, enligt noggranna historisk-topografiska undersökningar, kungen torde ha drabbats av det dödande skottet. Denna plats utmärks nu av en där av general Ræder som kommendant på Fredrikstens fästning (1899) uppsatt enkel minnesvård, bestående av en korsmärkt granitkula jämte minnestavla. Till minne av Karl XII:s vistelse i Altranstädt och fördraget där 1707 avtäcktes den 1 september 1907 en obelisk på slottsborggården. En av den ungerske skulptören R. Füredi utförd minnestavla, i relief framställande Karl XII till häst, avtäcktes i april 1924 i Debrecen till minne av att Karl XII under sin hemfärd från Osmanska riket rastade där den 13 november 1714. Minnestavlan avser samtidigt att vara ett uttryck för Debrecens studenters tacksamhet för svensk hjälp under nödåren efter första världskriget. Även i Budapest finns en minnestavla.

Öppnandet av Karl XII:s grav

På framställan av Karolinska förbundets styrelse medgav Kungl. Maj:t år 1917 att i samband med förestående reparationsarbete på Karl XII:s sarkofag skulle kungens kista få öppnas och en förnyad vetenskaplig undersökning företas av skottskadan på kraniet. Denna undersökning, som leddes av professor Carl Magnus Fürst och utsträcktes att gälla även kungens benbrott och skottskada i foten, verkställdes den 18 juli 1917 i det Gustavianska gravkoret, dit kistan hade flyttats dagen före¹.

Undersökningens resultat presenterades först i samband med ett föredrag på Karolinska förbundets sammankomst den 30 november 1917, och sammanfattades i den av Algot Key-Åberg och Arthur Stille utgivna publikationen Konung Karl XII:s banesår (1918) på så sätt, att den dödande projektilen varit en enda, rund och av kalibern 18–20 mm samt passerat genom hjärnskålen med initialöppning i vänstra tinningtrakten och utgångsöppning i den högra, i sannolikt rak bana med förlopp något riktat bakåt. Projektilbanan inom huvudet har "under förutsättning att huvudet, då projektilen passerade därigenom, intagit vanlig upprätt ställning, inte företett någon avsevärd lutning mot rummets horisontala plan". Projektilen har "med stor levande kraft tillryggalagt vägen genom huvudet".

Tidigare gravöppningar hade skett 1746, 1799 och 1859, varav endast den sista kan räknas som rättsmedicinsk, då läkaren Gustaf von Düben förde protokoll.[45] Med största sannolikhet har graven även öppnats inofficiellt vid flera tillfällen.

Stupad eller lönnmördad?

Foto av Karl XII:s kranium (1917).

Inte långt efter Karl XII:s död började rykten spridas att kungen hade lönnmördats. I en recension av Algot Key-Åberg och Arthur Stilles "Konung Karl XII:s banesår" i Historisk tidskrift 1919 av Carl Hallendorff drar denne slutsatsen att enligt detta undersökningsresultat lönnmord inte är uteslutet. Ballistikexperten Gunnar Grenander (1988) har dock med en ballistisk och topografisk undersökning kategoriskt avvisat tanken på ett lönnmord. Grenanders slutsats är att Karl XII träffades av en så kallad druvhagelkula som sköts från någon av fiendens kanoner på det cirka 625 m avlägsna Overberget.

Rolf Uppström visar i boken Mysteriet Karl XII:s död (1994) att Grenander har begått flera sakfel – till exempel skall han ha räknat fel på kulans hastighet och varit "dåligt påläst" i största allmänhet. Uppström avvisar på punkt efter punkt Grenanders argument och visar att Overberget med största sannolikhet kan räknas bort som kulans utgångsplats. Dessutom är kulhålet i Karl XII:s kranium för stort för att norska musköter ska kunna komma i fråga. Men svenska musköter laddades med kulor av samma storlek som den dödande kulan måste ha haft. I Karl XII:s kranium finns inte heller blysplitter, och för att få en norrman som skytt, måste Grenander föreslå druvhagel.

Huvudalternativet till Grenanders teori är den så kallade "kulknappen", som finns på Varbergs museum. Kulknappen bygger på en sägen som säger att Karl XII blev skjuten från de svenska leden och att en soldat Nordenstierna skall ha sett detta samt plockat upp kulan, som han fann vara en omgjord knapp från en av Karl XII:s uniformer. Han skall sedan ha tagit med kulan hem till Deragård, som ligger i Öxnevalla i Västergötland. Nordenstiena skall efter en prästs råd ha kastat kulknappen i ett grustag, där den av en slump återfanns 1924 för att 1932 slutligen hamna på Varbergs museum.

År 2002 genomfördes DNA-undersökningar under ledning av med. dr Marie Allen vid Uppsala universitet av blodresterna på den berömda "kulknappen". De visade sig överensstämma med Karl XII:s DNA-profil. Blodresterna var dock alltför begränsade för att några säkra slutsatser skulle kunna dras.

Karl XII:s sarkofag i Riddarholmskyrkan.

Både Grenanders förslag (druvhagel från Overberget) och kulknappsteorin anses av många för osannolika, och Peter From söker i sin bok Karl XII:s död - gåtans lösning (2005) leda i bevis att den dödande kulan avlossades av en norrman med musköt. I boken, som är den hittills mest omfattande undersökning som har gjorts kring Karl XII:s död, tar författaren hjälp av expertis från hela världen för att styrka teorin om muskötkulan. Senare har historikern Dick Harrison anslutit sig till Peter Froms uppfattning.

Peter Englund omfamnar Svante Ståhls avhandling där dödsorsaken anges vara ett Karteschskott från Overberget vilket överensstämmer med uppgifterna av ögonvittnena. Frånvaron av blyrester i såret förklaras av Ståhls bevisning av smidda järnskrån i möjlig kaliber förekom i fästningens inventarieförteckning.

Rolf Uppström återkom till ämnet 2006 då han i en artikel i Karolinska Förbundets Årsbok granskade de senaste årens forskning. Hans slutsats blev att frågan fortfarande var långtifrån avgjord och förordade nya undersökningar. En undersökningsgrupp med historiker, medicinare och tekniker bildades i slutet av 2007 på initiativ av Bengt Grisell vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. En ansökan om gravöppning kommer att göras. Syftet är bland annat att göra förnyade fotograferingar av kraniet, och elektronmikroskopisk undersökning av lösa benbitar i kraniet för att utröna vilka eventuella metallrester som finns kvar.

Anfäder

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Karl X Gustav
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Katarina av Sverige
 
 
 
 
 
 
 
 
Karl XI
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Fredrik III av Holstein-Gottorp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Marie Elisabeth av Sachsen
 
 
 
Karl XII
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kristian IV av Danmark
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Fredrik III av Danmark
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Anna Katarina av Brandenburg
 
 
 
 
 
 
 
 
Ulrika Eleonora av Danmark
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Georg av Braunschweig-Lüneburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sofia Amalia av Braunschweig-Lüneburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Anna Eleonora av Hessen-Darmstadt
 
 
 


Lista över slag och belägringar där Karl XII deltog

Karl XII i modern populärkultur

Filmer

TV-serier

Musik

  • Metalbandet Sabaton från Falun har spelat in ett album betitlat Carolus Rex, baserat på Karl XII och stormakten Sverige. Albumet släpptes i maj 2012.

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ http://eurulers.angelfire.com/sweden.html
  2. ^ Liljegren, Bengt (2000), sid. 16
  3. ^ ”Livrustkammaren”. http://livrustkammaren.se/sites/livrustkammaren.se/files/karl_xii.pdf. Läst 29 maj 2015. 
  4. ^ [a b] I Karl XII:s fotspår, informationsblad av Livrustkammaren
  5. ^ Nordisk Familjebok, sp. 969
  6. ^ Gabriel Anrep, Adlerbergs tabeller i Svenska adelns Ättar-taflor, Band 1.
  7. ^ Nordisk Familjebok, sp. 969–970
  8. ^ [a b c d] Nordisk Familjebok, sp. 970
  9. ^ Nordisk Familjebok, sp. 970–971
  10. ^ [a b c d] Nordisk Familjebok, sp. 971
  11. ^ Nordisk Familjebok, sp. 971–972
  12. ^ Nordisk Familjebok, sp. 972
  13. ^ Nordisk Familjebok, sp. 975–976
  14. ^ [a b c] Nordisk Familjebok, sp. 976
  15. ^ Liljegren (2000), s.155-156
  16. ^ Holowczin i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1909)
  17. ^ Nordisk Familjebok, sp. 976–977
  18. ^ Nordisk Familjebok, sp. 977
  19. ^ Nordisk Familjebok, sp. 977–978
  20. ^ From, Peter (2009). Kalabaliken i Bender: Karl XII:s turkiska äventyr. Lund: Historiska media. Libris 11211675. ISBN 978-91-85507-92-4 
  21. ^ Allt om Historia
  22. ^ Demirbasch i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1907)
  23. ^ SVT-Blekinge
  24. ^ Turkiska tv-dokumentären "Ayna" - <”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 5 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160305201416/http://videoturko.com/samanyolu-ayna-isvec.html. Läst 5 mars 2012. > 45:05-45:56
  25. ^ [a b c d e] Nordisk Familjebok, sp. 980
  26. ^ Liljegren (2000), s. 251-252
  27. ^ [a b] Nordisk Familjebok, sp. 981
  28. ^ [a b] Liljegren (2000), s. 341
  29. ^ Nilsson (1995), ff. 39, Den svenska historien 8 (1992), s. 10, Nordisk familjebok (1910), s. 982
  30. ^ Nilsson (1995), ff. 42, Nordisk familjebok (1910), ff. 982
  31. ^ [a b] Nyström, H & Nyström, Ö (2004), ff. 134
  32. ^ Nilsson (1995), s. 42
  33. ^ [a b c d e] Nilsson (1995), s. 43
  34. ^ Nilsson (1995), s. 43, Alm, Lars-Göran (2007), s. 147
  35. ^ Nilsson (1995), ff. 43
  36. ^ Alm, Lars-Göran (2007), s. 147
  37. ^ Nilsson (1995), s. 43 & s. 45
  38. ^ Nilsson (1995), ff. 45
  39. ^ Jämför Nilsson (1995), ff. 48, Alm, Lars-Göran (2007), s. 146, Hermansson Adler, M (2007) ff. 140, Nyström, H & Nyström, Ö (2004), ff. 132, Den svenska historien 8 (1992) ff. 9
  40. ^ Jämför Nilsson (1995), ff. 44, Alm, Lars-Göran (2007), s. 146, Hermansson Adler, M (2007) ff. 140, Nyström, H & Nyström, Ö (2004), ff. 132, Nordisk familjebok (1910), ff. 982, Den svenska historien 8 (1992), ff. 9
  41. ^ ”Hade Karl XII Aspergers syndrom”. http://members.tripod.com/Bengt_Nilsson/Historia/aspergers.htm. Läst 24/10 17. 
  42. ^ Nationalencyklopedin: Karl XII
  43. ^ [a b c d] Andersson (1950)
  44. ^ Almedingens förlag: Constable & Co., London, 1938
  45. ^ Düben, Gustaf von (1860). Konung Carl den tolftes dödssätt: historiska handlingar, protokoll öfver 1859 års besigtning af konungens banesår, samt sammandrag af diskussionerna därom i Svenska Läkarsällskapet. Stockholm: Norstedt. Libris 2002045 [sidnummer behövs]

Källor

Vidare läsning

Externa länkar

Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Karl_XII&oldid=42326656”