Svenska köket

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Mat och dryck i Sverige)
Hoppa till: navigering, sök
Knäckebröd, ett typiskt svenskt bröd som kan ingå i frukosten.

Svenska köket är den matkultur och de mattraditioner som finns i landet Sverige, och omfattar en rad svenska rätter och traditioner runt mat och dryck. Dessa rätter bygger ibland på en unik inhemsk tradition samt traditionella råvaror. Idén om ett traditionellt nationellt kök är relativt sen och har lett dels till ett selektivt ihågkommande av den mat som lagades i Sverige förr i tiden, dels till en ”nationalisering” av många maträtter som tidigare snarare sågs som lokala eller regionala specialiteter.[1] Eftersom dessa rätter förknippas med Sverige är det också naturligt att de serveras i internationella sammanhang såsom vid statsbesök, konferenser eller till turister.[2] Det svenska köket är en del av den svenska kulturen.

Historiskt har det svenska köket varit mycket öppet för främmande matinfluenser, allt ifrån turkiskinspirerade kåldolmar och det franska köket mellan 1600-talet och 1700-talet till sushi och caffelatte under 1900-talets senare del. Just under 1900-talet fick det svenska köket många utländska tillskott av så kallad snabbmat. Pizza har varit en del av svensk kultur sedan 1960-talet och kebab och falafel har på några årtionden gjort samma resa.[3]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Middagsbord som det kan ha sett ut i ett borgarhem i Sverige på 1700-talet. På bordet, som är fotograferat i Cajsa Wargs hus i Wadköping, finns bland annat ugnsstekt gädda, aladåb, ostron, ugnsstekt kapun och kronärtskocka.

Fram till Sveriges industrialisering var Sverige självhushållande – man producerade de varor man själv behövde.[4] Detta gällde dock inte salt, som var en vara som inte gick att producera i stora delar av Sverige.[5] Vardagsmaten var enkel och enahanda, till exempel välling, gröt, sill, fläsk, soppa, kål, ärter, potatis och bröd. Maten åts sällan färsk, utan konserverades under hösten. Om man var noggrann och snål med matvarorna i vardagen, var man desto frikostigare med maten till fester. Ofta hade man ett knytkalas för att inte en person skulle få betala allt. Det var viktigt att alla smakade av allt, så att alla kunde känna sig nöjda med sin matlagning. En av de allra största festerna var julen.[6] All färskmat bjöds ut den enda gången på året. Julen krävde givmildhet, och ofta delade man med sig till de fattiga.[5]

Kött[redigera | redigera wikitext]

Julskinka.

Vilt förekommer ofta i den festligare maten. I yngre stenålder var säl och sjöfågel de viktigaste viltet i Sverige.[7] Senare har även skogsfågel – främst järpe och ripa men även tjäder och orre, samt rapphöns och hare har traditioner i det svenska köket.

Älgen var i Norrland vid sidan av bävern (den senare främst för pälsens skull) det viktigaste bytesdjuret, men blev på 1700-talet sällsynt för att nästan helt försvinna mot slutet av seklet. I Svealand och Götaland där regalrätten gav kungen ensamrätt till all jakt på hjort, rådjur och älg var det i kusttrakterna främst sjöfågel och i inlandet skogsfågel som jagades för köttets skull.[8]

1789 upphävdes jaktregaliethögvilt och jakten släpptes fri. Det innebar under 50 år att flera arter, bland annat rådjur och älg var nära att utrotas. Under 1900-talet återhämtade sig älgen har sedan dess varit det viktigaste svenska viltet.[8] Älgjakt är idag ett svenskt folknöje.

I Norrland har renkött alltid varit ett viktigt inslag i mathållningen, inte minst hos samerna. Renskav är en traditionell samisk rätt som i dag kan köpas i hela Sverige.

Att äta kött från uppfödda djur har varit vanligt i Sverige sedan människorna började med jordbruk och djurhållning. Sedan början har nöt, får och getter varit de djur som i första hand, hållit och som utgjort grundvalen i boskapsuppsättningarna.

Eftersom ben från tamgris och vildsvin ser likadana ut är det svårt att exakt bedöma när grisar började hållas tama, men de förefaller ha utgjort en mindre del av boskapen. Under vikingatiden spelade grisen dock en särskild roll, och det är också tydligt att fläskköttet förekom oftare på stormansgårdarna.[9] I södra Sverige, där det funnits ollonskogar för svinen att beta i, var de vanligare. Större mängder kött saltades in för att förlänga hållbarheten. Därifrån kommer exempelvis traditionerna med julskinkan, den rimmade nötbringan med rotmos eller det stekta fläsket.

Sedan en storskalig fläskindustri kommit igång, först i USA ("amerikafläsket") och senare i Danmark, har fläsket blivit vanligare och billigare.[10] Under krisår på 1900-talet var det varit vanligt att ha en hushållsgris. Idag har nyttan med rimmat kött egentligen försvunnit, men traditionerna lever fortfarande kvar. Förr var även kokt kött vanligt. Korv, korvkaka och blodpudding – beredningsmetoder som möjliggjorde tillvaratagande av mindre attraktiva slaktrester – lever kvar för smakens skull.[11]

Nötkött var länge exklusivt men har med ökad levnadsstandard blivit allt vanligare i hushållet. Typiska svenska rätter av nöt är biff med lök och sjömansbiff. Kyckling, som förutom festfåglarna gås och anka var den i stort sett enda traditionsenliga fågeln som användes till mat i Sverige, var tidigare en delikatess som åts på våren. Kalkonen, som på sista tiden blivit mycket vanlig, är relativt ny i det svenska köket.[11]

Fisk[redigera | redigera wikitext]

Fisken har sedan forntiden varit en viktig näringskälla.

Av insjöfisken spelade gädda, lake och braxen den viktigaste rollen, I älv- och årika delar av landet fångade man stora mängder lax, sik och ål, vid Bottenviken även Nejonögon. Ål fångades i stora mängder vid Östersjökusten, men åts i mindre utsträckning på västkusten. Här fångades istället en mängd andra fiskarter. Havskatt ansågs här vara en stor läckerhet, liksom näbbgäddan och makrillen, medan de i andra trakter sågs som oätliga.[12]

Under 1500-talet började karpen odlas kommersiellt och exporteras, framförallt till Tyskland – handeln pågick fram till 1900-talet. 1914 odlades 28 ton karp varav 18 ton exporterades, huvudsakligen till Tyskland.[13]. 1905 exporterades 30.700 ton sill, 2.400 ton annan färsk fisk, 5.500 ton saltad fisk (främst sill och strömming), 323 ton sej och annan torkad fisk, och 2 700 ton kräftor[14] Fisken konserverades på många olika sätt, bland annat genom saltning (salt blev därför en viktig handelsvara i början av den skandinaviska medeltiden, kring början av 1000-talet), syrning och gravning, där fisken saltades i sitt eget blodsvatten och grävdes ner i marken i ett träkar. En stor del av maten torkades. Idag används metoden nästan bara till julen i form av lutfisk.[5] Innan kylskåpen och andra förvaringsmöjligheter fanns åt man bara färsk fisk i de områden där fisken var åtkomlg. Annars användes saltad eller torkad fisk. Exempel på vanliga svenska fiskrätter är löjrom, stekt strömming eller lutfisk.[15] Nuförtiden uppskattas lax och andra ädelfiskar mest, både som färsk, rökt och gravad. Gädda som förr i tiden var en viktig matfisk förekommer sällan numera i det svenska köket. Sill och strömming är viktiga delar av det traditionella smörgåsbordet, framför allt i olika inläggningar. Att äta kräftor är en populär tradition på sensommaren och hösten (se kräftskiva).[16][17]

Ägg[redigera | redigera wikitext]

Traditionellt användes ägg huvudsakligen under våren och sommaren eftersom hönsen inte värpte så bra på hösten och vintern.[18] Festrecept som äggakaka och spettekaka innehöll båda många ägg, liksom bakverket gorån. Ägg från vilda fåglar förekom också, fast inte i lika stor utsträckning.[5] Än idag är ägg en viktig del i den svenska maten, med ungefär 200 ätna ägg (10 kg) per person varje år.[19][20] I Sverige är det en gammal tradition att äta ägg till påsk. Traditionen kommer från tiden när Sverige var katolskt, då man 40 dagar innan påsken under fastan inte fick äta kött eller ägg. När fastan var över firade man med att äta ägg. Idag äter svenska folket under påskafton ungefär sex miljoner ägg i timmen.[21] Ägg är en av våra billigaste råvaror, och är näringsrika och lätta att tillaga. Ägg ingår i många av hushållens rätter, som pannkakor och plättar.[18]

Vegetabiliska produkter[redigera | redigera wikitext]

Kålrot, en typiskt svensk grönsak som till och med kallas swede (svensk) på engelska.

Sveriges långa vintrar är förklaring till varför det är ont om färska grönsaker i många traditionella rätter. Istället användes grönsaker och rotfrukter som höll länge eller som kunde torkas alternativt läggas in i salt- och ättikslag.[22] Grödor som kunde livnära befolkningen under långa vintrar blev tidiga grundstenar i kosten. Kål och lök anses vara de äldsta grönsakerna som odlats i landet, och ärter och bondbönor har odlats sedan forntiden. Man har gjort mjöl på ärter när det inte funnits mycket säd. Lingonsylt och kål bevarad som surkål var viktiga C-vitamin-källor under vintern. Lingonsylten, som fortfarande är populär, gav också lite fräschör åt den annars ganska mastiga maten. Skogsbär användes mycket i maten, speciellt lingonen som använts både till potatis, gröt och pannkaka. På lingonen gjordes ofta lingonsylt, ofta utan socker. På gårdarna odlades ofta äpplen. Krusbär och vinbär har länge utgjort en stor del av det svenska köket.[5][23]

Olika rotfrukter som den inhemska kålroten (på engelska kallad swede, "svensk"), började gradvis ersättas av potatis under 1700-talet. Potatisen tros ha varit en viktig del för att klara av svälten och missväxten som härjade i Sverige under 1800-talet. Intresset var emellertid relativt svagt för rotfrukten tills man kom på att man kunde göra brännvin på det.[5] Kryddningen har traditionellt varit sparsmakad på grund av bristande tillgång, även om ett antal inhemska örter och växter har använts sedan forntiden, och smaken var därför fram till influenserna från det franska köket under 1600- och 1700-talen, och både före och efter influenser från tysk mattradition, ganska enkel. Det fanns länge ett motstånd mot råa grönsaker och frukter, och i Cajsa Wargs Hjelpreda I Hushållningen För Unga Fruentimber finns inte ett enda recept där grönsaken inte skall tillredas. Än idag lever ett visst motstånd mot råa grönsaker kvar, även om det successivt försvinner. Svampar har inte heller varit speciellt populära även om det under svält och missväxt försökts propagera för deras ätlighet. Svenska folket åt hellre bark och lavar än svamp under nödåren, även om man med ansträngningar under 1800-talet fick en del av befolkning att ändra sin avoga inställning till svamp.[5] I dag räknar de flesta svenskar svamp som en delikatess som äts både stekt som tillbehör till till exempel vilt, i grytor eller på smörgås. De populäraste svamparna är kantarell, trattkantarell och karljohansvamp.

Mjölprodukter[redigera | redigera wikitext]

På grund av förvaringssvårigheter har mjöl varit ett populärt substitut till färska köttprodukter. I olika delar av Sverige har man på grund av olika odlade spannmål använt sig av olika mjölsorter. Under fattiga perioder har bark malts till mjöl och använts i bland annat bröd.[24] Rågmjölet och kornmjölet var de vanligaste sädesslagen. Den havre man odlade användes främst till kraftfoder åt hästarna, men i Västsverige har det även använts till mjöl. Vetemjöl var länge ovanligt och användes främst till festbröd. De äldre sädessorterna tålde också kyla dåligt. Först i slutet av 1800-talet började Veteodlingen att spridas från sydvästra Skåne norrut. Då hade import redan hunnit skapa efterfrågan på vetemjöl.[25]

Mjölmat[redigera | redigera wikitext]
Se även: palt

Sverige har gamla traditioner av mjölmat. När männen i familjerna arbetade som hårdast hade de ofta mjölbaserad mat med sig till jobbet, som pannkakor och palt.[26] Ett populärt mjöl som ofta användes var kornmjöl, ett mjöl som har använts sedan forntida Sverige.[27] På grund av kornmjölets speciella smak har det använts i bland annat pannkakor, bröd och palt.[28] Palt är en traditionell svensk husmanskost som görs på potatis och mjöl. Dessa fylls ofta med fläsk. Palten blandades ofta med blod av nöt eller ren, så som blodpalt (främst i Norrland[29]) vid julen när man hade slaktat djur. När grisar slaktades gjorde man ofta även palt med grisens lever, varigenom man fick leverpalt.[30]
Blodpaltens motsvarighet i de södra delarna av Sverige är bland andra blodpuddingen, som görs på blod och rågmjöl med flera ingredienser. Man kan späda ut blodpuddingssmeten med vatten, och steka i plättlagg, vilket resulterar i blodplättar.[31]

Bröd[redigera | redigera wikitext]
Svenskt surdegsbröd gjort på surdeg och rågmjöl.

Brödet har som i många andra länder varit basen i födan, och fungerat som metonym för mat. Brödet har sett mycket olika ut i olika delar av Sverige. I Norrland har kornmjölsbröd dominerat, medan rågmjölsbröd användes i Svealand och Götaland. Vetemjöl användes tidigare endast till festbröd och "vetbrö" används fortfarande dialektalt som benämning på kaffebröd. I Västra Sverige, främst Bohuslän, Dalsland och Värmland har bröd även bakats på havremjöl.[32]

Södra Sverige, omfattande Skåne, södra Halland, södra Småland, Öland och Gotland omfattas av området för det färska mjukbrödet, eller Limpområdet. Området fortsätter in i grannländerna och omfattar Nordtyskland, Danmark, samt på andra sidan Östersjön i Baltikum och Finland. Limpbrödets hållbarhet kunde utökas genom att dubbelgräddas så att inkråmet blev torrar och brödet segare. Detta bröd kallas kavring. Kavringbrödens område omfattar de gammeldanska landskapen, Bohuslän och Öland.[32]

Norr om limpbrödet sträcker sig ett diagonalt bälte över Sverige med jästa bröd bakade på råg i form av hålkakor. I den södra delen, i Götalandskapen är bröden mjuka, och i det norra området i Svealand är bröden hårda, det som blev upphov till dagens knäckebröd.[32]

I Norrland var tunnbrödet det vanligaste brödet eftersom korn var det enda sädesslag som klarade av att växa där. På gränsen mellan det jästa hårdbrödsområdet och tunnbrödsområdet förekom jäst hårdbröd som bakades utan hål, och sedan veks. Korn- och havremjöl innehåller inte gluten vilket är en förutsättning för jäsning av mjölet.[32]

I andra delar var det emellertid ont om bröd, och man åt då istället torkad fisk med flott på. Brödet skulle räcka länge, och man visade på hög status om man bara bakade två gånger per år, till jul och midsommar. Ju oftare man bakade, desto fattigare var man. Surdegsbröd, knäckebröd (vars runda hål kommer från tiden då man hängde bröden på tork i taket) och råglimpor var alla vanliga bröd, innan brödet i stort kom att ersättas av potatisen. Knäckebröd var populärt på grund av dess långa hållbarhet. Det bröd som blev över användes ofta under midsommaren för att strö ut på åkrarna under våren, för att få en god skörd. Ett år av missväxt ledde till stor svält. Barkbrödet användes över i stort sett hela Sverige under 1700- och 1800-talet, och förmodligen ännu längre bak i tiden. Efter missväxtåren 1867-1869 slutades barkbrödet successivt att bakas.[5][24]

Det var viktigt att använda allt som man kunde ta vara på. Det fanns olika sätt på vilka man skulle lyckas få barn och andra att äta vissa saker, bland annat genom talesätt. Det sades att man skulle bli stark av mögligt bröd[33] och att flickor skulle få finare hy av att äta bränt bröd.[5]

Jästen som användes var huvudsakligen vildjäst. Det vanligaste var att delar av degspadet från föregående jäsning sparades i en jästkubbe eller jästkrans som sedan förvarades på ett svalt och torrt ställe. Ibland torkades i ställen jästen och sparades i kakor eller krossat till mjöl. Samma jästkultur användes vanligen till ölbryggning som till brödbak.[32]

Idag säljs mycket industribröd i affären, och det har ansetts att Sverige har en dålig brödkultur.[källa behövs] Hembakningen av bröd ökar emellertid igen och gamla traditioner och seder återuppväcks, dels på grund av det stora utbud av olika mjölsorter och blandningar och hushållsapparater som hushållsassistenter.[34]

"6–8 skivor bröd om dagen" var ett budskap som Brödinstitutet lanserade 1976 utifrån Socialstyrelsens kostråd för en bättre folkhälsa. Kampanjen var till en början illa sedd då man ansåg att myndigheter inte skulle styra den enskildes vardag och beslut.[35] Den kom att påverka många svenskars syn på både bröd och Socialstyrelsen.

Inläggningar[redigera | redigera wikitext]

Se även: Lag (matlagning)

Man har länge gjort olika inläggningar för att ta vara på råvaror som grönsaker, frukt och bär. Speciellt viktigt var det i självhushållet för att ta vara på de producerade råvarorna. Vanliga inläggningar var sådana med socker, salt eller syra. Idag är det inte längre nödvändigt att lägga in råvaror, även om många gör det för traditionens skull, och för att själva kunna reglera socker- och konserveringsmedelsmängd.[36]

Mejeriprodukter och gröt[redigera | redigera wikitext]

Huvudartiklar: Mjölk, Gröt och Välling

Forskning om förtäring av mjölk under neolitikum visar att invånare av jägare-samlarekulturen i Skandinavien, däribland Sverige, hade en hög grad av laktosintolerans, varför det tas för sannolikt att dagens svenskar inte är ättlingar till jägare-samlarna utan att dessa utkonkurrerats av jordbrukare, eller möjligtvis, men mindre troligt, är uråldrigt besläktade, men att fördelarna med mjölkdrickande var så stora att de blockerande generna försvann.[37][38]

Mjölk dracks dock sällan färsk även efter det, förutom av sjuka människor eller barn. Istället hällde man upp mjölken på fat varpå man skummade av grädden, för att kunna kärna det till smör. Den mjölk som blev över dracks eller användes som grötväta. Det kärnade smöret såldes eller betalades som skatt. Gröt och välling användes både till vardag och fest och åts ur ett gemensamt fat, serverat med en skål med grötväta, bestående av bland annat svagdricka, sirapssmaksatt vatten eller sur mjölk. Alla skulle äta på sin sida av fatet. Uttrycket att hålla sig på sin kant kommer därifrån. Uttrycket att komma upp i smöret kommer från samma måltid, då det ibland i mitten av gröten fanns en smörhåla, dit det gällde att äta sig. Den som först kom dit kom upp i smöret. Det fanns olika sorters gröt till olika tillfällen, till exempel barnsängsgröt, bröllopsgröt och flyttgröt. Festgröten var vitgröt och kokades på mjölk eller grädde. Vardagsgröten kokades på vatten.[5] Gröt och välling var både mättande, lättlagat och billigt.[39]

Soppor[redigera | redigera wikitext]

Olika sorters soppor var vanliga, även om soppan idag förlorat en del av sin popularitet. Bland olika populära soppor kan ärtsoppa, nässelsoppa, köttsoppa och svampsoppa nämnas.[40] De gjordes på många olika saker, men vanligast var rovor, ärter och fläsk. De innehöll ofta eller alltid buljong. Soppkulturen har nästan försvunnit, förutom den starka traditionen att äta ärtsoppatorsdagar. Torsdagssoppan har sin grund i det katolska Sverigemedeltiden, där man fastade på fredagen. Det gällde då att äta ordentligt på torsdagen, och ärter var ett bra komplement till kött. Ärter och ärtsoppa har troligen funnits i Sverige sedan vikingatiden. Traditionen levde kvar efter Gustav Vasas avskaffande av katolicismen.[5][11] Ärtsoppa är en enkel rätt bestående av gula ärtor, lite lök och för det mesta fläskbitar. Det serveras ofta med lite senap och kanske ost, knäckebröd kan ätas till, och som efterrätt brukar man servera pannkakor. Svenska armén serverar fortfarande ärtsoppa och pannkakor till de värnpliktiga varje torsdag och ärtsoppa står ofta att finna som dagens rätt på svenska lunchrestauranger på torsdagar.[41] Soppor finns i många olika former, som långkok eller en snabb uppkokning av buljong och grönsaker, som vardagsmat eller som festmat.[40]

Husmanskost[redigera | redigera wikitext]

Tjälknul, typiskt långkok på älgkött.

Ordet husmanskost kommer efter husman, ägare till ett litet hus utan tillhörande jord. Begreppet var ursprungligen en sammanfattande benämning på enkel och billig mat som åts på landet, och härrör från att man skiljde på priser till herrskap och tjänstefolk vid gästgivargårdarna.[42] Numera betecknar svensk husmanskost vanligen traditionell svensk mat som har lågt inköpspris, med stort mättnadsvärde eller med andra ord klassisk vardagsmat.[43] Den svenska husmanskostens råvaror är inhemskt svenska - fläsk i alla former, fisk, grova spannmålsvaror samt potatis och rotfrukter. Tids- och omsorgskrävande matlagningsmetoder som redningar och långkok är vanliga. Kryddor används i begränsad mängd. Företeelsen husmanskost och rätter som kan likna de svenska förekommer även i andra skandinaviska och nordeuropeiska länder. I vissa fall kan tillbehören variera, till exempel är surkål ett vanligt tillbehör till husmanskost i Tyskland och dess grannländer. I de av länderna och regionerna där vinodling förekommit finns också en tradition att kombinera husmanskosten med lokala viner.

Husmanskosten har under senare tid genomgått en viss renässans sedan kända kockar som Tore Wretman presenterat moderniserade varianter av klassiska svenska rätter. I Wretmans "Nouvel husman" har man ofta minskat på användandet av fett (som behövdes mer förr på grund av att kroppsarbete förekom i större utsträckning), infört vissa nya råvaror och ändrat vissa tillagningsmetoder för att snabba upp tillagningen och på ett bättre sätt ta vara på råvarornas näringsämnen och smak. Motsvarande utveckling finns också i andra länder.[16][17]

Förenklat och generaliserat består mat i svensk teori av stekt kött, kokt potatis och brun sås.[44]

Rätter[redigera | redigera wikitext]

Den internationellt mest kända svenska rätten är köttbullar.[1] En annan egentligen väldigt typisk svensk maträtt är falukorven,[45] som till skillnad från köttbullarna är mer unikt svensk, liksom filmjölk[46] och knäckebröd[47]. Potatis är sedan den infördes och ersatte andra rotfrukter den viktigaste komplementerande ingrediensen till de flesta, framförallt traditionella, rätterna. Andra komplement som ris, makaroner och spaghetti har kommit att bli vanliga först under efterkrigstiden. Det förekommer flera sorters potatis, och mest populär är antagligen färskpotatisen som kommer tidigt på sommaren. Denna äts särskilt under midsommar, medan annan potatis, som är lagrad, äts under resten av året.

Den mest populära matsvampen är kantarell, som anses vara en delikatess. Kantarellen kan serveras till kött, eller bara stekt, kanske tillsammans med en sås och lite lök, och serverad på en smörgås. Näst efter kantarellen i popularitet är stensoppen eller som den oftare kallas, karljohanssvampen, döpt efter den svenske kungen Karl XIV Johan, som introducerade användningen av den som matvara.

Måltider[redigera | redigera wikitext]

Det är kulturellt vanligast att äta cirka tre till fyra gånger om dagen. En vanlig variant är att äta frukost tidigt på morgonen, följt av lunch kring middag (tidigare kallat frukost) och en tung middag på den sena eftermiddagen. Det är också vanligt att äta något mellan lunchen och middagen, vilket brukar kallas mellanmål. I alla svenska skolor serveras ett varmt mål mat som lunch, som en del av den svenska välfärdsstaten. Många svenskar dricker också kaffe, på förmiddagen (till exempel elvakaffe), efter lunch och/eller ibland även på eftermiddagen som en del av en fika.

Frukost[redigera | redigera wikitext]

Smörgås med ägg och kaviar.

Ordet frukost har använts sedan yngre fornsvensk tid, då det hette frokoster. Ordet är ett lån från lågtyskans vrokost (tidig kost). Det användes emellertid inte som benämning på det man åt på morgonen, utan det man åt efter ett första arbetspass, det vill säga runt lunchtid. I takt med att arbetstiderna förändrades flyttades frukosten tidigare på dagen, till där den är idag. Fram till 1800-talets slut användes frukost som benämning på lunch.[48] En svensk frukost består vanligen av smörgåsar, ibland knäckebröd. Brödet kan vara av typen sirapslimpa, vitt bröd, småfranska, rostat bröd eller fullkornsbröd. Smörgåsen är ofta smörad med smörgåspålägg som ost, kallskuret som korv, medwurst och skinka, leverpastej, kaviar, messmör, tomater och gurka. Ibland används sötare pålägg som marmelad, precis som är vanligt i den kontinentala frukosten. Smörgåsen intas ofta tillsammans med en kopp te eller kaffe. Många traditionella frukostar innehåller filmjölk som serveras i en tallrik som den är, eller med komplement som frukostflingor, müsli eller frukt, socker och/eller sylt. Vanligt är även frukostgröt av havregryn eller mannagryn som serveras med mjölk, sylt, äpplemos eller pudrad kanel. Vanliga frukostdrycker är mjölk, juice, te och kaffe. Näst efter Finland dricker svenskarna mest kaffe per person i världen.[49].

Lunch[redigera | redigera wikitext]

Lunch är i Sverige den måltid som förtärs mitt på dagen.[48] Ordet har använts sedan 1850-talet då de lånades in från engelskan. Innan dess användes middag som benämning på måltiden mitt på dagen, vilket fortfarande används i delar av södra Skåne. När man övergick till att äta den tyngsta måltiden på dagen på kvällen flyttades ordet middag med, och är idag benämning på det man äter någon gång mellan ungefär 16 och 20. Ännu tidigare användes frukost som benämning på lunchen. På senare tid har många lunchrestauranger slagits upp med olika erbjudanden. Vissa har bara öppet under lunchtiden och stänger därefter.

Middag, supé eller kvällsmat[redigera | redigera wikitext]

Huvudartiklar: Middag (mat), Supé och Kvällsmat

Middag kallas vanligtvis den måltid som äts på den sena eftermiddagen eller tidiga kvällen. Ursprungligen syftade uttrycket på den största måltiden på dagen som åts vid mitt på dagen. När man på grund av industrialiseringen kom att äta dagens största mål på kvällen, flyttade uttrycket med. Om man äter en enklare måltid på kvällen kallas den ofta för kvällsmat. En sen middag kallas ofta supé. Serveras den framåt natten kan den kallas vickning.

Mellanmål och fika[redigera | redigera wikitext]

Huvudartiklar: Mellanmål och Fika

Mellanmål äts ofta mellan några av de tre huvudmålen frukost, lunch och middag och är relativt enkelt. Det rör sig oftast inte om en lagad varm måltid, utan kanske snarare en frukt eller en smörgås. Mellanmålet hjälper till att hålla blodsockret på en jämn nivå.[50][51]

Fika är ett verb och en social institution som är typiskt svensk. Uttrycket innebär ofta att man tar en kopp kaffe,[52] inte sällan tillsammans med någon form av bakverk, vilket har lett till att Sverige är ett av de absolut mest kaffedrickande länderna i världen.[49][53] I stort sett hela svenska befolkningen tar fikor med jämna mellanrum, på kafé eller hemma.[53] Många svenskar anser att fikan är en viktig del i det sociala umgänget.[54] Ordet är möjligtvis en gammal förvrängning av det dialektala kaffi för kaffe, där bokstäverna har kastats om i så kallad backslang.[55]
På många kaféer så finns begreppet påtår, som innebär att man får påfyllning av kaffet. Begreppet har funnits med säkerhet sedan 1843 och kommer från ordet kaffetår, där tår betyder en skvätt av någon vätska.[55]

Drycker[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Alkoholdrycker i Sverige
En kopp svart kaffe. Kaffet dricks relativt starkt i Sverige, gärna i samband med fika.

Kaffe[redigera | redigera wikitext]

Kaffet kom till Sverige mellan 1674[49] och 1685,[56] då det på Göteborgstullens papper står att någon tog in ett halvt kilo kaffe. Två år senare var kaffe en medicin i apotekens utbud,[57] varefter populariteten successivt steg. 1728 fanns det åtminstone ett femtontal kaffeserverande caféer i Stockholm.[57] Det var dock inte helt uppskattat av myndigheterna. Det fanns tidigt regleringar på kaffehusens öppettider, och under tre perioder var kaffet förbjudet i Sverige.[57] Under andra världskriget kunde man inte få tag på kaffe, innan Sverige lyckades få fram att specialtillstånd för att införa vissa speciella varor till landet. Den första varan som importerades var kaffe.[58]
Vuxna personer i Sverige dricker i genomsnitt 1200 koppar kaffe per år eller 11 kg, det är cirka fyra koppar per dag. På så sätt har Sverige en av de största kaffeförbrukningarna i jämförelse med invånarantalet som överträffas bara av Finland med 12.8 kg per år.[49][59] En eller flera fikapauser tillhör de flesta svenskars dagsvanor. En eller flera koppar kaffe ingår vanligtvis som efterrätt vid en måltid på en restaurang. Vid mitten av 1800-talet blev det aktuellt att servera små kakor till kafferepen. Snart uppkom ett slags tävling mellan värdinnor att bjuda på många bakverk. En oskriven etikett föreskrev åtminstone sju sorters kakor.[60]
Bland kända kaffemärken i Sverige kan Gevalia, Zoegas, Löfbergs lila, Classic kaffe, Signum, Nescafé, Ica:s kaffe och Blå mocca nämnas. Kaffet importeras huvudsakligen, med 2 miljoner ton, från Brasilien, följt av Vietnam med ungefär 1 miljon ton.[58]

Öl[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Öl i Sverige

Olika typer av öl dricks ofta som måltidsdryck i Sverige och vanligast är, som i många andra länder, öl av typen ljus lageröl.[61] Ölets alkoholhalt kan variera, det säljs i huvudsak lättöl, folköl och starköl.[62] Vanliga märken är Pripps, framförallt Pripps Blå,[63]Norrlands Guld,[64]Spendrups[65] och Falcon. Mjöd utgjorde historiskt en dyrare festdryck under vikinga-[66] och medeltid, medan ölen dracks oftare av allmogen.[67] Eftersom vattnet ofta var förorenat[68] drack man under medeltiden hellre olika sorters alkoholhaltiga drycker, och eftersom man inte kunde odla vin i dessa nordliga trakter var ölen den viktigaste drycken, vid sidan av vattnet.[67]

Absolut Vodka är ett framgångsrikt svenskt vodkamärke.

Svensk snaps och punsch[redigera | redigera wikitext]

Svensk snaps dricks till maten vid flera av de typiska festmatborden. Absolut Vodka, Renat Brännvin såväl som andra spritmärken är starkspritdrycker, tillverkat av potatis eller vete, som säljs okryddat, vanligen med en alkoholhalt runt 40%. I Sverige tillverkas och säljs även en lång rad med kryddade snapssorter, med smaker av exempelvis anis, johannesört, pomerans, koriander, fläder, dill eller bäsk som kryddas av malört. Snapsen avnjuts typiskt iskall, men om man vill att kryddsmaken bäst ska komma till sin rätt, kan den även drickas rumstempererad. Punschen, som är en mycket svensk företeelse, kan drickas varm eller kall. Den dricks av tradition gärna till ärtsoppa. Drycken blev i mitten av 1800-talet borgerlighetens och framför allt studenternas favoritdryck. Vid samma tid började studentnationerna i Lund och Uppsala visa sitt intresse för bondekultur, varför punschen kombinerades med ärtsoppa. Från studentkretsarna har därefter seden spritt sig att dricka punsch - gärna värmd - tillsammans med den bondska ärtsoppan.[11]

Andra alkoholfria drycker[redigera | redigera wikitext]

Bredvid mjölk, läskedrycker och juice, uppkom med start från mitten av 1800-talet en rad nya alkoholfria drycker i samband med den svenska nykterhetsrörelsen. Som alternativ för mousserande vin utvecklades Pommac och Champis under början av 1900-talet. Två läskedrycker som båda av de flesta svenskarna sällan köps, men likväl är väldigt omtyckta.[69] På grund av att de sällan köps, tänkte Carlsberg lägga ner Pommac under 2004, men folkprotesterna var så omfattande att man beslöt att återuppta tillverkningen igen.[69][70]Julmust och svagdricka, som båda först skapades som alkoholfria alternativ till öl, uppkom ungefär vid samma tid.[69]

Festmat[redigera | redigera wikitext]

Typiskt svenska maträtter äts traditionellt vid vissa högtider och andra festtillfällen.

Smörgåsbord[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Smörgåsbord

Smörgåsbord är en traditionell svensk buffé som utvecklats ur borgerskapets brännvinsbord, som var populärt från 1500-talet tills smörgåsbordet slog igenom på 1800-talets mitt. Brännvinsbordet intogs i burgnare samhällsklasser, inte hos bondeallmogen. Smörgåsbord består av varma och kalla rätter som dukas upp och matgästerna går själva runt och förser sig med de rätter de önskar. Bröd och smör finns alltid med liksom olika sillinläggningar. Ofta förekommer omeletter, gratänger, korvar, köttbullar, aladåber och puddingar bland varmrätterna. Kallskuret kött, rökt lax, ål och makrill samt patéer förekommer ofta. Till smörgåsbordet dricks i regel öl och snaps.[71]

Högtidsmat[redigera | redigera wikitext]

Jul[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Julbord
Se även: Julgodis

På ett typiskt svenskt julbord dominerar rätter baserade på fläskkött,[72] såsom julskinka, julkorv (ibland i form av grynkorv), sylta, köttbullar, stekt prinskorv och dopp i grytan (man doppar vörtbrödsskivor i spad, som tagits till vara vid kokningen av alla de rätter som ingår i julbordet).[73] I framför allt Västsverige äts också bruna bönor på julbordet.[74] Därtill är olika fiskrätter vanliga, inte minst inlagd sill men också strömming, ål, lax samt lutfisk, till vilken vit sås inte är ovanlig.[75] I östra Sverige, främst i Roslagen äter man ofta gädda i stället för lutfisk, s.k. julgädda.[76] Diverse efterrätter serveras även på ett julbord, där Ris à la Malta[77] eller risgrynsgröt hör till de vanligare.[78] Efter julbordet brukar det serveras nötter, dadlar, fikon och konfekt.[79] En annan speciell tradition är att äta hare (julhare)på juldagen.[80] Till julmaten dricks vanligen ett speciellt mörkt öl, julöl och snaps. Som alkoholfritt alternativ dricks julmust.[69] En annan typisk svensk dryck vid jul är glögg,[81] ett kryddat vin som dricks varmt.[82]

Efter julbordet bjuds ofta olika sorter av julgodis ut, bland andra knäck, polkagrisar, ischoklad och marsipan samt olika slags praliner och tryfflar.[83] Pepparkakor, ofta även i form av pepparkakshus, anses av många höra julen till, likaså lussebullar.[83]

Påsk[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Påskmat

Påskmaten varierar i olika regioner och landskap i Sverige men centralt är påskäggen. Lamm, lax, och fiskrätter är också viktiga, och motsvarande julskinka förekommer påskskinka, och påskmusten ersätter julmusten. Rätter från det klassiska smörgåsbordet (sill, knäckebröd, ost och brännvin) brukar också ingå. Till skillnad från julmaten är maten under påsk "lättare", men kompletteras ofta med godsaker av marsipan utöver traditionen med godisfyllda påskägg.[84] Ägg äts mycket under påsken, vilket har att göra med att vildfåglarna lägger ägg i samband med fastan.[85] Långfredagen har traditionellt sett varit en sorgens dag, vilket har inneburit att både mathållning och nöjen under dagen brukar ha hållits på en återhållsam nivå. Fram till 1973 var det förbjudet att bland annat gå på bio på långfredagen.[85][86]

Midsommar[redigera | redigera wikitext]

Se även: Midsommar#Mat

Midsommar är en av de största svenska högtiderna, och det är då vanligt att äta inlagd sill med färskpotatis och gräddfil och gräslök, samt jordgubbar till efterrätt. Midsommar förknippas också i hög grad med just färskpotatisen, som gärna serveras med dill. Utöver detta serveras ofta någon form av grillat kött ,man äter även janssons frestelse, köttbullar och prinskorv.[87][88] Många tar sig ett antal nubbar till maten, en snaps på 2-4 cl.[89] Det dricks också mycket öl under midsommar, och alkoholkonsumtionen är under helgen hög.[90]

Kräftskiva[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kräftskiva

På en kräftskiva utgörs huvudrätten av hela kräftor kokade i en lag bestående av saltat vatten, öl, rikligt med dillkronor och andra kryddor. Vanliga kompletterande matvaror vid kräftskivan är bröd, kryddad ost och räkor, samt traditionella smörgåsbordsrätter. Vanliga drycker är brännvin, öl och sockerdricka.

Mårtensgås[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Mårtensgås

Mårtensgås är en svensk tradition som firas den 11 november till minne av helgonet Martin av Tours. Tidigare firades högtiden i hela Sverige men numer firas den mest i Skåne. Högtiden firas även i bland annat Tyskland. På Mårtensgås äter man gås, med svartsoppa som förrätt. Till efterrätt bjuds ofta skånsk äppelkaka. De maträtter som äts idag infördes av krögaren på Piperska muren 1850. Innan dess serverade man lutfisk till förrätt och risgrynsgröt till efterrätt.[91][92]

Urval av svenska maträtter[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Mazzarella, Merete (11 september 2005). ”Blott Sverige svenska köttbullar har”. Svenska dagbladet. http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_455893.svd. Läst 20 september 2009. 
  2. ^ Kiyak, Aysun; Nordangård, Olof (10 juli 2009). ”Storsatsning på Sverige som matland”. Sveriges television. http://svt.se/2.22620/1.1622008/storsatsning_pa_sverige_som_matland&from=rss. Läst 24 september 2009. 
  3. ^ ”Svenska köket, kurser, skolor, utbildningar”. Karlskrona: Folkuniversitetet. http://www.folkuniversitetet.se/templates/Page.aspx?id=123973. Läst 24 september 2009. 
  4. ^ Eli F. Hecksher (1941). ”Svenskt arbete och liv” (på svenska (gammaldags)). Sveriges ekonomiska historia i populärvetenskaplig sammanfattning. Lund University Libraries. http://nile.lub.lu.se/ojs/index.php/scandia/article/view/1343/1129. Läst 10 oktober 2009. 
  5. ^ [a b c d e f g h i j k] Algotson, Stina; Englund, Gunilla (1991). Inger Nyberg. red. Den svenska maten (3). Köping: Jordbrukets provkök. Sid. 9-13. ISBN 91-27-02805-4 
  6. ^ Thorsell, Staffan (december 2008). ”Fest utan stress”. Matnyttig. http://www.matnyttig.se/index.php?option=com_content&view=article&id=84&Itemid=83. Läst 17 september 2009. 
  7. ^ Arkeologi i Sverige band 1, Göran Burenhult
  8. ^ [a b] Arbete och Redskap, kapitel 6. Djurfänge och jakt, Gösta Berg
  9. ^ Jordbrukets första femtusen år, Welinder, Pedersen och Widgren
  10. ^ Arbete och redskap kap. 5 Boskapsskötsel, Mátyás Szabó
  11. ^ [a b c d] Algotson, Stina; Englund, Gunilla (1991). ”Kött- och fågelrätter”. i Inger Nyberg. Den svenska maten (3). Köping: Jordbrukets provkök. Sid. 59. ISBN 91-27-02805-4 
  12. ^ Arbete och redskap Kapitel 8. Matberedning, Nils-Arvid Bringéus
  13. ^ Jansson, Hans (1995). ”Svensk slottsfisk på export”. Populär Historia. http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=43&vid=170. Läst 10 oktober 2009. 
  14. ^ Nordisk familjebok - Fiske 2:a upplagan
  15. ^ Algotson, Stina; Englund, Gunilla (1991). ”Fiskrätter”. i Inger Nyberg. Den svenska maten (3). Köping: Jordbrukets provkök. Sid. 36. ISBN 91-27-02805-4 
  16. ^ [a b] Husmanskost. "1". Norstedts. september 2009. ISBN 9113024574. http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9113024574. Läst 19 september 2009 
  17. ^ [a b] Husmanskost bäst för hälsan” (på svenska). Sveriges television. 9 september 2006. http://svt.se/2.22577/1.656045/husmanskost_bast_for_halsan?lid=is_search549588&lpos=77&queryArt549588=fett&sortOrder549588=0&doneSearch=true&sd=22634&from=siteSearch&pageArt549588=7. Läst 19 september 2009. 
  18. ^ [a b] Algotson, Stina; Englund, Gunilla (1991). ”Äggrätter”. i Inger Nyberg. Den svenska maten (3). Köping: Jordbrukets provkök. Sid. 119. ISBN 91-27-02805-4 
  19. ^ Hartmann, Camilla (SLU). ”Ägg”. LivsmedelsSverige. http://www.livsmedelssverige.org/livsmedel/animalier/agg/agg.htm. Läst 19 september 2009. 
  20. ^ ”Ägg”. Konsumentverket. http://www.konsumentverket.se/mallar/sv/artikel.asp?lngCategoryId=1266&lngArticleId=3567. Läst 19 september 2009. 
  21. ^ ”Ägget – förenar det mångkulturella Sverige”. Svenska ägg. http://www.svenskaagg.se/konsument/pdf/mangkulturell_pask.pdf. Läst 19 september 2009. 
  22. ^ Algotson, Stina; Englund, Gunilla (1991). ”Grönsaks- och rotsaksrätter”. i Inger Nyberg. Den svenska maten (3). Köping: Jordbrukets provkök. Sid. 111. ISBN 91-27-02805-4 
  23. ^ ”Krusbär”. Odla.nu. http://odla.nu/bar/krusbar.shtml. Läst 17 september 2009. 
  24. ^ [a b] Burstedt, Anna. ”Barkbröd - näringskälla eller nödmat”. Populär historia. http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=52&vid=269. Läst 17 september 2009. 
  25. ^ Arbete och redskap kapilel 4. Jordbruk, Nils-Arvid Bringéus
  26. ^ Nilsson, Ella; Lindgren, Torgny (2003). Maten. Nordstedts. Sid. 128 
  27. ^ ”Korn” (avgift krävs). ordbok. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/sve/korn?i_h_word=kornmj%C3%B6l. Läst 15 oktober 2009. 
  28. ^ Nilsson, Ella; Lindgren, Torgny (2003). Maten. Nordstedts. Sid. 17 
  29. ^ ”Blodpalt” (avgift krävs). Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/lang/blodpalt. Läst 15 oktober. 
  30. ^ Nilsson, Ella; Lindgren, Torgny (2003). Maten. Nordstedts. Sid. 21, 36 
  31. ^ Nilsson, Ella; Lindgren, Torgny (2003). Maten. Nordstedts. Sid. 73 
  32. ^ [a b c d e] Arbete och redskap kapitel 8 - Matbereding, Nils-Arvid Bringéus
  33. ^ Kvarsittning och tandläkarvåld”. Tranås-posten. 21 september 2005. http://www.frinnaryd.com/notiser/kvarsittning%2005.htm. Läst 17 september 2009. 
  34. ^ Algotson, Stina; Englund, Gunilla (1991). ”Det svenska matbrödet”. i Inger Nyberg. Den svenska maten (3). Köping: Jordbrukets provkök. Sid. 17. ISBN 91-27-02805-4 
  35. ^ ”Socialstyrelsen vill...”. faktoider.nu. http://www.faktoider.nu/socialstyrelsen.html. Läst 2 april 2010. 
  36. ^ Algotson, Stina; Englund, Gunilla (1991). ”Inläggningar”. i Inger Nyberg. Den svenska maten (3). Köping: Jordbrukets provkök. Sid. 126. ISBN 91-27-02805-4 
  37. ^ Malmström, Helena; Linderholm, Anna; Liden, Kerstin; Stora, Jan; Molnar, Petra; Holmlund, Gunilla; Jakobsson, Martin; Gotherström, Anders (25 september 2009). ”High frequency of lactose intolerance in a prehistoric hunter-gatherer population in northern Europe” (på engelska). BMC Evolutionary Biology (BioMed Central) "10" (89): sid. 13. doi:10.1186/1471-2148-10-89. ISSN 1471-2148. http://www.biomedcentral.com/content/pdf/1471-2148-10-89.pdf.  (Uppsala universitet) och en artikel om uppsatsen från 30 mars 2010.
  38. ^ ”Stenålderns skandinaver laktosintoleranta”. DNA-Guide. 31 mars 2010. https://www.dna-guide.com/stenalderns-skandinaver-laktosintoleranta/. 
  39. ^ Algotson, Stina; Englund, Gunilla (1991). ”Gröt och välling”. i Inger Nyberg. Den svenska maten (3). Köping: Jordbrukets provkök. Sid. 14. ISBN 91-27-02805-4 
  40. ^ [a b] Algotson, Stina; Englund, Gunilla (1991). ”Soppor till varda och fest”. i Inger Nyberg. Den svenska maten (3). Köping: Jordbrukets provkök. Sid. 25. ISBN 91-27-02805-4 
  41. ^ Anjou, Maria (13 maj 2008). ”Ärtsoppa är favoriten”. Sydsvenskan. http://sydsvenskan.se/malmo/article322760/Artsoppa-ar-favoriten.html. Läst 17 september 2009. 
  42. ^ Lager, Göran. ”Folklig föda”. Populär historia. http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=43&vid=1282. Läst 19 september 2009. 
  43. ^ ”Husman samt Husmanskost” (på Svenska). Nationalencyklopedin. "HIM-ISSK". Höganäs: Bokförlaget Bra böcker AB. 1995. ss. 181. ISBN 91-7024-620-3. 
  44. ^ http://www.fokus.se/2010/04/en-aptitlig-historia/
  45. ^ Nilsson, Mats-Eric (31 mars 2009). ”Korven är fylld - av vatten”. Aftonbladet. http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_455893.svd. Läst 20 september 2009. 
  46. ^ ”Filmjölk”. Recepthjälpen. http://www.recepthjalpen.se/filmjolk.html. Läst 20 september 2009. 
  47. ^ Swanberg, Lena Katarina; Granqvist, Carl Jan. ”Kavring and Knäckebröd” (på engelska). Sweden.se. http://www.sweden.se/eng/Home/Lifestyle/Food-drink/Swedish-culinary-classics/Kavring-and-knackebrod/. Läst 20 september 2009. 
  48. ^ [a b] ”Frukost i allsköns ro”. Forskningscentralen för de inhemska språken. Kotus. 16 juli 1997. http://www.kotus.fi/index.phtml?l=sv&s=1740. Läst 21 september 2009. 
  49. ^ [a b c d] ”Kaffe - rävgift eller undermedicin?”. Linné on line. Uppsala universitet. http://www.linnaeus.uu.se/online/lakemedel/kaffete.html. Läst 21 september 2009.  där källorna Fredholm, B. ”Kaffe - en älskad och fruktad brygd”. Kemisk tidskrift. , Olsson, E. ”Kaffe - högst två koppar om dagen.”. Hälsa.  och Tunón, H. ”Utan kaffe stannar Sverige”. Naturvetaren.  anges.
  50. ^ Jälminger, Anna-Karin. ”Mellanmål”. Trygghansa. http://www.tryggabarn.nu/barn/Page6912.html. Läst 21 september 2009. 
  51. ^ ”Mellanmål”. Coop Mat. http://www.coopkonsum.se/includefiles/moduler/ccms/show_page.asp?iMappeID=586&sSideNavn=Mellanm%E5l. Läst 21 september 2009. 
  52. ^ ”Fika”. Ordlista. Svenska akademien. sid. 208. http://www.svenskaakademien.se/web/Ordlista.aspx. Läst 21 september 2009. 
  53. ^ [a b] Kjedemar, Dick (12 september 2009). ”Fika är mer än bara kaffe”. Norrköpings nyheter. http://www.nt.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=5508763. Läst 21 september 2009. 
  54. ^ Nordhström, Nathalie (23 juli 2009). ”De fikar sig genom Sverige”. Säffle-tidningen. http://www.nwt.se/saffle/article559796.ece. Läst 21 september 2009. 
  55. ^ [a b] ”Bevingat - kaffeinformation”. Kaffeinformation. http://www.kaffeinformation.se/templates/FullPage.aspx?id=832. Läst 21 september 2009. 
  56. ^ ”Historia”. Kaffeinformation.se. http://www.kaffeinformation.se/templates/FullPage.aspx?id=950. Läst 21 september 2009. 
  57. ^ [a b c] ”Kaffet når Sverige”. NCA Facility Services. http://www.nca.se/kaffet+n%E5r+sverige__.html. Läst 21 september 2009. 
  58. ^ [a b] Wallenius, Roger (13 juli 2008). ”Näsa för bönor - smak för kaffe”. Gefle Dagblad. http://www.kaffeinformation.se/templates/FullPage.aspx?id=950. Läst 21 september 2009. 
  59. ^ coffeeresearch.org: Statistik för kaffeförbrukningen per invånarantalet efter land (1985-1988) [1]
  60. ^ Hedberg, Martin (30 augusti 2001). Efterfrågan på kaffe i Sverige 1962 - 1995. http://epubl.luth.se/1404-5508/2001/156/index.html 
  61. ^ ”Ljus och mörk lager”. Ölguide. Beermaster. http://www.beermaster.se/olsortsartiklar/ljus-och-mork-lager.html. Läst 21 september 2009. 
  62. ^ ”Om öl”. Vara, Ingrediens. Menyse.com. http://www.menyse.com/3.13226/varufakta/om-ol. Läst 21 september 2009. 
  63. ^ ”Pripps Blå 5,2 % alc”. Sprit och vin. http://www.spritovin.eu/pi/Pripps_Bl%C3%A5_5_2_alc_31695_.aspx. Läst 21 september 2009. 
  64. ^ Ekman, Caroline; Liedholm, Mats (18 augusti 2009). ”Ett älskat storöl har fått en polare”. Spendrups Bryggeri AB. http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/spendrups/pressrelease/view/ett-aelskat-storoel-har-faatt-en-polare-norrlands-guld-ljus-311495. Läst 21 september 2009. 
  65. ^ Spendrups går om Carlsberg som bryggerietta”. Dalarnas Tidningar. 25 augusti 2009. http://www.dt.se/nyheter/dalarna/article465099.ece. Läst 21 september 2009. 
  66. ^ ”En Plats för Mjöd från När och Fjärran”. http://www.mjodhamnen.se/vikingarna.html. Läst 21 september 2009. 
  67. ^ [a b] ”Ölguiden - bakgrund och historik”. Dricka.se. http://www.dricka.se/guide-beer-2.asp. Läst 21 september 2009. 
  68. ^ ”Friskare vatten och renare avlopp”. Vattenportalen. 28 april 2005. http://www.vattenportalen.se/fov_sve_djup_politik_va.htm. Läst 21 september 2009. 
  69. ^ [a b c d] ”Champis, en äkta svensk klassiker som står trygg”. Spendrups. http://www.spendrups.se/upload/Dokument/Press%20&%20Nyheter/Pressmeddelanden/prm_champis_en_klassiker.pdf. Läst 26 september 2009. 
  70. ^ TT (12 november 2004). ”Folkets törst och röst räddar Pommac”. Expressen. http://www.expressen.se/1.148949. Läst 26 september 2009. 
  71. ^ ”Smörgåsbord” (på svenska). Nationalencyklopedin. "SMY-SMYREM". Höganäs: Bokförlaget Bra böcker AB. 1995. ss. 13. ISBN 91-7024-620-3. 
  72. ^ Adolfson, Katarina (8 december 2008). ”Dioxiner på julbordet”. Lantbrukarnas Riksförbund. http://www.mynewsdesk.com/se/view/pressrelease/debatt-dioxiner-paa-julbordet-259357. Läst 27 september 2009. 
  73. ^ ”Svensk jul”. Svenska Högtider och Traditioner. http://www.spotsweden.com/hogtider5.htm. Läst 27 september 2009. 
  74. ^ Lemke, Lisa (5 december 2008). ”Julfavoriter på Västkusten”. Allt om mat. http://www.alltommat.se/jul/lisa-lemkes-julfavoriter-pa-vastkusten-1.13763/. Läst 27 september 2009. 
  75. ^ ”Klassisk julmat”. flavourrider. http://www.flavourrider.com/julmat.php. Läst 27 september 2009. 
  76. ^ Jansson, Inger (hösten 2004). ”Julbordets överflöd”. FRÖTUNA HEMBYGDSFÖRENING S:T OLOFS GILLE. http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:yPZCjw2-VvAJ:frotunahbf.thohagstrom.com/doc/program04_2.doc+julbord+roslagen+g%C3%A4dda&cd=7&hl=sv&ct=clnk&gl=se. Läst 27 september 2009. 
  77. ^ Mannerström, Leif; Svantesson, Crister. ”Ris à la Malta (kock Leif Mannerström Crister Svantesson)”. http://recept.nu/1.9058/leif_mannerstrom_crister_svantesson/efterratter_godis/ris_couscous_andra_gryn/ris_a_la_malta. Läst 27 september 2009. 
  78. ^ TT (13 december 2008). ”Ute med julbord”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/jul2008/article3988652.ab. Läst 27 september 2009. 
  79. ^ Bäsén, Anna (7 december 2008). ”Så väljer du rätt på julbordet”. Allt om mat. http://www.alltommat.se/jul/sa-valjer-du-ratt-pa-julbordet-1.13778. Läst 27 september 2009. 
  80. ^ Olovsson, Ida (23 december 2008). ”Champagne till skinkan”. Allt om mat. http://www.alltommat.se/jul/1.14704. Läst 27 september 2009. 
  81. ^ ”Pepparkakor och glögg”. Svenska julbordsguider. http://www.svenskajulbordsguider.com/2007/10/01/pepparkakor-och-glogg/. Läst 27 september 2009. 
  82. ^ ”Glögg” (på engelska). Institutionen för lingvistik. 26 maj 1999. http://www.ling.su.se/staff/evali/glogg.htm. Läst 27 september 2009. 
  83. ^ [a b] ”Julgodis - Knäck är en julklassiker”. Jul i Sverige. http://www.jul-i-sverige.se/mat/julgodis.php. Läst 27 september 2009. 
  84. ^ Påskmat för alla smaker”. Dagens Nyheter. 23 mars 2009. http://www.dn.se/mat-dryck/reportage/paskbord-1.827905. Läst 27 september 2009. 
  85. ^ [a b] ”Påskmat”. ICA. http://www.ica.se/FrontServlet?s=mat_recept&state=mat_recept_dynamic&viewid=860805. Läst 27 september 2009. 
  86. ^ Södergren, Lasse (22 mars 2008). ”Långfredagen - dagen då allt var tråkigt”. Norrköpings Tidningar. http://www.nt.se/img/2008/9/26/4259657.pdf. Läst 27 september 2009. 
  87. ^ DN (1 juni 2009). ”Godaste midsommarmaten”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/mat-dryck/reportage/midsommarrecept-1.881396. Läst 27 september 2009. 
  88. ^ Bjud på buffé i midsommar”. Aftonbladet. 13 juni 2008. http://www.dn.se/mat-dryck/reportage/midsommarrecept-1.881396. Läst 27 september 2009. 
  89. ^ ”Midsommar - Sill och nubbe”. Midsommar i Västsverige. Västsverige. http://www.vastsverige.com/templates/article____8658.aspx. Läst 27 september 2009. 
  90. ^ ”Midsommar”. Nordiska museet. http://www.nordiskamuseet.se/publication.asp?PublicationId=2346. Läst 27 september 2009. 
  91. ^ ”Mårtengås”. Arkiverad från originalet den 2006-05-05. http://web.archive.org/20060505020211/www.geocities.com/shibanu2002/marten.html. Läst 19 september 2009. 
  92. ^ Schildt, Margareta (1998). Julen varar än till påska. Italien: Bonnier Carlsen. ISBN 91-638-3669-6 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Blomqvist, Hans (1980). Mat och dryck i Sverige: litteraturöversikt. Stockholm: LT i samarbete med Institutet för folklivsforskning.
  • Hofberg, Caroline (2006). Mat på svenska. Stockholm: Prisma. ISBN 978-91-518-4552-4
  • Jakobsson, Oskar (1963). Svenska Landskapsrätter. Stockholm: Svenska Turistföreningen.
  • Konovalenko (2002). Kokbok : gammal hederlig svensk mat : fast ny. Höganäs: Bra Böcker.
  • Wretman, Tore (1954). Några special- och nationalrätter. Stockholm: Lärlingsrådet för hotell och restauranger.
  • Wretman, Tore (1967/2008). Svensk Husmanskost. En samling gamla svenska recept anpassade till vår tids matlagningsmetoder. Stockholm: Forum. ISBN 978-91-371-3170-2
  • Wretman, Tore (1987). Mat & Minnen. Höganäs: Bra Böcker.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]