Norden

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Nordiska länder)
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Norden (olika betydelser).
De nordiska länderna
De nordiska staternas flaggor
Minnestavla på Hässelby slotts trädgårdsmur med de nordiska huvudstädernas stadsvapen. Från vänster Helsingfors, Köpenhamn, Oslo, Reykjavik och Stockholm.
Se artikel Nordiskt kultursamarbete mellan huvudstäderna.

Norden är ett område i norra Europa, som består av länderna Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige samt de självstyrande områdena Åland (tillhör Finland), Färöarna och Grönland (tillhör Danmark). Dessa fem stater och tre självstyrande områden är alla separata medlemmar i Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet.[a]

Begreppet Norden uppfattas ibland som synonymt med Nordeuropa, men det senare begreppet har en mindre distinkt omfattning och kan även omfatta ytterligare länder. Begreppet norden (utan stor begynnelsebokstav) kan stå för vilket område som helst i norr eller norr om något annat.

De nordiska länderna har en gemensam historia och en delvis gemensam kultur. Länderna samarbetar politiskt bland annat genom Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet. Nordiska kontakter och nordiskt samarbete på folklig nivå främjas bland annat genom Föreningen Norden. Länderna tillhör en nordisk språkgemenskap, då något av de nordiska språken talas i dem alla och något av de tre fastlandsnordiska språken spelar en roll i samtliga nordiska länder.[b] De kanske mest märkbara framstegen inom det nordiska samarbetet ägde rum för över 50 år sedan (passfriheten och den gemensamma arbetsmarknaden). Idag har det officiella nordiska samarbetet minskat i betydelse, delvis beroende på den Europeiska Unionen som Norge, Island, Grönland och Färöarna inte är med i.

Ekonomiskt och politiskt har de nordiska staterna många likheter och är starkt sammankopplade. De hör i allmänhet till varandras största handelspartners.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Unioner i Norden

Norden

Huvudartikel: Nordens historia

Under vikingatid och tidig medeltid betecknade Norden eller Nordlanden enligt de isländska sagorna, de områden i vilket "dansk tunga" (d.v.s. "fornnordiska") talades, alltså Sverige, Norge, Danmark och Island.[källa behövs] Finland hörde inte till Nordlanden, men stundom räknades utomnordiska områden såsom delar av England (Danelagen) hit.. I hela detta område talade man ett gemensamt språk och delade en gemensam kultur. Att länder och områden som Finland, Sameland och Grönland kommit att räknas till Norden, beror på att de hör eller länge hört till något av de nordiska länderna, antingen som jämställda delar (såsom Finland) eller underställda moderlandet.

Skandinavismen var en politisk rörelse som syftade till fördjupat nordiskt samarbete.

Vissa områden knöts till Norden med början under vikingatiden; det gäller särskilt Färöarna, Island och Grönland, vilka koloniserades av nordmän. Finland och Estland hade under vikingatiden starka förbindelser med Mälardalen och Danmark och knöts genom dessa förbindelser relativt tidigt till de Skandinaviska länderna. Under tidig medeltid började de första större nordiska rikena att bildas.

Nordens gemensamma flagga under Kalmarunionen[1]

Under en del av medeltiden var Norden förenad under en gemensam krona genom den så kallade Kalmarunionen. Denna union upphörde då Sverige utträdde – först i efterdyningarna till Engelbrektsupproret och definitivt genom Gustav Vasa år 1523. Norge fortsatte däremot vara en del av Danmark till 1814 då landet ingick en påtvingad personalunion med Sverige. Öarna i Atlanten, som ursprungligen hade varit norska, fortsatte dock att tillhöra Danmark. Island blev självständigt från Danmark år 1944. En del av befolkningen på Färöarna och Grönland eftersträvar självständighet. Om Färöarna och Grönland kommer att räknas som delar av Norden vid självständighet är osäkert.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Satellitkarta över Norden.

Norden är beläget i det nordvästra hörnet av den eurasiska landmassan och sträcker sig över Norska havet över vulkan ön Island och inkluderar världens största ö Grönland i nordöstra Nordamerika. Regionen är världens mest nordligt belägna område som samtidigt omfattar relativt tätbefolkade delar. De norra delarnas närhet till Nordpolen resulterar i ett kallt klimat, men till följd av Golfströmmen är klimatet ändå väsentligt varmare än de temperaturer man finner på samma breddgrader jorden runt. Det kalla klimatet medför att alla nordiska länder, utom Sverige och Danmark, finner sina befolkningscentrum och huvudstäder långt i söder inom landet. Geografin är varierad med en mycket lång och veckad kuststräcka. Nordens geologi har präglats av flera återkommande istider, vilket i Sverige och Finland har resulterat i många sjöar och morän liksom i en förhållandevis kraftig post-glacial landhöjning. Stora delar täcks av skog, och intensivt jordbruk bedrivs endast i de mer sydliga delarnas slättland. Grönland är nästan helt täckt med inlandsis.

Noterbara områden är de norska fjordarna, bergskedjan Skanderna, de platta låglandsområdena i Danmark och Skåne liksom skärgårdarna i Norge, Sverige och Finland.

Gränsdragningar[redigera | redigera wikitext]

Gränsförändringar i Norden

Norden

Norden omfattar de territorier och självstyrande områden som tillhör de fem staterna Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. Denna definition brukar exkludera områden i söder och öster som historiskt tillhört länderna men som i dag ingår i andra stater. Nordens inre gränser har varierat genom historien men de yttre gränserna har inte förflyttats i någon större omfattning sedan 1200-talet, förutom mellan Finland och Ryssland.[förtydliga] Ett skäl till det är att flera av de yttre gränserna i hög grad utgörs av naturliga barriärer i form av vatten, bergskedjor, skogar och näs. Mot norr avgränsas Norden av Ishavet och mot väst eller sydväst av Atlanten. Söderut och mot sydost går gränsen genom Östersjön; ett av undantagen till det är den danska halvön Jylland, som sitter ihop med TysklandÖstersjöns sydkust. Mot öster fortsätter gränsen genom Östersjön och den Finska viken men blir mindre tydlig över Karelen, som idag huvudsakligen tillhör Ryssland. Finlands östra gräns mot Ryssland går igenom djupa skogar som separerar statsbildningarna. Gränsen mellan Finland och Ryssland har dessutom flyttats i olika omgångar.

Den Skandinaviska halvön kan sägas utgöra Nordens kärnområde. Den inkluderar Sverige, Norge och nordvästligaste Finland. Danmark ligger inte på den Skandinaviska halvön, vilket inte heller den större delen av Finland gör. Områden som exempelvis Kolahalvön skulle rent geografiskt kunna utgöra en naturlig del av Norden. De nordbor som fann det kallade det Bjarmaland, och det var befolkat av östersjöfinska folk och samer, men området räknas nu som ryskt. Geologiskt sett hör Grönland och halva Island till den amerikanska kontinenten. Island brukar ändå räknas som Europa medan Grönland istället räknas som en del av Nordamerika.

Områden som tidigare tillhört nordiska länder är före detta Svenska Pommern liksom norra Schleswig-Holstein, vilket idag tillhör Tyskland. Den senare tillhörde Danmark och har ännu i dag en danskspråkig minoritet. Ett annat exempel är de delar av Karelen som Finland förlorade som en följd av Vinterkriget och Fortsättningskriget. Shetlandsöarna och Orkneyöarna, som i dag tillhör Storbritannien, har historiskt tillhört Norge, motsvarande det sätt som Färöarna tillhör Danmark på, ännu idag. Bägge ögruppernas flaggor bygger på det nordiska korset och har kvar något starkare kulturella förbindelser med Norden. Både Färöarna och Island har starka nordiska kulturella identiteter, även om de är relativt avlägsna från fastlandet. Begreppet Norden kan uppfattas som något mindre entydigt i dag,[källa behövs] främst på grund av de självständiga tre baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen, av vilka åtminstone Estland marknadsför sig som nordiskt, "Nordic with a twist".[2] Ester betraktar sig också kulturellt som en nordisk nation främst genom sin större likhet med finländare än med de baltiska.

Omfattningen av Norden är i dag i stort sett liktydig med de riken som kungarna av Sverige och Danmark styrde över i början av 1800-talet. Om Grönland blir självständigt är det inte längre självklart att ön kommer att räknas som en del av Norden. Det har även föreslagits att de baltiska länderna, åtminstone Estland, inom en framtid borde betraktas som en del av Norden, om det nära samarbetet mellan Baltikum och Norden, till exempel i Nordiska Investeringsbanken, fortsätter.[källa behövs] I samband med Sovjetunionens upplösning i slutet av 1991 framförde de då nyligen självständiga baltiska staterna en stark önskan om att få bli medlemmar av det Nordiska rådet. Då så inte skedde, grundade de en baltisk motsvarighet till organisationen, det Baltiska rådet. Ytterst få av innevånarna i de baltiska länderna talar dock nordiska språk; endast ett fåtal av estlandssvenskarna bor kvar i Estland medan i Finland utgör den svenskspråkiga befolkningen en nationell minoritet. Estniska är ett språk som är nära besläktat med finska.

Befolkning[redigera | redigera wikitext]

"Nordisk sommarkväll" (1889-1900), målning av Richard Bergh
Befolkningstäthet i Norden

Det bor omkring 27 miljoner människor i Norden. En del populationer som räknas som nordbor finns också utanför Norden. Bland dessa kan nämnas danskar i norra Tyskland, finländare i Ryssland och enstaka svenskar i Estland.

Begreppet nordbor kan dels användas som gemensam benämning för alla (individer och folkslag) som är bosatta i dagens Norden. Det ursprungliga Nordlanden var dock endast nordmännens område, vilkas ättlingar är dagens svenskar, danskar, norrmän, islänningar och färingar. Begreppet nordbo har alltså idag två betydelser; dels en med ett etniskt ursprung och härstamning från de gamla nordgermanska folkstammarna, dels en rent geografisk. Även om många gemensamma drag existerar, finns det även skillnader mellan olika nationella grupper inom Norden.

Land Invånare Källa
 Sverige 9 666 871 [3]
 Danmark &&&&&&&&05560628.&&&&&05 560 628 [4]
 Finland &&&&&&&&05382040.&&&&&05 382 040 [5]
 Norge &&&&&&&&05051275.&&&&&05 051 275 [6]
 Island &&&&&&&&&0318452.&&&&&0318 452 [7]
 Grönland &&&&&&&&&&056452.&&&&&056 452 [8]
 Färöarna &&&&&&&&&&048565.&&&&&048 565 [9]
 Åland &&&&&&&&&&028007.&&&&&028 007 [10]

Totalbefolkningen i de nordiska länderna är 25 737 105 (år 2011).[c]

I ett populationsgenetiskt perspektiv är de nordiska folkgrupperna[förtydliga] mycket närbesläktade sinsemellan, och de små genetiska avstånden speglar geografiska skiljelinjer och avstånd så som man kan förvänta sig. Den vanligaste y-haplogruppen är I1,[d] en vanlig haplotyp som uppvisar världens högsta koncentrationer bland västfinnar, enstaka samepopulationer och etniska svenskar, och som även är den enskilt vanligaste gruppen hos norrmän och danskar och näst vanligaste hos finnar.[11][12] Den näst vanligaste y-haplogruppen är R1a. I1, R1a, R1b och N1c står tillsammans för huvuddelen av haplogruppsvariationen i y-kromosomen hos etniska nordbor.[13] Som man kan förvänta sig med utgångspunkt från migrationsmönstren efter istiden, så är danskar, svenskar och norrmän genetiskt sett mest lika nordtyskar och andra germanska folkgrupper.[14] Populationsgentisk forskning har även påvisat ett betydande irländskt inslag hos folket på Island, vilket beror på att islänningarnas moderslinjer ofta härstammar från Irland och att en del av de vikingatida islänningarnas trälar kom därifrån.[källa behövs]

De östersjöfinska folken har till största del samma ursprung som skandinaver men med ett tydligt högre inslag av den genetiska markören N1c[11] som är typisk för nordöstra Europa (Baltikum, Finland och nordvästra Ryssland). Inom Finland finns det en genetisk skiljelinje mellan västra och östra Finland som verkar vara mycket gammal och som lite överraskande löper till stor del längs den gamla gräns som fastslogs vid Nöteborgsfreden på 1300-talet. Längs med den finska kusten finns ett måttligt skandinaviskt inflytande.[14] Samernas ursprung är det enda som skiljer ut sig i sammanhanget. Samerna har ett relativt stort genetiskt avstånd till de övriga nordborna, inklusive finnar. Århundraden av folkrörelser har dock närmat dem till övriga Norden. På senare tid har samerna ofta markerat sin etniska särart i förhållande till huvudbefolkningen i de länder de bor.

Inom Norden är man ibland mer angelägen att diskutera skillnader, också mellan danskar, norrmän och svenskar, dock oftare på ett allmänt plan än i etniska termer. Trots all likhet finns det en uppfattning att de nordiska folken odlar var sin nationalmentalitet, som givetvis måste skapas i jämförelse med de nära grannarna, som både ligger inom och utanför Norden.

Språk[redigera | redigera wikitext]

Nordiska språk
Fastlandsnordiska:
  Danska
  Norska
  Svenska
Önordiska:
  Isländska och färöiska

Nordiska språk[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Nordiska språk

De dominerande inhemska språken i Norden är nordiska språk och finska.

De nordiska språken är svenska, danska, norska, färöiska och isländska. De har alla ett gemensamt ursprung i fornnordiskan och tillhör den germanska språkgruppen. Tyska, som talas av en minoritet i södra Danmark, är också ett germanskt språk, men tillhör till skillnad från de nordiska språken, en mer avlägsen västgermansk gren. Man brukar tala om en "primär nordisk språkförståelse", vilket innebär att folk som pratar danska, norska och svenska mer eller mindre utan studier kan förstå varandra när de talar och skriver på sina modersmål. Den sekundära nordiska språkförståelsen innebär att de inom Norden som inte talar dessa tre fastlandsnordiska språk som modersmål, kan kommunicera med sina nordiska andraspråk (isländska och färöiska är inte begripligt för svenskar, danskar eller norrmän). Finskspråkiga finländare dvs. finnar lär sig svenska i skolan, medan islänningar, färöingar och grönlänningar i allmänhet lär sig danska. Kunskaperna i andra nordiska språk än modersmålet har försämrats på senare år, då många anser sig ha större nytta av mer globalt gångbara språk såsom engelska.

De nordiska språken utgör delar av ett dialektkontinuum inom Skandinavien. Inga tydliga dialektgränser existerar och det går inte att avgöra var det ena målet börjar och det andra tar vid. Först vid samiska språket i nord, det finska språket i öst och det tyska språket i syd går skarpa gränser.

Nordiska språk talas i viss mån även utanför Norden. Exempel inkluderar den danskspråkiga minoriteten i Schleswig-Holstein i norra Tyskland. Små rester lever kvar av de svenskspråkiga minoriteterna i Estlands nordvästra delar och i Gammelsvenskby i Ukraina. På Shetlandsöarna, Orkneyöarna och Hebriderna talades förr det numera utdöda nordiska språket norn.

Finska och andra finsk-ugriska språk; svenskan i Finland[redigera | redigera wikitext]

Finskan, tornedalsfinskan och de samiska språken har inget släktskap med de indoeuropeiska språken (till vilka de nordiska språken hör) utan tillhör den finsk-ugriska språkgruppen. Språken erhöll ställning som officiella minoritetsspråk i Sverige 1999, tillsammans med romani och jiddisch. I ryska Karelen och även i några gränsbyar i finländska Karelen och Kajanaland talas även karelska, som är nära besläktat med finska.

Samiska talas i de norra delarna av Finland, Norge och Sverige och har där en officiell ställning i alla tre länderna. Finskan talas förutom i Finland sedan gammalt också i flera delar av Sverige och, i form av dialekten kvänska, i norra Norge. Kvänska talas av 2 000–10 000 personer och erhöll ställning som minoritetsspråk i Norge år 2005.

Svenskan är ett av Finlands två officiella språk och talas som modersmål av ungefär 5 % av befolkningen. Även om finskspråkiga läser svenska i skolan förstår långt ifrån alla finländare svenska (ungefär hälften anser sig kunna föra en diskussion på svenska[15]) – och få kan kommunicera med danskar eller norrmän. Det finns grupper finskspråkiga i Finland som vinnlagt sig om att lära sig en god svenska; till exempel talar alla betydande rikspolitiker en god eller åtminstone användbar svenska. På grund av den finska språklagen så är "goda kunskaper" i svenska en förutsättning för tjänstemän. På grund av att många upplever att de aldrig behöver använda svenskan i tjänst så vill allt fler slopa denna "tvångssvenska". De anser att de istället vill satsa på mer globalt gångbara språk. Det har trots det på senare tid blivit populärt med svenskt språkbad. I många svenskspråkiga utbildningar finns en betydande andel finskspråkiga studerande.

Engelska[redigera | redigera wikitext]

Engelska är obligatoriskt i skolutbildningen i de flesta nordiska länderna. På Island har engelskan ersatt danskan som första främmande språk i skolorna (danska eller ett annat skandinaviskt språk är dock fortfarande obligatoriskt, men studierna påbörjas senare). I Finland är engelska inte obligatoriskt, men i praktiken väljer de allra flesta elever engelska som sitt första eller andra språk utöver modersmålet. Idag är det vanligt att många förstår engelska bättre än andra nordiska språk.

Flaggor och symboler[redigera | redigera wikitext]

Nordiska korsflaggor[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Nordisk korsflagga

De nordiska ländernas flaggor bygger alla på samma grundform; alla nordiska länder, utom Grönland, har korsflaggor baserade på den 800-åriga danska flaggan Dannebrogen. Flaggorna visar ett avlångt kors vars centrum sitter till vänster, på sidan närmast flaggstången. Det kallas för ett nordiskt kors.

Vissa territorier med särskilda band till de nordiska länderna, till exempel Shetlandsöarna och Orkneyöarna, har också korsflaggor. Dessutom finns det en rad provinsflaggor inom Norden, till exempel Skåneflaggan, som bygger på samma motiv.

En gemensam flagga eller baner för hela Norden hade ett rött kors på ett gult fält och användes första gången av Erik av Pommern då Norden var enat under Kalmarunionen.[16] Den har idag ingen officiell status.

Danmark Finland Färöarna Island Norge Sverige Åland
Danmark Finland Färöarna Island Norge Sverige Åland

Andra nordiska flaggor[redigera | redigera wikitext]

Grönland och samerna har infört flaggor som saknar det nordiska korset.

Grönland Sami flag.svg
Grönland Samerna

Nordiskt samarbete[redigera | redigera wikitext]

Sverige och Danmark var "arvfiender" i många hundra år, men sedan den ekonomiska/militära grunden för fiendskapen slagits undan efter freden 1814 har de nordiska länderna i stället många gånger försökt föra en samordnad och samarbetsinriktad politik – med blandade resultat. Den sista resten av den nordiska stormaktspolitiken kan sägas vara då Sverige hade förlorat Finland till Ryssland och i stället påtvingat Norge en personalunion. När denna upplöstes år 1905 och Danmark stegvis gav självstyre åt sina tidigare lydländer Island, Färöarna och Grönland skapades förutsättningarna för det moderna politiska Norden. Island blev självständig republik 1944.

Från 1815 till och med första världskriget[redigera | redigera wikitext]

Efter det att Sverige förlorat Finland den 17 september 1809 övergick landet i rysk besittning. En nationell rörelse började att växa fram och så småningom den fennomanska rörelsen, som ifrågasatte det svenska språket och medverkade till att Finlands kontakter med det övriga Norden försvagades. Den så kallade språkfrågan blev en viktig fråga i finsk politik.

Det första uttrycket för nordiskt samförstånd – politiskt och kulturellt – var den så kallade skandinavismen från 1840-talet och framåt, som bars upp av vissa statsmän, kungligheter och den liberala pressen, men framför allt poeter och universitetsstudenter från Danmark, Sverige och Norge, som besjöng den nordiska enheten. Som framgår av namnet begränsades dock skandinavismen till endast tre länder. Samförståndet och viljan till samarbete mellan de tre skandinaviska länderna Danmark, Sverige och Norge gav vissa resultat, främst ekonomiskt (den skandinaviska myntunionen 1873). Finland behöll dock sin valuta mark, trots att de tre övriga nordiska länderna gick samman om den nya valutan krona.

Kulturellt etablerade sig skandinaviska språk vid universiteten och skandinaviska författare lästes i alla tre länderna. På avgörande punkter misslyckades skandinavismen, framför allt utrikes- och säkerhetspolitiskt, då Sverige-Norge lät bli att hjälpa Danmark militärt i dansk-tyska kriget 1863-1864. Inte heller mer långtgående försök till samordning – planer att reformera de tre språkens stavningsregler i samskandinavisk riktning och än mer långtgående förslag till politisk union – ledde till faktiska resultat. Men idén om Norden/Skandinavien som en fredlig och vänskaplig intressegemenskap etablerades och ledde till en gemensam neutralitetsdeklaration vid första världskrigets utbrott och efter kriget till grundandet av Föreningen Norden, 1919 i Sverige, Norge och Danmark, och 1924 i Finland, som blivit självständigt 1917 och valt att utveckla ett samhällsskick som mer liknade de nordiska grannländernas än Rysslands.

Från första världskriget till och med andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

När revolutionen bröt ut i Ryssland började förberedelserna i Finland för en så kallad proletärdiktatur. Finländaren Svinhufvud bad om hjälp från Tyskland (som befann sig i krig) och den 6 december 1917 förklarade sig Finland för en självständig republik. En kort tid därefter (27 januari 1918) bröt inbördeskriget ut i Finland och landet fick militär hjälp från Tyskland. Inbördeskriget avslutades i maj samma år. Den finska orienteringen mot Tyskland var mycket stark. Den politiska och ekonomiska bankrutten i Tyskland något senare omöjliggjorde dock ett fortsatt närmande till Centraleuropa. Under perioden 1917/1918 började Finland istället orientera sig mot Baltikum. Finland behövde en ny statschef och under hösten 1918 utsågs prins Fredrik Karl av Hessen (Tyskland) till finsk kung. Prinsen hoppade dock av uppdraget sedan Tyskland och Axelmakterna kapitulerat.

Under början av 1900-talet började ryska befästningar att byggas på Åland vilket upplevdes som ett hot mot Sverige. På Åland ville dock majoriteten av folket återansluta sig till Sverige då Ålands historiskt sett räknats till Svealand och dess befolkning är helt svensktalande. Den 20 augusti 1917 i den åländska orten Finstörm röstade en kommunal stämma för "...att meddela svenska regeringen sina öars önskan om anslutning till Sverige".[17] Senare lät den finska regeringen häkta dessa ledande ålänningar för högförräderi. Under 1920 yttrade sig en juristkommission inom Nationernas Förbund (NF) för den svenska ståndpunkten. Den 18 juli 1934 yttrade sig finländaren Mannerheim i frågan, vilket starkt uppskattades i Tyskland (Hitler kom till makten redan 1933). Sverige hade under denna tid, speciellt från slutet av 1920-talet, nära relationer till Tyskland. Det gällde inte minst vid det svenska kungahuset.

Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Under andra världskriget var Norden splittrat. Danmark och Norge hade snabbt blivit ockuperade av Nazityskland medan Sverige rent officiellt förblev neutralt. Finland hade fört krig med Ryssland under Vinterkriget och Fortsättningskriget och allierade sig delvis med Nazityskland. Sverige stödde Finland på flera sätt, dock inte militärt, och förklarade sig "icke-krigförande" Där emot ställde 10000 svenska frivilliga soldater upp. I fråga om Danmark och Norge ansåg sig Sverige inte ens kunna kritisera det tyska angreppet på grund av den så kallade neutraliteten. Sveriges roll under andra världskriget har ifrågasatts i andra nordiska länder. I Norge har man anklagat Sverige för att ha hjälpt Nazityskland att ockupera landet då Sverige tillät den tyska så kallade permitenttrafiken som innebar att tyskarna fick använda de svenska järnvägarna för transport till Norge.

Efterkrigstiden till 1990[redigera | redigera wikitext]

Under tiden efter andra världskriget utvecklades det politiska nordiska samarbetet. Från svenskt håll föreslogs direkt efter andra världskriget att Sverige, Danmark och Norge skulle bilda ett försvarsförbund. Den 15 oktober utsågs i Oslo en skandinavisk försvarskommitté och under 1949 undertecknades kommitténs betänkande. Detta misslyckades, och Danmark och Norge gick med i NATO medan Sverige förblev neutralt. År 1952 grundades Nordiska rådet med syfte att öka samarbetet i Norden i kulturella, politiska, juridiska och sociala frågor. Sedan Finland anslöt sig 1955 uteslöts ända till 1990-talet utrikespolitiken från Nordiska rådets diskussioner. Detta berodde på att Finland hade ett samarbetsavtal som hette VSB med Sovjetunionen. De viktigaste framstegen var de första projekt som genomfördes: nordiska passunionen och den gemensamma nordiska arbetsmarknaden, vilka infördes 1954.

Under 1960-talet gjordes nya försök att skapa ett ekonomiskt tätare samarbete mellan de nordiska länderna, som kallades för Nordek. Detta samarbete kom aldrig att bli verklighet då framför allt Danmarks och Finlands intressen skilde sig för mycket. Finland hade sina relationer med Sovjetunionen att ta hänsyn till, medan Danmark hade intresse för ett annat västeuropeiskt samarbete, EEC. Strax därefter försökte Danmark, Norge och Sverige att bilda Skandek, men även det samarbetet föll. Under 1972 röstade så danskarna ja till medlemskap i EEC. Trots att vissa planer om närmare samarbeten misslyckades hade ändå nordiska länderna ett närmare samarbete med varandra än vad som då var vanligt i Europa. På den tiden fanns visserligen EEC (senare EG) och EFTA men dessa samarbeten var under denna tid inte lika omfattande som de nordiska länderna hade med varandra.

Samarbetet mellan de nordiska länderna fortsatte dock, och fördjupades under 1970-talet, genom tillkomsten av Nordiska ministerrådet 1971, Nordiska Investeringsbanken 1975 och ett mer utvecklat institutions- och stödsystem, till exempel Nordplus, Nordisk film- och TV-fond och Nordens hus på Island och Färöarna.

Från 1990 till i dag[redigera | redigera wikitext]

De nordiska statsministrana vid ett möte i Finland 2007. Från vänster: Jens Stoltenberg, Norge; Fredrik Reinfeldt, Sverige; Matti Vanhanen, Finland; Anders Fogh Rasmussen, Danmark; samt Geir H. Haarde, Island.

Efter att kalla kriget tog slut har förutsättningarna för de nordiska länderna förändrats i grunden, i likhet med övriga Europa. Intresset för det nordiska samarbetet minskade. Bildandet av EU ändrade den politiska kartan än mer. Under 1994 röstade Sverige och Finland för att gå med i EU. Norge röstade samtidigt nej. Ett tecken på splittring i Norden är möjligen de nya samarbetsorganen för Nordens närområden, Östersjörådet, Barentsrådet m.fl., som har en mer begränsad agenda, men dock markerar skilda intressen för vad man allt oftare talar om som ett "Västnorden" och ett "Östnorden".[källa behövs]

Omfattande och nära samarbeten mellan de nordiska staterna fortsätter dock, men kanske inte alltid innanför ramarna för nordiskt samarbete utan istället genom EU. Inte minst i gränsområden, som till exempel i Tornedalen vid gränsen mellan Sverige och Finland eller i området kring Öresund mellan Sverige och Danmark.[förtydliga] Dessa samarbeten i gränsområdena är ändå inte unika idag utan sker på flera ställen bland EU:s medlemsstater. Sedan 1990-talet har det Nordiska rådet därför alltmer behövt uppmärksamma och försökt åtgärda "nordiska gränshinder", olika sorters föreskrifter för tull, skatt, bidragssystem, godkännande av yrkesexamina och så vidare, som gör det svårt för människor att flytta sig från ett nordiskt land till ett annat. Även dessa hinder bearbetas idag trots detta ofta genom EU och senare tids åtgärder har oftast skett genom EU eller Schengensamarbetet. Detta sker idag inte heller enbart med Norden som inriktning utan alla EU:s medlemsstater eller medlemsstater inom Schengensamarbetet.

På det rättsliga området har de nordiska länderna alltjämt samordnade lagar och omfattar en gemensam och unik rättstradition. Ett exempel där lagarna är samordnade är upphovsrätten. Även detta håller på att mer och mer täcka inte bara Norden utan bli mer och mer inriktat på EU. Även på det kulturella området finns ett betydande samarbete, till exempel inom film- och TV-produktion.

Inom näringslivet har tiden sedan 1990-talet präglats av fusioner och företagsköp samt en inomnordisk expansion som har varit större än någonsin. Fusioner har dock inte varit begränsade till enbart nordiska länder utan även andra länder har allt mer kommit in i dessa. Ett fortgående samarbete är SAS, ett flygbolag som till hälften ägs gemensamt av tre skandinaviska länderna (Sverige, Danmark och Norge).

Det kalla krigets slut har också inneburit nya möjligheter till militärt samarbete. De nordiska länderna har tidigare samordnat och samverkat över sin medverkan i FN:s fredsbevarande insatser. 1997 ersattes det kommittéarbetet av NORDCAPS (Nordic Coordinated Arrangement for Military Peace Support), där Sverige, Danmark, Norge och Finland ingår. Sedan dess har det bland annat genomförts gemensamma militärövningar i norra Norge, Sverige och Finland (till exempel Nordic Peace 2003), inom ramen för Partnerskap för fred. Från 2008 är det också meningen att man ska stå till tjänst åt EU:s snabbinsatsstyrkor med en Nordic Battle Group, med samordnade bidrag från Norge, Sverige, Finland, Estland och Irland. Det är ett litet tecken på att 1990-talet gjort Norden till ett inte längre helt enhetligt begrepp, men också på att utrikespolitisk olikhet - ett land med i Nato eller EU, ett annat inte – inte hindrar samarbete på alla slags enskilda områden. Dessutom ett tecken på att man går ifrån att strikt hålla sig till Norden då Irland inte är ett nordiskt land.

I vissa fall samarbetar de nordiska länderna också inom utrikespolitiken, bland annat genom att dela ambassadbyggnader, som till exempel i Berlin.

Norden i EU[redigera | redigera wikitext]

  EU Euro NATO Schengensamarbetet
Sverige Green tick.svg     Green tick.svg
Norge     Green tick.svg Green tick.svg
Danmark Green tick.svg   Green tick.svg Green tick.svg
Finland Green tick.svg Green tick.svg   Green tick.svg
Island     Green tick.svg Green tick.svg
Flag of Europe.svg

Trots Nordiska rådet/ministerrådet finns det ett flertal betydande olikheter. Sverige, Danmark och Finland är medlemmar i EU vilket inte Norge och Island är. Både Norge och Island är dock med i EES och Norge är med i Schengensamarbetet. På senare år har Schengensamarbetet uppslukat den nordiska passunionen, som det i praktiken ersatt. Dessutom har Nordiska rådet tappat en stor del av sin ursprungliga betydelse, då EU:s beslut väger tyngre för de nordiska EU-länderna än de beslut fattas inom det Nordiska rådet. Även Norge och Island utgår ofta från beslut i EU, då de är med i EES. EU:s beslut om ekonomisk integration liksom om militärt och utrikespolitiskt samarbete syftar längre än det nordiska samarbetet klarade av, på grund av tre av ländernas NATO-medlemskap och Finlands komplicerade relationer österut. EU:s beslut väger också tyngre än de beslut som fattas av Nordiska ministerrådet.

Det är inte ovanligt att nordiska länder samarbetar politiskt med ett annat europeiskt land som inte är nordiskt och därmed väljer en annan lösning än det nordiska grannlandet. Ett exempel är de olika ländernas ställningstagande till Irakkriget år 2003. Detta krig splittrade stora delar av Europa, liksom även de nordiska länderna. Sverige uttryckte ett mycket starkt ogillande till kriget tillsammans med bland annat Frankrike, medan Danmark gav sitt stöd till kriget bland annat genom att skicka trupper till Irak.

De senaste åren har det inte alltid varit självklart för de nordiska länderna att det närmaste samarbetet med andra länder måste ske med just andra nordiska länder. I vissa sammanhang ingår även de tre låglöneländerna Litauen, Lettland och Estland numera i nordiska samarbeten, vilket har gjort det blivit lättare för nordiska företag att flytta över arbetstillfällen till Baltikum. Både svenska och finska företag har förklarat sitt gillande över denna nya möjlighet, som inte fanns före 1990. För att pressa ned lönerna i Finland används till exempel baltisk besättning ombord på finska passagerarflygplan. Detta har också gett resultat då Estland sedan 1990 och fram till i dag har kommit allt närmare både Sverige och Finland ekonomiskt sett. För många svenska och finska politiker, massmediefolk och direktörer, men även bland folket i Sverige och Finland betraktas de baltiska staterna mer som nära grannländer än till exempel Island.[källa behövs]

De Nordiska ländernas globala identitet har på senare år skiljts åt en del på grund av att vissa länder är med i EU och andra står utanför. EU-samarbetet är i dag, betydligt mer omfattande än Nordiska rådets och ministerrådets verksamheter. Det blir i media och officiella sammanhang mer och mer vanligt för en stat att identifiera sig som ett EU-land, både inför EU-länder och utanför EU. Bland annat finns EU-flaggan i körkorten i EU-länderna och på passen framgår det också att det är ett EU-pass. Detta gör att svenskar, danskar och finländare tillsammans med bland annat rumäner, irländare eller portugiser många gånger identifieras som en gemensam grupp eftersom de är EU-medborgare, medan norrmän och islänningar inte längre finns med bland EU-medborgarna. Någon nordisk identitet finns däremot inte på några ID-handlingar. I många fall har dock medborgare i EES-länder utanför EU likvärdiga rättigheter med EU-medborgare, till exempel kvalificerad sjukhusvård inom EU och EES-området, men inte heller detta sker inom ramarna för just nordiskt samarbete utan genom EES eller EU.

Varje halvår har EU toppmöten som får stor internationell uppmärksamhet. Här deltar normalt enbart stats- och regeringscheferna för EU:s medlemsländer men inte de länder som har nära samarbeten. Även här får då Sverige, Danmark och Finland uppmärksamhet som EU-länder mer än som nordiska länder.

Statskick och politik[redigera | redigera wikitext]

De nordiska ländernas politiska system är sinsemellan snarlika, men skillnader finns. Största skillnad är att tre länder – Sverige, Danmark och Norge är konstitutionella monarkier. Två länder – Finland och Island är republiker. Samtliga stater är parlamentariska demokratier. Samtliga länder har proportionellt representativa valsystem och endast en kammare i det nationella parlamentet. I samtliga länder hålls allmänna val vart fjärde år. I internationella jämförelser över graden av demokrati, placeras de nordiska länderna konsekvent i den absoluta toppen. Men de är inte unika och liknande politiska system finns även i andra europeiska länder.

De nordiska staterna Danmark, Norge och Sverige utgör några av världens äldsta statsbildningar.

Samhälle, ekonomi och välfärdsstater[redigera | redigera wikitext]

Samhällsstrukturen inom Norden är på många sätt likartad. Produktiviteten (BNP / arbetad timme) är genomgående mycket hög, liksom de disponibla inkomsterna. Norge har världens kanske högsta genomsnittliga inkomstnivå på cirka 54 000 amerikanska dollar per person. Landet skiljer därmed sig från de andra nordiska länderna som alla har en BNI / capita på runt 37 000 dollar.

Välfärdsstater[redigera | redigera wikitext]

Alla nordiska länder har under 1900-talet infört varianter av den "nordiska välfärdsmodellen"; denna innebär bland annat stark medborgerlig grundtrygghet, lika möjligheter, deltagande demokrati, jämställdhet samt en kultur- och socialpolitiskt aktiv stat som ideal. I ingen annan del av världen finns välfärdsstater som är så omfattande som de i Norden. Å ena sidan betyder detta att skattenivån i förhållande till BNP tillhör de allra högsta i världen. Å andra sidan medför det att de offentliga tjänsterna och trygghetssystemen tillhör världens mest utbyggda och generösa. Välfärdsstaterna har starkt bidragit till att de nordiska länderna uppvisar världens lägsta fattigdomstal, och några av världens lägsta inkomstskillnader.


Land / område BNI/capita[18] Produktivitet[18] HDI[19] GEM[19] Gini[18] Sociala utgifter[18] Skattenivå[18] Statsskuld / överskott[18] Bistånd[18]
 Danmark 36139 82 0.952 0.887 0.23 26.9 48.9 +4.4 0.81
 Finland 35139 82.2 0.954 0.892 0.27 26.1 43.0 +5.3 0.39
 Island 34027 66.2 0.968 0.881 0.28 16.9 41.4 +5.5
 Norge 53861 133.5 0.968 0.915 0.28 21.6 43.4 +17.4 0.95
 Sverige 37323 87.6 0.958 0.925 0.23 29.4 48.2 +3.5 0.93
EU-15 86.8 0.950 0.39
OECD 76.9 0.925 0.31 20.5 35.9 -1.4
Världen 9300 0.747 0.28
BNI / capita: Mått på den genomsnittliga årsinkomsten per person, mätt i amerikanska dollar och justerat för köpkraftspariteter. — Produktivitet: BNP / arbetad timme; siffran anger procentandel av USA:s produktivitet. — Gini: Mått på inkomstfördelning eller ojämlikhet i inkomster. 0 = maximalt jämlikt fördelat, 1 = maximalt ojämlikt fördelat. — HDI: Human Development Index, utvecklingsmått från UNDP. GEM, Gender Empowerment Measure: Jämställdhetsmått från UNDP. — Sociala utgifter: Offentliga sociala utgifter som procentandel av BNP. — Skattenivå och statsskuld / överskott: räknas som procentandel av BNP. + = nettoöverskott, - = nettoskuld. — Bistånd: U-landsbistånd som procentandel av BNI.

Näringsliv[redigera | redigera wikitext]

De nordiska länderna har delvis olika geografiska förutsättningar och därmed också olika bas för näringslivet. Bortsett från Danmark och vissa tätbefolkade delar av Sverige (Mälardalen, Skåne och området kring Göteborg), är Norden jämförelsevis glest befolkat. I Norge och Finland är storstadsområdena koncentrerade till ett fåtal orter, på Island till en. Geografin kännetecknas därför av inre kontraster, och långa transportsträckor. De tätbebyggda områdena har likheter med motsvarande områden i Tyskland, Frankrike eller Nederländerna men färre likheter med till exempel Lappland och Färöarna.

I fråga om industristruktur skiljer sig länderna i högre grad än inom många andra områden: Danmark hade länge sin tyngdpunkt inom jordbruket, främst animalieproduktion, Sverige och Finland i skogsindustri och Norge och Island i fiske. Länderna har genomgått samma utveckling från råvaruproduktion över industri mot tjänsteproduktion, dock med stora, uppenbara skillnader: gruvdrift och tung industri var länge viktigast i Sverige; Finland och Island kom i gång jämförelsevis sent med industrialiseringen, och under senare tid har Norge och Danmark utvecklat tyngdpunkter inom rederier, naturgas och petroleum (Norge mest). Sverige och Finland har istället snarare i telekommunikation. Sverige och Finland har kärnkraft, Norge nästan bara vattenkraft och Danmark kolkraftverk, med en avsevärd andel vindkraft (10 % av energiproduktionen).

Nordiskt samarbete har även präglat näringslivet, till exempel genom samordning av energiproduktion och kraftnät, och den gemensamma elbörsen Nordpool. På senare år har många nordiska samarbetsprojekt vidareutvecklats till större internationella samarbeten. Ett exempel är börsbolaget OMX, som först etablerades genom en samgående av börserna i Stockholm, Helsingfors och Köpenhamn. Ett antal företag, som ABB, Carlsberg, Danisco, Vattenfall AB, har växt både i Norden och på den internationella marknaden. Så har även en rad stora andra företag, som Nordea, Telia Sonera, If, Arla Foods, Orkla och Fortum. I dag är det dock inte lika självklart att företag inom Norden vid en tänkt fusion går samman med ett annat företag inom just Norden.

Handel[redigera | redigera wikitext]

Handeln mellan de nordiska staterna har varit omfattande och har präglats sedan länge av frånvaron av tullar. Men handeln har mer och mer med tiden inte bara hållit sig inom Norden. Istället har handeln inom EU utvecklats till att bli allt mer omfattande både inom och utanför Norden. Bland annat är Tyskland en mycket stor handelspartner för Sverige.

Kultur och värderingar[redigera | redigera wikitext]

De nordiska ländernas kulturella gemenskap framgår av den globala undersökningen av kulturella värderingar, World Values Survey, och i Inglehart-Welzels kulturkarta över världens länder som är en förenklad, grafisk redovisning av studiens resultat. Där placeras de nordiska länderna som en ungefärlig folkgrupp som värderar personlig frihet, individualism, demokrati och en sekulär-rationell samhällsordning klart högre än trohet mot tradition, religion och stat. Nordens folk utmärks av denna kulturella norm- och värderingsgrund, vars kulturella avstånd är som minst till Nederländerna, Tyskland, Schweiz och kanske Japan.

Ett av de nordiska länderna mest utmärkande drag är det höga sociala kapitalet. Det innebär att nordbor känner större tillit till sina medmänniskor och samhällets institutioner än i någon annan del av världen.

Tabell över statsbildningar[redigera | redigera wikitext]

Sekel Norden
2000-talet Danmark (EU) Färöarna Island Norge Sverige (EU) Finland (EU)
1900-talet Danmark Sverige Finland
1800-talet Danmark Sverige-Norge (personalunion) Ryssland (SFD Finland)
1700-talet Danmark-Norge (personalunion) Sverige
1600-talet
1500-talet
1400-talet Kalmarunionen
1300-talet Danmark Norge Sverige
1200-talet
1100-talet Färöarna Island Norge
Folkslag Daner, jutar
Danskar
Färingar* Islänningar* Raumer, trönder m.fl.
Norrmän
Svear, götar, gutar etc.
Svenskar
Tavaster, kareler, finlandssvenskar
Finländare

* Nybyggarna på Färöarna och Island var av norskt och keltiskt ursprung.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser och noter[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Grönland hör geografiskt sett till Nordamerika, men har varit en del av Norden kulturellt och politiskt i över tusen år. Dock är det politiskt en del av Danmark och ingår som är en självstyrande del av det danska riket. Den norska ön Bouvetön hör geografiskt sett till Antarktis, den räknas politiskt till Norden, men ej i övrigt.
  2. ^ Även om det finns stora individuella skillnader i hur väl islänningar och grönlänningar kan kommunicera på danska/svenska/norska, finnar på svenska och, för den delen, svenskar och danskar med varandra.
  3. ^ Siffran är summan av de refererade populationerna i Sverige, Danmark, Finland, Norge, Island, Grönland, Färöarna och Åland.
  4. ^ I1, med mutationen M253, kallades tidigare för I1a.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Larsson, Lars-Olof, Kalmarunionens tid (utgåva Andra upplagan). Stockholm: Bokförlaget Prisma (1997), s. 152–153
  2. ^ http://www.sm.ee/eng/pages/goproweb0689
  3. ^ ”Folkmängd i riket, län och kommuner 31 mars 2014”. Statistiska centralbyrån. 12 maj 2014. http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Befolkning/Befolkningens-sammansattning/Befolkningsstatistik/25788/25795/Kvartals--och-halvarsstatistik---Kommun-lan-och-riket/373921/. Läst 12 maj 2014. 
  4. ^ ”Quarterly Population (ultimo)”. Statistics Denmark. Arkiverad från originalet den 16 oktober 2011. https://web.archive.org/web/20111016031852/http://www.dst.dk/HomeUK/Statistics/Key_indicators/Population/pop.aspx. Läst 2011-04-23. 
  5. ^ ”The current population of Finland”. Population Register Center. http://www.vrk.fi/default.aspx?site=4. Läst 2011-04-23. 
  6. ^ ”Folkemengd og kvartalsvise befolkningsendringar, 4. kvartal 2012”. ssb.no. 21 februari 2013. http://www.ssb.no/befolkning/statistikker/folkendrkv/kvartal. Läst 24 mars 2013. 
  7. ^ ”Statistics Iceland”. Government. The National Statistical Institute of Iceland. http://www.statice.is. Läst 2011-04-23. 
  8. ^ ”Greenland”. CIA World Factbook. Central Intelligence Agency. https://web.archive.org/web/20110721031248/http://www.stat.gl/LinkClick.aspx?link=Greenland+in+Figures%2fGIF_2010.pdf&tabid=36&mid=391&language=en-US. Läst 2011-04-23. 
  9. ^ ”Statistics Faroe Islands”. Statistics Faroe Islands. http://www.hagstova.fo/portal/page/portal/HAGSTOVAN/Statistics_%20Faroe_Islands. Läst 2011-04-23. 
  10. ^ ”ÅSUB”. ÅSUB. http://www.asub.ax/files/inv2010.pdf. Läst 2011-04-23. 
  11. ^ [a b] Rootsi et al (2004). Phylogeography of Y-Chromosome Haplogroup I Reveals Distinct Domains of Prehistoric Gene Flow in Europe. Am. J. Hum. Genet. 75:128–137, 2004.
  12. ^ Dupöy et al (2005). Geographical heterogeneity of Y-chromosomal lineages in Norway. Forensic Science International, xxx (2005).
  13. ^ Karlsson et al (2008). Y-chromosome diversity in Sweden – A long-time perspective. European Journal of Human Genetics 14, 963–970.
  14. ^ [a b] Salmela et al (2008). Genome-Wide Analysis of Single Nucleotide Polymorphisms Uncovers Population Structure in Northern Europe. PloS One, October 2008, Volume 3, Issue 10, e3519.
  15. ^ Europeans and their languages, situationen 2005 (pdf)
  16. ^ Larsson, Lars-OloKalmarunionens tid (utgåva Andra upplagan). Stockholm: Bokförlaget Prisma (1997), s. 152–153
  17. ^ Källa: Svensk uppslagsbok, 1963)
  18. ^ [a b c d e f g] OECD (2009). OECD Factbook 2009: Economic, Environmental and Social Statistics
  19. ^ [a b] UNDP (2008). Human Development Indices: A statistical update 2008

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Nationalencyklopedin, 2007
  • Fakta om Norden på norden.org, webbplatsen för det officiella nordiska samarbetet
  • Bengt Sundelius & Claes Wiklund (red): Norden i sicksack. Tre spårbyten inom nordiskt samarbete. Stockholm 2000.
  • Svenolof Karlsson (red): En okänd själ - på jakt efter det nordiska. Nordiska rådet 1991.
  • Svenolof Karlsson (red): Frihetens källa - Nordens betydelse för Europa. Nordiska rådet 1992.
  • Sven Rosborn & Folke Schimanski (red): När hände vad i Nordens historia. Historiska media 1995.